 |
| Foto: Astrid Nydahl |
I Astrids bildsvit av en döende tulpan finns det ett självklart mörker. Det understryker döendeprocessen.
Vi människor bär ofta på ett inre mörker.
Jag har aldrig kunnat hantera det. Under många år har jag behövt medicinsk hjälp. Jag har med tacksamhet tagit emot den, även om biverkningarna ofta fått mig på knä.
Ett inre mörker växer just nu, trots vårljuset, fågelsången och den nyutslagna växtligheten.
Inte kan en människa vid sina fulla fem leva i ett Europa där fascismen på nytt visar vad den står för. Övergreppen, förstörelsen och dödandet i Ukraina är vår tids värsta militära och politiska överfall på en oberoende och fri nation.
Jag förbannar Ryssland dygnet runt, jag till och med dödar Putin i mina värsta, blodiga drömmar.
Vi som föddes efter Andra världskriget "lärde" oss att krigen pågick långt från Sverige. I ett anonymt "Östeuropa" hände det saker som fick oss att vakna, i DDR, Ungern, Polen... I de länder som frigjort sig från Östblocket, Jugoslavien och Albanien, lades det mesta i mediaskugga, men också det lärde vi oss av.
När de riktigt blodiga krigen fördes, var det i Korea, Vietnam, Laos, Kambodja... Vi vandrade med plakat, vi samlade in pengar.
Obehagligt nära kom 1990-talets Balkankrig. Då var jag aktiv dygnet runt. Mitt förlag utgav en lång rad böcker i ämnet.
Och nu är det dags igen. En fascistiska diktator styr Ryssland. Vilka hans långsiktiga planer är kan vi inte med säkerhet veta, men vi ser varje dag vad hans mordmaskin ställer till med.
Det är på gränsen till skamligt och outhärdligt att leva.
