Lita på Camus

 Att lita på Camus har inget med idoldyrkan att göra. Hos honom finner man istället argument att själv bruka i livets svåra stunder. 

Alternativet för Israel måste...

Foto: Nasser Nasser/AP/TT

Läs Aftonbladet Kultur idag:

  

”Att ministern för diasporafrågor, Amichai Chikli, bjöd in SD-ledaren Jimmie Åkesson till Jerusalem som huvudtalare i samband med Förintelsens minnesdag ser Eran Etzion som följdriktigt efter Netanyahus internationella isolering.

– Den enda politiska allians hans regering kan bygga är med extremhögern i Europa och på andra håll.

Alternativet för Israel måste enligt Eran Etzion följa två parallellspår: det inrikespolitiska och det internationella.

 

– Inrikespolitiskt behöver vi en liberal demokrati som kännetecknas av maktdelning, en stark Högsta domstol och i bästa fall en konstitution, eller åtminstone ansats till en sådan som garanterar politiska rättigheter och fullständig jämlikhet för alla medborgare, även araber i Israel. Alltså en tillämpning av Israels självständighetsförklaring från 1948.

– Många israeler är fortfarande traumatiserade efter den 7 oktober

– Vi måste också gradvis lösa den israelisk-palestinska frågan och den israelisk-arabiska konflikten, genom att tillämpa Trumps 20-punktsplan. Men det räcker inte. Det krävs något mer omfattande som bygger på det saudisk-franska initiativet för en tvåstatslösning och den New York-resolution som 151 stater röstat för och som drar upp parametrarna för en lösning.

 

Det talar för att världen skulle vara öppen för en regional fredskonferens, i synnerhet sedan Iran och dess allierade har försvagats. Men Netanyahu skulle sätta klackarna i marken, och på Västbanken finns ingen som hejdar bosättarnas framfart. Trump bryr sig inte om vad som händer på Västbanken och EU är tandlöst. I stället vänds blickarna mot Washington där Trumps ”fredsråd” ska hålla givarkonferens för Gaza.

Samtidigt har den israeliska oppositionen svårt att formulera sin bild av hur sju miljoner judar respektive sju miljoner palestinier ska leva i en framtid mellan floden och havet.

– Många israeler är fortfarande traumatiserade efter den 7 oktober och misstror talet om fred, särskilt en tvåstatslösning. Så det krävs mod från oppositionsledarna om de vinner valet och åtgärder för att försvaga Hamas, så att pragmatiska grupper i den palestinska myndigheten stärks. Och det måste ske parallellt, säger Eran Etzion.”

 

 

Det händer plötsligt när måndagen blir tisdag. Man står försummad

Var gränser går spelar ingen roll. Det är bara gränser i sig som vänder våra blickar. Om detta vill jag inget mer veta. 

Varje dag ger jag upp. Varje dag möter jag döden. 

Nu har jag mött döden igen och det tackar jag ödmjukt för 

Black Country i minnet

 

ÅTERBLICK PÅ NÄTET:

Igår fick jag lära mig av en kommentar i bloggen att jag är "anarkist" - trots att jag är allt annat än det. Länkar därför till en tänkvärd text som kanske ringar in var jag befinner mig, utan att för den skull bekänna mig till en -ism. Den är skriven av Leszek Kołakowski (1927-2009). en polsk filosof som vore värd betydligt mer uppmärksamhet och läsning än vad som är fallet. Det är särskilt detta han skriver om konservatismen som jag kan skriva under på:

 

"That we do not know the extent to which various traditional forms of social life--families, rituals, nations, religious communities--are indispensable if life in a society is to be tolerable or even possible. There are no grounds for believing that when we destroy these forms, or brand them as irrational, we increase the chance of happiness, peace, security, or freedom. We have no certain knowledge of what might occur if, for example, the monogamous family was abrogated, or if the time-honored custom of burying the dead were to give way to the rational recycling of corpses for industrial purposes. But we would do well to expect the worst."

 
Så har jag inte mer än suckat över hur jag blir läst, när jag hittar den absolut bästa (i meningen välskrivna och redovisande/resonerande) recensionen av min bok Black Country. Det är Oskorei som idag skriver i sin blogg:

 

"Den underklasskultur som vuxit fram i England stöter han själv på i kollektivtrafiken, den är bland annat våldsam, ohövlig och okunnig. Allt detta har förövrigt strukturella orsaker. När möjligheten till social mobilitet, rentav till anställning, blir försvinnande liten, påverkar det människor. När samhället anammar en långt gången värderelativism är en livsstil präglad av porrfilm och hiphoptexter lika mycket ”värd” som en präglad av hövlighet och civilisation. Nydahl anknyter här i hög grad till Theodore Dalrymple. Dalrymple förklarar bland annat hövlighetens sammanbrott med en degraderad version av egalitarismen. Om alla kulturer är lika bra så har ingen rätt att förbjuda eller kritisera något uppförande. Dalrymple uttrycker det på följande vis: ”Tyvärr är det så att den lägsta formen av kultur är den som är enklast att nå… och då finns det heller inte anledning att försöka nå en högre. Bristen på hyfs i Storbritannien har en militant, ideologisk udd. De ohyfsade britterna är inte ociviliserade av försumlighet, de hatar och förkastar civilisation aktivt”. Nydahl tar här också upp sådant som skolans kris och samhällets ovilja att erbjuda människor en gemensam identitet. Han beskriver också hur brottsligheten förändrats, med gäng och liknande. Dessa gäng drabbar normalt de fattiga (Nydahl anknyter här till de såkallade vänsterrealisterna, kriminologer som tar brottslighetens effekter för fattiga människor på allvar). Värt att notera är förövrigt att möjligheten till emancipatorisk politisk förändring minskar i takt med den kulturella förfallsprocess Dalrymple skisserar, så den borde vara oroväckande även för den såkallade vänstern."

  

Jag blir förstås särskilt tacksam för hans avslutande karaktäristik av min bok:

 

"Sammantaget är detta en klart läsvärd och värdefull bok. Nydahl skriver bra, och boken präglas av uppriktighet och frågor snarare än en vilja att berätta för läsaren vad han eller hon ska tycka. Den uppmuntrar också till fortsatt läsning, genom de många andra författare som berörs."

(O-)vanlig måndag

Foto: Astrid Nydahl

 

Nej, det blir ingen vanlig, trist måndag idag. Före klockan tolv levereras en låda goda, italienska viner. Flaskorna ska packas upp och ställas i ett vackert  vinställ. Direkt därefter kommer E. och hämtar oss för lunch i Åhus. Det blir mitt första betydelsefulla besök någonstans i år. Det har gått mer än två månader sedan sist. 

Sedan vi sålde bilen har jag inte sett havet eller ens kusten. Det nya, billösa livet tilltalar mig inte alls. Men just denna måndag sker det mycket efterlängtade och saknade.

Med måndagen kommer det i alla avseenden goda! 

Malmö utifrån marxistiska klass- och ekonomibegrepp

Foto: Astrid Nydahl

 

Jag har just läst Staden och kapitalet av Ståle Holgersen (Daidalos). Den bygger på hans doktorsavhandling från 2014. 

Man kunde sammanfatta med att säga att boken är en marxistisk, historisk och ekonomisk sammanfattning av industrialismens framväxt, uppgång och fall, med Malmö som ett konkret exempel. Om man vill se Malmö utifrån ett sådant uttalat vänsterperspektiv blir boken intressant. Holgersen visar hur det politiska klassen i Malmö styrt in på galna vägar efter att industrin kollapsat i västvärlden - med Kockums varv som det bästa exemplet i staden - genom att uttalat satsa på icke-produktiva sektorer. Rena skrytbyggen och med den uttalade viljan att locka rika människor till staden. Vi som känner Malmö vet vad han menar. Svindyra bostadsområden vid havet. Malmö Live. Shoppingcentra som Emporia och Malmö Plaza. Parallellt med förorternas förfall, etnifiering och gangsterväldenas framväxt.

Det första är för mig en av bokens tyngre aspekter. Här får vi en granskning och genomlysning av den kultur som säger att konsumtion "gynnar alla". Det andra visar resultatet av det. Att kritiskt granska konsumismen ser jag som en av de viktigaste uppgifterna i det postmoderna samhället. Inte minst därför att den idag - med galleriorna som främsta uttryck - bygger en "lycko"-kultur baserad på lånade pengar för konsumtion.

Triangeln i forna tider. Fotograf okänd

Holgersen ser med skarp blick på Malmös brutala klasspolitik, dess satsning på människor som redan har och försummelse av dem som inget har. Men på en punkt menar jag att han brister. Med ett slags likgiltighet förbigår han nästan helt stadens arabisering och islamisering, som om denna tungt vägande aspekt i själva verket vore ointressant (för att istället tala om "rasismen" i staden). Den granskningen har däremot Lars Åberg gjort i sin bok Framtidsstaden. Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? När jag recenserade den boken skrev jag bland annat:

När jag nu reser genom Malmö med Åbergs bok tycker jag mig mest se en mängd exempel på att pessimismen är ytterst befogad. Ingen – och jag menar ingen, välmenande eller ej – kommer att kunna återföra staden till något som kunde kallas normaltillstånd. Tvärtom sjunker den allt djupare ner i den svarta ekonomin och de parallella samhällena. Malmö är sannerligen inte längre en stad utan en rad olika städer sammanhållna bara av geografi och namn på kartan.

Forskaren och docenten Aje Carlbom har också - utifrån begreppet etniska enklaver och islams allt större inflytande över medborgarna i staden - skildrat detta Malmö.

Vill man däremot studera staden utifrån marxistiska klass- och ekonomibegrepp duger Staden och kapitalet som berättelse om stadens historia, nuvarande situation och eventuella framtid. Även om vänstern i Malmö i mycket hög grad bär ansvaret för det vi nu ser hända, är det nyttigt att läsa hur en forskare med uttalat vänsterperspektiv ser på det.

Malmö, Malmö, Malmö

Foto: A. Nydahl

 

"Får en utveckling härja så kallat fritt och om det inte förs en medveten politik, kan Malmö en dag bli en dyster plats att leva på, även för de välbeställda." (Olof Palme, 1969)

 

Malmö präglade mig för alltid. Malmö är också trettio år efter att jag lämnade staden mitt hjärtas hem. Där jag nu sedan 1983 bor, en bit utanför Kristianstad, är ingen ”hemstad”. Visserligen är det den plats på jorden där det nödvändiga finns: läkare, tandläkare, apotek, systembolag, matbutiker, caféer och bank. Men min hemstad blir den aldrig. Född och rotad i Malmö förblir staden för alltid just min hemstad. Att lämna sin hemstad förändrar inte mycket av de inre landskapen. Man bär med sig rottrådarna. Man identifierar sig med hemstaden också sedan den förändrats radikalt och gjorts till en socialt och kulturellt annan stad. Att vandra på gator där också barndomsstegen togs gör dem inte alltid igenkännbara. Tvärtom förundras man medan man går där som en främling, trots att man några sekunder senare kan vakna till en stark känsla av hemhörighet: där ligger ju biografen, där caféet, där högstadieskolan! Jag tror att mitt förhållande till hemstaden, födelsestaden Malmö påminner om den känsla många invandrare har för sitt födelseland, sitt fosterland, även om de aldrig återvänder dit. Rötterna bär man med sig.

 

Malmö bär jag med mig sedan 1952.

Malmö lämnade jag 1982. Jag föraktade och avskydde Malmö då. Jag mest häpnar och förfäras av vad man gjort med staden sedan dess. Förvisso kan jag fortfarande känna både förakt och avsky, men det är två starka känslor som ter sig allt mer meningslösa eftersom jag har en mångårig fysisk distans nu. Istället är det en annan känsla som ofta överrumplar mig, den av lättnad. Jag slapp undan. Skulle och borde ha gjort det tidigare, men när jag väl lyckades fly kunde jag bara känna lättnad.

 

Staden hade jagat mig ut i en tystnad som jag längtat efter fram till dårskapens rand. Det var omöjligt att stanna i den stad som alltid mullrade, dunkade och skrek, som aldrig gav oss möjligheten till tyst samvaro i vårt eget hem därför att festerna, musikmaskinerna, slagsmålen, knarkkvartarna och zigenarritualerna på dragspel och bluesmästarens skrikande från enrummaren bredvid krävde sitt av luftrummet och eftersom jag inte riktigt förstod att jag inte kunde kräva särskilda tystnadsprivilegier bara för att jag fötts i fel tidsepok och för att mitt psyke saknade varje möjlighet att försvara sig mot den tidens kännetecken. Jag balanserade allra längst ut på kanten. Mina avgrundsskrik vände jag både inåt och ut i den närmaste familjekretsen, allt det som var demoner och vanföreställningar drabbade också dem, på ett mer fasansfullt sätt än jag kunnat ana då, medan det hände.

 

Nu skriver jag mig ner i minnena. Jag skriver mig ner i den avgrund jag aldrig lyckades ta mig upp ur. Skriver mig in i de allra mörkaste hålor en människa kan bära inom sig, hålor av skräck och våld, hålor av förtvivlan och missbruk. Jag ges förstås inget val, eftersom det är jag själv som både kräver och förväntar mig detta. Sanningen står skriven på insidan av min hud. Jag måste läsa den rad för rad och omvandla den till begripliga kategorier. Tvånget är lätt att bära, eftersom det inte bara är jag utan också alla som blev min familj ska kunna läsa och förstå vad som hände och hänt sedan då. Tvånget är en sedan länge framvuxen kraft som kan bära eller brista. Den leder om inte annat till att Malmö blir en stad av kött. Den varken förskönas eller förtalas. Den kommer fram, så som en bild gör det på fotopapper.

 

***

 

I takt med en allt större inflyttning av arabiska familjer i Malmö började förstås också vitsarna och skämten om det komma. Men det var på största allvar som en ung irakisk kvinna svarade på reporterns fråga om hur det gick att anpassa sig i Malmö: "Det känns som hemma. Det känns som Irak eller nåt annat arabland. Jag trivs jättebra i Malmö."

 

Beroende på var man befinner sig i Malmö bör det kanske tilläggas. För den som lever i de rikare områdena syns det knappast något arabiskt. Inte heller för den som bara åker till Malmö för att sitta av åtta timmars kontorsarbete. Men för alla förorternas människor blir bilden genast tydlig. Det behöver inte alls vara de rikskända och vitt förtalade problemområdena, Rosengård, Kroksbäck, Lindängen eller något fjärde. Den arabiska dominansen är idag också stark i tidigare högstatusområden som Bellevuegården och Segevång eller Lorensborg. Man kan säga att dominansen är starkast i de kommunala bostadsbolagens bestånd. Men också de i allt högre utsträckning privatiserade fastigheterna på Rosengård, för att bara ta ett exempel, bebos idag av araber.

 

En gammal frisinnad Malmöbo – han eller hon som är mer dansk än svensk i själ och hjärta – kan inte förväntas fungera i sammanhang där kvinnorna ibland täcker sig så extremt att det är burkans maximalism som gäller, eller där män varken tar kvinnor i hand eller tillåts samtala med dem om de inte är i manligt, vuxet sällskap. Den segregationen har sedan länge slagit sina kilar i Malmö. Den allt grövre antisemitismen – arabers angrepp på Malmös judar – är i huvudsak också en del av denna arabisering. Det som drabbar judiska familjer som levt i Malmö i många generationer är huvudsakligen ett exempel på en importerad filial till Israel-Palestinakonflikten. Det går inte att undvika att se dessa karaktäristiska våldsutbrott och vardagsproblem, om man inte som stadens tongivande journalister väljer att blunda och skynda hem till våningen eller villan, från redaktionen där det redan är integrerat helvitt som gäller. ”Vi gillar olika” hette det från Aftonbladet. Och man kan inte tvivla på att de menar det. 

 

Saken är bara den att de själva lever under omständigheter som är helsvenska och aldrig någonsin varit i närheten av annan arabisk kultur än den de möjligen möter på en restaurang. Titta på Aftonbladets chefredaktör och de flesta av tidningens journalister, se var de bor och jämför det med deras fluffiga kampanjjournalistik, ägnad åt andra än dem själva. På samma sätt blev Sydsvenskans kampanj ”Vi älskar Malmö” en parodi som fällde sig själv eftersom dödsskjutningarna fortsatte att skapa rädsla och otrygghet hos medborgarna.  Ingen godhjärtad propaganda kan överrösta den brutala verkligheten. Inte heller i Malmö.

 

(fragment ur gamla texter) 

F.d. ungdomsgården Lorensborg. Foto A. Nydahl 

 

Söndagsskolad till döds

St Patricks Cathedral, New York. Foto: Astrid Nydahl

  

En röst från skolåren påminde mig om vad det kan innebära. Fromleri, högfärd och viktighet. Kombinationen är förstås outhärdlig, vilket jag tidigt lärde mig. 

Söndagsskolan som exempel och avgrund.

Kaffestunderna hemma hos pastorerna.

I familjen fanns både Frälsningsarmén (pappas sida) och Missionsförbundet (mammas) - ingen av dem kunde locka mig även om åren i SMU bjöd på mycket nyttigheter.

Det är inte bara den "kristna" skolan som bjuder på extremism. Nu har vi frivilligt importerat också den muslimska. Det är idag - en fredag - de håller sin högtid.

Nina Burton: Gutenberggalaxens nova

 

Nina Burton: Gutenberggalaxens nova. En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution (Bonniers)

”Det erasmiska programmet, att i en underhållande form meddela kunskaper var här förverkligat” (Om Erasmus dialoger i Bror Olssons Erasmus, skriftserien Humanistisk kultur, studier och essäer, 1950)

Det är en lång vandring jag varit ute på. Den var 343 sidor lång och tog mig ungefär en vecka. Men det märkvärdigaste av allt med vandringen var att den endast hade en början men inget slut. Det berodde i sin tur på att jag tog författarens ord på allvar: "... Historien började med en bok, men den slutade inte med en grav.  Nej, den slutade inte alls." I själva verket fortsätter allt det man lärt sig efter en sådan vandring. 

Så skulle man kunna beskriva läsningen av Nina Burtons bok om Erasmus av Rotterdam, hans tid och omgivningar, och inte minst hennes berättelse om medierevolutionen – Gutenberggalaxen! – och dess betydelse för den kommande europeiska utvecklingen.

En ”essäberättelse” (författarens eget ord) av det här slaget låter sig förstås inte sammanfattas och helt rättvist belysas i en kort bloggtext. Inte heller låter den sig recenseras på gammalt traditionellt sätt. Det finns några metoder man kan använda. Till exempel kan man som Carl-Johan Malmberg i Svenska Dagbladet använda sig av det större format som en understreckare tillåter. Eller så kan man, subjektivt och personligt, säga något litet och anspråkslöst om läsningen utifrån just dessa två kriterier. Jag undrar om inte det på sätt och vis är helt i Erasmus anda.

"Egentligen bygger hela kulturen på förbindelser eller det som sträcker sig vidare."
(ur boken)

Nå, vem var Erasmus? Hur såg hans egna förbindelser ut? Varför ens tala om en man som skrev på latin på 1500-talet?

Erasmus levde mellan (det förmodade födelseåret) 1466 och 1536. Han var en humanist som författade några verk som skulle få stor betydelse, och bland dem är förstås Dårskapens lov den mest kända. I den kunde man bland annat läsa: 

”Vad än den narraktige har på hjärtat, så står det skrivet på hans ansikte och röjs av hans tal. De visa och de kloka har två tungor... varav den ena talar sanning och den andra säger det som för tillfället verkar opportunt.”

Han är också mannen bakom ett antal ordspråk vi använder oss av än idag, som ”I de blindas rike är den enögde kung”. Han arbetade också som översättare från grekiska till latin av Nya Testamentet (ett pionjärarbete som Martin Luther utgick ifrån i sin tyska översättning).

"De böcker Erasmus månade om var inga bedövningsmedel. Inte heller stridsskrifter, för världens alla frågor var mer släkt med dialoger än med svar. Vad han efterlyste var ju samtal; rörliga tankar som kunde aktivera läsarna."
(ur boken)

Tiden Erasmus levde i var inte helt olik vår egen: nya tekniska landvinningar förändrade villkoren för ordens/texternas spridning, religionskrigen plågade Europa (reformationens konsekvenser ska inte underskattas, inte heller de religiöst präglade konflikterna och krigen idag), yttrande- och tryckfrihetens villkor kan dessutom belysas på ett fruktbart sätt utifrån Burtons bok. Det var sannerligen inte enkelt för en fri ande som Erasmus, och det är det inte heller för dagens religions- och ismkritiker.

"Redan Gutenberg hade tryckt en varningsskrift om de framryckande turkarna - en term som även inbegrep araber och alla slags orientaler. Sedan hade liknande bulletiner blivit en lukrativ institution för tryckarna. Varför ville alla människor läsa om strider?"
(ur boken)

Nina Burton. Foto: Caroline Andersson

Gutenbergs uppfinning, boktryckarkonsten, blir förstås central för Erasmus och Burtons berättelser om tryckerimiljöerna är så fina att man känner en impuls att genast åka iväg till ett av de idag befintliga. Tiden för boktryckarkonsten skildras bland annat från Basels horisont, där det fanns ett sjuttiotal tryckerier. Frankfurtmässan fanns redan, etablerad på 1470-talet, och det nya, avgörande tekniska problemet man ställdes inför var distributionen. Nu skulle man gå från de få handskrivna kopiorna av böcker till de tjugo miljoner böcker som tryckts av trettiotusen utgåvor! Kyrkan var ännu den stora kunden. Erasmus ville själv vaka över produktionen av sina böcker, så han bosatte sig i ett rum på tryckeriets övervåning.  

"Han verkade nästan reducera kristendomen till en hållning eller en filosofi. Ännu värre: han betonade att man inte skulle vara rädd för att ha en avvikande ståndpunkt! Erasmus tyckte det var viktigt att kunna motsätta sig massans agerande och åsikter."
(ur boken)

I Erasmus livstid fanns andra, numera väl kända, historiska gestalter. Förutom Luther bör man till exempel påminna om engelsmannan Thomas More. Erasmus valde sitt umgänge och utstod också fasansfulla överfarter till sjöss för att nå en sådan man i England.

"Han var snarare en resonerande intellektuell än en religiös kombattant."
(ur boken)

Ett viktigt tema i Burtons bok är Erasmus vilja att stå fri och individuellt stark, han är på sitt och vis en människa som med sina ord vill stå utanför massfenomenen, där t.ex. en talare kunde uppvigla hela folkmassor. Litteraturens ord fungerar helt annorlunda, och de kan, skriver Burton, inte sammanfattas i slagord.

Jag ska inte gå in på alla enskildheterna i boken, till exempel relationen mellan Luther och Erasmus, eller alla de ingående berättelserna om tidens konstnärer och vilken betydelse de hade för honom - sådana som Albrecht Dürer och Holbein -  men jag nämner det ändå helt kort så här. Nina Burtons bok är så rik på infallsvinklar och skeenden, att jag nog tänker mig att inom kort återuppta läsningen. Hennes språk är en sak för sig, det är ofta garnerat med små vackra uttryck och klokheter. Det kanske märkligaste av allt är att man som läsare mycket snabbt vet att man har att göra med en bok som inte bara är äkta i sitt tilltal, utan också att det är en som vilar på gedigen kunskap och erfaren insikt.

Skulle jag välja ut ett enda tema som jag tar med mig från läsningen så är det frihetens och individens villkor under Erasmus levnadstid. Vi vet vilken makt kyrkan hade och hur farligt det var att utmana den. Vi vet med vilken djävulsk nit kungahusen styrde. Vi vet att förnuftet hela tiden motarbetades av fromleriet.

"I världens mångfald gäller det att hitta mönster"
(ur boken)

Att få veta att Erasmus var en stor brevskrivare blir bara ett avgörande kvitto för att bilden av honom ska bli nära nog komplett. Ändå finns det många frågor kvar, precis som det ska vara när vi talar om en man som såg själva frågan som en del av vetenskapen. Hans valspråk var concedo nulli, jag viker inte för någon.

Får jag bara be er om att förstå att man aldrig kan ge en så viktig bok full rättvisa på detta sätt. Det finns bara en rättvis metod, det är att man själv läser den.

Kate Winslet triumferar

Kate Winslet, magnifik i Little Children

 

I filmen Little Children är det inte minst Jennifer Connelly som stannar kvar som bildminne, ett ansikte fruset av rädsla och onda aningar. 

Men Kate Winslet leder mig in i berättelsen, håller mig kvar och förblir den stora skådespelare hon alltid har varit. Little Children spelades in 2006, när Winslett var 31 år. 

Hon gestaltar enbarns-mamman Sarah, gift med en man som passionerat ägnar sig åt pornografi, också på jobbet, och blir berättelsens fokus. Olyckan som formas sänder kraftfullt ut signalen för flykt och desperata handlingar. 

Detta är utgångspunkten för hela berättelsen. Temat är pedofili och grymhet från främmande män riktade mot barn och ungdomar i ett skenbart tryggt område.

Istället för att springa runt i affärer kan man se sådana filmer när vintermörkret har sänkt sig.

Biblioteket som försvann - en hörna bara

Onsdag

 Det är långt till dag.

Det är långt till läsbar skrift. 

Onsdag eller vardag vilken som. Vänskap är ett missbruk. 

Jag försöker vara människa mellan två och fem på natten. Äter och dricker som vore det dag.

Ingenting kan jag läsa, Ingenting kan jag skriva. 

Vem jag än tilltalar blir det en utskällning. Innan vintersolen går upp ska jag sluta ögonen.  

Desert Solitaire - a season in the Wilderness

 

 Edward Abbeys Desert Solitaire - a season in the Wilderness fick jag i julklapp 2008, ett vackert tummat och gulnat pocketband som säkert studerats flitigt av någon tidigare ägare.

Jag tyckte så mycket om den att jag köpte Confessions of a Barbarian som är ett urval av hans dagböcker - från 1951 till 1989 - gjort av David Petersen och med originalteckningar av Abbey. Jag snappar upp några pressröster: “The Thoreau of the American West” och “A precious figure in our lethal times”.

Jag hade förstås inte behövt några pressröster för att förstå att jag här hade några hundra sidor guldkorn. Det räckte att Per hade rekommenderat honom och jag funnit det jag snusat lite på tillräckligt tungt för att jag skulle ägna honom seriös läsning. Det är ju så många som idag blir jämförda med Thoreau - eller som i sina verk ständigt refererar till honom - att man inte kan stirra sig blind på det. Själva referensen är inget kvalitetskriterium. Men Edward Abbey står på egna ben. Vingligt ibland, men han står förankrad i något man inte kan läsa sig till på universitet.

Edward Abbey i egenskap av skogvaktare - här i brandutkikstornet.

 

Det finns två sidor hos Abbey. Den ena hade varit mig övermäktig. Nämligen att rent fysiskt försvinna ut i vildmarken. Att sova där under himlen och stjärnorna. Jag är gärna ensam, men så pass civilisationsanpassad (och/eller -förstörd) att jag vill ha tak över huvudet. Den andra sidan är den jag vill försöka lära mig av: att stå fri från institutioner, media, makt, att inte låtsas att den egna rösten är något annat än just det. Att aldrig tala i någon annans namn. Jag är mer än trött på alla dessa som talar för “folket”, “motståndet”, “konservatismen”, “vänstern” eller något femte. Det räcker ju att skrapa med en fingernagel för att sådana kollektiv ska krackelera. De håller inte ens inåt. När två människor bildar en organisation tar det kort tid innan de delat sig i två fraktioner som bildar var sin ny organisation. Jag vägrar inlemma mig i sådant. Mina sex årtionden på jorden har fått mig att se det fåfänga i varje sådant försök, politiskt eller ej.

 

Hemkommen tog jag fram Abbey. Jag fäste mig redan vid förordets avslutande meningar där han understryker att boken inte ska misstas för något slags reseguide, för att sedan citera Neruda:

Give me silence, water, hope
Give me struggle, iron, volcanoes

När jag läser Abbey, eller någon annan solitär, så är det inte för att ansluta mig till någon “skola” eller “rörelse”. Jag läser honom som jag alltid läser: i hopp om att lära något, i hopp om att finna en visdom jag kan försjunka i, eller rentav bara för att jag ser en stor glädje i att läsa en bok som hans.

Dagböcker är nästan alltid intressanta. Det är en litterär genre som lockar mig både att läsa och att själv skriva. Det urval av Abbeys dagböcker som finns i Confessions of a barbarian är sannerligen inget undantag. Här får man inte möta en man som vill putsa på bilden av sig själv. Snarare tvärtom. Hos Abbey finns ett filosofiskt djup. Ändå får man se en man som dricker hårt, sviker kvinnor och beter sig rätt så illa. Men det som intresserar mig är hur han som författare förhåller sig till den industriellt fungerande kulturvärlden.

 

Den 22 mars 1988 skriver han:

“To Denver next week for a public reading, talk show, interviews, and receptions etc. - all the horrible tedious farce of the Publick Author. Why do I do this nonsens? Vanity. Money. But is it worth it? No. I swear, this is my last time. Weariness. Fatigue. I´m heartily sick of writing, typing, editing, reviewing - the hole corrupt and rotten literary world.”

Till sina amerikanska kollegor säger han några veckor senare:

“What a gutless pack of invertebrates you mostly are (…) Banana slugs of literature!”

När det gäller hans egen plats i den litterära offentligheten svävar han inte på målet:

“It´s better to write the truth for a small audience than tell lies for a big one.”

Tormestorps vilohem

 

 

Tormestorps vilohem

 

Det så kallade rekreationshemmet var emellertid i själva verket inte något sådant utan ett hem för svåruppfostrande barn, som jag vet nu, efter ett besök över fyrtio år senare... Min olycka var att jag redan första natten blev avslöjad som sängvätare.

                                                 Thomas Bernhard: Ett barn

 

Vi hämtades vid stationen av ett traktorsläp där vi satt med benen uppdragna under oss och med väskorna bredvid, vi hade kommit från de mest skilda håll men alla rest med tåget från Malmö mot Hässleholm, just vid Finjasjön släpptes vi av i det okända, vi var alla storstadsbarn och miljön där vi steg av tåget var främmande för oss, så främmande att den också skrämde oss, gjorde oss oroliga och undrande, och när vi sattes på traktorsläpet visste vi ingenting om vart det skulle föra oss, vi hade av olika skäl lyfts ut ur våra skolklasser, våra vänner hade tagit farväl av oss under mer eller mindre sentimentala former, och vi hade skickats för att vila, men vad det ordet betydde och varför vi skulle göra det, hade vi ingen som helst aning om, och varför vi först besökt barnpsykiatriska sjukhuset i Malmö, Flensburgska, visste vi inte heller, liksom uppmaningen att teckna den förälder vi tyckte bäst om, mest verkade vara ett mystiskt uppdrag som kränkte oss i våra mycket små barnasjälar, jag minns ännu idag att jag först vägrade teckna denna bild och att jag inte förmådde mig själv att välja mellan mamma och pappa utan tecknade dem båda, och att vi på promenaden hem utmed Pildammsparken förbi Stadionområdet talade om det som hänt och mamma uppgivet suckande sa till mig: Varför kan du inte göra någonting ordentligt? och hur jag idag, mer än fyrtio år senare fortfarande inte kan begripa varför hon sa så, om det möjligen hade att göra med att man absolut skulle välja en av sina föräldrar i detta tecknande, vilken sanning barnpsykiatrin därmed ansåg sig vara på spåren kan jag inte förstå, och jag var nog ingenting annat än just ett sådant frågetecken när jag satt på traktorsläpet och det började köra upp för backen, genom den mycket täta granskogen och så småningom kom fram till den stora vita byggnaden, inte stort mer än en ordinär villa men för ett litet barn stor som ett sjukhus, som en skrämmande myndighetsbyggnad i vilken jag skulle låsas in på obestämt tid framöver, och där jag i denna byggnad först vägrade samarbeta och bestraffades dag efter dag men sakta böjdes så som många människor före mig hade böjts till samarbete och underkuvelse där inne, jag som fortfarande bara var en liten pojke, mest rädd och orolig och ett levande frågetecken inför min egen vistelse där, jag kom dit i april 1961 och skulle den sommaren fylla nio år, jag gick alltså fortfarande på lågstadiet, min naturliga miljö var Lorensborgsskolan där jag hade alla mina vänner, det var därifrån man mitt i pågående termin, i tredje årskursen, kom och hämtade mig för att föra mig till denna skrämmande vita byggnad, och jag tittar idag, fyrtioett år senare på de få svart-vita bilder jag har kvar därifrån, som om det varit en semesterresa jag befunnit mig på, jag står tillsammans med de andra barnen, vi är sammanlagt ett tiotal och två av dem är betydligt äldre än oss andra, det är två flickor och jag står mycket tätt intill en av dem och hon håller sin arm över min axel och ler stort, jag vet att det var hon som invigde mig i det alldeles nyfödda könets mysterier och att det naturligtvis var alldeles för tidigt, men ingen av oss småpojkar sa nej, när Eva bad oss följa med ut till kojan hon byggt under en stor, gammal gran, vi satt där med henne och rökte cigaretter hon stulit från föreståndarinnans skrivbord, vi rökte kanske två bloss och allting snurrade för oss och vi blev illamående, men Eva själv rökte vant av cigaretterna och vi fick känna på henne, hon sa själv var vi skulle känna och ingenting av det jag nu vet visste jag då, och att hennes sexuella fixering redan i tidiga tonåren kanske i sig var ett tecken på att något inte stod rätt till, och hon berättade hur hennes pappa först knivstuckit hennes mamma till döds och sedan tagit sitt liv och att hon därför dragit slutsatsen att ingen av oss som fanns där på hemmet, i kojan i skogen, egentligen hade några föräldrar i livet, jag minns hur hånfullt hon skrattade när det blivit dags att återvända hem och jag sa att min pappa skulle hämta på mig stationen i Malmö, det betraktade hon som en omöjlighet och visste alltför väl, att de som skulle hämta henne inte hade några som helst fysiska band till henne, att de i bästa fall var vänliga vårdare som skulle föra henne tillbaka dit hon skulle vara, om det var en institution eller en fosterfamilj vet jag inte, men det var ut i ännu ett okänt hon skulle föras, och det var som om hennes svåra belägenhet fått henne att åldras mycket snabbt, hon ville få allt det goda livet eventuellt hade att erbjuda, nu genast, därför att morgondagen för henne var en abstraktion och framtiden ett ord man eventuellt använde för att bedra människor med, för att lura av dem den verklighet som varje enskild dag hade att erbjuda, det var med helt unga människor som Eva jag tillbringade min tid på detta hem, där den ena dagen var den andra lik och ingenting särskilt hände, och det vi kommit för att få, vila, egentligen var ett straff, i sovsalarna där vi sov och vilade middag rådde en militär ordning, och den som bröt mot ordningen bestraffades med inlåsning i det stora mörka skafferiet, där kunde jag sitta under timmar, skräckslagen, ibland pinkade jag på mig av rädsla och fick då ännu ett, men annorlunda, straff för att jag under straffets verkställighet burit mig illa åt och ställt till ytterligare besvär för den redan hårt prövade personalen, det var i sådana stunder jag i mitt barnasinne funderade på hur man kunde döda dessa människor, det var då jag planerade att knuffa dem utför trappan om jag fick chansen och levde i ett hopp om att det skulle gå dem mycket illa, redan som barn kan denna hämndlystna känsla få fäste och växa sig stark, i mig gjorde den det varje dag, både när jag såg andra utsättas för grymheter och orättvisor, och när jag själv drabbades av dem, jag minns alldeles särskilt en dag då lantbrevbäraren hade med sig ett paket från mina föräldrar, jag fick inte ens öppna det själv, och hur godiset som låg i paketet togs ifrån mig, gömdes och kommande lördag delades ut bland oss alla, det var en sådan orättvisa jag inte kunde förstå och som personalen antagligen inte ens ansträngde sig att förklara, ingenting var mitt i detta hus, allt från luften vi andades till godiset våra föräldrar sände, var kollektiv egendom fördelad av en överhet, hur länge jag var inlåst här vet jag inte eftersom varje dag under sådana omständigheter, för ett barn kan te sig lång som en vecka, men eftersom jag togs dit under pågående vårtermin i skolan tyder det mesta på att jag kanske befann mig i Tormestorp under fyra-fem månaders tid, vad vet jag, och just som jag tänker denna tanke, slår det mig att jag genom barn- och ungdomspsykiatrin i Malmö kanske kan beställa en journalkopia och läsa mig till sanningen och därmed kanske också få ett svar på den grundläggande frågan, varför jag alls hamnade där, vilket som var den utlösande faktorn, vilka problem som fick mina föräldrar att söka upp denna avdelning och ta emot den hjälp de hade att erbjuda, det enda som är lättnad under denna tid är två känslor i handen; den ena kommer sig av att Eva för in min hand mellan sina ben och säger Känn så mjukt, den andra kommer sig av att jag står nere på gården hos bonden Johnson, vår enda fristad, och klappar hans svarta hund, det är dessa två mjuka känslor, sensuella på var sitt sätt, som jag minns allra starkast från Tormestorp, två känslor jag dessförinnan aldrig hade känt, därför att jag dels var för ung, dels aldrig levt i en familj med hund, och när jag kom tillbaka till Malmö bar jag den allra största hemligheten för mig själv och röjde den aldrig för någon, hemligheten att jag visste hur en flicka kändes mellan benen, att det vi ömsom kallade springan, ömsom fittan, var som en liten hamster i handen, mjuk och varm med ett mycket tunt hårtäcke, ännu inte färdigvuxet, som bäddade in själva mynningen i ett svårdefinierbart stycke liv, detta mysterium som sedan skulle leda mig från den ena kvinnan till den andra, därför att jag fortfarande inte blivit en vuxen, självständig man, utan var min mors son som länge skulle leta efter det mjukaste, varmaste och lurvigaste skötet att vila i, denna hemlighet hade vi alla med oss hem från vilohemmet, den och glädjen över att också ha fått klappa en så stor hund, en riktig bondgårdshund som nästan aldrig skällde utan bara tog för sig av alla våra händers värme och vänlighet, där den stod i koppel på Johnsons gård, men i motsats till dessa två glädjekänslor i händerna stod de minuter av skräck som väktarna bestod oss med, då de körde oss på traktorsläpet ner till Finjasjön och tvingade oss i vattnet, även när det var mycket kallt, och jag kämpade mot den våta täta kylan som sedan skulle skrämma mig i hela mitt vuxna liv, denna vattenskräck som egentligen är en döds-skräck som de planterade i mig och som sedan fullbordades av att jag gick på simskola ute på Ribersborgs kallbadhus i Malmö där simlärarna petade ner oss under vattnet med en båtshake och skrek Simma nu för fan! det var i stunder som dessa jag bestämde mig för att aldrig ge vuxenvärlden ett förtroende, att den värld av civiliserade samtal de ville ge sken av egentligen var en värld av ondska och gemena påhitt, som jag dag för dag allt bättre genomskådade och lärde mig hantera, genom att helt enkelt vara frånvarande när den var närvarande, antingen fysiskt genom att springa till skogs, eller psykiskt genom att stänga av alla intryck den försökte överskölja mig med, sådan var tiden i Tormestorp, sådan var den vila vi barn erbjöds att den i själva verket gjorde oss misstänksamma mot allt som vuxenvärlden erbjöd oss, och inte ens när den log sina mest insmickrande leenden tog vi emot dem, därför att vi anade att varje erbjudande egentligen bara var en förklädnad och att det under den skulle döljas ännu ett övergrepp, ännu en elakhet, de famnar vi sökte blev istället de egna kamraterna, det var hos Eva jag sökte tröst, inte hos "systrarna" som de ville kallas, det var alltid när jag låg med mitt huvud i hennes sköte och hon klappade mitt huvud eller lekte med mitt hår som jag var som allra tryggast, Eva som aldrig begärde något tillbaka utan bara överöste mig med det tidiga livets kärlek, den som är äkta därför att den ännu inte besudlats eller använts som ett vapen, denna kärlek som också nuddade vid sexualitetens allra första trevande steg, men som först och främst var ett sätt att finna tröst hos varandra, när vuxenvärlden förbrukat allt förtroende, och denna flicka som hette Eva var den tredje i mitt liv med det namnet, eftersom jag i min skolklass hade både Eva Johansson och Eva Blixt, hon som jag skulle bli så förälskad i under så många år, men Eva i Tormestorp skulle inte bli den sista eftersom jag senare i livet, när jag blivit tonåring, skulle träffa Eva Friberg på konfirmationslägret i Strandbaden utanför Höganäs, och det var måhända så enkelt att namnet Eva bars av så många flickor, att det var märkligare att träffa någon som inte hette Eva än tvärtom, men själv har jag alltid tänkt att jag dragits till dem med det namnet, men det var just Eva i Tormestorp som blev själva urbilden av det kvinnliga för mig, just för att hon ledde mig varsamt in i något som var annorlunda än barndomen och för att hennes tröstande händer alltid fanns där när jag behövde dem, nio år ung och livrädd för det som kallades "systrar" och "vilohem"

Modernt. Lekmannapredikningar i radio

 

Att läsa denna bok är att stiga ner i en kulturkrets som hade kunnat vara vår om vi vårdat den bättre. Sten Selander argumenterar i Modernt. Lekmannapredikningar i radio (Bonniers, 1932) utifrån en kulturkonservativ hållning som jag känner sympati för. Underrubriken ger dock det felaktiga intrycket att boken skulle bestå av något slags religionspredikningar. Så är inte fallet, Selander skriver själv att boken är skriven av “en person med vanlig allmänbildning, som haft tid och tillfälle att fundera en smula mer än de flesta andra över några aktuella problem.” Vidare säger han att “större delen av det här sagda är tidigare framfört i radio och skulle inte heller ha kommit vidare, om inte åtskilliga lyssnare uttryckt en önskan att se den ifrågavarande föredragsserien i tryck.”

Selander understryker att han inte alltid formulerat tankarna oberoende av sådana som Ortega y Gasset, Ferrero, Stuart Chase, Eddington “och åtskilliga andra”. Citat från sådana har han undvikit därför att han inte velat ge boken “en falsk prägel av vetenskaplighet”. Det är sympatiskt på sitt sätt. Ändå tror jag att uttryckliga citat kunde ha bidragit till att läsarna sökt vidare i de ämnen som han berör.

Jag smakar på en passage ur boken:

“Kultur är medvetenhet, ansvarskänsla, självtukt och självövervinnelse; den är kosmos. Och primitivitet är omedvetenhet, uppgående i ögonblicket, ohämmade drifter och blind livsvilja, måttlöshet och mållöshet; den är kaos.”

Och en annan passage som kan verka stå i motsättning till den första:

“Och liksom en alltigenom ‘kultiverad’ personlighet utan alla naiva, omogna, pojkaktiga drag fortare än andra uttömmer sina resurser och fastnar i steril självupprepning, så mumifieras en kultur och stelnar i bysantism, om den inte tid efter annan förnyas och föryngras genom vågor av primitivitet ur de spontant levande, oförbrukade skikten (…) Ett färdigdanat kosmos föder inga nya stjärnor; de nya stjärnorna föds bara ur kaos.”

Nu blir resonemangen riktigt intressanta, och när de kommer in på maskincivilisationen och moderniteten slår det gnistor om Selander. När han sedan också poängterar att 

“de drifter som kulturen strävar att betvinga är just de som främst behärskar den hänsynslösa, asociala egoist, vi alla bär dolda någonstans i själens bottenskikt…”

Det är utmanande och givande läsning, trots att den i många avseenden ter sig urgammal. Grunden för Selanders betraktelser kunde dock inte ha varit aktuellare än nu, vad som utgör grunden för en civilisation, hur den vitaliseras eller går mot sin undergång, är ämnen som dagligen belyses av det vi kallar “verkligheten”.

Utan kläder i Libyen

 

Minne från Libyen före kriget:

 

Jag kom 1983 till Benghazi i östra Libyen utan bagage. Efter mellan-landningen i Tripoli hade det försvunnit, och nu stod jag varje morgon i hotellbåtslobbyn och bönade om hjälp. Man ringde och ringde och i det arabiska ordflödet tyckte jag mig då och då höra ordet "trouble" och anade väl att min väska för alltid var försvunnen, kanske stulen och länsad. Jag försökte klara mig med en klick tandkräm jag fick varje kväll av mitt ressällskap, och med den på ett finger gnuggade jag mina tänder rena. Värre var det med kläderna i den extrema hettan. Skjortan hade fått en blekröd fläck sedan jag spillt tomatinlagd fisk på den under en flyglunch och kalsongerna tvättade jag i vasken och hängde på tork under luftkonditioneringen varje natt. De var bara hjälpligt torra när jag på morgonen tog dem på igen. Men efter en veckas tid kom en libyisk tjänsteman, utsänd av vem fick jag aldrig veta, med ett kuvert som han räckte mig under en måltid. I kuvertet låg en bunt dollarsedlar, mannen sa att han beklagade förlusten av väskan, och att det nu stod en bil där ute och väntade på mig, om jag ville följa med in till centrum för att köpa nya kläder. Vi körde till ett av dessa nya, märkliga varuhus som finns i alla libyiska samhällen, de ligger utslängda i sanden och de flesta hyllor i dem gapar tomma, men där ekiperingen erbjuder den finaste konfektion från England och Frankrike. Jag köpte några skjortor, ett par byxor, vita bomulls-kalsonger och hygienartiklar. Jag sörjde mina egna kläder men gladdes åt mina värdars generositet.

 

       När jag efter fjorton dagar skulle resa hem och nådde Tripoli för byte till det italienska flyget, blev jag vid incheckningen rådd att första gå en runda inom ankomsthallen. Det var något om en väska. Och där stod den, mitt på golvet, oöppnad och fin sedan fjorton dagar tillbaka. Det jag i telefonsamtalen uppfattat som "trouble" var naturligtvis istället Tripoli. Det jag fick uppleva sa inte så lite om libyisk säkerhetstjänst. Den hade full kontroll på besökarens göranden, men den såg det inte som sin uppgift att se till att min väska nådde Benghazi. Den kunde bara upplysa mig om att väskan stod där på golvet, redo att hämtas vid hemresan! Men det sa också en hel del om arabisk gästfrihet; om gästen blir av med något så är det värdens uppgift att skaffa nytt, utan minsta knorr eller invändning. Jag lät länge de fina engelska skjortorna hänga i min lantliga garderob, som ett minne, tills jag en dag insåg att de blivit för små.