Ordet god...

 

"Ordet 'god' har en obehaglig bismak" skriver Bertolt Brecht i Flyktingsamtal (svenska 1974 i Herbert Grevenius översättning).

 

Det är just den obehagliga bismakens epok vi lever i. Nyorden klibbar fast vid de gamla och upphöjs till moralisk standard. Det sker med nödvändighet när vårt språk blir till politiska vapen för att upprätthålla en bestämd maktordning.

 

Wolf Biermann skriver i Daidalos fall (svenska 1992 i Per Landins översättning):

 

"Slavar talar helt enkelt slavspråk, det är inget att säga om! Den som gör sig lustig över det måste själv ha vågat opponera sig. Och den som öppnar käften får den ibland tilltäppt. Det vet jag av sorglig erfarenhet."

 

Brecht och Biermann fick båda erfara hur deras tyska språk gled in i godhetens och tyranniets sfär. Två olika epoker, delvis sammanvuxna kring nazismens fall och DDR:s grundande, men samma fenomen. Vilka lärdomar har vi dragit av det? Inga alls verkar det som. Också i de formellt demokratiska, parlamentariska samhällsordningarna ser vi hur makten medvetet och med yttersta raffinemang använder språket som maktmedel. Ordet "god" är förstås alltid med i det, som en underliggande harmonisk ordning som varken rubbar eller förför. Den bara finns där och det är upp till oss att identifiera oss med den. Vi har inte minst sett hur förskjutningarna gör diskussioner i princip omöjliga. När den politiska hydran smälter samma till ett odjur med minst sju huvuden kan man inte argumentera mot de politiker och journalister som kallar det "stabilitet", "ordning", "lösning". Det är ju varken det ena eller det tredje.

 

Vem av oss gör som Biermann, "öppnar käften för att få den tilltäppt"?

 

Foto: Astrid Nydahl

Rapport från kräftsäsongen av Richard Swartz

 

Rapport från kräftsäsongen heter Richard Swartz senaste och förmodligen sista bok. Jag köpte den av det enkla skälet att jag tycker mycket om det han skriver, och inte minst för att boken ansluter till Ostron i Prag, 2022, och Loppmarknad 2023.

 

Men någon recension skriver jag inte. Hur kan kan recensera en svårt sjuk författare som ganska nyligen förlorade sin hustru? Det kan – och bör – man inte göra.

 

Hans hustru Slavenka Drakulic föddes i Rijeka 1949, och avled i Sovinjak i Istrien för bara en dryg månad sedan. Henne läste jag mig till kunskap hos, framför allt under de grymma och förgörande krigen i Bosnien och Kroatien.

 

Under många års läsning av de två författarna lärde jag mig att de hade sina hem i Wien, Stockholm och Istrien. Kanske också på fler platser. I författarskapen blev det mycket tydligt och bidrog till rikedomen.

Nu har jag läst Rapport från kräftsäsongen två gånger. Det blir säkert en tredje.

 

En dråplig liten sak vill jag gärna citera. Terapeuterna Lena och Lotta är på besök. De har förstås med sig ett formulär där den sjuke ska besvara ett antal frågor. ”Har du på senaste tid kunnat genomföra ett fysiskt samlag” frågar en av dem efter att ha undrat ”Upplever du att dina familjemedlemmar tar del av din sjukdom?”

 

Författaren konstaterar att det är sjukhuset som ”belamrar terapeuterna med detta pappersarbete”. Han har inte bara en dödlig cancer, utan har också drabbats av ett slaganfall. I det läget är man som patient ”tämligen otillräknelig” konstaterar Swartz. Hans svarta och mycket fina humor var jag bekant med, och det är här, när döden redan klivit in i familjen, som den är som skarpast.

Elvaårslandet vid 73

 

Jag hade kommit till Tollarp - från redan då hemska Malmö - som en oskuld när jag blev ombedd att styra ett större projekt under Liv i Sveriges paraply. Det var Göran Palm som ansvarade, vem skulle ha tackat nej?

Ung var jag, men när det gällde det skrivna ordet var jag också orädd. Jag fick samarbeta med en gymnasieklass i Bromölla och en femteklass i Ängelholm. Det färdiga boken, som samlade projektet, döpte vi till Elvaårslandet.

Min son Mikael, elva år ung vid tillfället, fick göra omslaget. 

"O Prag, med ölskum..."

 

”O Prag, med ölskum på barockänglarnas och polisspionernas läppar, med pilsner i stället för vatten ur dina evigt porlande springbrunnar.” (ur boken)

 

Vill man verkligen bekanta sig med ett länge sedan svunnet Europa är Ostron i Prag precis rätt bok. Ingen kan som Richard Swartz få boksidor att smutsas av kolröksdamm, belysas av varubristens glåmiga ljus eller präglas av polisspioneriets föga charmerande närvaro.

 

Richard Swartz tar oss i nya boken med till det Prag som blev resultatet av den sovjetiska inmarschen 1968, krossandet av ”socialismen med mänskligt ansikte” och införandet av den föga normala process som döptes till ”normaliseringen” (och som lovsjöngs av de Moskvatrogna partierna i väst, också av VPK:s ledare här i Sverige). Om man inte förstod det tidigare förstår man att denna epok var allt annat än normal.

 

De verkliga förhållandena hade förstås varken med ”socialism” eller ”samhälle” att göra. De lyste av privilegierade partifunktionärers sär-liv med särskilda förmåner och bubblor av såväl varor som gräddfiler, medan folk i allmänhet levde i den gråhet som var en kombination av varubrist och social nöd.

 

Swartz stiger ner i denna vardag via ett studentrum. Han maskerar sin närvaro med ”studier” av den tjeckoslovakiska ekonomin. De siffror och tabeller han får hjälp att ta fram är förstås helt fiktiva, då de ljuger fram ett samhälle dignande av frukt, kött och tekniska hjälpmedel. På studenthemmet möter han inte minst unga afrikaner som påstås studera i staden. I själv verket blir de hårt exploaterade i sjaskiga industrier med nästan ingen lön alls. Partitidningen använder de alla som toa-papper.

 

Särskilt minnesvärt är det avsnitt som berättar om butiken där han gör sina inköp. Det är inget mindre än en närstudie av falsk ekonomi och icke-existerande livsmedel.

 

”Mitt snabbköp innehåller de märkvärdigaste saker, mer osannolika än sannolika, många med en svag obestämd lukt av desinfektionsmedel eller lim. Det rör sig om en lika torftig som dyster varuvärld. Ändå kan det se ut som om här vore fullt med varor. Hyllor och diskar verkar fulllstoppade med det ena eller det andra och först på nära håll upptäcker man att det ofta rör sig om en och samma vara som blivit kvar här i stora mängder för att ingen intresserar sig för den.”

 

Fortsättningen är dräpande socialrealism från en tid som är just – försvunnen!

 

Att kunna teckna den så elegant som Richard Swartz gör i Ostron i Prag är säkert ingen enkel konst. Men han kan den till fulländning!

Isvidden, Öland

Foto: Astrid Nydahl

  

Den öppna vidden. En sida täckt av vattenvy. En annan sida av hed, lavar, mossa, betande får. Längre ner på samma vidd: vattenvyn blir nu tvåsidig: mot öst det väldiga, kalla Östersjövattnet, mot väst den smalare men inte mindre kalla Kalmarsundpassagen, nu med väldiga anhopningar av issörja, hela flak, stråk av vit, genomfrusen massa längre ut.

 

...att uthärda ensamheten

 

Ur Morgonrodnad, femte boken (i översättning av Peter Handberg) hämtar jag dagens lilla text av Friedrich Nietzsche:

 

443. Om uppfostran. - Så småningom har det gått upp för mig vad som är den vanligaste bristen i vårt bildnings- och uppfostringssystem: ingen lär sig, ingen eftersträvar, ingen lär ut - att uthärda ensamheten.

 

Kärnan i denna lilla text är kanske inte omedelbart synlig. Den bör både läsas om och betraktas/ begrundas långsamt.

Att åldras sjuk

 

När jag idag blir 74 hade jag helst velat komma ner till havet med rollatorn, som jag gjorde när jag skrivits ut från hjärtkliniken. Men det blir inget av med den saken. Hettan hindrar mig att ens beställa färdtjänst.

Att åldras sjuk är att tvinga sig själv till en särskild och hårdare regim. 

Tanken äcklar mig: alla dessa anhöriga som inte ens erbjuder sin hjälp. Alla dessa vänner som aldrig har minsta lilla tid.

Jag har fått hem en flaska bubbel i alla fall. Och jag har allt som krävs för att göra denna räkröra.

Då får man ändå vara nöjd. En bit på vägen. 

Grattis till Hjalmar 10 år!

 

För ett år sedan såg det ut så här.

Idag fyller Hjalmar tio år. Och imorgon fyller jag 73. Vi skulle alltså, som vanligt, ha en gemensam fest.

Den har vi verkligen sett fram emot.

Men händelser utanför vår kontroll tvingar oss att ställa in. Ändå ropar jag hela vägen:

GRATTIS HJALMAR PÅ TIOÅRSDAGEN! 

Tioårsdagen är en viktig milstolpe🎷

Kvinnans roll i diktaturens Libyen

 

Under mina två veckor i Libyen, i april 1983, fick jag många påminnelser om hur Kaddaffi (Muammar Abu Minyar al-Gaddafi) såg på kvinnornas roll.

Jag har skildrat detta fenomen bland annat min bok Ökenvandring. Men den enda bild jag själv lyckades ta på Kaddafi, och hans då manliga livvakt, kunde inte bli ett exempel. De bilder jag här visat är alla hämtade på nätet.

Denna dimma över staden

 

I den portugisiska litteraturen är det framför allt en poet som betytt mycket för mig. Det är Eugénio de Andrade. Min första bekantskap med honom ägde rum i Marianne Sandels omistliga antologi Smaken av oceanerna. Jag köpte boken den 6 juni 1983 och från och med augusti 1984 har den alltid varit med mig på resorna till Lissabon. Den är sliten, kantstött och tejpad men den ger mig alltid lika stor tröst. Den dikt av Eugénio de Andrade som jag föll för och fortfarande håller för att vara en av de finaste Lissabonskildringarna heter kort och gott just Lissabon:

Denna dimma över staden, floden
måsarna från förr i världen, båtar, folk
i brådska eller med all tid att slösa bort
denna dimma, här börjar stadens ljus
i rosa och citrongult över Tejo, detta ljus av vatten
inget mer vill jag be om, på väg ned för trappan.

När jag tillsammans med fotografen Hideo Matsumoto, hösten 2000 skulle utge min första bok om staden - Lissabon, en promenadbok - fick jag Eugénio de Andrades tillstånd att trycka dikten i boken. Den hörde hemma där, den slog an en ton som jag ville skulle ljuda boken igenom. Inte nog med att jag fick hans tillstånd, jag fick också boken med 30 av hans dikter på fyra språk, samt ett generöst litet brev.

Nu är Eugénio de Andrade borta. Som de flesta är han borta. Jag tröstar mig med minnena, med fotot av sig själv han sände mig med ett brev på baksidan, fotot som alltid hänger på mitt arbetsrum, böckerna, dikterna, minnena. Det mesta är minnen, resorna är inställda, vännerna i Lucitanien är bara spöken och gamla statyer, fotoalbumen gulnar och faller sönder, allt är ett före detta, ett minne, en urgammal historia.

... ack ja, som detta ljus av vatten...

Orons bok. Pessoas mästerverk

 

Det är en stor sak att vi på svenska har tillgång till Fernando Pessoas Orons bok. Den har under åren utgivits två gånger på Pontes förlag, men den som nu föreligger är ett helt annat arbete. Redaktören Jerónimo Pizarro är en gedigen kännare av Pessoas liv och verk, och han ger i sitt korta förord en bild av hur arbetet sett ut, och varför det egentligen är paradoxalt att de två böckerna – skrivna med tio års mellanrum – publiceras i ett och samma band. Första fasen och Andra fasen följs dessutom av ett appendix där Pessoa presenterar sitt arbete och sina heteronymer Vicente Guedes och Bernardo Soares.

 

Orons bok, fram till 1982 opublicerat, anses med rätta vara ett av 1900-talslitteraturens främsta verk. Det fanns som 25.000 lösa lappar förvarade i kistor, vilka han lämnade efter sig när han dog 1935, endast 47 år gammal.

 

Den nu aktuella svenska översättningen bygger på Pizarros utgåva från 2013, där texterna kommer i just den ordning de vuxit fram. 

 

”Orons bok består enligt Pizarro av två helt olika böcker och tio år skiljer dem åt, och det var först i den senare som Pessoa riktade blicken mot Lissabon”, skriver Örjan Sjögren.

 

Att ha denna översättning av Orons bok vid sitt sängbord är ett privilegium vars betydelse inte nog kan understrykas. Jag kommer att läsa den från pärm till pärm, som vore den en helt ny bok, trots att jag under många års läsning återkommit till de tidigare utgåvorna. Som Pessoa skriver i fragment 364 (sidan 423): 

 

”Livet är vad vi gör det till. Resenären är resan. Det vi ser är inte det vi ser utan det vi är.”

Pessoa, varje dag...

 

I denna volym med den fantastiska titeln Mitt hjärta är lite större än hela universum, tar sig Henrik Nilsson an honom och hans heteronymer. I ett rikt och belysande förord skriver Nilsson under titeln En koffert i Lissabon.

 

De diktare/heteronymer som är representerade i boken är Alvaro de Campos (Ode till havet), Alberto Caeiro (”den ende naturpoeten”), Ricardo Reis (anges som läkare född i Porto) och Bernardo Soares (vänder blicken in i sig själv och ut mot Lissabon). Det är Soares som anges som författare till Orons bok.

 

Henrik Nilssons introduktion och urval av dessa gestalter är mycket givande läsning. Många har under åren, också här i Sverige, gjort sådana insatser, men skulle jag rekommendera Pessoa och hans heteronymer, skulle jag inte tveka att visa på denna bok.

 

 

Böckerna som kommer och går

Foto: Astrid Nydahl

 

Böckerna är nu inte det de en gång varit. Jag förmår läsa väldigt lite. Vissa dagar ingenting alls. Då väljer Astrid och jag en film att tillsammans njuta av. Livet har krympts ihop av neuropatin, eller om det bara är sidoeffekterna av hjärtstoppet. De medicinskt kunniga som finns i min människokrets har en liten smula olika uppfattningar.

Det hela spelar egentligen ingen roll. Det som plågar mig är all inomhus-tillvaro. Den gör mig fetare och allt mindre rörlig. Särskilt så vackra dagar som denna. Ändå är jag glad att jag fick komma till Jannike som sköter min medicinska fotvård. 

Imorgon onsdag ska jag besöka det nybyggda polishuset. Inget brott har jag begått men jag ska ansöka om ett nytt ID-kort. Eftersom jag inte kommer att göra några fler utlandsresor får passet ligga oanvänt i byrålådan. 

Inte ens någon logi på landet i Sebalds anda lär jag försöka mig på. Alla mina Sebald-böcker försvann i flytten.

Allt jag saknar med förlusten av henne

Foto: Astrid Nydahl

 

”...barnen (vet) att deras mor är lika viktig som deras liv, att det är omöjligt att tänka sig, ens för ett ögonblick, att de kan överleva utan henne.”

 

Julien Bigras & Jeanne Cordelier: Tystnad om jag får be. Dialog. Interculture, översättning av Jan Valdelin, 1985. 

 

Nej, mycket helt liv har det inte varit sedan mamma dog på Lunds lasarett. Jag har försökt tänka att hennes dubbla sjukdomstillstånd - alzheimers och anorexi - gjorde hennes liv så svårt att döden skulle komma som en befrielse. Men nu, så här långt efteråt saknar jag henne mycket och inser att min tanke är väldigt egoistisk. När mamma dör endast 64 år ung är det som att hugga av en del av den egna, ofullbordade livslinan. Mammas lidande var stort, mycket stort. Jag och mina syskon, eller pappa för den delen, hade inte kunna göra någonting för att hela henne.

 

Ylva Nydahl, född Wahlund, mormor Sabinas yngsta barn född 1930, död 1994. 

 

 

 

 

Kim Thúy: Vi (Sekwa förlag, översättning av Ulla Linton)

Kim Thúy

 

Med Kim Thúys tredje roman, Vi, i fin svensk översättning av Ulla Linton, återvänder hon till flyktens och exilens villkor. Det är inte en självbiografi, men det är uppenbart att hon använder sin egen dramatiska flykt undan den kommunistiska regimen. Också romanpersonens jag-röst har, som Kim Thúy, arbetat och arbetar berättelsen ut som jurist. Hennes berättelse spänner från den tid då hennes gamla far beordrar flickorna att bränna valda titlar av hans stora bibliotek för att inte den nya regimen ska finna material som kunde tolkas som regimkritiskt, fram till hennes eget vuxenliv tillbaka i Vietnam, där hon arbetar med olika internationellt förankrade projekt. Det är också där hennes käre Vincent försvinner för alltid. Ändå slutar romanen med en positiv klang, framsprungen ur en tro på symbolers kraft.

Kim Thúys roman är en berättelse om förflutenhet och dess inverkan på nuet. Flera av de viktiga karaktärerna levde ett liv där vanorna var exklusiva. När kriget slutade 1975 började den epok som förvandlade deras liv, både i materiell och andlig mening. Kanske är det skildringarna av dessa omvälvningar som gör starkast intryck eftersom de aldrig blir abstrakta utan hela tiden ges personliga uttryck. Skildringen av Vi och hennes kamp med att erövra engelskan vid ankomsten till Kanada bygger säkert på Kim Thúys egna erfarenheter. Hon kommer efter examen att besöka såväl Danmark som USA och en rad andra länder, och hennes blick på det främmande präglas av nyfikenhet och livsglädje. Att säga att detta är en vacker, poetisk och gripande roman blir ett understatement.

Vi är i själva verket en fantastisk, magisk roman. Att boken dessutom är vackert och fyndigt formgiven är en bonus för den som ska hålla den i sina händer.

***

Kim Thúy: ru (Sekwa förlag, översättning av Marianne Tufvesson)

Exilberättelser kan likna varandra, men de är alltid unika. De är unika på samma sätt som varje människa är unik. När vietnamfödda Kim Thúy döper sin exilroman till ru kanske hon gör det för att ordet har två betydelser, på franska betyder det ”bäck” och i överförd betydelse ”flöde (av tårar, blod eller pengar)” och på vietnamesiska ”vaggvisa” eller ”att vagga”. Kvinnan, född under Tet-offensiven, låter sig möjligen vaggas till något slags ro i exilen, sedan hennes liv på flykt varit ett flöde av tårar.

Tet-offensiven, en av Vietnamkrigets mest kända, ägde rum under stora delar av 1968. Tio år senare, vid tio års ålder lämnade Kim landet med sin familj. Hon var en av de båtflyktingar som inte alltid togs emot med öppna armar i väst. Numera är hon gift och lever med make och barn i Montreal. Ru är hennes debutroman.

Stilen i romanen tilltalar mig mycket. Den är fragmentarisk. Varje fragment är ungefär en sida långt. Återblickar. Dofter. Smaker. Röster. Som bilder vilka lägger det förflutna som en hinna ovanpå nuet. Hennes språk är på samma sätt en blandning av det vackra och det sakliga. Minnena är ibland påtagligt fyllda av äckel, maskar som kryper i leran, fukten, insekterna, den illasmakande maten, flyktingar som försvinner ut i havet igen.

Återblickarna på ”det befriade Vietnam” är också viktiga som påminnelser om hur friheten kan se ut i ett land som alldeles nyligen gått från mångårigt krig till fred. Kim Thúy säger att hennes krig började med freden. Hon skildrar partiapparatens och militärens ockupation av familjens hus. Här konfronteras den lantliga Vietnam med storstadens överklass. Smuts möter polerat porslin och silver. Analfabetpojkar som legat i djungeln som soldater trevar sig fram i en miljö de inte förstår. Allt bländar och förför. Det gör också de snabbt förbiilande bilderna av prostitutionen: att sälja sin kropp för en bättre framtid. De soldatgravida kvinnorna som föder barn som aldrig accepteras, vare sig i Vietnam eller USA.

Kim Thúys roman är en påminnelse om att det i varje krig finns minst två offer: de angripna och angriparna. Liksom Vietnams folk behöver generationer för återhämtning gör de unga amerikanska soldaterna och deras familjer det. De långa, blodiga krigen leder inte fram till något, utan snarare bakåt, till ruta ett. När jag läser hennes berättelse tänker jag på Afghanistan, Irak, Syrien. Vi vet redan nu hur de krigen kommer att sluta, men ingen tar de orden i sin mun. Läs ru. Den berättar med poetisk skärpa om detta.

Eva Ström & Karin Ström: Resa med Borges (Kaunitz-Olsson)

 

En sådan resa jag varit ute på! Jag minns ju alla Borges-böcker vi hade i biblioteket på Byholmsvägen, men det här är något helt annat. Borges förstås – men Borges i en grupp människors liv. Att följa med dem till hans stad och utifrån det få lite bättre kunskaper om, och känsla för honom, har varit en lärorik historia.

 

Nå, vad är detta för bok? Man skulle kunna säga att det är en klassisk bildningsroman. Det är inga överord, eftersom Eva Ström och hennes dotter Karin Ström tillsammans skrivit romanen om en grupp unga människor som studerar och sedan reser till Borges stad, Buenos Aires. Huvudpersonen, vid sidan av legendaren Jorge Luis Borges, är läraren Ramón som har en problematisk historia och som dessvärre ånyo insjuknar på denna resa med eleverna. 

 

Hans elever läser spanska för honom. Det är efter ett generöst stipendium de alla kan följa med sin lärare till Buenos Aires. Genom gator och gränder, alla vackert beskrivna, går jag med dem, och bekantar mig med staden. Eleverna får praktisera sin spanska på olika sätt och i olika utsträckning.

 

Att det också är en resa in i själva språket är jag inte förvånad över. Vad vore vi utan språkets själva beståndsdelar? De gör ju oss levande! De leder oss in till de grundstenar som föder berättelserna och dikterna. Jag tycker att det är en stor fördel att inte enkelt kunna gissa vem av de två som skrivit vad. 

 

Om de fem eleverna ska jag inte säga för mycket, men de är så bra tecknade att de påminner mig om livs levande människor. Så ska man kanske inte läsa litteratur, men ibland är det omöjligt att låta bli.

 

Det är inte svårt att föreställa sig hur lärorik den här boken vore också för människor som aldrig läst en rad av Borges.

Midsommarafton

Foto: Astrid Nydahl

 

 Ja, det är årets finaste högtid idag.

Av självklara skäl avstår jag från allt firande utomhus. Däremot sitter vi ner tillsammans. Skälen är:

1/ Sill

2/ Färskpotatis

3/ Rejäl öl

4/ Snaps

Efter det vila och så mår både kropp och själ bra. 

Dagen före midsommarafton

Foto: Astrid Nydahl

 

Midsommafton var i hela mitt unga liv den största och vackraste helgen. Också med barnen fortsatte det att vara så.

Tallriken i Pildammsparken var den självklara platsen. Det har den inte varit på bra länge.

Jag kommer under alla omständigheter att hålla mig hemma. Om fötterna bär mig tar jag stadsbussen ner till Tivoliparken, Kristianstads vackraste plats.

Då kan man ta med sig midsommargott att äta. Dricka blir det inte tal om, det får man göra hemma, sittande. 

Jag tror att de europeiska judarna begår ett ödesdigert misstag

 

"10 augusti 2002.

Jag tror att de europeiska judarna begår ett ödesdigert misstag, de som under förevändning att kritisera Israel tjuter med ulvarna, det vill säga med de europeiska intellektuella och höga regeringsrepresentanter som klär den gamla antisemitismen i en ny språkdräkt och som så sent som i går ville utrota dem – och varför i hela världen skulle de ha andra avsikter i dag?

Jag känner stark lust att fråga dessa fromma och dumma judar som förnekar sig själva och som likt spyor vräker ur sig smädelser mot Israel:

'På vilket sätt smärtar det dig, ditt nöt? Du lever i Schweiz, i Frankrike, i Danmark eller något annat land, hur kommer det sig att det inte är ETA:s mord, de irländska separatisternas illdåd eller den europeiska nynazismens erövring av makten som plågar dig?

Du tar förgäves på dig mask efter mask, ditt fä, har du redan glömt att Schweiz krävt att ett J skulle stämplas i ditt pass, att fransmännen låst in dig i ett koncentrationsläger och utlämnat dig åt de nazistiska mördarna, att hela Europa med tillfredsställelse tittat på de deporterade judarnas dödsryckningar i Auschwitz gaskamrar?'

Jag är nära att dra slutsatsen att den europeiska juden verkligen är den skadliga figur som intensivare än andra hatar att se självförsvarsvapen i judiska händer och som faktiskt ser sin egen utrotning som enda lösning på sitt med ett föraktligt och förvirrat medvetande framlevda liv.

Han kommer inte att ge sig förrän han har nått sitt syfte, förrän han, slagen och plundrad, har forslats till ett nytt Auschwitz, förrän han tvingats gräva sin egen grav etc, och förloppet som leder dit kommer att förundra honom igen, precis som förra gången.

Vi är åsyna vittnen till processen: vi ser hur Israel och judarna i förskingringen går helt skilda vägar."

Imre Kertész: ur Den sista tillflykten (översättning av Ervin Rosenberg). Publiceras med tillstånd av översättaren Ervin Rosenberg och Svante Weyler på Weyler förlag. Denna publicering i bloggen är en repris, tidigare fanns den, bland annat, redan den 22 mars 2012 på Nydahls Occident.

Socialpolitisk tillbakablick på min bok Black Country (2012)

”Uppgivenheten och indignationen är de två ingredienser som får stilen att antändas, och helt utan ironier och paradoxer skapar de två motpolerna en energisk laddning. Det är ett sätt att skriva som är både svalt behärskat och hett upprört, när Nydahl visar vilka konsekvenserna blir när utanförskapet är ett aktivt val.” Björn Kohlström i bloggen Bernur

”Black Country är en oerhört välformulerad och vederhäftig bok som borde läsas av alla som är intresserade av en förutsättningslös debatt kring en av vår tids största utmaningar. Framför allt borde den läsas av svenska politiker och journalister, varav många nästan maniskt upprepar mantrat att man inte ska ta debatten, som om problemens orsaker, problembeskrivning och problemlösning skulle vara samma sak. Black Country är fri essäistik när den är som allra bäst!” Författaren Artur Szulc på sin hemsida 

”Nydahl är, mellan raderna, upprörd över sakernas tillstånd. Men han ger inga lösningar, han applåderar heller inte myndigheters och politikers floskler kring den här problematiken. Ingenting görs som fungerar. Jag tycker mig också ana från Nydahls sida vad som skulle behövas. Social upprustning förstås. En fungerande skola med krav och ambitioner, så att kommande generationer slipper samma elände. Motstånd mot militant islam. Nej till krav på särbehandling, nej till alltför mycket slöja, nej till dubbla budskap från moskéer och bokhandlare. Hårt mot hårt. Men det skriver han alltså inte. Slutsatsen är min.” Karin Stensdotter i bloggen Blott Sverige

”Den svenske forfatter Thomas Nydahl har jeg kendt i en årrække. Det vil sige, vi har aldrig mødt hinanden fysisk, men vi mødes ind imellem i korte samtaler over internettet. Hvad jeg sætter stor pris på hos Nydahl er, at han skriver, hvad han mener. Og at han respekterer uenighed. Igennem den senere tid, hvor en række mennesker, der igennem en årrække har skrevet kritisk om islams fremvækst i Vesten er gået over til at producere noget, der minder om propaganda, er jeg kommet til at sætte endnu støre pris på Nydahl. Han er så langt fra at være propagandist, som nogen. Men han har klare synspunkter om multikultur, islamisme og vigtigheden af at forsvare frihedsrettighederne. Det kommer til udtryk i hans  aktuelle lavmælte og glimrende bog Black Country.” Författaren och journalisten Helle Merete Brix i norska HRS

”Det är en läsvärd och modig bok som Thomas Nydahl har författat. Den är förnuftig och inte alls extrem och skulle därför kunna vara en bra julklapp till tänkande människor som ännu inte har insett att vi håller en kurs rakt mot ett isberg.” Bloggen Gudomlig komedi

”Black Country är inte bara en bok för oss Englands-nostalgiker, som missat Midlands under tågluffandet, utan en bok som har viktiga lärdomar kring hela Europas utveckling.” Bloggen Jihad i Malmö

 

”En häpnadsväckande djärvhet hos en författare som brukar mötas med respekt. Skall han för detta tilltag slaktas som ett lamm eller marginaliseras med tystnad?” Konstnären Lars Vilks på sin hemsida Vilks.net

”Thomas Nydahl har skrevet en tankevækkende bog. Bogen er afmålt i formen, ja næsten forsigtig. Ikke nødvendigvis forsigtig på en kedelig måde, snarere derhen, hvor den udtrykker tvivl om trufne beslutninger om fremtidig ageren. Jeg lagde ud med at skrive, at Thomas Nydahls bog er meget trist. Den dom vil jeg fastholde. Thomas Nydahls bog varsler ikke mild vind, men storm, måske endda orkan.” Morten Uhrskov i Sappho.dk

”Det er den svenske essayist Thomas Nydahl, som minder mig om Engels meritter i en ny og fremragende reportagebog fra det såkaldte Black Country i det vestlige Midlands omkring Birmingham, verdens først industrialiserede region, hvis historie over flere mil minder om det Skåne, forfattaren kommer fra. Nydahl går i Engels fodspor og beser den nye underklasse, som er vokset frem i vor tid, og sammenligner den med førhen. Forskellen er kolossal. Hvor den gamle underklasse var socialt proletariseret, er den nye underklasse ikke i samme grad økonomisk fattig, men snarere kulturelt og intellektuellt underbemidlet. Vi snakker om mennesker, hvide såvel som indvandrere fra fjerne lande, som dårligt kan følge med i et banalt tv-program eller læse en jumbo-bog (...) Med Nydahl glor man ud over en mental slagsmark, som forsøges erstattes af idiotisk tidsfordriv, narko, kriminalitet og bandekultur i varierende doser. I Malmø, Landskrona, Bimringham eller København, samme deroute, og det er mildt sagt til at blive rasende over (...)” Mikael Jalving i Jyllands- Posten

"Vänsterkulturjournalisten och författaren Thomas Nydahl har överraskande skrivit en bok om vår tids mångkulturism och islamisering. Utgångspunkten är engelska West Midlands vars historiska utveckling han följer fram till vår tids segregering och problemfyllda områden. Han jämför de brittiska städerna med situationen i Sydsverige." Bloggen Avpixlat

 

 

Småborgarens syrebrist. Thomas Bernhards Skogshuggning

Bilden hämtad ur Thomas Bernhard 2006 - en almanacka utgiven av
Residenz Verlag med bilder av Erika Schmied

All min läsning av Thomas Bernhard (Thomas Bernhard, född 9 februari 1931 i Heerlen, Nederländerna, död 12 februari 1989 i Gmunden, Österrike,) har bekräftat och förstärkt min egen känsla av utanförskap. Är litteraturens mening att bekräfta det man redan tror sig veta? Det finns inget entydigt svar på en så personlig fråga, men det har för mig aldrig funnits någon tvekan om att vi alla söker oss till de texter där vi kan känna sympati eller antipati med berättare och gestalter, och till texter som speglar vårt eget jag i en skrivande människa, som vi tycker oss känna igen.

Thomas Bernhard är, som Adam Zagajewski, E.M. Cioran eller Imre Kertész, melankoliker i den meningen att han inte gör sig några illusioner om livet. Som västeuropeisk författare tycks han ha mer gemensamt med dessa tre östeuropéer och bättre förstå deras erfarenhet och filosofi än de flesta andra. Men han är, på ett helt annat sätt än de nämnda, också en författare uppfylld av känslan att han behandlats nedrigt, orättfärdigt och skamligt, och att hans liv redan från början tycktes dömt till svärta och nederlag. Nedrigheten och orättvisan har inte bara varit ett socialt och politiskt mönster som i de sovjetkontrollerade länderna Polen, Rumänien och Ungern, utan också något som ätit sig in i privatlivets allra hemligaste rum i det demokratiska Österrike.

Bernhards författarskap kretsar kring den småborgerliga människans syrefattiga miljö och ideal, där pengarna och statusprylarna är alltings mått och mål, och hur han själv, som människa och konstnär, tar spjärn och gör allt för att slippa leva och tänka så. För Thomas Bernhard kan den monstruösa bilden av österrikisk kultur – wienervals i salongen och tortyr i källaren – aldrig godtas som livsmönster. Han bekämpar den i varje skriven rad, han försöker leva i motståndet. De långa åren av sjukdom och vistelser på sanatorier, med allt vad det innebar av tom tid och möjlighet till både läsning och eftertanke, tycks ha präglat hans grundinställning till mänskligt liv. När allt kommer omkring är det inte mycket att pråla med, och de människor som högtidligen proklamerar egen framgång är i själva verket fångna av en illusion som förr eller senare kommer att förgöra dem.

Kanske är det illusionsbefrielsen som är Bernhards främsta kännetecken. Inte någonstans i hans författarskap finner man drömmen om ”framgång” eller det bedrägliga sken som ”framgångsrika” människor vanligen omger sig med. Att han inför den österrikiska offentligheten annullerar hela sitt författarskap kort före sin död säger också något om hur han såg på sitt lands kultur och litteratur. Den var utan väsentligt värde för honom, och den tyskspråkiga läsekretsen hade att söka honom utanför Wien. Man kan säga att det postumt är ett slags hederlighet som givit honom läsare över hela världen, och att översättningarna av hans verk alltjämt utkommer i en jämn ström kan inte ses som något annat än en bekräftelse på att de människor som kan identifiera sig med Bernhards livshållning trots allt är ganska många. 

Skogshuggning är, som jag ser det, utomordentligt viktig därför att den ger oss en bild av den sene Bernhard (originalet utkom 1984, endast fem år före hans död) och det grundmurade förakt han kände för det österrikiska kulturetablissemanget och dess självgodhet. Berättelsen fungerar som ett slags bokslut över denna kultur, trots att den är begränsad till en enda bostad, dess bibliotek och matsal samt den fåtölj där berättaren sitter. Att blicka in i det nattliga middagssällskapet, lyssna till vad människorna säger till varandra och se hur de beter sig, är detsamma som att få en bild av en hel kulturkrets; nedgången, alkoholiserad, självupptagen, uppblåst och narcissistisk, präglad av intellektuell inavel och ett ömsesidigt förakt. 

Thomas Bernhard är samtidigt en del av denna kultur och dess främste kritiker. Han sitter i den våning där han tre årtionden tidigare var inlemmad i familjen och den intima kretsen, han sitter där mot sin vilja och han gör det som en sista akt av påbjuden vänskap och tillhörighet, trots att han förbannar att han tackat ja till inbjudan och trots att han hela tiden vill bryta upp och lämna platsen.  I våningen bor makarna Auersberger (han en gång av just Bernhard kallad ”tonernas Novalis”, en förstklassig pianist och ändå Webernepigon, hon ”en avläggare till en mer eller mindre skrattretande bergsadelssläkt” men båda senare av Bernhard betraktade som ”perfida societetsonanister”); de har bjudit till en ”konstnärlig kvällsmåltid” för att samlas efter begravningen av den gemensamma vännen Joana som tagit sitt liv, de samlas men tvingas också till efter midnatt invänta den särskilda hedersgästen, skådespelaren från Burg-teatern som just med stor framgång gör rollen som Ekdal i Ibsens Vildanden. 

Det är under denna långa väntan som berättaren gör sina dråpliga och alltid skoningslösa iakttagelser och i sin repetitiva, nästan maniska, prosa bygger porträtt av dessa människor som samlats likt hyenor vid måltiden för den döda väninnan. Dessa människor, de flesta av dem samlade här redan trettio år tidigare, nu i sällskap med några yngre förmågor, drevs alla av en vilja att ”bli något”, men blev i Bernhards ögon aldrig mer än ”väldekorerade provinskonstnärer” trots att de socialt sett lyckats och blivit ”välkända, ja berömda konstnärer” och därför var det inte själva döden och det öde väninnan Joana rönt som gjorde honom mest nedstämd denna dag, utan det faktum att ”konstnärliga lik gick bakom Joanas kista, bara misslyckade, i Wien misslyckade, levande konstlik, författare, konstnärer, skådespelare, dansare och deras anhang, som levande lik, som levande, ännu levande konstlik”.  

I våningen där man sedan samlas är allt dukat för måltid. Det är sent på kvällen och det ska dröja länge innan man bjuds att sitta till bords. Bernhard stannar kvar i fåtöljen som står placerad snett bakom en av dörrarna och därifrån kan ha nästan osedd betrakta allt som görs och sägs i rummen. Han känner respekt för paret Auersbergers bibliotek, där har han många gånger njutit av litteraturen, men han ser deras bjudning som en tom uppvisning. Bland gästerna finns författarinnan Jeannie Billroth som brukar betraktas som Österrikes Virginia Woolf, och hennes kollega Anna Schreker som led av ”Gertrude Stein-sjukan”, två författarinnor som ”med tiden blivit inget annat än förhatliga för mig” och som denna kväll, när de kommer  att sitta mitt emot Bernhard vid måltiden betraktas som ”wienska missbildningar i Österrikes litteratur, vedervärdiga bredvid varandra i sin uppblåsta litteraturförmätenhet”, två människor som ”förrått litteraturen” och ”förnedrat sig inför staten och dess kulturbyråkratpatrask och under tiden med samma infama sätt gjort sin epigoniska kitsch till en vana, liksom trapporna upp till de subventionsgivande ministerierna”.

I detta utfall mot två kollegor som en gång betytt mycket för Bernhard, ja som han rentav ”fäste allra största vikt vid”, kan man spåra själva skiljelinjen, det sätt på vilket han avgränsar sig och definierar skillnaden dem emellan.

Thomas Bernhard: Skogshuggning (Tranan, översättning av Jan Erik Bornelid)