Det finns inga självklara avstånd mellan du och jag. Vi talar som vi tänker, illa. Vi skriver som vi talar, ännu sämre.

Om det funnes en sträng lag skulle vi följa den. Det är i alla fall vad jag tror.

Runt egot växer det för fullt. Det mesta är giftigt och mycket farligt. Några få skott kan lura oss med sin grönska.

 

 

 

 

Ylva Nydahl i mormor Sabina Wahlunds bostad med nyfödde Thomas

74 år sedan. Vad var meningen? Vad är meningen ? 

 

All skrift är luft. Sant? Inte det minsta. All skrift är nämligen liv, ande, kommunikation, läsning…

Jag lärde känna Golem långt innan jag kom till Prag. Vad skulle den bekantskapen vara till för nytta?

Nyttotänkaren vill förstås ha Golem både som figur i dockhuset och som levande vän. Tänk att Golem kan föreställa sig bådadera!

1500-talets rabbinske Golem av lera och luft har kommit och gått i mitt liv i fyrtiofem år. Det var just i Prag vi möttes första gången.

Han var Meyrinks, han var Singers, Cynthia Ozicks, och många andras, men han kallades inte alltid Golem. 

Jag har själv sakta erövrat insikten att allt kött är hö.

 Det var tidigt 1980-tal när jag köpte den här. Har läst den många gånger och den ger mig fortsatt hjälp att uthärda livet.

Nu kommer den i en ny utgåva på Karneval förlag, som skriver:

Den 19 december 1981 får Peter Noll, som då är 55 år, besked att han har en elak­artad tumör i urinblåsan. Läkarna rekommenderar operation, men Peter Noll avböjer. Han vill inte leva med de stympande effekter en sådan ­skulle medföra.

Han ­väljer att ­invänta sin egen död på dess egna ­villkor. Samtidigt bestämmer han sig för att skriva dagbok i syfte att dokumen­tera den tid han har kvar.

Knappt tio månader senare avlider Peter Noll. Hans efterlämnade ­anteckningar, Den utmätta tiden, utkommer postumt. Först i ­författarens hemland Schweiz och sedan i många andra länder.

­­Karnevals utgåva är den första i Sverige på över 20 år. Boken innehåller ett förord av Georg Klein och ett griftetal av den schwei­ziske författaren Max Frisch, som var nära vän till Peter Noll.

GEORG KLEIN I FÖRORDET

»Jag lägger ifrån mig boken med en stor glädje över att ha läst den, blandad med ett vemod över att jag inte kan få träffa författaren. Men det summerar inte denna läsupplevelse som lämnar efter sig en mycket säregen känsla. Har man lyssnat på en fängslande berättelse? Ja, men det förklarar inte det man känner. Har man blivit gripen av författarens öde och levt sig in i hans situation? Ja visst, men det är fortfarande inte hela svaret. Vad kan det vara? Jo, nu vet jag. Läsandet av denna bok är som en lång dialog mellan författaren och läsaren,  på lika villkor. Never send to ask for whom the bell tolls – it tolls for thee.

Jag vet inte om jag kommer att lämna denna värld plötsligt och omed­vetet eller långsamt och gradvis. Men om jag kommer att ligga länge i väntan på avfärden, är det två böcker som jag önskar mig vid sängkanten. Den ena blir Rilkes dikter om den individuella dödens gåva. Den andra blir ­boken som skrevs av den som har förstått, tagit emot och förverkligat denna gåva: denna bok.«

SAGT OM BOKEN

»Peter Nolls anteckningar vid ett livsslut är en spänstig, oböjligt livsstark bok. Georg Klein talar i sitt inspirerande förord om boken som en viktig livsledsagare. Så är det väl, även om Peter Nolls död är hans egen och inte många skulle välja hans slut utan hoppas på medicinska mirakler. I Peter Nolls klara men ändå personliga prosa finns en medvetenhet som gör Den utmätta tiden både allmän­giltig och hisnande på ett personligt plan.« Heidi von Born, Göteborgs-Posten

»Den utmätta tiden är författad i dagboksform och låter sig läsas på flera olika plan, alla lika övertygande och inträngande Att uttala sig om huruvida Peter Noll förlikar sig med döden (om det nu egentligen är möjligt) är jag inte man att avgöra. Men det är inte heller om döden Den utmätta tiden handlar. Den handlar om att göra livet meningsfullt, om att tanken på döden skall ge livet innehåll och inte döda livet inom oss.« Ulf Gyllenhak, Dagens Nyheter

»Han var ingen vän av stora ord professor Noll, och ibland önskar jag att han varit mindre manlig i sitt distanserade förhållande till sin egen kropp, det hade fört honom närmare. Men ändå är slutintrycket av hans bok starkt och berörande, uppfordrande och befriande. Kanske är det så som Peter Noll säger på något ställe att cancern är speciellt exi­sten­tiellt oroande. Kanske beror det på att den ofta tar sig tid. Och att den därmed ger sina offer tid. Peter Noll är en av dem som förstått att förvalta den tiden.« Immi Lundin, Aftonbladet

 

 

I den portugisiska litteraturen är det framför allt en poet som betytt mycket för mig. Det är Eugénio de Andrade. Min första bekantskap med honom ägde rum i Marianne Sandels omistliga antologi Smaken av oceanerna. Jag köpte boken den 6 juni 1983 och från och med augusti 1984 har den alltid varit med mig på resorna till Lissabon. Den är sliten, kantstött och tejpad men den ger mig alltid lika stor tröst. Den dikt av Eugénio de Andrade som jag föll för och fortfarande håller för att vara en av de finaste Lissabonskildringarna heter kort och gott just Lissabon:

Denna dimma över staden, floden
måsarna från förr i världen, båtar, folk
i brådska eller med all tid att slösa bort
denna dimma, här börjar stadens ljus
i rosa och citrongult över Tejo, detta ljus av vatten
inget mer vill jag be om, på väg ned för trappan.

När jag tillsammans med fotografen Hideo Matsumoto, hösten 2000 skulle utge min första bok om staden - Lissabon, en promenadbok - fick jag Eugénio de Andrades tillstånd att trycka dikten i boken. Den hörde hemma där, den slog an en ton som jag ville skulle ljuda boken igenom. Inte nog med att jag fick hans tillstånd, jag fick också boken med 30 av hans dikter på fyra språk, samt ett generöst litet brev.

Nu är Eugénio de Andrade borta. Som de flesta är han borta. Jag tröstar mig med minnena, med fotot av sig själv han sände mig med ett brev på baksidan, fotot som alltid hänger på mitt arbetsrum, böckerna, dikterna, minnena. Det mesta är minnen, resorna är inställda, vännerna i Lucitanien är bara spöken och gamla statyer, fotoalbumen gulnar och faller sönder, allt är ett före detta, ett minne, en urgammal historia.

... ack ja, som detta ljus av vatten...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var här de föddes och växte upp, min generations populärmusiker. Detta är Liverpool. På just den här gatan, Scotland Road, föddes Cilla Black. På andra formades människor som skulle komma att trösta oss i tonåren, som skulle få oss sjunga med, härma i klädstil och frisyrer. Populärkulturen kan vara en mardröm. Den kan vårda yta och förneka djup. Värst av allt är att den vulgariserar det mänskliga, när den är som värst. Men när jag skrivit min Malmöbok har jag ofta tänkt tillbaka på den avgörande åren, för mig handlade det om 1962-1968, då Beatles och med dem Merseybeat-kulturen stod på sin höjdpunkt och en liten pojke som jag hela tiden letade efter det som kunde göra livet mer uthärdligt. Jag fann det oftast hos John Lennon.

Men hans plats i mig fick sedan andra att kräva mer av mig. De var ofta inte bara sångare med en gitarr. De var poeter. De hette Cohen och Zimmerman. När de öppnade dörrarna till sina mystiska - eller ska jag säga magiska - rum följde vi med dem in. De var äldre än vi och hade sett mer av livets märkvärdigheter. De kunde berätta mer djupgående om dess kärvhet och hjälpa en tonåring på vägen till ett mer illusionsfritt vuxenliv. Den vägen skulle visa sig vara både lång och svår. När jag skrivit mig tillbaka till Malmö och Seved har jag också tänkt på gator som denna i Liverpool och förundrats över att det faktiskt slogs en bro mellan oss. Och att den bron höll trots att villkoren var så olika.

Bilden togs på Scotland Road 1969. Då var jag 17 år gammal och flyttade från föräldrahemmet på Lorensborg till Gamla väster. Först där fick jag vardagsvillkor som kanske en smula påminde om det som Liverpoolungdomarna hade; kallt vatten, ingen toa i lägenheten, gasspis. När jag ser bilden tänker jag att den måste vara från 1930-talet. Men den är från 1969, fotografen anonym men bilden fanns  med all säkerhet i Liverpool Post.

Vill Israels folk att krigsförbrytaren ska fortsätta leda landet? Det ser så ut...

 

Man kan läsa här. Klockan snart halv tre på eftermiddagen ser det ut så här. Klicka på grafiken för läsbar version.

Elisabeth Grates bokförlag inleder hösten

 

Elisabeth Grates bokförlag inleder hösten med två författare jag tidigare skrivit om här i bloggen.

Om Natt i hjärtat, i översättning av Maria Björkman, skriver förlaget:

Av dessa nätter och dessa liv, dessa kvinnor som springer, dessa hjärtan som kämpar, dessa ögonblick som är så outhärdliga att de inte ryms inom tidens mått, var jag tvungen att göra någonting. Det är omöjligt att få fram hela sanningen på varje sida, men där finns en förtvivlad strävan efter att komma så nära livet, natten, hjärtat, kroppen och själen som det bara går. Av dessa tre kvinnor var jag tvungen att börja med den första, den som just fyllt tjugofem när hon flyr och som är den enda som fortfarande lever i dag. Den kvinnan är jag. 

Natt i hjärtat flätar samman tre berättelser om kvinnor som utsatts för våld av sina män. Balanserande mellan styrka och ödmjukhet utforskar Nathacha Appanah den outhärdliga gåtan med kvinnomord i nära relationer, när den mörka natten tar kärlekens plats. 

*** 

Och om Lafons Utanför, i översättning av Jan Stolpe skriver man:

Gungan gnisslar under lönnen på gårdsplanen. Gilles gungar inte, han sitter på trädgårdsmuren och ser framför sig. Han tittar inte på sin syster; han följer inte med henne som han gör ibland då han härmar hennes benrörelser för att få fart. Claire känner att han är där utan att vara där, som om han hade förmågan att lämna sin egen kropp när han vill, eller när han är rädd. Kanske har han ingen lust att komma tillbaka; än har han inte kommit tillbaka till henne, till dem, till gården, till planen, till junikvällen. 

Gilles är sonen som förväntas ta över den ensligt belägna bondgården den dag föräldrarna inte längre orkar. Claire är systern, knappt ett år äldre men som tidigt lämnade hemmet för studier och senare en lärartjänst i Paris. 

I Utanför skildrar Marie-Hélène femtio år av syskonens liv i tio tablåer, där perspektivet växlar mellan Claire och Gilles

 

Vem vet? 

Men en sak är säker. Astrid fyller 79 år idag, och det firar vi här med en god middag. Men utan vin. Äpplejuice och sedan har Astrid med sig en efterrätt som hittills är hemlig.

 

 

Bilden är visserligen tagen på Öland för tjugo år sedan av Astrid.

 

Men jag sitter här och glor ut. Astrid har varit här på fika, idag följer hon med till läkaren. Vi är nog inte ämnade att vara ensamma. Jag är det i alla fall inte.

 

I förrgår fyllde Bill Wyman 90 år. Det bästa han gjort är skapandet av Rhythm Kings med bl.a. Georgie Fame och Beverly Skeete. Jag har två av deras konserter på dvd, de är en stor njutning. Nästan bättre än det brusande vattnet.

 

Lyssna här: https://www.youtube.com/watch?v=hT6pcmJl7xM

 

Jag sitter som nästan alltid vid min dator. Läser och skriver. Hejdar mig vid följande: 

 

"Redan på 600-talet byggde munkar på Nordirland kvarnar som drevs med hjälp av tidvattnets skiftningar."

 

Vad är då och vad är nu? Samtiden är både högfärdig och förmäten.

 

Bild: Gammal kyrkogård i Birmingham, foto av Astrid Nydahl

 

 

 

 

Nej, man ska inte dricka öl ur vinglas. Och man ska inte dricka vin ur ölglas. Men när olyckan är framme då? Ja, av vinboxen (som jag köper ytterst sällan) kom det inte en droppe, trots att jag gjorde exakt som man ska. Nå, jag fick ta ut hela plastpåsen med tre liter vin. Över en stor behållare och detta stora ölglas tömde jag plastpåsen. Mycket hamnade på skjortan, som jag nu kör i tvättmaskinen, och lite fick jag genast i mig med en ostsmörgås. Lärdom? Aldrig mer köpa vin i box. Köpa vin alls? Ytterst tveksamt.

 

Det som är svårt i alkoholistens liv är inte alltid själva alkoholen. Det är avvägningen, bristen på balans i vardagen. Funnes det balans skulle alkoholen ha varit närvarande vid speciella tillfällen. Inte som idag, en helt vanlig lördag.

 

Jag biter mig i tummen (når inte ner till stortån). Jag biter för att känna smärta. Men i vinets närvaro utebli smärtan.

 

Vad ska hända i Paris
? Ingen vet, men jag tror inte att den läder- och svartklädda pöbeln avstår plundringen. Militär och polis kan vara avskräckande, men nog inte tillräckligt.

 

Jag läser och funderar på brev. De kommer från nära anhöriga. Kan jag hjälpa dem? det vet jag inte.

 

 

Olseröd, november. Foto: Astrid Nydahl

 

Jag vaknar varje morgon med stark olust. Vet vad som måste göras. Tar det i samma ordning som jag brukar: kaffe, smörgås och lite nyheter på nätet, därefter duschen, påklädning, bädda sängen. 

Jag har börjat läsa igen. Först Ernst Jüngers Skogsvandringen, nu Sebalds fina essäsamling Logi på landet. Som alltid tas man hos Sebald med på vandringar som är både konkret geografiska och intellektuellt fördjupande.

Läsningen kanske blir vägen tillbaka till livet?

Foto: Astrid Nydahl

 

Var jag än har vandrat har jag längtat efter någon annan plats. Var jag än haft min bostad har jag önskat mig till en annan.

Vad är det med oss människor?

I vad består vår oro och längtan?

Jag har inga svar. Frågorna fyller mig och jag avskyr att bli betraktad som en gnällspik.

I litteraturen finner jag tröst. Men det är en illusion att tro sig hitta svaren där.

  

 

 

Göran Hägg: Sanningen är alltid oförskämd. En biografi över August Strindberg (Norstedts)

"Vi hittar galna idéer och dumma synpunkter hos Strindberg eller hans personer, men i de mogna verken nästan aldrig en omöjlig replik, psykologisk orimlighet eller orealistisk reaktion. Aldrig en falsk ton. Hos Strindberg är denna kompromisslösa psykologi en god del av förklaringen till hans bestående storhet." (Hägg)

Göran Hägg var en av Sveriges ovanliga författare; knivskarpt intellekt förenat med humor och stil präglade hans konstnärskap.

Hans absolut sista bok har jag nu läst. Det är svårt att överskatta kombinationen Hägg/Strindberg. Inför resultatet kan man bara känna en ödmjuk tacksamhet. Ty denna bok blev färdigskriven just före Häggs tragiska bortgång.

Vet vi tillräckligt om Strindberg? Svaret är kanske att de flesta av oss har uppfattningar om, och generella bilder av honom. Det är inte detsamma som kunskap. För mig var det i högsta grad nyttigt att med Hägg som guide vandra genom hans livsgärning. Den är som bekant omfattande, och den söker sig fram genom åren som en ständigt blåsande vind. Undantagsperioderna finns och de är tragiska. Strindbergs guldvurm i Paris och hans besatthet av övertygelsen att någon/något förföljde och ville döda honom är blott tecken på en överhettad hjärna och tragiska i den meningen att han själv inte kunde styra över skeendet. Men det är sannerligen inte huvudsaken i en berättelse om hans liv och verk.

Jag ska inte skriva punkt för punkt om Häggs berättelse. Istället nöjer jag mig med att konstatera ett par viktiga saker: Hägg presenterar och diskuterar det mesta Strindberg skrev: romaner, reportage, dramatik, poesi. Vid sidan av det diskuterar han de enskilda verkens omgivning: förlagen, ekonomin, kritikerna, familjen. Inte minst på den senare punkten skapar han klarhet. Hur färgade till exempel hans tre äktenskap – med tillhörande dramatik – av sig i hans verk?

Häggs språk och attityd kan definieras som en kombination av strikt litteraturvetenskap korsad med ett passionerat person- och konstnärsporträtt. Den Strindberg han visar oss kan man med glädje lämna vidare till nya läsare.

 

Igår hade jag vackert besök. Ljubitza kommer från Spanien för att hälsa på mig. Henne tog jag mig an när hon var en olycklig tolvåring. Jag har följt henne hela vägen förbi 50-årsdagen. Kärleken övervinner allt! Astrid tog bilden.

 

 

Av en god vän i den portugisiska sfären fick jag detta gamla vykort. Det visar Praça do Comércio (Terreiro do Paço) i en annan tid. Jag sjunker in i bilden och föreställer mig att en av de personer som korsar torget till fots kan vara Fernando Pessoa. Bilden är tagen ungefär från den plats där anrika Martinho da Arcada ligger. Pessoa satt där dagligen, åt och drack, spelade schack eller skrev. Inga bilar syns till. Ute på floden Tejo ser vi en handfull fartyg. Inget av den stress och hets som idag utmärker platsen tycks ha funnits då.

**

När människor skriver till mig från Lissabon – eller på väg dit för en semester – märker jag hur mina 1980- och 1990-talsvistelser i staden (många, intensiva) klingat av som ett minne. Lissabon gav mig det bästa av livet. Inte minst fadomusiken som kom att bli en nära följeslagare och inspiration under mer än 25 år. Trots böckerna jag skrev i ämnet är nu också fadon på väg bort. Vad beror det på? Nej, jag har inte tröttnat på den, rakt tvärtom. Det är nämligen så, att om jag lyssnar till fado börjar jag gråta. Varje gång. Men så lyssnar jag bara på den bästa och det innebär i nio fall av tio den klassiska, mycket traditionella, om jag får ett sådant infall. Det är själva beviset på hur mycket de åren betydde för mig.

 

Samma plats i Köpenhamn, men nu är det mamma Ylva som står vid amerikanaren med mig.

 

1955 var vi i Köpenhamn, pappa och jag, mamma och lillebror. Pappa ägde aldrig någon bil, så jag förstår varför han ville posera med mig, vid denna amerikanare på Kongens Nytorv.

 

Havet bestämde själv vilka vägar det skulle närma sig land. En bäck eller å blev ibland fyra stycken. Jag stod där, i ur och skur, alltid lika undrande om jag skulle kunna ta mig till den andra sidan.

Botho Strauss ska det handla om. En av hans böcker som jag håller särskilt högt är Kopistens misstag, som i original utkom 1997 och på svenska i översättning av Lars W Freij år 2000.

Jag saxar lite ur boken:

”Inte på någon sida, inte inom någon politisk fraktion kan jag se något gott eller ens en utsikt, ett utkast. Det handlar genomgående om ett schackrande, i moralisk såväl som i strategisk mening. Detta borde jag med hjälp av exempel demonstrera eller kommentera för Diu, uppifrån vår kulle. En kulle från vilken ingenting kan styras eller påverkas, som endast utgör en avlägsen utsiktspunkt, varifrån man nyktert och spänt kan följa ett oundvikligt ödes uppehållande schackdrag.”

Det Strauss i detta citat visar är att han alltid, också i inre exil ("uppifrån vår kulle"), långt från kultur- och mediekretsen, ser vad som sker i ett större sammanhang. Just därför är han bortom och utanför de olika politiska fraktionerna. Jag skulle uttrycka det så här: bortom och utanför det partipolitiska spelet. När jag skriver om den katastrofala utvecklingen i Sverige och Europa får jag alltid kommentarer av typen: "Vänta till valet 2018 så..." som om det skulle förhindra eller förändra någonting. Liksom Strauss vägrar jag att ställa mig i något partis tjänst. Självklart ser jag var motsättningarna finns, och lika självklart förstår jag vad som är katastrofens orsaker, på olika nivåer och i olika sammanhang. Det handlar, så som Strauss uttrycker det, om ett "oundvikligt öde".

”Vad jag saknar en föreställare just nu! Alla väsentliga frågvor måste man rikta till sig själv. Vad som kommer från andra är uteslutande bagatellfrågor.”

”Religionernas makt går mot sitt slut… Hur ofta har man inte läst det i moderna tänkares verk! Och så uppstår religionens makt på nytt. Och det i samma århundrade som dödförklarade den. Hävdar sig återigen, fast nu sker det på ett oanat ställe, som i islams fall.”

Kanske är det på den här punkten som Botho Strauss utvecklat sitt kritiska tänkande på det mest slående sätt.  I hans Anschwellender Bocksgesang från 1993, liksom i den nya essän publicerad i Der Spiegel: Der letzte Deutsche kan man se hur denna kritik utvecklats.

”Allt är beroende av om upplösning i västerländsk mening förblir det centralt förhärskande och en sista, oövervinnelig bastion.”

”De flesta nu levande skriftställare har som om det vore en självklarhet gjort upp i godo med makthavarna, det gamla sättet att skriva har försonats med den moderna tiden. Nu har, oförhappandes, en vägran att finna sig i ett sådant ’aggiornamento’ kommit in i själva arbetet, och den författare som följer sitt skrivandes förtrollade stig har knappast något annat val än att långsamt men säkert avlägsna sig från sin tid.”

Och till sist skulle jag ändå vilja framhålla hans djupt moraliska kritik av sönderfallet. Det räcker att begränsa sig till så enkla ting som hyfs, artighet och välvilja för att se hur fort och radikalt allting gått sedan 1950-talet och framåt. Hålla upp en dörr för någon? Resa sig för äldre på buss eller tåg? Skicka ett tackkort om man uppvaktats? Vara tyst om situationen kräver det? Allt sådan är på väg bort eller har redan försvunnit. Därför finner jag Botho Strauss ord befriande klara, och drar mig gärna till minnes att de är skrivna redan 1997:

”Framtiden tillhör dem som är befriade från allt vi har tyngts av. Tänk bara hur allting kommer att gå så snart vi inte längre vet något om det goda.”

”Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare.”

 

Det blev en plågsam behandling igår. Tre timmar på kliniken med en timme på britsen. Böld eller cysta? Minns ej. Antibiotika påbörjas idag. Jag saknar förmåga att själv hämta ut den. Livet vrider och vänder. 

 

Sköterskorna säger "ah, du är inte så gammal" i kör men ingen, allra minst jag, tror på deras ord.

 

Nu går jag vidare. Nu tar jag ett imaginärt språng. Vad kan hejda en människa som inbillar sig?

 

Foto: Astrid Nydahl, norra Öland

Nog minns jag den första skiva jag fick köpa. När jag följde med mamma till mataffären och bar de tunga väskorna hem fick jag inviga butikens skivställ och köpa med mig Anita Lindblom hem. Jag var fortfarande ett barn, men minns ännu hur mycket jag tyckte om hennes röst. Det var både titelspåret och den svenska versionen av "Non, je ne regrette rien" jag nynnade på. Sedan var jag mogen för Gamle Svarten med Cacka Israelsson. 

 

Att återkalla minnen av Malmö

Bellevue-gården, Malmö. Här levde jag med fru och barn i sex år, före uppbrottet 1981 som först ledde oss till några månader i Ystad och därefter Tollarp, i vars trakter jag levt sedan dess, med 21 år på vägen till Viby och nu inne i Kristianstad

 

                "Forna tiders gamla människor var mindre olyckliga och isolerade än de som lever i dag. Dröjde de sig kvar länge här på jorden hade de förlorat sina vänner, men i övrigt hade få saker förändrats runtomkring dem. De blev främlingar för ungdomen, dock inte för samhället. I våra dagar har en eftersläntrare inte bara fått se människorna dö utan också idéerna: levnadsregler, seder, smak, nöjen, sorger, känslor, ingenting liknar det han känt. Han är av en annan ras i människosläktet inom vilket han avslutar sina dagar."

 

François-René de Chateaubriand, Mémoires d’outre-tombe (översättning av Ervin Rosenberg)

 

Att återkalla minnen av Malmö är också att bli varse det som var staden i min barndom. En industristad. En tämligen homogen arbetarbefolkning. 

 

Hemmafruarnas stad, de hem där det fanns vuxna för barnen efter skoldagen. En stad där Pildammarna, muséet och båtarna till Dragør och Köpenhamn var de väsentligaste nöjesmöjligheterna. Och så förstås Folkets park där farfar varit djurskötare före min födsel och pappa alltid var med och fixade på Barnens dag, då min bror och jag var utklädda till troll men snuvades på vinsten. Folkets park som också blev en tonårsplats för drömmar och dans och för de tidiga konserterna med Hep Stars, Lill Lindfors och Anders Linder. 

 

Ja, allt detta är Malmö i mitt minne, det Malmö som formade och utvecklade. Och som gjorde mig sällsynt svårimponerad, för som Sydsvenskan-kampanjen sa: har man sett Malmö så har man sett världen (vilket förstås då skrevs på malmöitiska). 

 

Två korta citat ut inledningen till min bok om Malmö, Ett barn är fött på Sevedsplan.

*** 

Dopboken fick jag ta med mig från föräldrahemmet. Min pappa Gösta hade med stor omsorg skrivit ner allt om mina första levnadsår och det utspelade sig på Sevedsplan i Malmö. Det Sverige - det vi kallade Sverige! - finns inte kvar längre. Mina första sex års trygga Seved är sedan länge något helt annat.

 

 

"Den bästa lösningen för en modern människa vore att bo i en husvagn, det vill säga i en syntes av lägenhet och fordon. Där har vi den fundamentala samtidsideologin: vi är alla fordon, vi är på jakt efter en parkeringsplats, inte något land. Vi har inget sinne för tillhörighet, ty i tillhörigheten finns återigen fascismen". Så argumenterar Peter Sloterdijk i sin samtalsbok med Alain Finkielkraut, Världens hjärtslag, en dialog. Ämnet är nation och folk. Ämnet berör varje människa som undermedvetet men alldeles självklart talar om sitt hemland, sitt språk och sin identitet. Det tycks som om den moderna människan - hon som ställt in sig i modernitetens led - på allvar menar att den globala byn förutsätter att vi avsvär oss varje form av identitet. Bara som "flytande" varelser har vi existensberättigande, ty i detta flytande är endast konsumenten svaret. 

Foto: Astrid Nydahl, oktober 2017

 

 Jag läste den här boken när den kom 2006 och återfann den i natt. Den argumenterar starkare än de flesta för en återgång till identiteten, den mänskliga och den enda plattform vi har. Utan startpunkt kan man inte starta, säger de. Jag tror att deras resonemang kan vara just en startpunkt: "Utan ett element av positivt, territoriellt tänkande finns ingen möjlighet att utveckla den kultur som bygger på väsensskillnad." "Vi saknar den frid som hör natten till. Dagen har trängt in i alla mänskliga funktioner, man måste på nytt försöka hitta utrymmen där den sortens rörelser eller känslor inte är effektiva längre" säger Peter Sloterdijk. Nå, friden om natten är för mig den enda rimliga platsen att leva på. Dagen plågar mig med sina bilar och maskiner, sina dunkande stereoanläggningar, sin hektiska reklam, sin allt ätande konsumtion, sina konvulsioner av mänskliga och omänskliga aktiviteter, sina utbrott och sina destruktiva mönster. Natten är min exil. Jag vet att den frid natten erbjuder är helt borta ur det moderna mänskliga livet. Dagen tränger in i varje por och ju kortare jag kan göra dagen, desto bättre. Jag är nattens. Natten är min.

 

I sin kritiska biografi Searching for Cioran skriver Ilinca Zarifopol-Johnston (1952-2005) om honom som människa och filosof, formad av de tidiga åren i Rumänien. Eftersom författarinnan avled innan hon var färdig med sin biografi har maken, professorn Kenneth R. Jonhston fullbordat boken och tillfogat hennes arbetsdagbok, som handlar om Ciorans sista år i livet i Paris och hennes egna resor till Rumänien i jakt på material för biografin. På så sätt belyses Ciorans författarskap och filosofi från två sidor av hans liv; det tidiga som ung i Rumänien och det sena och det allra sista i Paris. Bokens spännvid är unik och ger oss bilder av en stor författare och filosof som helst av allt hade velat glömma och förstöra sina tidigaste texter, eftersom de röjer hans flirt med fascismen.

I Sverige blev Cioran mer bekant för en läsande krets med utgivningen av Om olägenheten i att vara född. Senare kom Bitterhetens syllogismer, Historia och utopi och På förtvivlans krön. En djupgående intervju publicerades i Gabriel Liiceanus Apokalypsen enligt Cioran. Trots dessa översättningar tycks Cioran ändå ha förblivit det vi numera i Europa karaktäriserar som ”smal”. Han har aldrig placerats i några av bokhandelns staplar, aldrig toppat några försäljningslistor eller varit huvuderbjudande från några bokklubbar. Hur ska man tolka det? Ska man betrakta Cioran som en författarnas författare och en filosofernas filosof? Nej, jag tror att det är att underskatta hans betydelse. Istället tror jag att Cioran idag spelar samma roll av illusionsbefriad vedersakare av den moderna människan som en gång Nietzsche eller Schopenhauer gjort. Hans texter har ett slags långtidsverkan som är jämförbar med poesin, de överlever med råge hans egen generation och har förutsättning att bli klassiker i egen rätt.

 

Tobbe så som jag vill minnas honom. Bilden är tagen 2010. Han slår sin äldre systers äng. Men man ser att han redan opererats en första gång. Tinninglobs-epilepsi blev helvetet på jorden för honom och ledde honom in i döden. Jag undrar ofta vad det hade  blivit av honom, om han fått vara frisk. Hans livsglädje var stor och han hade många omkring sig som älskade honom, både i och utanför familjen.

Hans gravsten hämtades utanför vårt hus i Sätaröd. Den var en gång i tiden Tobbes favoritlekplats. Vi fick dessutom hans egen handstil med på stenen. 

 

 

Tobbes död

Tobbe med sin katt. Just hemkommen från sjukhuset där man gjort första försöket att befria honom från tinninglobsepilepsin

Idag minns vi Tobbe. Den 10 oktober 2014 hittades han död. Jag vill gärna minnas honom så här, när han låter sin lilla systerson prova att starta motorsågen. Barnen älskade honom.

 

 Ja, jag lärde mig cykla.

Nej, nu kan jag inte längre cykla. 

På väg in till Vartovs innergård på smärtande artritknän.

 

 

Igår gick jag i Grundtvigs fotspår - bokstavligt talat. För på Vartov i Köpenhamn, där den danske psalmisten fanns, firade vi Erik Grip! Det blev ett par timmar av gott umgänge, fin musik, gott vin, glada skratt och trevnad. Som enda skåningar trivdes vi bra bland våra välkomnande och generösa danska vänner. Bjuder er här på en liten bildkavalkad. Astrid Nydahls bilder.

Erik Grip inledde i talarstolen med minnen från femtio år på scenen. Skrönor och sanningar.

Erik Grip sjunger till ackompanjemang av jazzpianisten Henrik Gunde.

 

Erik och hans kära Joan

Grundtvig själv står staty på Vartovs innergård.

Här får ni också min recension av Grips senaste skiva:



Erik Grip har alltsedan tidigt 1980-tal varit min verkliga favorit bland de danska visartisterna. Han är ju så mycket mer än vissångare. Hade det inte varit för att begreppet singer/songwriter är så slitet skulle jag gärna använda det för att beskriva honom. Han har nu i femtio år stått på scenen – och det innebär ett stort antal turnéer Danmark runt och ett stort antal skivinspelningar. Mest känd i hemlandet är han för den ytterst framgångsrika Grundtvig-skivan De levendes land (som sålt i mer än 100.000 exemplar). Ett kännetecken i Grips arbete har alltid varit samarbetet med poeter av högsta klass, eller hans egna tonsättningar av klassisk poesi och psalmtexter. Han har tagit sig an klassiker som Frank Jæger, Emil Aarestrup, Adam OehIenschläger, Jeppe Aakjær, Halfdan Rasmussen och många, många andra. Han har gjort musikaliska utflykter, främst på 1990-talet, i en mer rytmiskt präglad musik, inte minst när han översatte och spelade in Ulf Lundells låtar. Men som åren gått har han alltmer kommit att utvecklas åt ett sensuellt, lyriskt håll. Det märktes inte minst i de fina psalminspelningar han gjorde med den svenske jazzpianisten Lars Jansson.

När han nu firar hela 50 år som scenartist gör han det med en omfattande Danmarksturné. Den startade den 10 augusti och fortsätter hela hösten fram till den 23 november då den avslutas i Skanderborg. Men han ger också ut denna nya CD: Viser genemm fem årtier tillsammans med den fine, danske jazzpianisten Henrik Gunde. Här fortsätter han att utforska det han påbörjade med Lars Jansson; hur visan sakta men omärkligt glider över i jazzballad, hur texten, oavsett om det är en klassiker eller en samtida text som Bo Green Jensens Fader min, får en mer markant diktion och lyfter till en berättelse för åhöraren (texten är gripande för varje människa som har ett problematiskt förhållande till fadern, och Gunde kommer in med ett mättat och stilla solo på elpiano). Samspelet mellan Grips egen gitarr, som han för övrigt spelar vackrare än någonsin, och Gundes piano fungerar utmärkt och förstärks ytterligare av de passager där de spelar var för sig (i till exempel Aarestrups Til en veninde är Grip ensam, som klassisk trubadur). I Det er i dag et vejr (med Ludvig Holsteins text) blir det särskilt tydligt hur fint pianot och gitarren samverkar. Gunde nästan droppar in sina pianoklanger i sången, ömsint och finkänsligt.

Erik Grip behöver inte bevisa något. Han har en så gedigen grund att stå på. Ändå bevisar han med jubileumsskivan att han utvecklas och förändras i en mycket positiv riktning. Jag lyssnar på den och får emellanåt en tår i ögonvrån. Det är av sådana tårar konsten gör oss mänskligare och starkare. 

 

OBS: Texten är en repris från 2013

Erik Grip kan man läsa mer om här: http://www.grip.dk/

Pianisten Henrik Gunde kan man läsa mer om här: http://www.gundeongarner.dk/gundeongarner/Forside.html

Om en tidigare CD av Erik Grip skrev jag här.

 

 

Nej, jag glömmer aldrig. Nej, jag förlåter aldrig. Islamismen är vår dödliga fiende. Nu och alltid. 

 

Allen Ginsberg at the Miami Book Fair in 1985

 

Oxford, 1985

Mark Ford

 

Oh to recapture the golden summer
I met Allen Ginsberg! That tireless man! – he had
within minutes, produced
a whole box of photographs of himself, all shaggy
and naked, in bed
with a blond admirer. Had
he taken these pictures himself? I inquired, marvelling
at their composition … he had!