måndag 29 maj 2023

Medicinen mot världens ondska har länge hetat Bach

Foto: Astrid Nydahl
 

Fingrar och tangenter. Idag lyssnar jag bara till Bach: Goldberg-variationerna och de sex partitorna.

Jag varvar Glenn Gould med Angela Hewitt och Christina Bjørkøe.

Medicinen mot världens ondska har länge hetat Bach. Den heter fortfarande Bach. Det finns en miljon olika preparat som ska få oss att glömma ondskan. Världen är full av läkare som gärna skriver ut dem.

För mig finns det bara en medicin idag: Bach. Och det ska han vara imorgon också. Så länge dessa nya krig pågår kan bara Bach vara filtret mellan mig och världen. Nej, jag gömmer mig inte, det har jag aldrig gjort, men jag måste ha filtret och medicinen.

Klangen är själens fönster mot skönheten.


söndag 28 maj 2023

Fånge vid havet - sjukdom och frihet

Foto: Astrid Nydahl

Sedan mitt hjärta stannade den 9 maj har det mesta av tiden hankat sig fram på sjukhus.

Men sedan en halv vecka tar vi varje morgon till denna vackra plats i Åhus. Här kan man umgås med kråkor, trutar, hundar och människor. 

Sedan tre rådiga människor bankade mig tillbaka till livet har jag burit ett armband från sjukvården. Våra små barn fick sådana när de föddes, jag fick mitt när jag återföddes. Det är omöjligt för mig att klippa bort det. Symbolen är övertydlig och vacker: sedan 18 dagar är jag född på nytt. Vad ska jag göra av detta ny-gamla liv? Inga idéer alls har jag. Det är alltjämt tomheten och meningslösheten som härskar. Men för varje ny blick mot horisonten där ute vid havet växer en liten tanke: Kunde det bli möjligt att skriva och skapa igen?

(Till min vän Anders W. i Finland)

lördag 27 maj 2023

I NÅDENS LJUS LEVER MÄNSKLIGHET. Ny dikt av Ullmar Qvick

Valbonadalen, Albanien
 


Jag kan inte hata inte ens förakta dem
Deras kalla fiskögon stirrar oseende
Deras fiskmunnar snappar efter luft
Ateisterna de fanatiska
Och alla de andra destruktiva med tro eller otro
Totalitära läror som dödar kärleken

Nåden förlåtelsens under
Värmen och ljuset
Lika fullt finns de

Fatos Arapi som en gång förkunnade
Vi tillhör kommunismen
Insåg att allt var svek förställning bedrägeri
Ty i lögner om broderskap
Kastade sig bedragaren upp i sadeln
Och lät Rexhas häst krossa liv med sin fot
Fatos som människa sökte till slut nåden 
I åkallan av Santa Maria
för ljus i världens ljus

Och de hos oss med lika kalla fiskögon
Med hala fjäll glider de genom tillvarons vatten
Som de inte ens erkänner fast de bedrar den 
Med relativismen vill de döda sanningen 
Som lika fullt överlever deras omänsklighet 
Det gäller makten den förbannade makten

Ja alla dessa knep med orden med hatet med penningen för att fånga våra arma själar
Korset av lögner på vår rygg
För oss till Golgata
Där Människosonen dör för våra synder 

Men sök det eviga
Du kan gå vilse men i ditt bröst
Kan du finna Det rätta
Och du kan älska så innerligt
I renhet som  ett litet barn
Tegnérs ord:
"Det rätta är evigt: Ej rotas där ut
Från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut,
Så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
Sin fristad det har i ditt bröst fördold."

Så bröder och systrar, ge aldrig upp
I nådens ljus lever mänsklighet
Solidariteten den enkla hyggligheten kärleken
Ge aldrig upp

Ullmar Qvick i maj 2023
I nåden av en ny vår
Sent i ett liv

 

tisdag 16 maj 2023

En vecka efter döden

För en vecka sedan stannade mitt hjärta och i fyra minuter var jag död.

Här på hjärtkliniken talar vi mycket om döden. Och om livet. 

Har det blivit viktigare efter döden? Ni som känner mig vet svaret. Det är och förblir nej. 

onsdag 10 maj 2023

SJUK

Mitt hjärta stannade i går. Jag räddades till livet av privatpersoner i väntan på ambulansen. Inlagd på hjärtintensiven i väntan på operation. 

Czesław Miłosz och de fångna själarna

Foto: Astrid Nydahl
 

Idag berättar jag om en av de stora polska författarna, Czesław Miłosz och hans viktiga bok Själar i fångenskap (Natur och Kultur, svensk översättning 1956 av Ingrid Ekman Nordgaard, återutgivning 1980). 

Det märkliga med denna tidiga bok av 1980 års mottagare av Nobelpriset i litteratur, är att den säger det som andra försökte säga flera årtionden senare. Det är som om den skrevs alldeles i närheten av själva skeendet, och det kan sammanfattas med några få ord: i den totalitära staten överlever en skapande människa inte i offentligheten, om hon inte är redo att sälja sin själ. De själar i fångenskap som Czesław Miłosz berättar om tycks signifikativa, de väljer förvisso olika strategier för sina yrkesliv, men de är alla redo att köpslå med Staten och Partiet. 

I det avseendet liknade de så kallade "folkdemokratierna" i Sovjetunionens europeiska intressesfär alla andra totalitära system, oavsett vilken ideologi som bestämde utanverket. Milosz kallar den för Den Nya Tron. Omvärlden trodde sig se "socialism" eller "kommunism" men Czesław Miłosz gör klart för sina läsare - minns att det sker redan 1953! - att det handlar om en tro, en religion där guden ersatts av Partiet och dess dogmer. I det avseendet kunde "folkdemokratierna" lika gärna ha varit fascistiska eller nationalsocialistiska. Skjortorna var inte svarta eller bruna, det är alldeles sant, men det som tygerna i skjortor, banderoller och fanor dolde var Den Nya Tron och övertygelsen om att det man uppfattade som besvärande omständigheter bara var stationer på vägen till Lyckoriket.

Själar i fångenskap består av en serie fallstudier. De intellektuella han berättar om får dessvärre aldrig några namn. De kallas A,B,C och D och definieras av ett slags övergripande rubrik, från Moralisten, över Den besvikne älskaren, till Historiens slav och Trubaduren. Idag hade jag bra gärna velat veta vem som var verklighetens förebilder för Milosz-studierna. Fanns de alls, eller var hans fallstudier ett slags sammanfattning av en samlad erfarenhet? Oavsett vilket ter de sig märkvärdigt aktuella. Utöver de fyra fallstudierna finns inledningsvis också ett långt kapitel om "Ketman, det tysta förbehållets konst", som på ett kusligt sätt förbinder det muslimska begreppet ketman (som innebär att man är en ögontjänare eller att det man säger bara är läpparnas bekännelse) med hur människor i 1950-talets Polen kunde låtsas vara något de inte var och att de sparade sin innersta övertygelse och tanke till privatsfären.

I bokens åttonde kapitel, Fienden, finns det ett stycke som sammanfattar alltsammans:

"Läser man de offentliga förklaringar som A,B,C och D skrev kan man med en viss rätt säga att de alla fyra sålde sig. Men sanningen är inte så enkel, för dessa fyra var mer eller mindre medvetna offer för en historisk situation. Trots det kunde de inte befria sig från sina bojor, eftersom det var just denna insikt som smitt bojorna. Den kunde bara skänka dem en tröst: det tysta förbehållet. Aldrig har träldomen under kunskapen varit större än i vårt århundrade, och likväl lärde vi oss som satt på skolbänken i början av seklet att man ska förvärva frihet genom kunskap. Den kamp som pågår i folkdemokratierna är en kamp om andligt herravälde över människorna. Människorna måste bringas därhän att de förstår, för har de väl förstått säger de ja.Vilka är det nya systemets fiender? De som inte förstår. Och att de inte gör det beror på att deras hjärnor arbetar för trögt eller fungerar dåligt."

Mindre än 30 år senare bröt en medveten revolt fram. Först i Polen och sedan i alla de länder som Sovjetunionen höll som fångar. Ett efter ett föll de för kraften i frihetslängtan, och alldeles inpå föll själva Imperiet samman. Kommunistpartiernas makt över själar och nationer var över. Endast i några få länder skulle den fortsätta att försumpa tillvaron. Czesław Miłosz verk kan ännu idag fungera som en läxa för alla som söker tröst i de totalitära idétraditionerna.

 

 

tisdag 9 maj 2023

Den okände von Wright. Tidskritik och andra texter av Georg Henrik von Wright 1926 – 1977 (SLS/Appell, utg. Joel Backström & Thomas Wallgren)

 Georg Henrik von Wrights namn har under flera årtionden förknippats med en filosofi vars politiska sidor visat på en grundläggande civilisationskritik, omfattande såväl frågor om teknik och konsumtion, som krig och fred.

 

Med den vackra volym som nu föreligger – en samutgivning mellan Svenska litteratursällskapet i Finland och Stockholmsbaserade Appell förlag – vidgas bilden till att sträcka sig från von Wrights unga år, med en tydlig vurm för fascism och nationalsocialism, fram till tiden för Vietnamkriget och frågan om krigshotet mellan USA och Sovjetunionen, vilket därmed också kom att handla om kärnvapenhotet.

 

von Wright föddes 1916 och avled 2003. Hans livstid kom att omfatta båda världskrigen, Vietnamkriget och de blodiga Balkankriget på 1990-talet. I det sammanhanget är det viktigt att också komma ihåg de krig som Finland drabbades av och där han i samband med kriget mot Sovjetunionen själv var verksam i den statliga informationsverksamheten. Som astmatiker var han befriad från vapentjänst och skrev själv att han tjänade ”sitt land med tanken i stället för svärdet”. De texter han skrev är inte minst i dag ytterst angelägen läsning. 

 

von Wright var allt annat än ensam i sin positiva syn på Tyskland under fortsättningskriget. Fienden och hotet var entydigt Sovjetunionen. Redaktörerna skriver att många var angelägna om att framställa Tyskland i fördelaktig dager. von Wright själv menade att trots nazismens våld och förtryck kunde Hitlers regim ”leda till något gott. En storslagen men mycket vag idé om kulturförnyelse av det slag han lekt med 1934 kom väl till pass för detta syfte”. 

 

Joel Backström och Thomas Wallgren har som redaktörer gjort ett lysande arbete. Deras kommentarer till varje text är både instruktiva och vägledande för läsaren. 

 

Så kan till exempel avsnittet Ukraina – landet som bidar sin frihet, publicerad 1940, mycket konkret belysa vad den nu aktuella invasionen och det militära övergreppet på Ukraina, sedan länge handlar om. von Wright talar i den bland annat om en systematisk terror, med vilken man ”försökte genomdriva Ukrainas fullständiga förryskning.”

 

De kritiska texterna vid tiden för Vietnam-kriget visar framför allt på en starkt förankrad insikt om den amerikanska imperialismens gift. I en artikel från 1967, gör redaktionen för Hufvudstadsbladet en sympatisk koppling till den finska erfarenheten och säger bland annat om Vietnam och vietnameserna, att det ”i Finland borde det finnas en känsla av solidaritet med ett folk som drabbas av övergrepp”. 

 

Senare publicerades Försök till en efterskrift som handlar om Prag-våren och Sovjets invasion av Tjeckoslovakien 1968. Där gör han en effektfull koppling mellan de två supermakterna och deras sympatisörer med denna formulering: 


”Många människor, troligen de flesta, uppdelar de krafter som står mot varandra i världen i svart och vitt. I sin aningslöshet märker de inte, att det de håller för vitt också det är svart. Det hör till den ondes egendomligheter, att han uppträder i många – också till synes motsatta – förklädnader. Därför är hans välde på jorden så fruktansvärt starkt.”

 

I dagens Europa har en helt ny säkerhetspolitisk situation uppstått i och med Rysslands angrepp på Ukraina. Därför vill jag hävda, att texter som den ovan citerade, visar på von Wrights betydelse också för vår tidsepok. Att läsa texterna i denna bok är i många avseenden ögonöppnande och lärorikt.

 

Jag har i denna anmälan lagt tyngdpunkten vid von Wrights politisk-filosofiska texter och ståndpunkter. Boken rymmer dock så mycket mer. Att göra den full rättvisa kan bara den som läser, helst med penna i handen!

 

 

måndag 8 maj 2023

Jag och du. Buber och friden vid havet

Söder om Åhus vid Östersjön. Foto: Astrid Nydahl
 

Trots den gångna krisen - jag tror den är över - har jag odlat tanken på ett jag och ett du.

Det där är ju ett klassiskt tema. Till exempel hos Martin Buber. Han skrev ju i essän Distans och relation: "sann mänsklighet blir till i äkta möten."

Men var och hur sker sådana möten? I mitt liv är de numera ytterst ovanliga. Så trivs jag också bäst i ensam tvåsamhet vid havet, helst dagar då mycket få personer uppehåller sig på samma plats. Så var det i morse.


Thomas Bernhard: Mina priser (Bokförlaget Tranan, översättning av Jan-Erik Bornlid)

Foto: Astrid Nydahl


Vill man läsa Thomas Bernhard när han är på sitt allra bästa humör, ska man läsa boken han redigerade och färdigställde alldeles mot slutet av sitt liv: Mina priser. Inte bara för att han med priserna motiverar anekdoter och berättelser ut sitt eget liv, utan också för att han här mest hela tiden har sällskap av "livsmänniskan" Hedwig Stavianicek, finurligt kallad "moster" av översättaren (i original "Tante") - som alltså inte var det minsta släkt med honom utan den 37 år äldre kvinna han delade sitt liv med alltsedan de mötts på 1950-talet fram till hennes död 1984. 
 
Thomas Bernhard med Hedwig Stavianicek. Bilden hämtad ur en österrikisk kalender i min ägo, och ej nedladdad från nätet.
 
Nå, Mina priser alltså. Thomas Bernhard fick naturligtvis en rad priser och utmärkelser i sitt liv. Han börjar med att berätta om de tidigaste, bl.a. de priser han fick för sina allra första romaner. Även om själva ceremonierna är skildrade med sedvanlig skärpa och humor, är det ändå berättelserna runt dem som är vassast.

Som vanligt ironiserar Bernhard över sig själv när det gäller viljan att ta emot stipendiepengar, han frågar inte om det är moraliskt hedervärt utan nöjer sig med att konstatera att han själv också "är ett svin" som saknar karaktär! Dessutom redogör han för sin självklara syn på prissummorna: de är löjeväckande små med tanke på hur rika utdelarna är!

Så gisslar han i sedvanlig ordning den ekonomiska och politiska makten, som så gärna koketterar med sin filantropiska generositet.

Men alla priser han tagit emot har inte inneburit friktionsfria ceremonier, långt därifrån. En gång lyckas han i sitt tacktal, ödmjukt och försiktigt enligt honom själv, få hedersgästen politikern att lämna rummet i protest. Inte nog med det, händelsen får också kommande prisutdelning att ställas in. Det gör inte Bernhard så mycket, pengarna är redan insatta på hans konto.

Det i särklass mest underhållande kapitlet är det där han redovisar ett bilköp för prispengarna. Han, som direkt tagit lastbilskort för att kunna arbeta som chaufför, köper kontant en fin Triumph Herald i Hamburg, en sportig lyxbil som kommer att erbjuda honom stor njutning, men också en förödande olycka i Jugoslavien.


söndag 7 maj 2023

Man talar inte om Montaigne samtidigt som man tänker på Helan och Halvan

Foto: Astrid Nydahl

We talk about famous friends. There´s Montaigne - Boethius, Castor and Pollux, Achilles and Patroclus. And now, let´s add Laurel and Hardy... Jean Giono, Occupation Journal, 23 januari 1944.

Var går gränsen mellan det väsentliga och det "roande"? Finns det ens en sådan gräns är den högst personlig. När vi nu såg en av Almodovars filmer, Julieta, tänkte jag att den förmodligen också hade kunnat bli föremål för Gionos ironi. Man talar inte om Montaigne samtidigt som man tänker på Helan och Halvan eller Almodovar.

Julieta är ett drama som rör vid våra allra ömmaste punkter, de som har med barnen och barnbarnen att göra. Om förlusterna, ensamheten och kärlekens fåfänglighet.

Giono skriver sina rader i ett Provence präglat av Petain och den så kallade "fria staten" Vichy. Hur komplicerat allt blev för honom illustreras väl bäst av det faktum att han greps och kastades i fängelse. Hans "brott" bestod, så vitt jag har förstått, i att han inte offentligt yttrade sig om den antisemitiska och auktoritära regimen. Hans Provence var ett annat och han skapade sin litteratur i det, med andra tids- och moralnormer.

lördag 6 maj 2023

Ett rytande hav, ett sårigt inre i dag

Söder om Åhus. Mobilfoto: T.N.

När vi i morse kom till Missionshuset söder om Åhus satte vi oss först i den vindstilla hålan i strandskogen för fika. Där var helt öde och tyst, men vi hörde havet ryta bortom träden.

Så tog vi på vinterkläder, inklusive vantar, och vandrade vägen upp till sanddynerna, där vi kunde blicka ut över Östersjön. Hemmavid blåste det 16 sekundmeter, det var mer här. En kort stund kunde vi se ut över havet för att sedan vandra tillbaka.

Allt det som är sårigt inombords försvinner för några timmar ute i naturen. Väl hemma igen är allt välbekant på ett ytterst svårt sätt.

Söder om Åhus. Mobilfoto: T.N.


Om att återerövra ensamheten

Foto: Astrid Nydahl
 

"Man kämpar och lider för att återerövra sin ensamhet. Och så en dag ler världen sitt ursprungliga, naiva leende. Då är det med ens som om kamp och liv suddats ut inom en." Så skrev Albert Camus i Anteckningar, 1935-1942 (Interculture 1990 i översättning av Anna Säflund).


Den 6 maj för 27 år sedan började Anne-Marie Berglund och jag att brevväxla. Det skulle bli en spännande resa som tog slut först den 6 januari 2020, två månader innan hon dog på Ersta Hospice.


När vår vänskap inleddes levde jag ensam på Sätaröds station dit jag flyttat efter skilsmässan sommaren 1991.


Jag bokstavligt odlade ensamheten, fast besluten att aldrig kompromissa om den. Tanken att samleva med en ny kvinna var ytterst motbjudande. Det skulle den vara fram till 1997, då jag flyttade hem till Astrid, som jag lärt känna 1994. Det blev inledning på en snart 30 år lång relation.


Hur återerövrar man ensamheten? Jag har den gångna vintern och våren allt starkare börjat grubbla på vad alternativet vore. Hur hittar jag den lilla stugan där odlingen av ensamheten vore självklar? Är den en fluffig dröm eller kan den förverkligas?

 

"Och så en dag ler världen sitt ursprungliga, naiva leende" skriver Camus. 

fredag 5 maj 2023

Lammet i dag. Och en begravning inom kort, samt om Zelenskys besök hos ICC

Foto: Astrid Nydahl
 

I dag får vi hem ett helt, nyslaktat lamm. Det har gått och betat på ängarna vid Nygård i Häglinge där Astrid växte upp. Inga gifter, bara god djurhållning.

En fredag kan kantas av sämre saker.

***

Sedan väntar ännu en begravning. Kvinnan som var gift med en kyrkoherde i stan, avled av cancer på 1 maj. Astrid har varit hos henne mycket de senaste månaderna, nu är allt över och Astrid ska hålla i begravningen i Heliga Trefaldighets kyrka, vår stads särskilda, danska stolthet.

***

Livet hos människor och djur. Livet som också har ett slut.

***

Sist men inte minst ett viktigt telegram om Putin-fascismen och Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i samband med president Zelenskys besök där i går:

Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj har anlänt till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i nederländska Haag, skriver nyhetsbyrån AFP.

Inför pressuppbådet säger Zelenskyj att ”Putin förtjänar att straffas för sina kriminella handlingar”, enligt Reuters.

Säkerhetspådraget på platsen rapporteras vara tungt. Kiev bekräftade tidigare under torsdagen att Zelenskyj ska möta ICC:s ledare, som tidigare i år utfärdade en arresteringsorder gentemot Rysslands president Vladimir Putin för krigsbrott i Ukraina.

Zelenskyjs Haagvisit sker dagen efter att han oväntat dök upp på onsdagens toppmöte med nordiska ledare i Helsingfors. (TT)

torsdag 4 maj 2023

Nivellering på alla nivåer

Foto: Astrid Nydahl

Vi talar ofta om den tilltagande nivelleringen. Den är särskilt synlig i vår dagspress. En ny generation journalister har börjat sina karriärer - de kan varken stava eller tänka.

Jag skulle kunna ge en handfull exempel från de senaste dagarna. Men jag avstår till fördel för ett exempel ur den musik Fonus rekommenderar till sina begravningar.

Vad tror ni det står under Händels aria Lascia ch'io pianga? Jo, det står så här: "Låt av Cecilia Bartoli".


Kant-läsning och inflammation

Foto: Astrid Nydahl

Efter tre veckor med inflammerat finger gick jag till kliniken. Det visade sig vara ett nageltrång med mycket var mellan den inåtväxande nageln och fingerköttet. Regler och antibiotika skrevs ut av den afghanska, kvinnliga läkaren, som för övrigt gjorde ett starkt intryck på mig.

Nu har jag tio dagars medicinering och behandling framför mig. Om det inte är bättre då ska jag in igen och då hotar operation. Nu vet jag att det är en sak som sker under lokalbedövning då halva nageln helt enkelt tas bort.

Alltid är det något runt hörnet som hotar. Just nu läser jag Kant, och då kan man inte bry sig om hoten. Den här rekommenderar jag till läsning, just utkommen i en bra nyöversättning.

Förlaget skriver:

  • ”Upplysning är människans utträde ur sin självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att göra bruk av sitt förstånd utan någon annans ledning. Självförvållad är denna omyndighet om orsaken till densamma inte ligger i brist på förstånd, utan i brist på beslutsamhet och mod att göra bruk av det utan någon annans ledning. Sapere aude! Ha mod att göra bruk av ditt eget förstånd! lyder alltså upplysningens valspråk.” 

    Efter att ha avslutat "Kritik av det rena förnuftet" började Kant att ta till orda i en bredare offentlighet. Denna volym innehåller fyra småskrifter som publicerades i "Berlinische Monatsschrift" 1784–86, ett organ för den tyska upplysningsrörelsen. Den mest kända av dessa är ”Svar på frågan: Vad är upplysning?”. ”Idé till en allmän historia med världsmedborgerligt syfte” presenterar nio teser om människosläktets bestämmelse och skulle också förbli Kants viktigaste historiefilosofiska skrift. 
     
    I ”Den mänskliga historiens förmodade början” skildrar han hur människan med förnuftets hjälp frigör sig från naturen och påbörjar den utveckling som har ett världsmedborgerligt tillstånd som sitt yttersta mål. ”Vad innebär det att orientera sig i täkandet?” preciserar närmare innebörden av upplysningens maxim – ”att tänka själv” – i en betraktelse över förhållandet mellan tro och vetande. Boken inleds med ett utdrag från den tyske filosofen Ernst Cassirers bok om Kant.

onsdag 3 maj 2023

Den konsumism som har makten över människor är det största hotet mot Sverige i fredstid

Foto: Astrid Nydahl

I Dagens Eko berättar man de svenska länsstyrelsernas bild av det svenska säkerhetsläget:


”Det svenska civilsamhället måste bli bättre förberett på att hålla ut i krissituationer och på att hjälpa militära transporter genom landet när vi nu vill bli medlemmar i Nato, enligt Ekots enkät till landets 21 länsstyrelser.

 

Behov som nämns är att utöka lagren av mediciner, vårdmaterial och bränsle och att se till att nödvändig information finns på papper, om el eller digitala uppkopplingar försvinner.

 

De flesta är överens om att grundförutsättningarna för Sverige att gå med i Nato ändå är goda, då vi har fungerande demokrati och utvecklad infrastruktur.”

 

Vårt arma land måste inte bli militärt indraget i en väpnad konflikt. Tiden sedan Putin-fascismens inmarsch i Ukraina, har tydligt visat att det räcker, att detta krig pågår, för att det mesta ska skaka också här.

 

På 1 maj målade sossarna upp en bild av svältande förortsungar. Det får mig att minnas mamman i ett av mina barns klass i Tollarp. Hon kom till föräldramötet körande en fabriksny Mercedes och alla kom att minnas hennes ord ”Vi har knappt råd att sätta mat på bordet”.

 

Den konsumism som har makten över människor är det största hotet mot Sverige – i såväl krig som fred.

 

 

tisdag 2 maj 2023

Gordon Lightfoot är död


 "The Wreck Of The Edmund Fitzgerald" - Chicago - 1979

Så har ännu en av de riktigt stora lämnat oss. Gordon Lightfoot dog i går, 1 maj. Han föddes 1938 och blev 84 år gammal. Bland hans bästa sånger, bevarade som levande minnen i mig, finns Early Morning Rain.

Vem vill vara mänsklig?

Foto: Astrid Nydahl
 

Under långhelger - men också annars - manifesteras människans lägre instinkter. Fyllegängen drar runt, krossar flaskor, slår varandra på käften.

Första maj-firandet flyttade ut på nätet. Där slogs ingenting i bitar, men som jag skrev i går uttalades inte heller någonting av vikt medan det blodiga kriget pågår.

"Det finns inget så osocialt och så socialt som människan: hon är osocial genom sina laster, social till sin natur", skriver Montaigne i Essayer, bok ett, sidan 287 i översättning av Jan Stolpe.

Andra maj betyder bara vardag och inledning på ljusare dagar. Inom kort ska jag beskåda bokskogarnas spröda grönska.

***

Budet om Pugh Rogefeldts död i går berörde mig starkt. Vi var fyllda sexton när hans debutalbum, magiska och märkliga Ja dä ä dä släpptes. Vi satt tillsammans och lyssnade på Små lätta moln och Här kommer natten. Sånger där texterna blev något vi småsjöng för oss själva. Där fanns också Surabaya Johnny av Brecht/Weil, som väl i våra ungdomsår var tämligen nya för oss. Textraden "Så ta pipan ur käften din hund" fanns alltid med oss.



måndag 1 maj 2023

Kommentar om kommentarer

Som bekant godtar jag inte anonyma kommentarer i min blogg. Vill du skriva en kommentar ska den vara i eget namn. Nätkulturens snöbollskrig och stenkastning kommer jag aldrig att godkänna. Att ens försöka leder bara till frustration. Skriv inte anonymt om du vill slippa det! 

Rött är blodet, rött är dagens datum

Foto: Astrid Nydahl
 

Ja, mycket unga fostrades vi in i en bloddrypande tradition. Den röda fanan fick oss att tro att revolutionen är en promenad och en fest. Det gick bara några år, så hade de flesta av oss lämnat illusionerna bakom oss. En röd fana har jag inte burit sedan dess.

Första maj i Sverige är ett stort skämt. Den som tror på sosseriet ställer väl upp. Det som tror på gamla kommunistpartiet, numera allmänna Vänstern, gör det också. Av de skanderande marsch-revolutionärerna återstår små torgmöten. Helst vill jag blunda. 

Det som dömer dem är deras totala oförmåga att visa solidaritet med det våldtagna Ukraina, och ett aldrig så litet förakt mot Putin-fascismen. Numera säger dessa folkhemskommunister bara "Nej till Nato" och "Mot Krig och Kristid". Det är så rörande. Det är så urbota dumt. Om Putin-fascismen marscherar också västerut, är det då NATO som är vårt största problem? Allmänna Vänstern och SD står på samma tvivelaktiga ruta i historien.

Rött är blodet. Ett helt land färgas av blodets röda. Vi helgdags-promenerar i bästa fall. Vi är ju emot allt dåligt och för allt bra.Var det inte så vi skämtade som unga?