måndag 31 december 2012

Tack för 2012!!!

Foto i Lissabon: Lennart R.
Vem ska man först och främst tacka? Jag tycker att man ska tacka den minoritet som bär vår kultur, som vårdar vårt språk, som inte betraktar sin nationalitet och sin identitet som en belastning eller ett brott. Var hittar jag dessa människor? Några få har jag runt mig i en konkret verklighet. Mellan mig och dessa kulturbärare finns det öppna kanaler, vi skriver till varandra eller vi samtalar med varandra.

I det skrivna ordets tjänst vill jag framför allt tacka de bloggare som varje dag, året runt, betyder mycket för mig. Bernur står i en klass för sig. Hans beläsenhet, hunger och nyfikenhet sporrar mig dagligen. Det gör också Bodil Zalesky och när hon tar bloggpauser saknar jag henne. Jag läser förstås Karin Stensdotter för hennes parisiska reflektioner kring svenskt språk och kultur. Einars Rapsodi och Olas Vikboblogg fyller min längtan efter det djupa allvar som så få människor idag tycks förmögna att uppbåda. Det gör för övrigt också Lars Vilks på sin hemsida.

Jag läser dagligen också norska sidor som Human Rights Service och danska sidor som Sappho och Snaphanen, och det gör jag för att hålla mig informerad om den politiska och kulturella avvecklingen av Europa. Nästan dagligen hittar jag där trådar som jag själv kan spinna vidare på. Det gör jag också hos unga, högt bildade bloggare som Oskorei (utan att för den sakens skull alltid vara politiskt överens med honom - vilket också gäller för Mohamed Omars Nya Il Convito). Jag högaktar människor som går sin egen väg, som söker utan att på förhand veta vad de kommer att finna. För mer sporadisk läsning går jag med glädje till Bengt i Wien, Anna i Porto, Anna Brodows konstblogg, Gabrielle Björnstrands texter, Gunnar Strandbergs poesi och litteraturfunderingar och Helena i Frankrike. Jag läser förstås också bloggare som är av annat slag, både de som finns i min familj och de som finns i en krets av nätvänner.

För rättvisans skull vill jag också säga att jag är tacksam för ett antal utländska tidningar som på nätet ger mig information. De finns i Israel, Storbritannien, Danmark, Norge, USA och några andra länder. I dessa tidningar söker jag inte kulturmaterial utan information om politiska skeenden.

Jag tackar er alla för att ni skriver i frihet, av nyfikenhet och bildningslust, och jag tackar er för allt ni givit och ger från era specifika hörn av världen och språket. Och jag tackar mina läsare i Danmark, Norge och Finland, liksom alla som på avlägsna platser i världen läser min blogg (jag vet bara i undantagsfall vem ni är, men ni är alltid lika välkomna).

Ja, jag önskar förstås er och alla mina många läsare (x) ett riktigt gott 2013 (med reservation för att optimism knappast är befogad) - och hoppas på mycket av den läsning som inte tuktats eller tuggats sönder i de allt mer patetiska (desperata är ett annat ord för deras uppenbart förestående dödskramp) svenska tidningshusen. Den som söker seriös kultur hittar den inte längre på de "kultursidor" som för länge sedan skulle ha bytt namn till "Nöje & Fritid". Möjligen finner man den i udda tryckta publikationer och på nätet, det så förtalade och underskattade. I full frihet, än så länge.

Tack för 2012. Välkomna 2013!

x(1-31 december 13.622 unika besök/sidvisningar och totalt under månaden t.om. klockan 12:44 idag, 17.359. Den 2 december sprängdes 1.000-vallen för första gången på en enda dag. Detta är förstås inget att tala om jämfört med många av de stora, inflytelserika bloggarna, men ur mitt begränsade perspektiv har jag nu nått så många läsare att det motiverar mig att anstränga mig ytterligare i framtiden.)


söndag 30 december 2012

De sista läsningarna 2012

Sista boken för i år, nyligen utläst.
Det har varit si och så med läsandet i höst och vinter. Arbetet med min egen bok har slukat all tid, och den som blivit över i december har förstås gått till barn och barnbarn.

Jag har dock kommit att läsa böcker som Sture Lindholms En motgångarnas man, Mohamed Omars Den syriska tragedin, Eli Göndörs bok om muslimska kvinnor i Israel, Artur Szulc Marodörer, medhjälpare och mördare, Flauberts Madame Bovary i Anders Bodegårds nya översättning, Herta Müllers nya essäsamling, Michéle Lesbres Nina av en slump, Patrick Modianos Lilla smycket, Jeanne Cordeliers Vidare, Yasmine Ghatas Flickan som slutade tala och inte minst Montaignes essäer i nyöversättning av Jan Stolpe (jag har förstås missat ett antal titlar men i runda slängar har det blivit dessa och några till).

Allra sist, så sent som igår, läste jag ut Einar Askestads nya bok, Skolastiska övningar. Det är ingen lätt bok att skriva om. Men jag vill säga detta: i aforistiskt korta texter (en rad som kortast, kanske en halv sida som längst) rör han sig kring ett torg där människor och händelser belyser vår existens och dess villkor. Ibland hugger han snärtigt, ibland bubblar humorn fram och för det mesta ger dessa texter kring torget en när nog cioransk tankeställare:
"Upptäckten av att vara komisk ensam."
"Hur långt var det möjligt att blunda? Så långt som det var tillåtet."
"En förutsättning för all logik, ömsesidighet och genuin gemenskap var förmågan att vända på steken."
Och ett lite längre avsnitt som detta som för mig växer till en (måhända oavsiktlig) kommentar kring det gångna årets "arabiska vår":
"I ett försök att få slut på demonstrationerna flyttade guvernören ut den politiska ledningen till stadens utkanter. Han vill ha lugn och ro, men förstod sig inte på revolutionärernas psykologi. På torget, utanför den tömda regeringsbyggnaden, fortsatte skallen att eka. Där fanns vad revolutionen behövde. En publik."
Askestads bok är skriven så att man med fördel läser några sidor varje dag. Den är inte ämnad som sträckläsning. Just därför vill jag också framhålla att det som också glatt mig under det gångna året är romaner utgivna på förlagen Sekwa och Elisabeth Grate Bokförlag: de är av motsatt karaktär, riktiga sträckläsar-romaner man inte kan släppa förrän man nått sista sidan. Jag behöver båda dessa typer av litteratur. Från Montaignes essäer ur det förflutna och Einar Askestads aforism-lika prosa till det realistiskt berättande. När det gäller klassiker är förlaget Atlantis det allra bästa. Också när det gäller samtida facklitteratur utger de något av det intressantaste. Läsa bör man alltid, om inte annat för att förkovra sig eller njuta av skönlitteraturens människobyggda verklighet.Men det ska vara av hög kvalitet. Annars kan det kvitta. Då kan man lika gärna ta med sig veckans ICA-reklam och läsa den under nattlampan.



Årets näst sista dag

Foto: AN
Årets sista dagar kom delvis oväntat att handla om glädje och närvaro. De första timmarnas tur till dimman och havet lade grunden för lördagen. A:s barnbarns-flicka föddes medan vi var där. Lite senare under dagen fick jag den fina recensionen av Black Country hos Oskorei.

Söndagen inleds med att jag samlat ihop gammalt bröd från frysen för att mata ankor, svanar och andra fåglar i Tivoliparken. Det blir därmed också en skön promenad i staden som annars helt ägnar sig åt att slita ner saker från rea-hyllorna. Den vackra parken är en helt annan värld.

Så är det bara två dagar kvar av 2012: söndagen och måndagen. När jag vaknar den 1 januari vid niotiden vet jag att det är ett tämligen nytt liv som inleds. Mer disciplin, mindre vin och öl, mer förverkligande av skrivplaner. Den malmöitiska barndomsskildringen ska skrivas färdig. Den har arbetsnamnet Barndomen i nuets spegel. Det ska också den bok göra som alltsedan 2011 vuxit bit för bit, i samma stil som Inre frihet och Långsamhetens nej. Om det lyckas är den tänkt att vara en meditation över enkelhet, avstående och det tankearbete som kräver både tystnad och ensamhet. Arbetsnamnet är Finge jag gräva efter annat än guld.

Varför säger vi då Gott Nytt År!? Jag vet uppriktigt inte varför jag insisterar. Det kan vara så enkelt som att jag önskar de mina (både i familj och vänkrets) ett år av hälsa och frihet. Men det slentrianmässiga gör också att man så lätt glömmer bort de verkliga problemen som tornar upp sig. Jag tänker då inte främst på det individuella planet, utan på det socialt kollektiva och det politiska. Den konkreta innebörden väntar vi med några dagar.

Uppdatering 11:07

Det var en fröjd att komma till Tivoliparken idag. Redan när vi svängde runt hörnet ner till vattnet kom först gässen skrikande, sedan änderna och hönsen. Väl framme vid fåglarna kom en större duvflock in från vänster och landade vid våra fötter. Den mycket stora kassen bröd gick åt på kanske fyra minuter. När vi återvände hem stod gässen fortfarande och skrek: Mer!Mer!Mer!

Men det blir inte mer i år. Kanske nästa.

lördag 29 december 2012

Hav, is, dimma. Ett nytt liv! En uppdatering

Landön lördag 29 december. Foto: AN
Vi började dagen vid Landön med kaffe och smörgåsar. Kallt som tusan. Glömde ta med handskar eller vantar för att jag var så noga med att komma ihåg mössan. Varmt kaffe att kupa kalla fingrar över. Dimman som tätnade. Magi i det tysta. Inte en människa på långt håll ens. Bara vi i den tjutande vinden.

När vi kom hem hade någon ringt. Det var A:s yngsta dotter som idag fött en välskapt liten flicka. Vår barnbarnsskara växer. Den är riktigt stor nu. Men livet är ingen tävling och därmed har jag sagt vad som behöver sägas.

Igår fick jag lära mig av en kommentar i bloggen att jag är "anarkist" - trots att jag är allt annat än det. Länkar därför till en tänkvärd text som kanske ringar in var jag befinner mig, utan att för den skull bekänna mig till en -ism. Den är skriven av Leszek Kołakowski (1927-2009). en polsk filosof som vore värd betydligt mer uppmärksamhet och läsning än vad som är fallet. Det är särskilt detta han skriver om konservatismen som jag kan skriva under på:
"That we do not know the extent to which various traditional forms of social life--families, rituals, nations, religious communities--are indispensable if life in a society is to be tolerable or even possible. There are no grounds for believing that when we destroy these forms, or brand them as irrational, we increase the chance of happiness, peace, security, or freedom. We have no certain knowledge of what might occur if, for example, the monogamous family was abrogated, or if the time-honored custom of burying the dead were to give way to the rational recycling of corpses for industrial purposes. But we would do well to expect the worst."
Uppdatering 13.00:

Så har jag inte mer än suckat över hur jag blir läst, när jag hittar den absolut bästa (i meningen välskrivna och redovisande/resonerande) recensionen av min bok Black Country. Det är Oskorei som idag skriver i sin blogg:
"Den underklasskultur som vuxit fram i England stöter han själv på i kollektivtrafiken, den är bland annat våldsam, ohövlig och okunnig. Allt detta har förövrigt strukturella orsaker. När möjligheten till social mobilitet, rentav till anställning, blir försvinnande liten, påverkar det människor. När samhället anammar en långt gången värderelativism är en livsstil präglad av porrfilm och hiphoptexter lika mycket ”värd” som en präglad av hövlighet och civilisation. Nydahl anknyter här i hög grad till Theodore Dalrymple. Dalrymple förklarar bland annat hövlighetens sammanbrott med en degraderad version av egalitarismen. Om alla kulturer är lika bra så har ingen rätt att förbjuda eller kritisera något uppförande. Dalrymple uttrycker det på följande vis: ”Tyvärr är det så att den lägsta formen av kultur är den som är enklast att nå… och då finns det heller inte anledning att försöka nå en högre. Bristen på hyfs i Storbritannien har en militant, ideologisk udd. De ohyfsade britterna är inte ociviliserade av försumlighet, de hatar och förkastar civilisation aktivt”. Nydahl tar här också upp sådant som skolans kris och samhällets ovilja att erbjuda människor en gemensam identitet. Han beskriver också hur brottsligheten förändrats, med gäng och liknande. Dessa gäng drabbar normalt de fattiga (Nydahl anknyter här till de såkallade vänsterrealisterna, kriminologer som tar brottslighetens effekter för fattiga människor på allvar). Värt att notera är förövrigt att möjligheten till emancipatorisk politisk förändring minskar i takt med den kulturella förfallsprocess Dalrymple skisserar, så den borde vara oroväckande även för den såkallade vänstern."
Jag blir förstås särskilt tacksam för hans avslutande karaktäristik av min bok:
"Sammantaget är detta en klart läsvärd och värdefull bok. Nydahl skriver bra, och boken präglas av uppriktighet och frågor snarare än en vilja att berätta för läsaren vad han eller hon ska tycka. Den uppmuntrar också till fortsatt läsning, genom de många andra författare som berörs."
Hela Oskoreis intressanta text kan du läsa här.




Nej. Inte av mig. Aldrig

Våldet tilltar, demonstrationerna är sedan länge pöbelupplopp. De heligaste av människor demonstrerar sina lägsta instinkter. Läser en diktsamling. Det behövs bara några få ord ur den för att sammanfatta:

Nej. Inte av mig. Aldrig.
Inte ett steg i ert tåg,
inte en stavelse i er kör,
gläfs som förbyts i skall.

Banderoller som seglar nerför en gatuflod,
makt som räknas för mer än en röst -
storkna av mina fyrradiga stentavlor,
jag erkänner aldrig några av era anspråk

Ur dikten Demonstration av Les Murray, Dikter från den efterblivna landsbygden (Brombergs förlag)

fredag 28 december 2012

Nationalismen. Ännu en gång redovisar jag mitt ställningstagande

Ack Sverige! Foto: Anders Johansson
Två böcker utgivna sent i höst har gjort att mitt namn och mitt författarskap valsat runt en del på nationalistiska hemsidor. Jag gav själv ut Black Country och jag intervjuas i Mikael Jalvings bok Absolut Sverige som nu finns på svenska.

Jag vet att läsare ställer frågan, eller rentav tror sig ha svaret: "Är han numera nationalist? Vi ser ju hans namn på Avpixlat (SD-lierad) och Realisten (som är knuten till Svenskarnas Parti)."

Jag kan skriva många olika svar, men nöjer mig med två:

1/ För det första står jag för varje ord jag skrivit eller uttalat till en kollega.
2/ För det andra står det alla läsare fritt att skriva vad de vill, också när det är läsare jag inte skulle tveka att motarbeta.

Så nej, jag är inte nationalist. Har aldrig varit. Är inte. Kommer inte att bli. Att skriva kritiskt om det politiska, moraliska och kulturella klimatet i Sverige och Europa är inte detsamma som att ansluta sig till nationalistiska försök till "lösning". Jag menar att nationalismen har prövats alltför många gånger med alltför katastrofalt resultat, för att ens komma på tanken att ansluta mig till den. Att en nationalistisk våg sveper över Europa - parallellt med islamisering och gettoisering - ändrar inte på min hållning. Min grundinställning är djupt pessimistisk. Jag tror inte det finns någon lösning. Tvärtom kommer det skred som inleddes för länge sedan att fortsätta. Djupt ner. Det gäller inte bara Sverige, det gäller allt det vi talar om som "europeisk kultur". Bara den blinde saknar förmåga att se det.

Jag skulle kunna sammanfatta med de ord jag skriver i textutdraget om John Lukacs näst längst ner:
"Lukacs gör en viktig distinktion mellan nationalism och patriotism.Han ser nationalismen som ett substitut för religionen och betraktar den som aggressiv. Patriotismen däremot är en defensiv kärleksförklaring till landet och platsen där man är född och lever som medborgare."

*

Låt mig visa några gamla, små textutdrag i ämnet. Jag orkar inte skriva den typen av texter just nu, men det jag skrev 2009 och 2010 har jag inte haft anledning att korrigera. Min bok Kulturen vid stupet diskuterar också ämnet. Jag står för vad jag skrev. Den 4 oktober 2010 skrev jag så här i bloggen:
”Ser det ut som om jag skriver ett nationellt manifest? Det gör jag inte. Mina dagliga läsare vet var de har mig. Jag har vid en rad skilda tillfällen skrivit om nationalism och patriotism. Ingen kan på allvar tro att jag vill befinna mig bland aggressiva och flåsande nationalister. Den ismen är för alltid förbrukad. Ingen som vill bli tagen på allvar kan blåsa liv i den. En annan sak: om jag skriver en bloggtext som med kritiska ögon betraktar vårt lands utveckling så innebär inte det att jag välkomnar nationalistiska kommentarer eller uppmaningar att rösta på det ena eller andra "nationellt sinnade" partiet. No way! Aldrig från mig. En vän i mig får ni aldrig. Det är för övrigt ungefär 150 år sedan jag slutade tro att man löser några fundamentala samhällsproblem med att lägga en papperslapp i en eller annan valurna. Rösta på oss! har för mig ungefär samma innebörd och klang som Kom och köp! Om jag deltar i ett parlamentariskt val - och det händer - så är det för att hålla de totalitära ismerna stången, inte för att manifestera en illusion i en tidsepok när allt glider ner och försvinner i kulturens och civilisationens kvicksand. Att vara kritisk är inte detsamma som att ansluta sig till en pöbel eller ett kollektiv som upptäckt samma problem. Att vara kritisk är inte att sälja sin själ till högstbjudande.”
Den 20 augusti 2009 skrev jag:
 ”När jag argumenterar emot nationalismen, islamismen, fascismen, nazismen, konsumismen, kapitalismen, imperialismen eller kommunismen, så beror det på att jag har ett slags inre övertygelse om att människan mår allra bäst om hon får leva och andas i frihet, om hennes tankar och texter får leva utan ideologiska fängelser. Jag lyssnar gärna på en människa som Ayyan Hirsi Ali när hon angriper islamismen, men inte på en sverigedemokratisk politiker som vill göra karriär på islamismens förtryck. Jag lyssnar gärna på en människa som skriver radikalkonservatismens historia, men inte på en nationaldemokratisk politiker. Jag lyssnar gärna på en frihetlig ekonom men inte på en politisk representant för det etablerade sju-partiet. Jag lyssnar gärna på en kritiker av officiell "mångkultur" och låt-gå-liberalism, men inte på en politiker som vill göra karriär på dessa problem. Jag lyssnar gärna på en kritiker av konsumismen som Zygmunt Bauman, men inte på en radikalkonservativ drömmare. Jag lyssnar gärna på klok kritik av kapitalismen, men inte på en kommunist som vill byta ekonomisk utsugning mot slavläger. Jag lyssnar gärna på en borgerlig ideolog som står upp för yttrande- och tryckfriheten, men inte på nyliberalen som vill inskränka dessa friheter.Men när jag kritiserar en av dessa ismer så är det alltid någon anhängare av en annan ism som vill dunka mig i ryggen och säga, "Hej Nydahl, så kul att du är på vår sida". Men jag är inte på er sida! Kan ni inte förstå att ni ser alldeles fel? Eller är det så som Piraten sa: skriver man om en stoppnål är det alltid någon enögd djävel som känner igen sig.”
Och så vill jag visa vad jag i oktober 2010 skrev om en bok i ämnet:
”Författaren John Lukacs har i flera böcker vridit och vänt på ämnet, bland annat i den till svenska översatta The Hitler of History (svensk översättning: Hitler i historien, 1999) och den kanske ännu viktigare, men ej översatta Democracy and Populism. Fear and Hatred (2005). Lukacs gör en viktig distinktion mellan nationalism och patriotism.Han ser nationalismen som ett substitut för religionen och betraktar den som aggressiv. Patriotismen däremot är en defensiv kärleksförklaring till landet och platsen där man är född och lever som medborgare. Jag tror att en större dos patriotism skulle kunna bidra till att vi stod emot den dåraktiga nationalism som nu predikas som medicinen mot tidens ondska och nivellering. En europeisk gemenskap som vårdade både det gemensamma arvet och den lokala samhörigheten skulle förmodligen bli en starkare kraft än den av split och motsättningar präglade verksamhet som i nationalistisk aggressivitet hävdar den egna rätten på andras bekostnad. Att vara patriot betyder också att se den andre och att i stolthet över det egna mötas inom de gränser som värderingar, kultur och arv gett oss. Vår plikt är att värna friheten. Det gör vi bäst om vi står emot alla totalitära ideologier, politiska och religiösa, och då inte minst islamismen som idag är ett allt mer akut hot vid sidan av den aggressiva nationalismen. Om vi inte ens förmår det kan vi lika gärna mötas i en kollektiv självförintelse.”
Allra sist några ord ur min julkrönika från 2010:
”Inför det nya året vill jag understryka att jag är en otrogen hund (har ni hört det förut?) som varken godtar nationalism, islamism, fascism, nazism eller kommunism. En fri människa är rädd om sin frihet. Jag är det. Varje dag av yttrande- och tryckfrihet är för mig en god dag. Jag håller den friheten högt också när den praktiseras av människor vars åsikter jag avskyr. Men i min egen blogg vill jag gärna agera som om det vore mitt vardagsrum, och därför avgöra vad som kan betraktas som självklart i kommentarfältet. Jag är inte en människa som ropar på censur av åsikter. Men jag avstår från varje form av samröre med nationalismen, som prövats många gånger under 1900-talet och alltid visat sig ha hat- och mordmaskinen i sitt släptåg.”



Kommentarfunktionen öppen igen.

Vill bara meddela att det går bra att kommentera igen. Och så ber jag er som fick vänta om ursäkt. Har dock godkänt och infört samtliga väntande kommentarer nu.

Det genomtänkta och planerade

I den här magiska Lissabon-miljön lärde jag mig att dricka vin till maten varje dag. Det var ett sätt att leva som tilltalade mig mycket. Det är nästan 30 år sedan det började. Jag ångrar ingenting men är mycket medveten om vilka konsekvenserna blev. Bilden är tagen av en av denna bloggs läsare, Lennart R.
För andra gången på kanske fem-sex år har jag beslutat mig för att leva utan alkohol. Förra försöket höll i nio månader. Jag kunde till och med delta i bokfestivalen i finska Ekenäs 2009, ja rentav sitta en helkväll på deras kvällsfest, utan att så mycket som ta i vinflaskorna. Och ni ska veta att jag fick ständiga förslag om rött och vitt. Jag drack vatten. Jag hade det bra. Och jag lärde känna människor som jag än idag har kontakt med, ja som jag betraktar som vänner.

Men så hände något som fick mig att dricka ett glas vin och så var det klippt igen. Dag ut och dag in med mycket korta mellanperioder har jag druckit alkohol om kvällarna. För det mesta har jag nöjt mig med ett mindre alkoholintag, men som alkoholen har en inbyggd stegringsmekanism har det blivit mer och mer.

Nu satt jag torsdag kväll och planerade de återstående kvällarna 2012. Två av dessa kvällar dricker jag vin till middagarna. Två av dem endast öl. Den verkliga festmiddagen blir förstås på nyårsafton då vi dricker ett iskallt Vinho Verde, favoriten Casal Garcia, till maten och något annat bubblande till tolvslaget. Den femte kvällen heter 1 januari 2013 och den skriver jag in i den nya bordskalendern med tre versaler: V I T !

Om jag klarar det nio månader igen blir jag förstås glad. Mina kroniska sjukdomar skulle möjligen också bli mindre plågsamma. Jag äter ju sedan nio månader cellgifter mot psoriasisartriten och jag äter antidepressiv medicin sedan 25 år. Det är också så att diabetesen blir värre när alkoholen driver blodsockervärdena uppåt.

Jag vill gärna understryka att jag inte hade kunnat genomföra arbetet med Black Country-boken om jag varit vit. De elva dagarna i landskapet krävde sina dagliga pub-sittningar. För mig är det en självklarhet när jag befinner mig där. Hur skulle jag annars kunna dela vardag och föra samtal med dessa engelsmän? Det hade jag inte kunnat, eftersom jag normalt hellre håller mig undan människor. Men jag tog mig igenom processen och jag är nöjd med resultatet.

Nå, detta är inte en sjukjournal. Detta är en blogg. Men jag tänker så här: det man tänkt igenom och planerat har större möjlighet att lyckas, än det som bara är stundens ingivelse. Har man dessutom skrivit ner tankarna, så ökar möjligheten. I samma ögonblick man skriver ner dem, har man förbundit sig till något viktigt. Det är något helt annat än att bara tyst för sig själv en tidig morgon, före soluppgången, ha prövat tanken. Och så har jag ju en ny bok att skriva under 2013. Minst en. Kanske fler, eftersom jag också sitter på två nästan färdiga manus. Vi får se vad året ger, mitt sextioförsta på jorden.


torsdag 27 december 2012

Julefrid?

Foto: Astrid Nydahl
När man har en stor familj - bestående av två sammanslagna familjer i tre generationer - kan julen innebär ett rent praktiskt problem. Var och hur ska man fira? Jag har alltid motsatt mig att fira jul andra dagar än de som verkligen är jul, möjligen 23 december, men självklart helst på julafton. Men i år gjorde vi på ett helt nytt sätt. Situationen mer eller mindre tvingade oss att kompromissa. Vi hade redan söndagen en vecka före julafton en fin timme på Naturum med klassisk kör och sedan körmedlemmen som råkar tillhöra familjen tillsammans med man och barn här hemma. Det blev julklappar redan då. Samma dag åkte vi på eftermiddagen till några av de mina uppe på Linderödsåsen, som fick julklappar och bjöd på fika. Så fortsatte det fram till lille julafton. På själva julafton hade vi mina två äldsta barn på besök här. Lugnt, fridfullt, mycket lågmält och vackert med en god måltid (som just denna dag ska vara ett generöst dukat plockbord bestående av allt från skinka, köttbullar och prinskorv till sill av olika sorter) och eftersits med några få julklappar. Under hela veckan före dess trillade de vackra julkorten in traditionsenligt från vänner, familj och kollegor från rätt så spridda platsen i världen.

Nå, kan jag säga att jag bidragit till en jul som främst anstränger sig om att vårda en tradition, eller har jag anslutit mig till vår tids stora tradition och religion konsumismen? När jag ger en slant till alla barnbarnen så är det främst för att jag saknar fantasi nog att veta vad jag skulle ha gett dem. När jag ger musik och litteratur till de vuxna är det främst för att jag vill överräcka sådant som redan kommit att betyda mycket för mig.

Julefrid är sannerligen inte lätt att få. Man gör så gott man kan. Avstår från att åka in till stadskärnan veckorna före jul. Gör den mat man kommit att identifiera som en jultradition. Ser till att det finns adventsljusstakar och en vackert pyntad gran. Sedan sitter man av den utspridda helgen för att måndagen därpå skåla i något bubblande medan man konstaterar att man måste lära sig skriva ett nytt årtal.


Danilo Kiš: En grav för Boris Davidovitj (1976, Brombergs förlag 1985 i översättning av Adolf Dahl).

Danilo Kiš var en av Jugoslaviens betydande författare som i Europa kom att ses som både ett slags representant för den sydslaviska federationen, samtidigt som hans ungersk-judiska arv framhävdes. Kiš föddes 1935 i Serbien och avled i Paris 1989. Fem av hans böcker utgavs på svenska: Trädgård, aska, 1983, En grav för Boris Davidovitj, 1985, Timglaset, 1986, De dödas encyklopedi, 1988 och Tidiga sorger, 2003

Jag fastnade för En grav för Boris Davidovitj av det skälet att boken skildrar en ofta förbisedd aspekt av den östeuropeiska och sovjetiska historien. Den som studerat ämnet vet att sovjetstaten lade sig i både andra nationers och utländska medborgares liv. Länder i såväl Europa som Afrika och Asien har fått erfara detta, både som krig och ockupation, men också som utarmning av de egna naturresurserna. Otaliga är offren i Gulag, dit partiet och staten sänt personer som de ansett höra hemma där, inte sällan utländska medborgare. En grupp som råkade särskilt illa ut var de vänstermänniskor – syndikalister, anarkister, trotskister och andra – som tog sig till Spanien för att delta i inbördeskriget på republikens sida. George Orwell har vittnat om det. Och Danilo Kiš gör det på ett utomordentligt starkt sätt i romanen En grav för Boris Davidovitj, vars hela innehåll består av fiktiva biografier grundade på verkliga människoöden.

En av berättelserna, En sugga som slukar sin avkomma, handlar om irländaren Gould Vershoyles, var tragedi börjar med – födelsen! Redan där slås grundtonen fast. Vi föds till en jordisk tragedi. Gould Vershoyles föddes i Dublin, nära hamnen, där hans fader varit tillare men stigit i grader och blir en ”ännu uslare tjänsteman”, en ”stövelslickare och puritan” vilket gjorde att sonen kände avsky för sitt fosterland. Han gör en anteckning som mer beskriver Irland än föräldrarna: ”Hembiträdets spegel har spruckit, en sugga som slukar sin avkomma.” Det var den 19 maj 1935 då han också beslutar sig att fly landet. Samma höst går han ombord på ett lastfartyg och i februari 1936 finns han i Guadalajara, i den femtone engelsk-amerikanska brigaden som bar Lincolns namn. Vid tjugoåtta års ålder är han redo för kriget.

Män som han stred vid fronten. De slogs med sina egna som insats. De kom från hela världen för att skydda republiken mot Francos trupper. Vi vet hur det gick. Litteraturen om detta är omfattande.

Det som hände honom var kort uttryckt att han lurades ombord på ett fartyg utanför kusten. Där låstes han in med två sovjetiska män. Efter åtta dagar nådde fartyget fram, ankrade utanför Leningrad och möttes av beväpnade män, som förde bort dem.

”Spåren efter Verschoyles båda följeslagare förlorar vi i Murmansk, på kusten av Barents hav, där de för en tid, under den hemska vintern 1942, låg på samma avdelning av lägersjukstugan, halvblinda och utmärglade av skörbjugg. De hade tappat tänderna och liknade gubbar. Gould Verschoyles blev mördad i november 1945, efter ett misslyckat flyktförsök. Upphängd i ståltråd och med huvudet ned placerades hans djupfrysta, nakna kropp framför lägeringången, som varnagel för alla dem som gick och drömde om det omöjliga.”

Många har sedan dess hävdat att Stalin och Sovjetunionen tillfångatog, deporterade och dödade människor som var ”fiender” till socialismen eller som kunde bli förrädare (till exempel i Spanien). Det är en lögn som tillbakavisats gång på gång. Det var tvärtom så att deportationerna, tortyren och morden följde på ett slags kvoter i planen, eller på slumpmässiga omständigheter. Framför allt utlänningar – kommunister – som sökt sig till Sovjet för att få skydd under nazismen och fascismen, fick erfara detta. Partibossarna hade en förkärlek för ”förrädare” bland dessa människor. De kunde försvinna spårlöst, ingen frågade efter dem. Alla som försvann från Spanska inbördeskriget hamnade i felaktiga register över ”stupade”. De hade inte stupat. De hade avrättats. Så smutsig så den östeuropeiska och sovjetiska verkligheten ut. Att inte minnas det är att trampa på offren för terrorn.

(Ur min bok Kulturen vid stupet)


Adorno om "toleransens förkämpar"

Nå, hur blir man en människa? Det lilla jag har med andra människor att göra försöker jag vara vänlig och hjälpsam. Det är alltid det bästa. Men det hindrar mig inte att hårt försvara de sekulära idealen i diskussioner, det hindrar mig inte heller att i ord och skrift vända mig mot islamismen och/eller andra totalitära ideologier. Och jag har lärt mig att jag i strider kan vara mycket hård och att jag också kan vända människor och sammanhang ryggen om de tycks mig föraktliga.

Adorno skriver att det gängse argumentet för tolerans är en bumerang. Alla människor är inte lika, men den myten, säger han, "passar det här samhällets allra skummaste tendenser". Varför? Jo, för att viljan att avskaffa varje mänsklig skillnad leder till det totalitära, i slutänden till koncentrationslägret. Man får inte använda vänskapligheten som måttstock, eftersom "toleransens förkämpar" alltid "tenderat att visa intolerans mot varje grupp som inte anpassar sig". Nå, måste vänligheten alltså vara intoleransen baksida? Jag tror inte det. Men jag tror att Adorno har rätt i att man ytterst bekämpar det som skadar ett demokratiskt statsskick med yttrande- och tryckfrihet inskrivet i grundlagen. Det gör man inte för att man egentligen tycker illa om individerna, man gör det om de som kollektiv försöker avskaffa demokratins anda.

Jag kommer inte på några villkor att acceptera islamiseringen av Europa. Och jag har inte heller någon vilja att anpassa mig till en kultur som vilar på konsumismens principer

onsdag 26 december 2012

Mikael Jalvings historietime

Hitler talar på Heldenplatz i Wien, sedan Anschluss genomförts med jubel och sång.
Det här vill jag råda er att lyssna på. Det är Mikael Jalving som samtalar med Elisabeth Åsbrink och Bent Blüdnikow. Det handlar om nazismen, förintelsen av det judiska folket och agerandet här i Danmark och Sverige. Programmet ger en bild som vi ofta saknar, och det spelar ingen roll att också förhållningssätten skiftar för att vi ska förstå skillnader och likheter mellan då och nu. Radiokanalen presenterar programmet så här:
 "Anden Verdenskrig – på svensk. Hør med, når Elisabeth Åsbrink og Bent Blüdnikow sætter spot på svenskernes tabuer i forhold til krigen, der gik uden om Sverige, men alligevel satte sig markante spor i den nationale selvopfattelse – lige fra velfærdsstat til IKEA."


"Jag uthärdar mig själv”

På frågan "Vad är det du sysslar med från morgon till kväll?" svarar E.M. Cioran: "Jag uthärdar mig själv”. Den ensamt verkande konstnären måste, för att stå ut med sig själv och inte drabbas av leda, ha ett antal rutiner som han följer varje dag. Dessa rutiner är i själva verket grunden för allt det andra. När dricka sitt morgonkaffe, och vad läsa till det? När ta promenaden, eller cykelturen, oavsett väder? När lämna skrivbordet för att laga middag och när återvända till arbetet efter tuppluren? Hur göra kvällen till en kombination av vila och glädjeämnen?

E.M. Cioran menade att om vi trots allt härdar ut, så är det därför att "våra defekter är så många och så motsägelsefulla att de upphäver varandra." Inte minst postmodernismens fixering vid kroppsliga ting gör att jag instämmer i Ciorans ord. På vilket sätt skulle det bli lättare att härda ut för att vi göder en livsstilsindustri som ständigt har synpunkter på vår vikt, våra kläder, våra vanor och frisyrer? Låt defekterna upphäva varandra!

"Vad de säger kliar mig inte någonstans"

Nu berättar Zlatan i Svenska Dagbladet (baserat på något som redan stått i Expressen) om sina känslor inför det svenska. Han säger bland annat det du ser i rubriken: "Vad de säger kliar mig inte någonstans" och så detta:
"Min mamma är kroat och min pappa är bosnier, men jag föddes i Sverige. Det är en stor mix överallt. Det är så världen ser ut, det är bara acceptera det, flyta på och hänga med."
Också jag är gammal Malmöpåg och redan i tonåren undrade jag över om man verkligen skulle acceptera världens tillstånd. Det har jag inte slutat undra. Inte för inte finns det ett ordspråk som säger att det bara är döda fiskar som flyter med strömmen. Hela texten finns här.

Kris Kristofferson under julgranen

Min gamle vän Per Helge hade under årets gran placerat en ny cd: Kris Kristoffersons Feeling Mortal. Här en inspelning med titelspåret. Skivan är i sin helhet mycket övertygande.



"At 76 years old, Kris Kristofferson is feeling his years. "I've begun soon to descend, like the sun into the sea," he admits on his new album, Feeling Mortal, a collection of immaculately observed originals with a similar autumnal glow to his friend Johnny Cash's American Recordings covers. Feeling Mortal finds Kristofferson embracing mortality with contentment, not regret, so it's a mystery why its songs don't feature in his live set" skriver Guardian. Läs hela texten här.

Och här en intervju med honom kring skivan.


tisdag 25 december 2012

Ana Moura under granen

En av mina fadovänner, Aleksandra från Sarajevo (och numera, förstås, på den svenska västkusten), hade hittat alldeles rätt, och under granen låg Ana Mouras nya cd (som också innehåller en dvd om inspelningen). Jag vill försöka förmedla vad jag känner just i denna stund, med en whisky i handen och Mouras ljuvliga sång i  högtalarna:


God fortsättning önskar jag er alla

Inte med skrivna men med sjungna ord önskar jag er en god fortsättning.


måndag 24 december 2012

söndag 23 december 2012

God jul till er alla

Foto: Astrid Nydahl
Med en Lovecraft-dikt önskar jag er alla en riktigt god jul. Vad innebär det? För mig innebär det att vistas i det tysta och fridfulla. Att hålla sig inomhus medan snöstormen drar förbi, att inte fresta sin omgivning med krav och förväntningar. Julen  måste få vara vad den är menad att vara. Ingen krämare och ingen postmodern propaganda får ändra på det. Så god, fridfull, vilsam och enkel jul till er alla!


Christmastide

The cottage hearth beams warm and bright,
The candles gaily glow;
The stars emit a kinder light
Above the drifted snow.

Down from the sky a magic steals
To glad the passing year,
And belfries sing with joyous peals,
For Christmastide is here!

Howard Phillips Lovecraft




Aftonbladets version av jul

Foto: AN
"Kära medborgare, hemma och utomlands! Julen står inför dörren. Den är en stor högtid som ger oss möjlighet att återigen hylla rasistiska Kalle Anka-klipp och skicka KD:s julkort med en ledsen ängel till våra Facebookvänner."

Så låter det i Aftonbladet.Det budskap man levererar är bedrövligt i sig. I lika hög grad bedrövligt är att damen inte behärskar svenska. Julen står aldrig "inför dörren" som bekant. Det står för dörren.

Att det är samma land jag lever i, ja det begriper jag inte. Jag har i sextio år trott att jag är svensk. Nu förstår jag - mer och mer - att jag är en utomsvensking, alldeles lik en utomjording. Vill man alls hänga ihop med det förflutna, och dessutom vara så fräck att man kallar det för tradition, ja då har man inget med vårt lands mediala offentlighet att göra. Det får bli årets sista och mycket övertygande slutsats. Tack för 2012, kära AB, Expressen, DN, Svenskan, GP och Sydsvenskan, det blir säkert mycket värre 2013. Men förberedda är vi, alla vi missanpassade extremister.

Och på tal om Aftonbladet tycker jag gott att man kan läsa Lars Vilks text i ärendet med Linderborgs hot.

lördag 22 december 2012

Dan före dan före dan - en sammanfattning

Foto: AN
Jag har inget högtidligt att säga ens dan före dan före dan. Istället tänkte jag summera och citera de goda och dåliga ord min bok Black Country fått på vägen. Jag antar att den gjort sitt under de knappt fyra månader den funnits. Sålt bra har den gjort, och det droppar fortfarande in enstaka beställningar. Nå, här en bukett omdömen:

”Boken är akademiskt svulstigt skriven och med mycket referenser till olika politiker och filosofer (...) Om det hade varit en doktorsavhandling hade jag förstått det men nu blir det bara jobbigt att läsa. Boken hade vunnit på att vara mer populärvetenskapligt skriven.” Bloggen Exponerat.

”Uppgivenheten och indignationen är de två ingredienser som får stilen att antändas, och helt utan ironier och paradoxer skapar de två motpolerna en energisk laddning. Det är ett sätt att skriva som är både svalt behärskat och hett upprört, när Nydahl visar vilka konsekvenserna blir när utanförskapet är ett aktivt val.” Björn Kohlström i bloggen Bernur

”Black Country är en oerhört välformulerad och vederhäftig bok som borde läsas av alla som är intresserade av en förutsättningslös debatt kring en av vår tids största utmaningar. Framför allt borde den läsas av svenska politiker och journalister, varav många nästan maniskt upprepar mantrat att man inte ska ta debatten, som om problemens orsaker, problembeskrivning och problemlösning skulle vara samma sak. Black Country är fri essäistik när den är som allra bäst!” Författaren Artur Szulc på sin hemsida 

Foto: AN
”Nydahl är blind för grundläggande konflikter i det engelska samhället. Det sämsta med Black Country är ytligheten och att boken är så illa skriven.” Kåsören Tomas Polvall i Kristianstadsbladet

”Nydahl är, mellan raderna, upprörd över sakernas tillstånd. Men han ger inga lösningar, han applåderar heller inte myndigheters och politikers floskler kring den här problematiken. Ingenting görs som fungerar. Jag tycker mig också ana från Nydahls sida vad som skulle behövas. Social upprustning förstås. En fungerande skola med krav och ambitioner, så att kommande generationer slipper samma elände. Motstånd mot militant islam. Nej till krav på särbehandling, nej till alltför mycket slöja, nej till dubbla budskap från moskéer och bokhandlare. Hårt mot hårt. Men det skriver han alltså inte. Slutsatsen är min.” Karin Stensdotter i bloggen Blott Sverige

”Den svenske forfatter Thomas Nydahl har jeg kendt i en årrække. Det vil sige, vi har aldrig mødt hinanden fysisk, men vi mødes ind imellem i korte samtaler over internettet. Hvad jeg sætter stor pris på hos Nydahl er, at han skriver, hvad han mener. Og at han respekterer uenighed. Igennem den senere tid, hvor en række mennesker, der igennem en årrække har skrevet kritisk om islams fremvækst i Vesten er gået over til at producere noget, der minder om propaganda, er jeg kommet til at sætte endnu støre pris på Nydahl. Han er så langt fra at være propagandist, som nogen. Men han har klare synspunkter om multikultur, islamisme og vigtigheden af at forsvare frihedsrettighederne. Det kommer til udtryk i hans  aktuelle lavmælte og glimrende bog Black Country.” Författaren och journalisten Helle Merete Brix i norska HRS

”Det är en läsvärd och modig bok som Thomas Nydahl har författat. Den är förnuftig och inte alls extrem och skulle därför kunna vara en bra julklapp till tänkande människor som ännu inte har insett att vi håller en kurs rakt mot ett isberg.” Bloggen Gudomlig komedi

”Black Country är inte bara en bok för oss Englands-nostalgiker, som missat Midlands under tågluffandet, utan en bok som har viktiga lärdomar kring hela Europas utveckling.” Bloggen Jihad i Malmö

Foto: AN
”En häpnadsväckande djärvhet hos en författare som brukar mötas med respekt. Skall han för detta tilltag slaktas som ett lamm eller marginaliseras med tystnad?" Konstnären Lars Vilks på sin hemsida Vilks.net

"Thomas Nydahl har skrevet en tankevækkende bog. Bogen er afmålt i formen, ja næsten forsigtig. Ikke nødvendigvis forsigtig på en kedelig måde, snarere derhen, hvor den udtrykker tvivl om trufne beslutninger om fremtidig ageren. Jeg lagde ud med at skrive, at Thomas Nydahls bog er meget trist. Den dom vil jeg fastholde. Thomas Nydahls bog varsler ikke mild vind, men storm, måske endda orkan." Morten Uhrskov i Sappho.dk

"Det er den svenske essayist Thomas Nydahl, som minder mig om Engels meritter i en ny og fremragende reportagebog fra det såkaldte Black Country i det vestlige Midlands omkring Birmingham, verdens først industrialiserede region, hvis historie over flere mil minder om det Skåne, forfattaren kommer fra. Nydahl går i Engels fodspor og beser den nye underklasse, som er vokset frem i vor tid, og sammenligner den med førhen. Forskellen er kolossal.

Foto: AN
Hvor den gamle underklasse var socialt proletariseret, er den nye underklasse ikke i samme grad økonomisk fattig, men snarere kulturelt og intellektuellt underbemidlet. Vi snakker om mennesker, hvide såvel som indvandrere fra fjerne lande, som dårligt kan følge med i et banalt tv-program eller læse en jumbo-bog (...) Med Nydahl glor man ud over en mental slagsmark, som forsøges erstattes af idiotisk tidsfordriv, narko, kriminalitet og bandekultur i varierende doser. I Malmø, Landskrona, Bimringham eller København, samme deroute, og det er mildt sagt til at blive rasende over (...)” Mikael Jalving i Jyllands- Posten

"Vänsterkulturjournalisten och författaren Thomas Nydahl har överraskande skrivit en bok om vår tids mångkulturism och islamisering. Utgångspunkten är engelska West Midlands vars historiska utveckling han följer fram till vår tids segregering och problemfyllda områden. Han jämför de brittiska städerna med situationen i Sydsverige." Bloggen Avpixlat

Från morgon- och kvällspressen i Malmö, Göteborg och Stockholm har det inte ens viskats något. Så kommer det förmodligen att bli också framöver.



Ett bokomslag i rätt miljö


Här står han, glasblåsaren i engelska Stourbridge.Vi kom dit en varm förmiddag i maj med bussen från Birmingham. Det var en helt modern busstation, och vi kunde alltså inte orientera oss och hitta rätt till den buss vi skulle fortsätta med för att nå Kidderminster. Vi gick in i den bortersta byggnaden, för där verkade det finnas en informationsdisk. Det fanns det. Och så drack vi kaffe och åt en bulle hos de två pakistanska män som drev kiosken. De var mycket nyfikna på oss och när vi berättade om vårt udda ärende rann det tips som honung ur munnarna på dem. Vi var mer än tacksamma för hjälpen.

Det skulle dröja en knapp timme innan vår buss kom. Så vi släntrade ner för backen och där fick vi syn på den magnifika glasblåsarstatyn. Det var bara att läsa på och så visste vi allt om honom. Astrid tog några fina bilder ur en vinkel där varken träd, buskar eller annat syntes. Som av sig själv föll han på plats och blev omslag till Black Country-boken.


Så här skriver konstnären John McKenna på sin hemsida:
"The triumphant stance of the glassblower aimed to celebrate the great history of hands glass blown items throughout the area of Stourbridge in the West Midlands. This work was commissioned by CENTRO for the Stourbridge Town railway station refurbishment. John McKenna produced the sculpture and Steve Field of Dudley Borough Public Art unit designed the railings and blocked paving layout around the scheme. This sculpture was originally made in GRP against the wishes of the sculptor McKenna but the client insisted on working to the budget. the GRP sculpture was produced but suffered minor vandalism almost immeadiately after installation. The client relented and acted on the Sculptors previous advice and the artwork was recastin lost wax bronze and positioned on a higher plinth. It is now considered an icon of the area and is appreciated by visitors to the train station aswell as the adjacent town bus terminus"
 

Misantrop i juletid. Del tre

Shoppinggata med opponenter. Foto: AN

Samma landskap. Samma inställning:

Han var övertygad om att hans inre motvilja gjorde friheten möjlig. Vilken motvilja? Allt det han året runt kände inför stormarknadernas och shoppinggatornas anhopningar av törstande och längtande folkmassor. Han var så övertygad om sitt motstånd att han kunde gå där, mitt i folkmassan, utan att för ett ögonblick själv frestas av erbjudanden och lockpriser. Så övertygad.

Han levde i också det självbedrägeriet. De små julklapparna han köpte till barnbarnen var möjliga just för att anhopningarna av folkmassor köpte likadana. Den billiga julskinkan, brunkålen och julölen fanns där i kyldiskar och hyllor för att anhopningarna av folkmassor köpte samma varor.

Ingen övertygelse är synonym med frihet. Övertygelsen är lögnens första steg. När han vandrade i det fria, öppna landskapet, ensam och frysande, anade han att det fanns något annat. Men hur han skulle hitta det visste han inte. Inte än.

*

Uppdatering: Bilden förtjänar några ord. Den togs i Wolverhampton i maj 2012. Vi gjorde ett par uppehåll där under vår rundresa i Black Country. Och det var där, på butiksstråket i centrum som jag träffade på männen från Socialist Workers Party. Vi hade långa och ingående diskussioner. Astrid tog den här bilden då jag stod och samtalade med dem. När de slappnat av fick jag ta egna bilder. Men mannen till vänster hade då ställt sig långt bort. Han ville inte vara med och hans misstankar mot mig dröjde kvar.


fredag 21 december 2012

Fälld till marken

Foto: Ulrika W, Billnäs i Finland
Igår kände jag hur artriten i höger knä förvärrats. Idag fälldes jag. Det hela gick snabbt och blev ett effektivt stopp för det mesta av fysisk aktivitet. Jag stod i duschen efter julstädningen när jag hörde telefonen ringa. Jag svepte en handduk om mig och rusade iväg. Kom inte längre än till matbordet där jag på intvålade fötter föll handlöst baklänges. Huvudet slog jag i skänken som tack och lov är klädd med en tjock polsk julduk, den tog det mesta av smällen. Men högerbenet lyckades jag få i en skruvad vinkel under mig. Jag försöker stappla fram med hjälp av en gammeldags käpp men det går inget vidare. Fälld till marken i juletid, det kunde nästan vara avsnitt tre om misantropen. Men jag konstaterar bara att läget är besvärligt och tackar (vem?) för att jag redan gjort all julmaten. Köttbullarna gjorde jag igår kväll. Likaså den stora julskinkan. Öl och vin är hemköpt. Alla tillbehören, från sillsallad till brunkål, från goda göingekorvar till rödbetssallad. Och allt vad man mer kan önska sig. Jag tänker med andra ord sitta ner resten av kvällen, dricka lite god julöl och försöka acceptera att benet gjort vad det skulle för det här året. Min artritläkare är på julllov, så henne kan jag inte anropa. Jag anropar därför tomten och alla trollen, oavsett kön och hudfärg, oavsett längd, vikt eller hårlängd. Lucia har ju redan varit här och julklapparna ligger under granen. Allt ordnar sig säkert, det brukar det göra.

Misantrop i juletid. Del två

Samma kvarter. Samma attityd.

Han trodde att han kunde komma och gå till vinet, som man kommer och går till en bekant eller en butik. Men det kunde han inte. Varje gång han gått till vinet var det för att stanna. Dag ut och dag in, månad efter månad.

Han trodde att hans skakande händer slutade skaka för att han mådde bättre. Det gjorde de inte. De slutade skaka därför att han druckit dagens första öl eller öppnat och smakat på den första flaskan vin.

Det sägs att skillnaden mellan en vinnjutare och en alkoholist lätt fastställs utifrån den senares självklara sätt att alltid tömma hela flaskan, oavsett var eller vad. Den tomma flaskan har en enda betydelse för alkoholisten: att han behöver öppna ännu en, för det krävs minst två för att sömnen ska infinna sig.

Han trodde inte att han var en av gubbarna på bänken. Han trodde att han generöst kunde erbjuda dem en julöl och sedan, lätt till sinnes, själv ta bussen hem till ett helt annat slags liv. Han var en klassisk självbedragare. Han satt bara på en annan bänk än gubbarna. Men han satt där av samma skäl.

(Det kommer en tredje del, det vågar jag tro)

Nyöversättningen av Främlingen

Jan Stolpes nyöversättning av Främlingen av Albert Camus (Bonniers) är en bok för en lång kväll eller en halv natt. Hur gjorde Camus? Vad var det som fick hans prosa att verka så enkel och självklar att man inbillar sig att Främlingen var lättskriven? Knepet fanns inom honom. Knepet var inget knep utan ren talang.

Jan Stolpe gör hans franska till en svenska av samma slag. Berättelsen låter sig berättas, kapitel för kapitel, tills hela sagan ligger där, utvecklad, färdig och slut, framför en. Jag måste medge att jag gillar Meursault. Han låter det mesta passera okommenterat, han orkar inte argumentera. Han håller hellre med än börjar diskutera, så får han i alla fall vara ifred. Tror han. När hans mamma dör försöker han, och lyckas, hålla sig så känslomässigt neutral som möjligt. Han gör det som förväntas av honom, varken mer eller mindre. När han kommer tillbaka från begravningen jobbar han och noterar vad grannarna i huset i Alger gör. Han är inte glad för att gubben Salamano misshandlar och förnedrar sin hund. Men han ställer upp för Raymond när denne behöver förnedra sin kvinna. Själv försöker han hantera Marie, som säger att hon älskar honom och vill gifta sig. Ja, säger han, det kan vi göra. För du älskar väl mig, frågar hon och han svarar, uppriktig som alltid: nej. Men gifta sig med henne kan han ändå tänka sig.

Berättelsen tar ny sats och vänder när Meursault tillsammans med Raymond och dennes vän Masson ska försöka reda ut konflikten med de arabiska männen på stranden. Det slutar med att Meursault skjuter ihjäl en av dem. Resten av romanen följer vi honom i häktet och under rättegången. Inte heller där kan han - eller ens får för sin advokat - tala för sin sak. Han håller med om det mesta och döms till döden. Bokstavligt talat allt vänds emot honom, också det faktum att han inte ville se sin döda mor i kistan. Så kan vår "vanlighet" alltid vändas till ett brott. Vi lever våra vanliga liv men kan i ett tillspetsat läge anklagas för just det! Det enda Meursault önskar sig är att det ska komma många människor för att se honom avrättas, och att "de hälsar mig med hatiska skrik".

Michael Azar har skrivit ett efterord till den nya utgåvan. Få kan väl Camus som han: "Vi öppnar romanen och träder själva in i det soldränkta och sönderfallande franska Algeriet. Vi hör Meursaults fräna och klarsynta röst berätta om moderns begravning, om stunderna av sinnlig glädje, om mordet på araben och om den död som väntar honom."

torsdag 20 december 2012

Finns det ingen gräns?

Jag läser idag en kuslig text av Åsa Linderborg i Aftonbladet. Jag är inte det minsta överens med henne om det politiska, kulturella och moraliska klimatet i Sverige. Men om jag väljer att debattera med henne gör jag det med blanka vapen. De människor som nu vräker sörja över henne och som också dödshotar henne tycks ha mycket lite vett i skallen. Det är just detta hat som förgiftar och förstör ett samhälle, alldeles oavsett var det kommer ifrån. Jag tycker att man ska läsa hennes artikel och fråga sig: vilken blir den yttersta konsekvensen av detta träsk? Jag har mina funderingar om det. Och jag kopplar det gärna till de senaste dagarnas pöbelupplopp i Göteborg. Också där tycks de "sexuella" hoten vara de dominerande, även om vi också kunnat se etniskt färgade inslag (som det där ordet för "hora" som sägs vara av persiskt ursprung, och det faktum att man försökte bränna en svensk flagga).

Uppdaterat: idag ger Snaphanen ett viktigt bidrag till förståelsen av vad det är som sker i Sverige, i anslutning till Linderborgs artikel.

Misantrop i juletid

Foto: AN
Det kan gå dagar mellan suckarna. Påstår han själv. Men omgivningen hör hur de kommer allt tätare, som attacker mot tystnaden. Suckarna har blivit hans nya sätt att meddela omvärlden hans vantrivsel.

Det kan gå dagar mellan tårarna. Påstår han själv. Men omgivningen ser hur näsdukarna fuktas varje dag. Tårarna har blivit hans tysta protest mot livet. Han orkar inte kämpa emot längre.

Tyst men märkbart suckar och gråter han sig genom dagarna. Tyngden på hans axlar och smärtan i hans bröst är nu som en synlig rustning som ska skydda honom mot världen.

onsdag 19 december 2012

Jean-Jacques Rousseau: Bekännelser, band ett och två (Atlantis, översättning av David Sprengel och med förord av Jan Stolpe).

Rousseaus Bekännelser är förstås en klassiker. Men de utgåvor som funnits på svenska har varit ofullständiga av en rad olika skäl. Den jag själv hade i bokhyllan kom i Forums pocketserie 1973 och innehöll de första sex böckerna. Atlantis nya utgåva omfattar hela verket, från första till tolfte boken.

Rousseau brukade i min bekantskapskrets betecknas som en av de verkliga inspiratörerna till de olika totalitära ideologierna. I motsats till Voltaire som hyllas för själva upplysningstanken och det rationella, talade man om Jean-Jacques Rousseau som en primitivist som dyrkade tanken om "den ädle vilden". En av hans skarpaste kritiker var Hannah Arendt. Kort kan man säga att han helt enkelt gjordes ansvarig för mycket av terrorn i den franska revolutionens kölvatten.

I Internet Encyclopedia of Philosophy kan man till exempel läsa:
“Contemporary Rousseau scholarship continues to discuss many of the same issues that were debated in the eighteenth century. The tension in his political thought between individual liberty and totalitarianism continues to be an issue of controversy among scholars.”
Nå, Bekännelser är något annat. Jan Stolpe skriver i sitt förord:
”Vid olika tillfällen yttrar Rousseau vid den här tiden att det var ett enda stort misstag att han alls blev författare. Skrivandet har gjort honom olycklig och lett till förföljelser, inte bara från myndigheter, präster och andra maktinstanser: hela omgivningen vill tilldela honom en roll som är falsk, och förväntningstrycket uppfattar han snart som ett målinriktat och aktivt intrigerande: ’min plats var icke den, som människor anvisade mig.’ Så kommer hans spekulativa tänkande att steg för steg ersättas av personlig apologi. Det viktigaste uttrycket för denna är förstås Bekännelser.
Jag har här inte för avsikt att skriva en recension av verket, därtill är min kunskap om Rousseau alltför liten. Men jag vill uttrycka en stor tacksamhet över att det i Sverige finns ett förlag som ger ut verk som detta. Tidigare i höst fick vi Montaignes essäer i nyöversättning av Jan Stolpe, och nu också dessa bekännelser. Mer att läsa de kommande storhelgerna hade man inte kunnat önska sig. I dessa verk finns det avtryck av mänskligt tänkande och agerande som både inspirerar och stämmer till eftertanke.

Låt mig i alla fall ge ett litet smakprov på hans stil. I början av tredje boken skriver han om hur hans "upphetsade blod" fick honom att göra saker som kanske inte var särskilt förnuftiga:
"Min upphetsning växte ända därhän, att jag, då jag icke kunde tillfredsställa mina lustar, istället underblåste dem genom de sällsammaste påfund. Jag uppsökte mörka alléer, undangömda tillflyktsorter, varifrån jag på avstånd kunde exponera mig för personer av motsatta könet i ett tillstånd, i vilket jag jag skulle åstundat vara hos dem."
Nå, att vara blottare var sannerligen inte en uppskattad egenskap, inte då och inte nu heller. Så han blir förstås angripen av en man med sabel, och när mannen kräver honom på en förklaring har han inget svar. Rousseau kan bara böna för sitt liv:
"Jag bönföll honom i bevekande ton att ha medlidande med min ungdom och mitt tillstånd, berättade, att jag var en ung främling av förnäm härkomst, vars förstånd hade omtöcknats, och att jag hade rymt från föräldrahemmet, emedan man ville inspärra mig..."
Jag kan bara råda er att läsa fortsättningen!
                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                 

Revolutionära socialister i Wolverhampton


För att beskriva den utomparlamentariska, politiska oppositionen i Black Country blir det nödvändigt att också se på både traditionell och nyare vänsterpolitik. Men det finns så många brittiska socialist- och/eller kommunistpartier att det är nära nog omöjligt att orientera sig. På gator och torg möter man en del av dem, när de har sina bokbord och säljer sina partiorgan. I Birmingham stod en ung man med hammare och skära på bröstkorgen, liksom på tidningens framsida. I Wolverhampton mötte jag tre män i min egen ålder, som var representanter för ett av flera trotskistiska partier, och köpte av dem Socialist Worker, som utges av den trotskistiska rörelsen i England (Socialist Workers Party), de såg på mig med allra största misstänksamhet, de ville inte "bli uthängda på fascistiska nätsidor" eller bli fotograferade av polisspioner. Men när vi samtalat färdigt och jag visat dem mitt medlemskort i författarförbundet, gav två av de tre mig tillstånd att ta några bilder. Att den politiska konfrontationen i Europa numera också i hög grad handlar om hot och fysiskt våld, illustrerades av vårt samtal.

Jag köpte av dem också en bok skriven av Frank Henderson, en av partiets veteraner, född 1925 och avliden så sent som 2009. Hans memoarer Life on the Track, Memoirs of a Socialist Worker, är nyttig läsning för var och en som vill förstå vad som skett i Black Country under andra halvan av 1900-talet och en bit in på 2000-talet. Henderson arbetade på biltillverkningsfabriken Longbridge i Birmingham i nästan fyra årtionden, och det var också där han blev facklig aktivist. Longbridge tillverkar märkena Austin, Rover och MG. Idag samverkar man med kinesiska Nanjing.

Det finns flera skäl till att jag ägnar några sidor i boken åt denna människa. Man skulle kunna säga att han är både typisk och icke-typisk. Typisk är han för den som direkt ur arbetarklassen och det fackliga arbetet blir en livslång partimedlem och socialist. Icke-typisk är han i samma egenskap, eftersom de revolutionära vänsterorganisationer som växte fram på 1960- och 1970-talen hade ett helt annat medlemsunderlag, som ofta bestod av dels mycket unga människor, dels av människor som saknade djupgående kunskap om, och erfarenheter av hårt kroppsarbete. Att 1968 ofta betecknas som året för studentrevolterna talar sitt eget språk. Basen fanns bland studenter och andra unga människor, snarare än i den arbetarklass man gjorde sig till talesmän för – och som man försökte bli en del av genom att i stor omfattning se till att partimedlemmar ”proletariserades” genom att de sökte och fick anställning i respektive lands viktigaste industrinäringar (där inte minst varvs- och bilindustrin märktes).


Henderson var ett av tolv syskon. Pappans yrkesarbete som metallarbetare, och så småningom sönernas arbete, bidrog till att familjen inte hade det alltför svårt ekonomiskt. Mamman var katolik och pappan protestant, men religionen spelade liten eller ingen roll i familjen. Henderson själv gick i katolsk skola sedan familjen flyttat till Coventry. Redan 1939 fick han börja förvärvsarbeta, allra först i en batterifabrik, senare på andra fabriker. 1941 blev han medlem i Workers' International League, en liten trotskistisk organisation, och därmed det slags vänsterrörelse han skulle komma att tillhöra livet ut (vilket innebar olika ”fjärde internationalen”-partier i olika historiska skeenden). I en minneskrönika publicerad i Guardian och andra tidningar skriver Matt Perry: “Han var i ordets rätta mening en arbetarintellektuell – det som Antonio Gramsci kallade en ’organisk’ intellektuell”, det vill säga en människa som utifrån sin egen fysiska erfarenhet, med kulturen som redskap, formulerar en världsbild. Det som gör starkast intryck på mig i Hendersons bok är skildringarna av irländsk terror i Birmingham 1974, och den lynchmobb som den utlöste. Där spelade Henderson en avgörande roll i hejdandet av våldet.  De bomber som IRA sprängde på pubarna "Mulberry Bush" och "Tavern in the Town" den 19 november 1974 dödade 21 människor och skadade 182. Den våldsamma våg av hat mot alla irländare som bomberna utlöste fick regering att mycket snabbt lagstifta mot terrorism, Prevention of Terrorism Acts.

Frank Henderson berättar: ”Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv (…) Fackombuden höll möte, de representerade runt 2.500 arbetare. Alla ylade mot irländarna: ’Sparka ut alla dessa svin’, ’Vi vill inte arbeta ihop med dessa irländska kräk´, ’Ge dom kicken, dom är mördare’. Vi fick under dagen reda på att en av grabbarna som drabbades av explosionerna, och som fick bägge benen bortsprängda, jobbade på vårt ställe. Han var bara en grabb på 18 eller 19 och alla var upprörda. Man var helt galna på fackombudsmötet. Stämningen var den hos en lynchmobb. Jag tänkte att jag var tvungen att ta till orda och säga att de verkligt skyldiga för det som hänt var den brittiska imperialismen och att kräva ett tillbakadragande av trupperna. ’Men jag var helt skräckslagen’.”

Det fick trots allt effekt, att Henderson tog till orda. I den demonstration som organiserades förkastades de flesta plakat som i hatiska ordalag hetsade mot irländarna. Tvärtom, skriver Henderson, kunde man se plakat med texter som ”Ta hem våra pojkar” och även om de inte levde upp till hans radikalare förväntningar så var de i alla fall betydligt bättre än de som sagt ”Häng alla irländska svin”. Och så tillägger han: ”Jag pratar trots allt Midlandsdialekt och hade mer än 20 år bakom mig på fabriken tillsammans med dessa människor.” Avslutningsvis konstaterar han att ”våra medlemmar gjorde oss stolta.”

När jag stod och talade med dessa män i Wolverhampton slog det mig att deras program, infallsvinklar, argumentation och hela deras världsbild var väldigt lik det man finner i svenska organisationer av samma typ. Jag som själv har svårt för vänster-högerdikotomin, eftersom jag menar att dagens politiska landskap egentligen ser helt annorlunda ut, måste ändå, för begriplighetens skulle säga att detta främst gäller organisationer till ”vänster” om Vänsterpartiet, det vill säga partier som hävdar den revolutionära strategins nödvändighet och som tillbakavisar liberala och eller konservativa inslag i det ideologiska bagaget, och som helt avvisar de ekonomiska förhållanden som kan beskrivas som kapitalistiska och marknadsekonomiska. Att revolutionärerna i Wolverhampton särskilt argumenterade utifrån den svåra ekonomiska krisen i Grekland tydliggörs av resonemanget ”Why should we pay for their crisis?”, där ordet vi symboliserar alla de vanliga medborgare – arbetare eller arbetslösa – som saknar varje form av inflytande på den politik och den praxis som utvecklats inom den politiska eliten och den ekonomiska maktsfären. ”Stop the cuts, fight for every job” uttrycker samma världsbild, där man tycks utgå ifrån att fabriksnedläggningar eller andra sociala förändringar/försämringar sker därför att eliten bestämt att det ska vara så. Hela orsakskedjan hoppas över. Och jag kan inte låta bli att tänka på följetongen Saab i Sverige. Hur skulle en strid för varje jobb ha sett ut, när maffiaskojarna och de snabba klippens män flytt landet och övergivit en bilindustri som förstås inte kan hävda sig i en värld där till exempel de kinesiska jätteföretagen ligger så mycket längre fram och som helt inriktas på de asiatiska ”marknaderna”.

Även om det finns enstaka undantag, så kan man i det stora hela konstatera att det snart nog inte heller finns några jobb att strida för i bilindustrin. Den traditionella tron på evig tillväxt är tungt förankrad i vänstergrupperna och i den revolutionära vänsterns historia står de käcka parollerna alltid i motsättning till den verkliga världen, inte minst den värld som bygger på en ökning av antalet bilar.

Inte ens maningen att finansiera pensioner men inte krig tycks uttryckas utifrån denna verklighet. Vi vet varför pensionerna ständigt sjunker. Det är en fasansfull utveckling som drabbar alla människor som arbetat hela vuxenliv utan att göra några klipp. Men den utvecklingen har ganska lite att göra med de brittiska krigsinsatserna i modern tid. Kanske är jag också orättvis, eftersom jag själv saknar varje illusion om att sådan dikotomi skulle leda framåt, eller ens vara i närheten av en verklig förändring. Det som skett i Europa i mer än 30 års tid är i själva verket en så omfattande förändring och skrotning av välfärdssystem och ekonomiska grundförutsättningar, att nedrustningen i sig har en inneboende mekanik som låter sig påverkas av allt färre motståndsstrategier.

Det innebär inte att vi är inskrivna i ett öde, det innebär däremot att vi alla är brickor i det spel som den politiska och ekonomiska eliten bedriver. En annan tydligt likhet med vårt eget land framkom när de tre männen betecknade allt de ville bekämpa som ”fascism”. Begreppet har, liksom här, fått den svepande icke-betydelse, som gör att verklig fascism blir allt svårare att skilja från sådant som är allmänt reaktionärt eller missnöjesyttringar som inte ens formulerats politiskt. Begreppen ”fascism” och ”rasism” har, från att ha varit värdeladdade beskrivningar av faktiska omständigheter, gradvis förtunnats för att slutligen bli vår tids variant av svordomen, den man kastar efter människor och företeelsen man ogillar.

(Detta är ett utdrag ur min nya bok Black Country. Är du intresserad så klicka på bokomslaget i bloggens högerspalt för mer information)

Norska vinterbilder

En av mina norska läsare, Olav Bjørkum, har sänt de här fina vinterbilderna. Jag visar dem med glädje och tacksamhet, inte minst därför att den skånska snövintern nu definitivt är över. Här i Viby ligger bara några sorgliga rester av det som en gång var vackra, höga drivor av vitt. Det gör att decembermörkret är så mycket mörkare. Men med tända ljus, en bra film och något gott att dricka kan man njuta av den vinter som finns på andra platser. Som här i västra Norge.




tisdag 18 december 2012

Imorgon tar jag på mig kippan

Jag har två stycken i min ägo. Den första kippan köpte jag i Prags judiska församling, den andra i Jerusalem. Imorgon ska jag in till Kristianstads centrum. Och jag bestämde mig när jag läste denna artikel i Dagens Nyheter: jag tar på mig kippan imorgon. Och jag tar inte av den förrän jag kommer hem igen. Läs hela artikeln, men smaka först på detta:
 "Till slut bestämde vi oss för att gå ut. De kippor (kalotter) som halvt på skämt hamnat på våra huvuden under kvällens gång blev spontant kvar där. Det första jag slogs av när jag för en gångs skull rörde mig på offentlig plats iklädd kippa var alla viskningar i stil med ”Titta, han är jude!” som följde oss genom staden, samt inne på den krog där vi hamnade. Kanske talande för hur ovanliga och osynliga (identifierbara) judar är i den svenska vardagen. Situationen kändes märklig men inte besvärande. Så kom chocken. Min vän hade precis beställt första rundan och var på väg tillbaka till oss när han åkte på en verbal knock. – Kolla! Han där är jude. Fy fan vad jag hatar judar! Sieg Heil!"


Sture Lindholm: En motgångarnas man (Proclio, Ekenäs i Finland)


Sture Lindholms bok En motgångarnas man har underrubriken Ernst Wikstedts färgstarka livshistoria.

Man behöver inte läsa länge för att se det färgstarka. Och berättelsens starkaste färg är röd. Wikstedt vigde sitt liv åt kommunismen. Ändå var det just den som höll på att kosta honom livet. Lindholm berättar om hans liv på ett medryckande sätt. Han vänder och vrider på händelser, ställer frågor. Och han är påläst.

Wikstedt föddes år 1900 i Tenala, en då liten ort i finska Västra Nyland. Det är en grym och hård tid. Finland kuvas av det ryska kejsardömet under Nikolaj II. Men det är klassklyftorna som tidigt upptar Wikstedts tankar. Han blir så småningom kommunist.

För att göra bokens långa historia helt kort här, så sker det avgörande i hans liv då han kommer till Sovjetunionen i augusti 1927, officiellt för en ettårig vistelse. Men han kommer att stanna mycket längre än så. Han tog sitt ett nytt namn, Uuno Uononpoika Stålh och blev sovjetisk medborgare. I drygt fyra år gick han i skola i Leningrad (De västliga folkminoriteternas universitet!), han mötte en kvinna med finsk bakgrund och det gav honom en livslång och svår könssjukdom.

När Wikstedt fick smaka allt mer av den stalinistiska terrorn tröttnade han. Hur skulle han som nu hade officiella sovjetiska uppdrag, kunna återvända till Finland? Legalt var det en omöjlighet. Flykt var enda sättet.

Bokens skildring av flykten och återkomsten är bokens verkliga behållning. Den höll först på att avsluta hans liv, eftersom han fick en mycket svår inflammation i ena benet. Och när sedan den finska säkerhetspolisen grep honom tog det månader och år av förhör och slutligen ett samarbete som avslöjade många sovjetiska hemligheter, stod han inför en helt ny livsväg.

Hur boken och därmed Wikstedts liv slutade ska jag inte berätta här. Låt mig bara säga att han tycks ha förblivit kommunist livet ut, också under den period då han officiellt var socialdemokrat.

Detta vore lämplig läsning för senare generationer kommunister, också här i Sverige. Wikstedts exempel är både lärorikt och spännande.

(Tack till Anders W)