lördag 21 maj 2022

Halleluja-leende eller Allahu Akbar-hot?

Lunds domkyrka under renovering i veckan. Foto: Astrid Nydahl


”Författaren Fredrik Sjöberg meddelade i Fokus häromveckan att han inte tänker rösta på religiösa politiker. Orsaken är att han insett att det där blida halleluja-leendet döljer något mycket mörkare: en tom likgiltighet inför livet här och nu. De som väntar sig paj i himlen när de dör, bryr sig inte om det går åt helvete på jorden. Sådana människor kan vi inte ha till politiker, det måste ju varenda människa förstå.”

 

Joel Halldorf i Fokus

 

Jag skulle genast instämma om det inte vore för Halldorf/Sjöberg-synen på vad ”religiösa politiker” är för något. De vill att KD-lampan ska blinka så att alla framför sig ser en frireligiös pastor i något bibelbälte.

 

Nå, det finns andra ”religiösa politiker” som vill att vi ska rösta på dem.

 

”Islamisten Mikail Yüksel, utkastad från centerpartiet startar nu ett nytt parti (…) Det nya partiet siktar på att komma in i riksdagen i valet 2022 samt i kommunfullmäktige i Stockholm, Göteborg och Malmö”, läser jag. Men han skulle inte erbjuda ett halleluja-leendet utan snarare ett Allahu Akbar-leende och en övertygande Jihad-hälsning.

 

Det finns andra som i politiken drivs av ideologier som ligger farligt nära det religiösa. Vi har dem i Vänsterpartiet där ideologin är socialismen, vi har dem i MP där ideologin är luddigt klimatideologisk, vi har dem i SD där ideologin sägs bestämmas av ”nationalkonservatism”. 


Nog skulle jag säga att islamismen som politisk ideologi är det största hotet mot vårt land, och att det hotet hela tiden tilltar. I den rörelsen finns både quislingar och våldsmän.

 

fredag 20 maj 2022

Varför skickar ni mail till mig och säger att ni "inte känner igen"mig? Skulle jag se på världen annorlunda efter 24 februari? Det är alldeles självklart

Botaniska trädgården i Lund. Foto: Astrid Nydahl
 

Europeisk "vänster" har stora problem nu. Lite till mans kan man inte ens sätta sig emot angreppskriget i Ukraina.

Det är många "Men USA gjorde ju..." och många "Men NATO gjorde ju...".

Nu är det Ryssland under fascisten Putin som förstör en hel nation. Ryssland! Ska det vara så svårt att förstå?

Varför skickar ni mail till mig och säger att ni "inte känner igen" mig. Skulle jag se på världen annorlunda efter 24 februari? Det är alldeles självklart.

Ur min läsning av Stefan Zweigs Världen av igår igen:

Zweig har blivit bekant med Romain Rolland, som han kallar ”Europas samvete i den avgörande stunden”. Året var 1913. Han möter Berta von Suttner, som i vrede säger: ”Kriget står för dörren… Varför gör ni ingenting, ni som är unga?”

Och:

Zweig reflekterar över vad som gått förlorat i kriget, och det finns några tankar i hans resonemang jag särskilt fäster mig vid: ”Ju mer europeiskt en människa hade levt i Europa, desto hårdare träffades hon av näven som slog sönder Europa".

Jag förtydligade:

Han var på väg in i ”fosterlandslösheten”, den nedbrytande känsla som tar ifrån människan hennes fotfäste. Med krigets utbrott vet han att allt är över. Någon mening att fortsätta i denna värld ser han inte. Tillsammans med sin andra fru, Charlotte Elisabeth Altmann, tar han 1942 sitt liv.

Just den känslan erövrar mig dagligen. Vad är meningen att leva i en värld som präglas av Putins fascism, hans diktatur, hans krigsmaskin och förintelse av Ukraina? 

Redan Karl Marx var missnöjd med dem som ville förklara världen, han menade att uppgiften var att förändra den.Vem mäktar med det? Har inte hela 1900-talet visat att det är praktiskt taget omöjligt, och att maktens män och kvinnor i skön förening med krigets dirigenter segrar, och att friheten bara kikar fram under korta perioder? Vilken var meningen med Europas ("socialistiska") revolutioner? De sveptes alla bort efter att i femtio år ha varit enparti-diktaturer som lydde Kreml. Hitlers nationalsocialister ville också revolution. Den slutade i Förintelsen och många miljoner andra döda.

Nu är Kreml på banan igen, jag vet inte för vilken ordning (eftersom jag också tänker på DDR, Ungern, Tjeckoslovakien, Afghanistan och Syrien), men jag vet att deras avsikt är att förinta Ukraina som nation, kultur och civilisation.

 

”Jag bedömer att Ukraina har det strategiska övertaget". Sluta ringa Putin!

Foto 19 maj: Astrid Nydahl
 

Det kommer fler och fler indikationer på att Putin-fascismen lider nederlag. I dag detta:

 Jag bedömer att Ukraina har det strategiska övertaget, säger Joakim Paasikivi, överstelöjtnant och lärare i militärstrategi vid Försvarshögskolan och fortsätter:

– Min bedömning grundar sig i två saker. Kortsiktigt har den ryska armén svårt att ersätta de förluster som de har, trots att de försöker. Den långsiktiga nedgången i kapacitet kommer också fortsätta för den ryska armén, om ingenting annat görs.”

Ett krig som detta – stormaktens brutala militära våldtäkt på den mindre, oberoende nationen – innebär inte bara mänskligt lidande och död. Det innebär framför allt en giganisk förstörelse av bostäder, institutioner och infrastruktur.

Det blir ett högt pris som kommer att utkrävas av angriparen. Vid sin sida har han nu både Frankrike och Tyskland som varnar alla andra för att ”förnedra Ryssland”. Vem förnedrar vem? Vem behåller stolthet och självförtroende? Svaren ger sig själva. 

Svenskan i går. Klicka för läsbart format.


”Jag är själv homosos. Därför är jag hård och obarmhärtig i min skildring av henne.”

 

Alexander Zinovjev: Homo Sovieticus (1981, Coeckelberghs förlag 1984 i översättning av Hans Björkegren).

 

Minns ni Lenins ord: ”sovjetmakt och elektrifiering”? Jag gör. Det är själva receptet för "kommunism" - så menade i alla fall Lenin. Varenda gång jag reste i den albanska bergen – och det kunde verkligen vara strapatsrikt och otillgängligt – påpekade mina albanska ”vänner” – vilket i praktiken betydde övervakare – att man i just Albanien hade lyckats fullt ut med det. Inte en by, inte ett hushåll var utan elkraft. Och landets elverk var så mäktiga och framgångsrika att man sade sig exportera el till både Jugoslavien och Grekland. I Lenins ord, och den albanska tillämpningen låg inte bara förmågan att tända lampor inomhus, utan dessutom och särskilt, att man med sovjetmakt och elektrifiering var på väg att skapa den nya människan. Hon, den socialistiska människan, skulle övervinna allt som stod i hennes väg: fattigdom, egoism, lättja, dumhet och ojämlikhet. Trodde man.

Alexander Zinovjej skrev en märkvärdig bok på detta tema, Homo Sovieticus från 1981. Författaren föddes 1922 och gjorde en spikrak karriär in i filosofin och vetenskapen. Men när han 1976 utgav romanen Gapande höjder var det slut med det spikraka. Han uteslöts ur kommunistpartiet – första steget bort från sovjetlivet – och fråntogs sitt medborgarskap två år senare. Han bosatte sig i dåvarande Västtyskland där han bland annat skrev Homo Sovieticus. Hur ska man karaktärisera den boken? Ska man kalla den för komedi? Jovars, det kan man göra. Men det är också ett mycket tragiskt verk, bakgrunden och ämnet bäddar för de seriösa infallsvinklarna. Kanske är det Alexander Zinovjevs humor som ändå gör den till en skrattretande samling texter.

Den nya människan som också är titel på boken förkortades av författaren till homososen. Denna figur var samtidigt älskad och avskydd av sin författare, han högaktade och föraktade henne och han skrämdes av henne: ”Jag är själv homosos. Därför är jag hård och obarmhärtig i min skildring av henne.”

Det som är mest iögonfallande med boken är hur Zinovjej lyckas visa på sprickan mellan offentlig lögn och verklighet, mellan det påstådda idealet och den verkliga skröpligheten. Det fanns, allra minst i Sovjetunionen, någon ”ny människa”. Hon var samma gamla man eller kvinna, hon kämpade mot smuts, fattigdom, förnedring, alkoholism och eländiga bostäder. Hon kunde utåt sett beskrivas som stark och sund men var innerst inne svag och undflyende. Bästa sättet att slippa maktens blickar var att sno sig runt hörnet, att aldrig utmärka sig, att alltid försöka försvinna i massan. Och tro inte att det alltid hjälpte. Också den mest undflyende kunde hamna i KGB:s klor.

”Homososen tänker i tankeblock och känner i känsloblock (…) På grund av detta är homososen plastisk, smidig och anpassningsbar. En handling, som i och för sig är ond, upplevs inte som ond av homososen eftersom han inte upplever den i och för sig utan enbart som ett element ingående i en mera sammansatt helhet (ett block) vilken inte är något ont som helhet. En giftdroppe i ett sammansatt, räddande läkemedel fungerar inte som ett gift.”

Var det detta sätt att tänka som gjorde det möjligt för homo sovieticus att så snabbt och så lätt glida in i det post-sovjetiska tillstånd som med Tsar Putins hjälp förvandlades till ett annat slags totalitärt samhälle med tydliga fascistiska drag? 

 

Sådana frågor är viktiga att ställa när Putin-maffian driver ett blodigt angreppskrig i Ukraina.

 

 

torsdag 19 maj 2022

Norra Skåne i dag. 26 plusgrader, rapsfälten frodas

Foto: Astrid Nydahl
 
Foto: Astrid Nydahl


Angreppskriget, Charkiv: Jag har inte vant mig. Jag kan inte vänja mig

Skärmdump från Charkiv
 Det finns några faktorer som jag berört gång på gång under Putin-maffians angreppskrig mot Ukraina.

En sådan faktor finns i denna dagbok, formulerad i orden  Intressant, i vilket skede insåg folk att andra världskriget skulle pågå länge?”

Saken är ju den att ingen kunde veta. Ingen utanför den innersta kretsen kunde veta vilka Hitlers planer kunde vara. Lika lite kan någon utanför Putins innersta krets veta.

Läs detta dagboksfragment. Sådana säger ofta mer än nyhetstelegrammen.

”5 april


Det är svårt att skriva om det. Händelserna under de senaste veckorna lägger sig så tätt ovanpå varandra, att känslorna visar sig vara begravda mellan lagren. Jag lägger ingenting på minnet. Häromdagen bad man mig från den finska radion att läsa fragment ur mina anteckningar, och jag kände inte igen mina texter. Kände inte igen dem och brast i gråt…

Jag glömde skriva:

Idag morse, när jag lämnade lägenheten, tryckte jag igen på hissknappen.

Jag har inte vant mig.

Jag kan inte vänja mig.

Kan inte.

Nej.

Intressant, i vilket skede insåg folk att andra världskriget skulle pågå länge?”

*

Oleg Michajlov, dramatiker och manusförfattare, född 1975 i ryska Jekaterinburg, sedan 2009 bosatt i ukrainska Charkiv. 

ÖVERSÄTTNING TILL SVENSKA: JANINA ORLOV

Hans dagbok finns på PEN/Opp


 

Slöja är att rekommendera

Liljekonvaljer i bokskogen. Foto: Astrid Nydahl
 
Slöja är att rekommendera, säger hatpredikanten Pierre Vogel i Hamburg. Han står inför ett antal arabiska unga flickor som inte bär slöja. Vad ska de säga till honom, den hårdföre salafisten? Svaret låter inte vänta på sig: "Men vi hatar judarna" (Aber wir hassen die Juden!).

onsdag 18 maj 2022

Jag är fruktansvärt arg varje dag

Foto: Astrid Nydahl

”Jag kan välja mellan att vara arg och upprörd. Jag föredrar att vara arg, det är en aktiv attityd, att vara upprörd är en passiv, då blir man ett offer och börjar känna sig som ett sådant. Om man är ett offer klarar man inte att vara aktiv.”

 

Andrej Kurkov, ukrainsk författare

 

Jag förstår vad han menar. Jag är fruktansvärt arg varje dag. Arg på den omvärld som låter Ryssland misshandla, tortera, skjuta, bomba och förstöra ukrainarna och deras land.

 

Jag vet att min vrede inte påverkar någon eller något. Min vrede gör ont i magen och stör nattsömnen. Är inte det ett litet pris när fascismen nu härjar i Europa? De som drabbas av de konkreta krigshandlingarna utstår ofattbara övergrepp, de dödas. På håll sitter jag på min kammare. Jag säger ja till NATO av ett enda skäl: mot den ryska fascismen och imperialismen måste vi ha allierade. Inte i vackra ord utan i militärt förberedda allierade.


Ett enat folk kan inte besegras

Botaniska trädgården i Lund i måndags. Foto: Astrid Nydahl

Efter militärkuppen i Chile 1973 började ett slagord spridas också i Sverige: El Pueblo Unido Jamás Será Vencido!. Här hette det i demonstrationer: Ett enat folk kan inte besegras.

Nog kan vi säga att den tidens motstånd gav resultat, även om det dröjde. Därför kan vi med fog säga att detsamma gäller i Ukraina.

Nu visar det sig varje dag att det enade ukrainska folket bjuder Putin-fascismen sådant motstånd att de lider nederlag gång på gång. I Svenska Dagbladet i dag läser jag:

Det blir alltmer tydligt att kriget håller på att vända till Ukrainas fördel. Det säger överstelöjtnant Joakim Paasikivi till Sveriges Radios P1 Morgon.

– Det strategiska initiativet tror jag har gått över till ukrainarna. Det betyder att de på sikt har en tillväxt. De kan mobilisera, och de kan få västmateriel som de kan använda, medan den ryska invasionsstyrkan, raljant sagt, är en engångsarmé där man har satt in det man har, säger han.

 

Om litteraturen kommer att lida av "maktingrepp" (Solsjenitsyns ord) kommer den liksom pressen att verka med en inbyggd självcensur

Foto: Astrid Nydahl
 

"Men ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp - det är inte blott och bart ett brott mot 'tryckfriheten', det är ett förbommande av nationens hjärta, en sönderhuggning av nationens minne. Nationen minns inte sig själv, nationen berövas den andliga enheten - och trots det skenbart gemensamma språket upphör landsmän att förstå landsmän. Stumma generationer lever och dör utan att ha berättat om sig själva vare sig för sig själva eller för eftervärlden."


Så skrev Alexander Solsjenitsyn i sin Nobelföreläsning i litteratur 1970. Den utgavs 1972 i översättning av Hans Björkegren. Naturligtvis kunde han inte hålla den. 
Journalisten Stig Fredriksson var en länk till friheten för Solsjenitsyn, och han berättar:

"Det var den kvällen i slutet av april 1972 som min karriär som hemlig kurir åt Solsjenitsyn började. Den kom att vara i nästan två år, tills Solsjenitsyn greps och sändes i exil i februari 1974. Under denna tid hade jag ungefär tjugo hemliga möten med honom då han överlämnade material som skulle till väst (...) När jag kom till tillbaka till vår lägenhet efter det där första mötet, tog jag en titt på vad Solsjenitsyn hade gett mig. Han hade fotograferat av manuskriptet till sin Nobelföreläsning (...) Allt gick smidigt vid gränsen, och framme i Helsingfors kunde jag meddela min chef Hans Björkegren att "jag har post med mig från Moskva". Vi beslöt att åka vidare till Stockholm där vi överlämnade Nobelföreläsningen till Svenska Akademien. Nobelföreläsningen offentliggjordes i svensk och internationell press i augusti 1972 (...) Det är en mycket stark text. Den väckte sensation när den kom ut, och den citerades världen över. Detta var första gången som Solsjenitsyn nämnde ordet "Gulagarkipelagen" och gjorde det känt. Han skrev bl a att "där blev det mitt öde att överleva medan andra - kanske med större begåvning och styrka än jag - gick under".

Finns det anledning att tala om detta idag? Det finns särskilt stor anledning att göra det. Vi befinner oss mitt i ett civilisatoriskt skred. Putins fascistiska maffia för angreppskrig i Ukraina. Tystnaden breder ut sig i Ryssland. Massorna tiger medan deras söner och män slaktar ukrainare och sedan själva slaktas. I denna situation ställer jag frågorna: Vilken litteratur skrivs? Vilken kommer att skrivas?

Solsjenitsyn säger bland annat att "landsmän upphör att förstå landsmän". Det är just det som sker i ett civilisatoriskt skred där angreppskriget är en av flera faktorer.

Om litteraturen kommer att lida av "maktingrepp" (Solsjenitsyns ord) kommer den liksom pressen att verka med en inbyggd självcensur. Vilken makt som underkuvar den spelar mindre roll. Det är själva maktingreppet som är avgörande. Starka särintressen kan inskränka i lika hög grad som statliga myndigheter.

En fri ande skapar fri litteratur. En rädd och underkuvad ande skapar skenlitteratur, texter som är hala och anpassliga. I skuggan av det pågående kriget ställs vi alla inför avgörande val.

 

tisdag 17 maj 2022

Bombad och nerbränd unik genbank

Yuriev Institute of Plant Industry före förstörelsen
 

Rapport i The Insider i dag:

 

As a result of the shelling of Kharkiv by the Russian army Ukraine's only Plant Genetic Resources Bank, one of the largest in the world, was destroyed, reported doctor of agricultural sciences Serhiy Avramenko, leading researcher at the Yuriev Institute of Plant Industry of the National Academy of Sciences of Ukraine. According to him, the Ukrainian military were never present in the institute building, it was a scientific institution that was targeted.

 

More than 160,000 varieties and hybrids of crops from all over the world were stored in the bank.

«Everything turned to ashes - tens of thousands of samples of seed material! Including varieties that are hundreds of years old, ancient, which can no longer be restored. Everything burnt out,» the scientist said.

 

 

Tack till bloggens läsare och ekonomiska hjälpare

Foto: Astrid Nydahl
För en tid sedan berättade jag här i bloggen om betydelsen av riktiga vänner. Jag nämnde både Ervin och Per. Och Anne-Marie förstås, hon som lämnade oss.

Idag vill jag sända en rad av tacksamhet till de läsare som ekonomiskt bidragit till verksamheten. Först vill jag nämna Anders W. i Finland som med sin donation fick mig på fötterna. Och så vill jag nämna generösa Eva B i Stockholm, Karin L i de småländska skogarna, Daniela, Lennart R i Helsingborg, Antti i Norge, Marika C, Hideo M i Stockholm. Har jag glömt någon som ekonomiskt bidragit så påminn mig gärna.

Under bloggens två årtionden långa existens har fler människor bidragit ekonomiskt. I dag nämner jag de människor som gjort det nutid. 

Jag vill också tacka alla de läsare som köpt mina böcker. Det har också bidragit till att jag uthärdat, också när det sett som mörkast ut.

Sist men inte minst vill jag tacka alla de läsare som stannat kvar hos min blogg trots det vidriga kriget. Efter Putin-regimens anfall på Ukraina försvann mellan en tredjedel och hälften av alla mina läsare. Vad det beror på står skrivet i stjärnorna.


”Jo, vi har fått nog! Man kan inte låta dem göra samma sak omigen var sjätte månad! Nu måste det bli slut på det här."

Foto Landöns hamn: Astrid Nydahl
 

När jag återvänder till det jag skrev om Stefan Zweig (Världen av igår. En europés minnen. (Ersatz, originalet utkom 1942 med titeln Die Welt von Gestern på det tyska exilförlaget Bermann-Fischer AB i Stockholm, svensk översättning 1943 av Hugo Hultenberg, reviderad av Anna Bengtsson 2011) ser jag hur jag resonerade:

Vet människan när hon lever i en förkrigstid? Jag tror inte det. Idag vet vi inte vad som kommer att ske, vi kan bara konstatera att det finns många oroväckande tecken. Visste mellankrigsmänniskan att det första världskriget snart skulle följas av det andra, ännu värre, brutalare och förödande? Stefan Zweig får mig att fundera på det, när jag läser hans gripande memoar Världen av igår. Zweig befann sig mitt emellan de två krig han sett med egna ögon, och det är i mellanperioden, då de tio goda åren är över och Hitler griper makten i Tyskland, som han klart och tydligt formulerar en insikt: kriget kommer att börja på nytt. Han befinner sig i England när tyskarna angriper Polen, och tänker ändå högt med orden ”Det behöver ju inte betyda krig” som han säger till den brittiske tjänstemannen på folkbokföringskontoret. Han möts genast av protesten: ”Jo, vi har fått nog! Man kan inte låta dem göra samma sak omigen var sjätte månad! Nu måste det bli slut på det här.” Det går bara två dagar, så förklarar England krig mot Tyskland. Det andra världskriget har börjat.

Begreppet "förkrigstid" har jag använt otaliga gånger, i många år, både i mitt författarskap och här i bloggen. Det är nu meningslöst. Det är det därför att vi lever i en konkret krigstid. Det Zweig kallar "världen av igår", är plötsligt inte heller nu verklighet. Vi lever i världen av i dag. Världen av i dag är en värld av grymmast tänkbara angreppskrig. De skyldiga kan ges namn som Putin och Lavrov, men i själva verket är hela den ryska makten och "eliten" skyldig. Att det ryska folket i så hög utsträckning instämmer kan jag bara förklara med en effektiv, monolitisk mediapropaganda, i press, radio och tv.

Världen av i dag är en skitig värld som jag helst hade velat slippa leva i.

måndag 16 maj 2022

Att frukta och förakta Ryssland - är det en mental störning, en fobi rentav?

Foto: Astrid Nydahl
Att bläddra i press och bloggar är lika förvirrande som klargörande. Ämnena är självklara: Putin-regimens fascistiska överfall på Ukraina, Sveriges och Finlands NATO-ansökningar och... ja, vad?

Veckan började förstås med de två i särklass viktigaste ämnena. Att enskilda politiker och politiska partier ändrar ståndpunkt när den säkerhetspolitiska situationen radikalt har förändrats är för mig en självklarhet. 

Vänsterpartiet blir förstås berömda i regimpressen i Ryssland. Nooshi Dadgostars hela familj fick handfast hjälp av Sverige för att leva ett bättre liv sedan de flytt mullornas Iran (själv är hon född i Ängelholm, då hennes föräldrar bodde på ett asylboende i skånska Perstorp). När Sverige ber andra nationer om hjälp i en synnerligen farlig tid, blir det kalla handen från hennes del. Vänsterhyckleriet är motbjudande. 

Inför det hot Ryssland utgör för oss alla - inklusive Baltikum och Skandinavien - vore det med en dåres envishet man höll fast vid det så kallade "oberoendet". Att instämma i NATO-anslutning ses av dessa människor som en blandning av "russofobi" och "ren dumhet".

Under alla år jag skrivit om islamismens våld och övergrepp har jag kallats för "islamofob". Men politiska ståndpunkter är inte sjukdomar - de är alltså inte fobier, utan i den verkliga världen förankrade ståndpunkter. Att människor föraktar och fruktar Ryssland i dag är ingen fobi. Det är en självklar reaktion på den fascism som utgår från Kreml, föröder Ryssland och pulveriserar hela Ukraina. Att detta Ryssland isolerats är den enda rimliga åtgärden i en omvärld som vägrar lyda Putin-maffian.