Vänskap och samarbete över ett halvt liv ställer sig i vägen för en recension. Istället säger jag att Per Helges nya diktsamling anlänt, och att den i alla avseenden är just en sådan bok man förväntar sig av honom.
Per Helge skriver dikt som är förankrad i ett svunnet Sverige. Rösterna tillhör människor som både sett och erfarit det gångna, men som för den skull inte saknar närvaro i något vi känner igen.
Humorn lurar bakom dikternas saklighet, men det är allvaret i återblickarna som är tyngst. Vem kan som Per dikta om hemmanet, hästarna, redskapen, hässjelinan, pinnstolar eller en potatishacka?
Den nya boken berättar mycket om hans förfäder. Farfars far är självklart närvarande.
I den längre, lyriska berättelsen om torparen Aron kan vi begrunda innebörden av att "vandra genom livet med en stav som sällan grönskade". Också om en obesegrad gråt handlar det i den dikten, ty den slår en gripande båge mellan torpet och de konkreta livsvillkoren kring det.
De senaste årens böcker, jag tänker på Det stora kärlet, Folksånger och Bortom tiden. Om Bolöt, ett gammalt torp vid vägens slut, har mycket grävande i arkiven och bläddrande i fotoalbumen bakom sig, och är på många sätt gripande dokumentationer av människors liv och arbete, men de pekar fram mot denna nya diktsamling.
Källorna i Och dagen har sin gång finns i Per Helges eget liv, i hans krets, familj och miljö.
I byn sätts det upp anslag på vedbodens gavel. Erik annonserade hösten "med ett handskrivet anslag som angav/ datum för bastusäsongens början/ Inga klockslag:/ Vanliga Tider". Sådana rader utgör en aspekt av boken, men det finns många fler.
Man kan också konstatera att rågen utmed vägen står och "mumlar, tyst och längtansfullt, om/ händer". Sådana förbindelser är självklarheter i hela detta författarskap, från debuten 1974 och framåt.
Nog är det ett privilegium att ha en livslång vän som Per, och nog är det tacksamhet jag känner när han skickar en ny bok som denna!