Pappa Gösta Nydahl

Pappa arbetar med sitt storverk Karneavalsviten 1965

 

Idag skulle pappa, Gösta Nydahl ha fyllt 101 år!

 

Jag och Gösta hade långa frusna perioder. Tyckte aldrig att jag fick något stöd av honom. 

 

Han fnös åt mitt skrivande, och han fick mamma att också göra det. Jag fnös åt hans.

 

Min kärlek till pappa var mycket enkel, baserad på sonens kärlek till fadern. Han gav mig viktigt stöd i relationen till farfar, Hans Nydahl, som var mycket egocentrisk och svår att umgås med.

 

Pappa var ändå den konstnär jag tyckte om. Han hade sin Jugoslavienkärlek, jag hade min till grannlandet Albanien. Oförenligt. Titos land kunde inte nämnas samtidigt som Hoxhas. Och ändå grävde vi i samma sand, på var sin sida om Ohrid-sjön. 

 

Pappa var full av kärlek till trakten runt Zagreb. Jag till trakterna runt Gjirokastër och Tirana (Tiranë).

 

Pappa introducerade Malmö-Jugoslavien till sin 50-årsdag, då hela familjen bjöds på godast tänkbara mat vid långbord på Restaurang Union bakom Möllan.

 

Våra respektive kärlekar försökte vi hålla fast vid, livet ut, men det blev allt svårare politiskt. Kärleken till de landskap, kulturer och människor vi mötte kunde ingen och inget förstöra eller förgöra.

 

Pappa med sin hängande skulptur Mateo (han som sålde tidningar i Dubrovnik)

 

 

 

Preussiska anarkister : Ernst Jünger och hans krets under Weimarrepublikens är den enda bok av Carl-Göran Heidegren som finns i mitt bibliotek. Det är förstaupplagan som kom redan 1997 på Symposion. Nu finns den sedan 2016 i en ny upplaga hos Bokförlaget Augusti, samma förlag som utger hans nya bok Den högra handens tendens, som jag just läst med stor behållning.

Det är onekligen en obehaglig tid att stiga ner i, då de politiska extremerna otroligt nog också kunde samtala, samtidigt som deras mer gatuorienterade gäng slogs och härjade. Det var, som alla förstår, tiden då Hitler blev synlig och så småningom också grep makten i Tyskland, med förfärande resultat.

Också i den nya boken får vi stifta bekantskap med bröderna Ernst och Friedrich Georg Jünger, men det är främst Arnold Bronnen, Valeriu Marcu och Rudolf Schlichter som står i centrum för bokens essäer.

Valeriu Marcu bekantade jag mig med i en essä som Heidegren publicerade i tidskriften Axess, och jag tillät mig att låna hans ord som titel för min bok Ett huvud är mer än fyrahundra struphuvuden. Marcu förekommer också i Mihail Sebastians Dagbok 1933 – 1945 ( på svenska i översättning av Inger Johansson 2019).

Först ut är radikalkonservatismen, som ”kännetecknas av att den bestämt avvisar den politiska liberalismen”, och därifrån fortsätter berättelsen med nationalismen radikalisering, där bröderna Jünger håller hög profil. Man talar om ”blodsgemenskap” och den har som mål ”den till tänderna rustade staten”.

 

Det första av bokens tre porträtt handlar om Arnolt Bronnen (1895 – 1959), en dramatiker och författare som kan nämnas under rubriken Den högra handens tendens.

 

Han var född i en judisk familj i Galizien, men lät döpa sig vid nitton års ålder och lämnade det judiska bakom sig. Han tvivlade starkt på att Ferdinand Bronnen var hans biologiska pappa.

 

Valeriu Marcu var både Lenins och Jüngers vän. Född i Bukarest 1899 blev han medlem i det nybildade tyska kommunistpartiet, han arbetade bland annat med Clara Zetkin och Sylvia Pankhurst. Han skulle bli en Berlin-radikal och hade en och annan förbindelse med Sovjet.

 

Hans resa högerut kan avläsas i hans bok Schatten der Geschichte som kom 1926.

I  tredje personens biografi möter vi både konsten och den politiska aktivismen. Det handlar om Rudolf Schlichter, konstnär född 1890 i Calw, Schwartswald (samma stad som Hermann Hesse föddes i). Han led enligt författaren av störningar i känslolivet ”med kopplingar till den uppvaknande sexualiteten.” Hans stora intresse tycktes vara ”föremål av läder och knappar”, men också till det som sakligt kallas strangulation. Nå, vi vet alla vad det är för något. Heidegren: ”Eros och våld har träffande angetts som de båda grundmotiven i Schlichters konstnärsskap”. 

Han beskrivs som krigsmotståndare, aktiv kommunist och ingick bland annat i en sammanslutning av kommunistiska konstnärer där också välkända personer som Grosz, Dix och Hausmann fanns med. Men han rörde sig också i miljöer där kriminalitet, prostitution och knark dominerade. Men hör och häpna, det var när han blev förälskad som han övergav kommunismen! När han försökte anpassa sig till de nazistiska makthavarna misslyckades det totalt.

 

Jag fattar mig avsiktligt kort om bokens essäer och hoppas istället väcka intresse för dem, det är de absolut värda.

Är man det minsta intresserad av denna ödesdigra tysk-europeiska historia, ska man definitivt läsa boken. Man kommer då också att få djupare insikter om hur vänsterradikala/kommunister kan pendla mellan den ideologin och andra sidans högerextremism. Läs och lär! 

 

I detta urval av Friedrich Schlegel (1772-1829) påpekar översättaren Peter Handberg, att vi har att göra med kärnpunkten ”av det romantiska fragmentet som kom att bli ett avgörande uttryck under sent 1700-tal och framåt.”

 

Friedrich Schlegel föddes i Hannover i en släkt av kyrkomän, jurister och diktare, hans far var professor i teologi och metafysik. Fadern ville se honom studera juridik och 1791 påbörjade han dessa studier i Leipzig. Där lärde han känna Novalis.

 

Han skulle dock sent i livet slå in på en väg som medförde mystik och religiös fanatism. ”Den underkände mystikern Schlegel blir en profet av kommande tider och den borgerliga och kristna världens upplösning”, skriver Handberg.

 

”Slösa inte bort din tro och kärlek i den politiska världen utan offra ditt innersta i den eviga bildningens eldström i vetenskapens och konstens gudomliga värld.” (Idéer, sidan 127)

 

Detta rika urval av Schlegels romantiska fragment är naturligtvis en bok som kommer att leva länge hos den nutida läsaren. Fragment sträckläser man inte. Man finner – och läser – dem styckevis för att i lugn och ro reflektera över deras innebörd.

 

Handberg har delat in dem i avsnitt som tar sin början 1797 och går vidare ända fram till utdrag ur Häftena om historia och politik från 1806-1828.

 

”Där politik eller ekonomi råder finns ingen moral.” (Idéer, sidan 126)

 

När jag ramlar över påståendet att ”manér är karaktäristiska hörn” i en tidig anteckning, slås jag av det drastiskt underhållande draget hos honom. Det kan räcka med ett sådant fragment för att läsarens inspiration ska tändas. 

 

Handberg påpekar att Schlegel vände sig mot den framväxande industrialismen och kapitalismen, ”som går före anden”. Mot den bakgrunden blir inte hans visioner om änglar särskilt svårförståelig.

 

”När förstånd och oförstånd vidrör varandra så ger det upphov till en elektrisk chock. Det kallas för polemik.” (Atheneaumfragment, sidan 78)

 

En avgrund av individualitet är en bok för den kommande vintern. En bok att sittande eller liggande under värmande filtar stegvis bekanta sig med. 

 

 

 

Ny bok översatt av Mikael Nydahl, läs mer om den i DN: https://www.dn.se/kultur/enligt-honom-har-klassiska-krigsromaner-ingenting-att-saga-frontsoldaterna-i-ukraina/ 

 

Tyskland nästa - fortsättningen

  

En första reaktion på Per Erik Tells nya bok Tyskland nästa skrev jag i bloggen på tisdagen, den 10 november. Här!

 

När detta är sagt läser jag vidare. Ett första inslag som blev chockerande handlar om en tur på havet med Greenpeace.  Nej, ingen vanlig båttur utan en livsfarlig manifestation. Det blir som en rivstart för boken. 

  

Det fina med Tell som författare är att han alltid målar de stora perspektiven, för att sedan gå ner i detaljerna, i det lilla om man så vill, och gör dem till färgstänk och droppar av smak och olika ljusstyrka. Det fungerar alltid.

  

Låt mig ge ett litet exempel. I kapitlet Lüneburg berättar han om "den sjunkande staden" då han på promenad kom till Scunthorpeparken som är en vänort till engelska Scunthorpe. Där sjunker gatan, husen är borta, rivna och endast två grundstolpar återstår. Nog blir man nyfiken. Så jobbar Tell, och han lyckas. Man är fast och läser med glädje vidare. Han befinner sig där under pandemin och det gör ju inte läsandet mindre spännande. 

 

"Från Lüneburg är det bara tre mil till Hamburg", skriver Tell och tvingar en med i läsningen. I det kapitlet dyker en gemensam vän till oss, författaren Ove Allansson (1932-2016), djupt förankrad i sjömanslivet, och som kunde få vem som helst på gott humör med både skrivna och upplästa skrönor och berättelser.

Det senare är också en viktig ingrediens i Tells bok. Han har säcken full av påhitt, upplevelser, möten och erfarenheter. Hans imponerande kunskaper är själva grunden för det som blir en fullmatad bok. Tell har ju gått och åkt runt i Europa, och Tyskland känner han som vore det innerfickan på jackan.

 

Tell själv påpekar:

 "Tyskland nästa handlar inte om en resa till Tyskland. Det är återkommande besök under många år. Jag har tillbringat en tid i Niedersachsen i norr och en i Bayern i söder och gått till fots från Östersjön till Rhen och den schweiziska gränsen." 

Jag inbillar mig inte att jag kan ge en rättvis bild av denna bastanta bok, det vore förmätet, men tro mig om jag säger att mina egna läsningar och omläsningar kommer att göra vinterdagarna rikare. 

 

Per Erik Tell: Tyskland nästa (Bokpro)

 

Per Erik Tell: Tyskland nästa (Bokpro)

 

Litteraturens flanör är en särskilt sympatiska gestalt. Men jag tror inte att man ska klistra en sådan beteckning på Per Erik Tell. Han kallar sig nog helst kosmopolit, och både hans blogg och annan yrkesverksamhet under många år bekräftar det, även om hans egen presentation också lägger till orden ”storyteller - frilansjournalist, författare, föreläsare”.  Man kan ta dem med sig in i läsningen av hans böcker. Den förra kom så sent som 2024, Den siste gästen – myller i Sydamerika, en mycket läsvärd bok som sträcker sig genom flera latinamerikanska länder och miljöer.

 

Tyskland nästa är en myllrande, mångsidig och inspirerande bok. Ämnet är så mycket intressantare då Tell vet vad han skriver om. Han visar oss runt i Tyskland på samma sätt som han i andra böcker visat andra länder och folk, också utanför Europa. Tyskland var två länder för oss som gick i grundskolan på 1960-talet. Men Berlinmurens fall i november 1989 blev inledningen på en process som skulle återförena förbundsrepubliken och DDR även om det gnisslade och gnälldes.

 

I bokens förord påpekar Tell att ”Tyskland är rikt på berättelser. Underbara skådespel och ofattbara tragedier.” Det är berättelser Tell är en mästare på, och det inkluderar de berättelser han fångar upp under sina resor, i möten och samtal med människor. I det de berättar förvandlas de från främlingar till medmänniskor.

 

Per Erik Tell är i alla avseenden mänsklig. I sitt sätt att möta människor, att tala med och att beskriva dem. Det är i ”reselitteraturen” hedersbegrepp och inte alla kan leva upp till dem. För mig som läsare är det skönt att slippa det aggressiva, även om mer än ett fenomen han stöter på skulle göra det både begripligt och försvarbart. 

 

Tyskland nästa är en bok som i första hand retar min nyfikenhet. Vad berättar Tell som jag inte redan vet om landet? En hel del. Jag skulle våga påstå att det mesta är nyheter för mig, i alla fall på  detaljnivå.

 

Fortsättning följer 

 

 

 

 

 

Låt det bara vara sagt, överallt och hela dagen. Det är Förintelsens minnesdag idag. 

  

Måndag. Färdtjänsten väntar (inte). Hela förmiddagen och en bit in på eftermiddagen hos olika vårdinstanser. Men allra först till det som kallas fysioterapi. Det går an. Tankarna kan vara någon annanstans medan jag cyklar inomhus.

Sedan vidtar de vassa knivarna. Gör det nytta så är jag med på det. 

Foto: Astrid Nydahl

 

 

 

 

 

 

 

 
Den gängse vänstern har drabbats av både hjärt- och hjärnstillestånd. Det finns sedan 1950-talet och framåt i vårt lilla europeiska hörn en vilja att förknippa upplysningsideal blott med människor som delar ens egen hållningar och ställningstaganden. Om motståndaren använder sig av dem blixtrar det till och sedan blir det alldeles mörkt. Inte ett nytt fenomen men lika tragiskt varje gång det ger sig till känna.

Man kunde därför tro att detta hör till banaliteterna. Men det gör det inte alls. Tvärtom är det mycket som vilar på principer (friheten gör det). Framtiden står skriven i dem och för människor som säljer ut principer för sitt eget moraliska välmåendes skull blir framtiden också en mörk och svår storm.

Det viktiga kan således vara just det som verkar vara en banalitet. Vem rustar för krig? Vem talar för samförstånd? Vem har laddat vapnen och vem har det inte? Formulerade på det sättet blir redan frågorna vilseledande. Sanningen är alltid konkret och våra ställningstaganden måste också vara det.

 

Lördagen som vilodag? Det går an. I trappan springer flickor, med distinkta skoavtryck. Är de rent av kvinnors avtryck?

Jag är själv, alltså ensam, i min enrummare. Jag vet ingenting om natten, och ännu mindre om morgondagen.  

Foto: Astrid Nydahl

Ida Börjel: Ringa hem. Dokumentärdikt (Ariel förlag)

 

 

Varje dag kan vi läsa i svensk och internationell press om de vidrigheter Putins soldater gör sig skyldiga till som ockupanter i Ukraina. Vår tid är – eller borde vara – mer upplyst än någonsin. Krigsförbrytelserna går inte att dölja.

 

Poeten Ida Börjel har skrivit en kusligt aktuell bok i ämnet. Ringa hem heter den, och mycket riktigt är texterna baserade på autentiska telefonsamtal från krigets smutsiga hantering, hem till mödrar, flickvänner och andra anhöriga.

 

Det är en minst sagt motbjudande och fasansfull verklighet som möter läsaren. 

 

I sitt förord skriver Sergej Lebedev:

 

”När ryska intellektuella idag frågar sig hur den ryska arméns förfärliga övergrepp på ockuperad mark i Ukraina kunde bli möjliga, hur Butja och Mariupol kunde bli möjliga, så förställer de sig en aning.

Butja och Mariupol har alltid varit möjliga.”

 

Och konkret om de inspelade telefonsamtalen skriver han:

 

”Jag tycker mig känna igen tonfallet, nästan en viss ton, en not.

Det är så ondskans uppriktighet låter.

 

Dessa samtal utspelas inom den imperialistiska, rasistiska överlägsenhetsdiskurs som är så dominant i Ryssland.”

 

Man måste verkligen läsa detta förord, för att alls uthärda bokens grymheter. Ida Börjel har gjort ett viktigt arbete med sin bok; hon visar, bortom alla fraser på presskonferenser och tv-reportage, hur våldtäkten på Ukraina ser ut. Låt mig avsluta med ett exempel och understryka att det är så här samtalen ser ut:

 

”26 MAJ

vi rensar källare

Vi rensar källare   vill du

veta hur

vi frågar inte om det är någon där

vi kastar in en granat

helvete

fan bryr sig   *skratt*   vår enhet

kallas    den kallas för Självmordspatrullen

 

Allvarligt

 

Halssnittspatrullen    fan bryr sig

killarna

berättade att det fanns en annan enhet

de fångade en kvinna

skar av henne tungan

så hon inte kunde säga nåt

tog henne sen

jag gör saker här       jag

slår sönder alla     jag

helvete heller att jag bryr mig

civila

eller inte      oavsett

 

Jag vet

 

Jag skär av öron     helvete

jag bryr mig fan

inte ett piss    jag kan ta

en kniv och skära

öronen av folk    inte fan

bryr jag mig om det

 

Maksimka

 

Fan skulle jag bry mig för    även fast

det händer i Ryssland”

***

Omslagets hare har sin bakgrund i att de dyker upp som "smeknamn i telefonsamtalen, harungarna, den språkliga intimsfären på ryska är strösslad med diminutivformer av egennamn..."

 

Fjellis var en av mina vänner.

En lysande bluesmusiker, framför allt av den nordamerikanska musiken. Han spelade blues lika bra som sina svarta föregångare. Jag var arbetskamrat i flera år med Fjellis. Jag kände honom ännu längre.

Fjellis mådde inte bra. Jag träffade honom en sista gång i Malmö, på Södergatan, mot slutet av hans liv. Då hade han frigång från stället han var intagen på.

Allt var så tragiskt, eftersom jag känt Fjellis sedan ungdomsåren, och haft honom och hans första fru Valda på besök hemma hos oss. På hans begravning träffade jag de två sönerna. Där var både Thomas och Mikael Wiehe med. Jalle från Wilmer X spelade på begravningen.

Åren har gått. Men jag glömmer aldrig Fjellis. Han var en fin människa, en bra arbetskamrat dessutom.

(Gravbilden lånad från en familjesida) 

***

Det dröjde ända till 1992 innan Peps Persson på skiva gav sig på en låt av den mest mytomspunna bluesartisten av dem alla – Robert Johnson. (Om man bortser ifrån att Elmore James ”Dust My Blues” egentligen är en version av ”Dust My Broom”, som James lärde sig av Johnson.) 

Sägnerna om denna på sin tid ganska obskyra artist har nästan kommit att överskugga hans verkliga gärning. Allra mest känt är det där nervkittlande mötet med Djävulen vid vägskälet där Johnson skulle ha sålt sin själ i utbyte mot förmågan att spela djävulskt bra gitarr. 

Något Johnson faktiskt aldrig sjöng om, varken i ”Cross Road Blues”, ”Preachin’ Blues (Up Jumped the Devil)”, ”Hellhound on My Trail” eller ”Me and the Devil Blues”. (Mycket mer om Djävulen och bluesen finns i två intressanta ”blues talks” av munspelaren och bluesforskaren Adam Gussow.)

Troligen fick Peps idén att göra ”Stop Breakin’ Down Blues” när han lirade på Jan-Eric ”Fjellis” Fjellströms See You in Hell, Blind Boy, en platta med nästan enbart Robert Johnson-låtar, bland dem ”Stop Breaking Down” (som titeln skrivs på omslaget). 

På Spelar för livet, som kom året efter See You In Hell …, finns i alla fall ”Häng inte på” med, (mellan en tolkning av standardlåten ”Autumn Leaves” och en tonsatt dikt av den skånske bygdemålspoeten Nils Ludvig Olsson!).

Hämtat här: https://pepsbitar.wordpress.com/tag/fjellis-fjellstrom/ 

 

 

Engelska TLS ställer en fråga på sin sistasida (alltid ägnad rubriken NB):

"Who was the first Singer to win the Nobel Prize in Literature? Bob Dylan? Think again."

Själv missade jag det versala S:et och kunde inte svara på frågan. När svaret kom så var det via årtalet 1978. För vem fick Nobelpriset i litteratur det året om inte Isaac Bashevis Singer. Humor är inte min starka sida, men jag tror att TLS har rätt när de hävdar att den frågan kommer att dyka upp bland favoriterna "at pub quizzes". 

 

Det finns inga självklara avstånd mellan du och jag. Vi talar som vi tänker, illa. Vi skriver som vi talar, ännu sämre.

Om det funnes en sträng lag skulle vi följa den. Det är i alla fall vad jag tror.

Runt egot växer det för fullt. Det mesta är giftigt och mycket farligt. Några få skott kan lura oss med sin grönska.