Det räcker nu.

25 år eller?

Hur länge hade du varit en daglig författare? 

 

Väntar vi denna lördag på helgfrid? Det är nu en fåfäng tanke, eftersom frid inte kan finnas i krigstid.

Man kan förstås ljuga för sig själv och sin omgivning, men lögnen blir förr eller senare genomskinlig.

På en annan nätsida talar man om Stefan Zweigs fantastiska bok Världen av igår. En europés minnen.

Jag vill citera slutet i min recension av boken, då den tycks mig synnerligen relevant. Det är inte helgfrid utan snarare en känsla av meningslöshet som präglar mitt liv när Putins fascistiska regim föröder Ukraina och är orsaken till Europas olycka just nu:

Hela den del av boken som utgör mer än hundra avslutande sidor om det andra världskriget är skriven medan katastrofen fortfarande pågår. Den skrevs i exil, i Brasilien, så långt hemifrån och i så total fysisk avskildhet en människa kan befinna sig från sin egen historia, och kanske bidrar detta till sakligheten, den nästan lite torra prosan som både minns och återger och med sin personliga attityd röjer katastrofens omfattning. Han var på väg in i ”fosterlandslösheten”, den nedbrytande känsla som tar ifrån människan hennes fotfäste. Med krigets utbrott vet han att allt är över. Någon mening att fortsätta i denna värld ser han inte. Tillsammans med sin andra fru, Charlotte Elisabeth Altmann, tar han 1942 sitt liv.

 

Arvo Pärt sökte efter det enkla och blev en av de allra största. Människor över hela världen berörs av musiken som brukar beskrivas som ”helig minimalism” – men en kris gjorde att han tystnade i flera år.

När Eric Schüldt var i tjugoårsåldern hörde han Arvo Pärts musik för första gången. Där och då förändrades allt och han har inte släppt musiken sen dess. Och han är inte ensam.

Pärt är den nu levande tonsättare vars musik spelas oftast i konserthusen. Den hörs i filmer, på bröllop och begravningar. Men musiken har inte alltid varit så här vacker och stillsam.

Följ med på en resa genom Pärts ”taggtrådsmusik” och krisår och hör om intervjun som höll på att sluta i total katastrof. Det är en berättelse om sju års tystnad, sovjetisk censur och sökandet efter den enda sanna tonen som förändrade den moderna musiken för alltid.

Innehållet i programmet bygger på en rad olika intervjuer och texter, men den viktigaste källan har varit Joonas Sildres serieroman ”Mellan två toner. Arvo Pärts väg till ett eget tonspråk”, i översättning av Sandra Riomar.

En dokumentär från 2026 av Eric Schüldt.

Lyssna här:  https://www.sverigesradio.se/avsnitt/p2-dokumentar-arvo-part?

 

Hela mitt liv har jag sett hur allt bestämts av konkreta mänskliga beslut och aktiviteter. Den politiska makten samverkar med den ekonomiska.

 

På 1990-talet, då jag frilansade för familjehushållet hade jag runt 10.000:- i månaden efterskatt, det räckte till oss alla, inklusive hus, bil och kläder.

 

Idag, många år senare, han jag 9.955:- i pension efter skatt. Av det går 7.455:- till hyran. Inte mycket att tjafsa om.

 

Är det något att gå till val för? Är det något som skulle få mig att be om färdtjänst för att lägga valsedeln?

 

Som sagt, avståndet krymper och jag lyssnar nog på en gammal John Lennon-skiva ikväll. Skulle inte Mind Games vara passande?

 

Här: https://www.youtube.com/playlist?list=PLRSHq9y36AwokLOB7nx62QdyYIeBt2en5 

  

Anders Björnsson: Det latenta upproret (CKM Förlag)

 

I all korthet kunde jag skriva: bästa boken jag läst på nya adressen.

 

Utförligare uttryckt: Anders Björnsson är alltid läsvärd. Den nya boken har något extra, redan i formen. I ett avslutande ps skriver författaren: ”En tid för utflykter både i rummet och i den mentala tiden. Varken kronologi eller fart hade någon större betydelse.”

 

Texterna har alla samma längd, runt dryga 2 boksidor. Det ger förstås läsningen en särskild rytm. Innehållsmässigt äger de en stor rikedom, växlande mellan ämnena och därmed skapande en grundläggande nyfikenhet och tillfredsställelse i läsningen. I alla tillbakablickar kan han vara strängt fokuserad, eller drastisk som här:

 

”Den kortlivade revolutionära rörelsen skulle inte ha klarat sig en dag utan de många kufar sin bar upp den.”

 

Tag och läs!

11 september för 25 år sedan. Bilderna har vi sett. Kunskapen har vi. Vad gör vi åt islamismen?

 

Född Malmöpåg gick jag ut grundskolans nionde årskurs 1969. Jag fyllde 16 år bara dagar efter utsparken och började direkt arbeta på Pripps bryggerier, där okvalificerade jobb fanns att få bara minuter efter att man sökt.

Hade vi med oss ”trender” då, och hade någon lovat oss ”underverk”? Hade vi ens lektioner utan lärare? Och inte minst frågar jag mig: hade vi ens hört talas om att ”trenderna har sålts in i klassrummen från auktoriteter inom skolvärlden – det pedagogiska etablissemanget inom akademin, skolmyndigheterna och visionära skolpolitiker”?

För att börja från slutet: på 1960-talet var skolan fortfarande en kollektiv angelägenhet för samhällsmedborgarna och det uppväxande släktet. Den hade inte, som det numera heter, ”konkurrensutsatts”, vilket kort uttryckt innebar att inga privata intressen, med eller utan vinst, ens hade föreslagits, än mindre förverkligats. Fanns det ett ”pedagogiskt etablissemang” med intresse för skolfrågorna så kom det senare, kanske mot mitten av 1970-talet då forskning om inlärning och socialisering blev het.

Om vi elever lämnades så mycket som en minut ensamma i klassrummet utbröt den stora och obehagliga känslan av osäkerhet. Vad skulle vi göra utan läraren? Ingenting. Det radikalaste som hände på högstadiet, Kronborgsskolan i Malmö, var att kristendomsläraren, en före detta präst som tvingats sluta, kom bakfull till klassrummet och direkt dirigerade oss ut att promenera i Pildammsparken för att stärka moral och hälsa. Jag minns än idag att det var då jag smygrökte för första gången.

Men de ”visionära skolpolitikerna” då, har inte de bidragit med mycket positivt? Pyttsan. Jag vill hävda att det programmatiskt visionära nästan alltid ställer till med ett elände. Om man först ifrågasätter och sedan skrotar väl etablerade, fungerande arbetsmetoder i skolan, får man inte automatiskt något bättre. Tvärtom är de flesta, om inte rentav alla, experimenten ett elände för unga människor. När man är tonåring behöver man ett tydligt och klart besked från lärarna. Inte ett svassande för mobbare och fridstörare. Inte kapitulation för de mest högljudda och hotfulla. I och med att läraren abdikerade från den rollen förstod tonåringarna, de är funtade på det viset, att det var fritt fram för både verbal och fysisk terror. Då hjälper det inte med visioner. 

Istället börjar skolorna ringa in säkerhetsföretag som patrullerar i korridorerna. Skoglund använder ordet ”disciplin”, ett av vår tids mest föraktade och bespottade ord. Men jag tror att hela problematiken kan belysas utifrån detta ord. Det är mycket länge sedan jag arbetade i en skola. Sist det hände var för tiotalet år sedan, i den förort som nu helt saknar svensk befolkning. Att jag ens kunde göra mig hörd där var ett underverk. Klassen hade två lärare. De såg båda livrädda ut och de sa inte ett pip för att disciplinera eleverna. Jag förstod att detta var deras vardag. Mina försök var förstås fåfänga eftersom de aldrig mött en lärare som hade sådana idéer. Så var jag inte heller lärare. När jag skulle avrunda en dubbellektion med att berätta om en poesiinläsning på cd-skiva jag ville att de skulle lyssna till rusade två av klassens aggressivare pojkar fram och slet skivan ur händerna på mig. Till klassens buanden spelades den upp medan jag packade väskan och lämnade lokalen. Den dagen bestämde jag mig för att det var absolut sista gången jag befann mig i ett svenskt klassrum.

Ny pedagogik är inte mycket att ha om man inte vill bygga vidare på väl beprövad erfarenhet. Med tidens alla digitala melodier tror jag inte ens att det har minsta möjlighet att lyckas. Man behöver inte ens ställa den klassiska vänsterfrågan ”Är du lönsam lille vän?” Det räcker att fråga sig om de som är fysiskt närvarande i själva verket är helt frånvarande, då de sysslar med sina mobila maskiner istället. Uttråkade redan i tolvårsåldern visar de vad som väntar. Deras framtid kommer att präglas av den digitala och djupt asociala frånvaron, den som visar upp individen som en varelse som i alla situationer går med huvudet böjt framåt och läser av, skriver, spelar, lyssnar, jag vet inte vad, på en skärm som kallas telefon, surfplatta eller i-pod eller något annat femte, de som gör människor både mindre upplysta och mer likgiltiga för varandra.

Lorensborg under uppbyggnad. Malmö 1950-tal.

 

Det första minnet därifrån är ett besök innan det var dags att flytta in.

Lorensborg var lera och byggarbetsplats. Och det märkliga med huset vi skulle bo i var att det var tomt upp till andra våningen, ett märkligt tomrum där garagen skulle vara. 

Jag frågade pappa om hur vi skulle komma upp i lägenheten, men minns inte huruvida han berättade att det skulle finnas en entré i bottenplanet och trappor upp. 

Jämfört med Rasmusgatan var det under alla omständigheter ett mycket märkligt område vi skulle flytta till.

*

”Barndomen, en skola i självförakt och otrygghet” säger Joseph Brodsky i sin bok Vattenspegel. Jag hajade till direkt när jag läste den meningen och ville båda bekräfta och säga emot den. I en mening kan den nämligen fungera självbekräftande, som ett slags ursäkt för senare tillkortakommanden. Hur ofta har vi inte mött den kriminella människans utsaga ”Jag hade en olycklig barndom”? Om man använder barndomen som ett alibi för sitt vuxna beteende slipper man alldeles för lätt undan. Barndomen är aldrig ett alibi, i bästa fall är barndomsminnena en förklaring eller en pusselbit till en förklaring. Otryggheten kanske är existentiell, ingen har fötts till världen av egen vilja. Barndomsåren blir, vid sidan av allt annat, också den tid det tar att antingen godta livet som ett faktum eller att förneka och förskjuta det. Hur många tonårssjälvmord har en bakgrund i en vägran att godta livet eller ens vara förmögen att leva det? Det finns inga svar, ändå har jag tänkt tanken många gånger.  

 

Otto Ohms bild av Nobelvägen i Malmö. I tredje huset på vänster sida bodde mormor Sabina. Det var som hemma för mig. Ofta.

Avskuren från kretsen. Inte bara de döda är borta. Nu också de ännu levande som funnit mig ovärdig.

 

Wendell Berry är död. Hans närvaro i mitt liv var stor och betydande.

 

Det finns landskap och öar av frånvaro. Att sörja dem är meningslöst. Istället vårda minnen och böcker. Läsa, begrunda, förnuftigt sammanfatta. Paul Auster, Lars Vilks, Anne-Marie Berglund, Arne Tegnér, Kristian Lundberg, Anna Wahlgren, Sara Danius. Tobias Löv Nydahl, min yngste.

 

”Dina nakna fötter mot det kalla golvet när du kliver ur sängen och går fram till fönstret. Du är sextiofyra år gammal. Där ute är luften grå, nästan vit, och ingen sol syns till. Du frågar dig: Hur många morgnar återstår? En dörr har stängts. En annan dörr har öppnats. Du har inträtt i ditt livs vinter.” (Paul Auster i Vinterdagbok)

 

Tio år äldre är jag nu fundersam. Varför skulle jag hålla fast i detta smutsiga liv? Har jag inte redan fått en överdos? Den andra dörren öppnades för mycket länge sedan.

 

Det är också så tyst i mitt liv nu. Jag har försökt ha sällskap med Bill Evans och andra milda jazzpianister. Nej, inte alls, jag tvingades stänga. Lyssnar hellre till regndropparna. 

Telefonbild 8:43 måndag

Vardag igen.

Måndag morgon. 

Talat med nya biståndshandläggaren Linnéa. Ska ändra mina hemtjänstbesök till dagtid. 

Tacksam att de finns, men jag ska helst inte ha somnat för natten när de kommer.

Astrid, Mikael och Hjalmar har hjälpt mig mycket i helgen. Nu har jag gardiner för alla fönstren. Kaffe, matvaror och annat.

På tisdag ska jag duschas. Hoppas få hjälp av någon som hört talas om att vi människor har fötter. 

På onsdag går färden - Serviceresa med Astrid - till Ortopeden på Hässleholms sjukhus.

Så mycket spännande som händer i livet! 

 

Storforsen. Foto: A.N.

 

Hur ska en människa orka stå rak när allt pekar på att hon kommer att falla? Tagore menar att vi förr eller senare krossas av ”maktens hjul”, och jag tror att vi numera måste göra ett förtydligande. Maktens hjul är en samling nedbrytande effekter av fattade beslut. Besluten kommer inte bara från regering och riksdag utan också från lokala nivåer. Dessa "hjul" är också vanmaktens.

Det som bryter sönder det svenska samhället visar sig i allt fler sektorer. Språket faller ner i obegripliga fragment. Skolorna anpassas till en fördumningsstandard som myndigheter beslutar om. Biblioteken är sedan länge tillhåll för den värsta pöbeln. Antalet våldgäster som möter oss varhelst vi befinner oss, är inte bara oroväckande framtidstecken utan också, i allra högsta grad, uttryck för det som sker i nuet. 

Våldtäkterna, enskilt och i grupp, liksom personrånen och ”galleriaterrorn” i form av helt öppna stöldräder i butikerna, inslagna butiksrutor, vapenvåld och sprängladdningar, kvälls- och nattbuskörningar i stadskärnorna som maktuppvisningar från unga aggressiva män, sådant och mer därtill präglar min verklighet. Andras med. Och ändå blir människor förvånade att SD växer! Vari består förvåningen om inte i dåliga kunskaper om hur det ser ut i landet.

Ska vi låta oss krossas av vanmaktens hjul? Har vi något alls att skydda oss med? Vi har ju inte ens en regering (kanske ändå bäst så).

 

 

Det är ett privilegium att få läsa en ny bok av Anders Björnsson. Det gör jag nu, sakta, sida för sida, avsnitt för avsnitt. Ämnena är högintressanta, hans språk av sällsynt vackert och av alltid träffande slag.

Återkommer med recension. 

 

Pappa Gösta vid en del av sitt viktigaste livsverk, skapat utifrån tiden i Dubrovnik. Den hängande mannen är tidningsförsäljaren Mateo som pappa lärde känna. Han tecknade, målade och skulpterade honom, år efter år. Det blev en besatthet. Den kom att präglad mig och resten av familjen också.

 Foto: Astrid Nydahl

”Det är ett tragiskt drag i all mänsklig levnad att det dyrbaraste vi äga blir medvetet först när vi förstå att vi kunna mista det. Det är som med hälsan: den veta vi först av när sjukdomen hotar. Vi veta inte vad frihet är förrän man söker slå den i bojor. Inte vad rädd och lagbunden ordning är förrän våldets råa häl hotar att krossa den. Därför visste vi ej heller vad det innebär att höra till Norden förrän vi märkte att vi kunde förlora vad vi ägde.” (Hans Ruin, ur Höst över Finland, i Ett land stiger fram, 1941)

Vad är innebörden av att förlora friheten? Är det bara om jag slås i bojor och låses in som jag förlorar den?

Den existentiella innebörden av förlusten är den viktigaste. Därmed har jag också sagt att jag kan vara till synes fri men ändå ha förlorat friheten.