Mitt eget fel - som alltid

 

Är jag nu en annan människa? Kan jag leva? I skrivandet och läsandet, som alltid?

Nej, jag kan inte längre läsa. Några rader går ju bra. Men skulle jag drista mig att hålla en bok krampar händerna. Minsta, tunna pocketbok leder dit. En inbunden, tjockare bok låter sig inte läsas, den skickar jag vidare till en människa i min närhet.

Är sjukdomen människan, är människan sjukdomen?

Neuropatin är mitt eget fel. Neuropatin kommer av diabetesen. 

Misskött diabetes.  

 

V.S. Naipaul: A Writer´s People. Ways of looking and feeling

 

 

Kan man omvärdera sin ungdoms läsningar utan att nedvärdera det man en gång tyckte sig ha förstått? Kan en geografisk förflyttning – en exil, ett utlandsboende – ändra perspektivet så radikalt att en och samma bok framstår som två olika? Omvärderingen kan fungera som en ny plattform för förståelsen av ett författarskap, och det är i detta ett större perspektiv möjliggörs.

 

Nobelpristagaren V.S. Naipaul försöker i sin essäsamling A Writer´s People. Ways of looking and feeling att förstå sitt tidiga vuxenlivs författare och sätta in läsningen av dem i olika perspektiv: dels den egna flytten till London från Trinidad, dels livets alla skeden från tjugoårsåldern fram till idag, då åldrandet kastar ett helt nytt ljus över de lästa texterna och deras upphovsmän, men också utifrån det framväxande egna skrivandet. Det fascinerande med denna essä i fem texter är att Naipaul, trots omvärderingar och kritiska analyser, får mig att fråga om han alltid kan förbli solidarisk med sin egen ungdom och med de läsningar som främjade hans utveckling till att bli en skrivande människa. Varje text, varje nytt författarskap, som av en händelse eller på rekommendation kom i hans väg tycks ha varit en pusselbit till det som skulle bli hans eget skrivande. Innebär det automatiskt att han måste vara lojal mot det?

 

Ankomsten till London förvandlade country manners till något annat som fick växa och förvandlas i och av storstadens tumultuariska vardag. Kanske var det just här som insikten om att alla de andra också skrev, och den egna ambitionen att göra det, kunde sättas in i ett sammanhang? Naipaul säger att seendet, de skilda sätten att se, föds vid promenaderna i London, den nya platsen. Här blir kontrasterna så starka; uppväxten i Port of Spain kastar ljus över promenaderna i London, minnena och de starka intrycken ger honom känslan att aldrig kunna bli en skrivande människa, och detta i sig är hans första bok, aldrig skriven men fysiskt erfaren!  Just där och då kommer impulsen: att börja skriva för att förstå sig själv, ta reda på vem man är, samtidigt som man ser kontexten. För Naipaul är bakgrunden viktigast: den handlar om att leva på en liten ö präglad av immigration och därför också ”rasmässigt varierande”. För Naipaul är hudfärg, slang, boplats, politisk konfrontation, handgripligt förtryck och konkreta frihetsvägar förutsättningarna för författarskapet. Därför kan ett otidsenligt begrepp som ”ras” bli giltigt för hans essä. Begreppet blir en del av förståelsen, en ram för berättelsen och dess givna förutsättning. Naipaul rör sig från Indien, där rötterna finns, över Trinidad dit de utvandrade förfäderna kom, till London där hela hans skrivande liv ska komma att utspela sig, och det är hela denna familjeförflyttning som också blir spegelbilden av hans läsningar: ”Hela livet har jag tvingats tänka på olika synsätt och hur de förändrar världens gestalt”. 

 

Naipauls berättelse börjar med upptäckten av en ung poet från grannön St. Lucia. Poetens första bok, ett tunt dikthäfte, har just publicerats på Barbados, året är 1949. Naipaul läser inte poesi. Det har språkliga skäl. Han kommer från en hindi-talande familj och engelskan är fortfarande ett språk han nalkas. Men han blir berörd av det han hör ryktas om den lilla boken. Han köper den inte, för lika lite som engelskan ännu är hans språk, är inköp av andra böcker än de som används för studierna något som tillhör familjens vanor. Boken heter 25 Poems och har skrivits av en man som senare skulle bli nobelpristagare: Derek Walcott. Först 1955 håller Naipaul den i sin hand, då han redan bott i England mer än fyra år. Boken är slarvigt gjord, den saknar varje ansats till grafisk finess, men Naipaul finner själva enkelheten ”verkningsfull”. Han blir överväldigad av vad han läser. Han arbetar på Caribbean Service hos BBC, där Henry Swanzy, redaktör och producent, sätter honom att ansvar veckomagasinet Caribbean Voices, kanalens litteraturprogram. Naipaul får inte bara en blygsam inkomst, han får också tillträde till BBC-arkivet där litteraturen öppnar sig för honom. Det är Swanzy som visar honom på Walcotts storhet. Det blir en chock för honom när en kollega antyder att Walcott skriver plagiat på Dylan Thomas – jag visste ju ingenting om samtida litteratur, säger Naipaul – men han behåller sin kärlek till de dikter av Walcott som han från första början tyckt om.

 

När han nu skriver om boken många år senare ser han mer än han var förmögen att göra 1955. Han inser att det finns en ”svart” romantik i den, och att denna varit viktig i en propaganda där det substantiella varit föreställningen om ett slags ”ö-kultur”, som Naipaul menar är helt ny och utvecklad först under 1900-talet som ett resultat av brittiska resenärers rapporter om en soldränkt tillvaro. På 1920-talet hade hela solbads-konceptet fötts med havskryssningarna, vilket innebär att Walcotts och andras idé om en särskild ”ö-kultur” byggd på skönheten vid stränderna, var något som pådyvlades utifrån genom reselitteraturens, frimärkenas och affischernas förljugenhet. Dessförinnan hade dessa öar inte varit något annat än jättelika plantager där människor levde och arbetade som slavar. Naipauls hemstad Port of Spain hade varit något helt annat än en turistort. Sprickan i Walcotts författarskap blir synlig för honom: ”Jag tror inte att vi som barn i Trinidad kände att vi vandrade kring i en befriande skönhet, som Walcotts svarta barn; kanske kände vi tvärtom”. Walcotts första diktsamling beskriver en ö utan människor. Poeten är ensam i landskapet. Endast fjärran kan man ana några svarta barn och någon enstaka fiskare. Det är i detta sceneri Walcott skriver: ”Den dagen insåg man plötsligt att man var svart”. Inför detta protesterar Naipaul: ånej, det här är alldeles för oskuldsfullt, åren runt 1948, en tid för segregation och början av apartheid. Naipaul menar att Walcott här skapar ett slags ”svarthetens idé” och att den, i egenskap av ras-tänkande, kombinerat med religiösa föreställningar gör hans ö till en mytisk plats för Kristus att promenera på.

 

Här hamnade Walcott i en återvändsgränd; det gick inte längre att försöka tala om andliga värden i något som egentligen var plantager och långt ifrån ett ”hav av entusiasm” och en värld ”av kärlek som balanserar smärtan i svarthetens idé”. Walcott hamnade i en andlig tomhet och riskerade som andra från regionen att förstöras eller tystas av den. Men istället fann han en väg framåt med att skriva pjäser som egentligen hade sitt ursprung i äldre material, ”Shakespeare´s method” säger Naipaul, Dessa texter var falska, men de fungerade! Lyckan för Walcott var att hans nya medelklasspublik – själv anfäktad av tomhet utan att kunna definiera den – älskade detta, han mötte deras behov och lovsjöng själva tomheten, han gav den, säger Naipaul, ett slags ”intellektuell substans”. Slutsatsen är grym, men begriplig. När Naipaul läser sin ungdoms diktare med ett perspektiv på femtio år, kan han bara konstatera att Walcott fastnade i det som de andra flydde ifrån för att kunna skriva: den skönhet som låg förborgad i själva tomheten. Av detta skapade Walcott ett slags idealbild för människor som levde och läste mycket långt borta från öarna.

 

José Ortega y Gasset: Massornas uppror (Natur och Kultur 1934, översättning och introduktion av Alf Ahlberg)

 

Kan man diskutera förändringar i människans beteende utifrån studier som är kortsiktiga? Frågan slog mig när jag läste José Ortega y Gassets bok Massornas uppror. Den publicerades 1930 och byggde på två tidigare studier av honom, dels boken Espana Invertebrada som kom 1922, dels en artikel i El Sol med titeln Masas, 1926, samt i två föredrag hållna i Buenos Aires 1928. När man läser en så pass gammal bok är man övertygad om att analyserna kan komma att halta, och att de exempel som leder fram till resonemangen kan te sig minst sagt föråldrade. Men det märkvärdiga med Massornas uppror är att den ter sig så aktuell, så starkt applicerbar på just 2000-talets Europa och de massor som befolkar kontinenten.

 

Vi får här bekanta oss med begreppen elit och massa på ett sätt som kanske inte är vanligt idag. Att bara använda ett begrepp som elit betraktas som suspekt. Författaren menar att massans makt är intimt förknippad med elitens abdikering. De ideal och den kultur som eliten är satt att förvalta och vårda har plötsligt upphört att vara giltig. Vem är eliten i hans föreställningsvärld? Han darrar inte på rösten när han svarar: medelklassen. Det är medelklassen, redan på 1930-talet, som betraktas som en kulturell och moralisk elit. När den upphör att styra och massan samtidigt blir norm för våra liv upphör också vår dittillsvarande kultur att existera. Normen blir medelmåttan. Medelklassens låter medelmåttans kultur etablera sig. Dess hegemoni omfattar det bottenslagg som finns i alla kulturer: den mediokra populärmusiken, hötorgskonsten, kiosklitteraturen (och det är inte utan att man känner igen sig om man lever i en epok av schlagerdyrkan, konstnärliga installationer och en deckarlitteratur som totalt dominerar läsandet).

 

Juliane Preisler

 

Under de tjugofem år jag aktivt följt och skrivit om dansk litteratur är det mycket som försvunnit på vägen, därför att det inte varit värt att hålla kvar. Men mer än i den svenska samtidslitteraturen har jag i Danmark upptäckt några författarskap som jag vill följa också idag, trots att jag inte längre skriver för den tidning där min kontinuerliga bevakning publicerades. En sådan författare är Juliane Preisler. Av och till läste jag henne, både prosan och poesin, men med Lyse tider (Ljusa tider) som kom 2005 tyckte jag mig se ett författarskap av så starkt värde att det vore korkat att inte följa det. Preisler hade då redan ett drygt tjugotal titlar bakom sig, sedan debuten med diktsamlingen Uden (Utan) 1983.

Preisler föddes 1959 och har i sitt författarskap ägnat sig åt prosa, poesi, hörspel och dramatik. 1998 debuterade hon som dramatiker med Vild Hverdag (Vild vardag) på Det Kgl. Teater.

De romaner jag läst de senaste åren är Dreng (Pojke) som kom 2003, Lyse tider (Ljusa tider) 2005, Legetøjsliv (Leksaksliv) 2007 och Privatpersoner 2009.

Preisler skriver inte om de människor som anses lyckade eller välartade. De dras inte bara med stora existentiella problem, utan befinner sig också, både fysiskt och mentalt, i ett slags utanförskap, i en rännsten utmed den guldkantade gata många drömmer om att få vandra på. Hennes kvinnoporträtt i de nämnda böckerna är enastående, oavsett om det är en psykotisk eller missbrukande individ som står i centrum. Dessa kvinnor faller gång på gång ner i misslyckandets dy, men de bevarar ett slags värdighet och vilja att resa sig igen.

Hennes roman Lyse tider är kanske en av den moderna danska prosans verkliga höjdpunkter, i sin osentimentala och svart humoristiska skildring av några av Köpenhamns förlorare bland uteliggare och missbrukare. Med en kärleksfull och nästan gripande blick på de allra trasigaste tar hon sig in på bänkarna på Hovedbanegaarden i Köpenhamn, den stora stationsbyggnaden som liksom andra i andra stora städer, inte bara befolkas av resenärer utan också av alla de individer som tycks befinna sig i evig väntan, tidlösa gestalter som nästan orörligt vistas i det offentliga rummet. Romanens titel ska inte enbart uppfattas ironiskt – det är verkligen inga ljusa tider för flertalet av dessa människor – eftersom den utvecklas på ett sätt som verkligen ger fog för orden. Det är en av många finesser som Preisler behärskar, att nästan omärkligt få läsarens blick på de trasiga existenserna att också omfatta de okonventionella beslut de fattar, och att på djupet förstå varför de gör det.

Det var meningen att romanen skulle utkommit på svenska hösten 2008. Den placerades i en litteraturserie som skulle utges av ett svenskt förlag. Översättare kontrakterades och rättigheterna för den svenska utgåvan erhölls av det lilla förlaget. Sommaren 2008 ville jag höra mig för om hur det gick med översättningen och om tidsschemat hölls. Först då fick jag och därmed Preisler själv veta, att boken inte ens kommit in i översättningsstadiet. Allt hade legat och samlat damm i ett år och den brist på respekt för författaren som förlaget visade är anmärkningsvärd. Det är min förhoppning att de snart släpper rättigheterna, så att ett annat förlag kan ge ut Lyse tider. Det vore den rätta romanen att introducera Preisler med på svenska.

Legetøjsliv (Leksaksliv) känns som en logisk uppföljare. I centrum för berättelsen står en prostituerad kvinna, Lone, som mer identifierar sig med sitt yrkesnamn Betty. Hon är både mentalt och fysiskt nergången och tar emot sina kunder i lägenheten på Mynstersvej, denna adress som blir ett av få fasta tecken på att hon fortfarande är i livet. När hon vaknar i rännstenen eller under en buske i någon park är adressen det mantra som får henne att resa sig och gå hem. Allt tycks i huvudet på Betty vara ett virrvarr: minnesfragment, språkluckor, bristande närvaro i verkligheten. Hon prövar sig fram, söker orden, söker sammanhangen och Juliane Preisler är en mästare på att fånga detta språkliga kaos och ganska tidigt i romanen skapa en bild av denna djupt olyckliga människa. Hon har en specialitet: plastpåsar på huvudet på männen medan hon tillfredställer dem sexuellt. Det är som gjort för dödliga olyckor. De sker, men Betty tycks inte medveten om det. En ängel kommer in i hennes liv, hjälper henne att bära undan de döda. I umgänget med systern – på landsbygden – får Betty/Lone en bild av det ”normala” Danmark, som är olyckligt på ett annat, och kanske mer fundamentalt, sätt. Det blir också i mötet med systern och hennes lille son som dramatiken i hennes eget liv skruvas upp, liksom i de tafatta umgängesförsöken med grannfamiljen på Mynstersvej. Romanen kunde ha kallats en samtida tragedi även om den inte slutat som den gör. Gripande är bara förnamnet. Det här är rentav en roman som gör vår egen tid och kultur ännu lite tydligare.

Efter Legetøjsliv var det dags för romanen Privatpersoner. Det är ett kraftprov från Preisler, en hela 448 sidor tjock kalejdoskopisk inblick i en rad olika människor liv. Romanen är upplagd som ett röstkollage och de olika rösterna går in i varandra, talar med och till, och ibland också förbi varandra. De utgör ett slags tvärsnitt av en normalbefolkning, med allt vad det innebär av skevheter och egenheter. De är, kort och gott, privatpersoner, eftersom de lever i en tidsålder då vi atomiserats till den grad att vi egentligen inte berör varandra särskilt mycket. Privatpersoner är en bok som sakta öppnar sig för läsaren. De olika rösterna, de olika personerna, antar efterhand karaktär, de blottar sig genom sina handlingar och sina tankar. Känslomässiga förbindelser upprättas, raseras eller görs omöjliga. I deras intima liv är det de små detaljerna och göromålen som oroar och upptar deras tankar. De ser på sig själva med den skepsis som vi människor tenderar att göra. Ordet självförtroende missbrukas inte, ibland är det helt frånvarande.

Vill man lära känna samtida dansk litteratur ska man inte gå förbi Juliane Preisler. En vacker dag kan man läsa henne på svenska. Just nu finns hela hennes skapade värld på danska, och hennes språk är både vackert och ändamålsenligt. Jag läser hennes romaner med stor glädje.

 

Pappa blev jag för första gången för 53 år sedan

Min äldste son och jag, för ganska många år sedan. Foto: Astrid Nydahl

Idag är det 53 år sedan jag blev pappa för första gången.

Det blev vändpunkten i mitt liv. Ett första äktenskap väntade runt hörnet och sedan kom barnen i lång rad. Sex egna barn blev jag pappa till, alla helsyskon. Sedan fick jag en fosterdotter också, född i Chile. Hon är nu 55 år och finns alltjämt i mitt liv.

Vilken rikedom de varit under många år. Jag har naturligtvis ringt min son idag. Vi fick ett långt och fint samtal, som alltid.

Mitt i sjukdom och plågor finns alltid denna glädje. 

Zygmunt Bauman

 

Får man lov att avstå från ständig konsumtion? Är man en konstig människa om man inte vill ha alla dessa varor? Det livsmönster som kommit att kallas konsumism har analyserats av många. Bäst av alla skrev nog Zygmunt Bauman (1925 - 2017), som tagit sig an ämnet.

Begreppet konsumism betyder att vara beroende av och lyssna till locktonerna från den industri som förser oss med prylar och upplevelser, allt ifrån prydnadssaker till resor. Konsumenten jagar efter den kick som kan ersätta ledan och vardagligheten. Konsumismen säger till människan att hon får ett värde först när hon lagt sina pengar på porslinskatter, skor, parfymer, kläder, bilar, resor. Om hon vill leva i enkelhet, i tillbakadragenhet, i sitt hem, med sysslor hon själv valt, är hon en usel medborgare. Utan konsumtion från medborgarna stannar hjulen i den industri som "sysselsätter" dem. Utan konsumtion inga fler "framsteg".

I konsumismens epok har också själva den fysiska resan blivit en vara, en "upplevelse". Flygplatserna är mer storvaruhus än terminaler, resenärerna ska förflyttas enligt en noga kalkylerad plan där de utsätts för så många inköpsfrestelser som möjligt, innan de går ombord på planet för att ta del av "specialerbjudanden". Väl framme på destinationen tar den stora och huvudsakliga "upplevelsen" vid och de hamnar i stora sällskap med kameraförsedda landsmän, och vaggas till ro av inköp och underhållning, och upptäcker på resans sista dag att den avkoppling och frid de sökte inte fanns att tillgå.

Konsumismen är också den epok där människan aldrig blir nöjd med det hon har. Tv-apparater, datorer, mobiltelefoner och andra maskiner måste till synes bytas ut, även om de fungerar felfritt. Allting ter sig vara "last years model" och då kan bara det alldeles nya duga.

Men det finns också en annan dimension som inte har med detta att göra: oavsett om en sak är gammal, både faktiskt och skenbart, eller om den är ny, kan konsumismen alltid argumentera för fler inköp. Har du till exempel de rätta högtalarna till din i och för sig endast tre år gamla stereoanläggning? Har du en dvd som du kan spela in på? Inte, då är det dags att byta den icke-inspelningsbara dvd-spelare du har! Så kan man i oändlighet argumentera för nya inköp. Garderoben kan vara alldeles full av kläder, men om något annat annonseras – som är snyggare, bättre, lämpligare – så kan det klädesplagget köpas in ändå.

Så ser konsumismen som livsstil ut för mig. Och det var utifrån det jag läste Zygmunt Baumans bok. När jag läst färdigt slog det mig hur mycket av Baumans tankar som formulerades redan av Pier Paolo Pasolini (1922 - 1975). Skillnaden är att Bauman utifrån ett brittiskt perspektiv vidgar resonemanget till att gälla hela den "rika" världen, medan Pasolini alltid utgick ifrån specifikt italienska förhållanden.

Jag funderar mycket på innebörden av konsumismen som ett slags "sista stadium". Vad väntar oss efter detta? Kan det komma en vändpunkt före nästa förödande storkrig? Kan en världsomspännande kris av ekonomiskt och ekologiskt slag förändra beteendet, eller är de ekonomiska krafterna och ideologierna så starka att få kan stå dem emot?

Jag är pessimist. Jag har svårt att föreställa mig en förändring i de djupt rotade mönster som styr vårt agerande. Bara en rent fysisk isolering – på landsbygden utan möjlighet till kontinuerliga besök i köptemplen – kan göra det möjligt. Det kan vara ett sätt att fly konsumismen. Jag säger inte att det är den enda vägen. Jag säger bara att det är en väg som skulle passa mig, som skulle rädda mig undan konsumtionens dårskap. Zygmunt Baumans bok visade hur mörk framtidsprognosen måste bli.

 

Hannah Arendts The Crisis in Education

 

Jag läste Hannah Arendts The Crisis in Education och jag måste säga att där fanns massor som fick mig att haja till: texten är publicerad 1954, då jag var två år gammal, men kunde lika gärna ha varit en direkt kommentar till vår samtid.

Det jag särskilt fäste mig vid i texten var sidorna 177 – 181, d.v.s. andra delen av essän, som tar upp tre ”tre grundläggande antaganden” som samtiden gör av barn och skola: 1/ Att vuxna bara finns där för att hjälpa barnen, att de egentligen ska finnas i sin egen ”barnvärld” utan att lärare eller föräldrar lägger sig i, 2/ antagandet att läraren egentligen bara ”ligger ett steg före” eleverna, att de i skolsalen är jämlikar och att de tillsammans, utan lärarens auktoritet, utforskar tillvaron, och 3/ att man bara kan lära och förstå sådant som ”man själv har gjort”. Allt detta ska, säger Arendt, leda till att de vuxna ”respekterar barnets oberoende”. Detta är, säger hon, bara ”ett svepskäl” och leder till att eleven lever i en ständig barndom där bara leken anses vara en giltig metod för inlärning.

Se där, en beskrivning av 2000-talets Europa! Den evigt unga som i shoppingkulturen vägrar bli vuxen: en rockmusikens och trendernas fånge som vill ”ha roligt” och ”leva livet” istället för att via bildningen och kulturen blir en mognare och ansvarstagande vuxen människa. Hannah Arendt säger att detta skolväsende egentligen bara leder till ”majoritetens tyranni”.

Barnet "förbjuds” att mogna och måste inordna sig i den ”verkligt tyranniska auktoritet” som massan har att erbjuda. Hon menar att skulden delvis ligger i den moderna psykologin och i en pedagogisk metod som vägrar erkänna att det är det förflutnas kunskaper som alltid måste föras vidare till en ny generation. Skolans kris speglar en mer allmän kris och instabilitet i det moderna samhället. Den moderna undervisningen hejdar varje försök att utveckla barnet så att det lämnar barndomens värld. Den hindrar också läraren om han eller hon ser sig som en förmedlande länk mellan det förflutna och nuet, därför att det skulle kräva en särskilt stor respekt för det förflutna. Hannah Arendt citerar Polybus som säger, att den som undervisar måste ”vara värdig sina förfäder”.

Essän The Crisis in Education finns i Hannah Arendts bok Between Past and Future (Penguin Classics 2006).

Mikael Enckell

 

Det finns i hela Mikael Enckells (1932 - 2025) författarskap en tråd som ibland är en tunn, tunn guldtråd och ibland en pulserande hjärteröd tråd som färgar allt det andra i texterna. Den tråden, hur tunn eller tjock den än är, kan sägas prägla också denna bok. Tråden är judendomen. Vi kan kalla det för ett judiskt kulturarv, eller en världsbild som präglats av denna urgamla tradition. Och det viktiga i sammanhanget är att Enckell bar denna tradition med sig som icke-jude. Han var inte den förste att göra det, men han gjorde det med ovanlig stil och skärpa. Här var det inte fråga om några banala ”min bästa vän är jude”-bekännelser, utan faktiskt och i högsta grad ett levande och utvecklande förvaltande.

Att det judiska är närvarande i europeisk kultur kan te sig svårbegripligt, eftersom de flesta människor i det postmoderna, konsumistiska samhället skurit av de flesta trådar bakåt. Inte ens några rottrådar syns i offentligheten. När man använder ordet judendom kommer tillbaka endast några ryggmärgsreflexer som har antingen med förintelsen eller med den israeliska staten att göra, som om ett folks kultur, religion och vision kunde begränsas till dessa två, i och för sig synnerligen avgörande steg i den judiska historien. Enckell visar att det går att röra sig på ett djupare plan, ett där arv och kultur är en del av den egna andningen och det förhållningssätt man visar gentemot sin samtid och de människor som finns runt en.

Mikael Enckell  talar om förintelsen som ”ett för Europa ohanterligt mysterium”. Han ger uttryck för en syn på folkmord och det vi senare lärde oss kalla för etnisk rensning som jag själv i allt väsentligt delat. Men jag är numera, inte minst efter folkmorden i Bosnien och Rwanda, tveksam till begreppet ”mysterium”. Är det inte rentav så att de välplanerade, vid skrivborden kalkylerade och strategiskt beslutade, folkmorden är allt annat än mysterium? De tycks mig i första hand vara uttryck för det faktum att det numera är praktiskt möjligt att mörda ett folk utifrån industriella metoder och massaktioner. Om man före det har bedrivit en aggressiv kampanj i medier, kyrkor, organisationer, styrd från stat och härskande parti gentemot en folkgrupp som alla problem kan projiceras på, återstår det för maskinen/apparaten att skrida till handling.

Pliktkänslan hos de tyska tjänstemän som ansvarade för järnvägstransporterna i kombination med alla andra - från fastighetsskötare till frontsoldater och terrorns och dödens hantlangare verksamma i lägren - var förutsättningen för Förintelsen, inte något mystiskt eller mytiskt väsen som stod över samtidens judehat och folkuppvigling. Däremot delar jag Enckells slutsats att Förintelsen idag är något som angår – eller borde angå – hela den europeiska kontinenten och dess medborgare.

Enckells bok är inte en programmatisk text. Den är djupt förankrad i en personlig erfarenhet. I den ingår familjebakgrund, yrke och vägval. Jag läser den så som alla goda essäer ska läsas: som ett försök och en fråga för läsaren att grunna vidare på. Sådana böcker är mycket ovanliga och det är inte sällan man måste vända sig till den finlandssvenska kulturkretsen för att finna dem.

 

Grattis till Björn! Hans fina litteraturblogg Bernur fyller 20 år idag

11 maj 2026

Min blogg fyller 20 år i dag!

Skrämmande nog fyller min blogg 20 år i dag. Så länge trodde jag inte att den (jag) skulle hålla ut, men så blev det. Firandet blir stillsamt. 

Grzegorz Flakierski: Mormor Lea (Celanders förlag)

Är du bekant med den judiska historien i Polen och Ukraina? Är begrepp som shtetl välbekant för dig? Då kan vi börja där. Flakierskis kärleksfulla, bitvis klämkäcka berättelse om ett djupt allvarligt ämne utspelar sig i just den kulturen och geografin.

 

Varför han måste skämta/skoja så mycket, också ner i de språkliga detaljerna, vet jag inte. Men det är ändå en viktig bok om centrala ämnen i det av judehat, fördrivningar och massmord präglade Europa, där också den förkvävande och förljugna varianten av kommunismen kom att bli statsideologi, ända in i privatbostäderna. Just dessa aspekter skildrar författaren med finess utifrån en stor kunskap.

 

Grzegorz Flakierski är ingen duvunge i litteraturen. Den som söker på nätet hittar hans böcker.

 

Förlaget berättar:

 

Lea Nadler föddes i en fattig familj i en shtetl i det som då var en del av Österrike-Ungern och sedan blev en del av östra Polen och idag är en del av västra Ukraina. Här skildras hennes flytt till den stad som då kallades Lwów, men idag är mera känd under namnet Lviv, och hennes engagemang i den kommunistiska rörelsen i Polen, samt tillvaron som ensamstående mor i trettiotalets Polen. Kampen för att överleva under den nazistiska ockupationen och livet i det nya socialistiska Polen fram till den påtvingade utvandringen till Sverige efter den ökade antisemitismen i slutet av sextiotalet. En berättelse om kamp, segrar och nederlag, svek och besvikelse.

Romanen ”Mormor Lea” är ett levande porträtt av en stark kvinna, hennes kamp för överlevnad mot alla odds, strävan efter ett bättre liv och hopp om en rättvisare värld. Hennes liv utspelar sig mot en bakgrund av 1900-talets dramatiska historia, med blodiga världskrig, skoningslösa revolutioner och radikala samhällsomvälvningar, som ständigt hotar att krossa den lilla människan i händelsernas mal- ström.

Författaren Grzegorz Flakierski är född 1956 i Polen och kom till Sverige som tonåring. Efter fil. kand-examen i humaniora vid Stockholms universitet har han haft en rad olika yrken. Idag bor han utanför Kramfors och är verksam som kulturskribent och författare.

Håkan Berlin: OR. Noveller och anteckningar (egen utgivning 2026)

 

Författaren är en äldre skånsk man med ett intressant och brokigt förflutet. Jag stötte första gången på honom 1990 i en antologi där han medverkade. Den texten, som verkligen var värd lovord, återkommer i denna bok, och slår an tonen.

 

Bokens texter är av två skilda slag. Dels litterära skapelser med fiktiva personer, dels texter där Berlins jag är berättarrösten. De senare gör starkast intryck på mig. Av en lustig tillfällighet är han uppvuxen i den del av Malmö där jag själv levde mina första fem år.

 

Malmö är den viktiga platsen för bokens texter. Klangen känner jag både språkligt och sakligt igen mig i. Här dyker rent av Lorensborg upp, den del av Malmö som formade mig fram till sjutton års ålder.

 

Problemet med den sympatiska boken är att det inte någonstans anges hur man beställer och/eller köper den. Det begränsar författarens möjlighet att nå ut med boken.

 

Lorensborg, Malmö. Foto: Astrid Nydahl

 

Var kan den fria människan leva?

Jag citerade honom utförlig igår och plockar en drabbande mening för dagens blogg:

"Det finns inte en vrå på jorden, där en fri människa kan finna en hemvist." Miguel Torga

 

Brösarp. Foto: Astrid Nydahl

 

Det är förstås ett av de riktigt svåra livsvillkoren. Jag har i stora delar av mitt vuxna liv letat efter en sådan vrå, utan att finna den. Huset vi hyrde i tjugo år var det närmaste vi kom. I det fanns tillräckligt med rymd för att låtsas.

 

 

Miguel Torga

 

Miguel Torga har ni säkert sett. Ibland förvånas jag över att hos honom finna det slags civilisationskritik som idag av den politiska klassen betraktas som extremism. På 1950- och 1960-talen formulerade han radikala tankar om sin vantrivsel i kulturen, denna läkare och författare som tidigt blev ett så stort namn i sitt eget land.

"Vi är tillbaka i folkvandringarnas tid, vi invaderas av ideologier i stället för av barbarer. Världens värdetillgångar ser ut som ett skövlat fält. Människosjälen liknar en videkvist som vrider sig under intoleransens alla stridiga vindar. Ingen ande, hur ointresserad den än är, får frid inom sitt gebit. En sådan lycka får endast de trogna lycksaliga njuta, som står i harnesk mot varandra i sina många samfund, politisk, religiösa, ekonomiska, litterära, kulturella eller andra. Precis som i primitiva samhällen ingår man antingen i en klan och godtar gemenskapens credo eller också förlorar man rätten till sitt eget liv. Till liv och död, för samma intolerans kan drabba eller drabbar den förtappades minne. Avskildhet är inte längre möjlig i våra dagar. Det finns inte en vrå på jorden, där en fri människa kan finna en hemvist." (Coimbra den 14 september 1961, ur Inre frihet, översättning av Arne Lundgren)

Redan två dagar senare konstaterar han:

"Städerna har blivit monumentala bländverk av betong och rovgirighet, och människorna som bor där har blivit bländverk i miniatyr av kött och tanke. Var och en som fortfarande längtar instinktivt efter det enkla, det omedelbara, det sanna måste fly dem så ofta man kan och återvända till hembygden. Om inte annat så för att konstatera, hur långt man kommit i sitt förfall..."

Upprepas 1930-talet? Lördag i tvivel

 

Judehatet blir allt tydligare. Det handlar både om hatet mot Israel, de judiska folken och de enskilda judarna.

Det fyller mig med äckel, av en sort som alltid börjar med tvivel. Vad tvivlar jag på? Sist och slutligen på själva livet. Hur skulle man orka mobilisera mänsklighet när historien upprepas? Vad finns bortom judehatet på gator och torg - annat än en upprepning av det förflutnas allra värsta händelser.