Per Erik Tell: Tyskland nästa (Bokpro)

 

Per Erik Tell: Tyskland nästa (Bokpro)

 

Litteraturens flanör är en särskilt sympatiska gestalt. Men jag tror inte att man ska klistra en sådan beteckning på Per Erik Tell. Han kallar sig nog helst kosmopolit, och både hans blogg och annan yrkesverksamhet under många år bekräftar det, även om hans egen presentation också lägger till orden ”storyteller - frilansjournalist, författare, föreläsare”.  Man kan ta dem med sig in i läsningen av hans böcker. Den förra kom så sent som 2024, Den siste gästen – myller i Sydamerika, en mycket läsvärd bok som sträcker sig genom flera latinamerikanska länder och miljöer.

 

Tyskland nästa är en myllrande, mångsidig och inspirerande bok. Ämnet är så mycket intressantare då Tell vet vad han skriver om. Han visar oss runt i Tyskland på samma sätt som han i andra böcker visat andra länder och folk, också utanför Europa. Tyskland var två länder för oss som gick i grundskolan på 1960-talet. Men Berlinmurens fall i november 1989 blev inledningen på en process som skulle återförena förbundsrepubliken och DDR även om det gnisslade och gnälldes.

 

I bokens förord påpekar Tell att ”Tyskland är rikt på berättelser. Underbara skådespel och ofattbara tragedier.” Det är berättelser Tell är en mästare på, och det inkluderar de berättelser han fångar upp under sina resor, i möten och samtal med människor. I det de berättar förvandlas de från främlingar till medmänniskor.

 

Per Erik Tell är i alla avseenden mänsklig. I sitt sätt att möta människor, att tala med och att beskriva dem. Det är i ”reselitteraturen” hedersbegrepp och inte alla kan leva upp till dem. För mig som läsare är det skönt att slippa det aggressiva, även om mer än ett fenomen han stöter på skulle göra det både begripligt och försvarbart. 

 

Tyskland nästa är en bok som i första hand retar min nyfikenhet. Vad berättar Tell som jag inte redan vet om landet? En hel del. Jag skulle våga påstå att det mesta är nyheter för mig, i alla fall på  detaljnivå.

 

Fortsättning följer 

 

 

 

 

 

Låt det bara vara sagt, överallt och hela dagen. Det är Förintelsens minnesdag idag. 

  

Måndag. Färdtjänsten väntar (inte). Hela förmiddagen och en bit in på eftermiddagen hos olika vårdinstanser. Men allra först till det som kallas fysioterapi. Det går an. Tankarna kan vara någon annanstans medan jag cyklar inomhus.

Sedan vidtar de vassa knivarna. Gör det nytta så är jag med på det. 

Foto: Astrid Nydahl

 

 

 

 

 

 

 

 
Den gängse vänstern har drabbats av både hjärt- och hjärnstillestånd. Det finns sedan 1950-talet och framåt i vårt lilla europeiska hörn en vilja att förknippa upplysningsideal blott med människor som delar ens egen hållningar och ställningstaganden. Om motståndaren använder sig av dem blixtrar det till och sedan blir det alldeles mörkt. Inte ett nytt fenomen men lika tragiskt varje gång det ger sig till känna.

Man kunde därför tro att detta hör till banaliteterna. Men det gör det inte alls. Tvärtom är det mycket som vilar på principer (friheten gör det). Framtiden står skriven i dem och för människor som säljer ut principer för sitt eget moraliska välmåendes skull blir framtiden också en mörk och svår storm.

Det viktiga kan således vara just det som verkar vara en banalitet. Vem rustar för krig? Vem talar för samförstånd? Vem har laddat vapnen och vem har det inte? Formulerade på det sättet blir redan frågorna vilseledande. Sanningen är alltid konkret och våra ställningstaganden måste också vara det.

 

Lördagen som vilodag? Det går an. I trappan springer flickor, med distinkta skoavtryck. Är de rent av kvinnors avtryck?

Jag är själv, alltså ensam, i min enrummare. Jag vet ingenting om natten, och ännu mindre om morgondagen.  

Foto: Astrid Nydahl

Ida Börjel: Ringa hem. Dokumentärdikt (Ariel förlag)

 

 

Varje dag kan vi läsa i svensk och internationell press om de vidrigheter Putins soldater gör sig skyldiga till som ockupanter i Ukraina. Vår tid är – eller borde vara – mer upplyst än någonsin. Krigsförbrytelserna går inte att dölja.

 

Poeten Ida Börjel har skrivit en kusligt aktuell bok i ämnet. Ringa hem heter den, och mycket riktigt är texterna baserade på autentiska telefonsamtal från krigets smutsiga hantering, hem till mödrar, flickvänner och andra anhöriga.

 

Det är en minst sagt motbjudande och fasansfull verklighet som möter läsaren. 

 

I sitt förord skriver Sergej Lebedev:

 

”När ryska intellektuella idag frågar sig hur den ryska arméns förfärliga övergrepp på ockuperad mark i Ukraina kunde bli möjliga, hur Butja och Mariupol kunde bli möjliga, så förställer de sig en aning.

Butja och Mariupol har alltid varit möjliga.”

 

Och konkret om de inspelade telefonsamtalen skriver han:

 

”Jag tycker mig känna igen tonfallet, nästan en viss ton, en not.

Det är så ondskans uppriktighet låter.

 

Dessa samtal utspelas inom den imperialistiska, rasistiska överlägsenhetsdiskurs som är så dominant i Ryssland.”

 

Man måste verkligen läsa detta förord, för att alls uthärda bokens grymheter. Ida Börjel har gjort ett viktigt arbete med sin bok; hon visar, bortom alla fraser på presskonferenser och tv-reportage, hur våldtäkten på Ukraina ser ut. Låt mig avsluta med ett exempel och understryka att det är så här samtalen ser ut:

 

”26 MAJ

vi rensar källare

Vi rensar källare   vill du

veta hur

vi frågar inte om det är någon där

vi kastar in en granat

helvete

fan bryr sig   *skratt*   vår enhet

kallas    den kallas för Självmordspatrullen

 

Allvarligt

 

Halssnittspatrullen    fan bryr sig

killarna

berättade att det fanns en annan enhet

de fångade en kvinna

skar av henne tungan

så hon inte kunde säga nåt

tog henne sen

jag gör saker här       jag

slår sönder alla     jag

helvete heller att jag bryr mig

civila

eller inte      oavsett

 

Jag vet

 

Jag skär av öron     helvete

jag bryr mig fan

inte ett piss    jag kan ta

en kniv och skära

öronen av folk    inte fan

bryr jag mig om det

 

Maksimka

 

Fan skulle jag bry mig för    även fast

det händer i Ryssland”

***

Omslagets hare har sin bakgrund i att de dyker upp som "smeknamn i telefonsamtalen, harungarna, den språkliga intimsfären på ryska är strösslad med diminutivformer av egennamn..."

 

Fjellis var en av mina vänner.

En lysande bluesmusiker, framför allt av den nordamerikanska musiken. Han spelade blues lika bra som sina svarta föregångare. Jag var arbetskamrat i flera år med Fjellis. Jag kände honom ännu längre.

Fjellis mådde inte bra. Jag träffade honom en sista gång i Malmö, på Södergatan, mot slutet av hans liv. Då hade han frigång från stället han var intagen på.

Allt var så tragiskt, eftersom jag känt Fjellis sedan ungdomsåren, och haft honom och hans första fru Valda på besök hemma hos oss. På hans begravning träffade jag de två sönerna. Där var både Thomas och Mikael Wiehe med. Jalle från Wilmer X spelade på begravningen.

Åren har gått. Men jag glömmer aldrig Fjellis. Han var en fin människa, en bra arbetskamrat dessutom.

(Gravbilden lånad från en familjesida) 

***

Det dröjde ända till 1992 innan Peps Persson på skiva gav sig på en låt av den mest mytomspunna bluesartisten av dem alla – Robert Johnson. (Om man bortser ifrån att Elmore James ”Dust My Blues” egentligen är en version av ”Dust My Broom”, som James lärde sig av Johnson.) 

Sägnerna om denna på sin tid ganska obskyra artist har nästan kommit att överskugga hans verkliga gärning. Allra mest känt är det där nervkittlande mötet med Djävulen vid vägskälet där Johnson skulle ha sålt sin själ i utbyte mot förmågan att spela djävulskt bra gitarr. 

Något Johnson faktiskt aldrig sjöng om, varken i ”Cross Road Blues”, ”Preachin’ Blues (Up Jumped the Devil)”, ”Hellhound on My Trail” eller ”Me and the Devil Blues”. (Mycket mer om Djävulen och bluesen finns i två intressanta ”blues talks” av munspelaren och bluesforskaren Adam Gussow.)

Troligen fick Peps idén att göra ”Stop Breakin’ Down Blues” när han lirade på Jan-Eric ”Fjellis” Fjellströms See You in Hell, Blind Boy, en platta med nästan enbart Robert Johnson-låtar, bland dem ”Stop Breaking Down” (som titeln skrivs på omslaget). 

På Spelar för livet, som kom året efter See You In Hell …, finns i alla fall ”Häng inte på” med, (mellan en tolkning av standardlåten ”Autumn Leaves” och en tonsatt dikt av den skånske bygdemålspoeten Nils Ludvig Olsson!).

Hämtat här: https://pepsbitar.wordpress.com/tag/fjellis-fjellstrom/ 

 

 

Engelska TLS ställer en fråga på sin sistasida (alltid ägnad rubriken NB):

"Who was the first Singer to win the Nobel Prize in Literature? Bob Dylan? Think again."

Själv missade jag det versala S:et och kunde inte svara på frågan. När svaret kom så var det via årtalet 1978. För vem fick Nobelpriset i litteratur det året om inte Isaac Bashevis Singer. Humor är inte min starka sida, men jag tror att TLS har rätt när de hävdar att den frågan kommer att dyka upp bland favoriterna "at pub quizzes". 

 

Det finns inga självklara avstånd mellan du och jag. Vi talar som vi tänker, illa. Vi skriver som vi talar, ännu sämre.

Om det funnes en sträng lag skulle vi följa den. Det är i alla fall vad jag tror.

Runt egot växer det för fullt. Det mesta är giftigt och mycket farligt. Några få skott kan lura oss med sin grönska.

 

 

 

 

Ylva Nydahl i mormor Sabina Wahlunds bostad med nyfödde Thomas

74 år sedan. Vad var meningen? Vad är meningen ? 

 

All skrift är luft. Sant? Inte det minsta. All skrift är nämligen liv, ande, kommunikation, läsning…

Jag lärde känna Golem långt innan jag kom till Prag. Vad skulle den bekantskapen vara till för nytta?

Nyttotänkaren vill förstås ha Golem både som figur i dockhuset och som levande vän. Tänk att Golem kan föreställa sig bådadera!

1500-talets rabbinske Golem av lera och luft har kommit och gått i mitt liv i fyrtiofem år. Det var just i Prag vi möttes första gången.

Han var Meyrinks, han var Singers, Cynthia Ozicks, och många andras, men han kallades inte alltid Golem. 

Jag har själv sakta erövrat insikten att allt kött är hö.

 Det var tidigt 1980-tal när jag köpte den här. Har läst den många gånger och den ger mig fortsatt hjälp att uthärda livet.

Nu kommer den i en ny utgåva på Karneval förlag, som skriver:

Den 19 december 1981 får Peter Noll, som då är 55 år, besked att han har en elak­artad tumör i urinblåsan. Läkarna rekommenderar operation, men Peter Noll avböjer. Han vill inte leva med de stympande effekter en sådan ­skulle medföra.

Han ­väljer att ­invänta sin egen död på dess egna ­villkor. Samtidigt bestämmer han sig för att skriva dagbok i syfte att dokumen­tera den tid han har kvar.

Knappt tio månader senare avlider Peter Noll. Hans efterlämnade ­anteckningar, Den utmätta tiden, utkommer postumt. Först i ­författarens hemland Schweiz och sedan i många andra länder.

­­Karnevals utgåva är den första i Sverige på över 20 år. Boken innehåller ett förord av Georg Klein och ett griftetal av den schwei­ziske författaren Max Frisch, som var nära vän till Peter Noll.

GEORG KLEIN I FÖRORDET

»Jag lägger ifrån mig boken med en stor glädje över att ha läst den, blandad med ett vemod över att jag inte kan få träffa författaren. Men det summerar inte denna läsupplevelse som lämnar efter sig en mycket säregen känsla. Har man lyssnat på en fängslande berättelse? Ja, men det förklarar inte det man känner. Har man blivit gripen av författarens öde och levt sig in i hans situation? Ja visst, men det är fortfarande inte hela svaret. Vad kan det vara? Jo, nu vet jag. Läsandet av denna bok är som en lång dialog mellan författaren och läsaren,  på lika villkor. Never send to ask for whom the bell tolls – it tolls for thee.

Jag vet inte om jag kommer att lämna denna värld plötsligt och omed­vetet eller långsamt och gradvis. Men om jag kommer att ligga länge i väntan på avfärden, är det två böcker som jag önskar mig vid sängkanten. Den ena blir Rilkes dikter om den individuella dödens gåva. Den andra blir ­boken som skrevs av den som har förstått, tagit emot och förverkligat denna gåva: denna bok.«

SAGT OM BOKEN

»Peter Nolls anteckningar vid ett livsslut är en spänstig, oböjligt livsstark bok. Georg Klein talar i sitt inspirerande förord om boken som en viktig livsledsagare. Så är det väl, även om Peter Nolls död är hans egen och inte många skulle välja hans slut utan hoppas på medicinska mirakler. I Peter Nolls klara men ändå personliga prosa finns en medvetenhet som gör Den utmätta tiden både allmän­giltig och hisnande på ett personligt plan.« Heidi von Born, Göteborgs-Posten

»Den utmätta tiden är författad i dagboksform och låter sig läsas på flera olika plan, alla lika övertygande och inträngande Att uttala sig om huruvida Peter Noll förlikar sig med döden (om det nu egentligen är möjligt) är jag inte man att avgöra. Men det är inte heller om döden Den utmätta tiden handlar. Den handlar om att göra livet meningsfullt, om att tanken på döden skall ge livet innehåll och inte döda livet inom oss.« Ulf Gyllenhak, Dagens Nyheter

»Han var ingen vän av stora ord professor Noll, och ibland önskar jag att han varit mindre manlig i sitt distanserade förhållande till sin egen kropp, det hade fört honom närmare. Men ändå är slutintrycket av hans bok starkt och berörande, uppfordrande och befriande. Kanske är det så som Peter Noll säger på något ställe att cancern är speciellt exi­sten­tiellt oroande. Kanske beror det på att den ofta tar sig tid. Och att den därmed ger sina offer tid. Peter Noll är en av dem som förstått att förvalta den tiden.« Immi Lundin, Aftonbladet

 

 

I den portugisiska litteraturen är det framför allt en poet som betytt mycket för mig. Det är Eugénio de Andrade. Min första bekantskap med honom ägde rum i Marianne Sandels omistliga antologi Smaken av oceanerna. Jag köpte boken den 6 juni 1983 och från och med augusti 1984 har den alltid varit med mig på resorna till Lissabon. Den är sliten, kantstött och tejpad men den ger mig alltid lika stor tröst. Den dikt av Eugénio de Andrade som jag föll för och fortfarande håller för att vara en av de finaste Lissabonskildringarna heter kort och gott just Lissabon:

Denna dimma över staden, floden
måsarna från förr i världen, båtar, folk
i brådska eller med all tid att slösa bort
denna dimma, här börjar stadens ljus
i rosa och citrongult över Tejo, detta ljus av vatten
inget mer vill jag be om, på väg ned för trappan.

När jag tillsammans med fotografen Hideo Matsumoto, hösten 2000 skulle utge min första bok om staden - Lissabon, en promenadbok - fick jag Eugénio de Andrades tillstånd att trycka dikten i boken. Den hörde hemma där, den slog an en ton som jag ville skulle ljuda boken igenom. Inte nog med att jag fick hans tillstånd, jag fick också boken med 30 av hans dikter på fyra språk, samt ett generöst litet brev.

Nu är Eugénio de Andrade borta. Som de flesta är han borta. Jag tröstar mig med minnena, med fotot av sig själv han sände mig med ett brev på baksidan, fotot som alltid hänger på mitt arbetsrum, böckerna, dikterna, minnena. Det mesta är minnen, resorna är inställda, vännerna i Lucitanien är bara spöken och gamla statyer, fotoalbumen gulnar och faller sönder, allt är ett före detta, ett minne, en urgammal historia.

... ack ja, som detta ljus av vatten...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var här de föddes och växte upp, min generations populärmusiker. Detta är Liverpool. På just den här gatan, Scotland Road, föddes Cilla Black. På andra formades människor som skulle komma att trösta oss i tonåren, som skulle få oss sjunga med, härma i klädstil och frisyrer. Populärkulturen kan vara en mardröm. Den kan vårda yta och förneka djup. Värst av allt är att den vulgariserar det mänskliga, när den är som värst. Men när jag skrivit min Malmöbok har jag ofta tänkt tillbaka på den avgörande åren, för mig handlade det om 1962-1968, då Beatles och med dem Merseybeat-kulturen stod på sin höjdpunkt och en liten pojke som jag hela tiden letade efter det som kunde göra livet mer uthärdligt. Jag fann det oftast hos John Lennon.

Men hans plats i mig fick sedan andra att kräva mer av mig. De var ofta inte bara sångare med en gitarr. De var poeter. De hette Cohen och Zimmerman. När de öppnade dörrarna till sina mystiska - eller ska jag säga magiska - rum följde vi med dem in. De var äldre än vi och hade sett mer av livets märkvärdigheter. De kunde berätta mer djupgående om dess kärvhet och hjälpa en tonåring på vägen till ett mer illusionsfritt vuxenliv. Den vägen skulle visa sig vara både lång och svår. När jag skrivit mig tillbaka till Malmö och Seved har jag också tänkt på gator som denna i Liverpool och förundrats över att det faktiskt slogs en bro mellan oss. Och att den bron höll trots att villkoren var så olika.

Bilden togs på Scotland Road 1969. Då var jag 17 år gammal och flyttade från föräldrahemmet på Lorensborg till Gamla väster. Först där fick jag vardagsvillkor som kanske en smula påminde om det som Liverpoolungdomarna hade; kallt vatten, ingen toa i lägenheten, gasspis. När jag ser bilden tänker jag att den måste vara från 1930-talet. Men den är från 1969, fotografen anonym men bilden fanns  med all säkerhet i Liverpool Post.