Minnenas gränder

 

Så här såg mamma ut som ung. Hon måste ha varit 22 år (hon föddes 1930 och jag 1952), eftersom det är mig hon håller i famnen. Hon skulle ha exakt lika många år kvar att leva, men var inte ens femtio år fyllda när anorexin började. Ingen mindes henne så, när hon väl fallit offer för anorexin. Ingen. Inte heller jag. Det är därför jag tar fram bilderna av henne.

Bildning eller hjärtstopp? Studentpresent eller gubbagrubbleri?

Jag hade lovat mig själv att jag inte skulle ge ut fler böcker.

Det fanns varken kraft eller pengar till det.

Men så en dag for något i mig och jag satte igång. Astrids omslagsbild var redan den inspirerande.

Den blev min dyraste bok att producera, men så blev den väldigt vacker. 

Boken ligger inpackad i tre lådor som rymmer få exemplar. Lagom är bäst heter det ju.

Är du intresserad av att köpa boken så är priset 150:- och då tillkommer det 55:- för postens blå bokpåse.

Nog kan det fungera som en bra studentpresent, om man vill sätta bildningen i centrum. Du behöver bara sätta in pengarna med swish på 0706 423016 och uppge namn och adress.

Min nya bok finns att köpa nu

 

Beställ ditt exemplar för 150:- + frakt med Postens blå påse, totalt 205:- med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Jag levererar varje dag det finns sådana påsar i lager. 

Första recensionen hos Per Erik Tell idag:

"Thomas Nydahl torgför sina åsikter, javisst, men han är dessutom oerhört lyhörd för andras, beläst och bildad, och när jag följer hans författarskap ser jag en skribent som oupphörligen prövar sina egna ställningstaganden och aldrig tar dem för givna.

De tankekorn han planterar i Institio Cordis ger anledning till fortsatta egna filosofiska utfärder om tiden, människan och världen."

Mohamed Omar: Därför lämnade jag islamismen (Aguéli förlag)

 

 

När Mohamed Omar publicerade En opieätares bekännelser fick han på nytt medias ljus på sig. Islamisten hade valt att ta ett steg tillbaka och ville med skriften förklara varför han inte längre var islamist. Det gjorde han rätt i. Med skriften Därför lämnade jag islamismen vill han komplettera och fördjupa bilden av sitt ställningstagande, eftersom han menar att falska rykten om honom är i svang och att han har en känsla av att ”jag ber om ursäkt för andras bild av mig mer än för mina egna ord och gärningar.” Jag skulle vilja säga att Mohamed Omar här visar hur medial uppmärksamhet fungerar. Den lever så att säga sitt eget liv och tar vändningar man hade hoppats slippa. Det är min egen erfarenhet och jag tror att den också gäller Omar i skuggan av all den uppmärksamhet opieätarskriften fick.

Vad tillför då skriften? Jag tror att det mest intressanta är att den på ett närmast flanerande sätt rör sig runt i alla de ämnen, författarskap och erfarenheter han fördjupat sig i under det gångna året. 

När berättelsen börjar introducerar Omar en vän från den ockultistiska studentföreningen Luna som menar att han under sin islamist-period gick igen den svarta fasen, nigredo, då man konfronterar skuggan man bär inom sig.

 
Vem av oss orkar se krigens härjningar utan att påverkas? Som den sökare han är vill Omar finna rationella och begripliga förklaringar till skeendena, både i världen och inom sig själv. Han söker i politisk traditionalism, inte minst hos René Guénon och så finner han inom islam också författare som bidrar med pusselbitar, inte minst i sufismen. Efter detta kommer en kritisk granskning av några personer som betydde mycket för honom, som Seyyed Hossein Nasr. Men Omar var ju inte som islamist en anhängare av wahhabiter eller al Qaida. Tvärtom betraktade han dem som dårar och mördare, med en politisk agenda. Han understryker här att det mest är muslimer som faller offer för deras terror. Syrien blev för Omar en indikation på hur frontlinjerna kunde gå i det avseendet.

Nu vänder han sig till de sekulära. I Algeriet finner han närmast självklart Ben Bella och hans Min väg. Han går till Viktor Rydberg och Den siste atenaren. Och ganska snart hamnar han hos svenska socialister, de tidiga, och de formande texterna som återfinns hos Marx och Engels.

Återigen går Omar tillbaka till Israel/Palestina-frågan. Han trodde sig hjälpa palestinierna som islamist. Rakt tvärtom var det. Omar ser att Hamas inte gagnar sitt folk det minsta. Tvärtom visar de sig gå i brödraskapets ledband. När en israelisk inrikesminister 2009 talade om att ”skicka Gaza tillbaka till medeltiden” säger Omar:

 

”De upplysningsfientliga, fundamentalistiska rörelserna passar perfekt i denna strävan att skicka arabvärlden ’tillbaka till medeltiden’. Hamas, och ännu mer de salafitiska grupperna, förstör det palestinska samhället och den palestinska kulturen mer än vad israeliska bomber förmår.”’

 

Den senare delen av skriften diskuterar bland annat Darwin och hur islamister förhåller sig till evolutionsteorin. Det är mycket intressant läsning. Och jag menar att Mohamed Omars tankar och texter är av intresse för varje människa som bekymrar sig det minsta om framtiden för nationer som idag får ett allt starkare muslimskt inflytande. 

 

(Det har flutit mycket vatten under broarna men Omars skrift är intressant som tidsdokument. Den tiden pågår för fullt, exemplen Gaza, Syrien och nu också Libanon är kusliga exempel) 

Mors dag - med henne längesedan borta

 

Ylva Wahlund, född i Malmö den 1 januari 1930. Gifte sig med Gösta Nydahl och blev därmed Ylva Nydahl, den 12 maj 1951. Avled den 2 februari 1994.

För tjugotvå år sedan tog vi farväl av mamma, på Lunds lasarett, medan snön föll utanför fönstret. Henns mångåriga lidande var över. Sjuk sedan många år, först i anorexi och sedan också i alzheimers, tillbringade hon mycket av sin tid på olika sjukhus och institutioner. Pappa vårdade henne hemma i Höör, senare bara i perioder, då hon var inlagd på Orup vid Ringsjön. Hennes alzheimer accelererade de sista åren ända ner i den bottenlösa minnesförlusten då hon inte visste mycket vad som hände runtom henne. Pappa överlevde henne med många år, först bosatt i Anderslöv och det sista året i Trelleborg. Han avled på Malmö Allmänna Sjukhus den 12 juni 2008, i en ålder av 82 år.

När mamma dog var min reaktion närmast lättnad. Hennes lidande var äntligen över. Hon hade mentalt försvunnit långt dessförinnan. Mitt sista verkliga möte med henne ägde rum minst ett år tidigare, då pappa körde henne i rullstol från färdtjänstbilen in till mig. Då satt hon med vid bordet och fick hjälp att äta sin favoritkaka till kaffet. Mitt i glömskans dimma kom hon ibland in i samtalet, med en kommentar lika dräpande som då hon varit frisk. Vi pratade bland annat om pappas senaste resa, som han tvingats avbryta för att snabbt resa hem till mamma, som då brutit benet och lagts in akut för operation. Hon skrattade åt berättelsen. Senare talade jag en gång med henne i telefon, men det var inget samtal i vanlig bemärkelse. Sista dygnet sjönk hon ner i koma och vi satt växelvis hos henne på rummet i Lund.

Begravningen var en vacker akt i Höör, bland annat därför att min dotter Catarina spelade tvärflöjt för sin farmor.

Sedan åkte vi hem och mamma var för alltid borta. Nu, de senaste åren, har jag saknat henne, och framför allt saknat möjligheten att försöka förstå varför hennes liv blev som det blev. Från att ha varit en aktiv kvinna med fyra barn, periodvis yrkesarbetande vid en mindre plastindustri, och periodvis som dagbarnvårdare, sjönk hon ner i självsvältens elände. Hon hade varit på ett bibelläger i Svenska Missionsförbundet. När hon åkte dit var hon en frodig, nästan lite mullig, och vacker kvinna. Vid hemkomsten förvandlades hon till en inåtvänd och grubblande människa som läste sin bibel. Så småningom försvann också detta och apatin grep henne.

Den glada vetenskapen

Öland 2007. Foto: Astrid Nydahl

 

Nietzsche skrev i Den glada vetenskapen, femte boken (översättning av Carl-Henning Wijkmark), en bit in i text 364 som heter Eremiten talar:

 

"Ack, vad medmänniskorna är svårsmälta! Regel nummer ett: satsa sitt mod som när en olycka inträffat, hugga in tappert, beundra sig själv medan man gör det, fånga sin motvilja mellan tänderna, svälja ner sitt äckel. Regel nummer två: 'förbättra' sin medmänniska, till exempel med ett ord av beundran, så att hon börjar svetta ut sin lycka över sig själv; eller få tag i en flik av hennes goda eller 'intressanta' egenskaper och sedan dra i den tills man fått ut hela förträffligheten och kan låta medmänniskan försvinna i dess veck. Regel nummer tre: självhypnotisering. Fixera sitt umgängesobjekt som om det vore en knapp av glas tills man upphör att känna lust eller olust och oförmärkt somnar in, blir stel, gör ett samlat intryck: en huskur från äktenskapets och vänskapens apotek, rikt beprövad, prisad som oumbärlig men ännu inte vetenskapligt formulerad. Dess populära namn är - tålamod. - "

 

Texten utgår från en inbjudan till en måltid. Ändå tycker jag att man kan dra nytta av Nietzsches tre råd också i andra sammanhang. Det är svårt att vara människa bland andra människor. Problemet är kanske att vi ofta vill bedra oss själv med att låta förnekelsen av detta faktum eka i våra hjärnor. Vi måste lära oss att tacka nej. Vi måste lära oss att välja vem vi sitter till bords med, och vem vi tackar nej till. Att överleva så länge man lever, se där en konst svårare än de flesta. Vegeterandet är inget liv. Överlevandet måste innebära att det finns kvalitet i de stunder man inte sitter försjunken i melankoli. Överlevandet för mig är både läsningen och skrivandet, både havet och vidden. Att sitta vid havet tvåsamt har alltmer utvecklats till ett umgänge som står högt över det mesta. Jag anstränger mig att tacka nej till annat. Tålamod alltså!

 

Återvända?

Foto: Astrid Nydahl

 

Sakta, mycket sakta, försöker jag återvända till livet. Jag tar det timme för timme, dag och natt efter dag och natt. Väl medveten om att det inte ska lyckas.

Det finns inget som väntar. Inget som kräver något av mig. Tiden är både ett fängelse och en frihet. Livet är vägen ner i döden. 

Horace Engdahl: Själen och musiken

 

Ja, det var en självklarhet att köpa Horace Engdahls nya bok. Trots att den är liten låter jag den ta sin tid. Det är en storartad läsupplevelse som jag är mycket tacksam för.

“The Boys of Dungeon Lane"

 

 

“Radio was really a source of great information and music – the BBC was very good for all those things. I’m a big BBC fan,” he says firmly. The Boys of Dungeon Lane’s first single was premiered on the corporation’s local radio station, BBC Merseyside.

He remembers listening to “great little classical pieces, and they bore into your brain”. To this day, he can recall the names that appeared in the broadcast’s end credits: “Orchestra conducted by Harry Rabinowitz …” He delivers the name with a kind of delicious potency. “I love radio because it just sends your imagination wild.”

Paul McCartney intervjuas i The Guardian inför skivan av Laura Barton 29/5-26

 

När jag lyssnar slås jag av hur nuet och det förflutna smälter samman. Väldigt mycket. 

Som Days We Left Behind. 

  

 ***

 

The Beatles första officiella studioalbum Please Please Me släpptes i Storbritannien den 22 mars 1963. Det var året jag skulle fylla elva. Jag kan faktiskt minnas sensationen. Den är så intimt förknippad med min stora barn- och ungdomsförälskelse. När jag minns henne minns jag också sångerna, från 1963 – 1970. Och The Beatles blev mina följeslagare, från första till de sista skivorna, The White Album som släpptes i november 1968 och Abbey Road 1969 samt Let it Be 1970.

 

“The Boys of Dungeon Lane is not only the 18th solo album to be released by Paul McCartney; it is a collection of rare and revealing glimpses into memories never-before shared along with some newly inspired love songs, from one of the most culturally significant figures of our time.

With The Boys of Dungeon Lane, Paul McCartney turns the lens inward, revisiting the formative years that shaped not only his life, but the very foundations of modern popular culture. In a career defined by timeless storytelling and unforgettable characters, Paul now tells the most personal story of all, his own. The Boys of Dungeon Lane is his most introspective album to date and takes the listener back to where it all began.”

Andra viktiga halvan, John Lennon, som ung

Tyskarnas problem? Botho Strauss

 

Att Botho Strauss publicerade en text som ansluter till den 1993 publicerade Anschwellender Bockgesang är ingen nyhet. Men när denna uppföljande essä, publicerad i Der Spiegel i oktober 2015 under rubriken Der letzte Deutsche (Den siste tysken), publicerades i Danmark med en ytterst intressant kommenterande text av Mads Lund Mikkelsen, ville jag åter ta upp den. Jag vill också ta upp den text som skrevs av Adam Paulsen om filosofen och idéhistorikern Rüdiger Safranski och statsvetaren Jan-Werner Müller, som i The New York Review of Books publicerat en artikel i samma ämne.

Botho Strauss menar att den tyska kulturen allt mer dras in i ett svart hål. Själv känner han sig bara som tysk när han umgås med sina förfäder. Han tycker sig vara som en desertör sextio år efter att kriget slutade, som nu lämnat sitt gömställe och återvänder till ett land som alltjämt heter Tyskland: ”Jag tror att jag är den siste tysken, en vagabond (…) en hemlös”.

Strauss har aldrig försökt dölja att han betraktar massinvandringen som ett avgörande problem för Tyskland, och han säger: ”Jag vill hellre leva i ett utdöende folk än i ett mer vitalt, som mot bakgrund av primärt ekonomisk-demografiska överväganden blandas med främmande folkslag och föryngras.” Den siste tyskens sätt att tänka, säger Strauss, är djupt rotat i den andliga hjältehistoria som spänner från Hamann till Jünger, från Jakob Böhme till Nietzsche, från Kloppstock till Celan; ty ”den som står fri från denna historia, som de flesta tyskar här, social-tyskarna, som inte är mindre rotlösa än de miljoner rotlösa som nu ansluter till dem, han vet inte vad kulturell smärta kan vara.”

Vilket är då tyskarnas grundproblem? Strauss menar att det är att man fråntagits rätten att ”vara emot” det som sker. Vi får ”inte vara emot de alltmer maktsjuka politisk-moraliska konformiteterna”. Strauss säger om välkomnandet av de hundratusentals flyktingarna att ”bifall och välkomnande sker så forcerat, att det måste sticka den enfaldigaste i ögonen som en omskrivning, en eufemisering av rädsla, som något magiskt olycksbådande.”

Tro nu inte att Strauss betraktar detta som något uteslutande negativt. Tvärtom menar han att ett ”intolerant främlingsherradöme kan få ett folk till självinsikt. Först då får man verkligen användning för en identitet.”

Det som hotar tyskarna är islamister, mediamänniskor, nätverkare, de självupptagna, och överlever man dem så ”blir det en lektion, kanske den viktigaste, som vi tilldelas av islams lydiga”. Vad borde då den politiska makten göra? Strauss gör sig inga illusioner, ty han menar att ”de alla är obildade i varje avseende, inte minst därför att partitillhörigheten nödvändigtvis reglerar kunskapen och i grund och botten inte tillåter någon icke-demokratisk kunskap från tidernas djup.”

Det bekymrar Botho Strauss att inflödet av främlingar till Tyskland innebär att det skapas en majoritet som som kommer att ”beskydda och bevara sin främmandehet”.

Sista i artikeln kommer en synpunkt på ”de högerradikalas hat”, som han menar bara på ytan vänder sig mot flyktingarna som en ”okontrollerad reaktion på den vakuumkänsla som det politiska etablissemanget, som man säger numera, bjuder befolkningen. Ansvariga som inte ser undergången komma. Som viker undan med vilseledande lugnanden. Som visar svaghet.”

Mads Lund Mikkelsen skriver i sin kommentar i nättidskriften salon55 bland annat om de tämligen aggressiva invändningarna mot Strauss text, från PEN-ordföranden Johanno Strasser som menar att han är ”mycket fixerad vid det förflutna” och att han ”gör alla möjliga knäfall för högerorienterade och populistiska strömningar”. I Die Welt menar kulturredaktören Richard Kämmerlings att texten bjuder på latent rasism och skriver att han känner ”vämjelse”. Den starkaste invändningen är väl att Strauss använder ordet ”folk” på ett ”biologisk-rasorienterat sätt” vilket därmed är det samma som att säga att han är nazist! Detta visar hur Tyskland alltjämt plågas av det förflutna. Ett ord som folk skulle vara fullständigt oskyldigt och blott beskrivande i vilket annat europeiskt land som helst, medan det i Tyskland leder till nazi-anklagelser.

Botho Strauss vän, författaren Martin Mosebach, finner däremot att texten inte först och främst är en kritik av den förda flyktingpolitiken, utan en kritik av det tyska självhatet och det därav medvetna negligerandet av i synnerhet den romantiska traditionens litteratur: ”Tyskarna kommer aldrig att kunna integrera massor av rotlösa i sin kultur, därför att de själva har förlorat den.”

Allah är stor också i Schweiz

 I vanlig ordning ljuger våra medier. De knivhuggna människorna i Winterthur råkade inte ut för allmän dårskap. Angreppen kom från en man som ropade Allahu Akbar. Naturligtvis. Läs Reuters nedan:

Swiss police say attacker injures three with knife in Winterthur

By Reuters

May 28, 202611:36 AM GMT+2Updated 42 mins ago

 

FRANKFURT, May 28 (Reuters) - A man was arrested after injuring three people ​in a knife attack at ‌a train station in the Swiss city of Winterthur near Zurich, local ​police said on Thursday.

 

Police ​said the attack happened shortly after ⁠0630 GMT and the ​suspected perpetrator 31-year-old Swiss national was ​arrested. The three victims of the attack were receiving hospital care, according to ​the police statement.

The Reuters Iran Briefing newsletter keeps you informed with the latest developments and analysis of the Iran war. Sign up here.

Swiss newspaper ​Blick said it had obtained a video ‌showing ⁠a man running out of the station concourse shouting "Allahu Akbar", an Arabic phrase meaning God is ​great.

 

Kulturen vid stupet

 

I

 Gerald Murnanes novellsamling Sammetsvatten finns det en gripande berättelse om en författare som besöker ett antikvariat. Författaren börjar samtala med innehavaren, en man som resignerat bara stirrar ut på regnet. Innehavaren säger att han är en av de sista av ett döende släkte: ”Det skulle inte finnas några butiker som den här om fyrtio år. Om människorna då ville bevara saker som en gång funnits i böcker skulle de bevara dem i datorer, i miljontals små kretsar på kiselchip i datorer”. Den melankoliska stämning som utmärker alla berättelserna i denna vackra bok övergår i berättelsen om mannen på antikvariatet i nattsvart pessimism. Tänk om han har rätt? Tänk om vi lever i bokhandelns och antikvariatens sista skälvande minut? Det finns mycket som talar för att det är så. Hur förhåller vi oss då?  Det kommer inte att räcka med att ropa på bojkott mot nätbokhandlare som nästan stryper de små förlagen med sina krav på extremt vinstgivande rabatter. Framtiden finns under jorden, bortom marknaden, utanför det gängse. Framtiden har alltid funnits där. Redan på skrivmaskinens tid såg vi hur litteraturen spreds från stencilapparaterna direkt hem till läsarna. Denna samizdatkultur var nödvändig i de diktaturer som härskade i Europas ena halva, men fick också genomslag i den andra halvan i form av stenciltidskrifter och enkelt producerad litteratur. Den digitala tidsåldern har inte försämrat möjligheterna för en sådan underjordisk international. Rakt tvärtom ter sig möjligheterna idag så stora att vi kanske medvetet och med större ansträngning måste ta ett steg tillbaka för att sedan ta, ja minst två framåt. Ner under jorden, in i orden, genom texterna!

Varje samhälle och varje epok är unik i sitt kulturella sammanhang. Men inget samhälle blir särskilt beständigt om det kapar banden till sina rötter och sitt förflutna. Stabilitet förutsätter medvetenhet om dessa rötter och den tradition man ingår i. Det tidiga 1900-talets arbetarrörelse växte fram i en sådan medvetenhet och ägnade självklart också sin bildningsväg åt de föregående århundradenas insikter, så som de formulerats i litteraturen, konsten och musiken. Denna rörelse gjorde sig inte urarva. Kulturarvet blev en del av det nya medvetandet och de politiska målen korsbefruktades hela tiden av det som föregått och format den egna tiden och rörelsen. Med två förödande världskrig kunde 1900-talet så formulera ett bokslut som var allt annat än vackert. Den europeiska kontinenten hade kastats ut i massmord, förstörelse av hela nationer, industriell förintelse av ett helt folk och som pricken över i stått vid sidan om och sett folkmordet svepa fram över Balkans olika nationer. Så som århundradet hade börjat slutade det också, i blod och förnedring. Det är en dyrköpt lärdom vi måste dra av detta skeende, ty parallellt med de destruktiva och aggressiva krafterna verkade också något helt annat i folkrörelserna. Sverige formades av dessa. Vår kultur formades av ett omfattande nät av studiecirklar, litteraturförmedling, fackföreningar, bondekooperationer, frikyrkorna och inte minst den liberala, demokratiska rörelsen. Saltsjöbadsandan kunde vara ett skällsord men också en definition på det som skapade en social fred som förutsättning för en djupgående kulturell prägling och förfining. Också den offentliga kulturen sattes in i ett sådant sammanhang. I uppdraget för Sveriges television var det en självklarhet att inkludera folkbildningen. Att lära sig mer om människans villkor och historia sågs som en tillgång för det folkhushåll som ett samhälle alltid är. Kunskap kunde också betraktas som en förutsättning för möjligheten att mildra sociala spänningar och lösa konflikter.

Samtidigt med att den europeiska kulturen under 1900-talets senare årtionden alltmer betonade stjärnglans, genvägar till den sortens framgång som betecknas av ekonomisk vinning och snabb omsättning, kom också de historiska banden och den kollektiva identiteten att betyda allt mindre. Språk nivelleras snabbare än något annat. När den sociala och politiska ramen byts ut anpassas språket snabbt. Istället för bildning satte vi ”social kompetens” – vilket bortom eufemismen själv innebär att man är lydig, formbar och underdånig i sin relation till chefer och myndigheter - och istället för kvalitetskulturen fick vi nöjesfältets skrattmaskiner. Istället för social samverkan och mellanmänskliga relationer fick vi se en gradvis tilltagande kultur av helgfyllor, stölder, våldtäkter och misshandel på gator och torg, istället för allvar och mänsklig resning fick vi våldsamma konflikter och sociala klyftor alltmer omöjliga att överblicka. I denna sociala kontext kan vi betrakta utvecklingen

och avvecklingen i varje nationell kultur. Flaggskeppen i svensk press, kultursidorna, har alltmer gått i riktning mot det lättsmälta och nöjesinriktade. Införandet av tabloiden har underlättat eftersom formatet premierar de korta, rappa texterna. Till formen känner vi igen det på stora bilder och rubriker och allt mindre text. Innehållsmässigt har vi sett en förskjutning mot former som omhuldas av både handeln och massan: deckaren har fått status av egen genre med särskilda sidor i tidningarna. Författarintervjuerna – utformade som televisionens hemma-hos-reportage eller soffprogram – är legio och humaniora ger alltmer vika för det lättsmälta, snabbkonsumerade. Viktiga författarskap glöms bort därför att de stora monopolförlagens utgivning med sömngångaraktig gammal vana premieras med recensioner på utgivningsdagen. Trots radikala förändringar i övrigt hänger denna servila behandling av mediavärldens monopolliknande koncerner kvar. Alltfler kulturredaktörer kommer från allmänjournalistikens krets och därmed minskar både kunskapsbasen och den grund som humaniora, språklig och litterär bildning kan sägas vara ett slags garant för. Allt större betydelse tillmäts populärkulturella referenser (popband, tv-program, lokala nöjesaktiviteter). Parallellt med detta skeende har den ena litterära tidskriften efter den andra gått i graven. Något större underlag för essäistik och kvalificerad litteraturkritik tycks inte funnits kvar.

Är då inte detta bara ett tecken på en tillfällig svacka, och ett slags anpassning till ett tidsideal som snart nog förändras igen? Jag tror inte det. Tvärtom tror jag att varje enskilt tecken på en förskjutning i riktning mot konsumism och nöjesliv i sig är indikationer på en djupgående förändring av kulturens själva fundament, ett kulturellt självmord om man så vill. Allt detta hänger samman: det faktum att man avskaffar kurser i klassiska språk på universitetsnivå, å ena sidan, och att man å andra sidan lägger ner bibliotek, kastar ut böcker för att få plats med servering och scen, stänger bokhandeln eller minimerar den till servicedisk för massproducerad populärkultur. Det som blivit skällsorden hög- eller finkultur är i själva verket både plattform och ram för våra liv, så som vi vant oss att leva dem, som fria individer i ett samhälle med omfattande yttrande- och tryckfrihet. I takt med att högkulturens motsats, den lättsålda nöjesprodukten tar över det offentliga rummet kan också det demokratiska samhället väletablerade normer och beteende bytas mot ett samhälle där totalitära krafter undertrycker, begränsar och slutligen avskaffar öppenheten. Den totalitära frestelsen ökar i samma grad som kunskap och fördjupning minskar. Därmed kan också de totalitära rörelserna – oavsett om de är uttalat politiska eller religiösa – locka människor med sina förenklade svar och modeller.

Finns det då ingenting som talar för att dystopin är felaktig? Varje försök att skissera undergångstendenser möts av rop på optimism och hopp. Jag är ingen sådan profet och jag misstror i första hand maktens vilja att ursäktande släta över samhällets nivellering. För varje socialt nederlag finns det alltid en minister, en byrådirektör, en redaktör eller en underhållare som säger: ”Vi måste ta fasta på det positiva”. Jag tror att det är meningslöst att formulera en diagnos utifrån en blind käckhet. Varje analys och varje försök till beskrivning måste kringgå kravet på optimism. Det är sant att det ges ut en mängd högkvalitativ litteratur i varje europeiskt land, det är också sant att det i svensk press ges större utrymme åt kultur än i många andra länder. Det är också sant att vi kan se bra teater och lyssna till musik i många olika genrer på konserthus och klubbar. Inte ens det faktum att det finns små tv-kanaler med högkvalitativ kultur kan förnekas. Men det är inte fickorna av undantag eller motstånd som intresserar mig. Jag är mer än väl medveten om att varje människa kan skapa sin egen exilplats där endast det bästa är gott nog. Så gör jag själv varje dag. Hos mig slipper ingen kiosklitteratur in och någon dunkande musik hörs inte i mina rum. Men om jag nöjer mig med att betrakta mitt eget liv glömmer jag bort det som är dominerande och präglande. Det är dessa två faktorer för masskulturen som både påverkar det dagliga kulturklimatet på kort sikt och som på lång sikt utarmar, fördunklar och fördummar det som måste lyftas fram för diskussion. Det är snarare stadsfestivalerna, nöjesfälten, tv-nöjena och tidningarnas nöjessidor i symbios med en alltmer dominerande nätkultur som utgör masskulturens huvudfåra, och det är i synen på detta som analysen har en möjlighet att bli intressant och giltig.

En grundfråga är varför förlag och bokhandlare går under. Om vi inte nöjer oss med marknadsekonomiernas inbyggda mekanismer som enda faktor kan vi ana att det också finns andra och kanske viktigare förklaring. Det finns kulturhistoriska förklaringar till det vi nu ser ske. En förklaring är tekniska landvinningar och de nya teknikernas automatiska ommöblering av alla konstformers distribution från konstnärer till publik och läsare. En annan är att monopoliseringen i sig själv är ett hot mot mångfalden: starka ekonomiska krafter som premierar enskilda titlar, författarskap, konstnärskap lägger grunden till ett slags monokultur som dominerar varje butik, medan hela sido- och undervegetationen helt försvinner från den fysiska handeln. När den fysiska handeln förvandlas till smal monokultur söker sig den seriösa läsaren ut på nätet och finner där, inte minst antikvariskt, de böcker som efterfrågas. Men utarmningen av bok- och musikhandeln bidrar dessutom ytterligare till stadskärnornas förvandling och enkelspårighet. Liksom högre lärosäten utan klassiska språk blir offer för periodvisa modeflugor blir stadskärnorna offer för en snabb omsättning av butiker för konsumtionsvaror: teknik, mode, livsstilar. Grunden för vår kultur försvinner helt ur den fysiska miljön och blir därmed alltmer exklusiv och till för en smalare krets människor, i värsta fall bara för en isolerad och avskärmad elit som vet var man finner den och som just på grund av sin isolering tror att alla människor har samma sociala förutsättningar och att det därför inte finns skäl till politiskt och kulturellt förändrings- och motståndsarbete. Vår uppmärksamhet måste hela tiden riktas mot risken för att den intellektuella kretsen kapar banden till den språkliga, nationella och kulturella mylla den vuxit fram ur.

När grunden för vår civilisation tycks krackelera och ersättas av en nöjeskultur har vi också tydligt markerat vårt avskiljande från den västerländska tradition som vilar på upplysningens ideal. Begreppen frihet, jämlikhet och broderskap förvrids till politiska paroller utan praktisk betydelse. Istället för kritiskt tänkande, samtal och studier godtar vi den omedelbara njutningen som högsta princip. Det privata livet har blivit en del av offentligheten, inte minst genom den våldsamma floden av dokusåpor som vänder ut och in på individernas mest intima liv. Man erinrar sig Adornos ord om att ”främlingskapet människor emellan visar sig just i att distansen försvinner. Bara så länge folk inte oupphörligen går varandra in på livet i roller av givande och tagande (…) blir det utrymme kvar för det fina nätverk som förbinder dem med varandra och i sin utvändighet tillåter ett inre att utkristalliseras”. Hur skulle den processen vara möjlig i en kultur där varje privat känsla och handling finns på tv- och datorskärmen i form av infantila lekar avsedda för en vuxengeneration som aldrig växer ur sina mjukisbyxor? Det en gång gemensamma ödet har förvandlats till en ensamhetsvandring och ett överflöd av individuella irrvägar framställda som och utklädda till ”val”. Därmed finns heller inget verkligt att revoltera emot, inget att erbjuda som alternativ. Suzanne Brøgger konstaterade i en av sina böcker att våra samhällen fullt ut atomiserats. Påståendet ”ingen människa är en ö” tycks därmed inte längre giltigt.

När människan hela tiden jagar det njutbara, det flärdfulla och nyfiket snokar runt i andras privatliv och bara vill ha det snabbt tillfredställande blir hon samtidigt en människa som lovar sig själv och sin omgivning att hon ska säga ja till allt som tidens maktmänniskor har att erbjuda. Marknadens hela nöjesutbud rinner som i en tratt rakt ner i hennes medvetande. Hon avvisar allt som bjuder minsta motstånd och hänvisar till bristande tid och ork, eller till bristande materiella resurser. I nöjeskulturens synfält existerar inga alternativ i form av bibliotek och studiecirklar. Det civila samhället, ambitionen att höja bildningsnivån och den egna möjligheten att påverka utvecklingen, liksom det offentliga samtalets rikedom av röster och ståndpunkter, är därmed på väg att vittra bort.


För mer läsning i essäns ämnesområden:

Theodor W. Adorno: Minima Moralia: Reflexioner ur det stympade livet (Arkiv förlag 1986, översättning av Lars Bjurman)
Edward Abbey: Desert Solitaire, a season in the Wilderness (USA 1968, Storbritannien 1992  Robin Clark LTD)
Thomas Bernhard: Skogshuggning (Tranan 2007, översättning av Jan Erik Bornlid)
Thomas  Bernhard: Wittgensteins brorson, en vänskap (Norstedts 1982, översättning av Margaretha Holmqvist)
E.M. Cioran: Bitterhetens syllogismer (Symposion 1989, översättning av Jon Milos)
Elias Canetti: Massa och makt (Forum 1985, översättning av Paul Frisch)
Alain Finkielkraut/ Peter Sloterdijk: Världens hjärtslag, en dialog (Dualis 2003, översättning av  Dan Shafran och Åke Nylinder)
Imre Kertész: Galärdagbok (Norstedts 1992, översättning av Ervin Rosenberg)
John Lukacs: Democracy and populism. Fear and Hatred (Yale University Press, 2005)
Sara Maitland: A book of silence (Granta 2008)
Gabriela Melinescu: En solitär egoists dagbok  (Coeckelberghs 1982, översättning av Ingen Johansson)
Herta Müller: Kungen bugar och dödar (W&W 2005, översättning av Karin Löfdahl)
Roger Scruton: Kultur räknas (Atlantis/Axess 2009, översättning av Lars Ryding)
Oswald Spengler: Västerlandets undergång (Atlantis  1997, översättning av Martin Tegen)

I november 2009 gjorde jag min näst sista utlandsresa och mitt sista deltagande på ett litterärt evenemang.

Jag hade turen att få avsluta det offentliga livet med en inbjudan till Bokkalaset i Ekenäs, Västra Nyland i Finland.

På promenad i Ekenäs, staden jag förälskade mig i.

Göran Börge: Grekiska sidospår (Carlssons förlag)

 

 

D

et finns människor man alltid minns med en särskild känsla av respekt och saknad.I mitt skrivande liv fanns det två personer jag utan överdrift kunde kalla mentorer. Den ena var journalisten, författaren och diplomaten Alvar Alsterdal (1926-1991) och den andra var författaren och journalisten Göran Börge (1933-2012). När Ingrid Börge samman- och färdigställt Görans sista bok publicerade jag nedanstående recension här i bloggen.

***

Det känns som om jag varit bekant med Göran Börge (1933-2012) i halva mitt liv, utan att vi ens hade mötts fysiskt. Vår gemenskap byggde på böcker och brev. Det var en omfattande brevväxling sedan 1990-talet (vågar jag säga, förmodligen började den redan på 1980-talet). I nio fall av tio skrev Göran sina på skrivmaskin, i undantagsfall för hand, som då han den 2 november 2002 skickade mig ett långt sådant från Anacapri. Hans piktur tog man aldrig fel på, liten, ibland mikroskopisk, men alltid vacker och lättläst. Det verkar, när jag bläddrar i gamla brev, som om Göran alltid skrev till mig med dåligt samvete (för att det gått ett kvartal eller halvt år sedan sist) trots att jag upprepade gånger manade honom att inte tänka så.

Jag vet inte hur vår kontakt började, men det kan finnas en albansk förbindelse, eftersom han i sitt verk Det andra Italien från 1981 också omskrev den albanska exilenklaven arbarësherna i den italienska södern. På sätt och vis är det bra att inte exakt veta, eftersom min känsla av ”alltid” då skulle försvinna. Nå, vi resonerade huvudsakligen om tre ting: litteratur, politik och resor. Dessa tre var allt som oftast hoptvinnade till ett existentiellt förhållningssätt. Resorna hade jag gemensamma med honom sedan 1970-talet då jag alltmer kom att utforska Albanien och den albanska provinsen Kosova som då var en serbisk enklav i Jugoslavien. Märkligt nog sluter han denna cirkel i sin sista, postuma bok, då han gång på gång berättar om de länkar som förbinder delar av Grekland med Albanien (och som jag ska återvända till).

Sedan 1988 har jag samtliga Görans böcker med vackra dedikationer. Det året utgav han På sardernas ö, sedan kom med ett eller ett par års mellanrum böcker som Kring Medelhavet, Från Ararat till Eufrat, Öar och öknar, Vågskvalp i öknen och andra överraskningar i Mellanöstern, Afrika och Europa, Hemma på Capri, Palmyra – undret i öknen och Sidor av Sahara som kom 2008. Han besökte eller skrev dock aldrig om Israel och de palestinska områdena. På den punkten var vi alltid oeniga. Jag reste där, och skrev om det. Han kände ett alltför stort motstånd för att ens tänka tanken. Men det som skilde Göran från många  andra skrivande och skapande människor var att han alltid var öppen för diskussion. En sak som vid sidan av resorna upptog våra tankar var framför allt det kulturella, språkliga och politiska nivelleringen av Sverige. Inte var vi oeniga när vi då bytte tankar, möjligen kunde vi ge varandra nya infallsvinklar på problematiken. När jag 2010 valde att lämna det sista frilansuppdraget jag hade skrev Göran:

”Din avskedstext i Kristianstadsbladet hör i mitt tycke till det bästa du någonsin skrivit: en tät, slagkraftig summering av utvecklingen som bara tycks fortsätta i en oändlig utförslöpa.” Han menade dock att jag borde ha fortsatt, som en ”motvikt”. Efter det fortsätter han:

”Jag har nyligen läst Människans revolt, som Camus skrev innan Stalin ännu hade dött. Troligtvis har du läst den – ifall inte: det rör sig om en exemplarisk dekonstruktion av marxismen och dess brist på förankring i reella värden och dessutom om de andra 1900-talsideologiernas grund i samma nihilism. Hans enda hopp stod till den skapande människan och till en samhällsomvandling som skulle göra det möjligt för alltfler människor att känna sig delaktiga av skapandet till skillnad från det blotta producerandet. Detta är ju närbesläktat med vad din avskedsessä handlande om (…) Hur revolterar vi? Genom att försöka sprida en smula upplysning.”

 

 

Det sista han här skriver leder mig direkt fram till hans postuma bok. Den är nämligen ett gediget exempel på detta upplysningsarbete. Enmansrörelsen för upplysning fann man alltid hos Göran Börge. Reste han i världen och skrev ifrån resorna så var det alltid en självklarhet att böckerna skulle berätta om platsens och människornas historia. Grekiska sidospår är inget undantag. Resorna han berättar om äger rum i Peloponnesos, norr om Korintiska viken, Eiva, Attika och Kreta. Göran Börge använder sällan ordet ”jag” i själva reseberättandet, det är alltid ett ”vi” som reser. Och jag tror de flesta av hans läsare är införstådda med att den andra personen i resandet är hans hustru Ingrid som han hade ett mycket långt äktenskap och reseliv tillsammans med, och vars roll i resandet inte ska underskattas (säger en man som aldrig skulle komma på tanken att resa ensam mer). I denna grekiska bok är det ofta Ingrid som kommer med förnuftiga uppslag om resors faror och omöjligheter när Göran själv nog verkar ha velat trotsa både det farliga och det omöjliga. Och därför kommer man i berättelsen inte sällan fram till platser som krävt både nerver av stål (i bilkörandet) och en ovanligt stor dos nyfikenhet.

 

Man kan också konstatera att bokens humoristiska partier är högst läsvärda, som i skildringen av en fest på liten ort, där grisen står i centrum och de högtalarförstärkta musikinslagen inte tycks vilja tysta ens nattetid, eller i skildringen av en ”en medelålders grek med ett obehagligt, oljigt skratt.” Han har tydligen där i natten på tavernan lyckats förföra en ung amerikanska, ”hon sitter och suger på hans fingrar och jag känner god lust att sticka till henne mitt ännu inte avgnagda kotlettben.” Men dessa inslag, anekdotiska och roliga, är som kortare parenteser i denna bok som framför allt är kulturhistorikerns och upptäckarens (den alltid nyfikne som måste lukta på varje blomma och vända på varje sten). Börge går från äng till äng, undrar över var torget och husen i det förflutna låg, jämför ortsnamn med det han förväntat sig, bläddrar i såväl språklexikon som den medhavda floran och leder läsaren varsamt fram till kunskap om trakten i fråga.

 

När han berättar om resorna i Epiros slår det mig igen att vi befinner oss nära Albanien. Under mina egna resor i södra Albanien i slutet av 1970-talet hade vi med oss skräckhistorierna om att grekerna där var förbjudna att använda sitt språk. Det var en lögn, vi såg såväl tidningar, gatuskyltar och annat på grekiska. På den grekiska sidan av gränsen beskrev man denna del av Albanien som ”norra Epiros”. Jag förstår efter läsningen av Göran Börges bok att den här provinsen, också på den grekiska sidan, haft det svårt och fortsätter att leva under sådana förhållanden.

 När jag själv reste i södra Albanien 1978 tog jag den här bilden. Också partipropagandan var där tvåspråkig. Grekiskan var inte alls ett förbjudet språk under Hoxhas diktatur. Foto: Thomas Nydahl.

 

Det finns så oerhört mycket mer jag hade kunna exemplifiera med från Grekiska sidospår. Jag avslutar ändå med att säga att om man alls har funderingar på att resa i dessa grekiska trakter bör man läsa boken först eller helt enkelt ha den med på resan. En bättre och mer personlig vägvisare hittar man i alla fall inte på svenska språket. Men också om man vill resa i fåtöljen – ett ämne vi ofta berörde i våra brev – är det en vacker och givande bok, inte minst för kapitel som det om Sapfo och andra historiska gestalter. 

 

Här började det

 

På den tiden vi hade bil och jag var ganska frisk brukade vi ta till Astrids barndomssjö. Hon simmade, jag satt och läste. TLS mest, lättläst i sommargrönskan.

Allt är förbi. Bilen är borta. Det är hälsan också, ersatt av ett halvt dussin sjukdomar. Man mår som man förtjänar heter det ju.

En bok blev skriven. Nu är den utgiven, vilket framgår av bloggen.