Herta Müller: Mitt fosterland var en äppelkärna. Ett samtal med Angelika Klammer (W&W, översättning av Madeleine Gustafsson)

De två högsta ansvariga för Rumäniens "moderna" tillstånd.

 

Herta Müllers författarskap kan sägas vara grundat på en specifik rumänsk livserfarenhet. Men det menar jag en erfarenhet av hur just den diktaturen såg ut och vad den kom att innebära i vardagen. Man måste ändå tillägga att Müllers erfarenhet också grundar sig på den nationella minoritetens utsatthet. Som rumänska av tysk börd levde hon i ett skräckens landskap mellan å ena sidan en samtida galenskap, och å andra sidan det förlorande tyska tredje rikets restprodukter. Hur såg dessa ut? Man kan peka på en sak som är ytterst konkret hos Herta Müller, hon beskriver den bland annat så här:

”Nästan till slutet av andra världskriget stod Rumänien under den fascistiske diktatorn Antonescu vid Hitlers sida men sedan skrev man om sin historia, nu hette det ’vid sidan av den segerrika sovjetiska armén’. Som fascistisk stat förintade Rumänien sin judiska befolkning (…) Stalinismen sörjde för att skulden fördelades på ett skändligt sätt: förbrytelserna skylldes på den tyska minoriteten, medan rumänerna framställde sig som antifascister.”

Hela efterkrigstiden trollade med begreppen. Också in i vår tid betyder ord som ”fascism”, ”antifascism” liksom ”socialism” mycket olika företeelser. Ändå får man inte glömma bort att det var livsavgörande hur den stalinistiska epoken etiketterade människor, nationaliteter och nationer. Det fanns de av stalinismen utpekade som förbrytare, de kunde vara såväl tyskar som balter, ukrainare eller andra folk. Och så de som korades som ”antifascister”, här konkret rumänerna men också DDR-tyskarna, bulgarerna eller till exempel folk som så småningom skulle inlemmas i den väldiga ”socialistiska gemenskapen”. Att sedan denna sprack vid flera tillfällen ledde förstås också till omdefinieringar. De fick ungrarna erfara 1956, liksom tjeckerna 1968, albanerna hade redan gått åt sitt håll och skulle göra det ännu en gång i och med brytningen med kineserna. Nu blev det ”revisionismen” som avgjorde. Och mitt i dessa ideologiska och språkliga krig tvingades människor på knä av fattigdom, hunger, elände. Herta Müller är tveklöst en av de bästa skildrarna av detta tillstånd i modern tid.

Författaren Herta Müller

”Vad menas med de villkor som förstör en? De flesta ser det inte som förstörelse. Anpassning blir normalt när man vill komma någonvart i en diktatur.”

Herta Müller visste av egen erfarenhet vad anpassning innebar. Vill man sträva uppåt – kanske bara en lönegrad eller två – måste man betrakta villkoren som gynnsamma. Anpassning blir förstås det normala. Diktaturen definierar normaliteten. Det gör den både genom högst banal praxis och ett strängt regelverk av lagar och förordningar. Den enda lag som inte är giltig i detta system är grundlagen. I Rumänien liksom i de andra länderna som omfattades av ”realsocialismen” stod snart sagt varje paragraf om friheter och rättigheter i skarp kontrast till verkligheten och vardagen.

”Just när man saknar fotfäste får man inte stänga sig inne i huset, då ska man inte vara för mycket ensam med sig själv.”

Som hela tiden förföljd intellektuell lever man med en konstant rädsla för att bli tokig. Müller understryker behovet av frisk luft och när jag läser det kommer jag att tänka på Ingmar Bergman som motiverade sina morgonpromenader med orden ”Dämonerna avskyr frisk luft”. Herta Müllers demoner var högst verkliga tjänstemän i en brutal säkerhetstjänst. De visste hur de skulle sätta skräck i henne och de lyckades.

”Varför känner sig dagens Rumänien förpliktat att skydda mördarna? (…) Hittills har ingen rumänsk regering företagit sig något för att klara upp Securitates brott.”               

”I passet hade de också stämplat en sista elakhet till avsked. Vi reste ut den 28 februari och på stämpeln stod det den 29 februari. Den dagen fanns inte 1987. Det var inget skottår. Och den stämpeln har vållat mig onödigt besvär hos varenda tysk myndighet.”

Dessa två citat visar att diktaturens fall och det egna livet i exil inte på minsta sätt skulle komma att vara problemfritt. Att de kvasi-demokratiska regimerna i länder som Rumänien beskyddar det förflutnas hantlangare är bara ett exempel. Frågan är hur dessa erfarenheter kommer att hanteras av de nationer som i en nära framtid måste konfrontera förtrycket.

En viktig aspekt av Müllers författarskap är det rent språkliga medvetandet. Få samtida europeiska författare är så strängt medvetna om betydelsen av att orden och meningarna är vackert formulerade. Lika få tycks anstränga sig för att se hur ord med olika innebörd kan likna varandra, eller för att upptäcka att helt nya ord kan födas av nya erfarenheter. I sina frågor tar Angelika Klammer upp ämnet och får Müller att skriva de mest förunderliga saker om enskilda bokstäver, ord och betydelser. Müller samlar ju på ord, bokstavligen och handgripligt. Hon klipper ut och katalogiserar. I särskilda skåp förvarar hon rumänska ord. Hon blandar bara sällan tyska och rumänska. Det är ingen tillfällighet att Müller med sådan skärpa visar oss diktaturens eget språk (det som litterärt/autentiskt beskrivits av författare som George Orwell och språkforskare och författare som Victor Klemperer), vars förljugna eufemismer skulle likna verkliga ord (och som konkret i den totalitära staten skulle möjliggöra en bättre tankekontroll). 

Hon understryker att partispråket präglades av tristess, att "språket hade bokstavligen tappat förståndet." Det fick henne å andra sidan att se "vardagsspråkets skönhet, dess knappa, magiska bilder." Diktaturen använde sig av ordet "fönsterhoppare" - det betydde helt enkelt att regimen dödat en misshaglig person, och det ordet får mig att tänka på dagens "balkongflickor", en nybildning för att beskriva flickor och kvinnor som hedersmördats genom att bli utkastade från en balkong. Så kan språkens små beståndsdelar visa hur de hänger samman med olika politiska system som är i skriande behov av eufemismer och förljugna, överslätande "ord". 

Herta Müllers författarskap är grundläggande för en förståelse av hur det sett och ser ut i en diktatur av totalitärt slag. Men hennes erfarenhet kastar också sitt ljus över länder som antas vara, och beskrivs som demokratiska, men som har inslag av just den sortens orwellskt förvridna verklighetstolkningar som ger makten sista ordet, också när den missbrukar sina möjligheter och när den uppenbarligen går i en riktning som i avgörande avseenden är destruktiv. För en svensk är det synnerligen uppfriskande att läsa henne. Och den nya boken är inget undantag när det gäller litterär, politisk och allmänmänsklig insikt.

Barndomens bensinstation

 

Så här såg den ut, min barndoms bensinstation på Lorensborg i Malmö.

Vi hade ingen bil i familjen. Att efter skolan få gå dit och hjälpa till var ett sammansvetsande nöje. Vi hjälpte enskilda bilister med tankning och att putsa rutorna.

Men vi hjälpte också till inne i butiken. Det var lärorikt. Varken drivremmen eller kamremmen var bekant. Men det blev de!

Bach som ljudtapet?

 

”Anyone who admits to listening to ’classical music’ (in quotes, since neither ’serious’ nor ’classical’ music quite fits) runs the risk of being called a snob, of setting himself above the rest. A strange accusation: How do you set yourself above others by way of something they don´t even aknowledge?”

( Ur Adam Zagajewski: Slight Exaggeration, engelskspråkig utgåva 2017)

 

Är det något infantiliseringen av västerlandet innebär – och ganska länge nu inneburit – så är det den ensidiga och banala tillvänjningen i populärkulturens värld. Det gäller inte minst musiken. Idag är det omöjligt att besöka en butik, en frisör eller en vårdinrättning utan att matas av pop- och rockmusik. Det anses vara helt normalt. Den dagen någon sätter på en komposition av Bach i dessa utrymmen skulle jag gärna vilja vara där. Höjs det på ögonbryn? Stannar massan upp? Å nej, poängen är att den redan passiviserats i så hög grad att den skulle acceptera också Bach som ljudtapet, utan att ens överväga att det fanns en skillnad.

Att uppstå från de döda

Foto: Astrid Nydahl

 

"Vi får inte glömma att filosofi är konsten att maskera sina plågor och sin oro." (E.M. Cioran: På förtvivlans krön, översättning av Dan Shafran och Åke Nylinder)

Att uppstå från de döda vore väl ett föga eftertraktansvärt öde. Som om det inte räckte att en gång bekanta sig med plågorna och oron. Jag inbillar mig att Cioran redan i unga år - På förtvivlans krön är skriven 1934 - såg igenom de filosofiska systemen, till vilka jag räknar kristendomen. De kan möjligen både maskera och lindra. De kan trösta och stärka. Men de är ytterst känsliga för skarpa blickar.

I ett Europa som inte bara är sekulariserat, utan framför allt nivellerat, kan det betyda mycket att föra traditioner vidare. Inte minst nu när ett förödande angreppskrig rasar i Europa. Den ryskortodoxa kyrkan står tragiskt nog vid Putins sida. Det är smärtsamt att se hur den underdånigt upprepar hans totalitära dröm om ett förintat Ukraina. Det är å andra sidan en tradition av det mer motbjudande slaget att kyrkoledare står på maktens sida. Nog minns vi Balkankrigen på 1990-talet då de ortodoxa prästerna var med på slagfältet för att välsigna de angripande serbiska militära styrkorna.

Anna Achmatova under terrorn

Anna Achtmatova 1889-1966

 

Jag återvänder till Lidia Tjukovskajas bok Anteckningar om Anna Achmatova (i översättning från ryskan av Ola Wallin):

"Terrorn som bokstavligt talat hade slukat hela kvarter i staden och bildligt talat alla våra medvetna och omedvetna tankar, terrorn som skrek ut sina klumpiga lögner från varenda tidningsspalt, från varenda radioapparat, krävde samtidigt av oss att vi inte skulle missbruka dess namn ens mellan fyra väggar, på tu man hand."

Och jag tänker på vad de totalitära systemen gör med människan - med individen! - och vad som förvandlar henne till den lydiga, den frivilligt lydiga, trots att det till en början tedde sig omöjligt. Men de var kanske inte lydiga i de verkliga terrorsystemen, Hitlers och Stalins? Det hävdar i alla fall Lidia Tjukovskaja:

"Vi var olydiga och nämnde den ständigt vid dess rätta namn, men det kändes hela tiden som om någon ständigt iakttog oss, eller rättare sagt avlyssnade oss. I tystnaden som terrorn omgav sig med ville den vara på en gång allsmäktig och icke-existerande; den ville inte tillåta att någons ord lockade ut den ur sin allsmäktiga icke-existens; den fanns runt hörnet, ett stenkast bort, och samtidigt var det som om den inte fanns där..."

Vilket är värst, vilken skadar individen mest, denna icke-existens eller den tydligt uttalade och konsekvent praktiserade terrorn i vardagen? Eller är de två en och samma sak?

Unikt minne - för mig i alla fall

 Den här lilla bilden har jag just hittat. Den är tagen alldeles i början av 1960-talet. Längs fram min bror Ingemar, i knäet på mormor min syster Birgitta. Jag framför dem. I knäet på mamma min syster Carina. Men sensationen för mig är att bredvid pappa står mormors (påstått?) amerikanska kusin! Eva från Milwaukee. Hennes ständiga prat om hur bra indianerna hade det i sina reservat gjorde pappa rasande. Han spelade i all hemlighet in hennes dumheter med en bandspelare gömd bakom soffan. Vilka minnen en liten bild kan väcka.

Vännen Arne Tegnér

 

Tillsammans med Astrids kollega Arne Tegnér (1953-2021).

Arne blev en av mina riktigt goda vänner.  

Arne var en vän i vått och torrt och jag vågar säga att vi tyckte mycket om varandra. Jag saknar Arne på ett sätt som är svårt att sätta ord på. Att han begravde min son Tobias betyder mycket. Astrid fick begrava Arne. Hans stol vid middagsbordet är skriande tom.  

Jag lärde känna honom för 30 år sedan, eftersom han var Astrids kollega i kyrkan och hennes mycket förtrogna vän. Vi satt på en bänk utanför församlingshemmet och rökte våra pipor. Astrid var "en av tre kvinnor jag älskar", sa han och jag saknade replik. Men det var henne jag väntade på den dagen. 

En broders och sons död

 

Min dotter Catarina sjunger vid min son Tobias begravning i Västra Vrams kyrka. Den var helt fullsatt. Många ville lämna en sista hälsning till honom.

I år skulle Tobias fylla 40 år. Han blev 28. Tinninglobsepilepsin gjorde slut på honom.  

***

10 oktober 2014, kväll. Vi satt som alltid en fredagskväll med det vin som fanns kvar i flaskan efter en sen middag. Vi skulle just titta på ett tv-program, klockan var mer än nio på kvällen, då det ringde i telefon. Astrid gick för att svara men hon kallade ganska snart på mig. Där hon stod i biblioteket och skulle räcka över luren till mig såg jag på hennes ansiktsuttryck att något allvarligt hänt. Jag tog emot luren och hörde Birgitta säga: ”Tobbe är inte med oss längre”, jag tror att det tog flera sekunder innan jag kom mig för att säga ”Inte med oss längre, hur menar du?” och jag, innan orden helt klingat av, förstod vad hon menade.

Tobias var just då på väg i begravningsbilen in till centralsjukhusets bårhus. Inom en timme kom min dotter Catarina åkande med en väninna, de körde oss in till bårhuset. Jag fällde inga tårar. Försökte rationalisera det jag fått veta. Catarina och hennes Jonas hjälpte mig in till Tobbe. Jag gick på kryckor efter en knäoperation bara en månad tidigare. Var rädd att jag skulle falla, men när jag kom fram och såg Tobbe verkade allt vara som vanligt. Han såg ut att sova. Med slutna ögon utstrålade han en stor frid. Jag kysste hans kinder, han hade den vanliga skäggstubben efter en lång dag på jobb, hans händer var smutsiga som alltid när han kom hem. Hans arbete med olika trädgårdsmaskiner och motorsågar fick honom att ta både gräsets grönska och jordens svärta med hem. Han luktade gott. Det första som fick mig att riktigt förstå var frånvaron av andedräkt. Hans vila var den eviga. Inga inandningar, inga utandningar. Han låg där så vackert att vi alla kunde ta farväl av honom, vuxna som barn.

 

Ny bok, ny läsning

 

Ikväll börjar jag läsa en ny bok. Landet bortom skogen. Det okända Transylvanien. Skriven av Ulf Irheden och Robin Gullbrandsson. Utgiven av förlaget Perenn i Hässleholm. Det är en tung bok med ett omfattande, vackert bildmaterial.

Det ska bli mycket spännande. Få böcker skrivna nu handlar om Rumänien.  

Malmö - ett minne blott?

 

Ju närmare slutet av livet jag kommer, desto viktigare blir Malmö. Nej, jag är där aldrig. Det är minnen av livets första tre årtionden som blir alltmer levande. Efter drygt fyrtio år här i norra Skåne kan en bild av det förflutna Malmö skaka mig starkt. Plötsligt står jag där vid spårvagnen igen - som om den ens funnes.

Läsandet

Antikvariat i Camden. Foto: T.N.

  

 

Kan man nöja sig med gratistidningar och det nätet erbjuder? Jag kan inhämta de senaste nyheterna på nätet, det är sant, och jag kan läsa mycket av intresse. Men den verkliga läsningen, den som bara består av läsaren och det lästa i en fåtölj eller liggande i en soffa, finns i litteraturen. Ingen datorskärm, ingen mobiltelefon som hinder i vägen.

Jag började läsa väldigt tidigt i livet (liksom sedan mina barn och barnbarn). Hade lyckan att ha en ödmjuk och kunnig vägledare in i litteraturen på Lorensborgs skolbibliotek.

När jag är psykiskt utmattad läser jag däremot väldigt lite. Då kan det räcka att komma in i ett spännande och svåröverskådligt antikvariat för att väcka läsandet till liv igen. Ett sådant besök skulle jag behöva denna vår. Jag kämpar med tre böcker, men det går extremt sakta. Det hjälper inte att de är skrivna av tre fantastiska författare, jag får kämpa för att tillgodogöra mig texterna. Men att läsandet är nödvändigt tvivlar jag aldrig på.

 

 

Anne-Marie Berglund 1952-2000

Foto: Hideo Matsumoto

 

"Flykten är ju vår enda kraft egentligen. Däri kan vi finna något av djup och centrum." 

 

Idag är det sex år sedan Anne-Marie dog. Jag saknar henne mycket. Jag saknar hennes brev. Men jag minns henne med värme och djup vänskap. Ett glas höjer jag för henne, som hon höjer det på Hideos bild. 

"Spill blod"

 

AP och Reuters meddelar:

 

“DUBAI, United Arab Emirates — Iranian state television aired a message Thursday from an ayatollah in Iran calling for the “shedding” of blood from Israelis and US President Donald Trump, as the Islamic Republic continued to threaten revenge and repercussions for the war being waged against it by the US and Israel.”

 

Detta är typiskt för krigets islamism: blodet betonas som faktor nummer ett. Blod ska fällas och spillas, och det är israelerna och Trump personligen som ska stå för det.

 

Ja, det är bara att betrakta krigets bilder för att man ska förstå blodsspillan. Men det här tv-budskap och ayatollans budskap är något annat. Det är ett språk och en vilja att specifikt fälla blod. Israelernas (han menar judarnas) och Trumps blod!

 

Godhetsindustrin

Foto: Astrid Nydahl 

 

De människor, som oupphörligt säger att de är beredda till varje offer och så vidare, de helgon som skockas till sitt offerskap och sin offerberedskap som svinen vid tråget och som finns i alla länder och världsdelar, de må ha alla möjliga och omöjliga namn, de må heta Albert Schweitzer eller Moder Teresa, de är mig djupt motbjudande. Ingenting annat har dessa människor i sinnet än att låta sig höljas i ärans lagrar och överhopas med ordnar på bekostnad av dem, som de sägs försörja så väl och som ropar efter dem med utsträckta hjälpsökande händer. (Thomas Bernhard, ur Betong, sv. övers. av Margaretha Holmqvist)

 

Godhetsindustrin kommer och går, men den finns hela tiden som en underström i allt vi företar oss. Sverige har sett den i hysterisk aktion de gångna åren. Denna industri talar mycket riktigt om offervilja, men den cementerar och konserverar förutsättningar för sin egen verksamhet. Ingen människa blir fri av allmosor. De sociala och politiska strukturer som möjliggör den yttersta nöden och det värsta lidandet kompromissar aldrig om förutsättningarna. Tvärtom ser den allmosorna och godheten som nödvändiga beståndsdelar av sitt skändliga system. En alleuropeisk godhetsindustri har inbäddat i sig också smulornas och lånens princip, som är ett socialt och politiskt fängelse. "Den fria marknaden" är en av tidens stora bedrägerier, eftersom den är allt annat än fri. Dess måltavla är folken som inhämtats till konsumismens tempel. Dess godhetsindustri är avsedd att döva samveten och möjliggöra en fortsatt exploatering av jordens resurser. Och den upphöjs och hyllas just för att den ser ut att göra gott.