fredag 7 februari 2025

Per Helge: Och dagen har sin gång (Rallarros)

 

Vänskap och samarbete över ett halvt liv ställer sig i vägen för en recension. Istället säger jag att Per Helges nya diktsamling anlänt, och att den i alla avseenden är just en sådan bok man förväntar sig av honom.

Per Helge skriver dikt som är förankrad i ett svunnet Sverige. Rösterna tillhör människor som både sett och erfarit det gångna, men som för den skull inte saknar närvaro i något vi känner igen. 

Humorn lurar bakom dikternas saklighet, men det är allvaret i återblickarna som är tyngst. Vem kan som Per dikta om hemmanet, hästarna, redskapen, hässjelinan, pinnstolar eller en potatishacka?

Den nya boken berättar mycket om hans förfäder. Farfars far är självklart närvarande.

I den längre, lyriska berättelsen om torparen Aron kan vi begrunda innebörden av att "vandra genom livet med en stav som sällan grönskade". Också om en obesegrad gråt handlar det i den dikten, ty den slår en gripande båge mellan torpet och de konkreta livsvillkoren kring det.

De senaste årens böcker, jag tänker på Det stora kärlet, Folksånger och Bortom tiden. Om Bolöt, ett gammalt torp vid vägens slut, har mycket grävande i arkiven och bläddrande i fotoalbumen bakom sig, och är på många sätt gripande dokumentationer av människors liv och arbete, men de pekar fram mot denna nya diktsamling.

Källorna i Och dagen har sin gång finns i Per Helges eget liv, i hans krets, familj och miljö. 

I byn sätts det upp anslag på vedbodens gavel. Erik annonserade hösten "med ett handskrivet anslag som angav/ datum för bastusäsongens början/ Inga klockslag:/ Vanliga Tider". Sådana rader utgör en aspekt av boken, men det finns många fler.

Man kan också konstatera att rågen utmed vägen står och "mumlar, tyst och längtansfullt, om/ händer". Sådana förbindelser är självklarheter i hela detta författarskap, från debuten 1974 och framåt.

Nog är det ett privilegium att ha en livslång vän som Per, och nog är det tacksamhet jag känner när han skickar en ny bok som denna!

torsdag 6 februari 2025

Stendhals Promenader i Rom

 

I julklapp fick jag Stendhals Promenader i Rom, en tegelsten i översättning av Margareta Zetterström.
 
Bokens omfång, 781 sidor, är inget problem. Det är däremot den lilla graden på texten, som blir svårläst för en gammal man med synproblem.
 
Men idag inspirerades jag av en understreckare i Svenskan, skriven av Carina Burman. Skam den som ger sig.
 

Mångkultur och massmord


 Vem är angripen och vem är angriparen i detta drama?

På vilket sätt har den så kallade mångkulturen med detta att göra? Allt!

Sverige är ett extremt land där det extrema sist och slutligen avgör.

Vi ser det på småstadsnivå varje dag. Vi ser det på nationell nivå, oavsett vilka drömmar vår drottning har, och när det exploderar i en sjuk ung man leder det till massmord.

Det behövs inte fler frågor eftersom svaren redan är gamla. Givna. Tydliga.

Motivet alla letar efter finns i detta pressklipp från danska Berlingske: "du ska ut ur Europa".


Och här TV4:

https://www.tv4.se/artikel/7qTRgWLWukxyqdqrWOwTyY/ropet-innan-skotten-pa-skolan-ni-ska-bort-fran-europa

onsdag 5 februari 2025

Prydnaderna, de små


 

I mitt bibliotek hade jag en del prydnadsföremål i bokhyllorna. De flesta är nu undanlagda, men de här fyra har jag i sovrummet. De betyder något särskilt för mig.
 
En bagaçomugg från Lissabon. Ack, så många sådana man tömt!
 
Ett afrikanskt lejonhuvud hemfört till mormor Sabina på Nobelvägen i Malmö av hennes släkting missionären, jag fick det av henne och har vårdat det ömt genom åren.
 
The Songs of Burns i miniatyrutgåva. Min son Mikael köpte den i England när han var ung. Jag fick den i present av honom.
 
Längst till höger och märkligast av allt: ett spänne som tillhört bältet från en f.d. jugoslavisk partisan, ja, så gammalt är det. Pappa hade det med hem från Kroatien när jag var ung.
 

Mörkret sänker sig

 

 Efter gårdagens massaker sänker sig mörkret.

Självklart finns det ett motiv. Resten är struntprat eller fullfjädrad, medial obegåvning. 

Vi lär bli upplysta, på ett eller annat sätt.

 

Benjamin Abelow: Hvordan Vesten bragte krigen til Ukraina (Hovedland)

 

Låt det vara sagt från början: det är Putins Ryssland som flygbombar Ukraina sedan krigets första dag. Varför behöver det ens sägas? Därför att Abelows bok gärna undviker sådana fakta, för att istället sätta ljuset på de västerländska faktorer som enligt honom orsakar Putins krigshandlingar. Så ser i alla fall en av de tyngre teserna ut i denna bok.

Nå, att USA är en supermakt som, liksom Ryssland och Kina, både har en till vardags problematiskt stor makt och genom olika former av förtryck, väpnat våld och krig stadfäst en universell position, lär det inte råda något tvivel om.
 
Under Rysslands pågående fullskaliga invasion av och krig mot Ukraina har det uppstått många viktiga frågor. Hur kan det till exempel komma sig att klanen Kim i Nordkorea tillåts skicka sina unga män att strida vid de ukrainska fronterna och slaktas i tiotusental utan att för den skull uppnå några militära mål?
 
Kan man säga att amerikanska soldater strider på samma fåfänga sätt vid de ukrainska fronterna? Det vore inte bara felaktigt utan en ren propagandalögn att påstå något sådant. Vad USA och många andra nationer gör, är att sända krigsmaterial till Ukraina, allt från patroner till stridsfordon, för att bistå i kriget mot Ryssland. Man kan säga att det är en form av civilisatoriskt bistånd avsett att förhindra en rysk expansion, territoriellt och militärt.
 
Jag har dessa tankar i huvudet när jag läser Abelows bok. Berör han ämnena? I så fall hur? Visst berör han dem, men det problematiska med hans bok är att den, som titeln anger, vill bevisa en tes och att varje resonemang därför tjänar det syftet. Redan bokens omslagstext skvallrar om problemet, då den mycket långa texten helt undviker att nämna Ryssland.
 
Men det är också så att Abelow ytterst vill varna för att atomkrigs-hotet blir allt större och att Rysslands pågående krig i högsta grad är en triggande faktor, även om han själv antyder att USA:s retorik riktad mot Putin och Ryssland i sig skulle vara farligare. Hur man förhåller sig till detta är inte lätt att säga, men det är definitivt en viktig faktor vid läsningen. Abelow skriver: ”Putin er ansvarlig. Han startede krigen, og med sine militære planlæggere styrer han krigens forløb. Han behøvede ikke at gå i krig.”
 
En sak som stör framställningen är författarens upprepade tal om ”den herskende narrativ” som han menar styr hela den västerländska offentligheten. Om man följt detta krig sedan första dagen minns man lätt hur den ryske utrikesministern Lavrov ofta upprepade att kriget syftade till att krossa den ukrainska ”nynazismen” som sades styra landet. När därför Abelow hånar dem som kallar Putin för nazist, som Fiona Hill i en intervju med Politico, blir det ett politiskt nollsummespel utan egentlig poäng.
 
Atomkrig är förmodligen inte det ukrainaren i allmänhet grubblar på till vardags, då han eller hon ser sitt land malas till grus och sina pojkar och män dö vid fronten.
 
Att det får pågå dag efter dag, månad efter månad, är i sig ett underkännande av allt som kallas säkerhetspolitik och som därför också är det största hotet mot oss alla.
 
The Guardian visar en av hundratals olika sidor av det samtida Ukraina, i en artikel om en våldsam och dödlig händelse den 3 februari:
 
A bomb exploded in the lobby of a luxury apartment block in Moscow, killing a pro-Russia paramilitary leader from eastern Ukraine alongside his bodyguard.
The bomb detonated just as a man with bodyguards entered the lobby of the Scarlet Sails residential complex on the banks of the Moscow River on Monday, Russian media reported.
Russia’s Tass news agency, citing security services, reported that the blast was an attack on Armen Sarkisyan, the head of the boxing federation in Russian-occupied Donetsk and the founder of a battalion fighting against Ukraine. Sarkisyan, who is wanted in Ukraine, has a long history of aiding pro-Russia forces in Ukraine.
 
Är detta en krigshandling eller ett terroristattentat? Det kan nog gå på ett ut, men det är definitivt något som kan skrivas in i det drama som Abelow skildrar i sin bok. Kriget är inte ”bara” ett krig vid fronten eller i skyttegravarnas gyttja. Det är också, och i ökande grad, ett krig som spiller över gränserna och utspelar sig på kanske helt oväntade platser. Kanske är också det något som i hotfullhet räknat är troligare än atom-krigets totala utplåning av miljöer och människor, och därmed en allvarlig fara för oss alla.

tisdag 4 februari 2025

Tobbe och den sköra tråden

 

Tobbe och jag uppe på den medeltida borgen i Dudley 2008. När Tobbe var med oss i England hände det något särskilt i vår relation. Han hade älskat Astrid från första stund, då var han bara en liten påg, och när vi reste tillsammans, vilket vi gjorde rätt många gånger, blev vi befriade från hemma-vardagen och kom varandra närmare.
Den 10 oktober 2014 lämnade han oss. Det är ett datum som skar av tråden till det som varit relationen med min yngste son. Nu återstod tystnaden och minnena.
 
På vår sista resa hade vi besök Waterstones bokhandel i Walsall, där Tobbe köpt en dikt-antologi i tegelstensformat. När jag stod i hans hus dagen efter dödsbeskedet var det den boken jag först fick syn på. Men jag rörde den inte. Den fick stå kvar till bouppteckningen då någon av syskonen fick ärva den.

måndag 3 februari 2025

Slottet, friheten och demokratin


 

Varje gång jag läser en klassiker – som Tocqueville – märker jag att jag hade kunnat fortsätta kommentera och citera i det oändliga. Eftersom jag också läste Anders Ehnmarks bok Slottet – en essä om Alexis de Tocqueville vill jag därför försöka runda av ämnet.

 

Det finns mot slutet av Slottet ett kapitel som heter Friheten. Varje sådant kapitel är i själva verket en fristående essä. I det läser han Tocquevilles sista verk, Gamla regimen (utgivet på svenska i Ervin Rosenbergs översättning med titeln Den gamla regimen och revolutionen). 

 

Ehnmark konstaterar att Tocqueville är i femtioårsåldern när han skriver denna bok, och att han hade dragit sig tillbaka. Han är fylld av tristess av att leva i det andra kejsardömet, och han vill försöka förstå hur ”ett mönsterbildande förtryck kunde organiseras” mitt i revolutionsförloppet. Hur var det möjligt att landet, ”det olydiga”, så villigt underkastade sig, frågade han sig men övergav tanken och satsade istället på skriva om ”de långa linjer (som) löper genom revolutionsögonblicket.” Han ville se varför den gamla regimen i själva verket var den nya och varför jämlikheten ”var ett verk av kungarna, inte av revolutionärerna”.

 

Anders Ehnmark menar att Tocqueville i detta närmade sig 1789 på samma sätt som Solsjenitsyn närmade sig 1917 i Det röda hjulet; ”Bägge författarna söker återskapa ett vägskäl, där en annan utveckling hade varit möjlig, återställa en öppen framtid åt det förflutna, som annars likriktas av revolutionen och bara behåller riktningen dit. På så sätt kastar ju stora händelser sin skugga bakåt.” 

 

Och istället för att söka en ”om inte”-historia, måste han ställa sig frågan hur man kunde ge 1789 en fortsättning. Ehnmark: 

 

”Hur konstruera en frihet, som inte leder in i rundgången befrielse-despoti-befrielse. Han liknar sig vid en obducent, som i de döda organen söker livets lagar. Hur kunde dödsfallet ha undvikits, det vill säga hur kan en upprepning förhindras? Tyngdpunkten i hans sista litterära företag förskjuts på det sättet: det som skulle bli despotins förhistoria blev frihetens”.

 

Avslutningsvis bara en fin reflektion som inte direkt hänger samman med föregående resonemang. Jag citerar stycket i sin helhet och avrundar med det:

 

”Han är för demokratin och ägnar sig istället, däri det moderna, åt att inskränka den; han är modern, fastän han inte har sitt hjärta hos det moderna. I dessa frågor följer han Benjamin Constant. Han nämner honom aldrig men följer honom nära. Fri- och rättigheterna gör en och en intrång i demokratin, hos Constant främst de individuella friheterna, hos Tocqueville främst föreningsfriheten, av skäl som redan framgått (fruktan för individualismen). Men dessutom ställs demokratin under rättvisans allmänna överinseende. Vid rättvisans gränser upphör folkets makt: det får endast stifta rättvisa lagar. Jag lyder inte annan lag, skriver Tocqueville i kapitlet om tyranni i Om demokratin, och tillägger: det betyder inte att jag förnekar folkets suveränitet, utan endast att jag över folkets huvuden appellerar till människosläktet. Tanken är omöjlig att precisera, men kan översättas till civilkuragets grundsats: i en konflikt mellan rätt och lag lyder jag rätten.”

Nina Bouraoui: Våra kyssar är avsked (Elisabeth Grate Bokförlag, övers. Maria Björkman)

 


Jag har just varit vaken en natt och läst den till svenska översatta boken av Nina Bouraoui, Våra kyssar är avsked (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman). För varje bok jag läser av henne blir min övertygelse allt starkare, vi har här att göra med en av den moderna franska litteraturens verkligt stora namn.

 

Utifrån ett slags motto har hon i den nedtecknat minnen av människor hon älskat och/eller älskat med, av föremål och platser som blivit som en kärlek för henne. Mottot lyder: 

 

”Åtrån är inte fristående. Den är mångsidig och hemlighetsfull. Den är till genom andra människor och för andra människor. Jag har gått tillbaka till män, kvinnor, föremål och bilder som har skapat den människa som jag är.”

 

Åter möter vi en kvinna som har nära till sin åtrå. Den går som en röd tråd genom författarskapet. Det som lyser allra starkast här är de fragment som söker sig ända ner till femårsåldern. Ännu fler kretsar kring de alldeles tidiga tonåren. Det förvånar och gläder mig att en författare så övertygande kan skildra sina första sexuella känslor så starkt som hon gör. Kanske kan människor i allmänhet också göra det. Själv minns jag ingenting av sexualitet från barndomen. Det är först när puberteten förvandlar allting som också den erotiska åtrån fäster som ett minne. Nu är ju Nina Bouraoui inte en fackförfattare. Hela hennes gärning är skönlitterär, också när det är konkreta, levande människor och egna erfarenheter hon skriver om.

 

Eftersom Nina Bouraoui är bisexuell får vi möta kärlek både till män och kvinnor, även om kvinnorna dominerar. Med Kärlekens geografi (2008) chockade hon enligt egen uppgift många av sina läsare. Den skildrar en kärlek till en av hennes läsare, en man. Lesbiska kvinnor anklagade henne för förräderi. Det är förstås komiskt, som om människor trodde att en författare har ett slags kontrakt med sina läsare, ett kontrakt som går ut på att hon aldrig skulle få överraska eller förvåna.

 

Tillbaka till den nya boken. Det är just denna mänskliga nyfikenhet och utforskandet av den egna personen som gör så starkt intryck hos Nina Bouraoui. Jag kan läsa hennes prosa som om den var poesi. Jag vill därför bjuda bara på lite exempel:

 

”Jag åtrår hennes förlåtelse och sedan åtrår jag min hämnd. Min sorgsenhet följer ingen logik.”

”Det hade tagit tid innan hon kände sig trygg hos en kvinna. Hon kom från männen som man kommer från ett land.”

”Som man skulle ha kunnat fråga en alkoholist eller en narkoman om hans eller hennes beroende frågade en väninna som jag inte träffat på femton år, vid busshållplatsen på Rue de Turenne, i en solstrimma som tycktes skilja oss från resten av världen: - Har du slutat med kvinnor?”

”Jag vävde en framtida åtrå, lättsinnig inför det okända.”

”Jag kysser dig som första vidagen.”

 

Att läsa en sådan prosa är att själv, som läsare och betraktare, förflyttas bakåt i tiden, till de dagar som var åtråns och icke-rädslans. Det är stort för mig. Jag ska genast börja om från början och läsa Våra kyssar är avsked.

 

söndag 2 februari 2025

Den obildade massan

 


Cecilia Hansson skriver i Svenskan:

Han är ovanligt diskret för att vara den han är – en ständigt Nobelpristippad, internationellt efterfrågad stjärna. Han gör inte gärna intervjuer, är blyg och trivs inte bland folk.

Som en luffare och en globetrotter på samma gång delar han sitt liv mellan Wien, Trieste och Budapest – men rör sig ledigt runt om i hela världen.

Han är uppvuxen bland den bildade borgerligheten, i en by i sydöstra Ungern, långt borta från stadslivet. Men har även utforskat samhällets lägsta delar och något i hans gestalt berättar om att han har genom­skådat världen, att blicken verkar sett mer än han berättar om.

Det är tio år sedan jag träffade författaren László Krasznahorkai sist. Då sågs vi på ett tjusigt och inrökt kafé i Budapest där sofforna var klädda i rött. Nu är han i Stockholm med sin översättare Daniel Gustafsson för att ta emot Kulturhuset Stadsteaterns inter­nationella litteraturpris för romanen ”Herscht 07769”. Ett slags dystopi som kretsar kring den något oväntade kombinationen Johann Sebastian Bach och nynazister, och som framstår som märkligt aktuell, samtidigt som författaren själv tycks verka inifrån ett tidlöst universum.

Vi ses i Norstedts lokaler på Riddarholmen. Som den gentleman László Krasznahorkai är slår han ut med armarna när han ser mig, utbrister att vi ju firar tioårsjubileum och föreslår skämtsamt att vi ställer in intervjun och beställer in champagne i stället.

(...)

Medan vi gör oss redo för att ta oss ut för att ta några bilder pratar vi om hans inspiratörer. Om Bob Dylan och hur viktig folkmusiken och beatpoesin var. För att inte tala om hans radioprogram på olika teman, som var som en glimt ifrån en annan värld. Om frijazzens inflytande för hans skapande och om John Coltranes känsliga händer. Varför konsten är extra betydelsefull i den gamla världen som utgör Centraleuropa.

Samt om hans inspirationskälla Franz Kafka. Att det faktiskt var han som fick honom att bli författare.

– När jag var tolv år liten ville jag vara med i min brors gäng, han var arton år. Han läste mycket, och en bok var han särskilt intresserad av. Han läste den den två gånger. En natt när han sov smög jag in och tog boken ur hyllan och försökte läsa den med en ficklampa. Boken var ”Slottet” av Franz Kafka. I många år förblev den hemlig för mig. Det är den högsta formen av litteratur, som bär den sortens hemlighet

– Jag försöker hela tiden komma lite närmare Kafka. Men så ser jag min hand, och då är min handflata tom.

https://www.svd.se/a/vgyRjm/outbildad-massa-finns-sa-manga-skitstovlar

 

 

lördag 1 februari 2025

Den gamla sedeln och kommunismen

 

Arbetarna stod i centrum på Albaniens sedlar. Enver Hoxha härskade. Lekë hette valutan. Här är det en kvinna i bomullsfabriken som visas upp. Hon spinner i maskin tio timmar varje dag, hennes lungor fylls av det dödande dammet.

Numera slåss den egna valutan med dollarn och euron om uppmärksamheten. Vem vinner? Det är inte svårt att gissa.

Den här sedeln tog jag med mig hem sommaren 1978 då jag varit platschef för Svensk-Albanska och representant för RESO.

Marianne Faithfull har lämnat oss

 
 
Vår älskade Marianne Faithfull är borta. 
 
Glömmer aldrig solokonserten 1997 på KB i Malmö med bara en lysande pianist, Paul Trueblood. Det är samma konsert som visas i videon här, bara en stund kortare.
 
Två timmar Weil-musik med en avslutande klassiker förstås; As Tears Go By!
 
Det finns ingen anledning att här upprepa biografiska fakta. Det har andra redan gjort så bra.

fredag 31 januari 2025

Att inte släppa taget om sin döde son

Ett slitet fönster till vedförråd hos Tobbe.
 

Nej, jag släpper aldrig taget. Tobbe är mitt yngsta barn. Född 1986. När han dog var det som om jag själv skulle dö. Jag behövde ledas in i rummet där han låg i bårhuset. Han såg alldeles levande ut, min älskade Tobias. Han hade smuts under naglarna, som alltid när han kom från jobb. Skäggstubb och en doft som alltid var hans.

Varför kan man inte släppa taget? Därför att den människa som är en del av mig förblir det så länge jag själv lever. 

Om än mycket sjuk efter mitt hjärtstopp och med neuropatin brutalt närvarande, lever jag tillräckligt för att orka omvandla sorgen till hans dagliga närvaro.

torsdag 30 januari 2025

Bemärkelsedag fyrtiosex

Mobilfoto: T.N.
 

 Idag fyller hon 46 år, mitt tredje äldsta barn. Varje gång någon av dem har en högtidsdag går mina tankar bakåt, och förstås framåt. Vid Åhus låg dimman över havet så att skärgården knappt syntes.

Inne i mig tätnar den dimma som bryter ner vad som en gång skapats. Det är det mänskliga livets självklarhet.