Världen av i dag är en skitig värld

 

När jag återvänder till det jag skrev om Stefan Zweig (Världen av igår. En europés minnen. (Ersatz, originalet utkom 1942 med titeln Die Welt von Gestern på det tyska exilförlaget Bermann-Fischer AB i Stockholm, svensk översättning 1943 av Hugo Hultenberg, reviderad av Anna Bengtsson 2011) ser jag hur jag resonerade:

 

Vet människan när hon lever i en förkrigstid? Jag tror inte det. Idag vet vi inte vad som kommer att ske, vi kan bara konstatera att det finns många oroväckande tecken. Visste mellankrigsmänniskan att det första världskriget snart skulle följas av det andra, ännu värre, brutalare och förödande? Stefan Zweig får mig att fundera på det, när jag läser hans gripande memoar Världen av igår. Zweig befann sig mitt emellan de två krig han sett med egna ögon, och det är i mellanperioden, då de tio goda åren är över och Hitler griper makten i Tyskland, som han klart och tydligt formulerar en insikt: kriget kommer att börja på nytt. Han befinner sig i England när tyskarna angriper Polen, och tänker ändå högt med orden ”Det behöver ju inte betyda krig” som han säger till den brittiske tjänstemannen på folkbokföringskontoret. Han möts genast av protesten: ”Jo, vi har fått nog! Man kan inte låta dem göra samma sak omigen var sjätte månad! Nu måste det bli slut på det här.” Det går bara två dagar, så förklarar England krig mot Tyskland. Det andra världskriget har börjat.

 

Begreppet "förkrigstid" har jag använt otaliga gånger, i många år, både i mitt författarskap och här i bloggen. Det är nu meningslöst. Det är det därför att vi lever i en konkret krigstid. Det Zweig kallar "världen av igår", är plötsligt inte heller nu verklighet. Vi lever i världen av i dag. Världen av i dag är en värld av grymmast tänkbara angreppskrig. De skyldiga kan ges namn som Putin och Lavrov, men i själva verket är hela den ryska makten och "eliten" skyldig. Att det ryska folket i så hög utsträckning instämmer kan jag bara förklara med en effektiv, monolitisk mediapropaganda, i press, radio och tv.

 

Världen av i dag är en skitig värld som jag helst hade velat slippa leva i.

Till liv, till frihet, till ensamhet

 

   

När Susan Sontag skriver om de stora polska diktarna ser hon hur ensamhetstemat hos Adam Zagajewski också är intimt förbundet med nationens öde. Ingen har gått fri från det historiska förhållandet att striden varit vardagsmat.

 

"Historia betyder strid. Historia betyder tragiskt dödläge - och att ens vänner fängslas eller dödas. Historia betyder eviga utmaningar av nationens själva rätt att existera." (Susan Sontag om Polen i Där tonvikten ligger)

 

Hon ser samma förhållande hos författare som förbinder många av samtidens israeliska diktare med det östeuropeiska. Inte så få av dem har rötter just i Polen, men också i Estland, Lettland och Litauen. En av dem, A.B. Yehoshua föddes i Jerusalem som femte generationens sefardiska judar, han var kanske, vid sidan av Yehuda Amichai, en av de främsta i sin författargeneration: 

 

"Ens emotionella reaktioner på vilken nyhet som helst om en israelisk förlust, ett nerskjutet plan, är förutbestämda. Därav kommer sig bristen på avskildhet, oförmågan att vara ensam i andlig mening och nå fram till ett liv av intellektuell kreativitet." (A.B. Yehoshua citerad av Sontag)

 

Men varje gång jag tänker i den riktningen vill jag hejda mig själv och säga att ensamhetstemat förstås är universellt. Om så inte vore, varför upptar det i så fall mig? Det upptar mig av det enkla mänskliga skälet att samtiden är motbjudande och att inga egentliga alternativ – i tiden eller rummet – gives. I historien manas vi förvisso till strid. Men samtiden betyder också hävdandet av den egna rätten. Till liv, till frihet, till ensamhet. Ingen kan tvinga en annan människa utan att i samma ögonblick bli en tyrann. 

 

Så: hur förena det Yehoshua kallar "oförmågan att vara ensam i andlig mening och nå fram till ett liv av intellektuell kreativitet?"

 

Helgens tankeskärpa

 

Nej, det är ingen flykt. Det är helgens tankeskärpa. En film som överträffar det mesta. 

       

Vi blir förbluffade av filmen. Tio stycken dvd-filmer har vi köpt i butikens utförsäljning. Den första vi slumpmässsigt sätter på är Levan Akis Passage. Mzia Arabuli från Georgien i huvudrollen är sensuell och saklig på samma gång.

 

Man säger att vår teknik – dvd-spelaren – är primitiv, men det vi får se är mirakulöst.

Pessoa som människa och kakel

 

Portugal har mycket att visa upp. Skämmas för - och vara stolt över. Alla de artiklar och reportage jag gjorde från Lissabon lärde mig mycket på den punkten.

Som gammal kolonialmakt hade man skammen att dras med. Den fanns också i konsten och litteraturen.

Men ack, så mycket att vara stolt över. Fernando Pessoa steg fram postumt. Kistan med texter blev fantastiska böcker för oss efterlevande. Vem har inte läst Orons bok? 

Matkulturen? Inte en enda besökare i landet har missat de fina rätterna. Jag lärde mig mycket om fisk i gränden där vi åt. Men också om lammkött.

Pessoa har jag läst så många gånger att jag förbluffas över min egen hunger. Jag läser honom nu igen. Och återvänder också hit, till Heróstrato. E a busca da imortalidade.

Och förstås till Henrik Nilssons fina Mitt hjärta är lite större än hela universum.

 

 

Christoph Heins Den främmande vännen

 

Det finns inget bättre än att återvända till de böcker som översattes och utgavs på 1970- och 1980-talen. Jag tänker på en särskild kategori böcker, nämligen de som skrevs och utgavs öster om gränsen mellan vårt Europa och det som ockuperades och styrdes från Moskva. Här finner jag ofta den riktigt angelägna litteraturen, både i det som fick lov att ges ut, och det som spreds underjordiskt i maskinskrivna kopior. En bok som verkligen utgavs i DDR, 1982, är Christoph Heins Den främmande vännen (utkom i Norstedts förnämliga Panter-serie 1983, i översättning avUlrika Wallenström). Det var en tid då förlagen kunde kosta på sig att introducera viktiga europeiska författarskap, inte minst de tyskspråkiga, som nu försummas grovt.

Heins bok är mycket svår att skriva om. Den saknar varje form av sensation. Den saknar rentav något som helst som avviker från den vardagliga livet. Hans förmåga att lyfta det livet så att det får ett slags poetisk skönhet är kanske det märkvärdigaste av allt. Romanens huvudperson är en kvinna i 40-årsåldern, läkare till yrket. Två personer är ständigt närvarande i hennes liv, sjuksköterskan Karla och en man som heter Henry. Han är en vän och älskare, men gift och bosatt på annan ort.

Hein skriver fram bilden av ett liv som varken är lyckligt eller tragisk. Man skulle kunna kalla läkarens liv för en jämn ström av vardagar med rutiner, utan höjdpunkter eller dramatik. Dramatiken i romanen består av att vi redan från början vet att Henry har avlidit. Först mot slutet får vi veta hur och varför.

Det är något märkvärdigt trolskt med den här boken. Jag kan inte sätta fingret på det. Men jag kan konstatera att jag trivs väldigt bra i Heins och hans karaktärers sällskap. Bara vid ett enda tillfälle visar sig DDR-diktaturen i politiska termer. Allt övrigt är subtilt, finstilt, och man får lov att vara uppmärksam på de små koder som styr deras liv, både på sjukhuset där de arbetar och i privatlivet (läkaren bor i en hyreslägenhet, dit det inte är ovanligt att andra hyresgäster kommer för att få någon åtråvärd medicin eller annan hjälp av läkaren).

Så som Hein berättar föreställer jag mig att våra liv ser ut. De lunkar på. De har sina höjdpunkter och sina sorgeämnen. Och plötsligt en dag är de slut.

Att ingenstans komma

 

Att ingenstans komma är nu mitt öde. Jag har inte varit utomhus mer än tio minuter i år.

Att se på gamla bilder får räcka. Denna togs på Landöns hamn för två år sedan. Vilken tid det var. Ska jag leva på minnen?

Dezső Kosztolányi: Kyssen. Noveller och dikter

 

Dezső Kosztolányi: Kyssen. Noveller och dikter (Brända böcker förlag, översättningar av bland andra Robert Måshult (novellerna), Ove Berglund och János Kozma).

Dezső Kosztolányi (1885-1936) har kallats dandy och man har betraktat honom som en ungersk själsfrände till Oscar Wilde (som han översatte till ungerska). Han lär ha tillbringat det mesta av sin tid på Café New York i Budapest, och har bakom sig romaner, noveller, dikter, essäer. Bara 51 år gammal dog han i cancer.

Den samling som Ove Berglund utgav på Brända böcker förlag, Kyssen,är en riktig pärla. 

 
Berglund citerar i förordet en ungersk språkvetare, János Lotz, som i samlingen Ungersk dikt (1944) skriver om Dezső Kosztolányi: ”I det vardagliga upptäcker han det mystiska och hemlighetsfulla. Hans intima saklighet genombrytes endast av hans djupa dödsångest. Han räknas som en av den ungerska litteraturens främsta prosaförfattare…”

Det börjar redan med första novellen, Kvinnan från Wien. Det är en glimrande berättelse om en man som lånar ut sin bostad varje onsdag. Han ger Ábel nyckeln, hälsar honom och en kvinna välkommen onsdagarna framöver, då han själv lovar att hålla sig borta. Han ställer fram likörer och cigarretter till dem.

När han återkommer till sin bostad ser han att de varit där. Två försiktigt använda glas och en fimp i askfatet. Han blir förstås allt nyfiknare. Och en kväll, just en onsdag, stöter han till sin förvåning ihop med Ábel. Har han slutat träffa kvinnan i vännens lägenhet? Ja, han har gjort slut med henne ”för länge sedan”.

Ändå fortsätter en kvinna att komma till hans bostad varje onsdag. Och snart står det klart att det är olika män som kommer till henne. Så han beslutar sig för att stanna hemma och överraska henne. Det som sedan händer upptar knappt en sida i boken. Men det är i den avslutningen som författaren visar hur man fångar sina läsare. Det är fyndigt, det är laddat och framför allt är det raffinerat skrivet.

Så fortsätter det i boken. Och jag vill gärna framhålla några enskilda noveller: Pál Vékonys liv och död, därför att den med träffsäkerhet tar sig an ett tabubelagt ämne, i skildringen av den unge pojken som tar sitt eget liv, och bokens höjdpunkt, Omelette à Woburn, för att han här på samma drabbande nivå som Hamsum i Sult lyckas porträttera en ung mans outhärdliga hunger, när han med synnerligen lite kontanter på fickan hamnar på en lyxrestaurang. Det är en både grym och rolig skildring av en absurd situation.

Man kan också nämna Tailor for Gentlemen som med skenbar enkelhet berättar om vådan av att gå in i fel portgång när man vill köpa sig en skräddarsydd kostym, och Alfa som är en lysande skildring av vad som egentligen sker när man är nyinflyttad i en bostad och utlöser en hunds ständiga skall (tro inte att människor blir irriterade på hunden Alfa, utan på den nyinflyttade, ”den där vidrige stenografen.”) När han tvingas flytta därifrån ganska snart fattar han också ett för hunden avgörande beslut.

Slutligen vill jag nämna novellen Nyckeln, som får en tioårig pojke att blotta omständigheter kring faderns yrkesliv, och som därför skoningslöst visar hur djup klyftan mellan barnens och de vuxnas världar kan vara.

Bokens lyrik är ett välkommet bidrag till förståelsen av hur den såg ut i Ungern vid förra sekelskiftet. Och jag måste förstås också nämna Henrik Edströms vackra illustrationer.

Shlomo Venezia: Sonderkommando

 

Inför ännu en bok om förintelsen ställer jag mig frågan, om man orkar med fler berättelser om deportationer av miljontals människor, gaskammare, selekteringar, och likhögar. I samma ögonblick jag ställer frågan blir jag varse att man kan närma sig vittneslitteraturen på två sätt: antingen ser man den som en stor, kollektiv samling berättelser där det mesta, om inte allt, redan är sagt, eller så ser man varje bok som en unik, individuell berättelse i egen rätt.

Jag väljer den senare strategin för att alls orka ta till mig Shlomo Venezias vittnesbörd om den påtvingade tjänst i ett sonderkommando, som han och andra judar utsågs till, och som därmed gjorde dem till sitt eget folks bödlar och nazisternas medbrottslingar.

Denna sista aspekt är naturligtvis den viktigaste, och det sägs att Shlomo Venezia är den förste som utförligt berättar utifrån denna erfarenhet. Så trots att hans berättelse i mångt och mycket är densamma som de tusentals volymer vi redan sett publiceras, har den i sonderkommando-erfarenheten något unikt att tillföra.

Detta vittnesmål bygger på samtal som Béatrice Prasquier tillsammans med historikern Marcello Pezzetti haft med Shlomo Venezia, i Rom under april och maj 2006. Venezia, född 1923, tillhörde den italiensk-judiska kolonin i Grekland, och han deporterades när nazisterna ockuperat landet, hamnade i Auschwitz-Birkenau och tvingades till ett sonderkommando.

Vad var då ett sonderkommando? Det var helt enkelt ett specialkommande, bestående av de arbetare av judisk härkomst som tjänstgjorde i krematorierna. De fick göra nazisternas smutsiga jobb men hamnade i de flesta fall själv i krematorieugnarna. Jag kan tänka mig att glömskan, skammen och döden själv gjort sådana vittnesmål sällsynta, men här har vi ett utförligt nedtecknat och översatt.

Som sådant är det naturligtvis ovärderligt, även om det i själva grundberättelsen inte tillför något avgörande nytt till den befintliga kunskapen om förintelsens dagliga rutiner och vidrigheter. Venezia berättar både sakligt och detaljerat. Han besvarar alla Prasquiers frågor artigt och väjer inte ens för sådant som ställer honom själv i mindre smickrande ljus. Intressantast i boken blir naturligtvis berättelsen om upproret i sonderkommandot, då man försöker återskapa sin egen mänsklighet i revolt mot SS-trupperna.

När berättelsen går mot sitt slut och Venezia får frågan vad hans erfarenhet betytt och betyder för honom idag svarar han att det är själva livet som förstörts inom honom: "Allt för mig tillbaka till lägren. Vad jag än gör, vad jag än ser kommer jag alltid tillbaka till samma plats (…) Man lämnar egentligen aldrig krematoriet."

När jag läser de orden ser jag, än en gång, att Hitlers offer inte bara var de miljoner man hann döda. Också de som överlevde är offer, deras livs slogs i spillror och deras helvete orsakar dem än idag stora lidanden. Det är en viktig slutsats som rör alla totalitära och diktatoriska system, oavsett vad de kallar sig.

Foto: A. Nydahl

 

Amiel: En drömmares dagbok

 

"Jag vars hela varelse, tanken och hjärtat, törstar efter att uppgå i den levande verkligheten, i medmänskorna, i naturen och i Gud, jag som förtäres och förstöres av ensamheten, jag stänger in mig i ensamheten och förefaller att icke trivas med någon annan än mig själv, att vara mig själv nog... Själens stolthet och reservation och hjärtats skygghet ha kommit mig att våldföra alla mina instinkter och fullkomligt vända upp och ned på mitt liv. Jag har faktiskt alltid gått ur vägen för det som lockade mig, flytt det som behagade mig mest." (ur Henri-Frederic Amiel: En drömmares dagbok (W&W, 1947 i översättning av Klara Johanson)

Om det är tvärtom, om det faktiskt är så att man går ur vägen för det som varken lockar eller behagar, om man stiger åt sidan för det som "the madding crowd" åtrår? Om hjärtats skygghet faktiskt inte medger ett bejakande av de instinkter som betraktas som eftersträvansvärda? Det är egentligen såana frågor som upptar mig.

Kopistens misstag på nytt

 

Jag vill bort från denna vidriga samtid. Den är förljugen, falsk och självbedragarens tid. Jag ser hos Botho Strauss mycket som jag kan nicka igenkännande åt.

I Kopistens misstag (översättning Lars W Freij) skriver han: "De flesta nu levande skriftställare har som om det vore en självklarhet gjort upp i godo med makthavarna, det gamla sättet att skriva har försonats med den moderna tiden. Nu har, oförhappandes, en vägran att finna sig i ett sådant 'aggiornamento' kommit in i själva arbetet, och den författare som följer sitt skrivandes förtrollade stig har knappast något annat val än att långsamt men säkert avlägsna sig från sin tid."

***

Från 2014:

Botho Strauss säger i Kopistens misstag: "Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare." Kan någon av oss stiga upp om morgonen utan att ta hänsyn till detta? För mig sitter insikten i själva hjärtat. Det är både en smärtsam och en nödvändig insikt.

Sedan en av mina riktigt gamla vänner idag sagt att "det fria ordet är en tom illusion" som man använder för att förtrycka andra människor, var jag tvungen att ta fram några böcker och orientera mig mot en helt annan verklighet.

Den kulturrelativistiska synen på livet ser i mina ögon bara ut som ett slags västerländsk bortskämdhet. Det fria ordet är i själva verket det dyrbaraste vi har. Om jag betraktar det som en tom illusion glömmer jag också bort alla som förföljs, torteras och dödas för att de, muntligt eller i skrift, försökt använda sig av ordet. Man kan också släppa sådana tankegrodor om man tror att framtiden avgörs av huruvida man är "snäll" eller ej. Frihetens fiender lär inte i framtiden, lika litet som i det förflutna, bry sig om den kategorin. Liksom 1990-talets totalitära ideologier kommer dagens att krossa varje försök till formulering av just det fria ordet.

Jag vill bort från denna vidriga samtid. Den är förljugen, falsk och självbedragarens tid. Jag ser hos Botho Strauss mycket som jag kan nicka igenkännande åt.

I Kopistens misstag skriver han: "De flesta nu levande skriftställare har som om det vore en självklarhet gjort upp i godo med makthavarna, det gamla sättet att skriva har försonats med den moderna tiden. Nu har, oförhappandes, en vägran att finna sig i ett sådant 'aggiornamento' kommit in i själva arbetet, och den författare som följer sitt skrivandes förtrollade stig har knappast något annat val än att långsamt men säkert avlägsna sig från sin tid."

Precis så! Det ges inget val. Jag avlägsnar mig, bit för bit. Genom att stryka namn i adressboken och steg för steg avstå från den mediala offentligheten kan jag också bättre värdera utsagor om det fria ordet. När jag beslutade mig från att avstå från varje medverkan i svensk dagspress var det en av flera tankar som mognat.

Den västerländska förmätenhet som gör varje frihet till något man kan ha eller mista vänder jag mig med hela mitt väsen emot. 

(Ur min bok Solitär i nyspråkets tid)

 

Per Helge: Det stora kärlet. Berättelse om en släkts livsfärder i Småland och Nordamerika (Stadsmuseet Näktergalen, Vimmerby)

 

”En färd är varje människa” (Petter Bergman)

Om vi lyfter ut den religiöst-politiska aspekten, islam, och flyttar oss tillbaka i tiden finns det skäl att ställa frågan: vad skiljer eller förenar de människor som idag, just nu i detta ögonblick, vid Nordafrikas kust eller på andra platser ger sig ut över havet för att nå en plats där ett bättre liv kan finnas, å ena sidan, och alla de smålänningar som på 1860-talet fyllde skeppen till Amerika å den andra?

Jag har grubblat mycket på saken under läsningen av Per Helges bok Det stora kärlet. Hans bok berättar om de människor som ”lämnade sin karga socken (Locknevi)” för att resa via ”Vimmerby till Nässjö, Kristiania, Hull och Liverpool” till New York, där de steg i land redan med anpassade och amerikaniserade namn som Johnson, Swansson eller helt nya som Hill, Barton och Harris.

Nå, vad skiljer och vad förenar? Det som förenar är lätt att se: människor flyr fattigdom (ibland ren svält) och/eller krig. De söker frid och fred, de söker ett bättre liv. Ett bättre liv kan vara ett där maten självklart står på bordet varje dag. Det kan också vara drömmen om att resten av livet vara försörjd av en nordisk välfärdsstat. Just på den sista punkten har flykten skapat oläkbara, gigantiska slitningar, motsättningar och konflikter. Det finns en gräns för hur många ett land som Sverige kan ta emot. Och där är det inte enbart eller främst de ekonomiska faktorerna som avgör. Viktigare är de sociala konflikterna, våldet, övergreppen, klanbildningarna och de etniska enklaverna. De undergräver både på kort och lång sikt. Man kan ändå säga att 1860-talets människor har mycket gemensamt med våra tids. Men det som skiljer är avgörande på en mycket viktig punkt: de kulturella motsättningarna, civilisationernas sammandrabbning för att använda ett modernt begrepp. De som nu kommit och kommer har moskén som samlingsplats, de lyder Koranens moraluppsättningar och Sharias lagar. De lever liv oförenliga med mottagarlandets.

När detta är sagt vill jag berätta om Per Helges bok. Det som gör den en smula unik är att han berättar om sin egen släkt. Han reser, ofta och väldigt långt, i USA för att leta rötter och eventuella ättlingar till människor från flyktens tid. Han har deras namn, både från utgångsplatsen där han själv är född och uppvuxen, och han vet var han ska leta. Gripande berättar han om deras livsöden där borta. Det är slit, hårt arbete, nya villkor. Några av berättelserna är särskilt angelägna, som den om John som var farmoderns äldste bror. Han lämnar syskonen i Chicago, tar sig till Canada och blir skogsarbetare femton år efter sin ankomst till Nordamerika. Per Helge ”ser” honom i den lilla orten Cranbrook i British Colombia, Canada. Detta är en trakt, skriver Helge, där det talades ”yxans och sågens tydliga språk”. Cranbrook var ett litet nybyggarsamhälle som grundats av missionärer.

Johns öde blir sedan signifikativt, och lärorikt. 1916 tar han värvning och reser till Europa och det första världskriget. I en första sammandrabbning med tyskarna vid Somme stupar han. Han dog av granateld. Så fullbordades hans livscirkel; från Småland i Europa till USA och Canada för återresa till Europa, där hans liv ändades.

Per Helge skriver:

”När jag åter betraktar det där fotografiet av John, bland fyrtio andra män på väg ut mot krigets front i Europa, ser jag hans berättelse, skymtvis, den finns i det tunga ansiktet, ja i hela kroppen; den har inga ord, bara en melodi, jag hör den sjunga allt starkare. Var kommer den ifrån? Inifrån; den ljuder i mig som från ett instrument – ja, jag är det instrumentet. Berättelsen sätter den i rörelse; medan jag betraktar bilden, berättar vi, han och jag, och sjunger och ropar mot varandra. Det är en svår sak, att sjunga och bli sjungen av någon. Hade de sången ord, skulle vi i sådana ögonblick kanske sprängas.”

Krigsdagböcker

 

Ernst Jünger skriver i Krigsdagböcker i urval (Bokförlaget Faethon, nyutgåva av 1975 års version på Cavefors förlag i översättning av Stig Jonasson):

 

”Jag kände att man som författare också är hemmastadd i mörkret.”

 

Jünger skriver en prosa som är både vacker och precis. Det senare är han självklart i krigssituationerna, vilka han återger utan sentimentalitet.

 

Skönheten i hans språk ser man nästan genast.

Gjirokastër i minnenas värld

Gjirokastër, foto: Thomas Nydahl

  

Kan man sjunga en lovsång idag? Den skulle bära på ett enda ord: Gjirokastër! Man kan träta om stavningen, men det känns onödigt när det viktiga är ljuden och dofterna från själva staden. Och så läser jag mer än gärna Lea Ypis nya bok Förödmjukelse, men jag gör det här hemma. Ack, denna stad och dessa minnen! 

Förtigandet, tigandet

 

"Att förtiga är början till att tiga ihjäl. Jag fortsätter att skriva för att inte höra tigandet omkring mig." - "Total brist på vänskap är svårare att bära än kroppslig undernäring." - "Diktare och konstnärer känner övergivenheten." Zenta Maurina: 2 januari 1950, ur Exilens tragik. Svenska dagböcker (översättning Helga Backhoff Malmquist).

Det Zenta Maurina säger är en konkret livskänsla för mig. Tigandet är inte ett självändamål, det är en läkningsprocess, bortom det mediala bruset. Tigandet fungerar som skyddsrum. På sin höjd ryms det där en cellosonat, Bachs. Och kaffet till läsningen. Att sedan skriva sig upp ur tigandet och ut ur skyddsrummet är en process styrd av nödvändighet och inre tvång. Att känna övergivenheten är bara ett dammkorn av betydelse jämfört med allt det andra.