"Individens frihet måste begränsas..."

Foto: Astrid Nydahl

 

Nog är följande från min blogg mycket giltigt i dag? Bokbrännarnas, metoo-aktivisternas, konst-angriparnas, universitetsförstörarnas och de övriga samtidspöblarnas dagar pågår i samma anda. Ni som minns de omfattande upploppen i England 2011 känner igen er.

Max Hastings säger sig vara säker på att de som deltar i upploppen, svarta och vita, som har bränt ner och plundrat runtom i England, tänker att de haft roligt, att livet blivit intressantare, att de har fått uppmärksamhet. 

Som en ung flicka sa i en BBC-intervju, så har upploppen visat ’de rika’ att ’vi kan göra precis vad vi vill’. Hastings menar att det beror på, att dessa unga människor saknar en moralisk kompass som skulle göra dem mottagliga för skuld eller skam. 

”Förutom att sakna jobb har de inga förebilder i familjer, i de flesta fall lever de i hem där fadern är arbetslös eller helt enkelt bara lämnat dem. De är analfabeter och kan inte räkna, bortom vad som behövs vid datorspelen. I grund och botten är de vilddjur. Jag använder medvetet den termen, eftersom de saknar den disciplin som behövs för att man ska kunna få ett jobb, och det samvete som kan skilja på rätt och fel. De svarar bara på instinktiva, djuriska impulser – att äta och dricka, ha sex, stjäla eller förstöra andras ägodelar. Deras uppträdande på gatorna liknar det som isbjörnen hade när den angrep ett norskt turistläger förra veckan. De gjorde vad som föll dem in och till skillnad från björnen, var det ingen som sköt dem för det.”

Hastings sätter in upploppen i ett större socialt sammanhang och skriver: 

”Den nedslående sanningen är att det på botten av vårt samhälle finns ett skikt av unga människor utan färdigheter, utbildning, värden eller mål. De saknar det som de flesta av oss skulle kalla ’liv’, de bara finns till. Ingen har vågat föreslå dem att de borde känna samhörighet med något, minst av allt Storbritannien eller deras lokalsamhälle. De tittar inte på kungliga bröllop” konstaterar Hastings och tillägger att de förstås inte heller är stolta över att vara ”Londoners, Scousers (Liverpoolbor)  eller Brummies (Birminghambor)”.

Är det ändå inte värst, att de vid sidan av total okunskap om det förflutna, “saknar allt intresse för nuet”? frågar Hastings. Det enda de tycks bry sig om, säger han, ”är videospel, gatuslagsmål, droganvändning och brottslighet.”

Hastings hänvisar till John Stuart Mill som 1859 skrev essän On Liberty i vilken det heter: “Individens frihet måste begränsas så pass att han inte blir en plåga för andra människor.” Ändå är det så, att det överallt i landet bryts mot denna vitala princip för ett civiliserat samhälle, ostraffat, säger Hastings.

Vem ska man lägga skulden på? Hastings:  

”Familjens sönderfall, den fördärvliga bilden av ensammamman som något önskvärt, familjelivets förfall där till och med gemensamma måltider blivit sällsynta, allt detta har bidragit i hög grad till den unga underklassens tillstånd (…) Och hur är det med skolan. Jag tror inte att den kan beskyllas för att ha skapat en groteskt njutningslysten, icke-bedömande kultur. Den har sist och slutligen sanktioneras av parlamentet, som vägrat goda, att barn har bättre förutsättningar med två föräldrar istället för en, och att beroende-kulturen är en tragedi för den som får något utan motprestation.”

Vad blir det av barnen i en sådan skola? Hastings skriver: 

”De saknar koder och värderingar som hindrar dem att uppföra sig anti-socialt, eller rentav kriminellt, och en liten risk att bestraffas för att de gör så. De saknar ansvarskänsla för sig själva, och ännu mindre för andra, och ser ingen annan framtid än nästa måltid, nästa sexuella upplevelse och nästa fotbollsmatch på tv. De utgör en belastning på samhället, eftersom de inte bidrar med någonting, samtidigt som de kostar skattebetalarna miljarder. Den liberala opinionen anser att de är offer, eftersom samhället har misslyckats med att erbjuda dem tillfälle att utveckla sin potential. De flesta av oss skulle kalla det nonsens. De är istället offer för en perverterad livssyn, som sätter den personliga friheten allra högst och förnekar underklassen den disciplin – ansvarsfull kärlek – som ensam kan möjliggöra för några av dess medlemmar att fly beroendets träsk, där de nu lever.”

Naturligtvis betraktas Hastings tankar som djupt reaktionära. Det kan jag förstå, eftersom de uttrycker en starkt rationell reaktion på det sociala och kulturella förfall vårt europeiska kultur befinner sig i. Är det inte just till dessa människor vi bör söka oss för resonemang och studier? Den som inte reagerar på samtiden har förstås ingenting nytt eller tänkvärt att erbjuda oss. Mot slutet av sin essä säger Hastings att hans hund uppför sig bättre än de ungdomar som deltog i upploppen, till exempel i Birmingham. Det får mig att tänka på att människor som uppför sig riktigt illa här hos oss ibland kallas för ”fähundar”. Hastings vrider begreppet åt andra hållet. Och så säger han: 

”Dessa människor är produkter av en kultur som ger dem så mycket villkorslöst att de aldrig får lära sig hur man blir en människa.”

 

På intet stå

Foto:Astrid Nydahl 

 

Hur lever man om man inte vill vara en del av varuexplosionen och konsumismen? Utanför förstås, men vad det än gäller behöver man vägvisare för att fullt ut förstå. Själv har jag genom åren varit beroende – och stimulerad – av sådana som Cioran och Kertész, vid sidan av Simone Weil och de stora polska poeterna/essäisterna, som Adam Zagajewski och Czesław Miłosz. Men livet består inte i första hand av namngivna inspirationskällor i litteraturen utan först och främst av vad läsningen och tankarna leder fram till.

Ulf I. Eriksson är sedan länge en vägvisare. En mycket speciell sådan. Inför de skilda vägarna framstår han som en av få visa. Han går till bestämda delar av litteraturen och filosofin för att hämta det vi i brist på bättre kunde kalla energi och inspiration. I boken På intet stå handlar det om Nietzsche, Vilhelm Ekelund, de sufiska diktarna, Eric Hermelin, Emilia Fogelklou, en del andra och i en mycket lång, säregen essä, Jesus från Nasaret.

Redan inledningsvis säger Eriksson att han skriver om ”olydnadens och ohörsamhetens möjligheter”. Hans väg är radikalt annorlunda än utanförståendets, den handlar också om att ”se till att inte komma ifråga, i det offentligt-produktiva och representativa” och att ”avstå jag och talan till förmån för sin absolut onyttiga lösdrivarexistens.”

Uppfostrad och präglad i vänstern som jag själv är, där motstånd beskrevs som ständig ”kamp” för bestämda mål, kortsiktiga, på vägen mot det paradisiskt socialistiska, blir jag så tacksam över att läsa Erikssons bestämda uppfattning att det är flykten som är att föredra, eftersom ”flykt är motstånd”. Man bör bli och vara ”den paria du är”.

Vår situation är den värsta tänkbara. Konsumismen i den ”utvecklade” kapitalismen är en katastrof, inte bara på det personliga planet, utan också i en större civilisatorisk mening, vår planet har gjorts ”sjuk av den ekonomiska-politiska maktens herrar och förbrytare: rikedomsförbrytarna”.

Mot dessa ställer Eriksson den här bokens män och kvinnor, de som här står för annat och större, ”De är inga dekadenta gourmet-andar och ingår inte i några offentliga, skådespelsartade, självbekräftande kulturcenakel (se nedan).”

Efter det jag här beskrivit förstår var och en att Ulf I. Eriksson inte sitter och tjattrar i några tv-soffor, nej inte ens deltar i ”debatten” på våra alltmer nöjesfältslika kultursidor. Ulf I Eriksson publicerar sig i små kulturtidskrifter – flera av texterna har den bakgrunden – och i de få egna böckerna.

När han läser Arthur Rimbaud ”framstår dagens kultur av civiliserade mindre måttlösheter och enfaldigt självupptagen uppbyggelse och lekfullhet som en virtuosernas veritabla karaokemarknad – medan livsmöjligheten bor i avskildhet/tystnad…”

Det är kanske just den kombinationen som upprepade gånger lyfts fram av Eriksson. Ensamheten, avskildheten, tystnaden och den medvetna viljan att stå bortom och utanför är Erikssons bild av det som möjligen kunde utgöra skillnaden. Det jag skriver här är bara mitt eget försök att hålla fast boken efter läsningen. Ty det är ingen avslutad läsning. Ulf I. Erikssons böcker har den tyngd och det allvar som krävs för ständiga återkomster, omläsningar.

 

***

 

Cenakel:

 

 Religiös betydelse: Salen på Sions berg i Jerusalem som traditionellt anses vara platsen för den sista måltiden och den helige andens utgjutelse på pingsten. 

 Överförd betydelse: En liten, sammansvetsad grupp intellektuella eller författare, ibland syftande på en exklusiv krets "för inbördes beundran"

 

Max Frish Utkast till en dagbok

  

Och så kom den andra. Jag köpte den från h:ström i Umeå men den är utgiven av Faethon också den, så min uppgift om att de utgivits av två olika förlag var alltså felaktig. Fin läsning framöver, i väntan på flytten.

Nyklippt

 

Nere hos min frisören på förmiddagen. Han kommer från Irak. Idag spelade de hemsk hiphop, men när han fick syn på mig ändrade han snabbt till Oum Kalsoum. Han vet att jag älskar henne och han berättade om kunder som har henne på gamla kassettband. 

Det var så jag upptäckte henne i Ramallah under mina tidiga reportageresor i mitten av 1980-talet. Då fanns inte Palestina, utan bara ett Västbanken dit vi åkte för att köpa den bästa arabiska musiken. Klippa kan han och han minns alltid hur jag vill ha både håret och skägget.

Max Frisch Frågeformulär

 

Två svenska förlag ger nu ut verk av Max Frisch på nytt. Det första kom med posten igår, Frågeformulär. För er information är det Faethon som ger ut.

Montaigne tog inte emot beställningar

 

"Somliga har uppmanat mig att skriva om min egen tids händelser, de anser att jag kan betrakta dem med en blick som är mindre förvrängd av lidelse än andras och att jag kan betrakta dem på närmare håll eftersom ödet har gett mig nära kontakt med ledarna för olika partier."

 

Det vill inte Montaigne göra. I första bandet, kapitel tjugo av Essayer reder han ut varför. Han anser sig för det första skriva med en "hackig stil" som gör honom andfådd. Han är "dålig på disposition" och "okunnigare än ett barn om uttryck och glosor för de vanligaste saker." Utifrån det har han fattat sitt beslut att bara skriva om det han anser sig kunna "tala om", därmed "anpassande ämnet till min förmåga." 

 

Montaigne tog inte emot beställningar. Han skrev inte på andras uppdrag än sitt eget. Och han hade ju redan i förordet till sina essayer påpekat att ämnet för texterna var han själv. "Skulle jag välja ett ämne som styrde mig skulle jag riskera att digna under bördan."

Montaigne skulle alltså, trots att han hade "nära kontakt med ledarna för olika partier", inte ha fungerat som journalist på Aftonbladet eller Rapport. Där skulle de ha tvingat honom att kratta manegen för såväl sittande som kommande medlemmar av politikerklassen. I bästa fall skulle han ha skrattat åt de mediala kollegorna, när han upprepade frågan:

 

"Hur kan de svara för tankar hos människor som de aldrig har känt och presentera deras gissningar som gångbart mynt?"

 

 

Framtidens ekonomi

 

Just nu försöker jag förstå hur jag ska klara mig på min magra pension som ensamstående. Hyran tar 70% av den. Och därtill kommer övriga kostnader.

 

Jag är inte den klagande och gnällande sorten, men undrar ändå. Från och med igår är jag ensamstående, skilsmässan har gått igenom, och pensionen höjs när jag flyttar den 1 september.

 

Det mesta står skrivet i sand. Vackert, eller hur.

Fallande

 

På sjukhuset som jag just blev utskriven från, träffade jag förr om åren många albaner - vårdande personal - som jag kunde utbyta tankar med. Inte minst efter hjärtstoppet 2023 förhöll det sig så.

 

När ambulansen ställde av mig på akuten var de inte, som förr om åren, särskilt dominerande. Inte heller på avdelning 123, dit jag kom på kvällen. Där var det människor från olika arabiska nationer som dominerade. De var alla generösa och vänliga.

 

De två läkare som tog hand om mig var pursvenskar. En man, som gick ronden, och en kvinna, som förde den omfångsrika journalen.

 

Alla dessa människor tog hand om mina havererade njurar. På grund av att jag försatt mig i den situationen föll jag handlöst en dag, varpå delar av kroppen utsattes för ordentliga fallskador på vänsterarmen och på höger knä. Jag vårdar dem fortfarande, och fick med dagens post en kallelse till kliniken, där uppföljning ska ske kommande vecka.

Flyttbilen kommer om en månad

 Om en månad kommer flyttfirman hit. Vi anlitar samma firma som när vi flyttade från det stora huset på Byholmsvägen och hit.

 

Vi är den här gången bara jag. Idag träder vår skilsmässa i kraft. Tre årtionden tillsammans fick vi. Jag kan inte gå in på varför allt raserades, men det finns ett mycket starkt skäl.

 

Jag väljer frivilligt att flytta. Dessutom är vi överens om det.

 

Från att ha varit ett starkt sammanhållet och stort gemensamt gäng blir jag nu, i ordets alla bemärkelser, en ensamvarg. Sjuk i fysisk mening kommer jag att bo i en vacker enrummare, oförmögen att ens laga mat (vilket var min stora passion i alla år). Jag är förbjuden att ens närma mig en spis eller ugn.

 

Hemtjänsten kommer att bli mitt närmaste umgänge och det är jag tacksam för. De kommer att sköta mig tre gånger om dagen.

 

Lådorna med böcker, filmer och husgeråd är snart färdigpackade. Inte ens jag trodde att det skulle sluta så.  

I detta land, kamrat

Foto: Astrid Nydahl

  

Svante Foerster skrev i dikten I detta land, kamrat (publicerad i antologin Man kan inte äga en katt utgiven av KF 1976 och sedan omtryckt i mitt eget urval, Kärleken upphäver tiden, Symposin 1987) sin hyllning till de tråkiga mötena, till votering, till gråheten. Kanske den kan läsas som en motbild till den sexiga gatumanifestationen.

 

”En tillräckligt stor och dov massa verkar alltid grå./ Det finns rentav ett ord för detta./ Den grå massan./ En tillräckligt stor och grå massa verkar alltid./ Grey is beautiful och/ det finns en skönhet i Svenska Kommunalarbetareförbundet./ Grey is beautiful även i språket, ty det är på det grå språket/ som demokratins grundlag blivit formulerad:/ ’Votering är begärd/ och skall verkställas.’/ Och fråga oss sedan/ vad som är vackrare än ’du gamla du fria’/ Svaret är grått./ Votering, varje votering, varje votum/ Mänskans rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala/ men våga/ tala.”

 

Gatumanifestationer kallar jag de demonstrationer som utspelar sig på gator och torg. 

 

Jag förhåller mig skeptisk till den parlamentarism vi lever med i vårt eget land. Men jag föredrar gråheten och voteringen framför gatans våld och mordvåg.

 

Nyheter, nyheter, nyheter

Foto: Astrid Nydahl

 

Bob Dylan skriver i Memoarer (Chronicles, översättning av Mats Gellerfelt 2004):

”Till och med de senaste nyheterna gjorde mig nervös. Jag föredrog gamla nyheter. Alla nyheter var dåliga. Det var skönt att slippa ha dem mitt framför ansiktet hela dagarna. Tjugofyra timmars nyhetsbevakning skulle ha varit ett helvete.”

 

När Bob Dylan skrev sin bok var det alltjämt en mardröm och ett helvete, att tänka sig dygnet-runt-nyheter. Sedan dess har planeten gödslats av amerikanska och brittiska kanaler med just den profilen, i vår del av världen. CNN, BBC, Skynews och andra är en del av det allmänna medvetandet. Och så finns sådana kanaler förstås överallt annars också.

 

Jag har själv, på grund av yrke och passion, blivit en sådan människa. Beroende, fixerad, alltid upptagen av just ”nyheterna”. Under Putins angreppskrig mot Ukraina har förstås allt detta gått att både förklara och försvara. Men annars? Varför har också mobiltelefonen blivit en nyhetsförmedlare och varför kunde jag sedan jag skaffade den första själv inte längre ens ta till havet eller skogen utan att läsa dessa nyheter? Trösten är väl att jag inte kan ta någonstans.

Lars Vilks ikläder sig rollen som litteraturkritiker och skriver om min bok Black Country

Lammiddagen är serverad hemma hos oss den 28 juli. Foto: Astrid Nydahl

 

Inte vem som helst recenserade min då nysläppta bok om engelska West Midlands. Den 4 december 2012 omskrevs min nya bok av Lars Vilks

 

"Hur skall det gå för Thomas Nydahl? I sin nyutkomna bok Black Country har han tagit bladet från munnen och skrivit en välbalanserad bok om vår tids mångkulturism och islamisering. Utgångspunkten är engelska West Midlands vars historiska utveckling han följer fram till vår tids segregering och problemfyllda områden. 

 

Han jämför de brittiska städerna med situationen i Sydsverige. Och han är, som många andra, outsägligt trött på en debatt som till stor del består av tillmälen: När han har samtalat med tre trotskister i Wolverhampton kommenterar han: ”En annan tydlig likhet med vårt eget land framkom när de tre männen betecknade allt de ville bekämpa som ’fascism’. Begreppet har, liksom här, fått den svepande icke-betydelse, som gör att verklig fascism blir allt svårare att skilja från sådant som är allmänt reaktionärt eller missnöjesyttringar som inte ens formulerats politiskt. Begreppen ’fascism’ och ’rasism’ har, från att ha varit värdeladdade beskrivningar av faktiska omständigheter, gradvis förtunnats för att slutligen bli vår tids variant av svordomar, den man kastar efter människor och företeelser man ogillar.” 

 

I denna, djupt pessimistiska bok, drar han sig inte för att ge sig på så känsliga saker som att fördöma vänsterns vänsterprassel: ”Idag går ’vänstern’ hand i hand med detta prästerskap från islams länder och miljöer”. Han försöker dessutom ge en mera nyanserad bild av Tommy Robinson och EDL. En häpnadsväckande djärvhet hos en författare som brukar mötas med respekt. Skall han för detta tilltag slaktas som ett lamm eller marginaliseras med tystnad?"

 

Fallet. Vården. Skadorna.

 

Vänsterarmen tog första smällen när jag föll. Därifrån studsade jag fram och trasade sönder högerknäet. Tre sprickor fick det. Jag blev liggande på golvet, kunde inte resa mig. Ringde hemtjänsten som skickade två starka medarbetare, en man och en kvinna.

 

Sedan de lyft mig upp i sängen ringdes ambulans. Fördes in på akuten. Jag lades in på Medicinkliniken, avdelning 123, Hematologiavdelning på tolfte våningen med en underbar utsikt över Kristianstads-bygden.

 

I journalen skrev de: "Noterades även på akuten ett förhöjt kreatinin på 203, bedömdes som prerenal akut njursvikt"

 

Så det blev till att dricka mycket vatten hela dagarna.

Vårdtid 2026-07-22 - 2026-07-26

 

Jag har ju anat att något i kroppen var fel en längre tid. Har vinglat och känt mig ostadig och det har blivit värre som veckorna gått.

 

Bortsett från det som hänt mig tar jag med mig minnet av alla möten med vårdpersonalen, alla kategorier, fantastiska yrkesmänniskor.

Omständigheternas diktatur

Tillvarons absurditet är inte abstrakt. Varje dag ger den sig konkret tillkänna. Kampen och kärleken som resulterar i ett nytt liv kan te sig fåfäng i samma stund som döden hälsar på.

Bortom gott och ont finns omständigheternas diktatur. I den lever vi som vore vi fångar i tid och rum. Vi fäktar med armar och argument, men finner oss sovande i samma säng varje morgon.

Vi fördjupar oss i litteraturen och ler igenkännande. Vi samtalar oss till synes framåt men står minst ett steg längre bak när samtalet avslutats. Bortom gott och ont finns den skadade själen. Där kan en människa krossas under sin egen fjäderlätta existens.