I väntan på hemtjänsten

  

 

Naken satt jag, tyst

Hemtjänsten skulle komma tio för att duscha mig, veckoplanerat.

 

De kom inte, så jag ringde, Hemtjänsten svarade med en ursäkt, ”Vi skulle ha ringt dig”, och nu är de en timme försenade. Jag naken och maktlös, får dra täcket över mig igen, i den säng jag fått så fint bäddad.

 

Inför Hemtjänsten är jag förstås mer än tacksam. Men när jag sitter så här, utan förklaring, kall och redo men ensam, då ekar det tomt om välfärdsapparaten.

 

I mitt huvud ekar musiken, nu inte tom.

 

And all the leaves on the trees are falling
To the sound of the breezes that blow
You know I'm tryin' to please to the calling
Of your heartstrings that play soft and low

 

Det är ett höstlandskap och en kärlek som målas upp i Moondance, när Van Morrison sjunger den. Kanske den första sången jag hörde av honom, tonåring var jag. Den har följt mig genom livet och flera gånger har jag hört honon sjunga den på scen, både här hemma och i England.

Får jag nämna ditt namn? En betraktelse om smärtpunkten

   

 

Vad vore litteraturen utan mörkret och smärtan. Vad vore den utan klarspråk och sanningar?

 

Svaren ger sig själva. De är ju neonet i varje litterär text om det egna livet. Här bredvid mig ligger Ulf Lundells böcker Vardagar. Det är en ren tillfällighet. Vilket privatbibliotek som helst rymmer många sådana exempel.

 

Vilken dagboksbaserad litteratur som helst har sin sälta i det som egentligen ingen vill veta, jag menar det att ingen kanske vill bli omskriven i en sådan bok.

 

Så jag sätter på radion, och jag skruvar

upp ljudet, och oavsett var jag är står jag inför

samma problem. Jag är i Van Morrison-land där varken det allmänna eller det privata fäller avgörandet, därför att blues och jazz angår varje människa. I T.B. Sheets heter det:

 

” Your little star struck innuendos, inadequacies an' foreign bodies
And the sunlight shining through the crack in the window pane
Numbs my brain
And the sunlight shining through the crack in the window pane
Numbs my brain, oh, Lord”

 

Han har svårt att andas där, det är inte så konstigt med tanke på hans lakan är indränkta av tuberkulosen.

 

Får man skriva om detta? Får man nämna något så familjenära som att hans pappa George var varvsarbetare och hans mamma Violet Stitt Morrison hemmafru? Jag betonar gärna att Van kom från arbetarklassen och att det sätter stämpeln på hans musik.

 

Den litteratur som föds i dagböckerna är kanske sannare än någon annan, inte minst när den berättar om verkliga människor som rör sig i författarens liv och miljö.

 

Förlåt, namnet glömde jag. Det är Ljubitza! 

 

Anders Björnssons Lämna av!

 

Ja, det var en till formatet liten bok i det lilla kuvertet som kom in genom brevlådan. Anders Björnssons Lämna av! har underrubriken Texter, och det tilltalar mig genast (genreangivelsen har en stor likhet med min egen nya Institio Cordis). I min svåra situation, där morgonen börjar med tårar och tomhet, är det en bok jag behöver. Läsningen kommer att pågå periodvis under den sista tiden här på Kapellgatan, innan flyttbilen kommer hit. "Tigandet kan vara en välsignelse, du slipper undan/ Tanken kan vara en börda, den rumsterar om i dig" heter det i Brytningstider.

Vandringar och läsningar i Helsingfors

Foto: Ulrika Wikström

 

Jag kom till Villa Kivi vid Tölöviken en januarihelgdag då himlen öppnat sig med ljumma ösregn och mörkret följde mig ända in bakom dörren. Det tidiga eftermiddagsmörkret skulle komma att bli min följeslagare. De promenerande eller joggande människorna utanför huset talade mest finska. Vaktmästaren som mötte mig använde handen att peka och förklara med. När han pekade på dörrmattan förstod jag att det var därunder han lagt min nyckel. Ingen kunde jag tala med. 

 

*

 

Jag gick in i min slutna, svenskspråkiga värld med hjälp av böcker och tidskrifter. Jag läste Carl Göran Ekerwalds biografi över Nietzsche. Jag läste och under tiden satt en rysk gäst på toaletten och skrek obegripligheter i mobiltelefonen. När kaffet hällts upp började jag lyssna på Radio Vega. Jag var ohyggligt ensam men anade att det skulle bli en spännande vandring mellan centrum och Tölöviken och tillbaka till centrum igen. "Vansinnet är bland enskilda människor en sällsynthet - men i grupper, partier, folk, tider är det regeln." Så skriver Nietzsche i Bortom gott och ont, och hans ord tycks i stora städer äga en mycket stor giltighet.

 

*

 

Estranha Forma da Vida. Det är bara den fadon som kan sjungas idag. Estranha. Forma. da Vida. Amálias ord bär mig genom dagen: "Optimism, vad är det för ett ord!? Optimism, det ordet borde vara förbjudet!". Estranha Forma da Vida. Jag går in i svärtan, den som också har stråk av vitt och många nyanser av grått. Därinne finns det enda skydd jag känner: fadon, omslutande, närande, bärande. Hela natten bär den mig genom detta märkliga liv som alltid bär på frön till tragiken.

 

*

 

När jag efter helgen mötte Villa Kivis föreståndarinna blev jag ännu mer förvånad. Hon talade finska och estniska, men log med hela sitt ansikte. Jag kände mig stum och isolerad. Överallt i och utanför huset satt det anslag av olika sorter. Alla på finska. Jag saknade all tänkbar vägledning. Mitt nyinköpta finsk-svenska lexikon var lika otympligt som en krycka. Jag lutade mig mot det men litade inte på att det skulle bära mig.

 

*

 

Det finns dagar som håller fast i natten: mardrömmarna, tumultet, mörkret. Dagar som försöker fånga in lite av den nyanlända vårens ljus men som ohjälpligt fastnat i natten. Idag är det en sådan dag. Morgonen vill inte. Jag vill inte. Ingenting vill.

 

*

Vatten, syre, sand, sten, mossa, mull. Det är inte varje dag jag funderar över livets beståndsdelar; dess ursprung och återhämtning. Nu har jag många skäl att göra det. Livet efter femtio har bjudit på många påminnelser om alltings förgänglighet. I min närmaste krets har människor både kommit och gått vid ett antal tillfällen. Släktled har lagts till släktled. Släktled har för alltid avslutats. Begravningarna har blivit en självklar del av det egna livet. Jag läste idag att en ny tidskrifts lanseras i USA. Första numret har en bild av Susan Sontag på omslaget, och mycket riktigt består tidskriften uteslutande av minnesord över döda personer. Någon har insett att 40- och 50-talisterna nu ser sina vänner och anhöriga dö, och att de i en sådan tidskrift kan spegla sin egen skröpliga tillvaro. Ännu en gång ser jag hur Marknadstänkandet - Förtingligandet av allt mänskligt - ockuperar våra samhällen.

 

*

 

Sedan barnsben har jag levt övertygad om att Finland precis som den officiella politiken säger, är ett tvåspråkigt land. När jag besökte Helsingfors ett år tidigare förvånades jag över att finlandssvenska vänner hjälpte mig med tolkningar, i taxin, i hotellreceptionen, lite varstans. Det tedde sig onödigt. Men när jag nu på egen hand skulle upptäcka den finländska huvudstaden förstod jag bättre. Jag mötte två säger två svensktalande kvinnor: en postexpedit som sa, ”Jo, men vi får ju lära oss det i skolan” och ett butiksbiträde som med glädje talade svenska med mig. Då är det bättre i officiella sammanhang. Att åka spårvagn är en ren fröjd eftersom alla hållplatser meddelas både på svenska och finska. Jag lärde mig snabbt var Operan låg, och när jag tryckt på stoppknappen kom stannar-skylten upp på båda språken. Däremot skulle man kunna konstatera att det verkligen finns två dominerande språk i vardagens Helsingfors. Man hör dem hela tiden på gator och torg, på stationer och butiker. Men det är inte de två man tror. Förutom finskan är det nämligen ryskan som dominerar! Nyrika ryssar fyller butikerna med sina köpsugna blickar, skolklasser väller ut från centralstationen med sina lärarinnor, hela familjer flanerar. Så ser det ut. Ryskt så det förslår. 

 

*

 

Gombrowicz var hela tiden en författare och en människa som inte till något pris ville ge upp sin originalitet, till någon människa, gudar, samhällen eller doktriner”, skrev Jan Blonski i sin "Gombrowicz and the Critics. Ja, det är just detta. Hur hanterar man det? Exillibyern Hisham Matar talar om det perversa i flygandet. "Jag är en dålig resenär" säger han. Kan man verka på sitt modersmål i ett annat land och ändå göra anspråk på en position i det land där man föddes, fostrades och formades. Ja, det är klart att man kan. Jag har just läst romanen Den gordiska soffan av Karin Stensdotter, bosatt i Paris men skrivande på en svenska som de flesta skulle få stå på tå för att ens komma i närheten av. Gombrowicz då? Han levde i en annan världsdel än han var född. På ålderns höst kom han hem till Europa, först till Tyskland, och sedan till Frankrike där han avled. Han gjorde inte avkall på någonting, kompromissade varken med språk, idéer, stil eller form. Han förblev sann mot sitt hjärta och sin inre röst. Hur förblir man sann mot sitt språk som minoritet?

 

*

 

När jag satt på Centralstationens restaurang i Helsingfors – det gjorde jag ofta – begrundade jag hur fascinerande det är att vistas i en mycket gammal miljö. Restaurangen byggdes 1920, och vid renoveringen 2000 gick man nog varsamt fram. Originalinredningen finns kvar, mörka träbord med marmorskivor. Stengolv. Det höga, välvda taket. Här inne befinner man sig i motsatsen till snabbmatkulturens plastmöbler och papperstallrikar. Här tycks tiden vara bestämd bara av tågens avgångs- och ankomsttider, dygnen hakar i varandra. Några av alla som sitter härinne har bestämda klockslag att passa, andra tycks ha resten av livet på sig. Själv pendlar jag känslomässigt mellan det ena och det andra.

 

*

 

En vackert klädd dam, kanske dryga sextio år, tappar plötsligt koncepten bredvid mig. Från att stilla ha konverserat mannen vid sin sida brister hon ut i rytanden och ylanden som får de flesta att vända sig om för att se vad som sker. Hon skriker, hon gör det på finska, jag förstår inte vad som utlöst hennes vrede. Mannen lyckas lugna henne. Hon blir verkligen lugn. Tar upp läppstiftet och målar läpparna som om ingenting hade hänt. Läppjar avspänt på drinken hon köpt. Jag fortsätter läsa. Förundras över hur det är att vistas i ett offentligt rum. De svartklädda goth-tjejerna en bit bort ser underbart allvarliga ut, som om de redan var färdiga med sin dom över världen och livet. Och ändå tycks en del av deras mycket medvetna klädstil spela på en radical chic-attityd som fordrar både push-up-bh och spektakulära frisyrer.

 

*

 

Skrivandet är i grund och botten ett bygge. Ord för ord växer texten fram som huset växer fram sten för sten, bruk för bruk. Så har jag alltid sett på själva skrivakten, som en skapande och konstruktiv handling. Men ju mer jag tänker på saken, desto mer övertygad blir jag om att skrivakten inte kan vara neutral i den meningen. Det skrivs både konstruktivt och raserande. Inför varje större social konflikt och i extremfallen väpnade konflikter, enrolleras de intellektuella för att med sitt skrivande delta i striden. Det är väl känt hur Balkans poeter och berättare ställde in sig i leden och skapade texter fulla av hat riktat mot motståndarsidan, etniskt, politiskt, kulturellt. Jag har läst några texter ur en tyskspråkig, serbisk publikation (som kallas kulturtidskrift) som inte står folkmördarna efter i hat och mytologisk agitation. Jag såg den under en vistelse i Berlin, och trots att jag vetat tämligen väl hur det såg ur under Jugoslaviens sönderfall, chockades jag av de extrema texterna. Jag har under hela mitt författarskap haft anledning att fundera på dessa mekanismer, inte minst därför att jag började mitt vuxna, skrivande liv i en extrem vänstersekt. Där fostrades jag till klasshat och populism. Vägen bort från den sekterismen har varit lång och svår. Och än idag händer det att människor säger "Du som ändrat dig och svängt totalt", och de säger det som en anklagelse. Jag tror att motsatsen är det värsta. Hur skulle man fungera som intellektuell om man aldrig ändrade sig, aldrig svängde totalt? Jag betraktar orden som arbetsredskap. Och varje gång jag använder orden i destruktiva syften förebrår jag mig själv och försöker finna en väg tillbaka till solitärens språk. Förändring och svängning handlar ytterst om en förmåga att erkänna sina tillkortakommanden. Hur använder man orden och sitt språk utan att sprida hat och misströstan?

 

*

 

Det svenska språket finns i gatubilden. Utmed spårvägslinjerna finns då och då en skylt med texten ”Förbjudet att fästa reklamer”. I Sverige heter det ”Affischering förbjuden”. Pluralformen är underbar. Den ekar ännu i mig och jag ser att finlandssvenskan har många sådana ord, de känns både säregna och roliga att läsa.Men man både kan och måste, som tidigare litteraturkritikern Michel Ekman gjort, understryka att denna finlandssvenska lever under allt strängare villkor, socialt och kulturellt. Ekman säger att den finlandssvenska som man ser i offentliga miljöer i Helsingfors ofta är illa översatta varianter av finska originaltexter inte minst i reklamen. Trots att jag själv i snart tjugo år haft en eller annan förbindelse med denna miljö, bland annat genom att skriva i två finlandssvenska tidskrifter, så har jag inte förrän nu tyckt mig se att språket hotas av en utveckling som inte främjar tvåspråkighet, utan som i den globaliserade stormvinden sluter sig i en nygammal tolkning av nationalitets- och identitetsuppfattningen. Kan det svensktalande Finland stå emot en sådan utveckling? 

 

*

 

På sängen i Villa Kivi plockar jag fram en ny utgåva av Konstantin Kavavis dikter. I Kavafis värld är det ofta det bristfälliga, det smutsiga, det föraktade som lovsjungs. Kärleksbädden – där eros doftar – är den prostituerades, och när han drar sig till minnes den faller han tillbaka ner i ruset. En sådan dikt hade varit omöjlig att skriva idag. Förmodligen hade den betraktats som brottslig, dess ”uppsåt” hade granskats. Att gå tillbaka till det tidiga nittonhundratalets Alexandria och där följa Kavafis till de tvivelaktiga lokalerna är att i sig själv möta det verkligt levande. Bara i en sådan text – som är grundad på liv och erfarenhet – kan ruset återfödas. Hos Kavafis sker det oupphörligen.

 

*

 

Hur ska den finska huvudstaden utvecklas? Det krävs en omfattande arbetskraftsinvandring, staden bör bli dubbelt så stor, säger Optimisten. Nej, vi måste först se till att skaffa arbete åt alla dem som är arbetslösa, invandrare eller inte säger Realisten. Vad diskussionen tycks handla om, är hur Helsingfors ska bli en ”riktig” metropol. Idag är staden en avkrok, säger Optimisten och tillägger att det för en förändring krävs minst två miljoner invånare och en omfattande expansion. Optimisten förordar därför också en omfattande arbetskraftsinvandring. Realisten varnar för att huvudstaden redan, med sina arbetslösa människor och sina sociala problem, inte skulle klara något sådant inom överskådlig framtid, och påpekar gärna att staden vuxit över alla bräddar, planlöst, yvigt, och att stadskärnan är ett virrvarr av varuhus, höghus och allt mindre av boende och social gemenskap. Som i alla andra europeiska storstäder alltså. I Finland understryker man gärna de exempellösa framgångarna inom mobiltelefonin. Men kan man bygga en nation på människors triviala telefonsamtal. Det måste finnas något annat och mer, något som utgår ifrån landets naturtillgångar. I det avseendet liknar Finlands utveckling alltmer vår egen: de stora resurserna säljs ut, de små nationerna inlemmas i en ekonomi som bygger på billiga fabriksarbetare: småflickor i kinesiska eller indiska superindustrier inom elektronik, vitvaror och ekipering, småflickor som låses in i väldiga sovbaracker dit de bara kommer några timmar per dygn innan de slussas ut till maskinerna igen, för ständiga övertidsscheman och nattarbeten. Inför en sådan vindkantring av världens resurser – närmare betraktat en utveckling mot allt större orättvisor – kan varken debattörerna i Hufvudstadsbladet eller några andra lokala opinioner göra särskilt mycket. Och det är just det jag tänker när högt bildade människor på fullt allvar tror att det skulle vara ett Sesam öppna dig att fördubbla sin huvudstads invånarantal. Vad skulle alla dessa människor försörja sig på? Var skulle de bo? På vilka vägar skulle de köra i alla sina bilar? Var skulle de parkera när de väl nått sitt mål – hemmet, arbetsplatsen eller konsumtionsrundan?

 

*

 

Böckerna i resväskan lutar sig mot radion på det lilla bordet vid fönstret. Därutanför är det tät dimma, ett duggregn faller in i mörkret. I böckernas värld är det helt annorlunda. Det är sent 1960-tal, Pentti Saarikoski befinner sig i Prag. Han har sitt wc på balkongen, stället han bor på är minst sagt spartansk och har en stridsvagn framför porten. Prag är ockuperat av Röda armén. Den där socialismen som skulle få ett mänskligt ansikte vreds ihop som en gummimask, alla dess drag vanställdes och för Pentti börjar bekymren på krogen. Han kan bara beställa samma mat som bordsgrannen för han saknar ett språk att kommunicera med. Två tyska kvinnor kommer in och i tanken bedriver han genast hor med dem. Han sitter om kvällen på sängkanten och petar sig i näsan. Det Prag som omger honom hukar i en ovanligt grå och ful vinterstämning. Hästarna på bron försöker flyga därifrån men misslyckas. Den finske diktaren längtar hem men inser att han för resten av livet bara klarar att befinna sig borta. Jag läser hans gamla böcker och glider sakta ner i en tid då jag själv var tonåring, och jag upptäcker till min häpnad att det är där jag hör hemma. I den tiden. Inte som tonåring utan som en vuxen man på drift, med ständig hemlängtan men oförmögen att leva annanstans än borta.

             Och när jag sedan läst halva Tiden i Prag ser jag att Penttis texter är nedskrivna 1966. Det var två år innan Historiens mytiska stridsvagn krossade Dubceks experiment. Kan man av det dra slutsatsen att socialismen med mänskligt ansikte redan då var en hopknycklad gummimask? Ja, det tror jag att man kan. Pentti tycks i alla fall inte imponeras av det Prag han lär känna. Om inte studentflickan återvänder till sitt rum över natten tvingas hon studera marxism-leninism och går miste om rummet. Pentti suckar och säger: när kommunismen genomförts har säkert sexualiteten avskaffats. I Prag får man i alla fall inte prata om den.

             På sätt och vis stöter Pentti bort läsare samtidigt som han attraherar. Han kan skildra hur han pinkar utanför spannen och det börjar stinka urin i hallen, han berättar om hur han somnar på den balkong där det kollektiva avträdet står. Han uppträder svekfullt mot den eller de kvinnor han möter i Prag. Han lurar en svartväxlare och ger honom en dansk 10-kronorssedel istället för en tiodollars. Han tycks medvetet gå in för att leva på ”vänners” goda vilja och måltider. Vad är det för ett självporträtt? Är det ett litterärt trick för att läsaren ska tro att han följer en utstött och marginaliserad människa? Kanske är det just där brottet uppstår. Han är ju en etablerad och respekterad diktare. Ses som ett underbarn i den nordiska litteraturen. Ingen författare kan som Pentti Saarikoski skapa en scenografi med sig själv som huvudperson. Han luktar illa och är smutsig, han fryser så han skakar och bakfyllan får honom aldrig på bättre tankar. Men det är ju något annat som fängslar. Kanske är det hans blick? Pentti ser och registrerar, han berättar ömsint och färgrikt om de människor och miljöer han möter. Också i de allra svagaste ögonblick finns det något okuvligt vackert över dessa människor. Är det så språket förvandlar trasor till blommor?

 

*

 

Sorgklanger. Ilningar och moln. Samma gata, samma himmel. Med ansiktet i tidningen, försjunken utåt men vaksam inåt. Dessa klanger när brisen lyfter pappret, en stilla insikt som en stark smärta i bröstet och magen. Vad förmedlar insikten annat än brutna förbindelser? Den förmedlar smärta. Det brutna är trots allt obrutet och den kedja som fäster generation vid generation är, trots sin osynlighet, alltid närvarande. Jag vandrar ut i intet, låtsas njuta asfalten. De klanger av sorg som finns i mig är nästan omöjliga att bära.

 

*

När Dostojevskij kom till ryska ambassaden i Köpenhamn i oktober 1865 var han mager, åldrad, nervös på gränsen till hysteri, plågad av underliga feberattacker, berättar Magnus Ljunggren i en artikel. Den hösten lär ha varit en av de svåraste i den ryska författarens liv, och ändå hade han framför sig hela arbetet med att skriva Brott och straff. Hur kan det komma sig att författare genom historien ofta uppvisar allvarliga sjukdomstecken, inte minst när det gäller psyket? Hör det ena självklart ihop med det andra? När det gäller de stora genierna, som Dostojevskij, ingår ofta ett slags mytologiserad sjukdomsbild i sättet att beskriva dem. Men för andra? För mängden av intellektuellt arbetande och obemärkta människor är en sådan medveten mytologisering omöjlig, den är inte ens önskvärd. Den kan rentav ställa sig i vägen för förståelse.

 

*

 

När man vandrar utmed Tölövikens strand har man svårt att förstå denna debatt. Det är som om Helsingfors var två olika städer. En av flanerande friluftsmänniskor som med hunden fördriver tiden på lediga stunder och en annan av ständigt mobilpratande yngre män och kvinnor klädda i uniformsliknande kostymer ständigt med foten på gaspedalen. Fast det är kanske inte ett finländskt fenomen alls? Det är så vår värld ser ut, alltmer uniform och konform, allt mindre säregen eller avvikande. Nord och Syd, Öst och Väst erbjuder flanören samma butikskedjor och samma snabbmatsmisär, bortom språken och drömmarna. 

 

*

 

Oavsett antalet invånare kommer dock Helsingfors framöver också att te sig som en kulturens metropol. Hit kommer Mariza från Lissabon för att sjunga sin passionerade fado i Finlandia-huset. Plötsligt kan nordiskt vemod och portugisisk saudade blinka åt varandra. Den portugisiska gitarrens spröda sorgsenhet är inte alldeles olik den finska tangons dragspelstårar. Vid Domkyrkan på Senatstorget rullar ständigt nya kolonner av turistbussar fram. I kanske ännu högre grad än ryska turister tycker jag mig där se en kinesisk invasion. Varuhus som Stockmanns fylls av shoppande människor från öst och väst. Tiggarna fortsätter tigga, missbrukarna fortsätter missbruka. Allt är som det brukar vara. Bara i det talade och skrivna ordet är förändringen möjlig.

 

Första gången tryckt i min bok Alla de andra som också skrev (Tusculum, 2009) 

 

 

 

Tobias 40 år

 

Idag skulle vår älskade Tobbe ha fyllt 40 år. Det är så ofattbart länge sedan han togs ifrån oss, i en ålder av endast 28 år.

Tobias var mitt yngsta barn. Före honom kom Mikael, nu 53, och sedan hans fyra systrar. Alla sex hade Birgitta som mamma och mig som pappa.

Tobias var Tobbe för alla, inte minst där han arbetade som parkarbetare, skötte det lilla samhällets alla grönområden samt skolornas och daghemmens. Barnen älskade honom. Han blev överfallen varje gång han rullade in med traktorn.

Tobbe hade börjat på parkförvaltningen i en specialtjänst på grund av sin sjukdom, men skötte den så väl och blev så omtyckt att den omvandlades till ett fast arbete. Det var hans stora triumf. 

Astrid betydde väldigt mycket för honom. Han var med oss i England vid ett par tillfällen, såväl i London som Birmingham och Dudley i Black Country.  

Tobias fick tinninglobs-epilepsi som vuxen. Trots två stora operationer av hjärnan, vilka gjordes på sjukhuset i Lund, kunde anfallen inte tyglas. De tog istället hans liv.

Nog tänker vi alla särskilt mycket på honom idag och undrar vad han hade gjort numera, yrkesmässigt och annars. 

En av flera förklaringar till mitt fysiska helvete

Under ett halvt års tid har jag gått upp tjugo kilo. Det leder till absolut förtvivlan. Inte bara hälsomässigt men också för att inga kläder längre går på mig.

Jag har nog hittat förklaringen och den gör mig rasande arg:

"Pregabalin är ett centralt verkande läkemedel (känt som Lyrica) vars vanligaste biverkningar inkluderar yrsel, dåsighet, muntorrhet och trötthet. Andra vanliga besvär är viktökning, ökad aptit, huvudvärk, dimsyn och svullna händer eller fötter. Eftersom läkemedlet påverkar det centrala nervsystemet kan det också ge kognitiva symtom som minnesproblem och koncentrationssvårigheter."

Viktökningen, de svullna händerna och fötterna och minnesförlusterna stämmer bäst in på mig. 

 

 

 

Första bostaden som unga

Jöns Filsgatan i Malmö 1971

 Där sitter vi uppflugna utanför vår allra första lägenhet, Claes och jag, med vår gäst Thomas Lindahl. Jag vägde 54 kilo och visste inte hur jag skulle råda bot på det. Drack mycket öl, deltog i de boendes musik. Det spelades på båda sidorna taken och Thomas Lindahl skulle bli en mycket framstående musiker och kompositör.

Janet Frames klokhet

  

"Den leda som människorna flyr från återspeglar bara en djupare flyktimpuls som de sedan länge är förtrogna med. Det är den och ingenting annat som håller den monstruösa nöjesindustrin vid liv och gör det möjligt för att den att fortsätta expandera" skriver Adorno.

Flyktimpulsen alltså. Den som gör oss till villiga och lydiga konsumenter. Är också resandet en flyktimpuls? I en äldre roman av Janet Frame, Mot ännu en sommar, säger huvudpersonen Grace: "Än var det inte för sent att ta tåget tillbaka till London och lägenheten, dra sig undan i skonsam ensamhet, sitta vid skrivmaskinen och skicka slamrande signaler till sig själv...".

Grace har bjudits att åka till bekanta i norra England. Hon fruktar både sällskapet och den fysiska förflyttningen. Hennes leda tycks alldeles för liten för att hon skulle vilja fly sitt rum i London. Ändå är hon på flykt från sig själv. Är det denna motsägelse som är en olösbar konflikt för den moderna människan? Rörelse-vila, identitet-rotlöshet. Flyktimpulsens motsats är kanske melankolin? Ledan utlöser konsumtionen. Melankolin endast reflektionen kring dess mekanismer.

Dagar utan hunger (Sekwa, översättning av Maria Bodner Gröön)

 

Författarinnan Delphine de Vigan, född 1966.

 

I tidiga tonåren fick jag lära mig leva med ljuden och dofterna från anorexin. Nej, det fanns inget namn då. Det fanns kanske ingen kunskap alls. Men mamma reste sig från varje måltid för att spy på toan. De minnena är starkare än de flesta jag har från min barndom. Och jag minns vår ”husläkare”, han som bara skrev ut mer valium till henne, och jag minns hennes tänder som ruttnade bort av magsyra och valiumtorka. Hon dog när hon just fyllt 64 år. Min mamma blev ett segt, utdraget minne av lidande. Och när vi väl lärt oss namnet på den djävul som bosatt sig i henne glömde vi det aldrig. Vi såg hur hon skrumpnade samman till en fågelunge på dryga 30 kilo. Jag minns också doften, den fasansfulla, där hon avslutade sitt liv i fosterställning. Och jag minns alla sjukhus och rehabiliteringshem hon åkte till. Meningslöshetens färder.

I mina tonår talade man förstås aldrig om det mamma gjorde. Det var tabu och högst besynnerligt. Tystnadens kultur föddes i detta tabu.

Idag talar man om anorexi. Hjälper det? Kanske hjälper det någon. Men det hjälper långt ifrån alla. Unga kvinnor – det lär ska finnas män också – dör som hopkrupna fågelungar. Deras dröm har inte förverkligats. För det var inte dö de ville. De ville bara inte äta. De ville kontrollera kroppens demoner.

Nej förresten, tro inte att detta tabu är borta. Jag känner en mycket stark obehagskänsla när jag har skrivit dessa rader med personlig anknytning.

Om detta kan man läsa i Delphine de Vigans häpnadsväckande debutroman Dagar utan hunger (Sekwa, översättning av Maria Bodner Gröön). Jag säger häpnadsväckande för hon debuterade med denna roman under pseudonymen Lou Delvig redan 2001. Född 1966 bör hon då ha varit drygt trettio, och bakom sig hade hon helvetet med anorexin som till och med fick ett egennamn, och som följde henne också hela den minst sagt snåriga vägen på sjukhus. Hela romanen utspelar sig i en vårdsal. Jaget heter Laure och hon berättar om sig själv och sin demon, men en mycket viktig roll spelar doktor Brunel, han som hon helst bara vill bli omfamnad, tröstad, uppslukad av. Runt henne finns förstås också de andra patienterna och de spelar alla sina roller i denna tragedi.

Låt mig inte försöka beskriva anorexin. Låt mig slippa återge det som de Vigan beskriver. Det ska läsaren av boken själv möta. Det är ju så, att också denna kontrollfreak-sjukdom har sina sidor. De är inte alla mörka. Men de är så djävulskt starka att Laure själv långt ifrån alltid vet vad hon har att kämpa mot. Kämpar gör hon. Men när hon närmar sig utskrivning – och det har varit en lång väg dit – så kan hon inte låta bli att bedra både sjukhuspersonalen och sig själv. Den sista veckan på sjukhus skriver hon bara tre ord i dagboken: ”Jag är rädd”.

Och så ska jag säga att Delphine de Vigan på Sekwa redan utkommit med No och jag (2008) och Underjordiska timmar (2010).

Ana Luísa Amaral/ Nuno Júdice/ Vasco Graça Moura: Vintergatan asfalteras i vitt (Almaviva förlag, introduktioner och översättning Marianne Sandels)

 

Ny portugisisk poesi i en antologi med Vintergatan på omslaget – kan en bok vara mer välkommen. Jag har förstås följt Marianne Sandels länge, ja alltsedan hon utgav den klassiska antologin Smaken av oceanerna  som kom 1983. Hennes eget förlag, Almaviva, har med den nya boken utgivit elva titlar från den portugisisk-språkiga världen, med prosa och poesi från miljöer och människor i bland annat  Portugal, Brasilien, Angola, Moçambique, och så förstås hennes egen ”Känn bara inte, vackre vän, någon rädsla …" Kvinnans röst i lyriken på de romanska språken, 1100–1350. På förlagets hemsida presenteras den unika boken så här:

”Under medeltiden skapades lyrik som blev starkt inspirerande för århundraden framåt. Trubadurer och andra diktare var verksamma i länder som motsvarar de nutida Frankrike, Italien, Portugal och Spanien. Bland de mest begåvade återfinns en rad kvinnor som framträdde i jagform. Emellertid simulerade männen gärna en ”kvinnlig röst” – ofta med stor skicklighet. Dessutom har många anonyma dikter bevarats där en kvinna talar i jagform – men det är omöjligt att avgöra om författaren var man eller kvinna.  Boken har ett rikligt urval texter i översättning från occitanska (provensalska), franska, italienska och galicisk-portugisiska. Läsaren kan följa den mångfacetterade och ambivalenta gestaltningen av kvinnans röst. De ca 20 illustrationerna har nära anknytning till kulturlivet 1100–1350. Omslagsbilden återger en vinjett ur den berömda samlingen av trubadurlyrik Cancioneiro da Ajuda.”

Den nya boken bjuder på tre mycket fina poeter. En av dem, Vasco Graça Moura, är jag väl bekant med och har rentav publicerat i svensk översättning. Jag utgav hans roman En mörk tid i Lissabon. Gåtan Zulmira i svensk översättning av Örjan Sjögren 2007. Men det är som poet han är allra bäst, vilket så tydligt framgår av hans dikter i denna nya antologi:

i morse i foz, där jag är född, slog det blygrå havet/ rytande mot piren, angrep rasande gilreuklippan/ och var en skummande vulkan som fläktes upp mot skären

heter det i dikten det säkra stället.
 

Moura, Júdice och Amaral. Bilder från förlaget Almaviva.

 

Antologins första medverkande är Ana Luísa Amaral. Sandels kallar hennes lyrik ”svindlande, halsbrytande”. Det är något alldeles särskilt att försjunka i hennes språk och det är lätt att hålla med om Sandels karaktäristik. Amaral skriver i dikten Avgrunder av drömmande:

Allt det bästa som finns i en byrålåda:/näsduk, papper,/ en kvist lavendel/ i fritt fall/ Avgrunder av drömmande/ eller av lakan,/ studier i kärlek,/ ibland,/ tidningsurklipp/ Det väldiga stormötet/ i en byrålåda:/ en frånvarande talare,/ en knappnål som hetsar upp/ folkmassor/ En väldig triumf/ av kaos och färg/ sammanhållet inom lådans trä/ (med glöd)

Trots de båda poeternas fina bidrag, håller jag ändå tredje personen, Nuno Júdice, för att vara den intressantaste. Han är professor vid Universidade Nova i Lissabon och har ägnat sig åt bland annat trubadurkonungen Dom Dinis (1261-1325). Hans starka förankring i de lissabonska miljöerna och stämningarna försätter mig genast i ett poetisk tillstånd och jag längtar så starkt tillbaka till allt det jag sett och erfarit där, i den vita staden vid floden Tejo:

Du går in på caféet och sätter dig vid bordet/ som ännu inte torkats av, det är som om du/ inte hade något val. Du flyttar bort askfatet, muggen/ som ännu är ljum, brännvinsglaset som tömts/ till sista droppen, och kastar håret bakåt/ så att eventuella skuggor skingras

Så heter det i dikten I Lissabon, den som slutar så här:

Utan att veta/ varför, bevarade jag bilden av dig och har den/ i denna dikt som vet ditt namn utan att röja det,/ som om du hade bett den att hålla det hemligt.

Det är en fantastisk antologi som rymmer dessa tre stora poeter. Jag kan förstås inte göra den minsta rättvisa med korta citat, utan bara rekommendera den för omgående läsning.

(Bokens omslag visar galaxen Vintergatan fotograferad i Tänndalen, Härjedalen, januari 2012 av Per Magnus Hedén.)

Repris från 2010

 

För att påminna mest mig själv om det som finns utanför går jag tillbaka och läser ur Galärdagbok av Imre Kértesz. Så här skrev han:

Men en sak är säker: i jämförelse med den borgerliga utgör varje diktatorisk, autarktisk styrelseform liksom varje form av massherravälde en regression in i puberteten, in i urmänniskotillståndet.

När du är död, njut av tystnaden.

... att i denna kollektiva värld förbli privatmänniska och hålla ut som privatmänniska...

Massa och ande har i alla tider varit konträra begrepp.

Stillsam tillfredställelse över att jag är en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.

(översättning av Ervin Rosenberg, foto av Astrid Nydahl

Alkohålet - mitt eget och Stangerups

JA, det är autentiska kvitton ni här ser. De två sista. Samma vin varje dag. Månad efter månad. År efter år.

Det är många år sedan jag såg min alkoholism i ögonen. Men jag har inte gjort ett dyft för att stoppa den. Drickandet har varit lika punktligt som en klocka. 

Men så upphörde allt för några dagar sedan. Varför? Därför att den förestående skilsmässan gjorde sig dramatiskt påmind.

Drickandet upphör alltid. Men på olika sätt. Jag minns min intensiva kontakt med den danska författaren Henrik Stangerup. Han drack, liksom jag, tre flaskor om dagen. Det var hans kollega Elsa Gress som ingrep. Då sjönk drickandet till en flaska om dagen, fram till döden kom, den 4 juli 1998. Stangerup var barnbarn till Hjalmar Söderberg. Gress själv dog den 18 juli 1988, så det var inte länge hon kunde ge honom hjälp.

En av de böcker jag fick av honom -  Datter af. Scener om en mor - kom 1995 och handlar om Betty Söderberg, Hjalmars dotter, gift med Hakon Stangerup och mor till Henrik och Helle Stangerup.  

Jag blir ofta påmind om alkoholens fördärv. Egna erfarenheter speglas i litteraturen. 

 

Bänkarna

Det är mycket länge sedan jag satt på en bänk, inne eller ute. Som denna fina i Tosteberga.

Idag tittade jag på en lägenhet, men jag gjorde det digitalt. Helst hade jag velat flytta in i den, men jag är inte ensam om att vilja det.

Så slumpar det sig här i livet. Är det i själva verket inte så att slumpen styr det mesta i våra liv? 

Zweig: Världen av igår. En europés minnen

 

Zweig: Världen av igår. En europés minnen. (Ersatz, originalet utkom 1942 med titeln Die Welt von Gestern på det tyska exilförlaget Bermann-Fischer AB i Stockholm, svensk översättning 1943 av Hugo Hultenberg, reviderad av Anna Bengtsson 2011).

Vet människan när hon lever i en förkrigstid? Jag tror inte det. Idag vet vi inte vad som kommer att ske, vi kan bara konstatera att det finns många oroväckande tecken. Visste mellankrigsmänniskan att det första världskriget snart skulle följas av det andra, ännu värre, brutalare och förödande? Stefan Zweig får mig att fundera på det, när jag läser hans gripande memoar Världen av igår. Zweig befann sig mitt emellan de två krig han sett med egna ögon, och det är i mellanperioden, då de tio goda åren är över och Hitler griper makten i Tyskland, som han klart och tydligt formulerar en insikt: kriget kommer att börja på nytt. Han befinner sig i England när tyskarna angriper Polen, och tänker ändå högt med orden ”Det behöver ju inte betyda krig” som han säger till den brittiske tjänstemannen på folkbokföringskontoret. Han möts genast av protesten: ”Jo, vi har fått nog! Man kan inte låta dem göra samma sak omigen var sjätte månad! Nu måste det bli slut på det här.” Det går bara två dagar, så förklarar England krig mot Tyskland. Det andra världskriget har börjat.

Stefan Zweig (1881-1942) var en av de tyskspråkiga författare som var läst och populär under 1900-talets första hälft. Han var österrikare, född i Wien, men slutade sina dagar i Brasilien. Han kunde inte se någon möjlighet att leva i krigets och terrorns värld. Han hade då avslutat arbetet med Die Welt von Gestern, memoaren som skulle bli inte bara ett personligt vittnesmål utan också en gripande skildring av det Europa som två gånger slungas ut i den mest meningslösa förstörelse man kan föreställa sig. Därmed blev hans bok också en bild av alternativet: den trygga och goda barndomen, hemmet och familjen – allt som en skriande kontrast till de härskande tyrannernas ständiga expansionsvilja och krigshets. ”Jag är medveten om de ogynnsamma, men för vår tid högst karakteristiska omständigheter under vilka jag försöker utforma mina hågkomster. Jag nedskriver dem mitt under pågående krig, jag nedskriver dem i främmande land utan minsta stöd för minne (…) Från hela mitt förflutna har jag alltså inte med mig mer än vad som finns bakom min panna.”

Det märkvärdiga med Zweigs memoarer, som inleds med en tillbakablick på familjens bakgrund i Mähren, där man på faderns sida, som judar levde i ”bästa samförstånd med bönderna och småborgarna. De visste ingenting om det som tryckte de galiziska östjudarna och saknade helt deras djärva otålighet, deras vilja att ta sig fram”, är att han också med sin egen familj som exempel lyckas åskådliggöra den europeiska judenhetens öde. Modern kom från Ancona i södra Italien, utan att för den skull vara italiensk, utan ”avgjort internationell.” Familjen hade från Hohenems, en ort vid den österrikiska gränsen till Schweiz, spridit sig åt olika håll, till Sankt Gallen, New York, Wien och Paris. De talade alla flera språk. Stefan Zweig kom således att födas och växa upp i en trygg, ekonomiskt välbärgad miljö, där man alltid påmindes om att man var av ”fin familj”. När han blir lite äldre kommer han att betrakta detta som ”en konstlad pseudoaristokratis parodiska fars”. Det han tillägnade sig i denna miljö, var Wiens dragning ”till det kulturella” där man med självklarhet beundrade de stora kompositörerna. Det här var platsen där Beethoven spelat och Haydn varit gäst hos Eszterhâzys. Zweig kallar Wien ”en underbart orkestrerad stad”. Här skulle han komma att gå fem år i folkskola och åtta på gymnasiet. Den miljö han tillhörde hade också stora krav på allmänbildning, vilket innebar studier i franska, engelska, italienska, grekiska och latin, ”alltså fem språk, förutom geometri och fysik och de övriga skolämnena.” Zweig understryker att man i alla förmögna familjer betraktade det som en självklarhet att ha ”bildade söner.”

Zweig berättar på ett gripande sätt om barndom och ungdom, om den uppväxt som också blir ett möte med eros, ”då varje form av fri kärlek utom äktenskapet stred mot den borgerliga anständigheten.”

Som ung började han sitt skrivande liv med att skicka texter till Neue Freie Press, vars kulturredaktör var den senare mytomspunne Theodor Herzl. Herzl betraktades som en begåvad person som ägnade sig åt litterära intressen och som senare kom att visa ”en bländande journalistisk begåvning.” Av Herzl fick Zweig så positiva omdömen och en väg till publicering, att hans självförtroende växte: ”Det var som om Napoleon på slagfältet hade fäst hederslegionens riddarkors på en ung sergeants bröst.” skriver han om stunden då hans första essä antas för publicering i tidningen. Herzl kom som bekant senare att bli talesman för det judiska folket och han formulerade den dröm om det judiska nationalhemmet som än idag är levande i den sionistiska rörelsen.

Zweig skildrar sedan sitt kringflackande liv och uppehållen i städer som Bryssel, Berlin, Milano, Amsterdam, London och Paris. Hans omfattande författarskap inleddes 1904, då han bara var i tjugoårsåldern, och det kom att omfatta allt från skönlitterära verk och libretton för opera tillsammans med Richard Strauss, till flera viktiga biografier (Erasmus av Rotterdam, Roman Rolland, Nietzsche, Marie Antoinette, Balzac och andra) och skådespel. Det är ganska lite han berättat om sina egna verk i självbiografin, den har tyngdpunkten lagd på det vardagligt mänskliga, och därmed också på de mellanmänskliga relationerna, inte minst med tidens stora konstnärer och tänkare. Så möter vi storheter som Rilke, Joyce, W.B. Yeats, Freud och andra. Det intressanta är att han ger miniatyrporträtt också av dessa som är hans kollegor och vänner. De skildras med inlevelse och sympati. Helt annorlunda är det med Första världskrigets drivande figurer, som snarare äcklar honom när de bjuder på sin falska krigsoptimism och sina förljugna rapporter från slagfälten.

Zweig har blivit bekant med Romain Rolland, som han kallar ”Europas samvete i den avgörande stunden”. Året var 1913. Han möter Berta von Suttner, som i vrede säger: ”Kriget står för dörren… Varför gör ni ingenting, ni som är unga?”

När kriget börjar konstaterar han att sommaren 1914 skulle ha varit oförglömlig också utan olyckan. Ingen vackrare sommar kunde han minnas, ”dag efter dag sidenblå himmel, luften varm utan att vara kvav, ängarna ångade av dofter, skogarna mörka och lummiga av ung grönska.” Kriget meddelar sin ankomst i etapper och snart nog var det allmän mobilisering också i Österrike. Hela Wien gick som i ett rus, ”fanor vajade, musiken spelade” som om marschen mot fronten vore en folkfest. Massornas reaktion finner han svår att stå emot, men undrar varför människor aldrig visade eller kände sådan gemenskap i fredstid. Det skulle ta två år, så visade man öppet sin leda vid kriget. Gemenskapskänslan luckrades upp, folk och länder rämnade i två halvor: ”vid fronten kämpade soldaterna under fruktansvärda umbäranden, inne i landet fortsatte de hemmavarande att sorglöst leva sina liv.” Europa gick mot stora förändringar, Zweig bidar sin tid i frivillig schweizisk exil. Han umgås med kollegor och vänner, och i ett hörn på Café Odeon sitter en mestadels ensam man, som visar sig vara James Joyce, som han snart blir vän med. Zweig reflekterar över vad som gått förlorat i kriget, och det finns några tankar i hans resonemang jag särskilt fäster mig vid: ”Ju mer europeiskt en människa hade levt i Europa, desto hårdare träffades hon av näven som slog sönder Europa.” Tänker vi den tanken idag? Vad står på spel just nu, 2011, när Europa-tanken tycks krackelera en bit varje dag? Jag skulle önska att den diskussionen övertrumfade dagsrapporterna om enskilda banker och regeringar – eftersom det som hotar oss i form av en ny, omfattande och djupgående ekonomisk kris i grund och botten också hotar just det Zweig kallar ett europeiskt liv.

Efter krigsskildringarna följer det en lång och stark del av boken som berättar om nöden efter kriget, den fasansfulla mat- och förnödenhetsbristen i Österrike, och det som sedan blir superinflationen, den som drabbar Österrike och Tyskland, och som en herr Hitler skickligt utnyttjar för sin agitation och som lägger grunden för ännu ett världskrig, mer omfattande och mer förödande än det första. Tiden var hård, och varje människa som kunde identifieras som tysk eller skrivande på tyska fick känna av utlandets hat, ”allt detta var så katastrofalt att man redan hunnit vänja sig vid tanken på att tillbringa återstoden av sitt liv i hemmets trånga sfär.”

När han ändå reser iväg till Italien lättar trycket för ett tag. Allt han möter i Florens ”var som förr, nej, ännu hjärtligare än förr. Jag drog en suck av lättnad: Kriget var begravt. Kriget var över.” Och så börjar han på nästa stycke i texten: ”Men det var inte över. Vi visste det bara inte. Vi tog alla fel i vår godtrogenhet och förväxlade vår personliga optimism med världen.” Zweig menar att kriget förflyttas från den nationella till den sociala scenen, och att det faktum att man skrev ”Viva Lenin” på husväggarna i Italien och att friskaror marscherade i Baltikum och i Rhenlandet var illavarslande tecken. Han skulle också bli vittne till den italienska utvecklingen, där socialisten Mussolini blir den organiserade fascismens ledare.

I kapitlet Solnedgång talar han om åren 1924 till 1933 som en lugn period för Europa, där inte ”en enda människa störtade hela vår värld i elände”. Under dessa år besöker han bl.a. Sovjetunionen vid ett firande av hundraårsminnet av Tolstojs födelse, där han får tillfälle att bekanta sig med Maksim Gorkij, författaren som han senare också umgås med i Sorrento. Hemma i Salzburg tog han i hemmet emot gräddan av europeiska intellektuella, Rolland och Thomas Mann bodde hos honom, H.G. Wells,  Joyce, Franz Werfel, Georg Brandes och Arthur Schnitzler likaså. Musiker och kompositörer som Ravel, Richard Strauss, Alban Berg och Bartók gästade honom, liksom bildkonstnärer, skådespelare och vetenskapsmän.

Så kom Hitlers tid. Livet för en författare blir svårare. Man väntade sig både obehag och fientligheter från Hitlers regim. Men, säger Zweig, inte för ett ögonblick hade han själv eller någon ur hans krets i Österrike och Tyskland trott ”att ens en hundradel eller en tusendel av det som några veckor senare skedde kunde vara möjligt.” Men han summerar: ”Att få dela den fullständiga litterära förintelsens öde i Tyskland med så eminenta samtida som Thomas Mann, Heinrich Mann, Werfel, Freud, Einstein  och många andra, vars arbeten jag betraktar som oändligt mycket värdefullare än mina egna, upplevde jag snarare som en heder än som en smälek.”

Hela den del av boken som utgör mer än hundra avslutande sidor om det andra världskriget är skriven medan katastrofen fortfarande pågår. Den skrevs i exil, i Brasilien, så långt hemifrån och i så total fysisk avskildhet en människa kan befinna sig från sin egen historia, och kanske bidrar detta till sakligheten, den nästan lite torra prosan som både minns och återger och med sin personliga attityd röjer katastrofens omfattning. Han var på väg in i ”fosterlandslösheten”, den nedbrytande känsla som tar ifrån människan hennes fotfäste. Med krigets utbrott vet han att allt är över. Någon mening att fortsätta i denna värld ser han inte. Tillsammans med sin andra fru, Charlotte Elisabeth Altmann, tar han 1942 sitt liv.