Tidens gång och nedgång

Första fado-konserten i Kristianstad, med Joana Amendoeira från Lissabon 2006

  

När jag tittar på Astrids bild tänker jag:

# Hur är det möjligt att det gått tjugo år? Konserten förenades med utgivningen av min bok Musiken som föddes bortom haven, min stora bok om fado. Den sålde bra där!

# Jag tog initiativet men fick hjälp av många. 

# Det var första gången en fado-sångerska uppträdde i Kristianstad. Var det också den sista? Jag vet inte.

# Det blev helt fullsatt, många fick vända i entrén. 

# Alla bilder vi har, vad kan de bistå oss med? Först och främst att minnas. 

Pensionsdag

Svan i Hällevik. Numera bara som ett minne på bild.

  

Idag kom pensionen. Idag är det dags för röntgen av trasig knäprotes. Den höll inte så länge som den skulle.

Nya boken är lämnad för sättning. Ska vara tryckt och levererad till sista veckan i juni.

Mikael är tillbaka välbehållen från krigets Ukraina.

Idag försvinner pensionen. Två tusenlappar återstår när jag betalat räkningar och fört över de sedvanliga femtusen till hushållskontot.

Sa jag att det än måndag? 

Judiska filmfestivalen - med många förhinder

 

Jag läser denna viktiga artikel i Sydsvenskan, skriven av Hynek Pallas:

 

"Min kvartersbiograf i Prag är av den sort där det alltid pågår en minifestival med filmer från något av jordens hörn. Till de återkommande fröjderna har varit att i nio års tid besöka de israeliska filmdagarna. Särskilt dokumentärfilmerna: En åsiktsmässigt yvig skara är en termometer på takhöjden i ett samhälle.

 

Men något tionde år blir det inte. I höstas bröt biografen kontraktet med festivalen.

 

För den som har haft örat mot filmvärlden sedan den 7 oktober 2023 kommer det inte som en överraskning. Festivaler och filmer, oavsett om de är ”judiska” eller ”israeliska”, omgärdas av ett vitt brus. Det handlar nämligen sällan om öppen bojkott. Michael Etherton, som leder UK Jewish Film, beskriver situationen som ett ”tyst blockerande”. När den engelska organisationens turnerande festival, som redan 2014 portades från en biograf i London, söker lokaler för sina filmdagar möts de av ursäkter om att programmet redan är satt. Eller så måste man försäkra biografen om att filmerna inte är ”kontroversiella”. Ethertons slutsats är att judar, under tystnad och med undvikande taktik, raderas från kulturlivet.

 

Mer kreativ var Torontos filmfestival när man ifjol ställde in visningen av ”The road between us”, en dokumentär om 7 oktober. Filmen består delvis av material från terroristernas kroppskameror, och festivalen menade att regissören inte hade säkrat tillstånd att använda materialet. Efter öronbedövande kritik visades filmen ändå, en premiär kantad av pro-palestinska protester.

 

”Ja!” skildrar en israelisk jazzmusiker (Ariel Bronz), som efter den 7 oktober får uppdraget att komponera en triumfatorisk nationalsång mitt under Gaza-kriget. Regissören Nadav Lapids regimkritiska film får svensk biopremiär, men som det nu ser ut inte i Malmö.

 

Biografen Zita i Stockholm var till synes mer öppen med sina intentioner när man i vintras inledde ett samarbete med bojkottrörelsen BDS. För publiken, och kanske även för biografens ledning, var det mer luddigt vad detta betyder. Att bojkotta film som stöds av israeliska institutioner innebär att filmer som den Oscarsvinnande dokumentären ”No other land” om situationen på Västbanken inte kan visas. Eller den Israelkritiska spelfilmen ”Ja!” som får svensk biopremiär 22 april (ingen biograf i Malmö eller Lund har än så länge aviserat att de ska visa den). Att man lanserade bojkotten till Förintelsens minnesdag och visade Claude Lanzmanns ”Shoah” gjorde inte situationen mindre olustig.

 

Ovanstående utspelar sig mot en fond av ökad antisemitism från höger och vänster och islamister. Terrordåd mot judiska mål går som ett pärlband över synagogor, skolor, chanukka-firande och ambulanser.

I en sådan atmosfär är det inte konstigt att reaktionerna blev starka när det ifjol framkom att ingen adekvat biograf i Malmö ville upplåta lokaler till en judisk filmfestival. Men liksom i fallen ovan kom motreaktionerna snabbt. Debatten påstods vara en ”pr-kupp” skapad av festivalen. Det rörde sig ju inte om säkerhetsläge, eftersom bara några biografer uppgett det som orsak! Och personalen går ju faktiskt på knäna! Och en biograf – lilla Hypnos på Norra Grängesbergsgatan – vill ju visst samarbeta!

 

Hur själva sakfrågan – inte olik den som Michael Etherton pekar på i England – kom att skymmas sammanfattades när Granskningsnämnden i vintras fällde SVT för ett inslag om festivalen: ”En annan biograf [har] erbjudit plats. Ett uttalande av reportern om att ingen biografägare i Malmö ”vill släppa in dem och visa judisk film” var därför missvisande. […] Nämnden bedömer att inslaget gav en bild av att säkerhetsläget gör att judisk kultur inte kan verka i det offentliga i Malmö. SVT har inte visat att det fanns grund för detta”.

 

Man försöker föreställa sig hur det antirasistiska Sverige skulle ha reagerat om en filmfestival för någon annan minoritet hade mött undvikande argument i varje foajé. Utom från en miniatyrbiograf med 56 platser – och detta skulle ha lyfts som argument för att minoritetens kultur visst kan verka i det offentliga.

 

Problemet med ”debatter” av det här slaget, där ena sidan undviker kärnfrågan, är att de som argumenterar för att judisk kultur och en bredd av judiska röster tystas framställs som paranoida och konspiratoriska (”en pr-kupp!”). Det påverkar inte bara judisk film, utan debatt om annan kultur. För vem vill utsätta sig för att mötas av ryggar och kalla händer och sedan framställas som en foliehatt? Eller förhöras om sina åsikter om Israel, och vid ”fel” eller uteblivet svar smetas som folkmordsivrare?

 

Det är därför viktigare än någonsin att Judiska Internationella Filmfestivalen i Malmö (JIFF) blir av. Och det tack vare Palladium, inte stadens annars mångfaldsvurmande kretsar.

 

Fast jag hoppas att även fanatikerna tar sig till festivalen. För den båge som JIFF utgör från inledning till avslutningsfilm är en blandning av nationellt, hyperlokalt och globalt, och de olika sätt som judisk kultur och judiska öden gör avtryck i detta. Från svensk historia i Magnus Gerttens ”Hoppets hamn” (2011) om Förintelseöverlevande i Malmö, till den svarta Hollywoodkomedin ”Bad Shabbos” (2024). En aktuell dokumentär om en pacifist vars dotter kidnappas 7 oktober (”Holding Liat”, 2025) till ett porträtt av Elie Wiesel (”Soul on fire”, 2024). Spelfilmer om deserterande israeliska soldater (”The vanishing soldier”, 2023) och om ortodoxt liv i dagens Ungern (”All about the Levkoviches”, 2024).

 

Men i en tid av växande antisemitism och invandringsfientlighet hörs ändå den mest politiska raden i Suzanne Kaplans fina, festivalinledande dokumentär ”Skräddarna från Novorzev” (2025): ”Marcus glömde aldrig hur det kändes att komma till ett främmande land och bli trodd”, berättar Suzanne i filmen om hur hennes farfar Oscar Kaplan och dennes bror Marcus flydde pogromerna i Ryssland. De kom till Sverige 1906 utan pengar eller kontakter, men byggde upp en av landets ledande konfektionsfabriker och skapade ett framgångsrikt modemärke.

 

När jag bläddrar i programmet slås jag av samma sak som alltid när judisk och israelisk kultur ska bojkottas och raderas. Det spelar ingen roll om grunden är rädsla, okunskap eller ett påstått gott syfte: Resultatet krymper världen och stänger ner samtalen – när motsatsen behövs som bäst. Låt den judiska filmfestivalen i Malmö bli en sådan." 

 

Hynek Pallas, Sydsvenskan 

 

Repris: bloggpost från 2010 med tillägg

 

Jag bläddrar och letar, gnider mina ögon fria. Det som hänt nu har inte varit oväntat, varken i det sociala eller i det privat. 37 års vänskap - djup, trodde jag - är över och förbi. Resorna, böckerna, de frekventa samtalen - allt är över.

Allt leder från en punkt till en annan. Jag stänger av. Vilar och väntar. När natten kommer tackar jag ödmjukt och lägger mig sovande att vänta på det nya.

*

Det går sakta. Det är som Bach mot tangenterna, lätt, levande och med den spröda klangen. Det är så våra år läggs bakom oss. Det är så våra liv ser ut: droppar, minuter, dagar. Också de dagar vi minns särskilt väl, är som droppens klang i oss. Minnet är en melodi vi hört förut, som Bach och pianot.

*

Det rullar en hemlandston under ögonlocken. Den som saknar fosterland får lita till tonerna i mörkret.

*

Varje ideologi träder in på scenen som en frisk nyhet men lämnar den som ett härsket åsiktspaket.

Foto: Hideo Matsumoto.

Bruno Schulz: Brev, essäer, noveller (översatt till svenska av Emi-Simone Zawall)

 

I ett brev till Andrzej Plesniewicz den 4 mars 1936 skriver Bruno Schulz:

"Ni överskattar fördelarna med min situation i Drohobycz. Det som fattas mig även här är tystnad, min egen musikaliska tystnad, pendeln som saktat in och anpassat sig efter sin egen gravitation, den raka linje som ännu inte rubbats av någon utomstående kraft. Denna tystnad - substantiell, positiv och fulländad - är skapande i sig själv. Vissa tankar inom mig som jag tror vill komma till uttryck uppstår först när de passerat en visst gräns av tystnad, på en punkt där fullständig jämvikt råder."

Det fascinerande i dessa rader är för mig hur Schulz förbinder begreppet tystnad med begreppet musik. Det finns alltså en "musikalisk tystnad" som han eftersträvar. Jag förstår hans längtan efter det tillstånd som yttre - utomstående - krafter inte har förstört eller ens kunnat påverka. Detta tillstånd är i det närmaste omöjligt att uppnå idag. Vi lever alla i ett socialt sammanhang där ljudmattorna är närvarande. 

Bruno Schulz: Självporträtt

Det finns inga ljudfria platser. Också de tystaste av de lantliga miljöer vi flyr till har ett sus som kommer från närmaste motorväg eller samhälle. Inne i de befolkade områdena terroriserar människor varandra med det som vi kallar "musik" men som väl närmast är att likna vid mekaniska, maskinliknande upprepningar av starkt markerad rytm. Basgångarna finns i varje betongvägg. Tystnaden är alltid frånvarande.


Andrzej Plesniewicz (1909-1945) var litteraturkritiker, essäist och historiker. Han deltog i Warszawaupproret 1944 och fördes bort av SS. Han försökte återvända till Warszawa men dog under ett luftangrepp.

Brevet citeras från Bruno Schulz: Brev, essäer, noveller som har översatts till svenska av Emi-Simone Zawall.

Ny bok på väg

Min nya bok är klar för tryckning. Omslagsbilden är inte helt bestämd. Men omslagets text är det. Var och en kan googla och förstå titeln:

 

 

Thomas Nydahl

Institio Cordis

 

Thomas Nydahl, född 1952 i Malmö. Uppvuxen på Sevedsplan och Lorensborg. Bosatt i Kristianstad sedan 1980-talet.

Debuterade 1975 med Smuts, tätt följd av Vardagar. Ett femtiotal egna böcker, samt medverkan i många antologier och andra verk har det blivit. Under många år skrev han om den portugisiska fado-musiken och kulturen den födde, med fyra böcker i ämnet. Albanien som land och kultur stod i centrum för flera av hans böcker. Under Balkankrigen stod Bosnien i centrum för hans författarskap.

Det gemensamma i hans författarskap är en känsla av mörker och mänskliga nederlag, parallellt med nyfikenhet och upptäckter av andra länder, folk och kulturer.

Hans böcker har under åren utgivits av förlag som Tusculum, Oktoberförlaget, Interculture, Artea, Kalejdoskop, h:ström, Janus, Rallarros, Accent m.fl.

ISBN: 978-91-981449-9-4
Occident 2026

 

Bomberna faller också över Kyjiv

Skärmdump från The Guardian

Det är som vanligt igen. Vapenvilan är över och Putin kan återuppta sin bombningar av Ukraina

Det är civilbefolkningen som drabbas värst. I natt var det Kyjiv och Odessa som bombades hårt.

Min son Mikael skriver till mig:

Här ett kort godmorgon från ett soligt Kyjiv, på väg att vakna. Det har varit en lång natt med ganska omfattande angrepp, både med missiler och drönare, och staden har blivit träffad på flera platser. Vi har legat i vårt skyddsrum hela tiden och varit i trygghet, men eftersom jag ser att de skriver om nattens anfall i svenska tidningar ville jag bara säga att allt är bra med oss. Vi hoppas kunna genomföra dagens program som planerat och sen ta oss till stationen ikväll och påbörja resan hem - med mycket blandade känslor, men definitivt också med lättnad. Jag ska försöka sova igen lite nu, innan det första mötet. DN skriver: I centrala Kiev hördes en rad kraftfulla explosioner strax efter halv tre på torsdagsmorgonen, bara några minuter efter det att flyglarmet gått. Under de följande timmarna kom flera smällar och ljudet av det ukrainska luftvärnet.

Missiler och drönare träffade bland annat i det populära området Podil, där en tolvårig pojke och en 35-årig kvinna dog. Bostadshus träffades av spillror och splitter, och bränder bröt ut.

I Kiev skadades 45 personer, varav flera läkare, enligt borgmästaren Vitalij Klytjko. Flertalet vårdades på sjukhus.

Ett nytt flyglarm ljöd vid halv sju på morgonen, medan uppröjningsarbetet pågick.

Mer att läsa här: https://www.dn.se/varlden/kraftiga-attacker-mot-ukraina-under-morgonen/ 

 

 

För litteraturen i Kyiv

 

Här befinner sig Mikael hos vänner i Kyiv. Litteratur skapar de förstås. Och Mikael ska översätta och ge ut.

Nu handlar det om annat: "Böckerna ska köras ut till de frontnära byarna i Dniprregionen". Praktisk utgivningshjälp vid sidan av översättningsarbetet således. Hos PEN Ukraina möts de.

Putin, kriget och ekorren

 

Foto: Astrid Nydahl

 

I djurens rike, vid Östersjöns kust, har vi sedan länge olika vänner. En av dem är en ekorre. Han var riktigt modig när han kom springande och snodde en brödkant från fåglarna. Han ilade förbi oss och upp i sitt träd igen.

Krigets fortsätter med oförminskad kraft och grymhet. Vittnesmålen från alla de våldtagna blir svårare och svårare att läsa. I London skriver han skrönor, Gunnar P, och publicerade nyligen en hårresande dum sådan i DN. Det är lärorikt att se hur spånen från det hållet ser ut. Och man lär sig möjligen att mot Putins fascism får man inga allierade från vänstern. 

Vi får aldrig ens tänka tanken att detta är något övergående. Det är det inte. Putin är inte "förolämpad", vilket GP i London vill få oss att tro, han är tvärtom förvissad om att han kan återskapa det gamla sovjetiska riket i Rysslands namn. 

GP påstår rentav att vi har har att göra med ett psykologiskt fenomen, "typ Putin, i småväxta män med stora planer". Om GP hade inflytande skulle vi drömma om en lång, rysk ledare (ja, det är ett pinsamt resonemang).

Än så länge finns det inga tecken på att västerlandet - konsekvent och rejält - ska ingripa till Ukrainas försvar. Vi får väl se längre fram i tiden.

(Repris från 26 april 2022, på den tiden då vi hade bil) 

Här uppe sitter han helst. Foto: Astrid Nydahl

Simone Weil: Fabriksdagbok (Relä)

 

 För fyra år sedan kom tidskriften Tydningen med ett temanummer om Fabriken. Jag skrev om det då här. 

Martin Högström har nu översatt hela Weils bok (förlaget Relä). Det är en stor glädje att ha den, även om jag önskar att den hade funnits översatt då jag skrev min bok om henne (se nederst). 

I en tågvagn på väg till Wales

 

Det var den där gången vi satt på tåget från Birmingham i West Midlands, på väg till Aberystwyth i Wales. Två universitetsstäder av mycket olika karaktär. 

På vägen dit var det som om vi svävade genom det engelska landskapet. Städer och byar var mest tak och fasader. Vi visste ingenting om dem. 

Men Dylan Thomas kom från Swansea i Wales. Hans dotter Aeronwy blev också författare, men avled redan 2009 i cancer. Utöver eget författarskap översatte hon också italiensk litteratur.

Om detta visste vi inte något, det där dagen på tåget. 

Mikaelskatedralen

 

Min son Mikael befinner sig i Ukraina. Passande nog fick han en bild av Mikaelskatedralen.

Grannlandet Ungern har med en förkrossande valseger förpassat Orban till historien. Men hela den ungerska maktapparaten finns ju kvar, och hur den ska demonteras står skrivet i stjärnorna.

En ny vecka har börjat. Men smärtorna och åkommorna finns kvar intakta. 

"Monday morning coming down" 

"Det fanns en tid då det tycktes mig meningsfullt att skriva" - med ungerskt ps

 

E.M. Cioran skrev ett helt liv. Hans efterlämnade skrifter är en av de stora gåvorna till oss som ännu lever och kan läsa. Ändå ska man begrunda att just Cioran skrivit: "Det fanns en tid då det tycktes mig meningsfullt att skriva. Av alla mina vidskepelser tycks mig denna vara den mest komprometterande och den mest obegripliga." (Om olägenheten i att vara född, översatt av Lasse Söderberg).

Han skrev också: "Att skriva böcker saknar inte kopplingar till arvsynden. Ty vad är en bok om inte en förlust av oskulden, en aggressionshandling, en repetition av vårt syndafall".

Han upprepade det ofta. I en intervju med Fernando Savatar (Entretiens) förklarar han varför han ändå skriver: "För att skriva, hur lite det än är, har hjälpt mig att ta mig från ett år till ett annat, ty de uttryckta besattheterna förblir försvagade och delvis övervunna. Jag är säker på att om jag inte svärtat ner papper så hade jag tagit livet av mig för länge sedan. Att skriva är en utomordentlig lättnad."

 

***

 

PS: En dag som denna borde man skriva om Ungerns nya väg, men det gör alla andra, vilket är skäl nog för mig att avstå. En längre text med ungersk anknytning skrev jag här.

"Merry Old England är ett okänt begrepp, för själva det gamla England är bortglömt”

Okänd konstnär

 

Engels menar att industrialismens och proletariatets framväxt kan beskrivas i steg; först skapades en industriarbetarklass genom utvecklingen och förändringen av industrin, sedan skedde en stor förändring i och med kol- och metallgruvindustrin, med skapandet ”av ett nytt proletariat”. I tredje hand, säger Engels, ”påverkade industrin jordbruket och i fjärde förhållandena på Irland.” Utifrån detta menar han att man kan skönja olika nivåer av ”medvetenhetsgrad” hos den nya arbetarklassen. Han betraktar industriarbetarna som ”de mest upplysta beträffande sina egna intressen”, medan gruvarbetarna var det i mindre grad och lantarbetarna ”knappast alls.”

Att Engels resonerar om detta beror på att han också vill skildra och förstå hur den första kärnan i ”arbetarrörelsen” vuxit fram, ”i proportion till i vilken grad maskinernas framväxt har påverkat deras yrken.” Ty detta är själva grunden till en förståelse av vad som skett, säger Engels och förtydligar:

”Arbetsdelningen, användningen av vatten- och speciellt ångkraft, samt mekaniseringen, dessa är de tre hävstänger, med vilka industrin sedan mitten av förra århundradet, 1700-talet, verkat för att vrida världen ur led. Småindustrin skapade medelklassen, den stora skapade arbetarklassen och uppsatte de få utvalda ur medelklassen på tronen, men bara för att desto säkrare störta dem när tiden var inne. Samtidigt är det ett faktum, som inte kan förnekas men lätt förklaras, att den talrika lägre medelklassen från ’den gamla goda tiden’ krossats av industrin och upplösts till å ena sidan kapitalister och fattiga arbetare å den andra.”

En annan aspekt han vill undersöka, är den koncentration av människor, kapital och makt som industrialismen innebär, 

”helt naturligt, eftersom i industrin betraktas människan, arbetaren, endast som ett stycke kapital, för vars användande fabrikören betalar ränta under namn av arbetslön. Ett stort industriföretag behöver många arbetare, som tillsammans sysselsätts i en enda byggnad; de måste leva nära varandra och utgör, redan då det gäller en måttligt stor anläggning, en by för sig själv. De har behov, och för att tillfredsställa dessa behövs andra människor, varför hantverkare, skräddare, skomakare, bagare, snickare, murare drar dit."

Okänd fotograf

"Byborna, särskilt den yngre generationen, vänjer sig vid fabriksarbetet, blir förtrogna med det, och när den första fabriken inte kan anställa alla, faller lönerna, och följden blir att nya fabrikanter flyttar in. Så växer byn till en liten stad, och den lilla staden till en stor. Ju större staden, desto större dess fördelar."

Utifrån detta schematiska resonemang övergår Engels till att beskriva hur den växande populationen och industrialismen också genererar vägar, järnvägar och kanaler. Till sist, suckar han, har det gått så långt ”att Merry Old England är ett okänt begrepp, för själva det gamla England är bortglömt”.

När Engels beskriver London, så noterar han att det råder ett intensivt folkliv, ”gatuvimlet innefattar i sig något motbjudande, mot vilket den mänskliga naturen går uppror.” 

Han refererar till Max Stirners bok Den ensamme och hans egendom (hette egentligen Caspar Schmidt, var född i Bayreuth, Bayern 1806, dog i Berlin 1856), och säger att det i detta vimmel förs ett socialt krig, ”allas krig mot alla” och att det förs helt öppet. Skälet skulle vara att människorna nu betraktar 

”varandra enbart som användbara föremål; var och en utnyttjar den andre och i slutändan blir det de starkare som trampar de svagare under klacken. Det mäktiga fåtalet, kapitalisterna, roffar åt sig allt för egen del, medan för de många svaga, de fattiga, knappast ens återstår mer än existensminimum.”

Och gäller det för London, så gäller det för ”Manchester, Birmingham, Leeds, för samtliga stora städer”, ”å ena sidan barbarisk likgiltighet och omedgörlig själviskhet, å andra sidan bottenlös misär; överallt det sociala kriget, vars och ens hem under belägringstillstånd.”