”den svenske aktivisten Saif Abukeshek”

 

Jag läser om ”den svenske aktivisten Saif Abukeshek” och förundras över tidsfeomenen, så fulla av hyckleri och lögner.

 

Vem är svensk, vem är arab boende i Sverige? Man kan dessvärre bli svensk medborgare utan några som helst meriter för det. Men då är det medborgare man blir, inte ”svensk”.  En arab kan aldrig kalla sig eller bli kallad svensk. Det är i den upplösningen av språket som upplösningen av hela vår svenska tillvaro sker. I och med den förhånas och förolämpas allt det som formade oss – från högtiderna till språkets

finesser. Jag kan resa i den arabiska världen utan att någonsin bli arab.

 

Bilden: Med Khalil Hassan från Egypten i Gröna bergen, Libyen 1984. Jag sökte inte asyl där, utan återvände hem efter två veckor. Kaddafi tog bara emot oss som gäster.

 

Måndagens film och sjukdomarna

 

Hon heter Mia Hansen-Løve och är en fransk filmregissör. Hennes film En vacker dag visades på SVT igår eftermiddag. Jag satte på tv:n ovetandes och kom in i filmen när den redan var igång.

Genast kände jag igen min alzheimer-sjuka mamma i filmens sjuka pappa som slussas till flera boenden i Paris. Själv dras hon in i en oplanerad och vacker romans.

Pappan har varit filosofilärare, hans bibliotek är fullt av väsentligheter och barnbarnet bokstaverar sig genom Canetti och Kafka. 

Jag började min måndag på sjukhuset och gick igenom den andra av två jobbiga röntgenundersökningar beställda av ortopeden i Hässleholm. Med filmen fick jag perspektiv både på åldrandet och sjukdomarnas misär.

När jag läser om det senaste terrordådet i Tyskland tänker jag på hur behaglig tystnaden och likgiltigheten är. Nästan som bomull för offren. Vidrigheter växer på våra träd.

Alla de andra som också skrev

 

När förlaget Tusculum gav ut Alla de andra som också skrev fanns den förstås i Hedengrens skyltfönster.

Det var en aktiv, utåtriktad tid, länge sedan förfluten. När min nästa bok, Institio Cordis, utkommer en månads tid är den i högsta grad inåtriktad

Är det ena att föredra framför det andra?  

Sjukhuskorridorer och väntrum. Det ena överglänser inte det andra. Och jag byter vårdcentral som andra byter skjorta.

 

"En agent, en värvare, en röstfiskare..."

 

Foto: Astrid Nydahl

 

Man bör kanske ta Emma Goldman på orden, hon som skrev "Om det gick att förändra något genom att rösta, så skulle det ha förbjudits."

Den som vill erkänna inför vänner och bekanta att de så kallade valen är äkta vara, erkänner samtidigt sin egen dumhet. Valen fyller i de postmoderna demokratierna ett enda syfte: hålla nationen samman med lögnen som vapen. De deltagande partierna är överens om detta. I krigstid blir kanske de så kallade valen ännu viktigare för makthavarna. 

 

”Ju ofriare ett land är, ju mer man blir iakttagen av staten, desto fler saker blir man förr eller senare indragen i på ett obehagligt sätt. Alltmer sällan kan man hålla sig utanför.”

 

Herta Müller, ur Kungen bugar och dödar (övers: Karin Löfdahl) 

Müller hade diktaturens Rumänien som utgångspunkt för sitt författarskap, hon har det än i dag.

Kan vi i dag hålla oss utanför? Är vi i själva verket inte ännu mer iakttagna av staten? De gamla öst-diktaturerna hade inte tillgång till den digitala teknik som följer oss i smått och stort. Lärdom?

 

"En agent, en värvare, en röstfiskare, i vilket fall som helst en eldfängd partigängare (...) Hans hjärta är fyllt av politik och halvbildning, och oavbrutet rinner det över av halvbildat, entusiastiskt gatuprat. Han talar till ingen och alla..."

Thomas Mann: ur En opolitisk mans betraktelser, (översättning av Per Landin och Urban Lindström) 

Jag tror att lärdomen är enkel: Partigängaren - från V till SD, hela vägen via de andra riksdagspartiernas representanter - är en människa som låter munnen släppa ut "halvbildat, entusiastiskt gatuprat" - i tron att han ska framstå som en vägledande bärare av kunskap.

 

 

Pärlhyacint i solsken

När jag ser en pärlhyacint - först utomhus när vi njuter av den alltför tidiga sommarvärmen, och sedan inomhus i ett snapsglas - tänker jag på hur mycket skönhet som oförtjänt omger oss.

Astrid fångade den på bild. 

"Människans kallelse består i att vara egoistisk"

Jag läser ännu en bok från pärm till pärm. Den förra var Per Wästbergs nya. Första maj ägnade jag stora delar av dagen åt Anders Björnssons Andreas Baader, Hanna och jag - trots att den är så illa tryckt att det stundtals är svårt att ens få syn på de grå bokstäverna. 

 

Foto 1 maj, Kapellgatan: Astrid Nydahl

Boken rymmer många rader att stryka under, så typiska för Björnsson. Då kan det stå "Människans kallelse består i att vara egoistisk, skrev Camus, det vill säga förtvivlad" eller "Instängdheten föder längtan efter gemenskap. Gemenskapen finns i bröstet, inte på badorterna." 

 

Å andra sidan inser jag ju att det är dumt att citera enskilda rader. Jag gör det bara för att säga att det finns en ny intressant bok att läsa. 

 

Foto och arrangemang: Astrid Nydahl 1 maj 2026

 

Ärftlig makt och promenaderna 1 maj

Foto: Astrid Nydahl

  

Fördummande makt är nästan alltid ärftlig. Sverige är en demokrati präglad av servilt bugande för en kungamakt. Den senare står i direkt konfrontation med de folkvalda strukturerna. Hur illa jag än tycker om den svenska politikerklassen föredrar jag den folkvalda framför den ärvda makten.

Denna långhelg visar upp den senare i all sin ekonomiska triumf, betald via skattsedeln och de konton som vuxit historiskt och samtida. Vad vore slottsmakten utan ett servilt bugande folk av undersåtar.

Europeisk historia har också sett de kommunistiska regimerna präglas av samma ärftlighet. Putinfascismen hade inte varit så allomfattande utan sina kommunistiska föregångare. Också i den spelar ärftligheten en avgörande roll.

Första maj kunde vara något annat i Sverige, men de promenerande vänstermänniskorna ska betraktas i sitt sammanhang. Låtsasleken på gator och torg har i modern tid haft ett inslag av meningslöshet. 

Stefan Isaksson i bild och jazz

Foto i Hälsingland av Stefan Isaksson. 

 

Stefan lyssnar du till här, live: https://open.spotify.com/album/347T90Hpag61DBtnBu8mO7

 

 

Långhelg. Tystnad ordinerad

Foto: Astrid Nydahl

 

"Jag klarar inte av att vara så mycket med andra människor. Så jag drar mig undan. Och därmed uppstår tid att skriva." Les Murray i en intervju i Svenska Dagbladet 26 maj 2007.

Behöver jag tillägga något? 

Vilket lugn är det vi lever i nu?

Foto: Astrid Nydahl

 

”Tid efter annan inträffar något upprörande som väcker våra instinkter till liv, men därefter fortsätter vi att se varandra i ögonen som om ingenting hänt, och vi lever tillsammans utan att alltför påtagligt slita varandra i stycken. Allt återgår till ordningen; ett blodtörstigt lugn som i sista hand är lika farligt som det tidigare kaos det avbrutit." (E.M. Cioran i Historia och utopi, översättning av Jon Milos)

Vem kan med säkerhet säga att de lugna dagarna också är trygga? Lugn är inte detsamma som trygghet. Efter varje terrorattack uppstår just det bedrägliga lugnet. Inget talar mer om vad som hänt.

Renhet - i helvetet?

 Foto: Astrid Nydahl

"Pure? What does it mean?/ The tounges of hell" - heter det i Sylvia Plaths Ariel. Är det en sådan renhet vi eftersträvar - slickade av helvetets tungor? De rättrogna banar sig väg genom historien med en renhet skriven i guld och ett samvete fläckat av askan från miljoner döda. Men de kommer att dö med gott samvete, nattvarden tagen i rätt ordning och med ett korstecken, en fana, en tapperhetsmedalj eller något fjärde över bröstkorgen. Ideologierna, religionerna, vanföreställningarna tycks alla gå hand i hand med strävan efter renhet, även om människor dör som flugor av krevaderna.

 

Zagajewski: "det är lätt att se skillnad på en konstnär och en fostrare"

 

Backsippa. Foto: Astrid Nydahl

De förgängliga ideologierna, vindpustarna in i och ut ur det mänskliga, förgängligheten som tanke- och idésystem, bortom det vardagliga: en struktur som andlig krycka, ett system av ord och siffror att lägga sig ner i för den goda sömnens skull. Efter varje krig, när dammet lagt sig, de döda begravts och det raserade förs bort och återanvänds: tanken att det ingenting förde med sig, annat än en ännu djupare klyfta mellan två sådana förgängliga tankesystem. En människas liv är i sig en vindpust. När tonåren är över och vuxenlivet tar vid växer den individuella insikten om denna förgängliga och fåfänga livsyttring: människan, från födelse till död; högtidlig, pretentiös, egoistisk, trosviss - men sällan erkänner hon hur kort irrblosset är, hur försvinnande liten hon själv är i den rymd som ibland släpper ifrån sig en ljusblå meteor som skrämmer både barn och vuxna. Behöver vi ideologier och tankesystem? Är det vårt enda sätt att våga fortsätta leva? Metoden är tveksam, resultatet förfärande.

 

Jag kommer att tänka på Adam Zagajewski som i Solidaritet och ensamhet skrev att ”det är lätt att se skillnad på en konstnär och en fostrare: den förre talar alltid i eget namn, den senare känner att han bakom sig har en generation, ett folk, en samhällsklass, mänskligheten eller någon poetisk gruppering”.

 

Årsdagen, radioaktiviteten, Tobias död

 

 

 

 

Ja, det är årsdagen idag. Min dåvarande fru Birgitta var höggravid. Hon väntade vårt sjätte barn, Tobias som föddes den sommaren.

 

Vi var rädda. Oron åt oss.

 

Vad skulle den radioaktiva luften betyda för vårt barn.

 

Vi fick aldrig några svar. Men Tobbe dog av tinninglobsepilepsi när han inte hunnit fylla 30. I år skulle han ha fyllt 40, om han fått leva.Tobbe var en underbar ung man, men anfallen knäckte honom.

 

Skärmdump från DN: Pripjat

Tobbe, sista födelsedagen 

Att inte glömma Ukraina

Kyiv, Ukraina våren 2026. Foto: Mikael Nydahl

 

Allt fast förflyktigas. Det vet vi ju.

Ett land som bombas och beskjuts förflyktigas. Människorna lider, skadas och dör.

Vem glömmer Ukrainas öde? Om det sker är frågan varför.