I have my books

 

  

 

"I have my books

And my poetry to protect me;

I am shielded in my armor"

 

I am a rock, Simon & Garfunkel

"I have my books

And my poetry to protect me;

I am shielded in my armor"

 

I am a rock, Simon & Garfunkel

 

 

Montaigne om "kändisskapet"

"När vi sprider ut vårt namn och sår det i många munnar säger vi att vi skapat oss ett stort namn. Vi vill att det ska falla i god jord och gagnas när det växer; detta är det mest ursäktliga i en sådan föresats. Men när denna sjuka går till ytterlighet leder den till att många försöker bli omtalade med vilka metoder som helst." (Montaigne: Essayer, bok 2, kapitel 16 i översättning av Jan Stolpe).

 

Nå, fundera nu på det faktum att Montaigne skrev detta på 1500-talet. Jag tänker först att det säger något om hur den postmoderna mediala kulturen fungerar och att det är ett mycket gammalt fenomen som speglas också i vår tid och vår livsstil. Vi är stora missbrukare av ordet och begreppet "kändisar" - unga människor vill numera bli kända, men de vet inte för vad, bara att de vill bli kända. TV-soffan skapade kändis-inflation. Den digitala världen har dessutom gjort kändisen till vardagsvara. Han eller hon kan skapas på fem sekunder och dumpas lika fort. Kändisskapet har ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Det är en konsumtionsform som ger och tar, och vars pris ingen ifrågasätter förrän det är för sent. I postmodernismens diken ligger de forna kändisarna och förblöder. Deras sista stund på jorden är sedan länge förbi och nya, lika utbytbara, kändisar har tagit deras platser. 1500-tal? Nej, 2000-tal!

 

"Att vara känd tycks på något sätt vara att ha sitt liv och sin fortlevnad i andras förvar", 

 

säger Montaigne och fortsätter sedan resonemanget utifrån sitt eget liv, och så anför han Vergilius Eneiden:

 

"Knappt en tynande fläkt av ryktet är allt vad som oss når."

 

Montaigne sätter Vergilius i rätt perspektiv när han påpekar att

 

"det är mycket nog om man om hundra år kommer ihåg litet vagt att det pågick ett inbördeskrig i Frankrike i vår tid."

 

Om hundra år, vad är då vinnaren av Idol, den lokala dansbandskungen, lillprinsen eller installationskonstnären? Om femtio år? Om fem?

Bästa söndagen

 

Astrid gjorde söndagen till min bästa dag på mycket länge.

Vi skulle göra en provpromenad utmed huset där vi bor. Det gjorde ont, men det gick. Vi gick ända fram till det vackra huset bredvid vårt. 

Huset har en liten viloplats strax intill busshållplatsen. Där finns en plakett som berättar att den heter Anna Lundqvist Plats, Kristianstads första kvinna i stadsfullmäktige. Inte nog med det, alla husen, som det rosa här, är byggda på hennes initiativ. Anna Lundqvist var dotter till färgerifabrikör S. Lundqvist, som var vice ordförande i stadsfullmäktige i Kristianstad. Hon var medlem i Kristianstads skolråd och Kristianstads fattigvårdsstyrelse.  

Nå, där satt jag en bra stund, njöt av söndagens stillhet och återvände sedan sakta hem.

Söndagsmiddagen var rökt lax och en potatismos som Astrid gjort, med inslag av olika sorters lök. Som om vi kommit till en fest, men allt utspelades i vårt eget kök. 

Douglas Murray: Om demokratier och dödskulter. Israel, Hamas och västvärldens framtid (översättning av Dan Korn, Nopolar Publishing)

 

Douglas Murray (hemsida här) kan som ingen annan ta sig an samtidens avgörande konfliktämnen. Nu har det skett igen. Han har med sin nya bok skrivit en framstående analys av islamisternas skändliga massakrer i södra Israel, då Hamas trängde igenom gränsen och tidigt på morgonen den 7 oktober 2023 angrep kibbutzerna och den stora musikfestivalen Nova i öknen.

 

En av de nerbrända kibbutzerna

De  tungt beväpnade Hamas-terroristerna gick från hus till hus, dödade de flesta och satte sedan eld på alla husen. Om någon överlevt brändes de medan de fortfarande levde. De unga, dansande människorna våldtogs och misshandlades innan de dödades. Många bands och slängdes på lastbilar som förde dem till Gaza som gisslan.

Han går själv från plats till plats för att kunna berätta om skeendet. I texten är han verkligen fysiskt närvarande. Han samtalar med offrens familjer och anhöriga. Han ger dem röst och gör islamismens grymhet verklig. Men som läsare ter sig denna samtidens nazi-rörelse obegriplig i den meningen att ingen, varken i den palestinska världen eller i de omgivande kulturerna, tycks förstå den djupaste innebörden av Hamas-islamismen.

 

Vilken annan rörelse som har tortyr, våldtäkt, massmord och bränning på sitt program skulle slippa så billigt undan? Murray lyckas gestalta de allra värsta sidorna av Hamas islamism. De är så hemska att man inte kan skriva om dem själv. Att läsa hans bok är som att besöka helvetet. Ändå har denna rörelse så många sympatisörer utanför Gaza, och det är som om det stora hatet mot Israel - grundat i urgammalt judehat och antisemitism- kan ge stjärnglans åt en av vår tids allra värsta rörelser. 

 

Sörjande efter massmorden och gisslantagandet vid musikfestivalen Nova. Man minns offren som individer.

Murray förnyar den ytterst bekymrande frågan om var det israeliska försvaret befann sig. Varför kom ingen till hjälp för alla de arma människorna som drabbades? Inga gränssoldater, inga poliser. De var helt ensamma när Hamas slog till. Murray får mig att förstå det avskyvärda utifrån den aspekten.

 

Jag vill avslutningsvis citera förlagets ord om honom:

 

”Douglas Murray är brittisk författare, skribent och politisk kommentator, känd för sin eleganta stil, skarpa analys och ovilja att vika undan för obekväma sanningar. Han är grundande redaktör på The Spectator och har skrivit flera bästsäljande böcker, däribland Europas märkliga död och Kriget mot Väst. Hans texter och framträdanden har gjort honom till en av samtidens mest inflytelserika – och mest omdebatterade – röster i frågor om identitet, migration, kultur och yttrandefrihet.”

 

I tredje bokens nionde kapitel av Essayer

 

I tredje bokens nionde kapitel av Essayer (i svensk översättning av Jan Stolpe) skriver Montaigne:

 

"Det är de minsta och svagaste förtretligheterna som sticker mest. Och på samma sätt som små bokstäver tröttar ögonen mest är det småsaker som sticker oss mest:en svärm av små plågor skadar oss mer än en enda våldsam, hur stor den än är (...) Jag är inte filosof. Olyckorna drabbar mig efter sin tyngd, och formen väger ofta lika tungt som materien, ofta mer (...) Livet är en ömtålig sak, lätt att bringa i olag."

 

Så tröstar jag mig denna söndag att det jag själv erfar är något djupt mänskligt och att människor som levat hundratals år före oss också fått erfara dem. Det handlar inte bara om de fysiska plågorna. Det handlar numera också i hög grad om hur man kan uthärda den postmoderna, digitala kulturen och dess tusentals "små plågor" och förtretligheter. Ett sätt att uthärda är att studera denna samtid i akt och mening att med ord blottlägga och förgöra dess mest omänskliga sidor. Är det ens möjligt?

En sommar med Montaigne av Antoine Compagnon (Atlantis, översättning av Jan Stolpe)

 

Det finns flera årstider då Montaignes essäer skänker frid och vila. De skänker också glädje och inspiration. Det finns vintrar och somrar med Montaigne. Och just en sommar tillbringar litteraturforskaren och professorn Antoine Compagnon med honom. Compagnon är verksam vid Collège de France i Paris och vid Colombia University i New York, Proustforskare och har tidigare utgivit två böcker om Montaigne.

 

Det mycket speciella med denna lilla bok, som nu utkommer i den minst sagt skicklige och erfarne Montaigne-översättaren Jan Stolpes svenska språkdräkt, är dess tillkomsthistoria. Compagnon berättar i förordet:

”När Philippe Val bad mig tala om Montaignes Essäer i radiokanalen France Inter under sommaren, några minuter varje vardag, föreföll mig tanken ytterst bisarr, och utmaningen så djärv att jag inte vågade dra mig undan.”

 

Redan där, på första sidan av förordet, använder sig Compagnon av ett av de tydligaste kännetecknen i Montaignes egen stil. Han formulerar det motsägelsefulla; tanken är ”ytterst bisarr”, och eftersom den är det så vågar han inte dra sig undan!

 

Man får och kan ju inte reducera Montaigne till utdrag, det hade, säger Compagnon gått ”rakt emot allt jag hade lärt mig”. Montaigne ska man inte ”klippa sönder” eller servera ”i bitar”. Nå, sina egna motargument lägger han åt sidan och tar sig an uppdraget. Och han gör det som Montaigne själv skriver; fragmentariskt, slumpmässigt, allt detta gör han ”utan ordning och utan uppsåt”. Låt mig intyga att det är ett charmerande och mycket inspirerande sätt att skriva på. 

Compagnon öppnar dörren till många olika rum i Montaignes litterära bygge. Han vandrar in och sedan ut för att ångra sig och sedan gå in igen. Han närläser, kommenterar, viker ut i små skildringar av Montaignes samtid, ibland i konkreta händelser, personer, platser. Han får läsaren att ytterst tydligt se hans samtid och de samhälleliga villkoren för hans liv. Det är krig medan han skriver! Han anstränger sig att ändå skapa fred kring sig själv. Han vet att det är en farlig tid. Han vet men insisterar på sin rätt att själv avstå från inbördeskrigets fasansfulla mekanismer.

Han säger att Montaignes syfte alltid är att bekänna en ödmjukhet, hans syfte är ”lågt, blygsamt” och det är ingen tillfällighet att han som sitt motto valt orden ”Vad vet jag?” och som emblem en våg. 

 

Han nekar till att försöka beskriva varat, han beskriver övergången ”från dag till dag, från minut till minut”. Därför är det också en självklarhet att döden blir ett av hans centrala ämnen. Han vill inte dö plötsligt. Han vill dö sakta, som för att vänja sig vid försvinnandet, ”den slutliga döden”. Han jämför sin egen levande existens med det som sker när han tappar en tand; ”det var det naturliga slutet på dess levnad” säger han och vill få oss förstå att också det som varit en beståndsdel av den levande existensen smälter bort som han och ”försvinner från mig själv.”

 

Detta hänger förstås också samman med den syn Montaigne hade på läkekonsten och på sjukdomar. Som Compagnon påpekar betraktade han sjukdom som ”en del av naturen; de har sin varaktighet, sin livscykel, och det är klokare att finna sig i den än att försöka motverka den.” Detta kan förklaras av hans samtida läkekonst som uppenbarligen var av låg kvalitet, ”grov och oviss” som Compagnon skriver. Läkarna gör bara människor ännu sjukare menade han. Och för övrig lever de varken bättre eller längre än vi andra. Utifrån sådana omständigheter är det lätt att förstå Montaignes syn på relationen mellan sjukdom och läkemedel. Trots att han led mycket av sin njursten, som han betraktade som ett arv från fadern.

 

”Sjukdomarna är vårt naturliga tillstånd. Man måste lära sig leva med dem utan att försöka utrota dem. Montaigne är arg på agitatorerna, på alla dessa trollkarlens lärlingar som lovar folket bättre morgondagar”, sammanfattar Compagnon.

 

Har man inte läst Montaignes trebandsverk Essäer får man i Compagnons bok en förnämlig vägledning. Han läser och berättar för att vi ska förstå att denna 1500-talsmänniska talar direkt till oss, till vår samtid. Det gör han inte för att han trodde sig hålla för evigheten – tvärtom gissade han att hans essäer inte skulle hålla ens i femtio år! – utan just för att han på ett då så ovanligt och modernt sätt skriver utifrån sig själv. Han skriver fram människan Montaigne, med alla brister och fel, alla självmotsägelser och ändrade hållningar. Just så framstår han på ett övertygande och mycket inspirerande sätt i En sommar med Montaigne.

 

Michel de Montaigne: Essayer

 

Henrik Tikkanen hade en liten krumelur i Ansikten och åsikter från 1980. Där skrev han:

 

”Författare borde inte skriva om sig själva utan om något de förstår sig på…”

 

Kan inte låta bli att tänka på det när jag slår upp första bandet i det av Jan Stolpe nyöversatta Essayer av Michel de Montaigne (1533-1592). I sitt korta förord till läsaren skriver han:

 

 ”Alltså, läsare, är jag själv ämnet för min bok. Du har ingen förnuftig anledning att använda din lediga tid på ett så intetsägande och meningslöst ämne.”

 

Montaigne var, till allt annat, en människa som under se sista 21 åren av sitt liv, verkligen kom att anstränga sig att förstå vem han var. Essäskrivandet i tornets bibliotek och arbetsrum vittnar om en tämligen djupgående tolkning av det egna livet och allt det som omgav honom själv och hans familj. Montaigne skriver, noga räknat, inte så mycket om sig själv som utifrån sig själv. Han hade påtagligt fel i självironierna i orden till läsaren. Det finns all anledning att lägga inte bara tid utan också kraft på hans essäer.

I det första bandets förord av Stolpe presenteras verket och författaren utförligt, och han berättar om de olika utgåvorna. Stolpes kommentarer är nytt för denna andra svenska utgåva. Montaignes texter är högintressanta från allra första stund. I första bandets genreskapande essayer skriver han om allt från sorg och barnuppfostran till ensamhet och lagar mot lyx.

Jan Stolpe:

 

”Montaigne är fascinerad av fånigheten och besynnerligheten i sin själs skapelser. Han inser snart att analysen aldrig har något slut, flödet kan aldrig avstanna. Han utvecklar ett personligt språk för att gestalta rörelserna – och snart är han fast i författandet. Han inser efter hand att själva skrivandet innebär en klyvning i ett iakttagande jag och ett iakttaget.”

 

I det omfattande band två möter vi bland annat Montaignes funderingar kring samvets- och moralfrågor. Han resonerar om relationer mellan fäder och söner, om ära, lögn och samvetsfriheten, och påminner om de blodiga inbördesstrider som pågår i Frankrike vid tiden för skrivandet. Montaignes texter präglas av lågmäld eftertanke, hans stil är resonerande och inte sällan humoristisk. Att Jan Stolpes nyöversättning också rent typografiskt är mer lättläst än den första är ett stort plus. Den har inte de markeringar för olika uppkomstskeden i den löpande texten, som fanns i första upplagan.

Tredje bandets texter tillkom när Montaigne blivit gammal. Han var 55 år, sjuk och hade bara fyra år kvar att leva. Här finns den enligt min mening bästa av hans texter, nämligen Om fåfänglighet. Den texten kan användas i vår egen tid, som en uppfordrande maning till självständighet, grundlighet och nyfikenhet på världens tillstånd. Han skriver att han tror sig vara begränsad i tiden, han förväntar sig inga nya läsare femtio år fram i tiden. Nyutgåvan säger emot honom, och man bara vara tacksam för Jan Stolpes nyöversättning och Montaignes egen klokhet.

Montaigne i essän Om fåfänglighet:

 

”Aldrig har någon överlämnat sig så fullständigt och passivt åt någon annans omsorg och ledning som jag skulle göra om jag hade någon att överlämna mig till. Just nu skulle jag önska att jag hittade en svärson som kunde pyssla om mig på min ålderdom och vyssja den till ro: i hans händer skulle jag lägga den fulla rätten att bestämma över min egendom och tillgodogöra sig den, så att han kunde förfara med den som jag gör och få samma utbyte av den som jag nu får, förutsatt att han kom hem med verkligt tacksamt hjärta och som en vän. Men herregud, vi lever i en värld där lojalitet är något okänt för våra barn.”

När Jan Stolpe förklarar att Montaignes bruk av ordet essai står närmare svenskans prövning än försök ger det också en liten förskjutning. Ändå tycker jag att det gängse försök är en tolkning som stämmer så väl överens med genren. Just i vår tid, när de flesta ”sanningar” tycks prövas och varje tvärsäkerhet ter sig dumdristig är kanske essän den perfekta genren för samtidslitteraturen.

Ett sista citat, från kapitel nio i band tre, Om fåfänglighet:

”Man kallar sällan på mig för offentliga uppdrag, och själv erbjuder jag mig lika sällan. Frihet och sysslolöshet, som är mina viktigaste egenskaper, står i diametral motsats till den verksamheten.”

 

Modern, jag?

 

Väta eller torka, hårt eller mjukt, stiltje eller storm? De eviga motpolerna i mitt liv som blir allt lättare att ta ställning till. Där den moderna människan späker sig på stranden njuter jag hellre ett intensivt regn, i stiltjen kvävs jag, allt stillastående är mig främmande, hellre står jag mitt i en aldrig så hotfull storm och kämpar för att hålla mig upprätt, inte minst för att stormen rensar bort bråten, piskar vågorna och välter det multnande.

Montaigne: "Hur kan de svara för tankar hos människor som de aldrig har känt och presentera deras gissningar som gångbart mynt?"

 

"Vad ska man säga om att våra andliga och kroppsliga läkare liksom har gaddat sig samman och inte finner någon väg till hälsa och aldrig finner något botemedel mot kroppens och själens sjukdomar annat än genom plågor, pinor och smärta?" 

(Montaigne: Essayer, bok 1 kapitel 29, översättning av Jan Stolpe).

Jag inbillar mig inte att de stora författarna och filosoferna bör användas för praktisk livsrådgivning. Tvärtom bör det de skrivit fungera som själva fundamenten för det mänskliga och levande. Ändå dristar jag mig att fundera i följande riktning.

Till min frekventa läsning hör FASS. Om det vore någon krut i redaktörerna borde de i en särskild ruta intill varje biverkningslista foga dessa - eller liknande - rader av Montaigne. Svaren måste alltid börja med en fråga. Montaigne har ställt den mest grundläggande när det gäller fysisk och psykisk ohälsa.

 

"Somliga har uppmanat mig att skriva om min egen tids händelser, de anser att jag kan betrakta dem med en blick som är mindre förvrängd av lidelse än andras och att jag kan betrakta dem på närmare håll eftersom ödet har gett mig nära kontakt med ledarna för olika partier."

 

Det vill inte Montaigne göra. I första bandet, kapitel tjugo av Essayer reder han ut varför. Han anser sig för det första skriva med en "hackig stil" som gör honom andfådd. Han är "dålig på disposition" och "okunnigare än ett barn om uttryck och glosor för de vanligaste saker." Utifrån det har han fattat sitt beslut att bara skriva om det han anser sig kunna "tala om", därmed "anpassande ämnet till min förmåga." 

 

Montaigne tog inte emot beställningar. Han skrev inte på andras uppdrag än sitt eget. Och han hade ju redan i förordet till sina essayer påpekat att ämnet för texterna var han själv. "Skulle jag välja ett ämne som styrde mig skulle jag riskera att digna under bördan."

Montaigne skulle alltså, trots att han hade "nära kontakt med ledarna för olika partier", inte ha fungerat som journalist på Aftonbladet eller Rapport. Där skulle de ha tvingat honom att kratta manegen för såväl sittande som kommande medlemmar av politikerklassen. I bästa fall skulle han ha skrattat åt de mediala kollegorna, när han upprepade frågan:

 

"Hur kan de svara för tankar hos människor som de aldrig har känt och presentera deras gissningar som gångbart mynt?"

 

 

 

Douglas Murrays nya bok

 

 

Tre tidigare böcker av Douglas Murray hade jag i biblioteket på Byholmsvägen - The Strange Death of Europe: Immigration, Identity, Islam, The Madness of Crowds: Gender, Race and Identity (2019), The War on the West: How to Prevail in the Age of Unreason.

 

Men jag hade läst dem och tog därför inte med dem i flyttningen. Idag fick jag istället hans nya bok, Om demokratier och dödskulter : Israel, Hamas och västvärldens framtid.

 

Det ska bli mycket intressant att läsa den.

Montaigne: "Har man funnit att vällust och hälsa smakar bättre om man kan sin astronomi och grammatik"

 

Vi är upplysta sägs det. Våra kunskaper är så stora att vi, enskilt och i föreningar, tillrättavisar läkarna och nobelkommittérna. Vi tror oss veta allt. Vi tror rentav att vi "kan engelska". Har någon mänsklig epok varit mer fylld av förmätenhet och illa motiverat högmod? Jag vet inte. Montaigne skrev:

 

"Vilken nytta kan vi anta att Varro och Aristoteles fick av sitt stora vetande? Slapp de sådana olyckor som drabbar en bärare? Gav logiken dem någon lindring för gikten? Kände de mindre av vätskan i lederna därför att de visste hur den hade kommit dit?" (Montaigne: Essayer, bok två, kapitel 12, i översättning av Jan Stolpe). 

 

Frågorna kunde vi föra direkt in i vår tid. Jag såg en dokumentär från ett av Londons stora sjukhus. Till akutavdelningen hade kommit en kvinna - i sällskap med dotter och två barnbarn - övertygad om att hon var döende. Minst en hjärntumör måste det vara! I intervjun sade hon att hon varje vecka gick till doktorn minst två gånger och att hon aldrig reste till platser där det inte var nära till sjukvård. Efter CT-undersökning (och en rad prover) visade det sig - förstås - att hon var helt (fysiskt) frisk, men att hon levde med så stora sociala problem att hennes psyke förvandlade vardagen till ett helvete. Hon är sannerligen inte ensam. Det vet jag av egen erfarenhet.

 

"Inbilskheten är vår medfödda, ursprungliga sjukdom. Den mest sårbara och bräckliga av alla skapade varelser är människan; hon är samtidigt den mest högmodiga (...) i fantasin placerar hon sig ovanför månens sfär och med himlen under sina fötter."

 

Kunskap är inte alltid till nytta. Det är uppenbart. Men om vi nu ska fortsätta med vårt högmod skulle det förstås kräva en helt ny social väg, bort från Mammons och Läkemedelsgudarnas makt över våra liv. Bort från det en bekant kallar "neuros"-iserandet av allt vi genomlever. Bort från föreställningen att man måste vara smärtfri, lycklig och hel varje minut. Jag "känner av vätskan i lederna." Jag vet hur den kom dit och försöker göra något åt saken. Skulle det misslyckas får jag i ännu högre grad ägna mig åt Montaigne och de andra som i sina böcker skänker mig en mening.

 

"Har man funnit att vällust och hälsa smakar bättre om man kan sin astronomi och grammatik - blir kuken på den olärde mannen mindre styv? (Horatius) - eller att skam och fattigdom då blir lättare att bära?"

 

Då och nu

 

Man kunde höja sitt glas. Man kunde njuta sin middag. Man bodde fortfarande bra i sitt stora hus.

Så kom maj 2023. Hjärtat stannade. 

 

Huset fick man lämna efter tjugo år. Men man njuter ändå det man lagar. Den ryska affischen syns inte till längre, förstås. Lars Lerin är borta från det stora formatet, den fick finansiera flyttningen.

Polyneuropati - helt privat

 

”Polyneuropati är folksjukdomen som ingen har lust att prata eller forska om.

– Hur roligt är det att prata om att man har dålig känsel i fötterna? frågar sig överläkaren Jonas Lind.

Brännande smärta, domningar eller känslan av att gå på glas det kan vara tecken på polyneuropati. Ändå är kunskapen om sjukdomen fortfarande låg.”

 

(Jonas Lind är verksamhetschef och docent på medicinkliniken på Länssjukhuset Ryhov)

 

Att prata sjukdomar är trist. För det mesta också meningslöst. Vem orkar lyssna? Ens bry sig? Nog vet de flesta att jag numera inte ens klarar en gammaldags promenad. Och att jag för det mesta håller mig hemma. Sedan vi gjorde oss av med bilen förändrades livet radikalt. Visst kan vi göra en så kallad serviceresa till förmånligt pris (kräver intyg årsvis). Och det har vi gjort, en enda gång som utflykt – till småbåtshamnen i Åhus – men annars bara till sjukhus och andra vårdinrättningar.

 

Så ser det ut när fötter, ben och händer sakta försvinner.

Hörnen, väggarna en aning

Två av Lars Lerins små målningar som kom med i flytten. Den stora akvarellen sålde vi genom Bukowskis för att betala flyttfirman.

 

Valla Wellmans 70-årsmålning till Astrid. Tre av alla Lundells böcker jag tog med mig i flytten.