Undangömda flickor i Polen Bland medlöpare och anständiga

Bild: Från omslaget till Anna Bikonts bok Nigdy nie byłaś Żydówką (Czarne)

 

Ur veckans nummer av Dixikon:

"Att dessa berättelser handlar om flickor är ingen tillfällighet. Naturligtvis fanns det också pojkar som lyckades gömma sig och på så sätt överleva Förintelsens mordiska maskineri, men det var långt svårare för dem än för flickor. Pojkarna var omskurna och kunde enkelt identifieras som judar.

Men att det var lättare betydde förstås inte att det var lätt. Man behöver bara erinra sig  Förintelsens fasaväckande siffror: av de omkring sex miljoner judar som mördades under Förintelsen var 25 procent, en och en halv miljon, barn upp till 15 år. Vid krigsutbrottet 1939 fanns det i Polen en miljon barn upp till 14 års ålder, men bara 5000 av dem överlevde – en halv procent (läs mer om detta här Judiska barn under Förintelsen).

Flickorna i Bikonts bok hörde med andra ord till en försvinnande liten skara. Deras erfarenheter är också i mångt och mycket likartade. På ett tidigt stadium av ockupationen placerades de av förutseende föräldrar på olika håll, i kloster och hos bekanta, ”ariska” familjer, men även hos främlingar, som man på olika sätt kommit i kontakt med, och som mot betalning erbjöd sig att ta hand om barnen."

Läs fortsättningen i Gregor Flakierskis utmärkta artikel, här på Dixikon.

En dansk pärla; Juliane Preisler

Foto: Astrid Nydahl

 

Under de många år jag aktivt följt och skrivit om dansk litteratur är det mycket som försvunnit på vägen, därför att det inte varit värt att hålla kvar. Men mer än i den svenska samtidslitteraturen har jag i Danmark upptäckt några författarskap som jag vill följa också idag, trots att jag inte längre skriver för den tidning där min kontinuerliga bevakning publicerades. En sådan författare är Juliane Preisler. Av och till läste jag henne, både prosan och poesin, men med Lyse tider (Ljusa tider) som kom 2005 tyckte jag mig se ett författarskap av så starkt värde att det vore korkat att inte följa det. Preisler hade då redan ett drygt tjugotal titlar bakom sig, sedan debuten med diktsamlingen Uden (Utan) 1983.

Preisler föddes 1959 och har i sitt författarskap ägnat sig åt prosa, poesi, hörspel och dramatik. 1998 debuterade hon som dramatiker med Vild Hverdag (Vild vardag) på Det Kgl. Teater.

De romaner jag läst de senaste åren är Dreng (Pojke) som kom 2003, Lyse tider (Ljusa tider) 2005, Legetøjsliv (Leksaksliv) 2007 och Privatpersoner 2009.

Preisler skriver inte om de människor som anses lyckade eller välartade. De dras inte bara med stora existentiella problem, utan befinner sig också, både fysiskt och mentalt, i ett slags utanförskap, i en rännsten utmed den guldkantade gata många drömmer om att få vandra på. Hennes kvinnoporträtt i de nämnda böckerna är enastående, oavsett om det är en psykotisk eller missbrukande individ som står i centrum. Dessa kvinnor faller gång på gång ner i misslyckandets dy, men de bevarar ett slags värdighet och vilja att resa sig igen.

Hennes roman Lyse tider är kanske en av den moderna danska prosans verkliga höjdpunkter, i sin osentimentala och svart humoristiska skildring av några av Köpenhamns förlorare bland uteliggare och missbrukare. Med en kärleksfull och nästan gripande blick på de allra trasigaste tar hon sig in på bänkarna på Hovedbanegaarden i Köpenhamn, den stora stationsbyggnaden som liksom andra i andra stora städer, inte bara befolkas av resenärer utan också av alla de individer som tycks befinna sig i evig väntan, tidlösa gestalter som nästan orörligt vistas i det offentliga rummet. Romanens titel ska inte enbart uppfattas ironiskt – det är verkligen inga ljusa tider för flertalet av dessa människor – eftersom den utvecklas på ett sätt som verkligen ger fog för orden. Det är en av många finesser som Preisler behärskar, att nästan omärkligt få läsarens blick på de trasiga existenserna att också omfatta de okonventionella beslut de fattar, och att på djupet förstå varför de gör det.

Legetøjsliv (Leksaksliv) känns som en logisk uppföljare. I centrum för berättelsen står en prostituerad kvinna, Lone, som mer identifierar sig med sitt yrkesnamn Betty. Hon är både mentalt och fysiskt nergången och tar emot sina kunder i lägenheten på Mynstersvej, denna adress som blir ett av få fasta tecken på att hon fortfarande är i livet. När hon vaknar i rännstenen eller under en buske i någon park är adressen det mantra som får henne att resa sig och gå hem. Allt tycks i huvudet på Betty vara ett virrvarr: minnesfragment, språkluckor, bristande närvaro i verkligheten. Hon prövar sig fram, söker orden, söker sammanhangen och Juliane Preisler är en mästare på att fånga detta språkliga kaos och ganska tidigt i romanen skapa en bild av denna djupt olyckliga människa. Hon har en specialitet: plastpåsar på huvudet på männen medan hon tillfredställer dem sexuellt. Det är som gjort för dödliga olyckor. De sker, men Betty tycks inte medveten om det. En ängel kommer in i hennes liv, hjälper henne att bära undan de döda. I umgänget med systern – på landsbygden – får Betty/Lone en bild av det ”normala” Danmark, som är olyckligt på ett annat, och kanske mer fundamentalt, sätt. Det blir också i mötet med systern och hennes lille son som dramatiken i hennes eget liv skruvas upp, liksom i de tafatta umgängesförsöken med grannfamiljen på Mynstersvej. Romanen kunde ha kallats en samtida tragedi även om den inte slutat som den gör. Gripande är bara förnamnet. Det här är rentav en roman som gör vår egen tid och kultur ännu lite tydligare.

Efter Legetøjsliv var det dags för romanen Privatpersoner. Det är ett kraftprov från Preisler, en hela 448 sidor tjock kalejdoskopisk inblick i en rad olika människor liv. Romanen är upplagd som ett röstkollage och de olika rösterna går in i varandra, talar med och till, och ibland också förbi varandra. De utgör ett slags tvärsnitt av en normalbefolkning, med allt vad det innebär av skevheter och egenheter. De är, kort och gott, privatpersoner, eftersom de lever i en tidsålder då vi atomiserats till den grad att vi egentligen inte berör varandra särskilt mycket. Privatpersoner är en bok som sakta öppnar sig för läsaren. De olika rösterna, de olika personerna, antar efterhand karaktär, de blottar sig genom sina handlingar och sina tankar. Känslomässiga förbindelser upprättas, raseras eller görs omöjliga. I deras intima liv är det de små detaljerna och göromålen som oroar och upptar deras tankar. De ser på sig själva med den skepsis som vi människor tenderar att göra. Ordet självförtroende missbrukas inte, ibland är det helt frånvarande.

 

 

"Det är lätt att se skillnad på en konstnär och en fostrare"

Foto: Astrid Nydahl

 

De förgängliga ideologierna, vindpustarna in i och ut ur det mänskliga, förgängligheten som tanke- och idésystem, bortom det vardagliga: en struktur som andlig krycka, ett system av ord och siffror att lägga sig ner i för den goda sömnens skull. Efter varje krig, när dammet lagt sig, de döda begravts och det raserade förs bort och återanvänds: tanken att det ingenting förde med sig, annat än en ännu djupare klyfta mellan två sådana förgängliga tankesystem. En människas liv är i sig en vindpust. När tonåren är över och vuxenlivet tar vid växer den individuella insikten om denna förgängliga och fåfänga livsyttring: människan, från födelse till död; högtidlig, pretentiös, egoistisk, trosviss - men sällan erkänner hon hur kort irrblosset är, hur försvinnande liten hon själv är i den rymd som ibland släpper ifrån sig en ljusblå meteor som skrämmer både barn och vuxna. Behöver vi ideologier och tankesystem? Är det vårt enda sätt att våga fortsätta leva? Metoden är tveksam, resultatet förfärande.

 

Jag kommer att tänka på Adam Zagajewski som i Solidaritet och ensamhet skrev att ”det är lätt att se skillnad på en konstnär och en fostrare: den förre talar alltid i eget namn, den senare känner att han bakom sig har en generation, ett folk, en samhällsklass, mänskligheten eller någon poetisk gruppering”.

 

Kiev bombat med Trumps välsignelse

 

Det som nu pågår är en stor skandal och en katastrof för Ukrainas folk.

Sedan Putins vän Trump tillträdde har allt blivit lättare för krigsförbrytarna. Ukrainas folk kämpar, blöder och dör. Vad gör omvärlden? Samlar in bandvagnar och plåster. Gör artighetsvisiter i Kiev, bugar, ler och höjer ett glas.

Det är inte 1939 nu. Men det är i alla avseenden 1939.

Vapenfri, förlorad hatt och scarf

Här trodde man att en keps skulle duga när vårsolen gick till angrepp. Det var i Birmingham, bland slöjor och stora mängder ekorrar.

Tillsammans med parkens skugga fungerade det. 

När jag kom hem till Sverige köpte jag en ny Stetson-hatt och fick av vännen Anne-Marie Berglund en fantastisk scarf i ljusblått. 

Efter idogt letande hittar jag en äldre Stetson som är för trång. Scarfen är som uppslukad av jorden.

Jag saknar numera orden. De som behövs för att skriva. Är mållös inför det mesta. 

Det är föga troligt att jag blir daglig bloggare igen. Förtärd av smärtorna befinner jag mig i en situation som jag inte vill tala för mycket om. Med eller utan hatt och scarf.

En helt annan dag...

 

Annandag Påsk

21 april 2025

 

Idag är den dag när man på skylten för öppettider hade skrivit ”Annan dag”. En helt annan dag är det förvisso, jämfört med igår.

 

Just inkommen från första utomhuspromenaden på fem dagar. Bara vi och duvorna ute. En stort leende kvinna mötte vi, enda tecknet på påskliv.

 

Vår bil borta. Stod inte någonstans, trots fyra-fem lediga parkeringsplatser. Bussen till stationen för pensionärsfika skulle vi ha tagit. Vi tog inte ens den.

 

Samtalade om tyrannmord. Två högt kvalificerade kandidater härskar i just dessa tider, en ryss och en amerikan.Vem, förutom frilansande skyttar, skulle kunna avlägsna dem? Det finns inga köer till val som skulle fungera. Inte ens under normala omständigheter.

 

Duvorna fortsätter vagga. De har sina kluckande sånger som gåvor till oss, ändå har de andra betydelser, oklart vilka.

 

Efter en serie dagar och nätter av ensamhet är ordningen återställd. Det är, som det står på skylten, en ”Annan Dag” som har inträtt.

 

Till Astrid

 

20 april 2025 Påskdagen

 

Det drog en vind från soporna. Lätt att åtgärda för den som ensam vågat gå ner för trapporna och ut med dem.

 

Duvorna vaggade redan när natten ännu härskade. Bakom huset, osedd, kluckade en ensam duva från ett tak, säkert inte i samma familj som de vaggande på gräsmattan.

 

Nyheterna lät oss förstå att en så kallad vapenvila kunde innebär intensifierade bombningar. De herrar som fattade beslut av den sorten hade vi lärt oss att känna igen. De senaste åren har präglat en ny bild i tv-rutor och dator-skärmar. Redan i deras ansikten syntes det hur skadliga de är för resten av mänskligheten, oavsett etnicitet eller nationalitet.

 

Påläggsskinkan jag hade i frysen blir nu en hel middag, sedan bröd bannlysts. En sådan skiva med tomat till fick mig att besöka den del av himlen som brukar kallas sjunde. Hade inte vinet varit slut så...

 

Till Astrid

 

Duvan gungar och vaggar

 

Duvan gungar. Den går så sakta att nästa steg kan vara för att helt avstanna och leta smulor i gräset.

 

Duvan är bofast, bor här med partner i kvarteret Japan 8, Kristianstads centrum.

 

Jag står i köksfönstret. Smärtan stiger som vore den en febertermometer, men mitt inre registrerar bara det reella. Läkekonstens närvaro oförändrad.

 

I radion, digitalt sänd från BBC 3, lyssnar jag till både klassiker och obekanta. Essential Classics har sänts där så länge jag minns. Nu ska kanalen bort. Varningen lyder: ” We're replacing BBC Sounds outside the UK”.

 

Världens alla möjligheter följs i Suzanne Brøggers nya roman, både de verkliga och de fiktiva. Att kliva ner i en trätunna och be omgivningen trumma på den är lättare än att förstå de viktiga radiokanalernas beslut. Det är som Sveriges Radios kontor i Malmö, som nu avskaffat personal i sin entrédisk. Människor som ska in får banka tills radiopersonal på andra våningen hör och kommer till hjälp.

 

Duvan fortsätter vagga. Den bryr sig inte om BBC3 eller Sveriges Radio. Duvan bryr sig om det som ligger närmast näbben och underkroppen. Hade jag dess blick kunde jag beskriva vad det är.

 

Till Astrid

Mycket äldre var jag då

 

Tidskriften hette Subaltern, förläggare var h:ströms. Till ett nummer med apokalypsen som tema inbjöds jag att medverka. Det var i september 2004. Alltså för 21 år sedan.

Min text heter Mycket äldre var jag då, och Anne-Marie Berglund stod för illustrationen.

Jag saxar kort ur texten:

"Vi var en vecka till Öland i vinter. En novembervecka vigdes åt långa promenader på Alvaret. Astrid fotograferade. Enbuskar, dimmor, de mossklädda kalkstenarna. I den lilla hamnen vid huset stod en cykel parkerad i fem dagar. Det var som om någon kommit cyklande, gått ner i vattnet och bara försvunnit."

Suzanne Brøgger: På væggen (Gyldendal)

 

”Livet har givet mig ikke så lidt av udfordringer – byrder – som det så har været min opgave at forarbejde ved at smide det hele ned, hulter til bulter, i en manuskript”

 

Varje gång Suzanne Brøgger kommer med en ny bok ställs jag inte inför ett val. Jag måste läsa den. Hennes livsskrift är en del av bildningsvägen och jag har på det sättet följt henne sedan jag av en tillfällighet fick Creme fraiche i mina händer 1980.

 

Det finns sedan debuten med Fri os fra kærligheden 1973, ett cv från henne på ungefär 35 böcker; romaner, essäsamlingar, dramatik, collageböcker och annat. Det som förenar dem är inte sällan tematiskt, i den betydelsen att Brøgger själv är den centrala punkten och att världen/ hemmet/ skeendet och tonen vävs runt henne.

 

På væggen låter sig genast skriva in i denna linje. Jag läser den med penna i hand, jag stryker under och följer med fascination hur ämnen, personer och händelser känns igen från förr. Känslan av hemhörighet blir omedelbar, som den blir med alla författare av vikt.

 

Jag möter personligheter från förr, förstås finns de alltid närvarande i hennes Løve: Henry Miller, Anais Nin, Virginia Woolf, Oscar Wilde för att bara nämna fyra av dem, och tillsammans med en rad andra sitter de ”på väggen”, i omslagets inre del, i form av 55 porträttfoton. Vem de alla är får man förstås på köpet när man skaffat boken. 

 

Välbekanta orten Løve har nu fått en ny viktig plats vid sin sida: Brøg, ett ”literaturhus” med café och bokhandel i centrala Köpenhamn.

 

På sin hemsida skriver man:

 

”Navnet BRØG er en hyldest til Suzanne Brøgger som tænker, forfatter og ikon. Pioner, mystiker og myte.

Hun har gennem snart fem årtier markeret sig som en af landets mest betydningsfulde forfattere. Hun har med sit eget liv som grundstof spejlet skiftende epoker med humor, intelligens og selvindsigt.”

 

Just så kan man ju sammanfatta det.

 

 

Pesach och Påsk - mord, död och hat

Pesach Sameach (12-20 april i år) och Glad Påsk, säger jag nu mest för den goda tankens skull. Men i grund och botten tänker jag i min sjukbädd: religionerna blev och förblir instrument för kollektivt hat, våld och förstörelse. Just på den plats i världen där det extrema våldet - från judehatarna i Hamas och deras massaker den 7 oktober 2022, till den extrema krigsmaskinen som herr Netanyahu släppt loss - härskar som värst, skulle dessa två helger kunna firas i fred och frid. Inte har det blivit bättre med en sådan som Trump vid högsta makten!

 

Islamismen står i dess väg. Alltid och överallt. Islamismen är vår gemensamma fiende. Jag frestas parafrasera den israeliske författaren Yoram Kaniuk, som jag träffade två gånger i Tel Aviv: "En god islamist är en död islamist". Det får inte råda något tvivel om den saken. Varje islamist som IDF dödar är ett steg i rätt riktning. Problemet nu, vid sidan av många andra, är att israelerna smulat ett helt samhälle till grus och gjort Gazas befolkning hemlös. Vad blir resultatet av det?

 

När jag intervjuade Arie Lova Eliav 1990 sa han, med ett helt politikerliv bakom sig i Jerusalem: "Bara idioter tror att man kan bomba sig till fred". I väsentliga avseenden har det visat sig att han hade rätt. Redan Golda Meir avskydde honom. Netanyahu skulle ha gjort allt för att eliminera honom. De som minns Amos Oz vet vad han skulle säga (och sade).

 

Jag kommer att fira som vanligt, men i ensamhet. På grund av sjukdomen kan jag inte sitta med vid några familjebord. Istället dukar jag min egen måltid, präglad av helgens traditioner. Men för ovanlighetens skull dricker jag inget starkt. 

 

Djupt i mig rör sig dock en tanke: om inte dårskapen på plats snart upphör rör vi oss farligt nära den totala katastrofen. Det finns många som önskar det.

 

Carrington - kärlek i och bortom erotiken

 

Christopher Hamptons film Carrington från 1995 ägnar jag en del av påsken åt - igen!

Minnet av den första gången jag såg den är levande och starkt. Så brukar det vara med film av hög kvalitet. Den dröjer sig kvar, som ett minne lagrat långt bak men lätt att ta fram igen.

Här gör Emma Thomson en tidig och mycket övertygande roll som Dora Carrington (1893 - 1932) och Jonathan Pryce som den homosexuella författaren och konstnären Lytton Strachey (1880-1932), mest känd för boken Eminent Victorians som också spelar en roll i filmen. De båda var framträdande medlemmar av Bloomsbury-gruppen som bestod av konstnärer, filosofer, författare och andra intellektuella. De konstnärer och författare vi till vardags mest förknippar med gruppen är förstås Virginia Woolf, Vanessa Bell och kanske just Strachey.

Dora de Houghton Carrington (29 mars 1893 – 11 mars 1932)

 

Det hela blir alldeles konsekvent och självklart mot slutet. Att Carrington skjuter sig själv tolkar jag inte som ett tragiskt självmord. Hon hade levt ett rikt och förvisso stormigt liv med många olika män, men hennes ankare i tillvaron var trots allt Strachey. När han dog - han betraktade sig som en mycket gammal och skröplig människa vid 36 års ålder - hade också hennes liv tagit slut. Det skulle inte bara meningslöst att fortsätta det - det skulle ha varit ett ickeliv och en daglig plåga.

Verklighetens kvinna bakom rollfiguren var Dora de Houghton Carrington. Här ser ni hennes fina porträttmålning av E.M. Forster, som målades 1924-1925.

 

 

Det som fängslar mig så med den här filmen är att den gör något som är ytterst ovanligt i litteraturen och filmen (den bygger ju på Michael Holroyds biografi över Strachey). Den gör kärleken mellan en homosexuell man och en heterosexuell kvinna trovärdig. Deras kärlek och gemensamma liv ter sig betydligt vackrare och eftersträvansvärt än alla de "kärleksrelationer" hon har med andra män. Där finns egentligen bara det vi till vardags möter i svartsjuka, prestationskrav och ojämlikhet på ett basalt plan. Första gången de två sover tillsamman - i sked - för hon ner sin hand och smeker honom till orgasm. Han gör förmodligen detsamma med henne, men det uttalas aldrig. Det finns en fysisk kontakt dem emellan även om den inte är markant. Därför är de också generösa gentemot varandra och hindrar inte andra - män och kvinnor - att komma in i deras liv, också i erotiskt avseende. Både Carrington och Strachey säger ju att de inte är särskilt mycket lagda för svartsjuka. I den stabila grunden möts de och man förstår att det enda Strachey ångrar på dödsbädden är att han inte gifte sig med henne. 

Beneath Your Wisdom. Tord Gustavsen Trio

 

Påskfrid istället för rusande efter något icke-existerande.

 

Påsken har sin traditionella musik, i mitt tycke något av det finaste vi fått ärva. Men jag lyssnar gärna på detta för psykisk vila och eftertanke.

Kulturen är nära att försvinna

 

Repris från 2012 med anledning av Mario Vargas Llosas död.

 

I senaste numret av TLS skriver Roger Atwood om en ny bok av Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa: La Civilización del Espectáculo. Recensionen får mig snabbt att förstå att detta är en bok för mig. Måtte den bli översatt, minst till engelska, så att jag kan läsa den. Jag saxar ur Atwoods artikel, där han bland annat citerar ur Vargas Llosas bok:

 

"Kulturen, i den traditionella betydelsen av ordet, är nära att försvinna. Eller så har den kanske redan försvunnit, diskret tömd på sitt innehåll och ersatt av en annan, förstörd version av sig själv."

 

Atwood säger att Vargas Llosa ser vår kultur drunkna, i "...tramsighet, ytlighet, okunnighet, skvaller och dålig smak."

Atwood menar att Vargas Llosa med dessa ord vill förklara vår tid som resultatet av efterkrigstidens välstånd som undergrävde kulturen alltför snabbt och gjorde underhållningen till dess främsta strävan." 

 

Atwood drar slutsatsen att den akademiska världen och medierna ville störta snobbighetens eliter, men "istället skapade den en ny hierarki som höll humor högre än tyngd, yta högre än innehåll, och mest av allt, bilder högre än ord och idéer." Och där står vi nu, med "en kultur som bara vill roa oss, och som vägrar syssla med mänsklighetens svåraste dilemman. Resultatet innebär också social splittring och demokratins sönderfall."