Péter Nádas är död!

Med anledning av Péter Nádas bortgång idag publicerar jag åter denna text.

Egen död, Péter Nádas gripande bok i svensk översättning av Ervin Rosenberg.

"Där är vi. Nu händer det." (sidan 64)

Varje dag vandrar vi utmed den tunna linje som skiljer oss från dödens schakt. Det blir jag starkt påmind om i Péter Nádas Egen död.

Huvudpersonen är en 51-årig, vältränad, frisk och aktiv yrkesmänniska, på toppen av sin kraft tycker han själv, som plötsligt medan han är på väg med ett korrektur, drabbas av märkliga fenomen: illamående, yrsel, en känsla av att luften tar slut, att han själv inte får någon luft i sig, oavsett om han är inomhus eller utomhus. Om denna huvudperson är identisk med författaren får vi aldrig veta (se not nederst).

Han konstaterar att han alltsedan uppvaknandet den dagen märkt att något var fel, han förstår bara inte vad. Han tycks finnas i en kupa, som betraktar omgivningen som overklig, också när han sitter mitt emot en kvinna som räcker fram ett papper för honom att underteckna. Därifrån rusar han till tandläkaren, och väl ute igen säger han att att han egentligen borde hålla tyst om detta, tills han tycker sig förlora också orden. Allt svindlar för honom och han konstaterar: ”Om anden inte minns blir kroppen obegriplig”.

På Hotel Gellért försöker han komma tillbaka till livet, lyckas beställa in ett glas vin och en soppa. Men också där saknas det luft. Han stirrar på sin tallrik oförmögen att röra den. Till servitören säger han att han mår dåligt och snabbt måste få betala. Just det här avsnittet är berättelsens höjdpunkt, här står allt och väger och Nádas beskriver både de fysiska och de psykiska fenomen som berättaren genomfars av. Också när berättaren banar sig väg med den kropp han kallar ”en blygrå massa”, ut till en taxi och hem, följer man hans kamp mot döden och tror på varje stapplande steg hans berättelse tar.

Från denna punkt börjar berättelsen bokstavligt talat ett nytt kapitel. Mannen befinner sig nu i ambulansen, han tycker det är märkligt att sirenerna är på, för hans skull, ”i det stora hela var min kontakt med de andra bruten.” Resten av berättelsen skildrar de absurda scener som möter en patient på en akutavdelning. Porträtten av sköterskor och läkare är så starka att man ser dem framför sig, inte minst ”den storväxta kvinnan, som fortsatte att mumsa på sin gurka”, hon som senare ska ge upp ett skrik när allt vänder och berättaren återkommer till livet.

Det som tilltalar mig mest med Egen död är att den växlar mellan ett episkt, rakt berättande och en nästan aforistisk kortprosa. Dessa korta stycken, för det mesta bara några rader på en annars vit sida, sammanfattar både ett inre och ett yttre skeende. När berättaren återkommer till livet gör han det ännu en gång via sin mors födelsekanal och så blir metaforerna om liv och död giltiga. Han ser sig själv födas och det som kunnat bli hans död blev istället hans förlossningsavdelning.

Not: Översättaren Ervin Rosenberg tillägger: "Om detta bara så mycket: Nádas skriver om sig själv, det är faktum. Han själv var kliniskt död våren 1993, det vet jag. Jag arbetade då på översättningen av Minnesanteckningarnas bok. Ställde frågor till honom i brev, varje gång jag behövde klara ut något. Han svarade tålmodigt. Plötsligt blev det slut. Långt senare, månader senare, berättade han anledningen till tystnaden: det var döden, den kliniska döden."

Fernando Pessoas penna

 

"Här befinner jag mig på toppen av ett berg. Mina ögon stirrar vidöppna i mörkret och försöker att i anteckningsboken, som jag knappt ser, förlänga den dagarnas äventyrliga skrift som jag försöker sätta på pränt i mitt kalendarium. Allt detta flackande världen runt för att hitta en säng! Men min kropp kan inte vänja sig vid någon madrass, och inte heller finner min själ någon vila. Jag lever i en vandrande vaka."

(Miguel Torga, 27 december 1969, ur Inre frihet, översättning av Arne Lundgren)

Min nya adress från och med 1/9:   

Thomas Nydahl

Kvarngatan 8 c

291 54 Kristianstad

 

 

En sak är säker: världen är levande och brinner.

I en smutsig väntsal satt Hölderlin och läste.

(...)

Poesi är en glädje under vilken förtvivlan gömmer sig. Men under

förtvivlan finns återigen glädjen.

Man måste tala inifrån.

(Adam Zagajewski, ur Antenner i regn, i svensk

översättning av Anders Bodegård)

 

Suzanne Brøgger på ferie i Chiengmani sammen med 

veninden Marayat Rollet-Andriane 1961. Bild ur boken.

 

Hur skriver man en biografi över en människa vars hela författarskap präglats av det självbiografiska? Det är förstås ingen lätt uppgift, och den blir definitivt inte lättare av att föremålet för biografin ställer krav som biografen till att börja med finner svåra att förstå, Suzanne Brøgger vill nämligen att den endast ska omfattade hennes första 40 år och att såväl make som dotter ska uteslutas ur berättelsen. Nå, Louise Zeuthen finner en metod och idag föreligger arbetet klart: Krukke. 

Jag tror att metoden kan ses allra tydligast i det mycket långa kapitlet Den franske forbindelse, där hon egentligen gör något helt annat än skriver biografi. Hon citerar och hon monterar hela brev mellan Suzanne Brøgger och hennes tidige älskare, den franske diplomaten Phillipe Baude. Han var 31 och hon 15 när de möttes och deras relation – vilken framför allt tycks ha varit en erotisk historia i ord och handling – kom att vara i många år. Kanske kan man rentav säga att det var denna bundenhet vid en äldre man som Suzanne Brøgger kommer att kalla frigörelse. Bundenheten tar sig inte minst masochistiska uttryck för henne. Hon erbjuder honom sin kropp och han svarar att han ger henne allt han har: ”… hele min kærlighed, al min sæd, hele min pik.”

 

Nå, efter dessa dryga hundra sidor erotik kommer Zeuthen in på andra sidor av föremålets liv. Det som gör mig förbryllad är att vissa kapitel inte innehåller ett enda ord utan bara bilder ur Suzanne Brøggers arkiv, som i Femme Fatale. Ty det är i arkiven hon givits fria valmöjligheter. Det finns så oerhört mycket man kan säga om den här boken. Den både bekräftar myter och ifrågasätter dem. Den både bekräftar Suzanne Brøgger själv och ifrågasätter – nej, inte henne men kanske hennes berättelse. Ty det är vad som finns kvar när allt kommer till kritan: ett liv som är en berättelse, en myt som gestaltats av en enda människa.

Hade biografin haft möjlighet att följa sitt föremål fram i tiden hade något annat också lagts till berättelsen, det är jag övertygad om. Har man följt författarskapet hela vägen och inte bara blivit en anhängare av Fräls oss ifrån kärleken, hade man också sett hur den brøggerska frihetsrevolutionen stelnat i en sexualliberal gest som backade inför AIDS-realiteterna (se Efter orgien, på svenska 1991). 

Så småningom skulle också Brøgger, trots otaliga lysande essäer och artiklar, framstå som en allt mer småborgerlig röst från det Danmark som okritiskt tror sig kunna leva i ett mångkulturellt idealsamhälle samtidigt som islamismen tränger undan alltmer av demokratiska ordningar, mördar i allt större skala och därmed ställer de öppna samhällena inför utmaningar lika stora som de Europa ställdes inför på 1930-talet.  

Brøgger tar numera inte debatter som hon gjorde under "de första 40 åren" (begreppet lånar jag från biografins uttalade begränsning); hon nöjer sig oftast med att förnekande ansluta sig till en socialliberal dogm om att allt ordnar sig. Men som bekant gör det ju inte det ens i demokratier.

Därför hoppas jag att Zeuthen en dag fortsätter biografin från år 41 och framåt, och att den inte nöjer sig med långa brevutdrag utan också på ett djupare plan analyserar och resonerar. Det vore det bästa man kunde göra Suzanne Brøggers liv och gärning i ett Skandinavien som i så hög grad - på gott och ont, mest på ont - präglats av frihetsideal som i sitt släptåg också haft ansvarslöshet, egoism och politisk blindhet.

 

Inspirationskällan till fotot ovan: Gabrielle d'Estrées and one of her sisters, konstnär okänd.

I Politiken säger Louise Zeuthen:

 

»Der er nogle ting i Suzanne Brøggers historie, som vi i vores kultur kan lære omkring frigørelsesprojektet. Vi er ikke færdige med at evaluere det endnu. Hvad fik vi ud af det? Var det for omkostningsfuldt? Ideen om, at vi kan frigøre os fra alt og blive fuldstændigt lykkelige, frie mennesker, fejlede. Det gik ikke sådan med frigørelsesvisionerne. Og spørgsmålet er hvorfor, og hvad vi kan lære af det i dag. Brøgger har altså et meget mere komplekst og nuanceret blik, end man før har regnet med«.

 

 

Vi vet att det andra världskriget inte låg särskilt långt fram i tiden

 

En verkligt uppfordrande uppgift är att läsa Oswald Spenglers Nybyggnaden av det tyska riket, utgiven 1924 och i översättning av Lars Holger Holm som i sitt förord kallar boken "ett tidsdokument" och ändå en bok som "speglar även vår tid och de dramatiska sociala omvälvningar vi i ögonblicket genomlever". Jag ska förstås läsa på ordentligt och be att få återkomma med en anmälan. Men redan nu vill jag bjuda på några rader ur den, från första kapitlet med titeln Träsket:

 

"Vi har inte längre något fädernesland, utan partier; inga rättigheter, utan partier; inget mål och ingen framtid, utan partiintressen. Och dessa partier, än en gång sagt: ingen del av folket, utan affärssammanslutningar med en betald ämbetsmannaapparat som stod i samma förhållande till amerikanska partier som en loppmarknad till ett varuhus - fast beslutna att ge fienden allt han begärde, skriva på varje fordran, inge honom mod att göra alltmer vittgående anspråk, endast för att inom landet självt ostört kunna tillgodose sina egna intressen."

 

Ja, smaka på den och fundera över vad innebörden för vår tid är av ord skrivna och utgivna 1924. Jag blir under läsningen alltmer fascinerad av hur mycket som ännu tycks äga giltighet. Nej, jag är inte så dum att jag inbillar mig att man kan sätta ett likhetstecken mellan 1924 och 2026.  Däremot så tror jag att man kan lära något av den tiden. Vi vet ju ganska bra vad årtalen står för. Vi vet att det första världskriget svept fram över Europa och lagt hela städer i ruiner och mördat många människor. Vi vet att det andra världskriget inte låg särskilt långt fram i tiden. Och vi vet att Spenglers arbeten hade betydelse då, och att de har det nu. Så från den ena världens undergång till den andra ser jag en röd tråd löpa också i de konkreta analyserna. Nog kan vi känna igen oss i beskrivningen av partiapparaternas politik, deras brist på förankring - minns arbetarrörelsen och bonderörelsen och fråga dig var deras rörelser finns idag - och inte minst den partilojalitet som avkrävs den som ens vill försöka göra något. Partipiskans tidevarv började inte med oss. Förhoppningsvis kan den avskaffas i våra barnbarns vuxenliv.

Skärmdump

 

Allas rätt till Sverige. Så förhåller det sig. Har du väl tagit dig in – lättast tänkbara – kan du så småningom bli medborgare. Svensk.

Född långtbortistan, utan flyktingstatus, kan du ”smälta in” via din, ja vadå?  Man skulle kunna kalla detta brott för  ”hyrd personlighet”.  Jag är den jag är, men inför andra är jag en annan. Jag hyr någon annans person.

Varför gör jag det? Just för att detta verkliga ”Jag” egentligen inte har någon rätt att bosätta sig och leva i vårt land.

Man hur skulle världens nationalstater fungera om var och en av oss kunde bosätta sig och leva precis var som  helst och därtill uppnå juridisk status som PUT eller medborgare? Det skulle inte fungera.

”Många papperslösa hyr personnummer och bankkonto av personer som har uppehållstillstånd eller medborgarskap i Sverige.” Så skrev en gång Svenska Dagbladet.

Hur många av de sprängande, skjutande, våldtagande, misshandlande, förstörande, rånande och andra Sveriges underminerande människor är hyrda personligheter och hur många har gått genom skenliberalismens öppna hjärtan rakt in i ett före detta folkhem i akt och mening att förstöra och förgöra det?

Mer än en ska skämmas. Mer än en är ytterst ansvarig.

 

"Jag älskar Diane, jag är miljardär."

Nina Bouraoui: Om lycka (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman)

Är det fånigt att säga att man har en fransk favoritförfattare? Må så vara, men jag säger det ändå: Nina Bouraoui heter hon. Jag vet ingen annan fransyska som med sådan envetenhet återvänder till kärlekens problematik och ljuvlighet. Hon har i hela sitt författarskap skildrat dualiteten mellan arabvärlden och det franska, mellan det manliga och det kvinnliga, mellan det som är hetero och det som är homo. Så har det varit i såväl skönlitterära böcker som i de självbiografiska.

Tack var Elisabeth Grates förläggargärning kan vi ständigt ta del av nya Nina Bouraoui-böcker. När jag läser den här, känns den som en förstudie till allt som kommit sedan. Ändå är det ju inte en debutbok, den kom redan 1991 med Förbjuden betraktelse (svensk översättning 1992). Temat likna det som ska komma i de flesta framtida böcker: kärleken mellan två kvinnor, här konkret två mycket unga flickor/kvinnor, den spirande och kanske den allra första kärleken.

I centrum står Marie från Zürich, en stad hon avskyr. Hon är sexton när berättelsen börjar, vi rör oss i populärkulturens skarv mellan 70- och 80-tal. Allt som är tidsbundet registreras av epokens populära band och låtar. Vi blir påminda under berättelsens gång. Det är många flickor och pojkar som rör sig i Maries sociala vimmel. Men det är särskilt en vi ska komma att lägga märke till. Hon heter Diane och Marie känner både åtrå och kärlek till henne. Här hejdar Marie sig och funderar på vad omvärlden kallar flickors kärlek, ”Butchflata”; en sjukdom, en perversion, ett lyte, men hon söker skydd i musiken, hon blir Woman in Love med Barbara Streisand och sedan i sovrummet temanumret från Flashdance och Diane står drömd framför henne och ”snön beskyddar våra kroppar som inte sover längre”. Ofta är det redan för sent. Man förbryllas av den slutsatsen och tar sig vidare genom berättelsen. Men Diane har en pojkvän, Sorg, och Marie kan inte hjälpa att hon är förälskad, ”det är en fysisk lag”, och först när Sorg har lämnat Zürich och Diane berättar om hans sista ord, ”Jag har förstått, Diane, att du äcklar mig”, inser Marie att han faktiskt är svartsjuk. Så kan den se ut, som förakt, denna svartsjuka.

Om kärlekens naturlag och om kärlekens förlust skriver Nina Bouraoui som alltid med extrem skönhet och skärpa och med en virvel av känslor som övertygar direkt.  Jag läser henne som i ett rus, inte ens den sena och mörka natten får mig att sluta. Trots att det är två mycket unga kvinnor, ja man skulle egentligen kalla dem flickor, som allt kretsar kring tycks det som om allt detta också hänt i läsarens eget liv. Jag tar ett djupt andetag när jag mot slutet av boken kommer till funderingarna kring hetero- respektive homosexualitet. Maries mamma är chockad över vad hon fått höra och hon ställer Marie inför frågor som mer är anklagelser: ”Vad har du i huvudet? Är du alltså sådan?” Men Maria vet och hon tänker så vackert: ”Det är ingenting, homosexualitet. Det är ett påhittat ord. Det ligger i vars och ens natur. Det handlar om hud och möten (…) Det är betydligt farligare att bli förälskad, att det snurrar i huvudet, att inte kunna sova längre, att vilja kasta sig ut från terrassen.”

Så ställs allt på sin spets i Nina Bouraouis författarskap. Kanske är det där attraktionskrafter finns hos henne. Det går ju inte att kompromissa med kärleken och det är just det som gestaltas så mästerligt. Bokens titel säger också något om vad som händer när denna kärlek besvaras: då kommer den starka känslan av lycka, och det är för den man kämpar.

Dimman rullar in över Landön. Foto: Astrid Nydahl

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Lyckliga de som, födda före vetenskapen, hade förmånen att dö av sin första sjukdom” (Cioran, sidan 70)

 

”En man som respekterar sig själv har inget fädernesland. Ett fädernesland är fågellim” (Cioran, sidan 88)

 

Vi har, förstås, att göra med en andra upplaga av Sönderslitng. Det är kanske dumt att bli svärmisk för den sakens skull, men jag håller nog denna för att vara en av Ciorans översatta, intressantaste böcker. Mitt första exemplar, utgivet på svenska 2019, är lika understruket och kommenterat som någonsin den introducerande volymen Om Olägenheten i att vara född, publicerad på franska 1973, och i svensk översättning av Lasse Söderberg 1986.

 

Detta är Cioran-högtid. Detta är en bok som självklart bör stå bland de få som finns till hands bredvid sängen (där också en handfull andra centrala verk av andra författare finns). I bokens efterord skriver Tobias Dahlqvist utifrån ett citat av Vilhelm Ekelund: "En god författare upprepar sig alltid". 

 

Det finns en särskild poäng i detta, när vi talar om Cioran. Men upprepningen hos honom är varken tom ceremoni eller språkligt pynt. Tvärtom är den själva ankaret, som håller fast tanken och ger den giltighet. Ciorans upprepning är en ständig påminnelse. Den som reducerar honom till banaliteter som "pessimist" har aldrig trängt ner och in i hans tankevärld. Hög tid för det. Ännu en möjlighet har ju öppnat sig för denna utgåva, som kan läggas till övriga.

 

 

 

Samma plats, samma dag, som en engelsk hed. Foto: Astrid Nydahl

 

 

Det ska bli min första musikkväll i nya lägenheten. Skivorna kom med fredags-posten. När originalet utkom i LP-format var jag 16 år.

Att jag tecknade John Lennon i mars 1970 var ingen tillfällighet.

 

Dagens datum, den 21:e augusti har i hela mitt liv varit en märkesdag. Så också i år, när jag påminner mig själv och er om dagen och gör det med texterna nedan.

***

På initiativ av Tjeckiens ambassadör i Sverige, Jan Kára, avhölls den 27 september 2011 i Stockholms en minnesdag, dit man samlat både tjeckiska och svenska deltagare. Bland talarna fanns både Tjeckiens och Slovakiens ambassadörer, Lubomir Durovic, Agneta Pleijel, Richard Swartz och många andra. Jag var inbjuden men deltog inte, eftersom jag numera inte reser.

För arrangemanget hade man beslutat att ge ut en minnesbok. Till den blev jag också inbjuden att skriva. Nu har boken kommit. Med bidrag av Olof Palme (hela hans tal i Malmö 21 augusti 1968, som jag också kommenterar i min text), ambassadör Jan Kára, Václav Havel, Jaroslav Suk, Anders Ferm, Kristian Gerner, Jan Mosander, Suzanne Nash, Miroslava Slavicková, Otakar Storch, Urban Westling och många fler.

Här nedan mitt minnesbidrag samt en liten presentation, hämtat ur Swedish-Czechoslovak Solidarity 1968 - 1989:

 

Sommaren 1968 hade jag fyllt sexton år och just slutat grundskolan. Jag skulle snart gå i mitt livs första demonstration i hemstaden Malmö, kvällen den 21 augusti. Den gick vägen från Stortorget till Folkets park, där Olof Palme höll ett tal om det som skett. Sovjetunionen och ett antal av dess vasallstater hade invaderat Tjeckoslovakien. Palme sa bland annat: ”Folkets längtan efter frihet kan icke nedslås med våld. Den kommer att leva och den kommer till sist att segra. Detta är vad vi framför allt skall säga oss idag när Prag är en stängd stad och Warszawapaktens styrkor invaderar Tjeckoslovakien.”

Reaktionen i vår unga vänkrets var inte olik den vi redan visat kring Vietnamkriget. Vi växte upp med en bild av ett kallt krig, där två supermakter, USA och Sovjetunionen, också förde ett militärt krig mot små nationer. Men när Vietnamkriget var över stod de sovjetiska stridsvagnarna kvar i Prag. Ingenting tydde på att det skulle ske en förändring. Tvärtom. Och två år senare kom Charta 77 som en befriande röst mot ockupanten och dess redskap i den tjeckoslovakiska regeringen. Här spelade också kulturen och litteraturen en avgörande roll. Tjeckoslovakiska författare kom att bli viktiga för oss, både de riktigt kända som Václav Havel och Ludvik Vaculik, men också nya, för oss dittills okända som Pavel Kohout, och exilförfattare som Milan Kundera. Genom tidskriften Röster från Tjeckoslovakien fick vi en kontinuerlig inblick i detta motstånd där pennan och skrivmaskinen var de viktigaste vapnen.

Jag tror att det som hände i den Sovjetkontrollerade delen av Europa påverkade oss starkt, inte minst för att vi befann oss geografiskt nära. När Sovjetunionen också förde krig i Afghanistan förstärktes känslan av hot och fara. För oss som var mycket unga i augusti 1968 blev detta formande och bildande erfarenheter som kom att vara avgörande för resten av livet. Konkret och handgripligt lärde vi oss förstå frihetens värde.

***

Under åren fram till kommunismens kollaps skrev jag ofta om Tjeckoslovakien i pressen. I min trilogi Politisk geografi (2002 – 2005) skrev jag om Prag i det andra bandet. Texten tog avstamp från en vistelse i lånad lägenhet på Lupácovagatan, alldeles intill Žižkovs tv-torn. 1993 utgav jag ett temanummer av kulturtidskriften Studiekamraten, med titeln Prag – politik, litteratur, religion och historia. I numret fanns texter av såväl klassiker som Gustav Janouch och Karel Capek som dagsaktuella bidrag från diplomaten och författaren Alvar Alsterdal, Daniel Hjort, Steve Sem-Sandberg, Karin Mossdal och många andra. Václav Havels bidrag var ett tal han hållit vid Världsekonomiskt forum i Davos.

Bilderna är privata och hämtade från en manifestation till stöd för Charta 77 som ägde rum i Malmö, förmodligen i slutet av 1970-talet eller alldeles i början av 1980-talet. Och jo, den unge smärte mannen vid mikrofonen är jag.

Anne-Marie Berglund och jag

  

Anne-Marie gjorde Strandmumier på löpande band. Jag gick in i mina stadsskildringar. Min första bok i serien får här gott sällskap hemma hos Anne-Marie. Boken hette Politisk geografi och skulle följas av Ökenvandring, Antecknat i krigstid och en rad andra.

Livsvägar

 

Här sitter jag med kära vännen Arne. Det är många år sedan. Arne lever inte längre. Jag själv är nyskild och flyttar om knappt två veckor till egen bostad.

 

Att livet hade så många överraskningar anade jag inte. Efter hjärtstoppet 2023 trodde jag att det fysisk eländet var nog, men till det kom alla de andra. 

 

33 år blev det nästan med henne. Nu ska vi vara vänner resten av livet.

Jean Giono: Mannen från bergen (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jan Stolpe)

 

Den tredje boken i trilogin Pan av Jean Giono ska det nu handla om, boken som enligt förlaget "hyllar det karga, storslagna provensalska landskapet, människans nära samspel med naturen och kärlek och som övervinner alla hinder." Det är en alldeles ovanligt sann förlagstext, för precis så här kunde jag själv ha beskrivit Mannen från bergen (1929). Här finns naturscenerier - och ovädersskildringar! - av ett slag man sällan eller aldrig möter i dagens litteratur. Här finns skildringar av människors hårda arbete och otacksamma slit mot alla odds, och här finns inte minst en kärleksskildring som står och väger på gränsen till det ofattbara. Jag läste den här boken på två kvällar. Så jag kunde med glädje avsluta där bokens berättare Amédée står och blickar ner mot platsen för dramat och med ett lugnt och eftertänksamt beslut drar sig tillbaka, han vet att allt nått sin fullbordan, han vet att kärleken placerat hans förtrogne vän Albin och hans äntligen återfunna Angèle och deras barn precis där de ska vara för att få leva ett liv med framtidsdrömmar.

Det är när Amédée, huvudpersonen som berättar, når fram till gården La Douloire som det lunkande och allt mer spännande dramat börjar. Han tror sig veta att Albins älskade Angéle finns där någonstans, gömd eller undanskymd. Hon har en gång tvingats ut i prostitution, fött ett barn och av familjen gömts undan, därför att skammen och hedern gjort allt annat omöjligt. Albin har förlorat henne, sitt livs enda och stora kärlek. Men Amédée är inte välkommen till gården, han blir aggressivt bemött. Det är när först när den folkilske husbondens fru lugnar ner stämningen som han inser att han kan ha nytta av vandraren. Själv är han skadad och föga duglig i jordbruket. Så kommer alltså den främmande mannen, som just dykt upp, att bli en i huset, han sover, äter och arbetar där, och blir snart belönad; han tycker sig höra något som mycket väl kan vara Angéle, men han vet inte var i huset hon finns. Kanske är hon inlåst i någon kammare eller källare? Så småningom kommer också det ljud som får honom att dra slutsatsen att hon dessutom inte är ensam. Ett barn finns det absolut med i ljuden!

Så fortsätter letandet och han kan gå högre upp i bergen, berätta för Albin och tillsammans med honom smida planen för att befria Angéle. Det gör de förstås. Men så här enkel är ju inte historien, den rymmer sidoblickar, den överraskar och gör det ännu lite mer spännande för läsaren. Det är som att stiga rakt ner i en miljö som ligger långt tillbaka i tiden och att höra människor tala från hjärtat, på gott och ont. Här finns inga intellektuella överväganden, här är livet ett drama på blodigt allvar. Om det inte lät så uttjatat skulle jag säga att detta är genuint folklig litteratur. Den får mig att tänka på sådant jag läste av Ivar Lo och andra arbetarförfattare, då de utifrån egen erfarenhet gestaltade människor som kallas små bara för att de är så många, människor vars storhet består i att de sliter med jorden för att vi alla ska ha mat att sätta på bordet. Jean Giono är en av de finaste författare jag läst av den här typen och Jan Stolpes översättning är en fröjd. Han lyckas verkligen förmedla Gionos doft-, smak- och ljudrika prosa.

"Det är mycket man inte bör rösta om ifall människors negativa rättigheter ska respekteras."

 

"Röstar majoriteten för sharialagar så är sharialagar demokratiska, punkt. Men demokrati är också rätten att slippa valutslag, på det att folk får styra sig själva snarare än varandra. Demokrati är inte bara rätten att delta, det är också rätten att få vara i fred."

 

Så skrev Lena Andersson i DN 2013. Som alltid var hennes resonemang ytterst raffinerade: "Det är mycket man inte bör rösta om ifall människors negativa rättigheter ska respekteras. I vårt samhälle finns en problematisk tendens att blanda samman olika sorters rättigheter och betrakta negativa rättigheter som positiva, alltså att de är något man ges genom majoritetens välvilliga beslut, så som barnet får en daghemsplats. Men negativa rättigheter har man utan att någon tillhandahåller dem. Det är en avgörande skillnad som förklarar varför det är rimligt att rösta om positiva rättigheter men inte negativa."

  

Det jag fäster mig vid är två saker. För det första: rätten att få vara ifred. Varje gång jag säger eller skriver att jag inte röstar i de svenska parlamentsvalen får jag höra att jag är "odemokratisk", "aristokratisk", "högdragen", "en snobb", "du visar förakt för vanliga människors viktiga rättighet". Ja, det är autentiska anklagelser, det finns fler och värre. Den värsta är: "förrädare". För det andra: tesen om "de mänskliga rättigheterna" liknar alltmer en religion. Varenda litet särintresse, om det så bara omfattar två individer, flyttas fram med det argumentet. Jag är därför inte ens säker på att Andersson har rätt när hon skiljer negativa och positiva rättigheter från varandra inför tanken på en omröstning eller ett val. Om vi nöjer oss med att betrakta vårt land kan vi väl ställa frågan: hur många gånger har inte svenska folket i fria val fått ta ställning till ytterst avgörande frågor, och hur ofta har inte valresultatet ignorerats, spottats på?

Egentligen kan man väl bara nicka instämmande när hon längre fram plockar fram detta historiska citat: 'Männi­skan föds fri och överallt är hon i bojor', som Rousseau konstaterar 1762. Nej,  jag kommer inte att gå till vallokalen i år heller. Den parodin avslutade jag för många år sedan.