torsdag 9 februari 2023

Putins krig. Ukrainas motstånd. Snart ett år sedan fascismen släpptes lös

Skärmdump. Foto av Lena Wilderäng. Från Cornucopia, viktigaste källan till kunskap om Putins krig mot Ukraina.
 

 Rolf Gustavsson skrev i Svenskan på onsdagen:

Putin försöker både utplåna Ukraina och förödmjuka Europa genom taktiken söndra och härska. Det var på onsdagen oklart om ett besök i Bryssel kunde bli av.

Det symboliska perspektivet lägger stark press på de högsta ledarna i EU att visa enig uppslutning bakom Ukraina. Dessutom måste de formulera ett trovärdigt svar på Ukrainas begäran om att få anslutning till Europa. En begäran som Ukraina faktiskt framfört i snart 20 års tid. 

Kriget katalyserar ett behov av en ny, kreativ diskussion om framtidens EU. För att positivt möta Ukrainas önskemål går det inte att bara köra vidare i de gamla hjulspåren. EU:s framtid är kopplad till Ukrainas.

Tro inte att Ukraina är bortglömt här. Tvärtom är det en del av mitt dagliga liv, då Ryssland och aktivismen mot Putins terrorregim finns i min familj. 

Men detta fasansfulla krig pågår alltså dygnet runt sedan snart ett år.

Under de inledande veckorna och framåt spekulerades det mycket om att Putin var sjuk, att han skulle dö, att en konspiration mot honom pågick och att han skulle störtas.

Ingenting av det har visat sig stämma. Tvärtom blir kriget grymmare för varje dag.

Vad kan EU göra? Vad kan USA göra? Vad kan varje fiende till Putins regim göra?

Jag är pessimist, men hoppas få fel. Zelensky och de brittiska värdarna i Westminster Hall övertygade mig i alla fall om att britterna står starkt enade bakom Ukraina. Det var en mycket gripande ceremoni och kanske kan den bidra till mer stöd mot den ryska fascismen.

 

Från Zelenskys besök i Westminster Hall under onsdagen

onsdag 8 februari 2023

Undergången började tidigt

Bullring Birmingham. Foto 2012: Astrid Nydahl
 

Någonting ska bli synonymt med undergången, en plats, ett sammanhang, en period eller en människokrets. 

Undergången började tidigt. Varför? Därför att stillaståendet och väntandet inte passar alla människor. Det passar inte mig, det har det aldrig gjort.

Undergången är en kombination av psykisk sjukdom, ensamhet, längtan bort/en vilja att se världen, och droger.

Ensamheten och längtan bort kan vara ett skilsmässobeslut. Så var det för mig, men det kom alldeles för sent. Det som borde ha skett senast i slutet av 1970-talet dröjde till början av 1990-talet, då katastrofen fullbordats flera gånger om. 

Den psykiska sjukdomen blev synlig redan i barndomen. I den ligger barndomens vistelse på Hallarna i Tormestorp, dit jag skickats av BUP på Flensburgska barnsjukhuset i Malmö.

De enda drogerna var medicinska och drycker med alkohol. Några narkotiska preparat ville jag aldrig höra talas om. Psykofarmakan tvingades jag in i 1986 efter  haveriet i Lissabon, frågan är om jag nu har lyckats sluta med den (försök pågår). Öl och vin har följt mig, dag efter dag, med kortare eller längre uppehåll. 

När det började vet jag. Det var i Köpenhamn när jag var 13 år. Vi i årskurs 7 var där med skolan, lärarna anade inte vad de ställde till med. När det ska sluta vet jag inte, ty äktenskapet med alkoholen är stabilare och hållfastare än alla andra. Det styrs av signalsubstanser och har föga med förnuft att göra.

Det har förnyats i Tel Aviv, Lissabon, Birmingham, Manchester, Helsingfors, Bonn, Amsterdam och en rad andra städer och miljöer. Nu är resandet definitivt slut. Det är pengarna också. Det som fortsatt kunde ha gått till vin måste nu gå till el-räkningarna. Livet har sina ironiska vändningar. Man blir ju onekligen beroende också av el!

Jag kunde aldrig leva upp till Mersey-poeten Roger McGough's  ord:

"Let me die a youngman's death/ not a clean & inbetween/ the sheets holywater death/ not a famous-last-words/ peaceful out of breath death".

Konsumismen är en drog som aldrig lyckats fånga mig. Bilden på Bullring i engelska Birmingham är avskräckande nog.

Här hamnar man då och då, när det är som värst. Foto 8/3 T.N.



Luften går ur oss alla

Landön, förr om åren. Foto: Astrid Nydahl

Jag läser minimalt. Jag ser film. En man ligger döende. Timmarna räknas. Maten är lagad för en hel vecka. Elpriserna noteras. Jordbävningsoffren allt fler. Putins offer allt fler. En släkt reduceras till en samling individer. Varje andetag hörs. Men luften går ur oss alla.

Vem var Gáspár Miklós Tamás? Och varför hyllas denna marxist vid sin död av Orbán?

Bild från Hungary Today
 

För bättre förståelse, läs vad Politico skriver i ämnet här under rubriken A philosopher’s death and the two realities of Orbán’s Hungary.

Ämnet är alltså en filosofs död och "två verkligheter i Orbáns Ungern". Nederst ett utdrag ut Politicos artikel.

Några minnesord om Gáspár Miklós Tamás från Central European University:

1948 Cluj/Kolozsvár – 2023 Budapest

 

Professor G.M. Tamás, Gazsi, passed away on January 15, 2023. He was with us from the very beginning, 2003-2004. Trained as a philosopher, he taught his "Class on Class", and later Critical Theory, to generations of students at the department. We'll remember his watchful gaze, uncompromising intellect, theoretical and linguistic precision and wit, which he applied in his teaching just as much as in his analytically sharp and compassionate writings on contemporary society. 

 

The cold brutality of the world remains, but we, especially, we Hungarians, Romanians, and other CEU citizens have lost one of its most brilliant interpreters and critics. We only stutter without him.

 

Professor Tamás graduated from Babes-Bolyai University, in 1972. He originally has studied philosophy and classics. After a stint as an assistant editor of a literary weekly in his native Transylvania, he got into political difficulties with the authorities of the time, emigrated to Hungary where he taught at the University of Budapest (ELTE). Sacked for political reasons again, he became known as a dissident intellectual and published only in the underground or abroad.

 

Elected as a liberal member of the Hungarian Parliament in 1989, he quit professional politics in 1994. He was the head of the Institute of Philosophy of the Hungarian Academy and has taught at Columbia, Oxford, Chicago, Georgetown, Yale and other universities and was a visiting research fellow in Paris, Vienna, Washington DC and Berlin. He was granted the Lifetime Achievement Award of the Soros Foundation Hungary. He published books on political philosophy and social theory. His works have been translated into 12 languages.

 

Och här, avslutningsvis, ur Politico:

 

To some, Tamás was a brother in dissent from the 1980s in Budapest, when he was active in an underground democracy movement. To a younger generation, the Transylvanian-born Marxist thinker and academic was also a beloved speaker at protests and events, where he excoriated Orbán.


(…)

The Hungarian leader was once himself a liberal dissident, moving in the same circles as Tamás, before tacking hard to the nationalist right.

That’s why Tamás’ passing inadvertently pierced this growing chasm when Orbán posted a photo of the late intellectual on Facebook, paying respects to his (ex) friend.  

 

“The old freedom fighter has gone,” the prime minister wrote, referring to Tamás as simply TGM — the writer’s ubiquitous byline.

 

(…)

 

Who, asked some of the prime minister’s supporters in the comments section, is TGM? Can someone explain?

Others were confused why Orbán was suddenly honoring someone so ideologically opposed to his government. Some offered their condolences anyway. 


Tamás’ fans, meanwhile, were outraged. How dare Orbán, whose government vilifies critics as traitors on a daily basis, post about their beloved philosopher as an “old” fighter?

 


tisdag 7 februari 2023

Naturens vrede? Vilka dumheter!

Skärmdump

Efter en så stor naturkatastrof som de senaste jordbävningarna i Turkiet och Syrien, talar människor mest om rationella saker som hjälpsändningar, återuppbyggnad, internationellt organiserad sjukvård och liknande.

Men det finns också skrämmande, irrationella och i grunden metafysiska röster som slipper igenom mediabruset. Jag såg till exempel formuleringen "naturens vrede".

Det som är en gemensam faktor kan beskrivas som "av människan oberoende mening". Jag ber er läsa dessa korta rader:

I metafysiken är det tal om väsen, substans, själ och odödlighet – vilka vetenskapen knappast vet vad den skall ta sig till med. Metafysiken gör anspråk på att med kunskapsmedel som i grunden skall stå till allas förfogande fatta varat, tänka totaliteten och upptäcka en av människorna oberoende mening med världen (Max Horkheimer, 1937, ur Zeitschrift für Sozialforschung VI, översättning av Joachim Retzlaff). 

Frågan är alltså: finns det en av människan oberoende mening? Om svaret är ja, då kan också naturen - inklusive bergarterna - känna och visa vrede. Om svaret är nej, kan naturen inte göra det. 

Ett uttalande av samma typ ser ut så här, där "Gud" ger en överlevande "nytt liv":

När Osama Abdel Hamid flydde från huset med sin fru och deras tre barn föll en trädörr över dem och skyddade dem från rasmassorna.

Gud gav mig ett nytt liv, sade han enligt AP.

De relevanta frågorna nu, borde innefatta byggfusk, ekonomisk korruption och annat som försvårar för de jordbävningsdrabbade. På den nivån är allt av yttersta vikt. 


Galleria eller butik? Spillrorna av en vacker dansk stad blev över till oss andra

Öppnade på åkern bredvid Hammarshus. Krämare köpte Hammarshus, den historiska plats där danske kungen gav Kristianstad stadsprivilegier, och sålde det till ett holländskt företag när det var färdigbyggt. Rika blev dessa få herrar. Spillrorna av en vacker dansk stad blev över till oss andra.
 
Stängde på en av gågatorna...

Stängde

Stängde

Stängde

Stängde

Stängde


Stängde... liksom många andra butiker jag inte tog bilder av. Kristianstads kommunfullmäktige saknade både fantasi och ekonomiska insikter, när de först gav godkänt för Galleria Boulevard och förstörde den delen av centrum och sedan C4 Shopping som dränerade Kristianstad på resten av centrum-liv.

måndag 6 februari 2023

Viktig doktorsavhandling om islam och Muslimska Brödraskapet

 

Jag ska inte orda om den. Men jag vågar säga att detta är en mycket viktig avhandling, skriven på svenska av Sameh Egyptson. Du kan ladda ner den gratis här.

Ur förordet:

"Den doktorsavhandling som du har mellan dina händer är mitt livsprojekt som har utsträckt sig över två decennier. I avhandlingen försöker jag besvara frågan om det svenska Islamiska förbundet (IFiS), med dess mångfacetterade organisatoriska nätverk, eventuellt kan vara det transnationella Muslimska brödraskapets svenska organisation eller gren. Det är en kontroversiell fråga och ett kontroversiellt ämne, såväl i den politiska som i den akademiska debatten i Sverige.

En stark undran inför religion och politik fick jag med mig redan från barndomen i Egypten. Jag växte upp i den koptiska kyrkan, i ett muslimskt land, som ständigt var i krig med den judiska staten. Allt som hade funnits före arabernas ankomst, fick jag lära mig i skolböckerna, var okunnigt och orent, Islam kom med ljuset och var förklaringen till Egyptens och Mellanösterns guldålder. Kyrkans böcker var annorlunda. Där var den koptiska historien skildrad med stolthet som en av världens äldsta kristna kyrkor, men där fanns också en tragedi. Det arabiska styret hade för kopternas del inte kommit med ljus utan hade tryckt undan den koptiska kyrkan och suddat ut kopternas nationella språk och identitet. Sedan fanns ju också den faraoniska civilisationen, hade inte den också varit en guldålder, långt före islam? Vilken bild var sann och hur skulle en dialog vara möjlig med så olika utgångspunkter?"

Och:

"Jag kom att studera ämnet Mellanösterns och Egyptens historia vid Ain Shams universitet i Kairo, samt Koptologi vid Koptiska institutet. Efter ankomsten till Sverige hamnade jag till slut vid Lunds universitet, där jag påbörjade ett avhandlingsprojekt i missionsvetenskap. Det handlade om religionsdialog mellan kristna och muslimer i Egypten, 1999–2004, med den svenska modellen om en neutral religionsundervisning som en av utgångspunkterna. Under detta projekt insåg jag snart att parterna i Egypten inte var särskilt intresserade av dialog, utan snarare såg dialogmötena som fortsatta försök att övertyga ”den andre”. Jag gav upp detta ämne. Från dialog mellan muslimer och kristna var steget inte långt till att börja studera islams etablerande i Sverige och relationen till det svenska samhället. Jag hade från studentårens politiska diskussioner, men också från konferenser i mina dialogprojekt, mött bilden att den egyptiska, internationellt verkande organisationen Muslimska brödraskapet var organiserat i Sverige och bedrev en ganska omfattande da’wah (kallelse till islam). Jag blev därför förvånad när jag i Sverige mötte en ganska kompakt uppfattning, såväl bland debattörer och politiker som bland forskare, som förnekade att Muslimska brödraskapet ens fanns i Sverige eller för den delen i Europa. Återigen stod jag inför frågan om vilken bild som var sann."

Vi bränner inte Koranen. Varför skulle vi?

Koranens budskap, 1998. Foto: Thomas Nydahl
 

Nej, vi bränner inte Koranen här. Det finns flera skäl till det. Viktigast är min principiella ståndpunkt: att bränna böcker är föraktligt och felaktigt. Om en bok äcklar mig eller om jag anser att en bok sprider farliga idéer argumenterar jag mot bokens innehåll. Det gäller också Stalins bok Leninismens grunder, Maos Skrifter och Hitlers Min kamp. Inte heller andra farliga eller motbjudande ideér tryckta i bokform kommer att brännas av mig.

I vårt hem finns flera utgåvor av Koranen. Under terminen i Birmingham (Selly Oak Colleges) 1998, använde vi en engelskspråkig version. När den stora svenska versionen utkom samma år, var det en självklarhet att den skulle finnas i vårt arbetsbibliotek.

Hur skulle jag kunna argumentera om jag är okunnig om innehållet? Hur skulle jag kunna citera om jag bränt boken?

Kan förresten någon av mina läsare sedan tjugo år tillbaka sväva i okunskap om min syn på islam, islamism och islamisk praktik på olika områden? Om sådan kunskap saknas, så är det bara att söka i bloggen. Mycket finns att läsa i ämnena.

***

Mohammed Knut Bernströms: Koranens budskap (1998)

Varför heter den svenska översättningen/tolkningen av Koranen inte bara just Koranen? Svaret är enkelt, och jag citerar ur Bo Holmbergs artikel En ny svensk koranöversättning (Signum 6/1999):

I förordet förklarar Bernström att koranen kan läsas på olika sätt beroende på om man är en troende muslim som i den ser Guds uppenbarade ord eller en icke-troende som läser koranen som ett viktigt tidshistoriskt dokument eller som ett unikt verk i världslitteraturen. Själv riktar sig Bernström med sin översättning till ”svenskfödda muslimer, invandrare från icke-arabisktalande muslimska länder och barn till invandrare med otillräckliga kunskaper i det arabiska språket”. Han hyser också en förhoppning om att den skall ”bli till nytta för myndigheter och andra beslutsfattare vid hanteringen av juridiska problem som rör muslimer i Sverige”.


När det gäller frågan om översättningens status säger Bernström att han för egen del ansluter sig ”helt och fullt till tanken att Guds ord inte kan översättas och att det därför här inte kan vara fråga om annat än ett försök att återge meningen i Koranens budskap. Det sagda hindrar inte att ordet ’översätta’ och dess avledningar av praktiska och språkliga skäl ofta används i den följande texten” 

lördag 4 februari 2023

Per Helge: Bortom tiden. Om Bolöt, ett gammalt torp vid vägens slut (Rallarros förlag)


”Levandet och döden, ljuset och skuggorna: så nära berör de och fäster vid varandra, att talet om det ena inbegriper också det andra.” Per Helge i I en så långsam trakt som vår

 

Per Helge har det senaste årtiondet ägnat sig åt att skriva ett slags böcker vi alla bör läsa, om vi vill tillägna oss kunskap om vårt eget lands och vår civilisations väg från fattigdomens, det hårda fysiska arbetets och nödens vardag, fram mot ett annat, inte alltid nödvändigtvis ”bättre”, men modernare och ofta mindre plågsamt liv. 

 

Jag tänker särskilt på Mellan prärien och evigheten från 2014, Det stora kärlet från 2016 och den enastående Folksånger från 2020.

 

I rättvisans namn ska sägas att de också har förbindelser med en rad tidigare böcker av honom, och två av dem jag tycker bör framhävas är Sång för arbetshästar från 1999 och I en så långsam trakt som vår, 2006. Att bläddra sig tillbaka i detta författarskap är inte minst en självklar upptäckt av en påtaglig kontinuitet.

 

Oavsett om Per Helge rör sig i nordamerikanska landskap på jakt efter egna släkttrådar och andras historia, eller om han gräver där han konkret kan identifiera sin egen familjs rötter (och senare tillkomna sådana, t.ex. i Västmanland) så känns han igen, både tematiskt och stilmässigt. Hans moral är särskilt tydlig i hanteringen av material som detta, då han ju har att göra med egna rötter, egen familj och ett levande minne av en hembygd.


Skördebild Bolöt

Det blir i den nya boken till skildringar av torpens och torparnas tillvaro, av soldaterna, baptisterna och pingstvännerna, jordens arbetare, och om det Sverige som förstås var ett i alla avseenden brutalt klassamhälle, men också en typ av civilisation där människor kunde erfara både en förnöjsamhet och en frid i det lilla och vardagliga. Men också värk, smärta och stor trötthet.

 

Är detta en form av romantisering av det länge sedan gångna Sverige? Minst av allt! Tvärtom är det en berättelse fjärran all romantik, född och framskriven ur en stor respekt och kärlek till tidigare generationers män och kvinnor. Respekten handlar inte minst om deras kärva villkor, kärleken till det som förbinder syskon, kusiner, generationer. Bolöt är det gemensamma namnet. Bolöt är platsen, torpet och villkoren. Det tål att sägas mer än en gång!



Alla, män och kvinnor, är namngivna i denna bok. De finns avbildade på fantastiska bilder, vilka ursprungligen fanns som glasplåtar, restaurerade och digitaliserade. Helge köpte sig en skanner och förvandlade alla 382 bilder i datorn. I boken är de ett rikt och inspirerande material. Efter det läste han alla breven, vilka täckte en fyrtio år lång tid av liv.

 

Att kunna se människorna, uttala deras namn, skapar en mycket stark närvarokänsla. Per Helge brukar med sina texter skapa en sådan redan i orden, men den förstärks här med självklarhet av bilderna (och citaten ur breven). 


Längst till höger står Märta

Per Helge höjer aldrig rösten i sitt författarskap. Men i den nya boken ser jag för första gången en indignation, när han skriver om Bolöt-flickan Märta, född 1901 och stämplad som ”idiot”:

 

”Men varför ’fick’ hon inte gå i vanlig skola? (Hon gick inte i någon annan skola heller, utan lärde sig läsa och skriva hemma, med moderns hjälp.) Den brutala förklaringen står att läsa i socknens kyrkobok. Där förses hennes namn med den enkla kommentaren: ’Idiot’. I senare års volymer har detta omdöme något mildrats och ändrats till ´sinnesslö´.” 

 

Efter en utvidgad förklaring kring det som drabbade Märta skriver Per Helge:

 

”Är detta något att göra affär av? Ja, självfallet (…) så enkelt har det varit, ännu in på 1900-talet, att till synes godtyckligt stämpla en ung människas liv med det hårdast tänkbara domslut, en stämpel som utfärdades på livstid.”

 

Efter detta framhäver han det faktum att ingenting i Märtas vuxenliv tyder på att begrepp som idiot och sinnesslö ägde minsta giltighet. Inte minst de brev hon skrev visar på något annat än ”normala förmågor.” Så här skriver han avslutningsvis i berättelsen om henne:

 

”Berättelsen om hennes liv har av omständigheterna tvingats att delvis ge utrymme åt en något fläckad version av vår gärna så glansiga moderna självbild.”

 

Det är sådana ”fläckar” som lär oss något om det förflutna. Det skenbart enkla kompliceras här av fakta som ingen kan säga emot.


Kaffepaus i skördearbetet. Från 1925 eller 1926.

Sidoberättelserna och utvikningarna förstärker både tidskänslan och helhetsbilden. Vad gör till exempel gamle finansministern Gunnar Sträng i boken? En av bokens huvudpersoner, inte minst för sitt fotograferande, är minstingen Erik. Han kom att vistas på mönsterjordbruket Ogestad, där han skulle lära sig trädgårdskonstens teori och praktik, och senare kom han först till Rosavilla handelsträdgård i Västervik, och senare till Sofiebergs handelsträdgård i Hälsingborg. 


Lydia virkar

Han kom attt flytta fler gånger, och på en trädgårdsanläggning i Skogsberg blev han arbetskamrat med just Gunnar Sträng, som där var facklig ordförande. Han gick hårt fram i värvandet av nya medlemmar. Helge citerar Sträng som uppgav att de anställda hade en femtiolapp + mat och logi som lön. En av många påminnelser i denna bok, om en tid som de flesta unga människor vet bara lite eller ingenting alls om.

 

Det, och allt annat i Per Helges nya bok, är argument nog för läsning. Jag vill varmt rekommendera boken, den är särskilt viktig i denna tid av nivellering, obildning och medveten, medial fördumning.

 



Förrädare, medlöpare och att fastna i sina tankar

Vid Storforsen. Foto: Astrid Nydahl
 

I DN skrev för ett par år sedan Ronny Ambjörnsson om Laurina Dixons bok The dark side of genius. The melancholic person i art 1500-1700:
Det som förenar svårmodet med genialiteten är fantasin, förmågan att föreställa sig, som hos melankolikern ofta är uppdriven till neurotiska höjder. Fantasin gör honom kreativ. Grunden för denna kreativitet är melankolikerns ambivalens, förmågan att se allting från två håll. Melankolikern har aldrig valt sida. Eftertänksamheten har till slut förlamat honom, han tycks ha fastnat i sina tankar. ”Att varken vända eller återvända”, som Ekelöf uttrycker hållningen i sin dikt ”Melancholia”. Den enda handling som melankolin ger utrymme åt är att beskriva sitt tillstånd, i bild eller med ord. Där, i sina tankar, har melankolikern sin frihet.
Av detta lär jag att det finns en ståndpunkt jag själv länge försökt leva efter, den att inte bli en ideologisk ja-sägare, en den nya tidens hopplöse barrikadsoldat. Melankolikern kan inte ”välja sida” heter det. I politikens värld måste människor välja sida. De som inte gör det betraktas antingen som förrädare (vi ser hur det begreppet viner i den digitala kulturen) eller som medlöpare.

Att försöka behålla en känsla för den sakliga reflektionen måste i varje fall långsiktigt vara den enda rimliga hållningen. Att ropa i kör med en eller annan makthavare (se också där hur de står i kö för att hylla honom ellerbåda två) är att degradera sig själv, förinta sin person och bli antingen ett valboskap eller en propagandist. 

Vill en människa bevara och bevaka sin frihet är det både orimligt och omöjligt att ställa in sig i ledet. De som betraktar sig som maktens kritiker här hemma och som samtidigt ansluter sig till en global, reaktionär makt ser förmodligen inte ens själva hur de gör sig till åtlöje. 

Att använda storslagna begrepp som "frihet" men egentligen mena "jag går med ledaren vart än han vill" är vår tids verkliga bedrägeri. Om de nya (men egentligen gamla och välbekanta) ledarna får ett sådant valboskap med sig har de uppnått hälften av vad de behöver. Men det behöver inte betyda att ha "fastnat i sina tankar" om man vägrar följa den ordningen. Tvärtom tror jag att det är absolut nödvändigt att med beslutsamhet försvara sin eftertänksamhet och ambivalens. 

I ett enda avseende kan vi i dag betraktas antingen som förrädare eller som medlöpare. Det är i relation till Putin-fascismen och våldtäkten på Ukraina och dess folk. 

Och inte minst: Jag anser fortfarande att det är idioti att bränna Koranen, Bibeln eller andra "heliga böcker", liksom litterära verk. All bokbränning kommer för alltid att förknippas med dödliga ideologier och regimer. Vad andra tycker bryr jag mig för närvarande inte det minsta om.

Kommentera gärna, men inte anonymt. Fler som försöker leder mig till borttagen kommentarfunktion

Jag vill upprepa en gammal princip. Anonyma kommentarer är inte välkomna i bloggen. Eftersom jag skriver i eget namn förväntar jag mig detsamma av er som vill kommentera. 

Fler som försöker leder mig till borttagen kommentarfunktion. Jag klarar mig bra utan er och har noll behov av förnumstiga tillrättavisningar.

God helg önskar jag alla er andra!

fredag 3 februari 2023

Eva B. Magnusson 1938-2022

Skärmdump
 

Eva B. Magnusson är död. Hon var en av två poeter som jag drog igång min förlagsverksamhet med 1991-92 (den andre var Arne Säll). 

Vi möttes i Sätaröd och Köpenhamn vid hennes debut, och sedan också på galan För Sarajevo i Kristianstad. Vi åt gott och drack vin, talade poesi och skrattade mycket. 

Vi kom att vara mångåriga vänner men tappade kontakten för ett tiotal år sedan.

Eva var en mycket fin poet och hon fortsatte ge ut böcker på andra förlag. Hennes erotiska ton i debutsamlingen var som ett skri efter en krossad relation. Jag minns henne med en av dessa dikter:


Älskar du mig gränslöst

frågar du mitt

i en smekning

och jag slutar andas

Du är på väg ifrån mig

älskade


Nu bleknar skratten

Omfamningarna allvaras

Vargkyssar

Vad du är vacker

älskade



Evas debutbok Ropet in, som jag utgav 1992, samt uppföljaren Den sovande flickan. Hälsningen fick jag i september 2022, tre månader innan hon dog i alzheimers. 



1995 gav jag ut denna, med originalomslag av Lars Lerin

Sverige är ett monumentalt haveri

Skärmdump
 

En muslim som är turkisk medborgare, leder nu den svenska bonderörelsens politiska parti och de bönder som eventuellt vill behålla ordningen flyr centerpartiet. Så dödar man med förra partiledarens aktiva hjälp en folkrörelse. Klanfödda småbarn hotar, vandaliserar och mördar. Den politiska klassen böjer rygg för en sultan. Medan Putins mordmaskin fortsätter att förstöra Ukraina talar svenska medier om underhållning. Kåta åldringar hånglar i stats-televisionen, som för att bevisa att alla spärrar är borta."Dance, dance 'til you're dead". En idiot bränner den gröna boken oförmögen att se sambandet med andra bokbrännare, ivrigt påhejad av fanatiker till höger om högern.

Medan snön faller tänker jag på el-industrins ofattbara vinster. Varje faktura är ett steg närmare avgrunden för många människor. Debattörer i rikslikaren hävdar att priset rimligen skulle vara 40% lägre. Tvättmaskinen står stilla och ugnen är ett gapande svart hål för ingenting. 

Sverige är ett monumentalt haveri. Det är bara att bege sig till närmaste stadskärna för att beskåda eländet.


Popmusikens helvete och goda människor

Foto: Astrid Nydahl
 

Det är en välsignad tur att vi fortfarande har en förstklassig sjukvård. Men det är ett helvete att sitta i ett väntrum. Torsdagens morgon satt jag i en dryg halvtimme och tvångsmatades med medioker popmusik ur innertakets högtalare. Varför? Blir vi friskare eller ens gladare av det?

Efter sjukhuset blev det pensionärsfika på stationen. Och in där kom, i sin rullstol körd av assistenten, kvinnan från Viby vi tycker så mycket om. Hon hälsade med ett stort leende och jag frågade om det var något särskilt som gjorde henne så glad. "Jag är glad för att jag träffade dig" svarade hon.

Torsdagens stämning var avgjord.