Ja, jag har visat den tidigare. Men här står jag alltså i de sydalbanska bergen, tillsammans med överrocken från staten, den i förtid till gubbe förvandlade Afezolli. Själv slank och vid god hälsa, långt före psykofarmakan som gjorde mig dubbelt så tung. Fasansfullt att bli påmind, men också en realism som bara kan påminna mig om hur vägen mot slutet ser ut.
Tre sydalbanska motiv. Till vänster sitter bonden på kollektivjordbruket vi besökte på morgonen. Bilden i mitten brukade jag visa människor som påstod att grekiska språket var förbjudet i landet. Jag hittade också en tidning på grekiska i kiosken. Bilden till höger visar den lilla staden i bukten, Saranda, som idag är en storstad. Bilderna är tagna 1978.
De två albanska professorerna Hasan Banja och Alfred Uci kom till Malmö. Högst ovanligt förstås, och att de var regimens utsända förstod vi ju. Jag var ordförande för Svensk-Albanska i Malmö och fick ta emot dem. Föredrag i Ungdomens hus och sedan middag hemma hos oss. Vi bjöd på något ovanligt, köttbullar. "Mycket vanlig rätt hos oss i Albanien", sade de. Ridå för oss obildade! Det kunde vi ju ha räknat ut. Vi hade i alla fall vett att ha använt oxfärs.
Jan Valdelin på Interculture gav ut min barndomsberättelse 1987. Det var nog min höjdpunkt. Varken förr eller senare blev det så här. Jag hade Jan att tacka för det mesta. Han finns inte med oss längre.
.jpg) |
| Foto: Astrid Nydahl |
När en riktigt ful bok i ljusblått anländer från ad libris ska man inte styras av motvilja. Det rör sig nämligen om Per Wästbergs Livstecken. Anteckningar i 90-åren.
En vackrare och mer inspirerande bok kan man inte hitta.
Svenska Akademien är utgivare, priset ordentligt lågt.
 |
| Barndomsbild, 1950-tal. Privat |
Tremor tremor
Skakandets ångestdämpning, en
röd tablett några doser per dag
sedan 37 år, en skakandets och
skammens medicin.
Vore jag en välmående pilt
skulle jag betrakta min kropp
som en naturlig del av jaget,
icke så nu med tremor-balansen.
Finns det alls en balans? Är inte
allt satt ur spel när handen vägrar
hålla gaffeln eller pennan, och
umgängen blir banalt misslyckade.
Tofranilen var hoppet, Tofranilen
blev hopplösheten, tremor tremor
blev lockropet vid middagsbordet
dit jag sällan går ensam.
”Tremor är en ofrivillig, rytmiskt
svängande rörelse av minst en kroppsdel”
säger Landstinget. Ren poesi skapar
de på kontoren. Min hand svänger rytmiskt.
”Tremorn förvärras om du försöker hålla
kroppen i en viss ställning, till exempel om
du håller ett glas vatten i handen” låter
Nätdoktorn hälsa.
Tofranil och tremor är de två orden
jag levt så länge med, jag skrattat och
gråtit med, försökt gömma och öppet
visat för andra. Tremor, tremor.
 |
Första fado-konserten i Kristianstad, med Joana Amendoeira från Lissabon 2006 |
När jag tittar på Astrids bild tänker jag:
# Hur är det möjligt att det gått tjugo år? Konserten förenades med utgivningen av min bok Musiken som föddes bortom haven, min stora bok om fado. Den sålde bra där!
# Jag tog initiativet men fick hjälp av många.
# Det var första gången en fado-sångerska uppträdde i Kristianstad. Var det också den sista? Jag vet inte.
# Det blev helt fullsatt, många fick vända i entrén.
# Alla bilder vi har, vad kan de bistå oss med? Först och främst att minnas.
 |
| Svan i Hällevik. Numera bara som ett minne på bild. |
Idag kom pensionen. Idag är det dags för röntgen av trasig knäprotes. Den höll inte så länge som den skulle.
Nya boken är lämnad för sättning. Ska vara tryckt och levererad till sista veckan i juni.
Mikael är tillbaka välbehållen från krigets Ukraina.
Idag försvinner pensionen. Två tusenlappar återstår när jag betalat räkningar och fört över de sedvanliga femtusen till hushållskontot.
Sa jag att det än måndag?
Jag läser denna viktiga artikel i Sydsvenskan, skriven av Hynek Pallas:
"Min kvartersbiograf i Prag är av den sort där det alltid pågår en minifestival med filmer från något av jordens hörn. Till de återkommande fröjderna har varit att i nio års tid besöka de israeliska filmdagarna. Särskilt dokumentärfilmerna: En åsiktsmässigt yvig skara är en termometer på takhöjden i ett samhälle.
Men något tionde år blir det inte. I höstas bröt biografen kontraktet med festivalen.
För den som har haft örat mot filmvärlden sedan den 7 oktober 2023 kommer det inte som en överraskning. Festivaler och filmer, oavsett om de är ”judiska” eller ”israeliska”, omgärdas av ett vitt brus. Det handlar nämligen sällan om öppen bojkott. Michael Etherton, som leder UK Jewish Film, beskriver situationen som ett ”tyst blockerande”. När den engelska organisationens turnerande festival, som redan 2014 portades från en biograf i London, söker lokaler för sina filmdagar möts de av ursäkter om att programmet redan är satt. Eller så måste man försäkra biografen om att filmerna inte är ”kontroversiella”. Ethertons slutsats är att judar, under tystnad och med undvikande taktik, raderas från kulturlivet.
Mer kreativ var Torontos filmfestival när man ifjol ställde in visningen av ”The road between us”, en dokumentär om 7 oktober. Filmen består delvis av material från terroristernas kroppskameror, och festivalen menade att regissören inte hade säkrat tillstånd att använda materialet. Efter öronbedövande kritik visades filmen ändå, en premiär kantad av pro-palestinska protester.
”Ja!” skildrar en israelisk jazzmusiker (Ariel Bronz), som efter den 7 oktober får uppdraget att komponera en triumfatorisk nationalsång mitt under Gaza-kriget. Regissören Nadav Lapids regimkritiska film får svensk biopremiär, men som det nu ser ut inte i Malmö.
Biografen Zita i Stockholm var till synes mer öppen med sina intentioner när man i vintras inledde ett samarbete med bojkottrörelsen BDS. För publiken, och kanske även för biografens ledning, var det mer luddigt vad detta betyder. Att bojkotta film som stöds av israeliska institutioner innebär att filmer som den Oscarsvinnande dokumentären ”No other land” om situationen på Västbanken inte kan visas. Eller den Israelkritiska spelfilmen ”Ja!” som får svensk biopremiär 22 april (ingen biograf i Malmö eller Lund har än så länge aviserat att de ska visa den). Att man lanserade bojkotten till Förintelsens minnesdag och visade Claude Lanzmanns ”Shoah” gjorde inte situationen mindre olustig.
Ovanstående utspelar sig mot en fond av ökad antisemitism från höger och vänster och islamister. Terrordåd mot judiska mål går som ett pärlband över synagogor, skolor, chanukka-firande och ambulanser.
I en sådan atmosfär är det inte konstigt att reaktionerna blev starka när det ifjol framkom att ingen adekvat biograf i Malmö ville upplåta lokaler till en judisk filmfestival. Men liksom i fallen ovan kom motreaktionerna snabbt. Debatten påstods vara en ”pr-kupp” skapad av festivalen. Det rörde sig ju inte om säkerhetsläge, eftersom bara några biografer uppgett det som orsak! Och personalen går ju faktiskt på knäna! Och en biograf – lilla Hypnos på Norra Grängesbergsgatan – vill ju visst samarbeta!
Hur själva sakfrågan – inte olik den som Michael Etherton pekar på i England – kom att skymmas sammanfattades när Granskningsnämnden i vintras fällde SVT för ett inslag om festivalen: ”En annan biograf [har] erbjudit plats. Ett uttalande av reportern om att ingen biografägare i Malmö ”vill släppa in dem och visa judisk film” var därför missvisande. […] Nämnden bedömer att inslaget gav en bild av att säkerhetsläget gör att judisk kultur inte kan verka i det offentliga i Malmö. SVT har inte visat att det fanns grund för detta”.
Man försöker föreställa sig hur det antirasistiska Sverige skulle ha reagerat om en filmfestival för någon annan minoritet hade mött undvikande argument i varje foajé. Utom från en miniatyrbiograf med 56 platser – och detta skulle ha lyfts som argument för att minoritetens kultur visst kan verka i det offentliga.
Problemet med ”debatter” av det här slaget, där ena sidan undviker kärnfrågan, är att de som argumenterar för att judisk kultur och en bredd av judiska röster tystas framställs som paranoida och konspiratoriska (”en pr-kupp!”). Det påverkar inte bara judisk film, utan debatt om annan kultur. För vem vill utsätta sig för att mötas av ryggar och kalla händer och sedan framställas som en foliehatt? Eller förhöras om sina åsikter om Israel, och vid ”fel” eller uteblivet svar smetas som folkmordsivrare?
Det är därför viktigare än någonsin att Judiska Internationella Filmfestivalen i Malmö (JIFF) blir av. Och det tack vare Palladium, inte stadens annars mångfaldsvurmande kretsar.
Fast jag hoppas att även fanatikerna tar sig till festivalen. För den båge som JIFF utgör från inledning till avslutningsfilm är en blandning av nationellt, hyperlokalt och globalt, och de olika sätt som judisk kultur och judiska öden gör avtryck i detta. Från svensk historia i Magnus Gerttens ”Hoppets hamn” (2011) om Förintelseöverlevande i Malmö, till den svarta Hollywoodkomedin ”Bad Shabbos” (2024). En aktuell dokumentär om en pacifist vars dotter kidnappas 7 oktober (”Holding Liat”, 2025) till ett porträtt av Elie Wiesel (”Soul on fire”, 2024). Spelfilmer om deserterande israeliska soldater (”The vanishing soldier”, 2023) och om ortodoxt liv i dagens Ungern (”All about the Levkoviches”, 2024).
Men i en tid av växande antisemitism och invandringsfientlighet hörs ändå den mest politiska raden i Suzanne Kaplans fina, festivalinledande dokumentär ”Skräddarna från Novorzev” (2025): ”Marcus glömde aldrig hur det kändes att komma till ett främmande land och bli trodd”, berättar Suzanne i filmen om hur hennes farfar Oscar Kaplan och dennes bror Marcus flydde pogromerna i Ryssland. De kom till Sverige 1906 utan pengar eller kontakter, men byggde upp en av landets ledande konfektionsfabriker och skapade ett framgångsrikt modemärke.
När jag bläddrar i programmet slås jag av samma sak som alltid när judisk och israelisk kultur ska bojkottas och raderas. Det spelar ingen roll om grunden är rädsla, okunskap eller ett påstått gott syfte: Resultatet krymper världen och stänger ner samtalen – när motsatsen behövs som bäst. Låt den judiska filmfestivalen i Malmö bli en sådan."
Hynek Pallas, Sydsvenskan
Jag bläddrar och letar, gnider mina ögon fria. Det som hänt nu har inte varit oväntat, varken i det sociala eller i det privat. 37 års vänskap - djup, trodde jag - är över och förbi. Resorna, böckerna, de frekventa samtalen - allt är över.
Allt leder
från en punkt till en annan. Jag stänger av. Vilar och väntar. När
natten kommer tackar jag ödmjukt och lägger mig sovande att vänta på det
nya.
"Ni överskattar fördelarna med min situation i Drohobycz. Det som fattas mig även här är tystnad, min egen musikaliska tystnad, pendeln som saktat in och anpassat sig efter sin egen gravitation, den raka linje som ännu inte rubbats av någon utomstående kraft. Denna tystnad - substantiell, positiv och fulländad - är skapande i sig själv. Vissa tankar inom mig som jag tror vill komma till uttryck uppstår först när de passerat en visst gräns av tystnad, på en punkt där fullständig jämvikt råder."Det fascinerande i dessa rader är för mig hur Schulz förbinder begreppet tystnad med begreppet musik. Det finns alltså en "musikalisk tystnad" som han eftersträvar. Jag förstår hans längtan efter det tillstånd som yttre - utomstående - krafter inte har förstört eller ens kunnat påverka. Detta tillstånd är i det närmaste omöjligt att uppnå idag. Vi lever alla i ett socialt sammanhang där ljudmattorna är närvarande.
 |
| Bruno Schulz: Självporträtt |
Thomas Nydahl
Institio Cordis
Thomas Nydahl, född 1952 i Malmö. Uppvuxen på Sevedsplan och Lorensborg. Bosatt i Kristianstad sedan 1980-talet.
Debuterade
1975 med Smuts, tätt följd av Vardagar. Ett femtiotal egna böcker, samt
medverkan i många antologier och andra verk har det blivit. Under många
år skrev han om den portugisiska fado-musiken och kulturen den födde,
med fyra böcker i ämnet. Albanien som land och kultur stod i centrum för
flera av hans böcker. Under Balkankrigen stod Bosnien i centrum för
hans författarskap.
Det
gemensamma i hans författarskap är en känsla av mörker och mänskliga
nederlag, parallellt med nyfikenhet och upptäckter av andra länder, folk
och kulturer.
Hans böcker har
under åren utgivits av förlag som Tusculum, Oktoberförlaget,
Interculture, Artea, Kalejdoskop, h:ström, Janus, Rallarros, Accent
m.fl.
ISBN: 978-91-981449-9-4
Occident 2026
 |
| Skärmdump från The Guardian |
Det är civilbefolkningen som drabbas värst. I natt var det Kyjiv och Odessa som bombades hårt.
Min son Mikael skriver till mig:
