Allen Ginsberg at the Miami Book Fair in 1985

 

Oxford, 1985

Mark Ford

 

Oh to recapture the golden summer
I met Allen Ginsberg! That tireless man! – he had
within minutes, produced
a whole box of photographs of himself, all shaggy
and naked, in bed
with a blond admirer. Had
he taken these pictures himself? I inquired, marvelling
at their composition … he had!

 

”Är verkligen förtvivlan lyckans kärna, som Kierkegaard hävdar? Är det inte snarare melankolin, vemodet, känslan av att åren svindlande snabbt rör sig in i glömska och dimma, medan enstaka ögonblick ristar sig in i själens hud som ett dröjande blåmärke. Bäst att röra sig försiktigt över marken för att inte störta ned i intet. Bäst att sitta vid köksbordet, tung som en sten, med ekande, ibland hotfulla skrän från okända fåglar på avstånd där ute, i skymningen. Jag längtar efter människor som skulle fira tystnaden här med mig. Jag får fira den ensam; det är lärorikt.” Ur Bo Carpelan: Blad ur höstens arkiv, Schildts, 2011

 

 

"Ordet 'god' har en obehaglig bismak" skriver Bertolt Brecht i Flyktingsamtal (svenska 1974 i Herbert Grevenius översättning).

Det är just den obehagliga bismakens epok vi lever i. Nyorden klibbar fast vid de gamla och upphöjs till moralisk standard. Det sker med nödvändighet när vårt språk blir till politiska vapen för att upprätthålla en bestämd maktordning.

Wolf Biermann skriver i Daidalos fall (svenska 1992 i Per Landins översättning):

"Slavar talar helt enkelt slavspråk, det är inget att säga om! Den som gör sig lustig över det måste själv ha vågat opponera sig. Och den som öppnar käften får den ibland tilltäppt. Det vet jag av sorglig erfarenhet."

Brecht och Biermann fick båda erfara hur deras tyska språk gled in i godhetens och tyranniets sfär. Två olika epoker, delvis sammanvuxna kring nazismens fall och DDR:s grundande, men samma fenomen. Vilka lärdomar har vi dragit av det? Inga alls verkar det som. Också i de formellt demokratiska, parlamentariska samhällsordningarna ser vi hur makten medvetet och med yttersta raffinemang använder språket som maktmedel. 

Ordet "god" är förstås alltid med i det, som en underliggande harmonisk ordning som varken rubbar eller förför. Den bara finns där och det är upp till oss att identifiera oss med den. Vi har inte sett hur förskjutningarna gör diskussioner i princip omöjliga. 

När den politiska hydran smälter samman till ett odjur med sju huvuden kan man inte argumentera mot de politiker och journalister som kallar det "stabilitet", "ordning", "lösning". Det är ju varken det ena eller det tredje.

Vem av oss gör som Biermann, "öppnar käften för att få den tilltäppt"?

Peter Handberg: Släpp ingen levande förbi. Berättelser från murens Berlin (Natur & Kultur).

Kan man betrakta det förflutna som en mörk tid – sedd ur ett ljust perspektiv? Jag tror att vi efterkrigsbarn fostrades i den andan. Våra föräldrar berättade om förintelsen, pappa om sitt arbete som värnpliktig med de vita bussarna som förde överlevande till Sverige. Underförstått i allt vi fick veta låg orden ”Aldrig mer”. Med åren kom jag att förstå att detta begrepp var mer en besvärjelse än ett löfte som hade någon förbindelse med den verkliga världen. Vi levde trots allt i ett kallt krig. Också Europa var delat och en stor del av världens folk levde i diktaturer. När Berlinmuren byggdes var det väl mer ett slags bekräftelse av rådande omständigheter.

 

 

Peter Handbergs blick i Släpp ingen levande förbi. Berättelser från murens Berlin är just så okorrumperat mörk som man måste kräva av murens krönikör. Och han anklagar ingen för att inte ha förstått, även om det naturligtvis finns en vilja till uppgörelse med vår egen kulturkrets. Ingvar Carlsson får symbolisera denna blåögda kompromissvilja, Carlsson som för Sveriges räkning sitter och smickrar diktatorn själv i DDR, bara kort tid innan muren faller. Handbergs nya bok med murens Berlin som nav fyller i betydande luckor i den svenska diskussionen. Muren, den som alltjämt tycks tjäna som symbol för ”fred” och ”antifascism” hos människor som tror att den både handgripligt och som metafor räddade världen undan ett kärnvapenkrig, framstår här som just den dödliga mekanism den var: stänga inne i ofrihet och döda var och en som ville trotsa dessa villkor.

Det finns två saker som är iögonfallande hos Handberg: å ena sidan hur han förankrar allt han skriver i en personlig erfarenhet, här ända ner i barndomens landskap, å andra sidan hur han med sin beläsenhet och kunskap redovisar de stora sammanhangen. Han har tidigare visat det i Undergångens skuggor (2007) och Kärleksgraven (2008). Där låg fokus på de baltiska länderna, här är det Berlin, DDR, Polen och delvis också andra länder i östblocket när så är befogat – t.ex. för att berätta om de människor som tog sig till Bulgarien i ett fåfängt hopp om att det där skulle vara lättare att fly.

 

”För den som iscensätter olyckan måste katastroferna räknas som succéer” skriver Handberg och fortsätter: ”Kanske är Hitler i den meningen en av de få som verkligen lyckats förverkliga sig själv”. Tanken svindlar. Han lovade att förvandla Tyskland och fick folket med sig. Tolv år senare låg hela landet i spillror, liksom stora delar av Europa, skövlat, plundrat, bombat och massmördat efter Hitlers och nazismens krig. Förintelsen skulle för framtiden bli ett slags milstolpe: den industriella massförintelsen var alltså möjlig. Varje dag påminns vi om det som skedde.

Naturligtvis ska man ha bakgrunden klar för sig när man läser om det Europa som sedan uppenbarade sig. När Handberg reser i Polen, gör han det i gamla tyskbygder där befolkningen nu är helt polsk och där de flesta varken vill bli påminda eller ens tala om det förflutna. Han sitter på de sunkigast tänkbara krogar, bor på hotell där man till natten får en kliande filt utan lakan, vandrar längst leriga gator och försöker knyta samman orternas gamla tyska namn med de samtida, polska. Det är i ordets rätta bemärkelse en helvetesvandring. Bara så här kan helvetet se ut, så länge det inte är en metafor. Helvetet som en plats av nöd och elände, en plats där man säljer sina flickor som prostituerade till hotellgästerna och där döden lurar i minsta fyllebråk.

 

 

Men muren då? Jo, den är centrum för boken. Och Peter Handberg gör de frihetslängtande människornas försök att fly över muren till levande, verkligt torterade, verkligt mördade, individer. Han ger dem namn och historia, han berättar hur de dödades av gränsvakterna. Och han låter de överlevande blicka tillbaka, ge ett långt perspektiv på sina lidanden och drömmar, och vad det var som krossade dem.

Muren ja. Och ändå är det inte muren som blir mitt minne av denna bok: det blir snarare de inre murar och fängelser människor bär i fruktan för en övermäktig härskare, vardagens tysta lidande och svordomar, försöken att överleva trots allt. Och vid sidan av det också Peter Handbergs berättelse om de egna miljöerna, vännerna och händelserna i Berlin. Om kärleksmöten och konstnärsdrömmar, om kollektivboende och drogmissbruk, om allt det som har med tiden fram till 1989 att göra. Och med tiden efter det. Styrkan hos Peter Handberg ligger i att han inlemmar sitt ämne – muren, döden vid muren – i ett sammanhang som också är ett slags personlig livsessä, en berättelse om människans villkor i Europa idag.

 

(repris) 

 

 

Min debut. 1975 känns som ett annat liv. Saknar förbindelse. Men kan ju ta fram och bläddra i den. Det här är den andra upplagan. I den vänstervåg jag sveptes med av läste man. Också detta. Jag var 23 år ung. Skulle bli tvåbarnspappa det året. Minns helsidan i DN där jag fanns med tillsammans med Ulf Lundell och Ann-Charlotte Alverfors. Tre debutanter som den kulturredaktionen tyckte skulle uppmärksammas.

Också senare fick jag några rader i rikslikaren:

"Thomas Nydahl avsvär sig sin ungdoms kommunism men är inte politiskt korrekt. Hans språk vindlar, vinet flödar och den manlighet som åtrår skillnaden mellan könen och saknar femtiotalets hemmafru döljer han inte. Pacifism föraktar han. Politiska övergrepp kräver handling, och våld är ofta ett ofrånkomligt medel, till exempel på Balkan."

 

Lars-Olof Franzén, DN januari 2003

 

Helge å, nytagen bild av Astrid Nydahl

 

Det spelar inte någon större roll vad som sägs i medierna. Ska vi tro på det vi hört eller läst när de kritiska frågorna visar på uppenbara motsägelser?

Jag har för längesedan bestämt mig för att tvivla och att ifrågasätta. Varför skulle de banala instämmandena vara en rimlig livsväg? Varför skulle den dövstumma lydnaden vara att föredra?

 

 

 

 

Suzanne Brøgger: Mishling. En frisørs bekendelser (Gyldendal)

 

Det är fest för alla läsare av Suzanne Brøgger, med utgivningen av hennes hennes magnifika roman Mishling. En frisørs bekendelser. Den är i många avseenden en typisk bok för henne. Det jag menar har utmärkt hennes författarskap är att hon själv – oavsett förklädnader eller kön – ställer sig mitt på den fiktiva scenen och leder läsaren varsamt in i det som är berättelsen.

 

Här är det kollektivromanen som är formen, men det innebär inte stora mängder individer, utan just ett kollektiv vars liv utgår ifrån, och strålar samman i tid och rum.

 

Inledningskapitlet är redan det magnifikt. Där klargörs plats, omständigheter och personligheter. Inga missförstånd, bara klarhet och därtill en politisk, kulturell sådan.

 

Sällskapet i berättelsen samlas på Taverney, ett överdådigt slott vid Medelhavet, av oklar karaktär. Deras självpåtagna uppdrag var att bokstavligt reparera världen – ett uttryck känt i judendomen som tikkun olan. Och här är många av dem just judar. Man blir väl jude, säger en av dem, för att känna hur det är att tillhöra en minoritet. Juden, i deras resonemang är alltid ”den andre” och ”den sårbare” och därför en ”mensch”. Nå, hur reparera efter ett århundrade med två världskrig och ett folkmord, således många miljoner döda. Europa hade i många avseenden trasats sönder.

 

Suzanne Brøgger skriver fiktivt, men både platser och människor i denna roman byggs ju på ett sätt som gör dem verkliga. Många av våra stora författare citeras, de ingår så att säga i reparationsarbetet. Och från Förintelsen är språnget inte långt till ”massakren på tegnerne i Paris, angrebet på ssynagogerne runtomkring og nu – hærverk” på judiska begravningsplatser och allt annat som kan kopplas till judarna.” Att bekämpa allt detta kan, enligt berättelsen, kallas en ”mission impossible”.

 

Det finns många skäl för läsaren att känna sin pessimism bekräftad. Tillvaron på Taverney – oavsett närhet till ”gudspagten” – verkar inte göra tillvaron lättare.

 

Det är, minst sagt, svårt att skriva om Suzanne Brøggers nya verk. Det är som att stiga in i en värld där allt det hon skildrat i ett långt författarliv, nu samlats för konkreta kulturella möten. Det kan handla om judiska traditioner som ovan, det kan handla om den största bildkonsten eller jazzmusiken. Att hon därtill skriver in många av samtidens politiska och sociala problem i berättelsen gör den inte mindre spännande. Vem flyr i båtar över haven? Vem tar med sig traditioner och seder till oss.

 

Viktig är inte minst två av huvudpersonernas dotter Manouche, hon har fått berättelsens hedersuppdrag, att samla allt i en och samma bok, den gula kallad! I sammanfattningen sägs det ”at en bog ikke behøver at have en handling eller hovedperson, man kan godt samle tråderne alligevel”, och det är just det som sker.

 

Bokens sista sidor blir ett lysande exempel på hur en berättelse kan bindas samman och hur en moralitet ser ut när den är äkta. Man kan väl få buga sig och tacka för denna märkliga och magnifika bok. Jag gör det i alla fall!

 

PS: Den finns nu på svenska i översättning av Nina Wähä (se omslaget ovan). 

 

Lars Gustafsson: Etyder för en gammal skrivmaskin (Bonniers)

Med Lars Gustafssons bortgång förlorade svensk litteratur en av sina märkvärdigaste och mest originella röster. Hans frånvaro är starkt påtaglig och bara vetskapen om att det inte ska komma något mer från Gustafsson är tragisk. Som diktare, filosof och samtidsdebattör var han unik. Men en volym lämnade han efter sig, diktsamlingen Etyder för en gammal skrivmaskin.

Jag har tillbragt mitt liv

med att ordna alfabetets bokstäver

på skiftande sätt. Ge och blanda.

Så heter det i dikten Logonauten och med den inledningen kan man säga att poeten presenterat sig. Men sättet på vilken den korta dikten sedan utvecklas och slutar måste man vara just Lars Gustafsson för att bemästra.

Så förhåller det sig med hela denna vackra lilla diktsamling. Det är inte alls konstigt att man som läsare drabbas av ett vemod. Inte bara för att det är en avliden poet vi möter, utan kanske mest av allt för att dikterna påminner oss om hur unik han var.

Gravitationen är den stora förbannelsen –

en aldrig avsedd deformation av rummet

orsakad av materiens störande närvaro

(ur dikten Insomnia)

Hos Lars Gustafsson, också postumt, umgås det vardagliga, näst intill banala utan problem med det högstämda. Hans finurligheter blir så självklara att de ser enkla ut. Som reptrick eller vackra oljemålningar lurar de läsaren och betraktaren. Att läsa denna sista diktsamling är för mig också ett utmärkt sätt att säga tack. Vi råkade leva i samma tid som Gustafsson och vi kunde följa hans författarskap. Vi kunde instämma i hans ord:

Detta glas är snart tomt

Det rymde inte

Som någon kunde tro

Vin eller vatten

Men tid

Hur kunde ett glas rymma tid?

Östersjön vid Olseröd. Foto: Astrid Nydahl

 

”Jag lever i en frivilligt vald och accepterad minoritetssituation, jag skulle lika gärna kunna kalla den: världsminoritetssituation, och om jag ville ge en mer exakt definition av denna minoritetssituation skulle jag inte använda rasmässiga eller etniska begrepp och inte heller religiösa eller språkliga. Min accepterade minoritetssituation skulle jag definiera som en andlig livsform som har sin grund i den negativa erfarenheten.” (Imre Kertész, översättning av Ervin Rosenberg)

Vill man lära sig av författarna som i den judiska traditionen ser tillbaka på pogromerna och massmorden kan man med fördel välja just Imre Kertész. Hans texter, oavsett när de är skrivna, kastar ett ljus över det skeende vi själva bevittnar just nu. Hur förhålla sig till mördarna? Hur förhålla sig till den senaste massakern?

Imre Kertész talar om ett accepterande av "minoritetssituationen". Han gör det därför att han vet att man kan befinna sig i minoritet oavsett vad. Det behöver, som han säger, inte definieras "rasmässigt" eller med "etniska begrepp och inte heller religiösa eller språkliga". I minoritet befinner man sig när man analyserat situationen och dragit lärdom av den. Kertész levde i en tydligt markerad minoritet i det kommunistiska Ungern. När landet befriades från Berlinmurens isolering lämnade han så småningom för Tyskland. Sedan vände han, gammal och sjuk, tillbaka till Ungern, för sin sista tid i livet.

Oavsett var han slagit sig ner, levt och arbetat, har han befunnit sig i minoritetssituationen. Därmed har han delat villkor med alla andra som definierar sig som en minoritet; de som frivilligt valt ensamheten, de som valt att avstå konsumism och popkultur, liksom de som av sociala eller andra skäl stötts ut ur en gemenskap de fötts in i, därför att de valt en kontroversiell väg i ett eller annat avseende. 

Men det som alltid skiljer sådana minoriteter från den judiska är att de första alltid kan väljas inom ramen för en anonymitet, medan de islamistiska mördarna alltid söker upp och dödar judarna, just för att de är - judar. Kertész kallar sitt val frivilligt, förvisso, och hans andliga livsform bygger på "den negativa erfarenheten", och därmed har han sagt att hans val har att göra med det judiska ödet. Ändå måste man komma ihåg att den islamistiska ideologin alltid har oss andra, oavsett vilket folk vi tillhör, som måltavlor, eftersom det som förenar oss är att vi är otrogna, orena och därmed betraktade som "fiender" till profeten. Vi är kuffar.

Efter varje massaker är det viktigt att påminna sig själv och andra om detta.

 

Det tog lång tid för mig att återvända till läsandet efter hjärtstoppet. En bokgåva från Lennart R. fick igång mig igen. Det var Xavier de Maistres bok Resa i mitt rum, översatt av Vivian Lind och utgiven i svensk översättning i Bokvännernas bibliotek 1957. Originalet utkom i Turin 1794 och två år senare i Paris och Hamburg.

 

Eric Luth är kulturredaktör på Liberal Debatt. Han skrev i maj 2020, medan pandemin pågick:

 

Berättaren beskriver inledningsvis hur det rum han isolerades i under sex veckor ser ut (i Vivian Linds översättning): »Mitt rum är beläget på den fyrtiofemte breddgraden enligt pater Beccarias beräkningar; det ligger i öster och väster och bildar en avlång fyrkant, som mäter trettiosex steg i omkrets, när man håller sig tätt utmed väggen. Min resa kommer emellertid att bestå av fler än så, ty jag går ofta fram och tillbaka, kors och tvärs, utan att följa några regler eller något system.« Just regellösheten präglar den resemetod som de Maistre presenterar. Det gör att resan ofta tar längre tid än beräknat: »När jag reser i mitt rum följer jag sällan en rak linje, jag färdas från bordet mot en tavla som hänger i ett hörn; därifrån ger jag mig av snett mot dörren; men även om det till en början verkligen är min avsikt att ta mig dit så kan jag ändra mig om jag råkar passera min fåtölj på vägen och utan vidare slå mig ner i den.«

Många av oss som just nu reser omkring på ytor som rumsligt begränsas till våra lägenheter och hus känner nog igen sig i de Maistres känsla av att fåtöljen alltför ofta står väl till för att sjunka ner i. Men det är just det, menar han, som är fåtöljens fördel! Där kan man tillbringa många, lugna, meditativa timmar. En fåtölj är ett gott botemedel mot att vara uttråkad. Så är exempelvis även en eld, några böcker, lite papper och ett skrivdon. Emellanåt kan man glömma bort böckerna, pappren och skrivdonen medan man pysslar med elden, för att sedan glädjas när man återfinner dem, så att man kan tillbringa några timmar till med att ställa i ordning några verser till sina vänner.

 

När de Maistre väl har tillbringat några timmar i fåtöljen kan det hända att han får för sig att resa igen. Om han exempelvis reser norrut från fåtöljen kommer han till sängen. Sängen är liksom fåtöljen en väldigt bra plats att befinna sig på under en resa, faktiskt de Maistres favoritmöbel! Där får han tusentals idéer och många goda drömmar. I sängen föds och dör vi, det är vår vagga, vår kärlekstron och vår grav. Så många saker man kan företa sig, i sängen!  

 

På väg från sängen mot skrivbordet välter hans schäs, vilket ställer till det för berättelsen. Han måste nämligen förkorta den med ett dussintal kapitel, eftersom han inte längre hinner betrakta och reflektera lika ingående över alla målningar och tavlor längs väggarna. Fyrtiotvå dagar tar ju nämligen slut förr eller senare, och allt som försinkar resan drar ner på möjligheterna till reflektioner. Följaktligen måste han också göra kapitlen om biblioteket så korta som möjligt, vilket är synd, eftersom det är ett rikt land där han gärna reser länge. Att resa kring bokhyllorna är nämligen bland det mest spännande man kan göra när man reser omkring i sitt rum: Cooks världsomspännande upptäcktsresor är ingenting jämfört med de Maistres upptäcktsresor bland sina böcker.

 

Det är fint att efter ganska många år åter få läsa Lars Åbergs bok Hoppets hamn. När överlevarna kom till Sverige. Den utkom 2011 och fanns i mitt bibliotek på Byholmsvägen.

Boken har skapats i samarbete med Magnus Gertten som hade tagit vara på allt filmmaterial som låg i Sveriges Televisions arkiv.

 
Lars Åberg har ur det digra materialet gjort gripande berättelser.

De från Förintelsen överlevande träder fram med sina personligheter och mycket olika öden.

Det här är en bok som jag skulle önska många nya läsare i den generation som vuxit upp under åren som gått.

Bokens bildmaterial kan inte lämna någon oberörd.

Buttermare Lake. Foto: Astrid Nydahl

 

Nå, vilken fascism är det som hotar också Sverige? Jag hävdar, gång på gång, att det är Putin-fascismen! Den visar med sitt hänsynslösa krig i Ukraina vad verklig fascism är. Våldtäkter, tortyr, dödande, skövlande, varhelst ryssarna dragit och drar fram.

När den så kallade vänstern i Sverige jämför Åkesson med Hitler rodnar jag. Menar man det på allvar är det skamligt. Använder man det som taktisk och retorisk krigföring är det en skandal, långt under den demagogi vi tidigare sett exempel på.

Det finns däremot en despot som kan jämföras med Hitler, både i sitt folkmords-tänkande och i sin väpnade praktik, och han heter Putin!

Jag gömmer mig i bokhyllan vid behov

 

Det finns enskildheter som betyder särskilt mycket. 

I många år har Simone Weil funnits, och sedan inte minst Adam Zagajewski.

Att gömma sig i bokhyllan betyder för mig att in i det sista vårda, läsa och vara tacksam för att en del av de allra viktigaste böckerna fick följa mig på färden, också den som innebar ett rum och kök, ensamhet och fler frågor än svar.

Pieter Claes & Elisa Veit: Mina lögner. Henry Parland i urval (Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell förlag)

 

 

Henry Parland läser jag för första gången i den vackra, lilla volymen Mina lögner som i Sverige utges av förlaget Appell. Utgivarna Pieter Claes och Elisa Veit har skrivit ett mycket informativt förord där både personen Henry Parland och hans samtid belyses. Parland är en av de unga döda, han blev bara 22 år när scharlakansfeber ändade hans liv. Som finlandssvensk hade han en synnerligen flerkulturell tillvaro; född i Viborg 1908, levde han de första åren i S:t Petersburg och Kiev och de sista i litauiska Kaunas, dit han skickats till morbrodern Vasilius Sesemann, professor i filosofi.

 

Han talade tyska med sin mamma och ryska med sin pappa och uttalade bland annat orden ”Jag är ju utlänning vart jag än kommer”. I förordet heter det: ”…han rörde sig med sina flaxande byxveck i flera olika kulturer, den tyska, rysk, svenska, litauiska och judiska.”

 

Intresset för rysk avantgarde-film ter sig självklart, liksom hans poetiska och känslomässiga närhet till den finlandssvenska modernismen, personifierad inte minst av hans vän Gunnar Björling. Han engagerade sig i tidskriften Quesego, där Björling liksom Diktonius och Hagar Olsson var viktiga personligheter.

 

I förordet påpekas att Parlands dikter är aforistiska och kan läsas som sin tids twitter. Tingen i hans dikter uppträder med rent mänskliga egenskaper, oavsett om de är motorfordon eller gatlyktor. Mina lögner bjuder på såväl prosa som poesi.

 

Samlingens första dikt hade kunnat vara samtida med oss:

 

Ute i Tölö

en affisch om bilringar

årets bästa.

Varje morgon

då jag väntar på spårvagnen

står jag andäktigt tyst

inför dess stolta,

befallande:

köp

 

Förlagets presentation:

Henry Parland (1908–1930) var den yngste i den första generationen finlandssvenska modernister. Hans texter är ofta korta och slagkraftiga och strösslade med skarpa observationer. 

Parland sätter ord på en ung persons ångest, ork och osäkerhet, och får 1920-talet att kännas både aktuellt och överraskande nära. En nervositet och spänning finns under ytan, men också mycket humor, som till exempel i författarens tågresa med djävulen och ett ständigt flörtande med lögner och sanning.

I Mina lögner ingår både publicerade och opublicerade dikter, prosatexter och dagboks­liknande anteckningar. Parland hann endast ge ut en diktsamling, Idealrealisation (1929), romanen Sönder (om framkallning av veloxpapper) utkom postumt tre år senare.

Inledande essä: Agneta Rahikainen