Vilket lugn är det vi lever i nu?

Foto: Astrid Nydahl

 

”Tid efter annan inträffar något upprörande som väcker våra instinkter till liv, men därefter fortsätter vi att se varandra i ögonen som om ingenting hänt, och vi lever tillsammans utan att alltför påtagligt slita varandra i stycken. Allt återgår till ordningen; ett blodtörstigt lugn som i sista hand är lika farligt som det tidigare kaos det avbrutit." (E.M. Cioran i Historia och utopi, översättning av Jon Milos)

Vem kan med säkerhet säga att de lugna dagarna också är trygga? Lugn är inte detsamma som trygghet. Efter varje terrorattack uppstår just det bedrägliga lugnet. Inget talar mer om vad som hänt.

Renhet - i helvetet?

 Foto: Astrid Nydahl

"Pure? What does it mean?/ The tounges of hell" - heter det i Sylvia Plaths Ariel. Är det en sådan renhet vi eftersträvar - slickade av helvetets tungor? De rättrogna banar sig väg genom historien med en renhet skriven i guld och ett samvete fläckat av askan från miljoner döda. Men de kommer att dö med gott samvete, nattvarden tagen i rätt ordning och med ett korstecken, en fana, en tapperhetsmedalj eller något fjärde över bröstkorgen. Ideologierna, religionerna, vanföreställningarna tycks alla gå hand i hand med strävan efter renhet, även om människor dör som flugor av krevaderna.

 

Zagajewski: "det är lätt att se skillnad på en konstnär och en fostrare"

 

Backsippa. Foto: Astrid Nydahl

De förgängliga ideologierna, vindpustarna in i och ut ur det mänskliga, förgängligheten som tanke- och idésystem, bortom det vardagliga: en struktur som andlig krycka, ett system av ord och siffror att lägga sig ner i för den goda sömnens skull. Efter varje krig, när dammet lagt sig, de döda begravts och det raserade förs bort och återanvänds: tanken att det ingenting förde med sig, annat än en ännu djupare klyfta mellan två sådana förgängliga tankesystem. En människas liv är i sig en vindpust. När tonåren är över och vuxenlivet tar vid växer den individuella insikten om denna förgängliga och fåfänga livsyttring: människan, från födelse till död; högtidlig, pretentiös, egoistisk, trosviss - men sällan erkänner hon hur kort irrblosset är, hur försvinnande liten hon själv är i den rymd som ibland släpper ifrån sig en ljusblå meteor som skrämmer både barn och vuxna. Behöver vi ideologier och tankesystem? Är det vårt enda sätt att våga fortsätta leva? Metoden är tveksam, resultatet förfärande.

 

Jag kommer att tänka på Adam Zagajewski som i Solidaritet och ensamhet skrev att ”det är lätt att se skillnad på en konstnär och en fostrare: den förre talar alltid i eget namn, den senare känner att han bakom sig har en generation, ett folk, en samhällsklass, mänskligheten eller någon poetisk gruppering”.

 

Årsdagen, radioaktiviteten, Tobias död

 

 

 

 

Ja, det är årsdagen idag. Min dåvarande fru Birgitta var höggravid. Hon väntade vårt sjätte barn, Tobias som föddes den sommaren.

 

Vi var rädda. Oron åt oss.

 

Vad skulle den radioaktiva luften betyda för vårt barn.

 

Vi fick aldrig några svar. Men Tobbe dog av tinninglobsepilepsi när han inte hunnit fylla 30. I år skulle han ha fyllt 40, om han fått leva.Tobbe var en underbar ung man, men anfallen knäckte honom.

 

Skärmdump från DN: Pripjat

Tobbe, sista födelsedagen 

Att inte glömma Ukraina

Kyiv, Ukraina våren 2026. Foto: Mikael Nydahl

 

Allt fast förflyktigas. Det vet vi ju.

Ett land som bombas och beskjuts förflyktigas. Människorna lider, skadas och dör.

Vem glömmer Ukrainas öde? Om det sker är frågan varför.

 

 

Vägen mot slutet

 

Ja, jag har visat den tidigare. Men här står jag alltså i de sydalbanska bergen, tillsammans med överrocken från staten, den i förtid till gubbe förvandlade Afezolli. Själv slank och vid god hälsa, långt före psykofarmakan som gjorde mig dubbelt så tung. Fasansfullt att bli påmind, men också en realism som bara kan påminna mig om hur vägen mot slutet ser ut.

Fredag i Kristianstad: vänlighet, värme

 

Det är en varm, fin fredag på Kapellgatan i Kristianstad. Vi har just ätit en god lammgryta och flyttat ut i den lilla platsen där det blommar så vackert. Två bänkar att sitta på.

 

En ung kvinna cyklar förbi och säger något vänligt som bara Astrid hör. Jag ropar att hon ska komma tillbaka. Det gör hon, och ber att få ta denna bild. Vi blir mycket glada, ty det hör till ovanligheterna att vi båda är med på samma bild!

Sydalbanska motiv

 

Tre sydalbanska motiv. Till vänster sitter bonden på kollektivjordbruket vi besökte på morgonen. Bilden i mitten brukade jag visa människor som påstod att grekiska språket var förbjudet i landet. Jag hittade också en tidning på grekiska i kiosken. Bilden till höger visar den lilla staden i bukten, Saranda, som idag är en storstad. Bilderna är tagna 1978.

Celebert besök i Malmö

 

De två albanska professorerna Hasan Banja och Alfred Uci kom till Malmö. Högst ovanligt förstås, och att de var regimens utsända förstod vi ju. Jag var ordförande för Svensk-Albanska i Malmö och fick ta emot dem. Föredrag i Ungdomens hus och sedan middag hemma hos oss. Vi bjöd på något ovanligt, köttbullar. "Mycket vanlig rätt hos oss i Albanien", sade de. Ridå för oss obildade! Det kunde vi ju ha räknat ut. Vi hade i alla fall vett att ha använt oxfärs.

Förbannade tystnad

 

Jan Valdelin på Interculture gav ut min barndomsberättelse 1987. Det var nog min höjdpunkt. Varken förr eller senare blev det så här. Jag hade Jan att tacka för det mesta. Han finns inte med oss längre.

Per Wästberg - svindlande läsning

Foto: Astrid Nydahl

När en riktigt ful bok i ljusblått anländer från ad libris ska man inte styras av motvilja. Det rör sig nämligen om Per Wästbergs Livstecken. Anteckningar i 90-åren.

En vackrare och mer inspirerande bok kan man inte hitta.  

Svenska Akademien är utgivare, priset ordentligt lågt. 

Varför tappar jag vattenglaset?

Barndomsbild, 1950-tal. Privat

Tremor tremor

 

Skakandets ångestdämpning, en

röd tablett några doser per dag

sedan 37 år, en skakandets och

skammens medicin.

 

Vore jag en välmående pilt

skulle jag betrakta min kropp

som en naturlig del av jaget,

icke så nu med tremor-balansen.

 

Finns det alls en balans? Är inte

allt satt ur spel när handen vägrar

hålla gaffeln eller pennan, och

umgängen blir banalt misslyckade.

 

Tofranilen var hoppet, Tofranilen

blev hopplösheten, tremor tremor

blev lockropet vid middagsbordet

dit jag sällan går ensam. 

 

”Tremor är en ofrivillig, rytmiskt 

svängande rörelse av minst en kroppsdel”

säger Landstinget. Ren poesi skapar

de på kontoren. Min hand svänger rytmiskt.

 

”Tremorn förvärras om du försöker hålla 

kroppen i en viss ställning, till exempel om 

du håller ett glas vatten i handen” låter

Nätdoktorn hälsa.

 

Tofranil och tremor är de två orden

jag levt så länge med, jag skrattat och

gråtit med, försökt gömma och öppet

visat för andra. Tremor, tremor.

Tidens gång och nedgång

Första fado-konserten i Kristianstad, med Joana Amendoeira från Lissabon 2006

  

När jag tittar på Astrids bild tänker jag:

# Hur är det möjligt att det gått tjugo år? Konserten förenades med utgivningen av min bok Musiken som föddes bortom haven, min stora bok om fado. Den sålde bra där!

# Jag tog initiativet men fick hjälp av många. 

# Det var första gången en fado-sångerska uppträdde i Kristianstad. Var det också den sista? Jag vet inte.

# Det blev helt fullsatt, många fick vända i entrén. 

# Alla bilder vi har, vad kan de bistå oss med? Först och främst att minnas. 

Pensionsdag

Svan i Hällevik. Numera bara som ett minne på bild.

  

Idag kom pensionen. Idag är det dags för röntgen av trasig knäprotes. Den höll inte så länge som den skulle.

Nya boken är lämnad för sättning. Ska vara tryckt och levererad till sista veckan i juni.

Mikael är tillbaka välbehållen från krigets Ukraina.

Idag försvinner pensionen. Två tusenlappar återstår när jag betalat räkningar och fört över de sedvanliga femtusen till hushållskontot.

Sa jag att det än måndag?