”Polyneuropati är folksjukdomen som ingen har lust att prata eller forska om.
– Hur roligt är det att prata om att man har dålig känsel i fötterna? frågar sig överläkaren Jonas Lind.
Brännande smärta, domningar eller känslan av att gå på glas det kan vara tecken på polyneuropati. Ändå är kunskapen om sjukdomen fortfarande låg.”
(Jonas Lind är verksamhetschef och docent på medicinkliniken på Länssjukhuset Ryhov)
Att prata sjukdomar är trist. För det mesta också meningslöst. Vem orkar lyssna? Ens bry sig? Nog vet de flesta att jag numera inte ens klarar en gammaldags promenad. Och att jag för det mesta håller mig hemma. Sedan vi gjorde oss av med bilen förändrades livet radikalt. Visst kan vi göra en så kallad serviceresa till förmånligt pris (kräver intyg årsvis). Och det har vi gjort, en enda gång som utflykt – till småbåtshamnen i Åhus – men annars bara till sjukhus och andra vårdinrättningar.
Så ser det ut när fötter, ben och händer sakta försvinner.
 |
| Två av Lars Lerins små målningar som kom med i flytten. Den stora akvarellen sålde vi genom Bukowskis för att betala flyttfirman. |
 |
| Valla Wellmans 70-årsmålning till Astrid. Tre av alla Lundells böcker jag tog med mig i flytten. |
 |
| Tornet på Château de Montaigne. Det var här han skrev. |
Man ska aldrig äta tung kost en måndag. Har man ägnat helgen åt annat än kroppens och tankens arbete ska man gå varsamt fram. I dessa tider, då religionskritik i det närmaste är att betrakta som en social brottshandling, vill jag lite försiktigt glänta på Montaigne när han funderar över ämnet religion:
"Det är bedrövligt att vi bedrar oss själva med våra egna apkonster och påhitt - de fruktar vad de själva tänkt ut (Lucanus) - likt barn som blir rädda för lekkamratens ansikte som de själva har smort in med sot."
"Att hylla dem som har skapat oss är något helt annat än att hylla dem som vi har skapat."
"Människan är verkligen galen. Hon kan inte skapa ett kvalster - och skapar dussinvis av gudar."
"Alltså: uppbyggandet och nedmonteringen av gudomen och det gudomligas egenskaper ombesörjs av människan på hennes egna förutsättningar. Vilket mönster, vilken modell! Låt oss sträcka ut, upphöja och förstora de mänskliga egenskaperna av hjärtans lust! Blås upp dig, stackars människa, mer och mer och ännu mer."
Citaten här är hämtade
ur Montaignes Essayer, band 2, kapitel 12, i Jan Stolpes översättningar. I
vanlig ordning skrivet i mitten av 1500-talet.
Är Montaigne i strikt mening en upplysningsman? Oavsett tid och rum är han det
i filosofisk mening. Han genomskådar så mycket av den mänskliga fåfängan där
han sitter i sitt torn på godset Montaigne och skriver. Där nere på marken
hugger man ihjäl varandra - i gudars namn! "Som om det inte vore nog att
Platon härstammade från gudarna", suckar han.
Men han får till ett nålstick också mot "Muhammeds religion" där han
säger sig ha sett "barn utan fäder, andliga barn som avlats på gudomligt
sätt" - och man förstår att han har svårt uthärda dumheterna. Det blev
kanske för stark kost för en måndag? Men nu är den serverad.
Sätaröds station köpte jag 1991, efter att jag begärt skilsmässa från mitt första äktenskap. Här drev jag förlaget Studiekamraten och utgav ett 60-tal böcker + 6 nr per år av tidskriften Studiekamraten (grundad 1917) som senare fick namnet Ariel. Jag hade blivit redaktör för tidskriften när den drevs av Bibliotekstjänst i Lund. De hade tröttnat och överlämnade ägarskapet till mig för 1 svensk krona! Den affären har jag aldrig ångrat, den gav mig ett nytt och innehållsrikt liv.
Sommaren 1994 träffade jag Astrid. Vår relation utvecklades både på stationen och hemma hos henne. 1997 flyttade jag från stationen hem till henne i Önnestad. 1998 skrev hon in sig på Selly Oak Colleges i Birmingham, West Midlands (kallat Black Country), och jag följde med. Vi bodde i en liten lägenhet på colleget i tre månader. Min äldste son med familj tog över Sätaröds station från mig.
Stationen som den såg ut när jag bodde där. Sovrumsfönstret längst till vänster. Bengt Gustavssons bild från 2009.
I januari 1999 gifte Astrid och jag oss. Allt började på Sätaröds station en vacker sommardag under stjärnhimlen med Spumante i glasen. Ack, så vackert livet var, före sjukdomarna och katastroferna i mitt liv.
Oavsett plats – sjukhus eller äldreboende – talar människorna i Lennart Sjögrens bok utifrån en lång livserfarenhet. De trevar efter orden och minnena.
”Det är som om jag förlorat själva huvudet
det är ingen reda med något
ibland kör det helt ihop”
Personalen, ”dom”, kommer med blöjor, de tvättar och ”lägger till rätta”. Vad tjänar det till att höra hur någon mår?
Jag läser boken i krigstid. Kriget rasar. Jag krossas mentalt av att se och höra kriget. ”Det är ingen reda med något”. Inte ens lunchen smakade. Jag måste sova bort det. Men när jag lägger mig är det omöjligt. Läser istället.
Det röda äpplet blir en livssymbol, ”hur det en gång glödde/ hur det en gång smakade”. Bortom det friska, kanske unga livet, förlorat det sin smak, blir kanske ett minne i bästa fall, ”den gången hon vidrörde hans hand/ och frågade om äpplet.”
Hos Lennart Sjögren ser vi en gammal hand, vi ser liggsår och slutna läppar. Hudfårorna har sin skönhet, ”Ådernätet så nära, så nära under/fläckarna, den trånga nageln”.
Matematikläraren som nu inte ens kan redogöra för sig själv tänker att han kom dit han är, för att dö.
När jag läser Lennart Sjögrens bok, om och om igen, är det krig i Europa. Det finns en stor tröst hos honom. Ingen människa kommer undan människolivet och människodöden.
#
Människor av aska
sitter på bänkar av aska
runtom är vintern stark
de talar om framtiden.
(Ur De andra trädgårdarna)
Med samma direkthet och illusionslöshet som i många tidigare samlingar vänder sig Lennart Sjögren i De andra trädgårdarna (Bonniers) till läsaren utan att ens för en sekund invagga henne i falskt förtroende. Hos Sjögren är människorna och djuren för alltid inlemmade i det cykliska förlopp som kallas livet.
Nu är det sent på jorden. Varje levande människa vet det. Och om inte annat så känner hon det. Vår epok präglas av de verkligt stora hoten. De kunde kallas fanatism, totalitarism eller annat som kan presenteras som en ism. Men de kunde också kallas civilisation! Märkligt nog har människan byggt sig en civilisation som hotar själva livet och dess förutsättningar. Mot ismerna söker Sjögren tröst i ”läran om det icke mätbara”.
Lennart Sjögren har i sitt författarskap i många år – han debuterade 1958! – utforskat detta skeende. Hans mikroperspektiv har gett oss vibrerande, nakna porträtt av våra djurvänner. Vi har mött råttorna. Vi har mött fåglarna. Kanske har några av oss lärt sig se på dem med sjögrenska ögon, med inlevelse parallellt med en insikt om villkoren. Vi har mött så många andra djur. Men vi har inte minst mött människorna, de ensamma och strävsamma. Från sin öländska horisont har han skådat ut över oss och berättat om hur livsvillkoren kan se ut långt från de konsumistiska centra som kallas städer. Ändå har han i en hel diktsamling stått på Stockholms central i samma avsikt.
I denna bok möter vi förstås döden. Det gör vi ofta hos Lennart Sjögren. Här möter vi den i de andra trädgårdarna, de övergivna och i glömska vilande efter att människohänder rört vid dem. Här kommer de döda på snabbvisit och de övermogna äpplena har sedan länge fallit mot marken.
En älskares hand sträcker sig mot den döende, och ingen levande vet att det sker, blott hon som dött från slangarna och maskinerna hon varit kopplad till.
Döden är i denna diktning både konkret och symbolisk. Den tycks, säger Sjögren, ha ett flamgrönt ljus just före stormen över vattnet.
Som en av dikterna i bokens tredje avdelning uttrycker situationen vill jag avrunda:
Skelettskarpa av hunger kommer rovdjuren fram
ur vinterns skogar
finner de inget att äta
virar kölden runt dem sin död.
När våren och sommaren är förbi
ropar svampplockarna förtjusta:
Hur vackra är de inte skeletten.
#
I litteraturen döljer sig förgängligheten. Det skrivna har också sin bestämda tid på jorden. Den som skriver är plötsligt inte längre här. Men texten kan överleva sin författare. I bästa fall sköljs den inte bort av den trycksaksflod vi alltid lever med. Kanske är det därför som litteraturen skriven sent i livet tilltalar mig allra mest. Varje bokstav ekar där mot dödens svarta avgrund. Varje tanke har fötts i medvetandet om förgängligheten
Lennart Sjögrens bok Den stora munnen är inget undantag. Men det speciella med Sjögren är att han i hela sitt författarskap reflekterar över födelse och död. Utifrån djur och människor resonerar han sig fram mot den stora tomheten, utan att för ett ögonblick tappa den levande blicken och ett slags grundläggande kärlek till det som utmärker livsglädjen. Jag läser Den stora munnen och märker snabbt hur dess klang bär element från det apokalyptiska. Den tonen tycks besläktad med riktigt tunga kyrkklockor. Samtidigt finns sorgen över förgängelsen närvarande. Ödet delar vi lika, människor och djur. Allt levande föds för att dö, allt levande har förmultningen inskriven i den fysiska existensen.
”I ett djurs mungipa såg jag samma väntan/ som i en människas” heter det i en dikt som berättar om det avgörande för mänsklig empati: förmågan att se det bekanta hos djuret, att känna igen sin egen mungipa och saliv. Men insekterna då? Deras små mungipor blir genast svårare att se. Flugan slår vi lätt ihjäl, spindeln likaså. Men i naturfilmerna ser vi deras anletsdrag förstorade till den punkt där de blir begripliga. Vi lever alla i det stora system där varje varelse är beroende av den andra. Vissa av dem förblir obegripliga. Vilken nytta gör egentligen helicobactern som endast överlever i människomagarnas syra, och som orsakar smärtande magsår? Var i sambanden kommer den in?
”Hos de mycket gamla/
samlas ofta barnen/ de ser in i varandras ögon/ de mäter mörkrets höjd och ljus
i pupillen/ och vad de ser där/ har jag ingen möjlighet/ att här skriva om”
heter det i en annan dikt. Där förenar Sjögren den konkreta bilden av barnen
vid de gamla människornas sida, och en mystisk, outsagd tanke som kanske bär på
allt för skrämmande inslag för att kunna formuleras. Längre fram ser jag det
tidigt döda barnet, och min identifikation med dikten blir ännu starkare.
Och jag tänker på mitt lilla barnbarn, allt för tidigt död i en grym sjukdom, i
Sjögrens dikt ser jag honom sitta med de andra barnen ”längst ut på
molnkanterna” där de berättar ”osannolika drömmar/ om livet på jorden”.
Den stora munnen är en tunn, mycket vacker bok. Den är av sådan karaktär att man bär den med sig i axelväskan, och man tar fram den när man sitter vid Östersjön en sen sommardag, eller inne på ett skyddande café dit stormen inte når. Gång på gång öppnar jag den, läser och begrundar:
”Allt jagar mot allt/ också metallerna jagar/ jordlopporna jagar/ och örnen högt över dem/ människovarelserna/ de upprättgående jagar.// Allt ropar mot allt/ om en annan tid/ stormen drömmer i dödandets stund/ om tystnaden före vinden.”
En av veteranerna på Kibbutz Masaryk visar mig odlingarna på de torrlagda träskmarkerna. Det är i norra Israel, se här.
***
”När allt man har är en hammare”, som ett välkänt ordspråk säger, ”ser varje problem ut som en spik”. Israel har utan tvekan en kraftfull hammare. Kan det vara så att landet har vant sig vid att lösa alla sina problem med den? Tidigare använde Israel många olika former av makt för att stärka sin säkerhet och sin internationella ställning. Diplomater var engagerade i att skapa komplexa allianser, dess mjuka makt omfattade enastående prestationer inom kultur, konst, jordbruk, vetenskap och teknologi, och regeringar var beredda att delta i fredsförhandlingar och överväga kompromisser.
Hamasmassakern den 7 oktober och Irans ihärdighet i att kombinera kärnvapenambitioner med hot om att utplåna Israel från jordens yta förändrade allt detta. Den israeliska utrikestjänsten har marginaliserats; landets konstnärer och forskare bojkottas runt om i världen, och dess fiender sprängs i bitar i stället för att bjudas in till ceremonier på Vita husets gräsmatta. Med tanke på att många av Israels fiender är hänsynslösa mördare är detta knappast förvånande. Den som ser något värde i människoliv bör inte fälla tårar över personer som Hassan Nasrallah, Yahya Sinwar och Ali Khamenei."
David Stavrou, Svenskan 20/3-2026
https://www.svd.se/a/pBPamj/israel-maste-alltid-ha-svardet-redo
 |
Gänget samlat på Stortorget i Malmö. Längst till höger Per-Olov. Längst till vänster jag, i mitten Alf och nedre raden Bo och Stefan. |
När jag såg Per-Olov på nätet kom några saker omedelbart upp. Lorensborg i Malmö! med utropstecken var det första. Det andra var grundskolans gemenskap. Det tredje var huset på Jöns Filsgatan på Gamla Väster!
Pappa hade sparat och när jag var fem år 1957, drog vi flyttlasset från Sevedsplan. Den första julen på Lorensborg minns jag för det formidabla julgranskrig som efter helgen utbröt mellan gårdarna.
Men det var en annan handling som blev mest minnesvärd några år senare då Per-Olov började gå på olika apotek och inhandla vad som behövdes till minimala men nog så effektiva smällare. Placerade på cyklarnas pakethållare kunde de låta rejält.
Per-Olovs barn- och ungdomshem var en mötesplats för oss andra i gänget. Särskilt minns jag Bo, Alf och Stefan. Föräldrarna var iväg i sommarstugan och vi kunde fritt använda lägenheten. På den tiden rökte vi och jag minns än idag den stora skammen då jag orsakade ett stort hål i det fina matbordet i vardagsrummet.
I fikarummet på Nya Teatern, i en paus under pjäsens gång.
Senare minnen är från tiden som scenarbetare på Nya Teatern (den som heter Nöjesteatern nu) där vi från fikarummet såg rakt ut i Folkets Park. Vi arbetade där från och till de tidiga 70-talsåren.
Vi bodde i olika konstellationer i det vackra, röda tegelhuset på Jöns Filsgatan 18. I källaren låg ett tryckeri. På första våningen bodde Claes och jag. Kallt vatten, mycket kallt. Ingen dusch och ingen toa i lägenheten. Det fanns en under trappstegen. Den skurade jag väldigt många gånger under vår tid där.
Ovanpå oss, på andra våningen, bodde Per-Olov och någon flickvän. När de flyttade fick Claes och jag ta över deras trerummare.
Mycket hann vi uträtta tillsammans.En promenad förbi Drottningtorget en lördag skulle bli mindre rolig för oss. Då hamnade vi i bokhandeln Röda stjärnan och kom snabbt att bli en del av den sortens vänster. Vi lämnade förstås, mer eller mindre fort.
I lågstadiet på Lorensborgsskolan. Per-Olov längst till vänster, jag längst till höger.
Jag har noterat att Per-Olov var en baddare på att laga mat. Tror inte jag överdriver när jag säger att vi alla lade grunder för våra kulinariska utflykter i köken med gasspisar. Jag minns fortfarande de stora grytor och soppor vi gjorde. Med knappa inkomster och en gammaldags handlare på hörnet kunde vi trolla i köket.
Vi fick dessutom köpa backar öl på flaska av honom, och vänta med betalningen tills lönen kom.
Hur och när umgänget med Per-Olov klingade av minns jag inte, men att jag kom att minnas honom som en god och generös vän är jag säker på.
Tack för allt vi delade från barndoms- och ungdomsåren och de första åren i egna bostäder på Gamla väster. Tack Per-Olov!
(Idag begravs Per-Olov i Lund)
Per-Olovs familj uppmanar till att skänka en slant till SOS Barnbyar:
Det finns böcker och det finns böcker. Mycket är försumligt. Annat är inte bara angeläget och läsvärt utan också i ett större sammanhang viktigt och bildande.
Hässleholmsförlaget perenn som Per Nilsson ligger bakom sedan drygt 25 år, står för utgivningen av böcker av det sistnämnda slaget. Den nya boken är omfångsrik och det fantastiska bildmaterialet (i färg) höjer förstås känslan av ämnets vikt.
Transsylvanien alltså. Lätt att fastna i stereotyper, tänka Dracula och tro att det är en sanning, om än i själva verket en romanfigur snickrad av Bram Stoker (1897). Ulf Irheden & Robin Gullbrandssons bok Landet bortom skogen är ett exempel på vilken rik och mångsidig kultur Transsylvanien uppvisar. Många nationaliteter och traditioner lever där parallellt. Redan den som googlar får en rejäl lektion!
Men nu läser vi alltså Ulf Irheden & Robin Gullbrandssons bok.
Boken är uppdelad i fyra avdelningar. Den inledande, Historien, har underrubriken Tvåtusen år i Transsylvanien, och har skrivits av Ulf Irheden. Del två, Kulturen har underrubriken Sachsarnas arv och är båda författarnas verk. Del tre, Kyrkoborgarnas landskap är Gullbrandssons och har underrubriken Strövtåg bland byar i södra Transsylvanien. Den avslutande fjärde delen har rubriken Möten och underrubriken De som blev kvar, de som reste och de som återvände. Epilogen handlar om hur man hanterar det historiska arvets tyngd.
Om jag citerade varje kapitel i dessa avdelningar skulle bokens rikedom direkt framträda.
Transsylvaniens många olika folk, huvudsakligen ungrare, rumäner, sachsare och romer, med självklarhet en mångfald av språk och identiteter, får i alla fall mig att undra hur denna centraleuropeiska plats med såväl borgar, slott som småbyar och urgamla kulturer kan hållas samman.
Man ska veta att bokens texter är skrivna med både djup kunskap och språklig pregnans. Känslan av att närma sig en mycket rik källa av information är stark och konstant närvarande. Det är sällan man läser böcker som med sådan självklarhet presenterar sitt stoff och man kan bara buga sig för upphovsmännen.
Förlagets text:
”Boken är det första verket på svenska som helt ägnas åt historien om de transsylvanska sachsarna i Rumänien och erbjuder en omfattande genomgång från medeltiden fram till vår samtid. Volymen utforskar regionens kultur- och arkitekturhistoriska arv samt de sachsiska samhällenas situation i dag och är rikt illustrerad med fotografier tagna av författarna själva.”
”Den första boken författad på svenska om sachsarna - den tyska befolkningsgruppen som levt i Transsylvanien i 850 år. Boken bjuder på en hisnande resa från tysk och ungersk medeltid till rumänsk nutid. Ett stycke fascinerande europeisk historia.
EN SJÄLVKLAR BOK FÖR ALLA MED MINSTA INTRESSE FÖR EUROPEISK KULTURHISTORIA OCH ETNISKA MINORITETER
Få personer i Sverige känner Transsylvanien och dess tyskspråkiga minoritet, die Siebenbürger Sachsen, som de båda författarna. Genom åren har de gjort otaliga resor till regionen. Ulf Irheden är fil. mag. i historia, Robin Gullbrandsson fil. mag. i arkeologi och verksam som byggnadsantikvarie vid Västergötlands museum.
Boken redogör utförligt för Transsylvaniens historia men också Rumäniens, den stat som landskapet ingår i sedan första världskrigets slut. Men framför allt är de båda författarna på plats: hos människor i små städer och byar med en fascinerande historia, arkitektur och språklig mångfald.”
Vad säger en gammal bild? Den anger en plats och några människor. Men det är långt ifrån allt. Känslorna den väcker är betydligt fler.
Platsen är Rasmusgatan 6 i Malmö - Sevedsplan alltså - och det är mormor Sabina som håller mig nyfödd.
Mormor var kanske den viktigaste personen i mitt liv. Hon hade det som många saknade; trygghet, värme, ömhet och vänlighet. Hem till henne på Nobelvägen var jag alltid välkommen. Redan nyfödd var jag trygg i hennes famn.
 |
| Foto: T.N. |
Lissabon 1983. Trappan vid floden Tejo framför Praça do Comercio (Terreiro do Paço). Åren har gått, många gånger har jag suttit eller stått där. Min gamla bild har något passande grått över sig. Den undre bilden tagen från samma plats. Färjorna går fram och tillbaka över floden. Flera gånger har jag/vi tagit den till Cacilhas, det lilla samhället på andra sidan, där man nära hamnen kan äta en billig lunch medan verkstäderna bredvid bullrar och skräller.
Varför rota bland gamla bilder? När man förlorat nästan allt är minnena en hake av liv. Det är inte bara Lissabon som gått förlorat för mig. Också min bäste vän som jag reste dit med i så många år, är nu förlorad. För alltid förlorad, som om vi varken känt varandra eller Lissabon tillsammans.
 |
| Foto: T.N. |
.jpg) |
| Längst upp till höger står jag. Till vänster om mig står Per-Olov Lundgren. Bilden är tagen i grundskolans högstadium, Malmö 1967. |
Per-Olov Lundgren begravs nu på fredag i Lund. Annonsen nedan.
Med sjuktaxi skulle det gå. Och i veckan som gick tog den oss till småbåtshamnen i Åhus. En timme var vi där för fika och några minimala promenadsteg.
Så kom en ny taxi och hämtade oss. De två timmar allt tog förgyllde inte bara den dagen.
