![]() |
| Dockteatern i Lviv. Foto: Mikael Nydahl |
Ännu en dag av smärtor.
Vad gör man på ett gym när den unge handledaren upphör att vägleda? Jag går dit ändå och tänker att jag ska säga mitt hjärtas mening.
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
Jag kände inte till Max Blecher (1909-1938). Rumänsk jude, från arton års ålder sängliggande fram till sin död. Skrev några större verk samt en rad kortare. 2010 kom på svenska Händelser ur den omedelbara overkligheten (översättning av Inger Johansson).
Den bok jag läst ingår i en tidens tradition, då tuberkulosen skickade många människor till sanatorierna och sjukhusen. Det finns några särskilt kända verk i detta ämne, av författare som Thomas Mann (Bergtagen), Thomas Bernhard (sanatorier i Pongau, som bl.a. skildras i Självbiografierna) och Sven Stolpe (som liksom Blecher bor på ett sanatorium i Schweiz, Stolpes ligger vid Lago di Ceresio).
Att det blir starka verk säger sig självt. De blir därtill klassiker. Och det är synd att Max Blechers fina självbiografiska bok, som knappast kan kallas roman, är så pass lite känd här hos oss, det är nämligen en djupt uppriktig skildring av såväl verklighet som dröm i dessa sjuklingars liv. Det chockerande i boken är nog berättelserna om de fasansfulla gipsinpackningarna, som skulle göra nytta vid skelett-tbc. Det är så fruktansvärda smärtor patienterna utsätts för – också Max Blecher själv – att skriken nästan hörs på boksidorna.
![]() |
| Max Blecher halvliggande i den av hästar dragna vagnen som medgav ovanliga turer till stranden. |
Också Blechers berättelser om ett döende barn och några unga kvinnor i sanatorie-miljön, berör mig starkt. En kvinna som helt missförstås vid ett kontaktförsök under en promenad i naturen visar sig vara helt stum, ”hon har en laryngit med ytterligt allvarliga komplikationer, hon får inte äta fast föda och inte prata…”
Jag tycker att Blechers bok kan mäta sig med de allra största, i sin nakna uppriktighet och språkligt avancerade framställning, då den pendlar mellan drömskt flöde och nästan brutalt saklig realism.
![]() |
| Pappa arbetar med sitt storverk Karneavalsviten 1965 |
Preussiska anarkister : Ernst Jünger och hans krets under Weimarrepublikens är den enda bok av Carl-Göran Heidegren som finns i mitt bibliotek. Det är förstaupplagan som kom redan 1997 på Symposion. Nu finns den sedan 2016 i en ny upplaga hos Bokförlaget Augusti, samma förlag som utger hans nya bok Den högra handens tendens, som jag just läst med stor behållning.
Det är onekligen en obehaglig tid att stiga ner i, då de politiska extremerna otroligt nog också kunde samtala, samtidigt som deras mer gatuorienterade gäng slogs och härjade. Det var, som alla förstår, tiden då Hitler blev synlig och så småningom också grep makten i Tyskland, med förfärande resultat.
Också i den nya boken får vi stifta bekantskap med bröderna Ernst och Friedrich Georg Jünger, men det är främst Arnold Bronnen, Valeriu Marcu och Rudolf Schlichter som står i centrum för bokens essäer.
Valeriu Marcu bekantade jag mig med i en essä som Heidegren publicerade i tidskriften Axess, och jag tillät mig att låna hans ord som titel för min bok Ett huvud är mer än fyrahundra struphuvuden. Marcu förekommer också i Mihail Sebastians Dagbok 1933 – 1945 ( på svenska i översättning av Inger Johansson 2019).
Först ut är radikalkonservatismen, som ”kännetecknas av att den bestämt avvisar den politiska liberalismen”, och därifrån fortsätter berättelsen med nationalismen radikalisering, där bröderna Jünger håller hög profil. Man talar om ”blodsgemenskap” och den har som mål ”den till tänderna rustade staten”.
Det första av bokens tre porträtt handlar om Arnolt Bronnen (1895 – 1959), en dramatiker och författare som kan nämnas under rubriken Den högra handens tendens.
Han var född i en judisk familj i Galizien, men lät döpa sig vid nitton års ålder och lämnade det judiska bakom sig. Han tvivlade starkt på att Ferdinand Bronnen var hans biologiska pappa.
Valeriu Marcu var både Lenins och Jüngers vän. Född i Bukarest 1899 blev han medlem i det nybildade tyska kommunistpartiet, han arbetade bland annat med Clara Zetkin och Sylvia Pankhurst. Han skulle bli en Berlin-radikal och hade en och annan förbindelse med Sovjet.
Hans resa högerut kan avläsas i hans bok Schatten der Geschichte som kom 1926.
I tredje personens biografi möter vi både konsten och den politiska aktivismen. Det handlar om Rudolf Schlichter, konstnär född 1890 i Calw, Schwartswald (samma stad som Hermann Hesse föddes i). Han led enligt författaren av störningar i känslolivet ”med kopplingar till den uppvaknande sexualiteten.” Hans stora intresse tycktes vara ”föremål av läder och knappar”, men också till det som sakligt kallas strangulation. Nå, vi vet alla vad det är för något. Heidegren: ”Eros och våld har träffande angetts som de båda grundmotiven i Schlichters konstnärsskap”.
Han beskrivs som krigsmotståndare, aktiv kommunist och ingick bland annat i en sammanslutning av kommunistiska konstnärer där också välkända personer som Grosz, Dix och Hausmann fanns med. Men han rörde sig också i miljöer där kriminalitet, prostitution och knark dominerade. Men hör och häpna, det var när han blev förälskad som han övergav kommunismen! När han försökte anpassa sig till de nazistiska makthavarna misslyckades det totalt.
Jag fattar mig avsiktligt kort om bokens essäer och hoppas istället väcka intresse för dem, det är de absolut värda.
Är man det minsta intresserad av denna ödesdigra tysk-europeiska historia, ska man definitivt läsa boken. Man kommer då också att få djupare insikter om hur vänsterradikala/kommunister kan pendla mellan den ideologin och andra sidans högerextremism. Läs och lär!
I detta urval av Friedrich Schlegel (1772-1829) påpekar översättaren Peter Handberg, att vi har att göra med kärnpunkten ”av det romantiska fragmentet som kom att bli ett avgörande uttryck under sent 1700-tal och framåt.”
Friedrich Schlegel föddes i Hannover i en släkt av kyrkomän, jurister och diktare, hans far var professor i teologi och metafysik. Fadern ville se honom studera juridik och 1791 påbörjade han dessa studier i Leipzig. Där lärde han känna Novalis.
Han skulle dock sent i livet slå in på en väg som medförde mystik och religiös fanatism. ”Den underkände mystikern Schlegel blir en profet av kommande tider och den borgerliga och kristna världens upplösning”, skriver Handberg.
”Slösa inte bort din tro och kärlek i den politiska världen utan offra ditt innersta i den eviga bildningens eldström i vetenskapens och konstens gudomliga värld.” (Idéer, sidan 127)
Detta rika urval av Schlegels romantiska fragment är naturligtvis en bok som kommer att leva länge hos den nutida läsaren. Fragment sträckläser man inte. Man finner – och läser – dem styckevis för att i lugn och ro reflektera över deras innebörd.
Handberg har delat in dem i avsnitt som tar sin början 1797 och går vidare ända fram till utdrag ur Häftena om historia och politik från 1806-1828.
”Där politik eller ekonomi råder finns ingen moral.” (Idéer, sidan 126)
När jag ramlar över påståendet att ”manér är karaktäristiska hörn” i en tidig anteckning, slås jag av det drastiskt underhållande draget hos honom. Det kan räcka med ett sådant fragment för att läsarens inspiration ska tändas.
Handberg påpekar att Schlegel vände sig mot den framväxande industrialismen och kapitalismen, ”som går före anden”. Mot den bakgrunden blir inte hans visioner om änglar särskilt svårförståelig.
”När förstånd och oförstånd vidrör varandra så ger det upphov till en elektrisk chock. Det kallas för polemik.” (Atheneaumfragment, sidan 78)
En avgrund av individualitet är en bok för den kommande vintern. En bok att sittande eller liggande under värmande filtar stegvis bekanta sig med.
En första reaktion på Per Erik Tells nya bok Tyskland nästa skrev jag i bloggen på tisdagen, den 10 november. Här!
När detta är sagt läser jag vidare. Ett första inslag som blev chockerande handlar om en tur på havet med Greenpeace. Nej, ingen vanlig båttur utan en livsfarlig manifestation. Det blir som en rivstart för boken.
Det fina med Tell som författare är att han alltid målar de stora perspektiven, för att sedan gå ner i detaljerna, i det lilla om man så vill, och gör dem till färgstänk och droppar av smak och olika ljusstyrka. Det fungerar alltid.
Låt mig ge ett litet exempel. I kapitlet Lüneburg berättar han om "den sjunkande staden" då han på promenad kom till Scunthorpeparken som är en vänort till engelska Scunthorpe. Där sjunker gatan, husen är borta, rivna och endast två grundstolpar återstår. Nog blir man nyfiken. Så jobbar Tell, och han lyckas. Man är fast och läser med glädje vidare. Han befinner sig där under pandemin och det gör ju inte läsandet mindre spännande.
"Från Lüneburg är det bara tre mil till Hamburg", skriver Tell och tvingar en med i läsningen. I det kapitlet dyker en gemensam vän till oss, författaren Ove Allansson (1932-2016), djupt förankrad i sjömanslivet, och som kunde få vem som helst på gott humör med både skrivna och upplästa skrönor och berättelser.
Det senare är också en viktig ingrediens i Tells bok. Han har säcken full av påhitt, upplevelser, möten och erfarenheter. Hans imponerande kunskaper är själva grunden för det som blir en fullmatad bok. Tell har ju gått och åkt runt i Europa, och Tyskland känner han som vore det innerfickan på jackan.
Tell själv påpekar:
"Tyskland nästa handlar inte om en resa till Tyskland. Det är återkommande besök under många år. Jag har tillbringat en tid i Niedersachsen i norr och en i Bayern i söder och gått till fots från Östersjön till Rhen och den schweiziska gränsen."
Jag inbillar mig inte att jag kan ge en rättvis bild av denna bastanta bok, det vore förmätet, men tro mig om jag säger att mina egna läsningar och omläsningar kommer att göra vinterdagarna rikare.
Per Erik Tell: Tyskland nästa (Bokpro)
Litteraturens flanör är en särskilt sympatiska gestalt. Men jag tror inte att man ska klistra en sådan beteckning på Per Erik Tell. Han kallar sig nog helst kosmopolit, och både hans blogg och annan yrkesverksamhet under många år bekräftar det, även om hans egen presentation också lägger till orden ”storyteller - frilansjournalist, författare, föreläsare”. Man kan ta dem med sig in i läsningen av hans böcker. Den förra kom så sent som 2024, Den siste gästen – myller i Sydamerika, en mycket läsvärd bok som sträcker sig genom flera latinamerikanska länder och miljöer.
Tyskland nästa är en myllrande, mångsidig och inspirerande bok. Ämnet är så mycket intressantare då Tell vet vad han skriver om. Han visar oss runt i Tyskland på samma sätt som han i andra böcker visat andra länder och folk, också utanför Europa. Tyskland var två länder för oss som gick i grundskolan på 1960-talet. Men Berlinmurens fall i november 1989 blev inledningen på en process som skulle återförena förbundsrepubliken och DDR även om det gnisslade och gnälldes.
I bokens förord påpekar Tell att ”Tyskland är rikt på berättelser. Underbara skådespel och ofattbara tragedier.” Det är berättelser Tell är en mästare på, och det inkluderar de berättelser han fångar upp under sina resor, i möten och samtal med människor. I det de berättar förvandlas de från främlingar till medmänniskor.
Per Erik Tell är i alla avseenden mänsklig. I sitt sätt att möta människor, att tala med och att beskriva dem. Det är i ”reselitteraturen” hedersbegrepp och inte alla kan leva upp till dem. För mig som läsare är det skönt att slippa det aggressiva, även om mer än ett fenomen han stöter på skulle göra det både begripligt och försvarbart.
Tyskland nästa är en bok som i första hand retar min nyfikenhet. Vad berättar Tell som jag inte redan vet om landet? En hel del. Jag skulle våga påstå att det mesta är nyheter för mig, i alla fall på detaljnivå.
Fortsättning följer
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Den gängse vänstern har drabbats av både hjärt- och hjärnstillestånd. Det finns sedan 1950-talet och framåt i vårt lilla europeiska hörn en vilja att förknippa upplysningsideal blott med människor som delar ens egen hållningar och ställningstaganden. Om motståndaren använder sig av dem blixtrar det till och sedan blir det alldeles mörkt. Inte ett nytt fenomen men lika tragiskt varje gång det ger sig till känna.
Man kunde därför tro att detta hör till banaliteterna. Men det gör det inte alls. Tvärtom är det mycket som vilar på principer (friheten gör det). Framtiden står skriven i dem och för människor som säljer ut principer för sitt eget moraliska välmåendes skull blir framtiden också en mörk och svår storm.
Det viktiga kan således vara just det som verkar vara en banalitet. Vem rustar för krig? Vem talar för samförstånd? Vem har laddat vapnen och vem har det inte? Formulerade på det sättet blir redan frågorna vilseledande. Sanningen är alltid konkret och våra ställningstaganden måste också vara det.
Varje dag kan vi läsa i svensk och internationell press om de vidrigheter Putins soldater gör sig skyldiga till som ockupanter i Ukraina. Vår tid är – eller borde vara – mer upplyst än någonsin. Krigsförbrytelserna går inte att dölja.
Poeten Ida Börjel har skrivit en kusligt aktuell bok i ämnet. Ringa hem heter den, och mycket riktigt är texterna baserade på autentiska telefonsamtal från krigets smutsiga hantering, hem till mödrar, flickvänner och andra anhöriga.
Det är en minst sagt motbjudande och fasansfull verklighet som möter läsaren.
I sitt förord skriver Sergej Lebedev:
”När ryska intellektuella idag frågar sig hur den ryska arméns förfärliga övergrepp på ockuperad mark i Ukraina kunde bli möjliga, hur Butja och Mariupol kunde bli möjliga, så förställer de sig en aning.
Butja och Mariupol har alltid varit möjliga.”
Och konkret om de inspelade telefonsamtalen skriver han:
”Jag tycker mig känna igen tonfallet, nästan en viss ton, en not.
Det är så ondskans uppriktighet låter.
Dessa samtal utspelas inom den imperialistiska, rasistiska överlägsenhetsdiskurs som är så dominant i Ryssland.”
Man måste verkligen läsa detta förord, för att alls uthärda bokens grymheter. Ida Börjel har gjort ett viktigt arbete med sin bok; hon visar, bortom alla fraser på presskonferenser och tv-reportage, hur våldtäkten på Ukraina ser ut. Låt mig avsluta med ett exempel och understryka att det är så här samtalen ser ut:
”26 MAJ
vi rensar källare
Vi rensar källare vill du
veta hur
vi frågar inte om det är någon där
vi kastar in en granat
helvete
fan bryr sig *skratt* vår enhet
kallas den kallas för Självmordspatrullen
Allvarligt
Halssnittspatrullen fan bryr sig
killarna
berättade att det fanns en annan enhet
de fångade en kvinna
skar av henne tungan
så hon inte kunde säga nåt
tog henne sen
jag gör saker här jag
slår sönder alla jag
helvete heller att jag bryr mig
civila
eller inte oavsett
Jag vet
Jag skär av öron helvete
jag bryr mig fan
inte ett piss jag kan ta
en kniv och skära
öronen av folk inte fan
bryr jag mig om det
Maksimka
Fan skulle jag bry mig för även fast
det händer i Ryssland”
***
Omslagets hare har sin bakgrund i att de dyker upp som "smeknamn i telefonsamtalen, harungarna, den språkliga intimsfären på ryska är strösslad med diminutivformer av egennamn..."