Jag sitter som nästan alltid vid min dator. Läser och skriver. Hejdar mig vid följande: 

 

"Redan på 600-talet byggde munkar på Nordirland kvarnar som drevs med hjälp av tidvattnets skiftningar."

 

Vad är då och vad är nu? Samtiden är både högfärdig och förmäten.

 

Bild: Gammal kyrkogård i Birmingham, foto av Astrid Nydahl

 

 

 

 

Nej, man ska inte dricka öl ur vinglas. Och man ska inte dricka vin ur ölglas. Men när olyckan är framme då? Ja, av vinboxen (som jag köper ytterst sällan) kom det inte en droppe, trots att jag gjorde exakt som man ska. Nå, jag fick ta ut hela plastpåsen med tre liter vin. Över en stor behållare och detta stora ölglas tömde jag plastpåsen. Mycket hamnade på skjortan, som jag nu kör i tvättmaskinen, och lite fick jag genast i mig med en ostsmörgås. Lärdom? Aldrig mer köpa vin i box. Köpa vin alls? Ytterst tveksamt.

 

Det som är svårt i alkoholistens liv är inte alltid själva alkoholen. Det är avvägningen, bristen på balans i vardagen. Funnes det balans skulle alkoholen ha varit närvarande vid speciella tillfällen. Inte som idag, en helt vanlig lördag.

 

Jag biter mig i tummen (når inte ner till stortån). Jag biter för att känna smärta. Men i vinets närvaro utebli smärtan.

 

Vad ska hända i Paris
? Ingen vet, men jag tror inte att den läder- och svartklädda pöbeln avstår plundringen. Militär och polis kan vara avskräckande, men nog inte tillräckligt.

 

Jag läser och funderar på brev. De kommer från nära anhöriga. Kan jag hjälpa dem? det vet jag inte.

 

 

Olseröd, november. Foto: Astrid Nydahl

 

Jag vaknar varje morgon med stark olust. Vet vad som måste göras. Tar det i samma ordning som jag brukar: kaffe, smörgås och lite nyheter på nätet, därefter duschen, påklädning, bädda sängen. 

Jag har börjat läsa igen. Först Ernst Jüngers Skogsvandringen, nu Sebalds fina essäsamling Logi på landet. Som alltid tas man hos Sebald med på vandringar som är både konkret geografiska och intellektuellt fördjupande.

Läsningen kanske blir vägen tillbaka till livet?

Foto: Astrid Nydahl

 

Var jag än har vandrat har jag längtat efter någon annan plats. Var jag än haft min bostad har jag önskat mig till en annan.

Vad är det med oss människor?

I vad består vår oro och längtan?

Jag har inga svar. Frågorna fyller mig och jag avskyr att bli betraktad som en gnällspik.

I litteraturen finner jag tröst. Men det är en illusion att tro sig hitta svaren där.

  

 

 

Göran Hägg: Sanningen är alltid oförskämd. En biografi över August Strindberg (Norstedts)

"Vi hittar galna idéer och dumma synpunkter hos Strindberg eller hans personer, men i de mogna verken nästan aldrig en omöjlig replik, psykologisk orimlighet eller orealistisk reaktion. Aldrig en falsk ton. Hos Strindberg är denna kompromisslösa psykologi en god del av förklaringen till hans bestående storhet." (Hägg)

Göran Hägg var en av Sveriges ovanliga författare; knivskarpt intellekt förenat med humor och stil präglade hans konstnärskap.

Hans absolut sista bok har jag nu läst. Det är svårt att överskatta kombinationen Hägg/Strindberg. Inför resultatet kan man bara känna en ödmjuk tacksamhet. Ty denna bok blev färdigskriven just före Häggs tragiska bortgång.

Vet vi tillräckligt om Strindberg? Svaret är kanske att de flesta av oss har uppfattningar om, och generella bilder av honom. Det är inte detsamma som kunskap. För mig var det i högsta grad nyttigt att med Hägg som guide vandra genom hans livsgärning. Den är som bekant omfattande, och den söker sig fram genom åren som en ständigt blåsande vind. Undantagsperioderna finns och de är tragiska. Strindbergs guldvurm i Paris och hans besatthet av övertygelsen att någon/något förföljde och ville döda honom är blott tecken på en överhettad hjärna och tragiska i den meningen att han själv inte kunde styra över skeendet. Men det är sannerligen inte huvudsaken i en berättelse om hans liv och verk.

Jag ska inte skriva punkt för punkt om Häggs berättelse. Istället nöjer jag mig med att konstatera ett par viktiga saker: Hägg presenterar och diskuterar det mesta Strindberg skrev: romaner, reportage, dramatik, poesi. Vid sidan av det diskuterar han de enskilda verkens omgivning: förlagen, ekonomin, kritikerna, familjen. Inte minst på den senare punkten skapar han klarhet. Hur färgade till exempel hans tre äktenskap – med tillhörande dramatik – av sig i hans verk?

Häggs språk och attityd kan definieras som en kombination av strikt litteraturvetenskap korsad med ett passionerat person- och konstnärsporträtt. Den Strindberg han visar oss kan man med glädje lämna vidare till nya läsare.

 

Igår hade jag vackert besök. Ljubitza kommer från Spanien för att hälsa på mig. Henne tog jag mig an när hon var en olycklig tolvåring. Jag har följt henne hela vägen förbi 50-årsdagen. Kärleken övervinner allt! Astrid tog bilden.

 

 

Av en god vän i den portugisiska sfären fick jag detta gamla vykort. Det visar Praça do Comércio (Terreiro do Paço) i en annan tid. Jag sjunker in i bilden och föreställer mig att en av de personer som korsar torget till fots kan vara Fernando Pessoa. Bilden är tagen ungefär från den plats där anrika Martinho da Arcada ligger. Pessoa satt där dagligen, åt och drack, spelade schack eller skrev. Inga bilar syns till. Ute på floden Tejo ser vi en handfull fartyg. Inget av den stress och hets som idag utmärker platsen tycks ha funnits då.

**

När människor skriver till mig från Lissabon – eller på väg dit för en semester – märker jag hur mina 1980- och 1990-talsvistelser i staden (många, intensiva) klingat av som ett minne. Lissabon gav mig det bästa av livet. Inte minst fadomusiken som kom att bli en nära följeslagare och inspiration under mer än 25 år. Trots böckerna jag skrev i ämnet är nu också fadon på väg bort. Vad beror det på? Nej, jag har inte tröttnat på den, rakt tvärtom. Det är nämligen så, att om jag lyssnar till fado börjar jag gråta. Varje gång. Men så lyssnar jag bara på den bästa och det innebär i nio fall av tio den klassiska, mycket traditionella, om jag får ett sådant infall. Det är själva beviset på hur mycket de åren betydde för mig.

 

Samma plats i Köpenhamn, men nu är det mamma Ylva som står vid amerikanaren med mig.

 

1955 var vi i Köpenhamn, pappa och jag, mamma och lillebror. Pappa ägde aldrig någon bil, så jag förstår varför han ville posera med mig, vid denna amerikanare på Kongens Nytorv.

 

Havet bestämde själv vilka vägar det skulle närma sig land. En bäck eller å blev ibland fyra stycken. Jag stod där, i ur och skur, alltid lika undrande om jag skulle kunna ta mig till den andra sidan.

Botho Strauss ska det handla om. En av hans böcker som jag håller särskilt högt är Kopistens misstag, som i original utkom 1997 och på svenska i översättning av Lars W Freij år 2000.

Jag saxar lite ur boken:

”Inte på någon sida, inte inom någon politisk fraktion kan jag se något gott eller ens en utsikt, ett utkast. Det handlar genomgående om ett schackrande, i moralisk såväl som i strategisk mening. Detta borde jag med hjälp av exempel demonstrera eller kommentera för Diu, uppifrån vår kulle. En kulle från vilken ingenting kan styras eller påverkas, som endast utgör en avlägsen utsiktspunkt, varifrån man nyktert och spänt kan följa ett oundvikligt ödes uppehållande schackdrag.”

Det Strauss i detta citat visar är att han alltid, också i inre exil ("uppifrån vår kulle"), långt från kultur- och mediekretsen, ser vad som sker i ett större sammanhang. Just därför är han bortom och utanför de olika politiska fraktionerna. Jag skulle uttrycka det så här: bortom och utanför det partipolitiska spelet. När jag skriver om den katastrofala utvecklingen i Sverige och Europa får jag alltid kommentarer av typen: "Vänta till valet 2018 så..." som om det skulle förhindra eller förändra någonting. Liksom Strauss vägrar jag att ställa mig i något partis tjänst. Självklart ser jag var motsättningarna finns, och lika självklart förstår jag vad som är katastrofens orsaker, på olika nivåer och i olika sammanhang. Det handlar, så som Strauss uttrycker det, om ett "oundvikligt öde".

”Vad jag saknar en föreställare just nu! Alla väsentliga frågvor måste man rikta till sig själv. Vad som kommer från andra är uteslutande bagatellfrågor.”

”Religionernas makt går mot sitt slut… Hur ofta har man inte läst det i moderna tänkares verk! Och så uppstår religionens makt på nytt. Och det i samma århundrade som dödförklarade den. Hävdar sig återigen, fast nu sker det på ett oanat ställe, som i islams fall.”

Kanske är det på den här punkten som Botho Strauss utvecklat sitt kritiska tänkande på det mest slående sätt.  I hans Anschwellender Bocksgesang från 1993, liksom i den nya essän publicerad i Der Spiegel: Der letzte Deutsche kan man se hur denna kritik utvecklats.

”Allt är beroende av om upplösning i västerländsk mening förblir det centralt förhärskande och en sista, oövervinnelig bastion.”

”De flesta nu levande skriftställare har som om det vore en självklarhet gjort upp i godo med makthavarna, det gamla sättet att skriva har försonats med den moderna tiden. Nu har, oförhappandes, en vägran att finna sig i ett sådant ’aggiornamento’ kommit in i själva arbetet, och den författare som följer sitt skrivandes förtrollade stig har knappast något annat val än att långsamt men säkert avlägsna sig från sin tid.”

Och till sist skulle jag ändå vilja framhålla hans djupt moraliska kritik av sönderfallet. Det räcker att begränsa sig till så enkla ting som hyfs, artighet och välvilja för att se hur fort och radikalt allting gått sedan 1950-talet och framåt. Hålla upp en dörr för någon? Resa sig för äldre på buss eller tåg? Skicka ett tackkort om man uppvaktats? Vara tyst om situationen kräver det? Allt sådan är på väg bort eller har redan försvunnit. Därför finner jag Botho Strauss ord befriande klara, och drar mig gärna till minnes att de är skrivna redan 1997:

”Framtiden tillhör dem som är befriade från allt vi har tyngts av. Tänk bara hur allting kommer att gå så snart vi inte längre vet något om det goda.”

”Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare.”

 

Det blev en plågsam behandling igår. Tre timmar på kliniken med en timme på britsen. Böld eller cysta? Minns ej. Antibiotika påbörjas idag. Jag saknar förmåga att själv hämta ut den. Livet vrider och vänder. 

 

Sköterskorna säger "ah, du är inte så gammal" i kör men ingen, allra minst jag, tror på deras ord.

 

Nu går jag vidare. Nu tar jag ett imaginärt språng. Vad kan hejda en människa som inbillar sig?

 

Foto: Astrid Nydahl, norra Öland

Nog minns jag den första skiva jag fick köpa. När jag följde med mamma till mataffären och bar de tunga väskorna hem fick jag inviga butikens skivställ och köpa med mig Anita Lindblom hem. Jag var fortfarande ett barn, men minns ännu hur mycket jag tyckte om hennes röst. Det var både titelspåret och den svenska versionen av "Non, je ne regrette rien" jag nynnade på. Sedan var jag mogen för Gamle Svarten med Cacka Israelsson. 

 

Att återkalla minnen av Malmö

Bellevue-gården, Malmö. Här levde jag med fru och barn i sex år, före uppbrottet 1981 som först ledde oss till några månader i Ystad och därefter Tollarp, i vars trakter jag levt sedan dess, med 21 år på vägen till Viby och nu inne i Kristianstad

 

                "Forna tiders gamla människor var mindre olyckliga och isolerade än de som lever i dag. Dröjde de sig kvar länge här på jorden hade de förlorat sina vänner, men i övrigt hade få saker förändrats runtomkring dem. De blev främlingar för ungdomen, dock inte för samhället. I våra dagar har en eftersläntrare inte bara fått se människorna dö utan också idéerna: levnadsregler, seder, smak, nöjen, sorger, känslor, ingenting liknar det han känt. Han är av en annan ras i människosläktet inom vilket han avslutar sina dagar."

 

François-René de Chateaubriand, Mémoires d’outre-tombe (översättning av Ervin Rosenberg)

 

Att återkalla minnen av Malmö är också att bli varse det som var staden i min barndom. En industristad. En tämligen homogen arbetarbefolkning. 

 

Hemmafruarnas stad, de hem där det fanns vuxna för barnen efter skoldagen. En stad där Pildammarna, muséet och båtarna till Dragør och Köpenhamn var de väsentligaste nöjesmöjligheterna. Och så förstås Folkets park där farfar varit djurskötare före min födsel och pappa alltid var med och fixade på Barnens dag, då min bror och jag var utklädda till troll men snuvades på vinsten. Folkets park som också blev en tonårsplats för drömmar och dans och för de tidiga konserterna med Hep Stars, Lill Lindfors och Anders Linder. 

 

Ja, allt detta är Malmö i mitt minne, det Malmö som formade och utvecklade. Och som gjorde mig sällsynt svårimponerad, för som Sydsvenskan-kampanjen sa: har man sett Malmö så har man sett världen (vilket förstås då skrevs på malmöitiska). 

 

Två korta citat ut inledningen till min bok om Malmö, Ett barn är fött på Sevedsplan.

*** 

Dopboken fick jag ta med mig från föräldrahemmet. Min pappa Gösta hade med stor omsorg skrivit ner allt om mina första levnadsår och det utspelade sig på Sevedsplan i Malmö. Det Sverige - det vi kallade Sverige! - finns inte kvar längre. Mina första sex års trygga Seved är sedan länge något helt annat.

 

 

"Den bästa lösningen för en modern människa vore att bo i en husvagn, det vill säga i en syntes av lägenhet och fordon. Där har vi den fundamentala samtidsideologin: vi är alla fordon, vi är på jakt efter en parkeringsplats, inte något land. Vi har inget sinne för tillhörighet, ty i tillhörigheten finns återigen fascismen". Så argumenterar Peter Sloterdijk i sin samtalsbok med Alain Finkielkraut, Världens hjärtslag, en dialog. Ämnet är nation och folk. Ämnet berör varje människa som undermedvetet men alldeles självklart talar om sitt hemland, sitt språk och sin identitet. Det tycks som om den moderna människan - hon som ställt in sig i modernitetens led - på allvar menar att den globala byn förutsätter att vi avsvär oss varje form av identitet. Bara som "flytande" varelser har vi existensberättigande, ty i detta flytande är endast konsumenten svaret. 

Foto: Astrid Nydahl, oktober 2017

 

 Jag läste den här boken när den kom 2006 och återfann den i natt. Den argumenterar starkare än de flesta för en återgång till identiteten, den mänskliga och den enda plattform vi har. Utan startpunkt kan man inte starta, säger de. Jag tror att deras resonemang kan vara just en startpunkt: "Utan ett element av positivt, territoriellt tänkande finns ingen möjlighet att utveckla den kultur som bygger på väsensskillnad." "Vi saknar den frid som hör natten till. Dagen har trängt in i alla mänskliga funktioner, man måste på nytt försöka hitta utrymmen där den sortens rörelser eller känslor inte är effektiva längre" säger Peter Sloterdijk. Nå, friden om natten är för mig den enda rimliga platsen att leva på. Dagen plågar mig med sina bilar och maskiner, sina dunkande stereoanläggningar, sin hektiska reklam, sin allt ätande konsumtion, sina konvulsioner av mänskliga och omänskliga aktiviteter, sina utbrott och sina destruktiva mönster. Natten är min exil. Jag vet att den frid natten erbjuder är helt borta ur det moderna mänskliga livet. Dagen tränger in i varje por och ju kortare jag kan göra dagen, desto bättre. Jag är nattens. Natten är min.