Det tog lång tid för mig att återvända till läsandet efter hjärtstoppet. En bokgåva från Lennart R. fick igång mig igen. Det var Xavier de Maistres bok Resa i mitt rum, översatt av Vivian Lind och utgiven i svensk översättning i Bokvännernas bibliotek 1957. Originalet utkom i Turin 1794 och två år senare i Paris och Hamburg.

 

Eric Luth är kulturredaktör på Liberal Debatt. Han skrev i maj 2020, medan pandemin pågick:

 

Berättaren beskriver inledningsvis hur det rum han isolerades i under sex veckor ser ut (i Vivian Linds översättning): »Mitt rum är beläget på den fyrtiofemte breddgraden enligt pater Beccarias beräkningar; det ligger i öster och väster och bildar en avlång fyrkant, som mäter trettiosex steg i omkrets, när man håller sig tätt utmed väggen. Min resa kommer emellertid att bestå av fler än så, ty jag går ofta fram och tillbaka, kors och tvärs, utan att följa några regler eller något system.« Just regellösheten präglar den resemetod som de Maistre presenterar. Det gör att resan ofta tar längre tid än beräknat: »När jag reser i mitt rum följer jag sällan en rak linje, jag färdas från bordet mot en tavla som hänger i ett hörn; därifrån ger jag mig av snett mot dörren; men även om det till en början verkligen är min avsikt att ta mig dit så kan jag ändra mig om jag råkar passera min fåtölj på vägen och utan vidare slå mig ner i den.«

Många av oss som just nu reser omkring på ytor som rumsligt begränsas till våra lägenheter och hus känner nog igen sig i de Maistres känsla av att fåtöljen alltför ofta står väl till för att sjunka ner i. Men det är just det, menar han, som är fåtöljens fördel! Där kan man tillbringa många, lugna, meditativa timmar. En fåtölj är ett gott botemedel mot att vara uttråkad. Så är exempelvis även en eld, några böcker, lite papper och ett skrivdon. Emellanåt kan man glömma bort böckerna, pappren och skrivdonen medan man pysslar med elden, för att sedan glädjas när man återfinner dem, så att man kan tillbringa några timmar till med att ställa i ordning några verser till sina vänner.

 

När de Maistre väl har tillbringat några timmar i fåtöljen kan det hända att han får för sig att resa igen. Om han exempelvis reser norrut från fåtöljen kommer han till sängen. Sängen är liksom fåtöljen en väldigt bra plats att befinna sig på under en resa, faktiskt de Maistres favoritmöbel! Där får han tusentals idéer och många goda drömmar. I sängen föds och dör vi, det är vår vagga, vår kärlekstron och vår grav. Så många saker man kan företa sig, i sängen!  

 

På väg från sängen mot skrivbordet välter hans schäs, vilket ställer till det för berättelsen. Han måste nämligen förkorta den med ett dussintal kapitel, eftersom han inte längre hinner betrakta och reflektera lika ingående över alla målningar och tavlor längs väggarna. Fyrtiotvå dagar tar ju nämligen slut förr eller senare, och allt som försinkar resan drar ner på möjligheterna till reflektioner. Följaktligen måste han också göra kapitlen om biblioteket så korta som möjligt, vilket är synd, eftersom det är ett rikt land där han gärna reser länge. Att resa kring bokhyllorna är nämligen bland det mest spännande man kan göra när man reser omkring i sitt rum: Cooks världsomspännande upptäcktsresor är ingenting jämfört med de Maistres upptäcktsresor bland sina böcker.

 

Det är fint att efter ganska många år åter få läsa Lars Åbergs bok Hoppets hamn. När överlevarna kom till Sverige. Den utkom 2011 och fanns i mitt bibliotek på Byholmsvägen.

Boken har skapats i samarbete med Magnus Gertten som hade tagit vara på allt filmmaterial som låg i Sveriges Televisions arkiv.

 
Lars Åberg har ur det digra materialet gjort gripande berättelser.

De från Förintelsen överlevande träder fram med sina personligheter och mycket olika öden.

Det här är en bok som jag skulle önska många nya läsare i den generation som vuxit upp under åren som gått.

Bokens bildmaterial kan inte lämna någon oberörd.

Buttermare Lake. Foto: Astrid Nydahl

 

Nå, vilken fascism är det som hotar också Sverige? Jag hävdar, gång på gång, att det är Putin-fascismen! Den visar med sitt hänsynslösa krig i Ukraina vad verklig fascism är. Våldtäkter, tortyr, dödande, skövlande, varhelst ryssarna dragit och drar fram.

När den så kallade vänstern i Sverige jämför Åkesson med Hitler rodnar jag. Menar man det på allvar är det skamligt. Använder man det som taktisk och retorisk krigföring är det en skandal, långt under den demagogi vi tidigare sett exempel på.

Det finns däremot en despot som kan jämföras med Hitler, både i sitt folkmords-tänkande och i sin väpnade praktik, och han heter Putin!

Jag gömmer mig i bokhyllan vid behov

 

Det finns enskildheter som betyder särskilt mycket. 

I många år har Simone Weil funnits, och sedan inte minst Adam Zagajewski.

Att gömma sig i bokhyllan betyder för mig att in i det sista vårda, läsa och vara tacksam för att en del av de allra viktigaste böckerna fick följa mig på färden, också den som innebar ett rum och kök, ensamhet och fler frågor än svar.

Pieter Claes & Elisa Veit: Mina lögner. Henry Parland i urval (Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell förlag)

 

 

Henry Parland läser jag för första gången i den vackra, lilla volymen Mina lögner som i Sverige utges av förlaget Appell. Utgivarna Pieter Claes och Elisa Veit har skrivit ett mycket informativt förord där både personen Henry Parland och hans samtid belyses. Parland är en av de unga döda, han blev bara 22 år när scharlakansfeber ändade hans liv. Som finlandssvensk hade han en synnerligen flerkulturell tillvaro; född i Viborg 1908, levde han de första åren i S:t Petersburg och Kiev och de sista i litauiska Kaunas, dit han skickats till morbrodern Vasilius Sesemann, professor i filosofi.

 

Han talade tyska med sin mamma och ryska med sin pappa och uttalade bland annat orden ”Jag är ju utlänning vart jag än kommer”. I förordet heter det: ”…han rörde sig med sina flaxande byxveck i flera olika kulturer, den tyska, rysk, svenska, litauiska och judiska.”

 

Intresset för rysk avantgarde-film ter sig självklart, liksom hans poetiska och känslomässiga närhet till den finlandssvenska modernismen, personifierad inte minst av hans vän Gunnar Björling. Han engagerade sig i tidskriften Quesego, där Björling liksom Diktonius och Hagar Olsson var viktiga personligheter.

 

I förordet påpekas att Parlands dikter är aforistiska och kan läsas som sin tids twitter. Tingen i hans dikter uppträder med rent mänskliga egenskaper, oavsett om de är motorfordon eller gatlyktor. Mina lögner bjuder på såväl prosa som poesi.

 

Samlingens första dikt hade kunnat vara samtida med oss:

 

Ute i Tölö

en affisch om bilringar

årets bästa.

Varje morgon

då jag väntar på spårvagnen

står jag andäktigt tyst

inför dess stolta,

befallande:

köp

 

Förlagets presentation:

Henry Parland (1908–1930) var den yngste i den första generationen finlandssvenska modernister. Hans texter är ofta korta och slagkraftiga och strösslade med skarpa observationer. 

Parland sätter ord på en ung persons ångest, ork och osäkerhet, och får 1920-talet att kännas både aktuellt och överraskande nära. En nervositet och spänning finns under ytan, men också mycket humor, som till exempel i författarens tågresa med djävulen och ett ständigt flörtande med lögner och sanning.

I Mina lögner ingår både publicerade och opublicerade dikter, prosatexter och dagboks­liknande anteckningar. Parland hann endast ge ut en diktsamling, Idealrealisation (1929), romanen Sönder (om framkallning av veloxpapper) utkom postumt tre år senare.

Inledande essä: Agneta Rahikainen

 

 

Torun Börtz: Betongen brinner. Om utanförskap i upploppens Frankrike (pocketutgåva, Bucket List Books)

Torun Börtz: När sista dörren stängts (pocketutgåva, Bucket List Books)

 

Pocketboken förblir ett vinnande koncept. Ett lägre pris och ett lätt och hanterligt format i kombination borgar alltid för framgång. Och att läsa pocketböcker sängliggande är bra när man har artrosvärkande händer.

Bucket List Books har gett ut tre stycken för höstläsning. Två av dem är skrivna av Torun Börtz och de har båda Parismotiv. Hennes roman När sista dörren stängts är ett mycket starkt drama. Jag recenserade originalutgåvan och skrev då bland annat:

”Nedjma, ursprungligen algeriska, har tillsammans med sin två barn Fathia och Momo flytt mannen/pappan. Hon hamnar på ett hotell av c-klass, där hon får hyra ett sunkigt rum för 600 euro i månaden. Hon har inget val, inte ens den vidriga toan i trapphuset kan få henne att försöka något annat. Det är romanens utgångspunkt. Runt denna punkt spinns sedan en historia som visar oss att det i Paris också finns ett väl formulerat motstånd mot den usla bostadssituationen, och det faktum att enskilda hyresvärdar grovt utnyttjar de människor som av ren nöd tvingas in i deras rum eller lägenheter. Börtz skildrar såväl miljöer som enskilda individer övertygande och starkt.

Den andra berättelsen utgår från mannen med de vassa armbågarna, den cyniske 'affärsmannen' Alain som äger det sunkiga hotell där ett bistert galleri av drinkare varje dag hänger i baren. Det är han som en gång i månaden samlar in hyran och ger ett kvitto på halva summan tillbaka till de boende. Han ser sig som en vän i nöden. 'Hade inte jag så hade någon annan' är hans mantra. Han skäms verkligen inte. Han är en klassisk profitör med allt vad det innebär. Också honom och hans familj skildrar Börtz övertygande.”

Börtz andra bok, Betongen brinner, utkom 2007, men dess ämne är i högsta grad aktuellt och samtida. Inte minst här i Skåne ser vi hur förorterna, inte minst bilarna som finns där, brinner. Och vi ser hur lokalpolitiker och polismyndigheter vädjar till befolkningen om tips. Handfallenheten är påtaglig. Kanske kan man lära något väsentligt av Börtz bok. Om inte annat får man ett tidsdokument som visat sig giltigt och talande också år 2026.

 Lotus Turèll. Pressbild: Frida Gregersen

 

Hennes far var väl det närmaste man kunde komma beat-generationens motsvarighet till hovpoeter, i alla fall i hemlandet Danmark. Dan Turèll hette han. Föddes 1946 och dog redan 1993. Dessa korta alkoholistliv, jag har skrivit om dem många gånger. 

Medan Fernando Pessoa var barnlös och mest skadade bara sig själv hade Dan Turéll en dotter. Hon heter Lotus, är strax under fyrtio och född i samma generation som mina egna barn. Lotus hade två hem: en vanlig lägenhet med pappa och mamma (Chili Turèll) och så förstås krogen, där Dan gärna satt i samtal och drickande.

Dottern har skrivit en bok som är en mycket givande - och gripande - kombination av memoar och handbok. Hemmeligheder for pige heter den ju, och det kanske både kan och skall tolkas som att Lotus här talar till andra flickor/kvinnor som blivit präglade av föräldragenerationens alkoholism. Handgripliga, kloka och ytterst värda att tillämpas är hennes råd och idéer. 

Hon har också gjort radiodokumentär om problematiken, den kom 2016, men redan året innan började hon arbeta tillsammans med föreningen Drugrebels med upplysning och hon gör detsamma i landets skolor och andra offentliga sammanhang.

När jag läser vad Lotus Turèll skriver tänker jag att hon med all säkerhet är en mycket viktig korrigerande röst för alla alkoholens offer. Har man själv sådana erfarenheter läser man henne utifrån dessa. Och inser att det är en mycket stark bok.

 Snart är alla mina läsare borta. Jag vet inte har man skakar liv i en så gammal blogg som min. Vet ni?

 

Här ville jag helst sitta denna fredag.
Sitta och begrunda livets oförutsägbarhet.

Vattnet helt stilla.
Jag helt stilla.

Känslostormarna syns inte.

Jag hade lovat mig själv att det aldrig skulle förekomma några självporträtt i bloggen.

I samma takt som livet rinner ur mig, rinner sådana löften ut.

Fredag alltså. Vad det ska vara bra för vet jag inte. 

Sokol Demaku: Örnens land. Av mödrars tårar blev havet salt (SOL förlag 2026)

 

Sokol Demakus nya bok är som gjord att sätta i händerna på en människa som saknar kunskaper om det albanska folket.

 

På svenska språket har jag inte tidigare läst en så lättillgänglig, saklig och översiktlig bok (bortsett från Ullmar Qvicks viktiga Mera hjältemod än vete som kom för drygt tjugo år sedan). Den ger förstås de stora perspektiven, inte minst de historiska, men ger sig också på samtidens konflikter (och idag kanske mindre kända fenomen som pyramidspelen som ruinerade albanerna).

 

Massutvandringen under början av 1990-talet ägnar han mycket initierat sig åt, liksom Enver Hoxhas diktatur och de långsiktiga effekterna av den.

 

Om någon säger sig sakta kunskaper om albanerna, sätt då Demakus nya bok i händerna på den personen!

Södra Albanien. Foto: TN

 

Albaniens Londonambassadör, Mal Berisha, har skrivit en mycket intressant artikel om albanernas relation med judarna, historiskt och nutida. Han går förstås tillbaka till Besa-begreppet som jag skrivit om vid flera tillfällen här i bloggen. Hans artikel börjar med ett konstaterande som få folk och nationer kan stoltsera med:

 

"Det har aldrig förekommit pogromer, brott, förolämpning eller annat av albaner som folk i sitt land, mot någon jude under de två tusen år som gått sedan deras första bosättning ägde rum här.”

 

Liksom Norman H. Gersham konstaterade i sin fotobok Besa, påpekar Berisha att begreppet, som hederskod både i det egna folket och i relation till gäster, privata eller nationella hade mycket bestämda och uttalade syften:

 

”Kanun är en mycket gammal kod i det albanska samhället. Kanun förklarar: ’En albans hus tillhör Gud och gästerna’.

Dygnet runt måste en människa vara bered på att välkomna en gäst med bröd, salt och ett öppet hjärta. Han måste erbjuda gästen en bädd, en kudde och värme. Det var till glädje för de judar som sökte hjälp undan nazisternas mordmaskin hos albanerna – många av dem muslimer .

 

Ordet Gäst betydde här gäst i landet likväl som gäst i ett hus. Varje alban kan betrakta sig som som en god människa när han blir tilltalad som en hedersman. ‘En människa måste försvara gästens ära också om hans eget liv är i fara.’”

 

Berisha berättar sedan om några konkreta familjer från tiden för den nazistiska ockupationen av Albanien. Här ett exempel:

 

"Sulo Mecaj var bonde i Kruja och han levde med fru och son i ett litet hus som hans far hade byggt. 1943 öppnade han sitt hem för tio judar, medlemmar av Battino-familjen. När Sulo fick bud om att tyskarna var på väg till honom för att leta efter judar, meddelade han judarna att han skulle ge dem ett tecken då de skulle gå till ett utrymme som han färdigställt för dem på vinden (…) Judarna frågade vad som skulle hända om tyskarna satte eld på huset. Sulo bad då sin son att gå till vinden tilllsammans med dem. Han hade inget val. Det var en hederssak.”

 

Vi vet alla hur den europeiska judenheten decimerades av förintelsen. I Albanien kunde man efter kriget istället konstatera att landets judiska minoritet hade vuxit från 1.000 till 3.000 individer, tack vare att man för det första räddat landets alla fastboende, albanska judar, och för det andra tagit emot de många judiska flyktingarna som kommit dit:

 

"Uppskattningsvis hade Albanien ungefär tusen judar 1930. 1945 hade siffran stigit till tretusen. Den judiska befolkningen i Albanien ökade trefaldigt medan den i Europa reducerades med miljoner.”

 

När jag läser artikeln kommer jag att tänka på att jag en gång i tiden, för ett halvt liv sedan ganska exakt, sa till mig själv, att det knappast varit en tillfällighet att jag intresserat mig för och studerat båda dessa folk. Liksom judarna har albanerna under århundradena tvingats i exil, gång på gång. De är ett litet folk som ständigt ifrågasatts och fortfarande ifrågasätts. Men de har bevarat sin nationella kultur, sitt språk, sin stolthet. Precis som judarna.

 

 

”Jag är kränkt, alltså finns jag.” (ur boken)

 

Jag tror att man kan belysa Lars Åbergs ärende med den nya boken i några citat.

 

”Ju fler som flyttar in i ett främmande land, desto större potential för fördomar, kränkningar och diskriminering”, skriver Lars Åberg i boken.

 

Eller så kunde man säga: ”Ju fler främlingar som flyttar in i ett land…” och då bli ännu tydligare i det omgivande resonemanget. Ty här talar vi främst om de problem islams väldiga tillväxt skapat i vårt land. ”Man föds svart, men inte som muslim; den senare identiteten är en social konstruktion”, förtydligar Åberg.

 

I ljuset av det senare kan vi läsa hela Åbergs klargörande och viktiga bok om kränktheten som kultur i Sverige. Varför är den då viktig? Jag menar att betydelsen ligger i att han samlar, förklarar och visar på sambanden som verkar göra samtidens människor i Sverige till världsmästare i kränkthet. Världens mest jämlika land försvann just i skarven mellan homogen kultur och påtvingad, huvudsakligen importerad mångkultur.

 

Konsekvenserna är fasansfulla i flera olika avseenden. Inte bara de små vardagliga exemplen bör uppmärksammas, utan också de långtgående, politiska. Det sker sådana manifestationer inte minst i Malmö.

 

”I praktiken tillmäts dock vissa former av hot ooch missaktning mindre värde, som när en lång bilkaravan i Malmö i oktober 2023 hyllade Hamas terrorattack mot kibbutzer och en musikfestival i Israel. När såg vi senast hundratals människor köra runt och jubla över att judar mördats och kidnappats utan att det beskevs som hets mot folkgrupp?”

 

Det jag här citerat har sin grund i en extremt stor invandring – kalla det hellre hitflyttning, både legal och illegal – som inte har minsta likhet med forna tiders inflyttning av hårt arbetande människor från syd- och centraleuropa. Hur många stenkastande, hatiska människor från Rumänien eller Tjeckoslovakien hittar man i dessa pöblar? Inga, skulle jag naturligtvis våga hävda.

 

Hela berättelsen – ty en berättelse är det! -  om situationen i de kränktas land är kryddad av fyndiga formuleringar. Smaka på dessa:

 

”Hyperindividualismen är som gjord för hyperkänslighet.” - ”Möjligheterna att känna sig kränkt tycks vara fler än möjligheterna att känna sig lycklig.” - ”Värdegrunden kan dock innebära en förolämpning mot människors intelligens eftersom den förutsätter att de förstår väldigt lite av det de håller på med.”- ”Vår ängslan har vi fått i arv.” - ”Vem ogillar mångfald? Alla tycker om mångfald. Konsultföretagen har frodats i mångkulturbranschen.”

 

Efter en dryg fjärdedel av boken ser man att den också växlar ut på delvis andra spår som leder till omvärlden, då blir det sannerligen inte mindre intressant. Lars Åberg kan till exempel USA, det har han visat många gånger, och här ger han multikultur-romantiken ett grått och mycket elakt mönster som bygger på långtida erfarenhet. Men han dyker ändå ner redan på Öland för att ställa den dräpande banala frågan: Är kränkthet en form av hemlängtan?

 

Ja, så kan det vara en metod för att ”organisera de goda minnena”. Just det gör vi, nostalgiker som vi är, eller uppvuxna i ett folkhem, tämligen homogent, som vi i hjärterötterna saknar, dagligen!

 

Våldet står ofta i centrum för Åbergs berättelser. ”Där gatstenen landar upphör Sverige” skriver han, och vi drar oss lätt till minnes de så kallade ”Koran-kravallerna”. Då kan vi tillägga att där gatstenen kastas har Sverige sedan länge upphört. Orten är ett annat land, ett främmande land.

 

Att islam i denna berättelse spelar en central roll är väl inte ägnat att förvåna? Det gör därmed också slöjan. Att Alexis de Tocqueville citeras är inte konstigare än att Koranen gör det. Sammanhangen och orsakerna står att söka i Åbergs resonemang. Så gör han en tillbakablick på alla våldsamma kravaller knutna till den senare boken och landar i slutsatsen att terroristerna som flög in i World Trade Center i grund och botten i grund och botten var kränkta!

 

Slöjan då? Hijaben i varje kvarter i Sverige, från Orten i storstäderna, till köpcentra och bostadskvarter i småstäderna? Åberg säger, och där tror jag att han har helt rätt, att ”normaliseringen av hijaben innebär således en normalisering av kvinnoförtrycket”. I vårt eget arma land har Högsta förvaltningsdomstolen så sent som 2022 slagit fast att ”det är en del av yttrandefriheten att föräldrar klär sina små döttrar i hijab”.

 

Så mycket mer hade kunnat anföras ur denna kloka, viktiga bok. Här känner vi igen Lars Vilks, vars milda personlighet och skapande själ skulle förintas i ett eldhav, vi känner igen jakten på konsensus där sossar och moderater i lika hög grad söker och strävar efter trivselnationalismen, och vi känner tyvärr också igen det språkliga förfall som i offentligheten blivit högsta ideal och där svenska språket – i Sverige! – blivit fritt villebråd.

 

Vi som alltid propagerat för jämlikhet i tredje världen borde oftare betänka att vi i vår aktiva vardag, politisk eller ej, ser till att cementera raka motsatsen till det som var lyckliga gatan.

 

Vill man förstå Sverige, och massinvandringens konsekvenser bättre, ska man läsa och begrunda Lars Åbergs nya bok. Den är alldeles för viktig för att spolas bort i floden av uselt formulerad stapellitteratur.

 

Det som händer ett folk som i långa tider knutit näven i byxfickan framgår klart. Katastrofen kan alldeles logiskt kallas kränkthet.

 

Anders Wikström (1953 – 2023)

 

Idag skulle han ha fyllt 73 år.

Anders Wikström (1953 – 2023) blev en av mina allra närmaste vänner. När hans syster Ulrika berättade att han somnade in på lille-julaftons kväll 2023 fick jag det definitiva och mycket mörka beskedet att en alldeles speciell och för mig så viktig människa var borta.

 

Genast kom tre ord för mig. Litteraturen, filmen och Holmen. Tidigt i vår bekantskap fick jag lära mig om roddturerna till och vistelserna på Kalvholmen, Holmen. Där fanns det ingen el och inget rinnande vatten. Men där fanns friden och friheten, tystnaden och stillheten. Jag skulle tro att det var den viktigaste platsen i Anders liv.

 

Som yrkesman hade Anders sin plats på Fiskars. Han bodde och levde i Billnäs med hustrun Eivor och sönerna.

 

Anders och jag förde en tät dialog om litteratur och film, men också om politik och existentiella frågor. Han var liksom jag själv en icke-jude med stort engagemang i judiska frågor, framför allt de som gällde kulturhistoria och sociala omständigheter. Den islamistiska massakern i södra Israel 7 oktober blev för oss båda en chockerande insikt kring judehatets ständiga närvaro i historien. Skuggorna från Förintelsen kom åter att hänga tunga över oss. Hur Israels svar skulle se ut kunde vi inte föreställa oss, då. Nu vet vi.

 

Inte sällan hade Anders lagt med tidnings- och tidskriftsklipp i judiska ämnen. Att han läste Judisk krönika var en självklarhet.

 

Han var därtill en gynnare av svenska småförlag. Jag har hört fler än en sådan förläggare berätta om ”en man i Finland som köper allt vi ger ut”. Den glädjen, att få skicka böcker till Anders Wikström, hade också min son med sitt förlag, liksom poeten Hans Boij (också han avliden) som fick alla sina tjocka böcker beställda av Anders.

 

Filmer i stora lådor kom vid flera tillfällen med posten. Anders hade en kännedom om enskilda filmregissörer jag aldrig hört talas om. Mycket av det han skänkte var amerikanskt, och alltid av högsta kvalitet. Men där fanns också djupa källor från Japan och Italien, två av alla de okända jag alltjämt botaniserar i. Omöjliga att värdera är dessa gåvor.

 

I alla avseenden var Anders Wikström en äkta humanist. Det handlar om en livshållning, inte något man skryter med. Livshållningen innebär inte minst hur man kan orientera sig i livet, så att meningen framgår både av handlingar och intressen.

 

När Putin-fascismen med sitt militära angrepp på och invasion av Ukraina blottade ännu en djup kris i vår samtid var ämnet självklart för Anders. Våra diskussioner om Rysslands framtid och krigets innebörd för såväl Finland som Sverige var många.

 

Med Anders död förlorade jag en vän med vilken den dagliga kontakten skänkte både mening och rikedom. Om det ekar tomt i huset i Billnäs, så ekar det tomt också här hos mig i Skåne. Mycket tomt.

 

 

Har man av en händelse luckor i sin läsning av Per Helges diktning finns nu en fantastisk chans att få alla de femtio årens utgåvor i en enda volym, från debuten Träffpunkter, som kom 1974 till Och dagen har sin gång, utgiven 2025.

 

"Slätterna i Flandern, fält stora

som härader och mer

Skyttegravarna vända mot varandra

blev nationer

på liv och död, i deras bottenlösa djup travades

varv efter varv av unga män från fjärran, de dog,

knappt visste de varför. Mild och förlåtande

var inte döden, men smutsig, ful, aldrig

så omänsklig som här i lerhelvetet

vid den stilla, vackra floden Somme"

 

(ur Sången om John från Hällerum: Fälten i Flandern, Folksånger, 2020) 

 

Han diktar sig således både djupt i de egna trakterna och ut i världen och vår historia. Det ger hans diktning något särskilt, något som man kanske inte alls var beredd på.

 

"Hösten kommer med tunga stövlar, dova steg

luktar inget, på sin höjd ruttet (…)"

 

(ur Snö ska falla, I rågången, 1992)

   

Det var nog så jag under många år vande mig vid att läsa Pers diktning. I samling efter samling fanns årstiderna, vädertyperna och människorna förankrade i landskapens olikheter. Femtio års diktning täcker denna nya, mycket generösa volym. Dess rikedom är så stor att redan när jag håller den i handen övertygar den. Det är ju fåfängt att försöka göra den rättvisa. Men jag har i alla fall berättat att boken existerar!

 

”Ett sådant år är det:

träden knäar överfyllda av frukter

 

Doften av äpplen löper som en

stambana genom huvudets geografi”

 

(ur Frukt och mörker,  Dessa tider, 1982)