Karl Aage Rasmussen: Svjatoslav Richter, pianist

 

Att skriva en biografi över Svjatoslav Richter blir också att skriva sovjetisk historia och därmed en krönika över alla de musiker, författare, bildkonstnärer och andra som förföljdes, deporterades, avrättades eller bara försvann. Det är just det Karl Aage Rasmussen så skickligt gör. Han väver samman det personliga med det samhälleliga.

Han säger att Richter levde ett rikt men solitärt liv. Ändå säger Richter i Bruno Monsaingeons film om och med honom: “Jag tycker inte om mig själv.” Det uttalandet ska man ta med en nypa salt. Rasmussen menar rent av att filmaren glider på sanningen en aning, eftersom den följande meningen “Så är det” uppenbarligen filmats vid annat tillfälle, eftersom Richter bär andra kläder. Nå, det kunde ändå vara en självbild som är sann, eftersom Richter inte minst blev känd för sin överdrivna självkritik. Han tyckte inte att mycket av det han gjorde dög. De flesta skivinspelningarna betraktade han som undermåliga. Ändå finns det i boken ett antal berättelser om stunder, konserter och enskildheter som fyllt Richter med glädje. Med sin japanske stämmare Teruhisa Murakami (också anställd vid företaget som stod för flyglarna) från 1967 och framåt, tror jag att den glädjen blev som störst för honom. På hemmafronten hade han det som allra lättast att som homosexuell man få vara ifred sedan han flyttat samman med Nina Dorliak, som också hon var homosexuell. Utåt sett var de nu ett stadgat par som slapp trassel med myndigheterna i det land där man rutinmässigt förföljde homosexuella. De två skulle leva ett långt liv tillsammans, hon i en vacker och ombonad halva av lägenheten, han i ett ytterst spartanskt inredd halva.

Med sitt tyska efternamn hade han det inte lätt. Fadern avrättades av Stalinregimen, som så många andra tyskättade under 2:a världskriget. Själv fick han ständigt försvara sig och flytta från den ort där han bodde för att komma undan alltför närgångna frågor. Ibland genom att hävda att efternamnet var judiskt.

Mycket av Rasmussens framställning bygger på Bruno Monsaingeons gripande film Richter: The Enigma, som finns på dvd. Det är till den jag själv går när jag vill se Richter spela och berätta. (Bruno Monsaingeon har tidigare också gjort film om Glenn Gould: The Alchemist som också den finns på dvd - för övrigt har Rasmussen skrivit om Gould i Den kreative løgn. Tolv kapitler om Glenn Gould, 2001).

Rasmussen är noga med att understryka hur mycket mytologi som omger Richter, men samtidigt säger han att mycket har korn av sanning i sig. Och trots att fadern var både pianist och pianolärare så anses Richter vara självlärd. Han gick sin egen väg och spelade “bara som det stod i noterna”, då han menade att interpretens betydelse var överskattad och att pianistens uppgift var att återge kompositörens avsikt.

Richters internationella genombrott kom när han fick lämna Sovjetunionen för en USA-turné. Ryska exilmusiker ville att han skulle stanna där, men rakt tvärtom sa han att Ryssland/Sovjet var det hem han trivdes i. Han anslöt sig till uppfattningen att det i den ryska traditionen fanns en sund patriotism, det som Rasmussen karaktäriserar med orden “en kärlek som är knuten till det själsliga livet” och “en instinktiv känsla som knyter människor till en plats och ett folk”. Richter menade att USA var likriktat och ytligt. Utomlands trivdes han bäst i Italien.

Richter drog in enorma summor västvaluta till Sovjet, alla hans turnéer organiserades av statliga Goskoncert, som besvarade alla önskemål om artister till väst, stoppade eller sände iväg dem och tog emot betalningen. Själv fick han bara behålla smulor. Ibland inte ens det.

Till detta kan läggas fakta som bidragit till den mytologiska bilden av Richter: han ville mot slutet av sitt liv spela i mörklagda lokaler där bara en liten lampa belyste partituret (sedan han slutat spela utantill), han kunde gratis spela i någon bondhåla mitt i vintern, och hade då vantar med avklippta fingertoppar på sig (“man blir varm när man börjar spela” sa han), och mycket mera, som konkret beskrivs i Rasmussens bok.

Som jag tidigare skrev, blir hans bok i mångt och mycket också en sovjetisk kulturhistoria, med fasansfulla exempel på uttryck för despotins sätt att styra, tysta eller uppmuntra. Vid sidan av detta blir boken en serie porträtt av de stora ryska kompositörerna och interpreterna, både de som fanns kvar i Sovjet och de som levde i exil. Särskild uppmärksamhet ägnar Rasmussen legendariska konstnärer som Prokofjev, Sjostakovitj, David Oistrach, Rachmaninov, Stravinskij, Rostropovich och en rad andra, liksom västerländska kompositörer som kom att samarbeta med Richter, som Benjamin Britten.

Vill man förstå hur det stora musikaliska arvet förvaltades i ryska/sovjetiska kretsar och hur villkoren såg ut under Stalintiden och framåt, är Rasmussens bok ett överskådligt, lättillgängligt och mycket lärorikt verk. Författarens essäistiska metod övertygar. Jag läser Richter-boken med samma glädje som jag läser Rasmussens övriga.

Det förlorade, det bortglömda, det i sjukdom sjunkna

Ölands södra udde vintertid. Foto: Astrid Nydahl

 

Åren går. Det jag trodde skulle bli vila och tystnad blev mest sjukdom och orosmoln.

Bläddrar jag i album ser jag det förflutna som vore det en dröm eller en osanning.

Ja, jag förstår sambanden. Jag vet att hjärtstoppet krossade det som innerst inne är jag. Inte en dag kommer jag ut för jag har glömt hur man går (och för sig).

Sedan den 1 januari har jag känt utomhusluften tio minuter.

Klagar jag? Det är ju löjligt att ens förneka det, ännu löjligare att göra det. 

Bland alla resor väljer jag att illustrera det förlorade med en bild från södra Ölands udde, allra längst ner, en magisk vinterdag. Det får mig också att minnas vår vän på ön, Kate Larson, som kom att betyda mycket. Visst var det både Simone Weil och Iris Murdoch vi talade så mycket om. 

Åren går. Varje dag börjar med att jag vill se eftermiddagens mörker sänka sig. Till sängs går jag allt tidigare, jag tar min sömntablett och vaknar jag mitt i natten tar jag ännu en.

Bland det förlorade finns så mycket, både i mitt eget land och de länder jag besökt. Också helt nära, som i Danmark och Finland.

 

Massa och makt - makt och massa

 

 

pöbel substantiv -n • folkhop som begår våldshandlingar; slödder, pack (Svenska akademiens ordlista)

 

Under åren har jag av och till fått kritik för att jag använder ordet pöbel. Av en mycket god gammal vän fick jag kritik för det nu med min nya bok. Jag förstår kritiken och jag tänker att det kanske uppfattas väldigt fel när man läser texter där jag skrivit om just en pöbel.

 

Nå, jag gick till SAOL och ser där en definition som inte omedelbart överensstämmer med min tanke, som mer lutar åt begreppet massa, och då i Elias Canettis mening, en massa där vad som helst kan hända, oavsett om det är en ”fotbollsmassa” eller en ”demonstrationsmassa”. När massan sätts i rörelse går varje enskild människa – varje beståndsdel av massan – med framåt, oavsett vad massan slutligen tar sig till.

 

Canetti menar att massan kan beskrivas med fyra drag: 1: Massan strävar alltid att växa, 2: Inom massan råder jämlikhet, 3: Massan gillar förtätning och 4: Massan behöver en riktning.

 

Den 23 september 1985 började jag läsa Elias Canettis Massa och makt. Det var avgörande läsning. Det jag inte riktigt förstått men anat från sommaren 1978 och framåt, och som hade med min brytning med den svenska ml-rörelsen att göra, var att frågan om massan var något långt mer än en politisk/ideologisk fråga. Det jag trodde räckte som ett avståndstagande och fjärmande från Lenins, Stalins, Maos och Hoxhas monolitiska idéer skulle visa sig vara något större: en uppgörelse med totalitarismen.

Det totalitära tänkandets rötter, förlitandet på massan som drivkraft för att föra dessa totalitära idéer till makten, skulle blottas och jag skulle allt tydligare se det som förband fascismen och nazismen med kommunismen, och det som förband de totalitära traditionerna med varandra. Massan var dessa traditioners drivkraft och historiska motor. Elias Canetti kunde skriva något som jag tidigare inte sett hos andra författare och filosofer:

"Så snart man har överlämnat sig åt massan, fruktar man inte dess beröring."

"Den öppna massan består så länge den växer."

"Den slutna massan förskansar sig."

 

Hela den 509 sidor tjocka boken, översatt till svenska av Paul Frisch, sönderfaller i något som närmast kan beskrivas som aforismer. Ändå går den att läsa som sammanhängande, filosofiska resonemang. 1981 års Nobelpristagare i litteratur var ingen ny bekantskap för mig. Genom Alvar Alsterdal hade jag redan läst honom i utdrag och i presentationer i Studiekamraten. Hans Massa och makt var däremot ny. Den enda romanen, Förbländningen kom ju redan 1975, och sedan de fina tunna volymerna, som bl.a. paret Edfelt översatte, sådana som Rösterna i Marrakesh, och sviten självbiografiska böcker med sanslösa titlar som Den räddade tungan och Facklan i örat.

Jag har öppnat Massa och makt hundratals gånger. Läst lite eller mycket. När jag slår igen den idag blir det med följande ord på näthinnan:

"I melankolin är man den som redan har blivit upphunnen och gripen". Jag vet att melankolin i Canettis teori är manins raka motsats, ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att jakten på atomiseringen och det solitära livet också rymmer ett element av mani.

Identitet och tillhörighet

 

Ja, Scarlett Johansson visar båda. Det är med bilden uppenbart att hon har både en identitet och en tillhörighet.

Varför tycks många tro att Israel är identiskt med bombflygets dirigenter i regeringsbyggnaden? Det är tvärtom så, att halva Israels folk i omgångar visar sin motvilja på gator och torg.

I hur många länder är det så? Var och när? 

Och ensamheten kan i sitt skenbart ljudlösa tillstånd krossa oss

På Brösarps backar 27 juni 2025. Foto: Astrid Nydahl

 

 

”Ett liv i stillhet är inte ett dåligt liv. Jag har lärt mig att det rentav kan bli det slags liv som räddar mig från nya sammanbrott.” Så skrev jag i Solitär i nyspråkets tid (Occident förlag, Kristianstad 2014).

 

 

Jag tänkte då förstås på psykiska sammanbrott. Vad jag inte visste var att mitt hjärta skulle stanna nio år senare, i maj 2023. Det kan jag nu i efterhand betrakta som det verkliga sammanbrottet. Det kunde ha dödat mig och det var också mycket nära. Det som räddade mig var att det fanns sjukvårdspersonal på samma ställe som jag och mitt sällskap.

 

Alltsedan tonåren var jag i hög grad en resande människa. Nyfiken på allt det som inte var ”himma i Malmö”. Världen kom mig till mötes i hemstaden, både bland arbetskamraterna på fabriken och i miljöer utanför den. Men det var först med resorna till Albanien på 1970-talet som jag vågade trotsa risken för sammanbrott. Det var där jag mötte helt nya utmaningar.

 

Rädsla och resor hör inte samman. Konflikter och vänskaper hör inte heller samman. Jag skulle bli mer än sjuttio år gammal innan jag förstod det. Nog hade jag haft konflikter – många gånger under årens gång – som antingen klingat av eller glömts bort. Många av dem av politisk karaktär. Men det var med min allra viktigaste och djupaste vänskap jag hamnade i vad som kunde se ut som en banal konflikt, som ändå skulle leda hela vägen fram till en brytning och ett slut på vänskapen. Det jag inte ens i min fantasi kunnat föreställa mig blev verklighet. Var jag skyldig till förloppet? Ja, det var jag. Men vi var trots allt två skyldiga! Ändå fick jag ensam bära den tunga bördan.

 

Skulle jag symboliskt talat nu göra bäst i att stanna hemma? Ja, det fanns inget val.

 

Rent fysiskt hade jag stannat hemma sedan hösten 2018. På våren det året gjorde jag min sista utlandsresa, då till Manchester och Liverpool. Min allt sämre hälsa fick mig att dra den enkla slutsatsen att det var slut med sådant.

 

“Solitude is presence, not absence.” Så skrev Patrick Lane i What the Stones Remember

 

Lanes ord kommer för mig när jag skriver. Så har jag nog alltid betraktat det solitära livet. Om man inte är närvarande i det är man inte solitär utan ensam. Och ensamheten kan i sitt skenbart ljudlösa tillstånd krossa oss. Så vill jag inte leva, inte ens när jag avstår resandet och vänskapen. Jag vill närvara. Jag vill vara nära. I stillhet.

 

Även om det tar emot kan jag lära mig att leva med detta nederlag. Det kommer att ta lång tid och det kommer att göra ont. Men ställd inför en situation jag varken kan blunda för eller förändra, får jag vara så ödmjuk att jag böjer mig för den och accepterar nederlaget. 

 

“John Daniel recalls, with honesty, flamboyance, tenderness and true regard for his father's life, his own journey toward manhood” kunde man läsa om den bok jag fick i gåva för många år sedan, Rogue River Journal.

 

Kan jag eller någon annan i detta vårt land tala om manlighet på det sättet? Jag har under de gångna årens läsning av denna amerikanska litteratur funderat mycket på vad som skiljer dem från oss. När nu det nakna våldet exploderade myndighetsvägen under presidentens beskydd, slog det mig med kraft att mycket som legat i historiens rötter, vilande så att säga, på ett ögonblick blottas och blir levande igen.

 

Konflikter och vänskap kan läsas också mot en sådan bakgrund. Män kan förolämpa varandra. Män kan bruka våld mot varandra. Men jag kan, stående bakom en gardin, betraktande allt som sker i det samhälle och den värld som omger mig, hoppas på ny kraft i vänskapen. Om det misslyckas kan jag bara återvända till Patrick Lanes ord. Utöver dem finns bara tystnad. Ensamhetens tystnad.

 

(Ur ett manus under arbete) 

 

 

Anne-Marie Berglund 74 år

Foto: Hideo Matsumoto

 

Idag skulle min kära vän Anne-Marie Berglund ha fyllt 74 år.

Anne-Marie Berglund. Breven, livet, litteraturen. Förord till boken Sedan möttes vi i Paris.

 

”Idag var det sista dagen för en tv-inspelning (…) Naturligtvis ångrar jag nu att jag inte hoppade av. Men roligt har jag haft de här inspelningsdagarna! Så roligt har jag inte haft sedan jag gick på en kurs när jag skulle arbeta som mentalvårdare” (ur brev 14/5-98)

 

Det blev 24 år vi fick tillsammans i breven. Det som började med svensk litteratur kom att bli en svindlande resa ut i europeisk kultur. Litteraturen och musiken blev vår starkaste förbindelselänk och i en nästan regelbunden veckotakt växlade vi breven mellan oss. Hon skrev från Stockholm, Esbo, Nice och på olika resor. Vår vänskap växte och med tiden kom vi att beröra också det mest smärtsamma och destruktiva, i våra liv. Genom litteraturen och de ord vi satte på det som vi, var och en, hade erfarit och upplevt. Om vi hade försökt oss på självcensur hade brevväxlingen dött. Det gjorde den inte, rakt tvärtom intensifierades och fördjupades den. Breven ledsagades ofta av böcker, tidskrifter, teckningar, akvareller, foton, cd-skivor. Alltid något som lyste upp vardagen fanns det med.

 

Sylvia Plath och Jean Rhys blev två av många författare som fanns med oss. Anne-Marie gav mig både Alexandra David-Neel, som sa att hon kunde springa innan hon kunde gå, och Flora Tristan, hon som på 1970-talet ”plockades ner från vinden och blev hjältinna åt de nya feministerna. Hennes ansikte trycktes på frimärken och hennes skrifter kom i nyutgåvor.” Vi hade båda två tagit med oss Fernando Pessoa från Lissabon och återkom ofta till hans kanske mest kända verk, Orons bok. Vi lyckade på olika vägar bygga en krets att vistas i. Inte sällan fanns där solitärerna.  I Dagens Nyheter skrev Anne-Marie i maj 2000:

 

”Sylvia Plath griper och griper, men inget blir kvar. Inte för henne själv. För oss. Vi vandrar i hennes flytande ström som i ett museum. Det gör mig sorgsen. Nästan arg. Det bästa är nog att bli arg, precis som den här dagboksflickan är, för varför måste allting dö? Också kärleken. Allra mest den, den dör nästan i samma stund den uppstår. Hur tillåter du det? Det är den viktigaste frågan jag vaskade fram ur dagboken.”

 

Det är just i dessa ord om utgivningen av Plaths dagböcker jag finner Anne-Marie själv. Alla våra brevår öppnade gång på gång det såret: kärleken som dör, och flickan som blir stående där, ensam och tom. Just flickan är Anne-Maries identitet. Glöm inte hennes flicklekar! Det livet skiljer sig radikalt från kvinnans, liksom pojkens från mannens.

 

Hennes brev var som bäst i sina prövningar av skrivandets och kärlekens villkor, de vandrade i såväl tanke som läsning, de kunde vara cafésittande eller som i Nice vindrickande vid havet. Men de kunde lika gärna vara prosaiska, sakligt närvarande i de ständiga färjeresorna till föräldrarna i Esbo. När de resorna var annat än sovande i en liten hytt under vattenlinjen, kunde de också bjuda på erotiska och andra äventyr till havs, som Anne-Marie tyckte om att återberätta för mig i breven. Också de äventyren blev som små litterära pärlor, inte sällan nära sagans värld.

 

”Här är en molnig dag till din hjälp. Ingen gassande sol”, skrev Jean Rhys i Sargassohavet. I de orden känner jag så väl igen sommarbreven från Anne-Marie. Var det något hon plågades av, så var det varma vindar och stekande sol som värmde upp hennes rum. Hade hon haft kraften hela sitt liv, hade hon flytt till havet för att simma och svalka sig. Istället stannade hon inomhus, vilket också gav henne de alltför tidiga morgnarnas sömnlöshet.

 

Som åren gick blev Anne-Marie allt mer distanserad från det som kunde kallas kulturvärlden. Hon tackade nej till inbjudningar. Hon lät flera färdiga böcker förbli outgivna. I ett brev skrev hon ”Du vet, sen jag tog tillbaka BOKEN så känner jag mig som en fri människa. Det är mycket underligt, men jag har blivit liksom frimodig.”  Sin lilla lägenhet beskrev hon i breven allt oftare som ”mitt fängelse”. Grannars oljud, hon kallade det ”borrpsalmer”, plågade henne. “När jag först kom till Lissabon…” skrev Fernando Pessoa, “hörde jag ofta hur någon i våningen ovanpå spelade skalor på piano”. Inte så sällan önskade jag att Anne-Marie skulle få höra sådant istället för tryckluftsborrande, när grannarna märktes av. 

 

Det är så självklart att det nästan inte behöver sägas: dessa fasansfulla, av betongen förmedlade oljud, var starkt nedbrytande för henne. Ämnet tog stor plats i vårt brevsamtal, eftersom hon hade starkt behov att ventilera det. Eftersom jag själv flytt Malmö när jag var runt trettio, visste jag vad hennes helvete lät som. I Malmös förorter lät det alltid så i lägenheterna. Den lilla lägenheten blev för henne då en form av tortyrlåda. I alkoholen fann hon vila och tröst. Men också en förbannelse och förstörare. Vi hade samma typ av förhållande till vinet. Jag visste av egen erfarenhet vad vinets tröst är för något, men också vad det kan ställa till med. I sina mest destruktiva stunder kunde jag inte alltid förstå hur jag - med endast ord som verktyg - skulle bistå henne. Men av något slags respekt har jag valt att inte mycket och inte allt för utförligt citera sådana helvetespassager ur hennes brev, även om de förstås förekommer.

 

Som ett stråk genom hennes brev gick känslan av mörker och misslyckanden. Jag fick ibland känslan av ett självförakt som var ohanterligt. Men det kunde snabbt bytas i en eufori av tillvarons små glädjeämnen, en utflykt till skogen för bär- och svampplockning, en kopp kaffe med släktingar i Finland, när hon  gjorde en av sina många resor för att besöka pappa Arne. Särskilt svårt drabbades Anne-Marie av mamma Ruts död. I och med den förlorade hon sin viktigaste samtalsvän. Men förlusten av Jacques, som låg långt bak i tiden, präglade henne ända till slutet. Han var en ständig referens och ett levande minne i våra brev.

 

I mina valda avsnitt ur breven finns det mycket som är utelämnat. Det handlar om tunga inslag i vardagen, liksom svåra avväganden i relationer, både privat och i livet som konstnär och författare. Ändå förekommer det ju saker som kan te sig oväntade. Det har, självklart, varit svåra avväganden i redigeringsarbetet. Vad ska finnas med, vad inte?

 

Under 2019 kom det vid många tillfällen signaler om att hon mådde mycket dåligt. Hela det sista årets brev citerar jag ur i denna volym. Ett dokument, skrivet den 22 mars 2019, kan uppfattas som ett testamente, men det blev aldrig bevittnat. Hon inleder det med att säga att hon inte mår bra och att hon "är rädd att lämna allt i denna oreda". De personer som nämns i dokumentet fick inte ärva henne. Det gripande är, att hon sist i det skriver: "Tack mina vänner och förlåt min djupa trötthet".

 

När livet gick mot slutet blev breven från henne allt kortare liksom vår korrespondens blev glesare, men jag förstod inte allvaret i det som pågick. Den 8 november 2019 skrev hon:

 

”Idag har Hans[1] hjälpt mig hela dagen. Nu måste jag be honom ta med det här brevet så du inte oroar dig. Förlåt… Skriver mer sen. Din Anne-Marie”

 

Efter ett sista brev, den 6 januari 2020, fick jag med dagliga telefonsamtal från gemensamma vännen Hans Boij följa hennes sista tid. Hon var i sin egen värld, på väg mot det definitiva slutet, som kom två månader efter det brevet. Jag vill avsluta med några ord ur ett tidigt brev från henne:

 

”Att stå i rampljuset är något jag gillar. Det är för mig en av verkligheterna. Jag finns. Jag är i min röst, i min text. Jag glömmer helt publiken sådana stunder och är bara” (december 97)

 

Låt oss behålla och bevara henne där, i minnets eviga ljus!

 

---

[1] Hans Boij, född i Vasa 1939. Debuterade som poet på Bonniers förlag 1965. Han har givit ut en omfattande mängd tegelstensvolymer med anteckningar, aforismer, dikter och annat i Författares Bokmaskins regi. Hans var en mångårig vän med Anne-Marie. Ofta gick de tillsammans på café eller utförde olika ärenden tillsammans. De sista åren var han hennes viktigaste hjälpare och stöd, trots egen hög ålder.

 

Födelsedag och efertanke

 Idag fyller min näst äldsta dotter 47 år. Samma ålder hade min hustru när vi träffades 1994. 

Allt förändras. Och aldrig mer kommer jag till London. Varken med henne eller någon annan. 

 

Ecce homo

 

Nu byter vi generation. När jag var ung kallade vi boken Äcklig människa. Nu är den Ecce homo igen och det får den förbli. En av mina döttrar fyller år imorgon, den blir rätt present till henne. 

Mellanmjölken

 

Var jag än möter dem, dessa 1900-talets intellektuella vänsteraktivister, ser jag att det som förenar dem är förenklingen, den svartvita som saknar alla gråskalor. Jag känner igen dem i högeraktivisterna. Jag känner igen dem i liberala mellanmjölksmänniskor. I varje politisk ideologi tycks den inbäddad: den svartvita verkligheten. Allt är sig likt, från Eslöv till Madrid, från London till Budapest.

Han är Putins politiska fånge

 

Publicerad 28 jan 2026 kl 05.00 i Expressen. Jag lägger ut den i sin helhet och refererar till hur viktig den är:

Historikern Jurij Dmitrijev dömdes till 15 års fängelse för att ha kartlagt Stalins brott. I dag fyller han 70 år i Putins straffkoloni, svårt sjuk och nekad vård. 

Tolv framstående intellektuella – däribland regissören Agnieszka Holland och Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj – vädjar till världens ledare att arbeta för hans frisläppande. 

UPPROP. Befrielsen av människor som förföljs av totalitära regimer måste förbli en av den internationella diplomatins viktigaste uppgifter. Just nu sitter mer än 4 600 personer fängslade i Ryssland på politiska grunder. Alla dessa måste friges. Men i vissa fall är frågan om omedelbar frigivning särskilt akut – och en fråga om att rädda liv.

Ett sådant fall är Jurij Dmitrijev, en av de första politiska fångarna från den nuvarande vågen av Putins repression. Han greps på falska grunder i december 2016 och har suttit fängslad i mer än nio år. I dag, den 28 januari, fyller han 70 år. 

Han tillbringar sin födelsedag i en straffkoloni med högsta säkerhetsklass i Mordovinien.

Flera av hans kroniska sjukdomar har förvärrats under tiden i fängelse. I stället för vård har Dmitrijev regelbundet bestraffats för sitt tillstånd: han har placerats i isoleringscell för att ha suttit ner på sin säng dagtid, eller för att inte ha utfört sin morgongymnastisk tillräckligt aktivt.  

Men utebliven sjukvård kan snart visa sig livshotande.

Trots misstänkt cancer har Dmitrijev förvägrats diagnostiska tester under tre års tid. Enligt hans dom återstår sex år i fängelse. Men utebliven sjukvård kan snart visa sig vara livshotande. 

Anledningen till åtalet mot Jurij Dmitrijev var hans forskning om den stalinistiska terrorn i Karelen i norra Ryssland och hans insatser för att bevara minnet av dess offer. Dmitrijev var ordförande för den karelska avdelningen av den ryska människorättsorganisationen Memorial. I 30 år lokaliserade han massgravar och återskapade de mördades öden med hjälp av arkivmaterial. 

Tack vare hans insatser kunde ett stort antal minnesplatser över Stalins brott upprättas, däribland i Sandarmoch, en av de mest kända avrättningsplatserna mellan 1937 och 1938. 

Han återkapade tusentals offers biografier, däribland fler än hundra ur Ukrainas så kallade ”avrättade renässans”: författare, poeter och regissörer. 2014 fördömde Jurij Dmitrijev kraftfullt det ryska agerandet i östra Ukraina. 

Falska anklagelser och 15 år i straffkoloni.

För sitt arbete har han tilldelats många utmärkelser, inklusive det polska gyllene korset (2016), Helsingforskommittén i Moskvas människorättspris (2017), det tyska Lev Kopelev-priset för fred och mänskliga rättigheter (2020) och norska Helsingforskommitténs Sacharovpris (2020). Belöningen från de ryska myndigheterna? Falska anklagelser och 15 år i straffkoloni. 

Vi uppmanar regeringstjänstemän i USA, EU och Storbritannien, liksom representanter för internationella organisationer, att använda alla tillgängliga diplomatiska och rättsliga medel så att Jurij Dmitrijev kan friges så snart som möjligt. 

Hans 70-årsdag, firad i fängelse, är ett viktigt tillfälle att påminna om hans gärning – och det faktum att ett omedelbart frisläppande kan vara hans enda möjlighet att någonsin få återse sin familj

Av 

Svetlana Aleksijevitj, författare och Nobelpristagare i litteratur

Anne Applebaum, historiker, journalist och Pulitzerprisvinnare 

Irina Galkova, historiker, Memorial

Jessica Gorter, dokumentärfilmare

Agnieszka Holland, filmregissör

Vladimir Kara-Murza, journalist, människorättsaktivist och tidigare polisk fånge

Jevgenija Kara-Murza, ordförande för människorättsorganisationen 30 oktober 

Tomasz Kizny, fotograf och journalist 

Sergej Lebedev, författare och journalist

Berit Lindeman, generalsekreterare för den norska Helsingforskommittén

Jonathan Littell, författare, Goncourtpristagare

Adam Michnik, chefredaktör Gazeta Wyborcza

Oleg Orlov, ordförande för människorättsorganisationen Memorial och tidigare politisk fånge                                 

Ljudmila Ulitskaja, författare, mottagare av ryska Bookerpriset

Nicolas Werth, historiker och ordförande för Memorial Frankrike

Jevgen Zacharov, människorättsförsvarare, leder Charkivs människorättsgrupp            

---

Översättning från engelska Anna Hellgren

Texten publiceras samtidigt i Le Monde, Moscow Times och Expressen. 

Årets högtidsdag till minne av Förintelsen hade en delvis ny karaktär. Många av mediernas artiklar handlar nämligen om det oförskämda judehat som öppet manifesteras i vårt land. 

Döda judarna har blivit ett så kallat frihetsbegrepp. Det är ofattbart korkat och lika dumt som alla banderoller i de propalestinska vandringarna, som om det ena folkets frihet skulle kräva det andras död. 

Judehatet lever i varje generation men förblir lika obildat och fördummande. Det är därtill en skam för vårt land och folk. 

Läsning på Förintelsens minnesdag

 

När jag läser Peter Handbergs bok Världens yttersta platser. Judiska spår slår det mig att jag inte läst något som ens liknar hans. Det är en mycket originell och djupt personlig resa till platserna för några av Förintelsens katastofala missdåd, och därtill en bok som ner i detaljer på gatu- och kvartersnivå berättar om vad som hände, och hur det påverkar dagens situation. 

 

Handberg är en författare som alltid är väl påläst och som djupdyker i sina ämnen, oavsett om han vill gå i Thoreus fotspår, som i Jag ville leva på djupet, eller skriva Berlinmurens historia, som i Släpp ingen levande förbi: berättelser från murens Berlin. Han är dessutom en fin skönlitterär författare och en översättare, främst från tyska, av hög klass. Just inför Världens yttersta platser har han översatt Alfred Döblins bok från 1925, Resa i Polen. Den självklara och geniala idén är förstås att resa i det som en gång var kulturellt och historiskt rika, men socialt fattiga och av misär präglade, judiska samhällen, som med Förintelsen i princip helt skulle komma att utplånas. 

Det är en fruktansvärt svår bok att läsa. Det svåra består i mötet med fakta som skriker ut en nöd och förtvivlan inför det som världen lät Hitlerregimen och alla dess allierade göra. Handberg skildrar by efter by, samhälle efter samhälle, där snart nog inga tecken finns kvar. Överallt talar han med de sista överlevande, som varit vittnen till massakrerna eller som i sina familjer själv drabbats av den vanvettiga mördandet. Ibland besöker han resterna av en synagoga, ibland blir han visad till massgravarna och platser där morden begicks. Ibland berättar han om det som inte syns. Också de sunkigaste miljöer träder han in i, för han vill höra människor berätta och han är för det mesta beroende av tolk.

 

Det är idag två länder han reser i, Polen och Ukraina. De platser i Ukraina som drabbades så hårt tillhörde Polen under Förintelsen, som storstaden Lviv, där kanske så många som en fjärdedel av stadens befolkning var judisk. Staden har också en blodig historia under första halvan av 1900-talet, då ukrainarna genomförde pogromer mot judarna. De pågick också under krigsåren från 1939 och framåt. Som bekant fanns det människor runt om i Europa som gärna hjälpte tyskarna, och ibland till och med gick före med massmord innan de ens nått fram med sina militära styrkor.

Peter Handberg tar tillfället i akt att diskutera vår samtid. Människor säger ju att de flesta av oss numera är rasister och att behandlingen av muslimska flyktingar påminner om vad judarna utsattes för. Handberg skriver detta, om vart Europa nu är på väg:

 

”En kontinent av yta, kommers och oförstånd; rädsla, och ledande politiker, politiskt korrekta räddharar utan bildning eller nyanser i tänkandet (…) Det komplicerade ordet ’kärlek’ har tömts på innehåll, ordet ’fascist’ har nötts sönder till leda och oigenkännlighet (…) Att det ibland krävdes att en stat var mer repressiv för att upprätthålla ordningen i riket och vid dess gränser, för att över huvud taget bestå, inordnades av de ’goda’ helt enkelt under ’fascism’”.

Peter Handberg är ingen populistisk agitator, men i små korta stycken som detta får han in också den samtida europeiska utvecklingen och ställer den mot en omfattande totalkatastrof. Det räcker inte att skrika fascist efter folk. Det är rent av skadligt eftersom det i sak oftast är fel. 

 

Jag ska inte gå in i den konkreta Förintelseberättelsen i Polen och Ukraina. Istället nöjer jag mig med att konstatera att detta är något av det mest gripande, omskakande och övertygande jag läst i ämnet. Handberg har inte gjort det lätt för sig, hans noggrannhet har säkert kostat honom mycket oro, vrede och sömnlöshet. Förintelsen är, vid sidan av allt annat, ett exempel på människans absolut vidrigaste sidor. Inga illusioner har jag, vi lär inte av historien som det ofta sägs, men på individnivå finns det sannerligen något att både lära och lägga på minnet.

 

Människans nödvändiga val

 

Att envist påminna om Förintelsen - år efter år - se där en plikt inför nuets och framtidens okunskap, glömska och medvetna ljugande. Inför morgondagen tar jag detta andetag och återkommer i ämnet.

Men Förintelsen betraktar jag genom individerna. Ingen kan med sitt förstånd minnas så många offer. 

En människa som vigde sitt liv under de avgörande åren åt kamp mot judemördarna, var Karl Berman. Jag hade privilegiet att lära känna Kalle och när det begav sig öppnade han kring alla hemligheter och berättade för mig. Det blev Människans nödvändiga val. 

Kalle var en av männen bakom räddningen av de danska judarna. Just i dag minns jag honom och några av de räddade judar jag mött i Sverige och Israel.

Detta uppslag är läsbart om du klickar på det

BRÖLLOPSDAGEN. Vad ögat vill se

 

Det är juni månad. Jag ser snödrivan.

Men ögat bedrar mig. Det är en driva vit sand.

Det är ett vanligt fenomen, men för det mesta låter vi det ske. Det bedrägliga tilltalar oss.

Att vi igår firade vår 23:e bröllopsdag var däremot helt sant. Lika sant är att vi firat 30 år som par.