Zygmunt Bauman

 

Får man lov att avstå från ständig konsumtion? Är man en konstig människa om man inte vill ha alla dessa varor? Det livsmönster som kommit att kallas konsumism har analyserats av många. Bäst av alla skrev nog Zygmunt Bauman (1925 - 2017), som tagit sig an ämnet.

Begreppet konsumism betyder att vara beroende av och lyssna till locktonerna från den industri som förser oss med prylar och upplevelser, allt ifrån prydnadssaker till resor. Konsumenten jagar efter den kick som kan ersätta ledan och vardagligheten. Konsumismen säger till människan att hon får ett värde först när hon lagt sina pengar på porslinskatter, skor, parfymer, kläder, bilar, resor. Om hon vill leva i enkelhet, i tillbakadragenhet, i sitt hem, med sysslor hon själv valt, är hon en usel medborgare. Utan konsumtion från medborgarna stannar hjulen i den industri som "sysselsätter" dem. Utan konsumtion inga fler "framsteg".

I konsumismens epok har också själva den fysiska resan blivit en vara, en "upplevelse". Flygplatserna är mer storvaruhus än terminaler, resenärerna ska förflyttas enligt en noga kalkylerad plan där de utsätts för så många inköpsfrestelser som möjligt, innan de går ombord på planet för att ta del av "specialerbjudanden". Väl framme på destinationen tar den stora och huvudsakliga "upplevelsen" vid och de hamnar i stora sällskap med kameraförsedda landsmän, och vaggas till ro av inköp och underhållning, och upptäcker på resans sista dag att den avkoppling och frid de sökte inte fanns att tillgå.

Konsumismen är också den epok där människan aldrig blir nöjd med det hon har. Tv-apparater, datorer, mobiltelefoner och andra maskiner måste till synes bytas ut, även om de fungerar felfritt. Allting ter sig vara "last years model" och då kan bara det alldeles nya duga.

Men det finns också en annan dimension som inte har med detta att göra: oavsett om en sak är gammal, både faktiskt och skenbart, eller om den är ny, kan konsumismen alltid argumentera för fler inköp. Har du till exempel de rätta högtalarna till din i och för sig endast tre år gamla stereoanläggning? Har du en dvd som du kan spela in på? Inte, då är det dags att byta den icke-inspelningsbara dvd-spelare du har! Så kan man i oändlighet argumentera för nya inköp. Garderoben kan vara alldeles full av kläder, men om något annat annonseras – som är snyggare, bättre, lämpligare – så kan det klädesplagget köpas in ändå.

Så ser konsumismen som livsstil ut för mig. Och det var utifrån det jag läste Zygmunt Baumans bok. När jag läst färdigt slog det mig hur mycket av Baumans tankar som formulerades redan av Pier Paolo Pasolini (1922 - 1975). Skillnaden är att Bauman utifrån ett brittiskt perspektiv vidgar resonemanget till att gälla hela den "rika" världen, medan Pasolini alltid utgick ifrån specifikt italienska förhållanden.

Jag funderar mycket på innebörden av konsumismen som ett slags "sista stadium". Vad väntar oss efter detta? Kan det komma en vändpunkt före nästa förödande storkrig? Kan en världsomspännande kris av ekonomiskt och ekologiskt slag förändra beteendet, eller är de ekonomiska krafterna och ideologierna så starka att få kan stå dem emot?

Jag är pessimist. Jag har svårt att föreställa mig en förändring i de djupt rotade mönster som styr vårt agerande. Bara en rent fysisk isolering – på landsbygden utan möjlighet till kontinuerliga besök i köptemplen – kan göra det möjligt. Det kan vara ett sätt att fly konsumismen. Jag säger inte att det är den enda vägen. Jag säger bara att det är en väg som skulle passa mig, som skulle rädda mig undan konsumtionens dårskap. Zygmunt Baumans bok visade hur mörk framtidsprognosen måste bli.

 

Hannah Arendts The Crisis in Education

 

Jag läste Hannah Arendts The Crisis in Education och jag måste säga att där fanns massor som fick mig att haja till: texten är publicerad 1954, då jag var två år gammal, men kunde lika gärna ha varit en direkt kommentar till vår samtid.

Det jag särskilt fäste mig vid i texten var sidorna 177 – 181, d.v.s. andra delen av essän, som tar upp tre ”tre grundläggande antaganden” som samtiden gör av barn och skola: 1/ Att vuxna bara finns där för att hjälpa barnen, att de egentligen ska finnas i sin egen ”barnvärld” utan att lärare eller föräldrar lägger sig i, 2/ antagandet att läraren egentligen bara ”ligger ett steg före” eleverna, att de i skolsalen är jämlikar och att de tillsammans, utan lärarens auktoritet, utforskar tillvaron, och 3/ att man bara kan lära och förstå sådant som ”man själv har gjort”. Allt detta ska, säger Arendt, leda till att de vuxna ”respekterar barnets oberoende”. Detta är, säger hon, bara ”ett svepskäl” och leder till att eleven lever i en ständig barndom där bara leken anses vara en giltig metod för inlärning.

Se där, en beskrivning av 2000-talets Europa! Den evigt unga som i shoppingkulturen vägrar bli vuxen: en rockmusikens och trendernas fånge som vill ”ha roligt” och ”leva livet” istället för att via bildningen och kulturen blir en mognare och ansvarstagande vuxen människa. Hannah Arendt säger att detta skolväsende egentligen bara leder till ”majoritetens tyranni”.

Barnet "förbjuds” att mogna och måste inordna sig i den ”verkligt tyranniska auktoritet” som massan har att erbjuda. Hon menar att skulden delvis ligger i den moderna psykologin och i en pedagogisk metod som vägrar erkänna att det är det förflutnas kunskaper som alltid måste föras vidare till en ny generation. Skolans kris speglar en mer allmän kris och instabilitet i det moderna samhället. Den moderna undervisningen hejdar varje försök att utveckla barnet så att det lämnar barndomens värld. Den hindrar också läraren om han eller hon ser sig som en förmedlande länk mellan det förflutna och nuet, därför att det skulle kräva en särskilt stor respekt för det förflutna. Hannah Arendt citerar Polybus som säger, att den som undervisar måste ”vara värdig sina förfäder”.

Essän The Crisis in Education finns i Hannah Arendts bok Between Past and Future (Penguin Classics 2006).

Mikael Enckell

 

Det finns i hela Mikael Enckells (1932 - 2025) författarskap en tråd som ibland är en tunn, tunn guldtråd och ibland en pulserande hjärteröd tråd som färgar allt det andra i texterna. Den tråden, hur tunn eller tjock den än är, kan sägas prägla också denna bok. Tråden är judendomen. Vi kan kalla det för ett judiskt kulturarv, eller en världsbild som präglats av denna urgamla tradition. Och det viktiga i sammanhanget är att Enckell bar denna tradition med sig som icke-jude. Han var inte den förste att göra det, men han gjorde det med ovanlig stil och skärpa. Här var det inte fråga om några banala ”min bästa vän är jude”-bekännelser, utan faktiskt och i högsta grad ett levande och utvecklande förvaltande.

Att det judiska är närvarande i europeisk kultur kan te sig svårbegripligt, eftersom de flesta människor i det postmoderna, konsumistiska samhället skurit av de flesta trådar bakåt. Inte ens några rottrådar syns i offentligheten. När man använder ordet judendom kommer tillbaka endast några ryggmärgsreflexer som har antingen med förintelsen eller med den israeliska staten att göra, som om ett folks kultur, religion och vision kunde begränsas till dessa två, i och för sig synnerligen avgörande steg i den judiska historien. Enckell visar att det går att röra sig på ett djupare plan, ett där arv och kultur är en del av den egna andningen och det förhållningssätt man visar gentemot sin samtid och de människor som finns runt en.

Mikael Enckell  talar om förintelsen som ”ett för Europa ohanterligt mysterium”. Han ger uttryck för en syn på folkmord och det vi senare lärde oss kalla för etnisk rensning som jag själv i allt väsentligt delat. Men jag är numera, inte minst efter folkmorden i Bosnien och Rwanda, tveksam till begreppet ”mysterium”. Är det inte rentav så att de välplanerade, vid skrivborden kalkylerade och strategiskt beslutade, folkmorden är allt annat än mysterium? De tycks mig i första hand vara uttryck för det faktum att det numera är praktiskt möjligt att mörda ett folk utifrån industriella metoder och massaktioner. Om man före det har bedrivit en aggressiv kampanj i medier, kyrkor, organisationer, styrd från stat och härskande parti gentemot en folkgrupp som alla problem kan projiceras på, återstår det för maskinen/apparaten att skrida till handling.

Pliktkänslan hos de tyska tjänstemän som ansvarade för järnvägstransporterna i kombination med alla andra - från fastighetsskötare till frontsoldater och terrorns och dödens hantlangare verksamma i lägren - var förutsättningen för Förintelsen, inte något mystiskt eller mytiskt väsen som stod över samtidens judehat och folkuppvigling. Däremot delar jag Enckells slutsats att Förintelsen idag är något som angår – eller borde angå – hela den europeiska kontinenten och dess medborgare.

Enckells bok är inte en programmatisk text. Den är djupt förankrad i en personlig erfarenhet. I den ingår familjebakgrund, yrke och vägval. Jag läser den så som alla goda essäer ska läsas: som ett försök och en fråga för läsaren att grunna vidare på. Sådana böcker är mycket ovanliga och det är inte sällan man måste vända sig till den finlandssvenska kulturkretsen för att finna dem.

 

Grattis till Björn! Hans fina litteraturblogg Bernur fyller 20 år idag

11 maj 2026

Min blogg fyller 20 år i dag!

Skrämmande nog fyller min blogg 20 år i dag. Så länge trodde jag inte att den (jag) skulle hålla ut, men så blev det. Firandet blir stillsamt. 

Grzegorz Flakierski: Mormor Lea (Celanders förlag)

Är du bekant med den judiska historien i Polen och Ukraina? Är begrepp som shtetl välbekant för dig? Då kan vi börja där. Flakierskis kärleksfulla, bitvis klämkäcka berättelse om ett djupt allvarligt ämne utspelar sig i just den kulturen och geografin.

 

Varför han måste skämta/skoja så mycket, också ner i de språkliga detaljerna, vet jag inte. Men det är ändå en viktig bok om centrala ämnen i det av judehat, fördrivningar och massmord präglade Europa, där också den förkvävande och förljugna varianten av kommunismen kom att bli statsideologi, ända in i privatbostäderna. Just dessa aspekter skildrar författaren med finess utifrån en stor kunskap.

 

Grzegorz Flakierski är ingen duvunge i litteraturen. Den som söker på nätet hittar hans böcker.

 

Förlaget berättar:

 

Lea Nadler föddes i en fattig familj i en shtetl i det som då var en del av Österrike-Ungern och sedan blev en del av östra Polen och idag är en del av västra Ukraina. Här skildras hennes flytt till den stad som då kallades Lwów, men idag är mera känd under namnet Lviv, och hennes engagemang i den kommunistiska rörelsen i Polen, samt tillvaron som ensamstående mor i trettiotalets Polen. Kampen för att överleva under den nazistiska ockupationen och livet i det nya socialistiska Polen fram till den påtvingade utvandringen till Sverige efter den ökade antisemitismen i slutet av sextiotalet. En berättelse om kamp, segrar och nederlag, svek och besvikelse.

Romanen ”Mormor Lea” är ett levande porträtt av en stark kvinna, hennes kamp för överlevnad mot alla odds, strävan efter ett bättre liv och hopp om en rättvisare värld. Hennes liv utspelar sig mot en bakgrund av 1900-talets dramatiska historia, med blodiga världskrig, skoningslösa revolutioner och radikala samhällsomvälvningar, som ständigt hotar att krossa den lilla människan i händelsernas mal- ström.

Författaren Grzegorz Flakierski är född 1956 i Polen och kom till Sverige som tonåring. Efter fil. kand-examen i humaniora vid Stockholms universitet har han haft en rad olika yrken. Idag bor han utanför Kramfors och är verksam som kulturskribent och författare.

Håkan Berlin: OR. Noveller och anteckningar (egen utgivning 2026)

 

Författaren är en äldre skånsk man med ett intressant och brokigt förflutet. Jag stötte första gången på honom 1990 i en antologi där han medverkade. Den texten, som verkligen var värd lovord, återkommer i denna bok, och slår an tonen.

 

Bokens texter är av två skilda slag. Dels litterära skapelser med fiktiva personer, dels texter där Berlins jag är berättarrösten. De senare gör starkast intryck på mig. Av en lustig tillfällighet är han uppvuxen i den del av Malmö där jag själv levde mina första fem år.

 

Malmö är den viktiga platsen för bokens texter. Klangen känner jag både språkligt och sakligt igen mig i. Här dyker rent av Lorensborg upp, den del av Malmö som formade mig fram till sjutton års ålder.

 

Problemet med den sympatiska boken är att det inte någonstans anges hur man beställer och/eller köper den. Det begränsar författarens möjlighet att nå ut med boken.

 

Lorensborg, Malmö. Foto: Astrid Nydahl

 

Var kan den fria människan leva?

Jag citerade honom utförlig igår och plockar en drabbande mening för dagens blogg:

"Det finns inte en vrå på jorden, där en fri människa kan finna en hemvist." Miguel Torga

 

Brösarp. Foto: Astrid Nydahl

 

Det är förstås ett av de riktigt svåra livsvillkoren. Jag har i stora delar av mitt vuxna liv letat efter en sådan vrå, utan att finna den. Huset vi hyrde i tjugo år var det närmaste vi kom. I det fanns tillräckligt med rymd för att låtsas.

 

 

Miguel Torga

 

Miguel Torga har ni säkert sett. Ibland förvånas jag över att hos honom finna det slags civilisationskritik som idag av den politiska klassen betraktas som extremism. På 1950- och 1960-talen formulerade han radikala tankar om sin vantrivsel i kulturen, denna läkare och författare som tidigt blev ett så stort namn i sitt eget land.

"Vi är tillbaka i folkvandringarnas tid, vi invaderas av ideologier i stället för av barbarer. Världens värdetillgångar ser ut som ett skövlat fält. Människosjälen liknar en videkvist som vrider sig under intoleransens alla stridiga vindar. Ingen ande, hur ointresserad den än är, får frid inom sitt gebit. En sådan lycka får endast de trogna lycksaliga njuta, som står i harnesk mot varandra i sina många samfund, politisk, religiösa, ekonomiska, litterära, kulturella eller andra. Precis som i primitiva samhällen ingår man antingen i en klan och godtar gemenskapens credo eller också förlorar man rätten till sitt eget liv. Till liv och död, för samma intolerans kan drabba eller drabbar den förtappades minne. Avskildhet är inte längre möjlig i våra dagar. Det finns inte en vrå på jorden, där en fri människa kan finna en hemvist." (Coimbra den 14 september 1961, ur Inre frihet, översättning av Arne Lundgren)

Redan två dagar senare konstaterar han:

"Städerna har blivit monumentala bländverk av betong och rovgirighet, och människorna som bor där har blivit bländverk i miniatyr av kött och tanke. Var och en som fortfarande längtar instinktivt efter det enkla, det omedelbara, det sanna måste fly dem så ofta man kan och återvända till hembygden. Om inte annat så för att konstatera, hur långt man kommit i sitt förfall..."

Upprepas 1930-talet? Lördag i tvivel

 

Judehatet blir allt tydligare. Det handlar både om hatet mot Israel, de judiska folken och de enskilda judarna.

Det fyller mig med äckel, av en sort som alltid börjar med tvivel. Vad tvivlar jag på? Sist och slutligen på själva livet. Hur skulle man orka mobilisera mänsklighet när historien upprepas? Vad finns bortom judehatet på gator och torg - annat än en upprepning av det förflutnas allra värsta händelser.

 

England, Wales och Skottland i lokalvalen

Skärmdump från Svenskan

  

När jag skriver detta under fredagsförmiddagen pågår ännu rösträkningen. Men om man slår ett öga på tabellen nedan är ord onödiga. Om man redan nu hade tittat på dessa siffror hade situationens radikalitet stått klar. De hittills stora två partierna hamnar på förkrossande minus, medan Farages parti slår i taket. Liberaldemokraterna och judehatarna, de gröna, står på plussidan i dessa lokalval. Mot Farage verkar ingen kunna hävda sig. Vad säger det om England, Wales och Skottland?

Detta är i hög grad en "magfråga". I norr sprider en beklämmande fattigdom ut sig. Redan Boris Johnson förstod allvaret när han reste runt där för att värva röster. Boende blir en allt större del av utgifterna och arbetslösheten erbjuder ren misär. Lokalvalen visar hur desperation kan se ut, ändå är det inte ens hälften av de berättigade som deltar. Stöddige Starmer, som för krig tillsammans med Trump, lär få avgå ganska omgående.

"Reform pekar på den ekonomiska krisen som förklaring till partiets växande stöd.

– Folk blir fattigare, sade Richard Tice under valnatten och lade skulden på de två stora partierna."

 

August Palm och bildningsfrågan hos Henrik Bohlin

 

August Palm, den kände socialistiske agitatorn, besökte Kristianstad påskdagen 1884 och höll ett tal inför cirka hundra personer på en äng vid Näsby fält. 

Det lär finns ett mindre minnesmärke där, men det kan också ha utsatts för vår ökända huliganism.

Palm omnämns i denna nya, mycket fascinerande bok av Henrik Bohlin. Han skriver bland annat:

Palm klagar över "det myckna bildningstjut" som socialister bombarderas av från liberaler och talar om hur de vill "förvandla hela arbetarfrågan till en bildningsfråga."

Ack ja, det hade sannerligen inte varit så dumt i vår tid, när ingenting tycks få lov att bli en bildningsfråga.

Henrik Bohlin, professor i idéhistoria, född 1961 och anställd vid Södertörns högskola, har skrivit denna mycket lärorika bok. Som dessutom är vad man numera brukar säga, "lättläst". 

Början på dagarna

 

Alla stenar, alla hav, alla sjöar. All frihet, all lätthet.

Jag bläddrar bland Astrids bilder. De väcker minnen, ibland starkare än jag vill ha dem.

Nu börjar vi dagarna med den mycket korta promenaden till bänken. Mina fötter plågas av krampen, men den lättar när vi går, hållande hennes hand.

Jag arbetar med utskickslistan för min nya bok. I första utskicket kommer bara de allra viktigaste med. Det är ju inte billigt med postens bokpåsar eller frimärken. Vi får se när jag håller böckerna här hemma. 

 

Böckerna som dammsamlare

 

Varje gång ett dammfragment faller från sänglampan ner i mitt ansikte slår mig tanken: allt det jag burit hem under åren i form av tidningar, tidskrifter och böcker förvandlas sakta till just damm. 

Böcker håller olika kvalitet och förintas i olika hastighet, men de flesta blir outhärdliga dammsamlingar ganska tidigt. 

Sagt upp bekantskapen...

 ... med Facebook. Varje gång jag gick in och såg flödet kom det växande äcklet. Men jag ville ha kvar kommunikationen med viktiga människor. 

Nu har jag valt att lämna helt. Den här bloggen har jag drivit i två årtionden under olika namn. Det fortsätter jag med.