Ordet god...

 

"Ordet 'god' har en obehaglig bismak" skriver Bertolt Brecht i Flyktingsamtal (svenska 1974 i Herbert Grevenius översättning).

 

Det är just den obehagliga bismakens epok vi lever i. Nyorden klibbar fast vid de gamla och upphöjs till moralisk standard. Det sker med nödvändighet när vårt språk blir till politiska vapen för att upprätthålla en bestämd maktordning.

 

Wolf Biermann skriver i Daidalos fall (svenska 1992 i Per Landins översättning):

 

"Slavar talar helt enkelt slavspråk, det är inget att säga om! Den som gör sig lustig över det måste själv ha vågat opponera sig. Och den som öppnar käften får den ibland tilltäppt. Det vet jag av sorglig erfarenhet."

 

Brecht och Biermann fick båda erfara hur deras tyska språk gled in i godhetens och tyranniets sfär. Två olika epoker, delvis sammanvuxna kring nazismens fall och DDR:s grundande, men samma fenomen. Vilka lärdomar har vi dragit av det? Inga alls verkar det som. Också i de formellt demokratiska, parlamentariska samhällsordningarna ser vi hur makten medvetet och med yttersta raffinemang använder språket som maktmedel. Ordet "god" är förstås alltid med i det, som en underliggande harmonisk ordning som varken rubbar eller förför. Den bara finns där och det är upp till oss att identifiera oss med den. Vi har inte minst sett hur förskjutningarna gör diskussioner i princip omöjliga. När den politiska hydran smälter samma till ett odjur med minst sju huvuden kan man inte argumentera mot de politiker och journalister som kallar det "stabilitet", "ordning", "lösning". Det är ju varken det ena eller det tredje.

 

Vem av oss gör som Biermann, "öppnar käften för att få den tilltäppt"?

 

Foto: Astrid Nydahl

Rapport från kräftsäsongen av Richard Swartz

 

Rapport från kräftsäsongen heter Richard Swartz senaste och förmodligen sista bok. Jag köpte den av det enkla skälet att jag tycker mycket om det han skriver, och inte minst för att boken ansluter till Ostron i Prag, 2022, och Loppmarknad 2023.

 

Men någon recension skriver jag inte. Hur kan kan recensera en svårt sjuk författare som ganska nyligen förlorade sin hustru? Det kan – och bör – man inte göra.

 

Hans hustru Slavenka Drakulic föddes i Rijeka 1949, och avled i Sovinjak i Istrien för bara en dryg månad sedan. Henne läste jag mig till kunskap hos, framför allt under de grymma och förgörande krigen i Bosnien och Kroatien.

 

Under många års läsning av de två författarna lärde jag mig att de hade sina hem i Wien, Stockholm och Istrien. Kanske också på fler platser. I författarskapen blev det mycket tydligt och bidrog till rikedomen.

Nu har jag läst Rapport från kräftsäsongen två gånger. Det blir säkert en tredje.

 

En dråplig liten sak vill jag gärna citera. Terapeuterna Lena och Lotta är på besök. De har förstås med sig ett formulär där den sjuke ska besvara ett antal frågor. ”Har du på senaste tid kunnat genomföra ett fysiskt samlag” frågar en av dem efter att ha undrat ”Upplever du att dina familjemedlemmar tar del av din sjukdom?”

 

Författaren konstaterar att det är sjukhuset som ”belamrar terapeuterna med detta pappersarbete”. Han har inte bara en dödlig cancer, utan har också drabbats av ett slaganfall. I det läget är man som patient ”tämligen otillräknelig” konstaterar Swartz. Hans svarta och mycket fina humor var jag bekant med, och det är här, när döden redan klivit in i familjen, som den är som skarpast.

Elvaårslandet vid 73

 

Jag hade kommit till Tollarp - från redan då hemska Malmö - som en oskuld när jag blev ombedd att styra ett större projekt under Liv i Sveriges paraply. Det var Göran Palm som ansvarade, vem skulle ha tackat nej?

Ung var jag, men när det gällde det skrivna ordet var jag också orädd. Jag fick samarbeta med en gymnasieklass i Bromölla och en femteklass i Ängelholm. Det färdiga boken, som samlade projektet, döpte vi till Elvaårslandet.

Min son Mikael, elva år ung vid tillfället, fick göra omslaget. 

"O Prag, med ölskum..."

 

”O Prag, med ölskum på barockänglarnas och polisspionernas läppar, med pilsner i stället för vatten ur dina evigt porlande springbrunnar.” (ur boken)

 

Vill man verkligen bekanta sig med ett länge sedan svunnet Europa är Ostron i Prag precis rätt bok. Ingen kan som Richard Swartz få boksidor att smutsas av kolröksdamm, belysas av varubristens glåmiga ljus eller präglas av polisspioneriets föga charmerande närvaro.

 

Richard Swartz tar oss i nya boken med till det Prag som blev resultatet av den sovjetiska inmarschen 1968, krossandet av ”socialismen med mänskligt ansikte” och införandet av den föga normala process som döptes till ”normaliseringen” (och som lovsjöngs av de Moskvatrogna partierna i väst, också av VPK:s ledare här i Sverige). Om man inte förstod det tidigare förstår man att denna epok var allt annat än normal.

 

De verkliga förhållandena hade förstås varken med ”socialism” eller ”samhälle” att göra. De lyste av privilegierade partifunktionärers sär-liv med särskilda förmåner och bubblor av såväl varor som gräddfiler, medan folk i allmänhet levde i den gråhet som var en kombination av varubrist och social nöd.

 

Swartz stiger ner i denna vardag via ett studentrum. Han maskerar sin närvaro med ”studier” av den tjeckoslovakiska ekonomin. De siffror och tabeller han får hjälp att ta fram är förstås helt fiktiva, då de ljuger fram ett samhälle dignande av frukt, kött och tekniska hjälpmedel. På studenthemmet möter han inte minst unga afrikaner som påstås studera i staden. I själv verket blir de hårt exploaterade i sjaskiga industrier med nästan ingen lön alls. Partitidningen använder de alla som toa-papper.

 

Särskilt minnesvärt är det avsnitt som berättar om butiken där han gör sina inköp. Det är inget mindre än en närstudie av falsk ekonomi och icke-existerande livsmedel.

 

”Mitt snabbköp innehåller de märkvärdigaste saker, mer osannolika än sannolika, många med en svag obestämd lukt av desinfektionsmedel eller lim. Det rör sig om en lika torftig som dyster varuvärld. Ändå kan det se ut som om här vore fullt med varor. Hyllor och diskar verkar fulllstoppade med det ena eller det andra och först på nära håll upptäcker man att det ofta rör sig om en och samma vara som blivit kvar här i stora mängder för att ingen intresserar sig för den.”

 

Fortsättningen är dräpande socialrealism från en tid som är just – försvunnen!

 

Att kunna teckna den så elegant som Richard Swartz gör i Ostron i Prag är säkert ingen enkel konst. Men han kan den till fulländning!

Isvidden, Öland

Foto: Astrid Nydahl

  

Den öppna vidden. En sida täckt av vattenvy. En annan sida av hed, lavar, mossa, betande får. Längre ner på samma vidd: vattenvyn blir nu tvåsidig: mot öst det väldiga, kalla Östersjövattnet, mot väst den smalare men inte mindre kalla Kalmarsundpassagen, nu med väldiga anhopningar av issörja, hela flak, stråk av vit, genomfrusen massa längre ut.

 

...att uthärda ensamheten

 

Ur Morgonrodnad, femte boken (i översättning av Peter Handberg) hämtar jag dagens lilla text av Friedrich Nietzsche:

 

443. Om uppfostran. - Så småningom har det gått upp för mig vad som är den vanligaste bristen i vårt bildnings- och uppfostringssystem: ingen lär sig, ingen eftersträvar, ingen lär ut - att uthärda ensamheten.

 

Kärnan i denna lilla text är kanske inte omedelbart synlig. Den bör både läsas om och betraktas/ begrundas långsamt.

Att åldras sjuk

 

När jag idag blir 74 hade jag helst velat komma ner till havet med rollatorn, som jag gjorde när jag skrivits ut från hjärtkliniken. Men det blir inget av med den saken. Hettan hindrar mig att ens beställa färdtjänst.

Att åldras sjuk är att tvinga sig själv till en särskild och hårdare regim. 

Tanken äcklar mig: alla dessa anhöriga som inte ens erbjuder sin hjälp. Alla dessa vänner som aldrig har minsta lilla tid.

Jag har fått hem en flaska bubbel i alla fall. Och jag har allt som krävs för att göra denna räkröra.

Då får man ändå vara nöjd. En bit på vägen. 

Grattis till Hjalmar 10 år!

 

För ett år sedan såg det ut så här.

Idag fyller Hjalmar tio år. Och imorgon fyller jag 73. Vi skulle alltså, som vanligt, ha en gemensam fest.

Den har vi verkligen sett fram emot.

Men händelser utanför vår kontroll tvingar oss att ställa in. Ändå ropar jag hela vägen:

GRATTIS HJALMAR PÅ TIOÅRSDAGEN! 

Tioårsdagen är en viktig milstolpe🎷

Kvinnans roll i diktaturens Libyen

 

Under mina två veckor i Libyen, i april 1983, fick jag många påminnelser om hur Kaddaffi (Muammar Abu Minyar al-Gaddafi) såg på kvinnornas roll.

Jag har skildrat detta fenomen bland annat min bok Ökenvandring. Men den enda bild jag själv lyckades ta på Kaddafi, och hans då manliga livvakt, kunde inte bli ett exempel. De bilder jag här visat är alla hämtade på nätet.

Denna dimma över staden

 

I den portugisiska litteraturen är det framför allt en poet som betytt mycket för mig. Det är Eugénio de Andrade. Min första bekantskap med honom ägde rum i Marianne Sandels omistliga antologi Smaken av oceanerna. Jag köpte boken den 6 juni 1983 och från och med augusti 1984 har den alltid varit med mig på resorna till Lissabon. Den är sliten, kantstött och tejpad men den ger mig alltid lika stor tröst. Den dikt av Eugénio de Andrade som jag föll för och fortfarande håller för att vara en av de finaste Lissabonskildringarna heter kort och gott just Lissabon:

Denna dimma över staden, floden
måsarna från förr i världen, båtar, folk
i brådska eller med all tid att slösa bort
denna dimma, här börjar stadens ljus
i rosa och citrongult över Tejo, detta ljus av vatten
inget mer vill jag be om, på väg ned för trappan.

När jag tillsammans med fotografen Hideo Matsumoto, hösten 2000 skulle utge min första bok om staden - Lissabon, en promenadbok - fick jag Eugénio de Andrades tillstånd att trycka dikten i boken. Den hörde hemma där, den slog an en ton som jag ville skulle ljuda boken igenom. Inte nog med att jag fick hans tillstånd, jag fick också boken med 30 av hans dikter på fyra språk, samt ett generöst litet brev.

Nu är Eugénio de Andrade borta. Som de flesta är han borta. Jag tröstar mig med minnena, med fotot av sig själv han sände mig med ett brev på baksidan, fotot som alltid hänger på mitt arbetsrum, böckerna, dikterna, minnena. Det mesta är minnen, resorna är inställda, vännerna i Lucitanien är bara spöken och gamla statyer, fotoalbumen gulnar och faller sönder, allt är ett före detta, ett minne, en urgammal historia.

... ack ja, som detta ljus av vatten...

Orons bok. Pessoas mästerverk

 

Det är en stor sak att vi på svenska har tillgång till Fernando Pessoas Orons bok. Den har under åren utgivits två gånger på Pontes förlag, men den som nu föreligger är ett helt annat arbete. Redaktören Jerónimo Pizarro är en gedigen kännare av Pessoas liv och verk, och han ger i sitt korta förord en bild av hur arbetet sett ut, och varför det egentligen är paradoxalt att de två böckerna – skrivna med tio års mellanrum – publiceras i ett och samma band. Första fasen och Andra fasen följs dessutom av ett appendix där Pessoa presenterar sitt arbete och sina heteronymer Vicente Guedes och Bernardo Soares.

 

Orons bok, fram till 1982 opublicerat, anses med rätta vara ett av 1900-talslitteraturens främsta verk. Det fanns som 25.000 lösa lappar förvarade i kistor, vilka han lämnade efter sig när han dog 1935, endast 47 år gammal.

 

Den nu aktuella svenska översättningen bygger på Pizarros utgåva från 2013, där texterna kommer i just den ordning de vuxit fram. 

 

”Orons bok består enligt Pizarro av två helt olika böcker och tio år skiljer dem åt, och det var först i den senare som Pessoa riktade blicken mot Lissabon”, skriver Örjan Sjögren.

 

Att ha denna översättning av Orons bok vid sitt sängbord är ett privilegium vars betydelse inte nog kan understrykas. Jag kommer att läsa den från pärm till pärm, som vore den en helt ny bok, trots att jag under många års läsning återkommit till de tidigare utgåvorna. Som Pessoa skriver i fragment 364 (sidan 423): 

 

”Livet är vad vi gör det till. Resenären är resan. Det vi ser är inte det vi ser utan det vi är.”

Pessoa, varje dag...

 

I denna volym med den fantastiska titeln Mitt hjärta är lite större än hela universum, tar sig Henrik Nilsson an honom och hans heteronymer. I ett rikt och belysande förord skriver Nilsson under titeln En koffert i Lissabon.

 

De diktare/heteronymer som är representerade i boken är Alvaro de Campos (Ode till havet), Alberto Caeiro (”den ende naturpoeten”), Ricardo Reis (anges som läkare född i Porto) och Bernardo Soares (vänder blicken in i sig själv och ut mot Lissabon). Det är Soares som anges som författare till Orons bok.

 

Henrik Nilssons introduktion och urval av dessa gestalter är mycket givande läsning. Många har under åren, också här i Sverige, gjort sådana insatser, men skulle jag rekommendera Pessoa och hans heteronymer, skulle jag inte tveka att visa på denna bok.

 

 

Böckerna som kommer och går

Foto: Astrid Nydahl

 

Böckerna är nu inte det de en gång varit. Jag förmår läsa väldigt lite. Vissa dagar ingenting alls. Då väljer Astrid och jag en film att tillsammans njuta av. Livet har krympts ihop av neuropatin, eller om det bara är sidoeffekterna av hjärtstoppet. De medicinskt kunniga som finns i min människokrets har en liten smula olika uppfattningar.

Det hela spelar egentligen ingen roll. Det som plågar mig är all inomhus-tillvaro. Den gör mig fetare och allt mindre rörlig. Särskilt så vackra dagar som denna. Ändå är jag glad att jag fick komma till Jannike som sköter min medicinska fotvård. 

Imorgon onsdag ska jag besöka det nybyggda polishuset. Inget brott har jag begått men jag ska ansöka om ett nytt ID-kort. Eftersom jag inte kommer att göra några fler utlandsresor får passet ligga oanvänt i byrålådan. 

Inte ens någon logi på landet i Sebalds anda lär jag försöka mig på. Alla mina Sebald-böcker försvann i flytten.

Allt jag saknar med förlusten av henne

Foto: Astrid Nydahl

 

”...barnen (vet) att deras mor är lika viktig som deras liv, att det är omöjligt att tänka sig, ens för ett ögonblick, att de kan överleva utan henne.”

 

Julien Bigras & Jeanne Cordelier: Tystnad om jag får be. Dialog. Interculture, översättning av Jan Valdelin, 1985. 

 

Nej, mycket helt liv har det inte varit sedan mamma dog på Lunds lasarett. Jag har försökt tänka att hennes dubbla sjukdomstillstånd - alzheimers och anorexi - gjorde hennes liv så svårt att döden skulle komma som en befrielse. Men nu, så här långt efteråt saknar jag henne mycket och inser att min tanke är väldigt egoistisk. När mamma dör endast 64 år ung är det som att hugga av en del av den egna, ofullbordade livslinan. Mammas lidande var stort, mycket stort. Jag och mina syskon, eller pappa för den delen, hade inte kunna göra någonting för att hela henne.

 

Ylva Nydahl, född Wahlund, mormor Sabinas yngsta barn född 1930, död 1994.