Fjellis var en av mina vänner.

En lysande bluesmusiker, framför allt av den nordamerikanska musiken. Han spelade blues lika bra som sina svarta föregångare. Jag var arbetskamrat i flera år med Fjellis. Jag kände honom ännu längre.

Fjellis mådde inte bra. Jag träffade honom en sista gång i Malmö, på Södergatan, mot slutet av hans liv. Då hade han frigång från stället han var intagen på.

Allt var så tragiskt, eftersom jag känt Fjellis sedan ungdomsåren, och haft honom och hans första fru Valda på besök hemma hos oss. På hans begravning träffade jag de två sönerna. Där var både Thomas och Mikael Wiehe med. Jalle från Wilmer X spelade på begravningen.

Åren har gått. Men jag glömmer aldrig Fjellis. Han var en fin människa, en bra arbetskamrat dessutom.

(Gravbilden lånad från en familjesida) 

***

Det dröjde ända till 1992 innan Peps Persson på skiva gav sig på en låt av den mest mytomspunna bluesartisten av dem alla – Robert Johnson. (Om man bortser ifrån att Elmore James ”Dust My Blues” egentligen är en version av ”Dust My Broom”, som James lärde sig av Johnson.) 

Sägnerna om denna på sin tid ganska obskyra artist har nästan kommit att överskugga hans verkliga gärning. Allra mest känt är det där nervkittlande mötet med Djävulen vid vägskälet där Johnson skulle ha sålt sin själ i utbyte mot förmågan att spela djävulskt bra gitarr. 

Något Johnson faktiskt aldrig sjöng om, varken i ”Cross Road Blues”, ”Preachin’ Blues (Up Jumped the Devil)”, ”Hellhound on My Trail” eller ”Me and the Devil Blues”. (Mycket mer om Djävulen och bluesen finns i två intressanta ”blues talks” av munspelaren och bluesforskaren Adam Gussow.)

Troligen fick Peps idén att göra ”Stop Breakin’ Down Blues” när han lirade på Jan-Eric ”Fjellis” Fjellströms See You in Hell, Blind Boy, en platta med nästan enbart Robert Johnson-låtar, bland dem ”Stop Breaking Down” (som titeln skrivs på omslaget). 

På Spelar för livet, som kom året efter See You In Hell …, finns i alla fall ”Häng inte på” med, (mellan en tolkning av standardlåten ”Autumn Leaves” och en tonsatt dikt av den skånske bygdemålspoeten Nils Ludvig Olsson!).

Hämtat här: https://pepsbitar.wordpress.com/tag/fjellis-fjellstrom/ 

 

 

Engelska TLS ställer en fråga på sin sistasida (alltid ägnad rubriken NB):

"Who was the first Singer to win the Nobel Prize in Literature? Bob Dylan? Think again."

Själv missade jag det versala S:et och kunde inte svara på frågan. När svaret kom så var det via årtalet 1978. För vem fick Nobelpriset i litteratur det året om inte Isaac Bashevis Singer. Humor är inte min starka sida, men jag tror att TLS har rätt när de hävdar att den frågan kommer att dyka upp bland favoriterna "at pub quizzes". 

 

Det finns inga självklara avstånd mellan du och jag. Vi talar som vi tänker, illa. Vi skriver som vi talar, ännu sämre.

Om det funnes en sträng lag skulle vi följa den. Det är i alla fall vad jag tror.

Runt egot växer det för fullt. Det mesta är giftigt och mycket farligt. Några få skott kan lura oss med sin grönska.

 

 

 

 

Ylva Nydahl i mormor Sabina Wahlunds bostad med nyfödde Thomas

74 år sedan. Vad var meningen? Vad är meningen ? 

 

All skrift är luft. Sant? Inte det minsta. All skrift är nämligen liv, ande, kommunikation, läsning…

Jag lärde känna Golem långt innan jag kom till Prag. Vad skulle den bekantskapen vara till för nytta?

Nyttotänkaren vill förstås ha Golem både som figur i dockhuset och som levande vän. Tänk att Golem kan föreställa sig bådadera!

1500-talets rabbinske Golem av lera och luft har kommit och gått i mitt liv i fyrtiofem år. Det var just i Prag vi möttes första gången.

Han var Meyrinks, han var Singers, Cynthia Ozicks, och många andras, men han kallades inte alltid Golem. 

Jag har själv sakta erövrat insikten att allt kött är hö.

 Det var tidigt 1980-tal när jag köpte den här. Har läst den många gånger och den ger mig fortsatt hjälp att uthärda livet.

Nu kommer den i en ny utgåva på Karneval förlag, som skriver:

Den 19 december 1981 får Peter Noll, som då är 55 år, besked att han har en elak­artad tumör i urinblåsan. Läkarna rekommenderar operation, men Peter Noll avböjer. Han vill inte leva med de stympande effekter en sådan ­skulle medföra.

Han ­väljer att ­invänta sin egen död på dess egna ­villkor. Samtidigt bestämmer han sig för att skriva dagbok i syfte att dokumen­tera den tid han har kvar.

Knappt tio månader senare avlider Peter Noll. Hans efterlämnade ­anteckningar, Den utmätta tiden, utkommer postumt. Först i ­författarens hemland Schweiz och sedan i många andra länder.

­­Karnevals utgåva är den första i Sverige på över 20 år. Boken innehåller ett förord av Georg Klein och ett griftetal av den schwei­ziske författaren Max Frisch, som var nära vän till Peter Noll.

GEORG KLEIN I FÖRORDET

»Jag lägger ifrån mig boken med en stor glädje över att ha läst den, blandad med ett vemod över att jag inte kan få träffa författaren. Men det summerar inte denna läsupplevelse som lämnar efter sig en mycket säregen känsla. Har man lyssnat på en fängslande berättelse? Ja, men det förklarar inte det man känner. Har man blivit gripen av författarens öde och levt sig in i hans situation? Ja visst, men det är fortfarande inte hela svaret. Vad kan det vara? Jo, nu vet jag. Läsandet av denna bok är som en lång dialog mellan författaren och läsaren,  på lika villkor. Never send to ask for whom the bell tolls – it tolls for thee.

Jag vet inte om jag kommer att lämna denna värld plötsligt och omed­vetet eller långsamt och gradvis. Men om jag kommer att ligga länge i väntan på avfärden, är det två böcker som jag önskar mig vid sängkanten. Den ena blir Rilkes dikter om den individuella dödens gåva. Den andra blir ­boken som skrevs av den som har förstått, tagit emot och förverkligat denna gåva: denna bok.«

SAGT OM BOKEN

»Peter Nolls anteckningar vid ett livsslut är en spänstig, oböjligt livsstark bok. Georg Klein talar i sitt inspirerande förord om boken som en viktig livsledsagare. Så är det väl, även om Peter Nolls död är hans egen och inte många skulle välja hans slut utan hoppas på medicinska mirakler. I Peter Nolls klara men ändå personliga prosa finns en medvetenhet som gör Den utmätta tiden både allmän­giltig och hisnande på ett personligt plan.« Heidi von Born, Göteborgs-Posten

»Den utmätta tiden är författad i dagboksform och låter sig läsas på flera olika plan, alla lika övertygande och inträngande Att uttala sig om huruvida Peter Noll förlikar sig med döden (om det nu egentligen är möjligt) är jag inte man att avgöra. Men det är inte heller om döden Den utmätta tiden handlar. Den handlar om att göra livet meningsfullt, om att tanken på döden skall ge livet innehåll och inte döda livet inom oss.« Ulf Gyllenhak, Dagens Nyheter

»Han var ingen vän av stora ord professor Noll, och ibland önskar jag att han varit mindre manlig i sitt distanserade förhållande till sin egen kropp, det hade fört honom närmare. Men ändå är slutintrycket av hans bok starkt och berörande, uppfordrande och befriande. Kanske är det så som Peter Noll säger på något ställe att cancern är speciellt exi­sten­tiellt oroande. Kanske beror det på att den ofta tar sig tid. Och att den därmed ger sina offer tid. Peter Noll är en av dem som förstått att förvalta den tiden.« Immi Lundin, Aftonbladet

 

 

I den portugisiska litteraturen är det framför allt en poet som betytt mycket för mig. Det är Eugénio de Andrade. Min första bekantskap med honom ägde rum i Marianne Sandels omistliga antologi Smaken av oceanerna. Jag köpte boken den 6 juni 1983 och från och med augusti 1984 har den alltid varit med mig på resorna till Lissabon. Den är sliten, kantstött och tejpad men den ger mig alltid lika stor tröst. Den dikt av Eugénio de Andrade som jag föll för och fortfarande håller för att vara en av de finaste Lissabonskildringarna heter kort och gott just Lissabon:

Denna dimma över staden, floden
måsarna från förr i världen, båtar, folk
i brådska eller med all tid att slösa bort
denna dimma, här börjar stadens ljus
i rosa och citrongult över Tejo, detta ljus av vatten
inget mer vill jag be om, på väg ned för trappan.

När jag tillsammans med fotografen Hideo Matsumoto, hösten 2000 skulle utge min första bok om staden - Lissabon, en promenadbok - fick jag Eugénio de Andrades tillstånd att trycka dikten i boken. Den hörde hemma där, den slog an en ton som jag ville skulle ljuda boken igenom. Inte nog med att jag fick hans tillstånd, jag fick också boken med 30 av hans dikter på fyra språk, samt ett generöst litet brev.

Nu är Eugénio de Andrade borta. Som de flesta är han borta. Jag tröstar mig med minnena, med fotot av sig själv han sände mig med ett brev på baksidan, fotot som alltid hänger på mitt arbetsrum, böckerna, dikterna, minnena. Det mesta är minnen, resorna är inställda, vännerna i Lucitanien är bara spöken och gamla statyer, fotoalbumen gulnar och faller sönder, allt är ett före detta, ett minne, en urgammal historia.

... ack ja, som detta ljus av vatten...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var här de föddes och växte upp, min generations populärmusiker. Detta är Liverpool. På just den här gatan, Scotland Road, föddes Cilla Black. På andra formades människor som skulle komma att trösta oss i tonåren, som skulle få oss sjunga med, härma i klädstil och frisyrer. Populärkulturen kan vara en mardröm. Den kan vårda yta och förneka djup. Värst av allt är att den vulgariserar det mänskliga, när den är som värst. Men när jag skrivit min Malmöbok har jag ofta tänkt tillbaka på den avgörande åren, för mig handlade det om 1962-1968, då Beatles och med dem Merseybeat-kulturen stod på sin höjdpunkt och en liten pojke som jag hela tiden letade efter det som kunde göra livet mer uthärdligt. Jag fann det oftast hos John Lennon.

Men hans plats i mig fick sedan andra att kräva mer av mig. De var ofta inte bara sångare med en gitarr. De var poeter. De hette Cohen och Zimmerman. När de öppnade dörrarna till sina mystiska - eller ska jag säga magiska - rum följde vi med dem in. De var äldre än vi och hade sett mer av livets märkvärdigheter. De kunde berätta mer djupgående om dess kärvhet och hjälpa en tonåring på vägen till ett mer illusionsfritt vuxenliv. Den vägen skulle visa sig vara både lång och svår. När jag skrivit mig tillbaka till Malmö och Seved har jag också tänkt på gator som denna i Liverpool och förundrats över att det faktiskt slogs en bro mellan oss. Och att den bron höll trots att villkoren var så olika.

Bilden togs på Scotland Road 1969. Då var jag 17 år gammal och flyttade från föräldrahemmet på Lorensborg till Gamla väster. Först där fick jag vardagsvillkor som kanske en smula påminde om det som Liverpoolungdomarna hade; kallt vatten, ingen toa i lägenheten, gasspis. När jag ser bilden tänker jag att den måste vara från 1930-talet. Men den är från 1969, fotografen anonym men bilden fanns  med all säkerhet i Liverpool Post.

Vill Israels folk att krigsförbrytaren ska fortsätta leda landet? Det ser så ut...

 

Man kan läsa här. Klockan snart halv tre på eftermiddagen ser det ut så här. Klicka på grafiken för läsbar version.

Elisabeth Grates bokförlag inleder hösten

 

Elisabeth Grates bokförlag inleder hösten med två författare jag tidigare skrivit om här i bloggen.

Om Natt i hjärtat, i översättning av Maria Björkman, skriver förlaget:

Av dessa nätter och dessa liv, dessa kvinnor som springer, dessa hjärtan som kämpar, dessa ögonblick som är så outhärdliga att de inte ryms inom tidens mått, var jag tvungen att göra någonting. Det är omöjligt att få fram hela sanningen på varje sida, men där finns en förtvivlad strävan efter att komma så nära livet, natten, hjärtat, kroppen och själen som det bara går. Av dessa tre kvinnor var jag tvungen att börja med den första, den som just fyllt tjugofem när hon flyr och som är den enda som fortfarande lever i dag. Den kvinnan är jag. 

Natt i hjärtat flätar samman tre berättelser om kvinnor som utsatts för våld av sina män. Balanserande mellan styrka och ödmjukhet utforskar Nathacha Appanah den outhärdliga gåtan med kvinnomord i nära relationer, när den mörka natten tar kärlekens plats. 

*** 

Och om Lafons Utanför, i översättning av Jan Stolpe skriver man:

Gungan gnisslar under lönnen på gårdsplanen. Gilles gungar inte, han sitter på trädgårdsmuren och ser framför sig. Han tittar inte på sin syster; han följer inte med henne som han gör ibland då han härmar hennes benrörelser för att få fart. Claire känner att han är där utan att vara där, som om han hade förmågan att lämna sin egen kropp när han vill, eller när han är rädd. Kanske har han ingen lust att komma tillbaka; än har han inte kommit tillbaka till henne, till dem, till gården, till planen, till junikvällen. 

Gilles är sonen som förväntas ta över den ensligt belägna bondgården den dag föräldrarna inte längre orkar. Claire är systern, knappt ett år äldre men som tidigt lämnade hemmet för studier och senare en lärartjänst i Paris. 

I Utanför skildrar Marie-Hélène femtio år av syskonens liv i tio tablåer, där perspektivet växlar mellan Claire och Gilles

 

Vem vet? 

Men en sak är säker. Astrid fyller 79 år idag, och det firar vi här med en god middag. Men utan vin. Äpplejuice och sedan har Astrid med sig en efterrätt som hittills är hemlig.

 

 

Bilden är visserligen tagen på Öland för tjugo år sedan av Astrid.

 

Men jag sitter här och glor ut. Astrid har varit här på fika, idag följer hon med till läkaren. Vi är nog inte ämnade att vara ensamma. Jag är det i alla fall inte.

 

I förrgår fyllde Bill Wyman 90 år. Det bästa han gjort är skapandet av Rhythm Kings med bl.a. Georgie Fame och Beverly Skeete. Jag har två av deras konserter på dvd, de är en stor njutning. Nästan bättre än det brusande vattnet.

 

Lyssna här: https://www.youtube.com/watch?v=hT6pcmJl7xM

 

Jag sitter som nästan alltid vid min dator. Läser och skriver. Hejdar mig vid följande: 

 

"Redan på 600-talet byggde munkar på Nordirland kvarnar som drevs med hjälp av tidvattnets skiftningar."

 

Vad är då och vad är nu? Samtiden är både högfärdig och förmäten.

 

Bild: Gammal kyrkogård i Birmingham, foto av Astrid Nydahl

 

 

 

 

Nej, man ska inte dricka öl ur vinglas. Och man ska inte dricka vin ur ölglas. Men när olyckan är framme då? Ja, av vinboxen (som jag köper ytterst sällan) kom det inte en droppe, trots att jag gjorde exakt som man ska. Nå, jag fick ta ut hela plastpåsen med tre liter vin. Över en stor behållare och detta stora ölglas tömde jag plastpåsen. Mycket hamnade på skjortan, som jag nu kör i tvättmaskinen, och lite fick jag genast i mig med en ostsmörgås. Lärdom? Aldrig mer köpa vin i box. Köpa vin alls? Ytterst tveksamt.

 

Det som är svårt i alkoholistens liv är inte alltid själva alkoholen. Det är avvägningen, bristen på balans i vardagen. Funnes det balans skulle alkoholen ha varit närvarande vid speciella tillfällen. Inte som idag, en helt vanlig lördag.

 

Jag biter mig i tummen (når inte ner till stortån). Jag biter för att känna smärta. Men i vinets närvaro utebli smärtan.

 

Vad ska hända i Paris
? Ingen vet, men jag tror inte att den läder- och svartklädda pöbeln avstår plundringen. Militär och polis kan vara avskräckande, men nog inte tillräckligt.

 

Jag läser och funderar på brev. De kommer från nära anhöriga. Kan jag hjälpa dem? det vet jag inte.

 

 

Olseröd, november. Foto: Astrid Nydahl

 

Jag vaknar varje morgon med stark olust. Vet vad som måste göras. Tar det i samma ordning som jag brukar: kaffe, smörgås och lite nyheter på nätet, därefter duschen, påklädning, bädda sängen. 

Jag har börjat läsa igen. Först Ernst Jüngers Skogsvandringen, nu Sebalds fina essäsamling Logi på landet. Som alltid tas man hos Sebald med på vandringar som är både konkret geografiska och intellektuellt fördjupande.

Läsningen kanske blir vägen tillbaka till livet?