Early Bird delade ut paket i lördags, så jag fick min senaste beställning. Batailles bok gick förlorad i flyttningen, Vauvenargues är helt ny (i Peter Handbergs översättning).
Sedan i söndags är Astrid på resa, till och i London, så ensamlivet ska jag fylla med läsning och film.
Jag fortsätter sill- och fiskkosten. Dricker ingen alkohol. Avstår också kaffe.
Det tog lång tid att rensa våra bokhyllor. De fanns i själva biblioteket på bottenvåningen, i matrummet, i båda våra arbetsrum och i allrummet.
I biblioteket tog jag sådant jag absolut inte ville leva utan. Som Anne-Marie Berglunds hela författarskap, Vilhelm Ekelunds, de till svenska översatta Montaigne, Imre Kertész, Thomas Bernhard och E.M. Cioran i kompletta svenska översättningar, Adam Zagajewski, Nietzsches, Marguerite Duras och Nina Bouraouis samlade verk på svenska och annat.
Jag ville illustrera med en liten bit bokhylla och fick på köpet med mig pappas fina bild på mamma, som hon såg ut före anorexin, och en man jag haft med mig i många år, Jonathan Pryce (som Lytton Strachey i Carrington, där Emma Thompson spelar huvudrollen).
Malm: "Det är väl lite starkt, men som musik – precis som resten av skivan – anakronistiskt, 2010-tal igen; det är gråt- och biktpop, råa känslor och öppna sår, ett sedan länge inövat sätt att låta autentisk."
Det ska till varje pris finnas på just kultursidan och Malm växlar därför spår till David Foster Wallace samt George Saunders och säger att "han förvaltar en uttjänt norm, inte längre ett uns rebellisk".
Så kommer det de facto att bli ett stycke pop-journalistik, en av alla faktorer som bidrar till kultursidans undergång. Utan de litterära referenserna hade Malm fått medge att han är en i gänget som dyrkar disco.
OBS: Bilden är beskuren av mig.
Påskdagen
"Det är en ljuvt befriande känsla i att ha erfarit lifvet som en outsägligt meningslös grymhet. Din framtid ställs inför ett antingen - eller."Vilhelm Ekelund, Båge och lyra, 1912
Gång på gången ställs jag där, oförmögen att välja. Ändå har jag i alla avseenden levt med insikten om livets grymhet. När jag läser om Siri Hustvedts bok om avlidna maken Paul Auster rinner tårarna.
Elisabeth Åsbrink skriver:
Och ständigt kommer hon tillbaka till detta icke-förhandlingsbara faktum, att han är död medan hon lever. Eller? Kom Paul Auster tillbaka den där eftermiddagen efter att hans kropp hade begravts i Green-Wood Cemetary i Brooklyn, kom han in i deras gemensamma sovrum för att se till henne där hon låg och vilade? Finns ett utrymme mellan liv och död, en zon som överlappar existens och icke-existens, som knyter samman en avliden med den ännu levande? Det är en av de underliggande frågor som sysselsätter Siri Hustvedt när hon går ut och in i det liv som hon delade med Auster.
.jpg) |
| Foto: Astrid Nydahl |
En av texterna man läser i kyrkan är denna:
"Jag vet att min befriare lever och till sist skall träda fram på jorden. [---] Här, med min kropp, vill jag skåda Gud, ja, honom vill jag skåda, jag vill se honom med egna ögon, inte som en främling. Jag förtärs av längtan." Job kapitel 19, vers 25 – 27
En sådan text kräver ju att man själv kan omfattas av tron på en "befriare" och Gud. Om man inte kan det då? Vad är det då man kan läsa en påskafton? Man kan förstås sitta hummande av respekt för traditionen. Det har jag gjort många gånger. Och vi hade väsentliga delar av denna tradition i begravningsgudtjänsten för Tobbe.
Men jag väljer ändå, av respekt för min egen moral och min egen världsbild att läsa ur René Chars Till frid i kramp (översättning av Roger Fjellström):
"Efter den yttersta förvrängningen har vi anlänt till kunskapens krön. Nu kommer den stora farans ögonblick: extasen inför tomheten, den nya extasen inför den friska tomheten."
"Natten skingrar dumheten från vårt mänskliga förflutna, böjer sinnet inför nuet, för in oavgjordhet i vår framtid."
"Eftersom jag varken har makt eller hopp om att återkalla andan som dör, giv, o liv som skriver mig och som jag omskriver, makten att sprida denna febriga gödsel, dikterna hopade på sin kärra av tystnad, innan de förgår."
Om man hellre går till den handgripliga prosan kan man med fördel läsa Ernst Jüngers Skogsvandringen, den som han sagt
"var resultatet av förvisning; därigenom förkunnade en man viljan att klara sig på egen hand (...) Förvisningen föregicks för det mesta av ett dråp, medan den idag drabbar människan likt ett rouletthjuls snurrande. Ingen vet om han inte redan imorgon kommer att tillhöra en grupp som inte omfattas av lagen. Bekvämlighetens fernissa flagnar från det civiliserade livet när de komfortabla kulisserna bleknar och förvandlas till förintelsesymboler."
Jag ska klara långfredagen. Det har jag gjort förut.
Det blir Bach som får bära mig musikaliskt. Någon kyrka klarar jag inte av. Men den musik Bach skapade är större än både vi människor och den avskyvärda tid vi skapat eller tvingats leva i. Krigsherrarnas tid.
Bach. Långfredag.
 |
| Tidskrift jag medverkat i. Läsbar om du klickar |
Det var likadant, oavsett plats. Hemma vid skrivmaskinen eller datorn. På resa med block och penna. Skriften följde mig och jag följde skriften. Det blev fler än femtio egna bokverk och medverkan i antologier och annat i tryck. Men det är slut nu. Definitivt slut. Nu återstår ställningstaganden till medicinska och kirurgiska erbjudanden jag får. Det är långt ifrån självklart att jag tackar ja till allt.
 |
| Antikvariat i Camden Foto: Astrid Nydahl |
Bussbyte i Stourbridge. Man var mycket yngre. Nästan fri från sjukdomar. Det skulle bli en bok om Black Country. Den var klar för läsning, året var 2012.
Det var ett England jag tyckte mycket om. Men jag kommer aldrig dit mer.
Aldrig mer. Det är som Paul McCartney sjunger i sin nya sång The Days We Left Behind som kommer att vara med på albumet i maj, The Boys of Dungeon Lane;
"Nothing can reclaim/ The days we left behind"
Ingenting, absolut ingenting.
 |
"Vi äter och dricker som djuren, men det är ju inte några handlingar som hindrar själsverksamhet. Med själsverksamhet bevarar vi vårt övertag över djuren; erotiken, däremot, tvingar alla andra tankar under oket; med sin tyranniska auktoritet brutaliserar och förfäar den all teologi och filosofi som finns hos Platon, och ändå beklagar han sig inte. På alla andra områden kan man bevara en viss anständighet, alla andra verksamheter lyder under hedersregler, men erotiken kan man inte tänka sig annat än skamlös eller löjlig. Försök, så får du se om det går att hitta något klokt och omdömesgillt sätt att göra det! (...) Nog är vi ena riktiga djur när vi kallar den handling som sätter oss till världen för djurisk?" (Montaigne, bok tre, kapitel 5, övers. av Jan Stolpe).
Ja, vi äter och dricker. Vi utövar olika former av själsverksamhet. Vi älskar och förökar oss. Vi gjorde det en gång i tiden, skamlöst inte minst, men andra har tagit vid och fortsätter.
Utan maten, drycken, litteraturen och kulturen överlever jag inte. Den yttersta glädjen är att se alla de barn som mina egna barn skaffat. Se deras ögon spegla kedjan som förbinder det förflutna med framtiden. Ja, i sådant finns kärleken. Och i den övergår nattens läsning i dagens.
Utan Montaigne vore livet väldigt tomt och bedrövligt. Med Montaigne tar jag några steg i taget. Men väldigt få steg sammantaget.
"I have my books
And my poetry to protect me;
I am shielded in my armor"
I am a rock, Simon & Garfunkel
"I have my books
And my poetry to protect me;
I am shielded in my armor"
I am a rock, Simon & Garfunkel
"När vi sprider ut vårt namn och sår det i många munnar säger vi att vi skapat oss ett stort namn. Vi vill att det ska falla i god jord och gagnas när det växer; detta är det mest ursäktliga i en sådan föresats. Men när denna sjuka går till ytterlighet leder den till att många försöker bli omtalade med vilka metoder som helst." (Montaigne: Essayer, bok 2, kapitel 16 i översättning av Jan Stolpe).
Nå, fundera nu på det faktum att Montaigne skrev detta på 1500-talet. Jag tänker först att det säger något om hur den postmoderna mediala kulturen fungerar och att det är ett mycket gammalt fenomen som speglas också i vår tid och vår livsstil. Vi är stora missbrukare av ordet och begreppet "kändisar" - unga människor vill numera bli kända, men de vet inte för vad, bara att de vill bli kända. TV-soffan skapade kändis-inflation. Den digitala världen har dessutom gjort kändisen till vardagsvara. Han eller hon kan skapas på fem sekunder och dumpas lika fort. Kändisskapet har ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Det är en konsumtionsform som ger och tar, och vars pris ingen ifrågasätter förrän det är för sent. I postmodernismens diken ligger de forna kändisarna och förblöder. Deras sista stund på jorden är sedan länge förbi och nya, lika utbytbara, kändisar har tagit deras platser. 1500-tal? Nej, 2000-tal!
"Att vara känd tycks på något sätt vara att ha sitt liv och sin fortlevnad i andras förvar",
säger Montaigne och fortsätter sedan resonemanget utifrån sitt eget liv, och så anför han Vergilius Eneiden:
"Knappt en tynande fläkt av ryktet är allt vad som oss når."
Montaigne sätter Vergilius i rätt perspektiv när han påpekar att
"det är mycket nog om man om hundra år kommer ihåg litet vagt att det pågick ett inbördeskrig i Frankrike i vår tid."
Om hundra år, vad är då vinnaren av Idol, den lokala dansbandskungen, lillprinsen eller installationskonstnären? Om femtio år? Om fem?
Astrid gjorde söndagen till min bästa dag på mycket länge.
Vi skulle göra en provpromenad utmed huset där vi bor. Det gjorde ont, men det gick. Vi gick ända fram till det vackra huset bredvid vårt.
Huset har en liten viloplats strax intill busshållplatsen. Där finns en plakett som berättar att den heter Anna Lundqvist Plats, Kristianstads första kvinna i stadsfullmäktige. Inte nog med det, alla husen, som det rosa här, är byggda på hennes initiativ. Anna Lundqvist var dotter till färgerifabrikör S. Lundqvist, som var vice ordförande i stadsfullmäktige i Kristianstad. Hon var medlem i Kristianstads skolråd och Kristianstads fattigvårdsstyrelse.
Nå, där satt jag en bra stund, njöt av söndagens stillhet och återvände sedan sakta hem.
Söndagsmiddagen var rökt lax och en potatismos som Astrid gjort, med inslag av olika sorters lök. Som om vi kommit till en fest, men allt utspelades i vårt eget kök.
Douglas Murray (hemsida här) kan som ingen annan ta sig an samtidens avgörande konfliktämnen. Nu har det skett igen. Han har med sin nya bok skrivit en framstående analys av islamisternas skändliga massakrer i södra Israel, då Hamas trängde igenom gränsen och tidigt på morgonen den 7 oktober 2023 angrep kibbutzerna och den stora musikfestivalen Nova i öknen.
 |
| En av de nerbrända kibbutzerna |
De tungt beväpnade Hamas-terroristerna gick från hus till hus, dödade de flesta och satte sedan eld på alla husen. Om någon överlevt brändes de medan de fortfarande levde. De unga, dansande människorna våldtogs och misshandlades innan de dödades. Många bands och slängdes på lastbilar som förde dem till Gaza som gisslan.
Han går själv från plats till plats för att kunna berätta om skeendet. I texten är han verkligen fysiskt närvarande. Han samtalar med offrens familjer och anhöriga. Han ger dem röst och gör islamismens grymhet verklig. Men som läsare ter sig denna samtidens nazi-rörelse obegriplig i den meningen att ingen, varken i den palestinska världen eller i de omgivande kulturerna, tycks förstå den djupaste innebörden av Hamas-islamismen.
Vilken annan rörelse som har tortyr, våldtäkt, massmord och bränning på sitt program skulle slippa så billigt undan? Murray lyckas gestalta de allra värsta sidorna av Hamas islamism. De är så hemska att man inte kan skriva om dem själv. Att läsa hans bok är som att besöka helvetet. Ändå har denna rörelse så många sympatisörer utanför Gaza, och det är som om det stora hatet mot Israel - grundat i urgammalt judehat och antisemitism- kan ge stjärnglans åt en av vår tids allra värsta rörelser.
 |
| Sörjande efter massmorden och gisslantagandet vid musikfestivalen Nova. Man minns offren som individer. |
Murray förnyar den ytterst bekymrande frågan om var det israeliska försvaret befann sig. Varför kom ingen till hjälp för alla de arma människorna som drabbades? Inga gränssoldater, inga poliser. De var helt ensamma när Hamas slog till. Murray får mig att förstå det avskyvärda utifrån den aspekten.
Jag vill avslutningsvis citera förlagets ord om honom:
”Douglas Murray är brittisk författare, skribent och politisk kommentator, känd för sin eleganta stil, skarpa analys och ovilja att vika undan för obekväma sanningar. Han är grundande redaktör på The Spectator och har skrivit flera bästsäljande böcker, däribland Europas märkliga död och Kriget mot Väst. Hans texter och framträdanden har gjort honom till en av samtidens mest inflytelserika – och mest omdebatterade – röster i frågor om identitet, migration, kultur och yttrandefrihet.”
