torsdag 26 januari 2023

Förintelsens minnesdag i morgon. Islamistisk terror

Skärmdump från onsdagens islamistiska terrordåd i södra Spanien

När vi i morgon uppmärksammar Förintelsens minnesdag finns det anledning att också peka på det nygamla hat som den islamska väckelsen medför.

De två terrordåd som ägde rum i går hade båda detta signum. I Tyskland dödades två och skadades fler därtill, då en palestinsk man, född i Gaza och med tysk asyl sedan 2015, vid namn Ibrahim A, ville uttrycka sin djupa "tro". Det skedde på ett lokaltåg nära Hamburg.

I Spanien attackerades två kyrkor av en arabisk man som skrek Allahu Akbar medan han svingade sitt svärd och högg med kniv. En kyrkvaktmästare dödades och en präst fick livshotande skador.

Islamismen har två primära "fiende"-mål: kristna och judar. Oavsett om vi är praktiserande eller troende, är vi i islamisternas ögon otrogna. Just det gör oss till fiender. Gång på gång visar denna hatiska, "kärlekens religion", vad den ytterst betyder.


Torsdag i Viby, inte Vedbæk

Foto: Astrid Nydahl
 

Det gick ett sus genom gallerian. Massan stod och tryckte två minuter i tio. Jag gick in snabbt för att hinna med bussen hem. Ogillades.

På den globala caféet kostade en liten espresso med kaka 77 kronor (samma vara på Pressbyrån som pensionärsfika kostar 25 kronor). Jag satt ner i väntan på att sandalerna skulle vara färdiga hos skomakaren. Han gjorde, som alltid, ett gott jobb och fick den rejäla dricks han var värd.

El + nätavgift betalas under dagen, det blev totalt lite över åtta tusen. Pressen meddelar att elstödet ska börja utbetalas den 20 februari, och det bugar vi för, trots att bugningar är helt onödiga.

***

En torsdagskväll i Vedbæk var en av min barndoms sånger, med Hasse och Tage.

onsdag 25 januari 2023

Demokrati versus diktatur och politikerklassens oförmåga att förstå skillnaden

Korsholmen i måndags. Nej, jag var inte där. Foto: Astrid Nydahl
 

När jag såg bilden från Korsholmen högg det till. Jag längtar mycket efter första vårturen dit, det blir i slutet av mars då vår bil är tillbaka hos oss.

Den mediala bevakningen av Putin-fascismens överfall på Ukraina sker nu parallellt med det skådespel som islamist-diktatorn Erdogan regisserar. Hur skulle det vara om människor kunde skilja på demokrati och diktatur? Sverige är i väsentlig utsträckning en demokrati, så vad en svensk medborgare gör representerar inte nationen Sverige. Det är helt annorlunda i en diktatur, där medborgarnas handlingar regleras av regimen och dess totalitär lagar och förordningar.

Dessvärre förstår inte ens vår statsminister vad som är skillnaden. De flesta statsråd förstår det inte heller. Det är djupt bekymmersamt för Sveriges framtid, att vi har styrande politiker redo att krypa för en diktator (och det påminner om en annan epok och en annan diktator, hur det slutade då vet vi alla).

tisdag 24 januari 2023

Svassandet för Erdogans Turkiet

Lars Wilderang skriver på sin hemsida Cornucopia:

"Turkiet meddelade idag att de bryter sin del av avsiktsförklaringen och avtalet med Sverige om svenskt Natomedlemskap, trots att vi följt vår del av avtalet med byxorna neddragna. Det är dags att den mesiga svenska regeringen bryter vår del av avtalet och de diplomatiska relationerna med en motpart som inte går att lita på. 

Förklara hela turkiska ambassadens diplomater för persona non grata, stryk via regleringsbrev vårt bistånd till U-landet Turkiet, förbud vapenexport till diktaturen Turkiet, regleringsbrev till Migrationsverket så inga turkiska medborgare får visum eller uppehållstillstånd, inför ekonomiska sanktioner och stoppa alla banktransaktioner till Turkiet, inklusive spärra alla svenska betalkort i Turkiet så turismen upphör helt. En diktator förstår bara hård makt, och Sverige ska sluta krypa."

Jag tror att Wilderäng har helt rätt. Att böja sig för en islamistregim är absolut fel. 

Vår statsminister har 100% fel varje gång han kryper för Erdogan. Despoter älskar andras underdånighet. Sverige framstår bland islamismens härskare som en patetisk kryparnation. Det är katastrofalt. Jag delar Wilderängs uppfattning att en diktator bara förstår makt. 

***

"Plötsligt tycker all världens muslimska diktaturer att Sverige beter sig ociviliserat som tillåter yttrandefrihet. Ska man bli bekymrad eller bara sträcka på sig? 

(…)

Om statsminister Kristersson (M) och utrikesminister Billström (M) darrar på manschetten så ska det påtalas. De saknar mandat att dagtinga med svensk grundlag.  Att Sverige upprätthåller yttrandefriheten är inget att be om ursäkt till diktaturer eller auktoritära stater för. Tvärtom."


Läs mer på Ledarsidorna.


Simone Weil: Oordnade tankar kring Guds kärlek, och andra texter (Bokförlaget Faethon, översättning och efterord av Måns Magntorn)

 


I denna nyutgivna bok bestående av några essäer och ett brev återkommer två centrala begrepp: lidandet och olyckan. Vid ett första betraktande kan de se ut som blott två likartade begrepp, men för Simone Weil står de för något väsentligen annat. Essäerna är de två korta Oordnade tankar kring Guds kärlek och Oordnade reflexioner om Guds kärlek, samt den betydligt längre Guds kärlek och olyckan, samt Brev till Joë Bousquet.

 

”Människolivets stora gåta är inte lidandet, utan olyckan” skriver hon. Denna syn präglar de teologiska resonemangen hos henne. Förklaringen ger hon, i det att olyckan är ”livets rotlöshet”, men den tycks förutsätta lidandets närvaro eftersom endast det kan ”fjättra tanken”.

 

Simone Weil vet förstås detta utifrån sitt eget liv, sin egen kropp. Och hon utvecklar det i Brev till Joë Bousquet, där hon understryker att hon sedan lång tid plågas av en smärta ”kring nervsystemets centrala punkt”, som även finns kvar under sömnen. I detta tillstånd var hon fabriksarbetare under ett knappt års tid. Det finns utförligt skildrat i Simone Pétrements biografi (original La vie de Simone Weil I – II, 1973) i svensk översättning av Eva Alexandersson och med förord av Gunnel Vallqvist). Hennes tillstånd förvärrades av ett arbete i ”den miserabla mänskliga massa” som omgav henne, och då talar hon om en särskild slags olycka, den sociala förnedringen, som gör att hon upplever sig själv som slav.

 

”Jag tror att drömmeriet utgör roten till det onda, kanske för alla människor, men i synnerhet för dem som har vidrörts av olyckan”, skriver hon vidare i ett resonemang som i flera olika formen upprepas i boken.

 

Det är ett faktum att Simone Weil hade ett mycket kluvet förhållande till den kristna kyrkan som institution. Det bottnar inte bara i hennes judiska identitet. Här finns en passage i bokens första essä som pekar på något viktigt, nämligen att själva kyrkobyggnaden inte är nödvändig för det hon kallar "denna övernaturliga verkan":

 

”Men vi är inte alltid i kyrkan, och det är i högsta grad önskvärt att denna övernaturliga verkan, som avlägsnar det onda, kan komma till stånd också i det vardagliga livets rum, i synnerhet på arbetsplatserna.”

 

Med den här boken påminns vi om Simone Weils betydelse. Inte sällan under läsningen vill jag fortsätta med andra verk av henne. 

 

Simone Weil med Lanza del Vasto, Marseille 1941

 

måndag 23 januari 2023

Europeiskt tumult och förstörelse

Central Library, Manchester. Foto: Astrid Nydahl

Är det någon som tvivlar på att Europa nu genomlider avgörande år?

Vi kan vända oss i vilken riktning som helst, och vi ser tumultet. Det kan vara i det lilla, eller i det stora. Ukraina lider och kämpar, men ingen tvivlar på Putins fascistiska regim och dess beslut att helt förgöra landet. Också smulat till grus ska det bli en del av det nya Ryssland, imperiet och härskarstaten.

I Sverige, liksom i det mesta av Europa, härskar de importerade gangsterklanerna om nätterna, med skjutvapen och sprängladdningar. De är lika beslutsamma. De territorier de vill lägga under sig är simpla marknader för knark, vapen och prostitution.

Är vi maktlösa? I princip finns det bara ett svar: Ja, vi är maktlösa. Min vän Alisa i Albanien skrev till mig i helgen, att landets politikerklass kämpar hårt för att ge landet "sämsta tänkbara rykte". Det ser de ut att lyckas med.

Turken är en despot, det vet vi alla. Under den gångna helgen fick vi också se vad den turkiska pöbeln går för. Varje despot behöver en pöbel, redo för gatans strid. Om vårt land står utanför NATO av det skälet kan vi ändå lugnt räkna med att vi har skydd om Putin skulle välja att marschera också västerut. Despoten behöver vi inte, inte heller hans pöbel.

söndag 22 januari 2023

"Men, det var ju så här en majoritet ville ha det"

Ilan Sadé, född 1978.
Ilan Sadé är en av få som förmår analysera situationen vi lever i. I en ny artikel skriver han bland annat: 

"Vi är några stycken som var ute i den offentliga debatten för ganska många år sedan och varnade för att den rådande invandringen, med dess lutning mot asyl- och anhöriginvandring från Mellanöstern och de stora mängderna, i vart fall utgör en väldigt stor risk. Följderna för sammanhållningen i landet, skolan, arbetsmarknaden, välståndet och lojaliteten gentemot det gemensamma var helt uppenbara."

"Vi lever i en glömskans kultur, där det saknas personligt ansvarstagande och självrannsakan bland makthavare och kända opinionsbildare. En fiskstimskultur, om man så vill. När stimmet vänder, som på en given signal, är det bara nuet som gäller.

Om man vill fortsätta att vara lite cynisk och en smula profetisk i tonen, är det lätt att hålla med samhällsdebattören Josefin Utas, som i ett pinfärskt inlägg på Twitter skriver:

”Rejäl våldsvåg i Stockholm just nu. Men, det var ju så här en majoritet ville ha det. De har röstat för kriminalpolitiken, invandringspolitiken, bidragspolitiken, kulturpolitiken, skolpolitiken osv, som lett till detta. Så här blev det. Som man sår får man skörda.”

Not: Ilan Sadé, född 26 augusti 1978 i Nahariya, Israel, är en svensk jurist, debattör och politiker med bakgrund i Centerpartiet. Han är sedan 2016 partiledare för Medborgerlig samling. Sadé är delägare i nättidningen Nyheter Idag. 

lördag 21 januari 2023

Polisen går på knäna, Försvarsmakten varnar för kärnvapenangrepp

Rubrikerna har nu i elva månader handlat om Putin-fascismen och det ryska överfallet på Ukraina. Ännu mycket längre har det handlat om de kriminella gängens krig mot varandra.

Nej, jag har inga lösningar på det senare, men nog menar jag att den svenska "dialogpolis"-strategin är lika mycket ett skämt som ett misslyckande i kubik.

I Stockholm finns 52 kriminella nätverk och 1 500 individer som bedöms som gängkriminella, enligt polisen.

– Vi har två pågående konflikter just nu som vi följer väldigt nära. Men vi har också många andra konflikter som skulle kunna vara aktuella i morgon, sade polischef Hanna Paradis vid pressträffen. 

Får, eller kan vi inte, tillgripa andra metoder i en situation som skakar hela nationen? Polisen följer efter dessa gränslösa patrask som om deras uppgift var att anteckna och katalogisera. Att "gå på knäna" är en signal till dem att polisen aldrig kommer att lyckas.

Och Putins hot mot oss och andra är rent existentiellt:

Att Rysslands president Vladimir Putin skulle göra verklighet av sina kärnvapenhot bedöms fortfarande som osannolikt. Men i Sverige förbereder sig försvarsmakten på angrepp.

– I realiteten har Ryssland en obehaglig vana att faktiskt göra det de säger, säger försvarsstabschefen Michael Claesson. 

Angreppskriget i Ukraina följs hela tiden upp av Kreml med hot riktade mot andra nationer. Att Ryssland i dag utgör ett hot mot oss alla är ställt bortom alla tvivel. Ändå fortsätter en opinion verka, vars argumentation mest liknar ett ömkande för Ryssland.

David Bromberg - "It Takes a Lot to Laugh, It Takes a Train to Cry"

Kulturträsket i pressen - ett av flera hot mot kulturen

Expressens kultursida fredagen den 20 januari.

Nej, det är inga enskilda saker, nej, det är inga undantag. Det är så här en svensk kultursida ser ut i dag. Jens Liljestrand lånar sig till detta fördärv. Nye kulturchefen är inget undantag han heller, men han gräver sig djupare ner i träsket än sina föregångare. Tack och lov att man slipper delta, tack och lov att man är pensionär.



fredag 20 januari 2023

En kurdisk räv och en rysk rabiessjuk

Foto: Astrid Nydahl

Nu låter polismyndigheten oss veta att de dagliga/nattliga sprängningarna och skjutningarna styrs av en i Turkiet bosatt kurd. Han är känd som "den kurdiske räven" och hans mål är att med sitt så kallade nätverk i Sverige, ta över narkotikamarknaden. Så ser det ut, bortom de mångkulturella illusionerna. Vårt land har naivt och godhjärtat lagt grunden till ett gangsterparadis.

Den gangster som styr Ryssland kan möjligen liknas vid en rabiessjuk räv. Galenskapen som pågår i Ukraina ter sig allt mindre trolig som krigsstrategi formulerad av en rationella härskare. Men det är ukrainarna som varje dag betalar priset för galenskapen.

I morgon är det lördag och en helg väntar oss. Det passar mig perfekt. Inte för att jag vill vila från brotten och övergreppen, utan för att helgerna erbjuder en annan typ av distans.

David Crosby är död



David Crosby & The Lighthouse Band - " Woodstock" (Live)


David Crosby grundade den klassiska 1960-talsgruppen The Byrds med Roger McGuinnoch Gene Clark.

Men Crosbys tid i bandet var stormig och han fick sparken 1967, efter bara tre år, och startade därefter supergruppen Crosby, Stills and Nash ihop med Stephen Stills från Buffalo Springfield och Graham Nash från The Hollies. Trion fick sedan sällskap av Neil Young och blev således Crosby, Stills, Nash & Young.



David Crosby blev 81 år.

Anne-Marie Berglund, 24 år tillsammans med breven

Anne-Marie 1977. Foto: Rut Berglund. I privat ägo
 

”Idag var det sista dagen för en tv-inspelning (…) Naturligtvis ångrar jag nu att jag inte hoppade av. Men roligt har jag haft de här inspelningsdagarna! Så roligt har jag inte haft sedan jag gick på en kurs när jag skulle arbeta som mentalvårdare” (ur brev 14/5-98)

 

Det blev 24 år vi fick tillsammans i breven. Det som började med svensk litteratur kom att bli en svindlande resa ut i europeisk kultur. Litteraturen och musiken blev vår starkaste förbindelselänk och i en nästan regelbunden veckotakt växlade vi breven mellan oss. Hon skrev från Stockholm, Esbo, Nice och på olika resor. Vår vänskap växte och med tiden kom vi att beröra också det mest smärtsamma och destruktiva, i våra liv. Genom litteraturen och de ord vi satte på det som vi, var och en, hade erfarit och upplevt. Om vi hade försökt oss på självcensur hade brevväxlingen dött. Det gjorde den inte, rakt tvärtom intensifierades och fördjupades den. Breven ledsagades ofta av böcker, tidskrifter, teckningar, akvareller, foton, cd-skivor. Alltid något som lyste upp vardagen fanns det med. 

 

Sylvia Plath och Jean Rhys blev två av många författtare som fanns med oss. Anne-Marie gav mig både Alexandra David-Neel, som sa att hon kunde springa innan hon kunde gå, och Flora Tristan, hon som på 1970-talet ”plockades ner från vinden och blev hjältinna åt de nya feministerna. Hennes ansikte trycktes på frimärken och hennes skrifter kom i nyutgåvor.” Vi hade båda två tagit med oss Fernando Pessoa från Lissabon och återkom ofta till hans kanske mest kända verk, Orons bok. Vi lyckade på olika vägar bygga en krets att vistas i. Inte sällan fanns där solitärerna.  I Dagens Nyheter skrev Anne-Marie i maj 2000: 

 

”Sylvia Plath griper och griper, men inget blir kvar. Inte för henne själv. För oss. Vi vandrar i hennes flytande ström som i ett museum. Det gör mig sorgsen. Nästan arg. Det bästa är nog att bli arg, precis som den här dagboksflickan är, för varför måste allting dö? Också kärleken. Allra mest den, den dör nästan i samma stund den uppstår. Hur tillåter du det? Det är den viktigaste frågan jag vaskade fram ur dagboken.” 

 

Det är just i dessa ord om utgivningen av Plaths dagböcker jag finner Anne-Marie själv. Alla våra brevår öppnade gång på gång det såret: kärleken som dör, och flickan som blir stående där, ensam och tom. Just flickan är Anne-Maries identitet. Glöm inte hennes flicklekar! Det livet skiljer sig radikalt från kvinnans, liksom pojkens från mannens. 

 

Hennes brev var som bäst essäistiska i sina prövningar av skrivandets och kärlekens villkor, de vandrade i såväl tanke som läsning, de kunde vara cafésittande eller som i Nice vindrickande vid havet. Men de kunde lika gärna vara prosaiska, sakligt närvarande i de ständiga färjeresorna till föräldrarna i Esbo. När de resorna var annat än sovande i en liten hytt under vattenlinjen, kunde de också bjuda på äventyr till havs, som Anne-Marie tyckte om att återberätta för mig i breven. Också de äventyren blev som små litterära pärlor, inte sällan nära sagans värld.

 

”Här är en molnig dag till din hjälp. Ingen gassande sol”, skrev Jean Rhys i Sargassohavet. I de orden känner jag så väl igen sommarbreven från Anne-Marie. Var det något hon plågades av, så var det varma vindar och stekande sol som värmde upp hennes rum. Hade hon haft kraften hela sitt liv, hade hon flytt till havet för att simma och svalka sig. Istället stannade hon inomhus, vilket också gav henne de alltför tidiga morgnarnas sömnlöshet. 

 

Som åren gick blev Anne-Marie allt mer distanserad från det som kunde kallas kulturvärlden. Hon tackade nej till inbjudningar. Hon lät flera färdiga böcker förbli outgivna. I ett brev skrev hon ”Du vet, sen jag tog tillbaka BOKEN så känner jag mig som en fri människa. Det är mycket underligt, men jag har blivit liksom frimodig.”  Sin lilla lägenhet beskrev hon i breven allt oftare som ”mitt fängelse”. Grannars oljud, hon kallade det ”borrpsalmer”, plågade henne. “När jag först kom till Lissabon…” skrev Fernando Pessoa, “hörde jag ofta hur någon i våningen ovanpå spelade skalor på piano” Inte så sällan önskade jag att Anne-Marie skulle få höra sådant istället för tryckluftsborrande, när grannarna märktes av. 

 

När livet gick mot slutet blev breven från henne allt kortare, och jag förstod inte vad som pågick. Den 8 november 2019 skrev hon:

 

”Idag har Hans hjälpt mig hela dagen. Nu måste jag be honom ta med det här brevet så du inte oroar dig. Förlåt… Skriver mer sen. Din Anne-Marie”

 

Efter ett sista brev, den 6 januari 2020, fick jag med dagliga telefonsamtal från gemensamma vännen Hans Boij följa hennes sista tid. Hon var i sin egen värld, på väg mot det definitiva slutet, som kom två månader efter det brevet. Jag vill avsluta med några ord ur ett tidigt brev från henne:

 

”Att stå i rampljuset är något jag gillar. Det är för mig en av verkligheterna. Jag finns. Jag är i min röst, i min text. Jag glömmer helt publiken sådana stunder och är bara” (december 97)

 

Låt oss behålla och bevara henne där, i minnets eviga ljus!

 

torsdag 19 januari 2023

Två glas vatten och fyra glas i bågar

 

Bättre pensionsdag kunde det inte bli. När vi kört i vår egen - lånade - bil till stora affären i andra änden av stan och skulle hem fick jag ett sms. Det var optikern som meddelade att mina nya läsglasögon var klara. Så här sitter jag nu vid datorn och ser hur bra som helst (det är de undre på bilden, de övre är solglasögon för våren och sommaren, nu sålda hos optikern för halva priset).

Jag har en son och en läsare som bidragit till detta. Till dem säger jag varmt tack i dag och lovar att jag, så fort posten kommit med den, ska läsa Kristoffer Leandoers nya bok Den oavslutade litteraturen : en essä om allt som inte blev klart.