Rizah Sheqiris verk Ljusets spindel publicerades på albanska 1991 i Pristhina. Den är en spegelbild av den svåra situation som rådde där och då. Själv född 1961 kunde han som vuxen man under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet se och erfara vad livet under ockupation innebär. Förnekade grundläggande rättigheter, inklusive det egna språket och den egna kulturen, tvingades albanerna leva under ett serbiskt förtryck, också ibland rent fysiskt underjordiskt, som åt sig in på livets alla områden och gjorde albanernas vardagar till en lång kedja av helveten.

När Sheqiri diktar gör han det som den moderna poet han är. Det finns alltid en stark jag-röst i dikterna. Han försöker inte finna det allmängiltiga på annat sätt än utifrån det personliga. Men privat i meningen begränsad blir han aldrig.

Under de svåraste åren med Belgrads politikerklass som förtryckare var jag själv mycket aktiv i solidaritetsarbetet från svensk horisont. Vi ordnade protestmöten på torgen i Malmö. Men inte minst handlade det om att skriva upplysande debattartiklar i pressen. Själv publicerade jag det mesta jag skrev om Kosova i Sydsvenskan och Kvällsposten. Det var i ordets rätta mening texter som ville klargöra de grundläggande omständigheterna. Att då säga att albaner våldtogs, torterades, dödades på gator och i häkten väckte förvåning. Kunde det stå så illa till i det forna Jugoslavien? Det skulle bli värre. Det skulle bli ett lidande och en död på slagfälten. Idag vet vi besked om hur omfattande detta förtryck var.

Sheqiri skriver:

”Var gång jag ser mig om i världen

följer mig min pappas ord på färden:

Min son, se upp att du inte blir besviken

för horor finns det gott om i politiken!

En elak hund går med vargen i lag

Och räven smyger kring -

​denna onda tid, denna onda dag. 

Sök dig ett läge där du uthärdar stormen.”

Kanske kan man säga att exilen är detta läge. Sin diktsamling Sorgesånger (på svenska 2008) kallar han ”En diktbukett från ett hjärta i exil”. När Sheqiri skrev dikterna i den här boken var det fortfarande från den konkreta situationen i Kosova. Han tog med sig den erfarenheten. Rent språkligt är hans språk i denna bok mer direkt, ibland talspråkspräglat av både sorg och vrede.

I dikten Ballad skriver han:

”Jag dör och föds på nytt – från den stolte Nositi

höga ek goda äpple första blomma”

Översättaren Ullmar Qvick kommenterar:

”En metafor som har används även av den store albanska poeten Lasgush Poradeciu i dikten Vdekja e Nositit – Nositis död - där Nositi dör för att hans ungar ska klara sig och leva vidare i framtiden”

Det fascinerande här är hur pendeln mellan liv och död också blir en bild av hur albanen – hemma eller i exil – föds på nytt för att föra släkten vidare och säkra en unik kultur och ett unikt språk för framtiden. När jag bläddrar i dokument här hemma och ser alla offer som på bilderna ligger döda i väntan på begravningen tänker jag att de, lika lite som Europas judar, ska bli den förhärskande bilden av nederlag. Däremot är de offer, och det de offrat är det yttersta. De saknar skuld. De har inte valt denna död, den har påtvingats dem av härskarna.

Den personliga erfarenheten av detta förtryck återkommer ofta i Sheqiris diktning:

”På min troskyldiga varelse

bildar djävlarna en mosaik av våld

jag är stark för jag har rätt

oböjlig inför varje storm”

De är verkligen inte vem som helst. De är, med poetens ord, ”djävlarna”, och ändå kan den utsatte känna en förvissning om överlevnad av det mycket enkla skälet att han ”har rätt”. Är det inte just så, också i de mest förtvivlade stunder, som den förtryckte överlever och så småningom besegrar sin djävul? Sheqiri förklarar själv en del med raderna:

”Som stor artist i denna onda tid

utövar jag den svåraste konsten – tålamodets.”

Den som saknar tålamod blir i värsta fall blott en självmordsbombare. Till vilken nytta? Den väg som kosova-albanernas sentida ledare Ibrahim Rugova (1944- 2006) valde, den fredliga och tålmodiga, skulle visa sig vara den bästa. Men också han hade fiender, förstås, och det var inte minst kring frågan om civilmotstånd eller gerillakrig man kom i motsatsställning. Rugovas betydelse kan ändå aldrig underskattas. Några självmordsbombare såg vi inte till när tiden för slutstriden var inne. Priset blev ändå mycket högt.

Alldeles mot slutet av sin bok skriver Rizah Sheqiri en dikt från Prishtina den 17 maj 1990, Den hårda vinterns slut, som kan symbolisera det trots och det hopp som ska teckna också Kosovas folk, där framtiden står skriven i ljusa färger, utan att några illusioner eller självbedrägerier står i vägen för fakta och realiteter:

“Kosovas duvor begär i all sin mildhet

Att människorna bygger broar av kärlek

Med V-tecken för bröd och arbete, fred och frihet

Duvornas V-tecken tränger genom molnen;

De vill kyssa himlens blå,

De vill möta solens strålar likaså...

V-tecknet får det ondas grundmurar att skaka

I hjärtat broderas med frihetens strålar tecknet V

Det visar slut på den hårda vintern även i Kosova”

***

Ovanstående text är delvis mitt förord till Ljusets spindel/T.N. 

Rizah Sheqiri, född 12 januari 1961, är en svensk-albansk författare. Sheqiri föddes i Kosovo och har studerat litteratur och språkvetenskap vid Prishtinas universitet. Innan han invandrade till Sverige arbetade han på "Radio Prishtina" i sju år. I Sverige verkar han som författare och är sedan 1994 medlem i Svenska Författarförbundet och Sveriges Internationella Författarförening. Rizah Sheqiri är också vice ordförande för Blekinge Skrivarklubb, lektör vid BTJ i Lund, översättare och modersmålslärare. 

Rizah Sheqiri skriver poesi och prosa för barn, ungdomar och vuxna. Han har hittills publicerat ett fyrtiotal böcker som också översatts till andra språk (bl.a. tyska, rumänska och engelska).

 

Det kommer och går. Säkerhetslås installerat. Säkerhet? Borde byta namn. Är till för att jag ska kunna anropa hjälp. Det gjorde jag för två månader sedan och blev hämtad av ambulans till CSK då njurarna havererat.

 

Idag ser jag suddigt.

Heldygnsflytten har tagit ut sin rätt.

 

I köket luktar det illa. Möbelilla.

 

I mitt enda stora rum - det är en etta jag bosatt mig i - strömmar tidig höstluft in genom den öppna balkongdörren.

 

På P2 tog de till det sämsta av vårt klassiska arv - Britten! - och tvingade mig att stänga ljudet.

 

Vad ska ske framöver?

 

Morgon första dagen.

Bill Evans spelade på en dvd igår kväll.

Klangen kvar i rummet.

Idag kommer Tekniska gruppen och monterar larm.

Kaffet drucket.

 

Kväll i nya hemmet. De ökenfärgade gardinerna släpper in lite av mörkret, regnet vräker ner.

 

Sedan sex i morse har det pågått. Astrids syster packade upp alla boklådorna och satte böckerna i hyllorna. Nu väntar fina dagar för mig med sortering.

 

Här är förbluffande tyst. I huset mitt emot ser jag mest unga människor. Här har jag både unga och äldre grannar.

 

Listan på sådant som behöver handlas hem växer.

 

Om Hemtjänsten hörs av imorgon kommer saker att klarna.

En dag att drömma om. Foto: Astrid Nydahl

 

FRI IDAG. Från och med 1 september:

 

Frånskild, ensamboende

Du har blivit folkbokförd enligt din flyttanmälan

Namn Bo Henry Thomas Nydahl

Folkbokföringsdatum 2026-09-01

 

Ny adress Kvarngatan 8 C LGH 1103

290 51 Kristianstad

 

Län Skåne

Kommun Kristianstad

Fastighet Brottaren 1

Wendell Berry (1934-2026) avled igår

 

Per Helge stod för urval och översättning. Mikael Nydahl gav ut den.

Wendell Berry (1934-2026) avled igår. Hans livsgärning går inte ens att sammanfatta i min situation.  Googla och du ska finna en hel värld.

Här finns katalogen med en del av hans livsverk. 

 

 

Ann Christine Eek: Albanian village life. Isniq – Kosovo 1976 (TIRA BOOKS, Sverige, 272 sidor i formatet 26 x 23 cm)

Bild ur boken

 

Man kan säga att Albanian village life. Isniq – Kosovo av Ann Christine Eek i första hand är en unik fotobok om vardags- och högtidsliv i ett mycket fattigt samhälle väster om huvudstaden Prishtina. Året är 1976, Kosovo är alltjämt en del av Jugoslavien och inte minst det serbiska herradömet i det geografiska hörn som 1974 fått status som autonom provins (ett beslut som under Miloševićs tid vid makten 1989 revs upp och ledde till outhärdliga förhållanden för den albanska befolkningen).

 

Men det är en bok som är så mycket mer. Den har en mycket tragisk bakgrund i mordet på Eeks kollega, socialantropologen Berit Backer, som 1993 mördades i sitt norska hem av en mentalt störd alban. 

Eek och Backer hade planer på ett samarbete med föreliggande bok, eftersom Backer avlagt sin masterexamen 1979 vid Oslo universitet med avhandlingen Behind Stone Walls: Changing Household Organization Among the Albanians of Kosovo.

 

De två hade mötts i Albanien 1975. I det albanska fanns en kunskap och ett intresse de delade. Tillsammans levde de under sju veckor  i det lilla samhället Isniq. Projektet var unikt, både för att de fått tillträde till Isniq, och för att män och kvinnor i detta strängt traditionella samhälle släppte dem inpå livet.

 

Bild ur boken

Boken dokumenterar mänskligt liv från vaggan till graven. De skildras som äkta makar, som föräldrar, som gamla. De skildras vid bröllop med samma självklarhet som på fälten där de arbetar. I hemmen släpps kameran in. Den verkar inte genera, förmodligen för att de avporträtterade människorna fått förtroende för fotografen. 

 

Det finns familje- och släktberättelser som utgör ett nav för berättelsen. Eek är ytterst noggrann med detaljerna, vilket också ger hennes text styrkan som uppstår när man är mycket seriös och väl dokumenterad. Ändå är det de svart-vita fotografierna som talar starkast till mig. De äger en stram saklighet men befinner sig också nära de enskilda individerna, som aldrig poserar men befinner sig i livets egen rörelse. En leende kvinna som sitter på huk, tvättande utomhus. Allvarliga kvinnor som leder en medsyster till det stundande bröllopet. Sörjande män som samtalar i grupp efter en begravning. En man som lastar av de tunga säckarna från vagnen hans hästar dragit, också han leende.

 

Denna pendel mellan vardag och högtid är mycket gripande. Inget av det livet bär på tycks saknas, berättelsen är närvarande hela tiden.

 

Bild ur boken

Närvarande är den också i skildringen av den könsåtskillnad som sedan urminnes tider präglat denna lantliga miljö. I det fjärde kapitlet, Behind the stone walls – women´s world, får vi i bild och ord berättelsen om hur stenhusen med sina höga stenmurar skyddade kvinnorna från insyn, men också hindrade dem att frestas av omvärldens miljöer. 

 

Här ser vi ett litet samhälle på Balkan – en beståndsdel i det av Tito styrda rike som sades vara ”socialistiskt” och baserat på ett slags självförvaltning. Det är en avgrund mellan 1970-talets jugoslaviska retorik och den verklighet människorna i Kosovo levde i. Fattigdomens alla tecken visas på bilderna, men den till trots ser vi människor som utstrålar såväl livsglädje som stolthet.

 

Det senare känner jag igen från mina fyra resor – varav en längre som tog mig till landets mer isolerade trakter - i Albanien vid samma tid. Enver Hoxhas regim befann sig i konstant politisk polemik mot Titos. Albanien var också mycket fattigt, det såg vi inte minst på landsbygden, men livsglädje och stolthet verkade vara självklara yttringar. Frågor som ”Vad tycker du om vårt land?” kunde man få över en kopp kaffe, och det uppfattade jag aldrig som tillrättalagda regimröster.

 

Bild ur boken

När situationen i Kosovo förvärrades och landet gick mot brutal konfrontation, etnisk rensning och slutligen krig hade det redan uppstått en hotfull stämning som Eek skildrar mycket starkt. 

 

Vi kan konstatera att Miloševićs sedan länge är död. Kosovo fick bli självständigt men är alltjämt starkt beroende av omvärldens stöd.

 

Bilderna ur boken publiceras här med Ann Christine Eeks tillstånd.

Artikeln är en repris. 

 

Foto: Astrid Nydahl

 

Man bör kanske ta Emma Goldman på orden, hon som skrev "Om det gick att förändra något genom att rösta, så skulle det ha förbjudits."

Den som vill erkänna inför vänner och bekanta att de så kallade valen är äkta vara, erkänner samtidigt sin egen dumhet. Valen fyller i de postmoderna demokratierna ett enda syfte: hålla nationen samman med lögnen som vapen. De deltagande partierna är överens om detta. I krigstid blir kanske de så kallade valen ännu viktigare för makthavarna. 

 

”Ju ofriare ett land är, ju mer man blir iakttagen av staten, desto fler saker blir man förr eller senare indragen i på ett obehagligt sätt. Alltmer sällan kan man hålla sig utanför.”

 

Herta Müller, ur Kungen bugar och dödar (övers: Karin Löfdahl) 

Müller hade diktaturens Rumänien som utgångspunkt för sitt författarskap, hon har det än i dag.

Kan vi i dag hålla oss utanför? Är vi i själva verket inte ännu mer iakttagna av staten? De gamla öst-diktaturerna hade inte tillgång till den digitala teknik som följer oss i smått och stort. Lärdom?

 

"En agent, en värvare, en röstfiskare, i vilket fall som helst en eldfängd partigängare (...) Hans hjärta är fyllt av politik och halvbildning, och oavbrutet rinner det över av halvbildat, entusiastiskt gatuprat. Han talar till ingen och alla..."

Thomas Mann: ur En opolitisk mans betraktelser, (översättning av Per Landin och Urban Lindström) 

Jag tror att lärdomen är enkel: Partigängaren - från V till SD, hela vägen via de andra riksdagspartiernas representanter - är en människa som låter munnen släppa ut "halvbildat, entusiastiskt gatuprat" - i tron att han ska framstå som en vägledande bärare av kunskap.

 

 

Ismail Kadare: The Doll. A Portrait of My Mother. (Översättning från albanskan till engelska: John Hodgson, 2018)

 

Ismail Kadare ( 1936-2024 ) har jag läst sedan 1970-talet, av den enkla anledningen att hans författarskap är ovanligt rikt representerat i översättningar till svenska. Under de många åren av kommunistisk diktatur lyckades han navigera skickligt och blev bara i undantagsfall utsatt för censur och förbud.

Nu finns också en rad sena arbeten översatta till engelska, bland annat The Accident, A girl in Exile och The doll. Det är den sista jag nu läst, i översättning från albanska av John Hodgson. 

 

I ett stort och mycket gammalt hus i Gjirokaster växte Ismail Kadare upp med föräldrar och syskon. Hans mamma kallades alltid för Dockan. Förutom att vara ett gripande porträtt av en mammas liv i det synnerligen patriarkala Albanien, är detta också en självbiografi, där Ismail Kadare berättar om sitt eget liv, från barndom till fransk exil, liksom om hustrun Helena, också hon författare, samt om barn och kollegor.

 

Ismail Kadare, som ung kallad Smajl, har levt ett långt liv under kommunismens hårda villkor, dels som litteraturstudent i Moskva, dels som en i kretsen av högkvalitativa författare i Tirana, där annars det medelmåttiga och lydiga premierades och levde gott. Lojalitet betalade sig alltid. Kadare själv hade, sägs det, diktatorns öra och öga, Enver Hoxha kom ju också från Gjirokaster, och Kadare lyckades klara både livhanken och sin mentala hälsa. Sämre gick det för många andra i landet, det som Kadare här kallar "landet där allt var förbjudet".

 

Den korta romanen är rik på kulturhistoria, familjetraditioner, uppror mot dem och en intensivt närvarande tidsbild av ett feodalt land som blir tung, kommunistisk industristat, fram till dagens samhälle som gärna vill göra anspråk på att vara både fritt och demokratiskt, men som har många sprickor i den fasaden. Ismail Kadares roman är både underhållande och färgrik, den ger oss fina skildringar av hur nuet alltid hänger samman med det förflutna.

Foto: Astrid Nydahl

 

Det jag saknar allra mest är havet, himlen, ödsligheten.

Sitter inne. Sitter inomhus. 

Sover ensam. Sover i tystnad. 

Foto: Astrid Nydahl

 

Ja, det är verkligen ett dödläge. Ett läge där döden hägrar som den enda verkliga befrielsen. Det är Sverige då de politiska bondfångarna ylar mot månen, då inget förändrats till det bättre. Illusionisterna fortsätter att skicka ut sin propaganda. Är det någon som tar dem på allvar? 

När en kultur är på väg mot sin undergång finns det inget som talar för att den politiska makteliten under ledning av dagliga godhetsbulletiner från maktens horisont, upphetsade bloggare, aggressiva nationalister eller flygbladsutdelare från vänster och höger skulle kunna hejda fallet. Tvärtom tror jag att de påskyndar det, och bäst är kanske det. 

  

Sovrummets viktigaste möbel. Utan Thomas Bernhard, Montaigne, Imre Kertész, E.M. Cioran går det ju inte att sova (leva). 

Den lilla flaskan till vänster innehöll raki av märket Skanderbeg. Den fick jag i present av min albanske vän Betim som köpt den i Saranda till mig (han vet vad de båda betytt mig för mig ett långt liv). 

Lite Zygmunt Bauman och Gershom Scholem behövs, Nietzsches också. Kryckorna för dagtid.

Péter Nádas är död!

Med anledning av Péter Nádas bortgång idag publicerar jag åter denna text.

Egen död, Péter Nádas gripande bok i svensk översättning av Ervin Rosenberg.

"Där är vi. Nu händer det." (sidan 64)

Varje dag vandrar vi utmed den tunna linje som skiljer oss från dödens schakt. Det blir jag starkt påmind om i Péter Nádas Egen död.

Huvudpersonen är en 51-årig, vältränad, frisk och aktiv yrkesmänniska, på toppen av sin kraft tycker han själv, som plötsligt medan han är på väg med ett korrektur, drabbas av märkliga fenomen: illamående, yrsel, en känsla av att luften tar slut, att han själv inte får någon luft i sig, oavsett om han är inomhus eller utomhus. Om denna huvudperson är identisk med författaren får vi aldrig veta (se not nederst).

Han konstaterar att han alltsedan uppvaknandet den dagen märkt att något var fel, han förstår bara inte vad. Han tycks finnas i en kupa, som betraktar omgivningen som overklig, också när han sitter mitt emot en kvinna som räcker fram ett papper för honom att underteckna. Därifrån rusar han till tandläkaren, och väl ute igen säger han att att han egentligen borde hålla tyst om detta, tills han tycker sig förlora också orden. Allt svindlar för honom och han konstaterar: ”Om anden inte minns blir kroppen obegriplig”.

På Hotel Gellért försöker han komma tillbaka till livet, lyckas beställa in ett glas vin och en soppa. Men också där saknas det luft. Han stirrar på sin tallrik oförmögen att röra den. Till servitören säger han att han mår dåligt och snabbt måste få betala. Just det här avsnittet är berättelsens höjdpunkt, här står allt och väger och Nádas beskriver både de fysiska och de psykiska fenomen som berättaren genomfars av. Också när berättaren banar sig väg med den kropp han kallar ”en blygrå massa”, ut till en taxi och hem, följer man hans kamp mot döden och tror på varje stapplande steg hans berättelse tar.

Från denna punkt börjar berättelsen bokstavligt talat ett nytt kapitel. Mannen befinner sig nu i ambulansen, han tycker det är märkligt att sirenerna är på, för hans skull, ”i det stora hela var min kontakt med de andra bruten.” Resten av berättelsen skildrar de absurda scener som möter en patient på en akutavdelning. Porträtten av sköterskor och läkare är så starka att man ser dem framför sig, inte minst ”den storväxta kvinnan, som fortsatte att mumsa på sin gurka”, hon som senare ska ge upp ett skrik när allt vänder och berättaren återkommer till livet.

Det som tilltalar mig mest med Egen död är att den växlar mellan ett episkt, rakt berättande och en nästan aforistisk kortprosa. Dessa korta stycken, för det mesta bara några rader på en annars vit sida, sammanfattar både ett inre och ett yttre skeende. När berättaren återkommer till livet gör han det ännu en gång via sin mors födelsekanal och så blir metaforerna om liv och död giltiga. Han ser sig själv födas och det som kunnat bli hans död blev istället hans förlossningsavdelning.

Not: Översättaren Ervin Rosenberg tillägger: "Om detta bara så mycket: Nádas skriver om sig själv, det är faktum. Han själv var kliniskt död våren 1993, det vet jag. Jag arbetade då på översättningen av Minnesanteckningarnas bok. Ställde frågor till honom i brev, varje gång jag behövde klara ut något. Han svarade tålmodigt. Plötsligt blev det slut. Långt senare, månader senare, berättade han anledningen till tystnaden: det var döden, den kliniska döden."

Fernando Pessoas penna

 

"Här befinner jag mig på toppen av ett berg. Mina ögon stirrar vidöppna i mörkret och försöker att i anteckningsboken, som jag knappt ser, förlänga den dagarnas äventyrliga skrift som jag försöker sätta på pränt i mitt kalendarium. Allt detta flackande världen runt för att hitta en säng! Men min kropp kan inte vänja sig vid någon madrass, och inte heller finner min själ någon vila. Jag lever i en vandrande vaka."

(Miguel Torga, 27 december 1969, ur Inre frihet, översättning av Arne Lundgren)

Min nya adress från och med 1/9:   

Thomas Nydahl

Kvarngatan 8 c

291 54 Kristianstad