Jean Rhys diktade tillvaro

Ivön förra veckan. Foto: Astrid Nydahl

 

Before I could read, almost a baby, I imagined that God, this strange thing or person I heard about, was a book." (ur Smile Please)

Det blev en ofullbordad självbiografi, och varför den inte finns översatt till svenska övergår mitt förstånd. Ofullbordad är den av det enkla skälet att hon började diktera ganska nära sin död, trots att hon många år tidigare haft sådana tankar. Men mer hanns det alltså inte med, och skälet till att hon dröjde så länge var att hon inte ville såra människor som i sin tur hade sårat henne; "this was not the kind of writing which came to her naturally" påpekar Diana Athill i sitt förord. Athill var litterär redaktör för ett stort antal författare på makens förlag Allan Wingate, och en av dem var alltså Rhys.

Jean Rhys är inte vem som helst. Hon är inte minst känd för den lysande Sargassohavet översatt av Ingegär Martinell (som också fanns utgiven under titeln Den första hustrun). Och vid sidan av den läser jag gärna om Resa i mörker från 1934, i original eller Britt Arenanders svenska översättning.

Självbiografin utges av Penguin under titeln Smile Please. An Unfinished Autobiography och publicerades första gången 1979, samma år som hon dog. Det är sannerligen märklig läsning eftersom man gång på gång tror sig läsa någon av böckerna jag nämner ovan. Inte minst Resa i mörker. Hon skriver också i det korta dagboksutdraget, att hon blev nyfiken på dagböckerna, och att de kom att bli "the foundation for Voyage in the Dark".

"Somliga förnekar eländet..." Kafka, Ryssland, Ukraina

Foto: Astrid Nydahl

 

Den 17 januari 1920 skriver Franz Kafka i sin dagbok:

 

"Somliga förnekar eländet genom att hänvisa till solen, han förnekar solen genom att hänvisa till eländet."

 

En god vän uppmärksammade mig tidigare på vad Kafka skrivit efter en pogrom riktad mot Prags judar 1920.

 

Nå, när Kafka skriver en rad som den ovan i sin dagbok ser jag att också det som var mycket privat bör läsas av oss efterlevande. Kan man balansera förnekelserna av eländet respektive solen? Det måste i så fall vara den balans som är svårast att uppnå. Just nu, så brukar vi säga... just nu är situationen svår.

 

Man får utgå ifrån att det ryska hatet mot Ukraina och dess folk bygger på samma stinkande grund. Hat mellan folk är som en gigantisk version av det individuella hatet.

”För vem bör man skriva..."

 

”För vem bör man skriva mitt i det politiska slammer och skrikande som dövar öronen för blygsammare ljud” skrev Stefan Zweig i sin bok om Erasmus 1934. 

Hans reaktion på nazisternas bokbål blev, i ett privat brev, att hävda att det var livsviktigt att 

”vänta, vänta, vara tyst och återigen vara tyst… För min del skulle jag gärna avvarat sådan publicitet. Som du vet är jag en människa som värderar lugn och ro högre än allt annat.”

 

Zweig värderade banden mellan tystnad och idéer om inre frihet högt. Han skrev om sina älskade böcker att de var ”handfullar av tystnad som lindrar plåga och oro” – vilken man kan läsa i George Prochniks Stefan Zweig vid världens ände. 

Vad lär vi av Zweig? Just denna epok tycks istället präglas av allt högre skrikande och hojtande - och krig.

Per-Olov Lundgren 1952-2026

  

När jag öppnade datorn i går blev jag chockad. Min gamle klasskamrat och barndomsvän från Lorensborg i Malmö, Per-Olov Lundgren, hade avlidit. Det är hans dotter Lisa Key som meddelar det på Facebook.

På bilden här nere ser vi honom hemma hos Claes och mig på Jöns Filsgatan, Gamla väster i Malmö, 1970 vid 17 års ålder. Han bodde själv med sin flickvän i lägenheten ovanpå vår. Claes, han och jag arbetade under en period som scenarbetare på Nya Teatern. Alla minnen sköljde över mig och jag hade plötsligt honom närvarande efter alla dessa år.

Så ser våra liv ut. Det fyller mig med sorg och uppgivenhet. Jag skriver Vila i frid, till vilken nytta då? Per-Olov är död. Hans två döttrar har förlorat sin pappa. Själv har han förlorat livet. 

Tredje klass på Lorensborgsskolan. Per-Olov längst till vänster, jag längst ut till höger.
 

Propagandans tid

 

Det var en het sommardag 1978. Vi kom ända upp till Kruja utanför huvudstaden Tirana. Där väntade Ymer Minxhozi, chefredaktör för en av de albanska propaganda-tidskrifterna. Jag gjorde en omfattande intervju som publicerades i Norge, Danmark och Sverige. Men min tid som propagandist var över.

Mitt intresse för Albanien har emellertid fortsatt. Jag hamnar nästan dagligen i det lilla landets krets. Läser, läser mer. Lär och diskuterar. Skriver. 

"Jag har faktiskt alltid gått ur vägen..." (Amiel)

Foto: Astrid Nydahl

 

"Jag vars hela varelse, tanken och hjärtat, törstar efter att uppgå i den levande verkligheten, i medmänskorna, i naturen och i Gud, jag som förtäres och förstöres av ensamheten, jag stänger in mig i ensamheten och förefaller att icke trivas med någon annan än mig själv, att vara mig själv nog... Själens stolthet och reservation och hjärtats skygghet ha kommit mig att våldföra alla mina instinkter och fullkomligt vända upp och ned på mitt liv. Jag har faktiskt alltid gått ur vägen för det som lockade mig, flytt det som behagade mig mest." (ur Henri-Frederic Amiel: En drömmares dagbok (W&W, 1947 i översättning av Klara Johanson)

Om det är tvärtom, om det faktiskt är så att man går ur vägen för det som varken lockar eller behagar, om man stiger åt sidan för det som "the madding crowd" åtrår? Om hjärtats skygghet faktiskt inte medger ett bejakande av de instinkter som betraktas som eftersträvansvärda? Det är egentligen sådana frågor som upptar mig.

Stå upp för Ukraina!

Söndagsläsning. Ur Identitärt

 

När jag var ung på 1960-talet hade känslan av hemlöshet, rotlöshet och vilsenhet redan erövrat oss. Jag och mina vänner letade efter det vi ville vara – i själva verket tror jag att vi letade efter oss själva. Vi gick ut grundskolan 1968 och vi var inte omedvetna om att det fanns någonting som kallades revolt ute i Europa – och i Stockholm. Ändå hade det ingenting med oss att göra, eftersom det fått namnet ”studentrevolt”. Vi var inte studenter. Vi var sextonåringar som kastats ut i arbetslivet. De flesta av våra klasskamrater hade gått vidare till vad som då hette fack- eller gymnasieskolor. Själv hade jag redan måndagen efter skolavslutningen börjat arbeta på Pripps bryggerier i Malmö och sedan, från och med hösten det året, börjat en anställning på Malmström & Co, ekiperingsbutiken där min far hade varit chef för dekorationsavdelningen.

Vi gick mot 1969 och jag reste med mina tre kamrater till Paris. Nog spanade vi efter gatsten som kunde ha varit uppbruten eller nyligen lagts tillbaka. Vi köpte LP-skivor, vi besökte vänsterboklådor och vi packade väskorna fulla med musik och litteratur. Men vi var vilsna. Vi saknade egentliga jag. Vi saknade identitet. Född 1952 tror jag fortfarande att det är denna känsla av tomhet och vilsenhet som lade en av de viktigaste grundstenarna för vuxen- och familjelivet. Jag hade ett namn och ett personnummer och jag kände igen mig själv i spegeln, mer än så var det inte. När jag gifte mig och blev pappa för första gången 1973, bosatt i den fasansfulla förorten Lindängen i Malmö, hade det nya livet börjat. Och jag visste att jag öppnat fel dörrar och trätt in i helt fel rum. Men jag tror att allt kunde lastas känslan av identitetslöshet, känslan av att vara ett dammkorn som alltjämt blåste kring i mitt och andras liv.

Finns det inte något grundläggande i att varje ung generation revolterar mot föräldragenerationen? Den identitära generationen gör det i högsta grad. Min generation gjorde det utifrån ett barbariskt krig i Indokina. Men gick vi vidare, hade vi några radikalt annorlunda idéer och ideal som kunde förankra oss i en bättre värld? Nej, rakt tvärtom. Vi lät oss bländas av de allra värsta extremister som ropade ut Sanningen och Lösningen. Som så många andra hamnade jag i en kommunistisk rörelse, en sekt av ett slag jag i vuxen ålder inte ens skulle ha betraktat som politiskt alternativ. Jag blev stalinist och under ett par år aktiv medlem i KFML(r) (nuvarande Kommunistiska Partiet, KP). När den perioden var över anslöt jag mig till rörelsen kring maoistiska SKP. Jag ser tillbaka och inbillar mig att det var generationsklyftan och kriget som gjorde mig till en aggressiv dogmatiker. Familjebildandet skulle bli min räddning. Jag drog mig redan på färgfabriken undan när partikamraterna agiterade i rökrummen. Jag drog mig undan i tystnad och förlägenhet. Politisk agitation i den verkliga världen, i vardagen, var inget för mig. Dogmerna predikade jag helst i skrift och jag gjorde det i stalinistiska publikationer i Sverige, Norge och Danmark. Mitt allt starkare livsideal fanns i den albanska diktaturen. Jag reste dit flera gånger och arbetade som reseledare i Albanien när den stora brytningen mellan landets stalinister under Enver Hoxha och Kina kom. Det blev det definitiva slutet på mitt eget sekteristiska liv. 1978 blev vändpunkten. Jag var då 26 år gammal. Familjelivet återstod. Mitt ungdomsuppror var över, det hade pågått i precis tio år och cementerat några av de sämsta europeiska traditionerna i mig som person och social varelse. Jag var i verklig mening identitetslös, vilsen och rädd. I litteraturen skulle jag börja treva mig fram. 1981 lämnade jag Malmö med fru och tre barn. 1982 föddes vårt fjärde barn och vi hade hittat en lantlig hemvist i norra Skåne. Kunde jag bli människa där? Kunde jag frigöra mig från det jag betraktat som ”vänster”-tillhörigheten och som fört mig allra längst ut i sektträsket?

Vi formades också – vilket vi då förträngde och numera förnekar – av den statsbärande socialdemokratiska ideologin, som genomsyrade vårt folkhem i lika hög grad som de statsbärande kommunistiska partiernas ideologier genomsyrade ”folkdemokratier” i öst. Makten var en och odelbar – i Sverige som i DDR och Tjeckoslovakien. Makten var så självklar att första maj-smyckningarna i Malmö, med röda fanor på varje flaggstång, var en del av vår bristfälliga identitet. Malmö var dessutom en stad som i allt väsentligt präglades av det som så komiskt kallades ”arbetarrörelsen” men som ofta bars av ombudsmän, byråkrater, fackliga aktivister och partigängare från både socialdemokratin och VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna, nuvarande Vänsterpartiet). Kunde möjligen vår stalinistiska generationsuppgörelse med förankring i Kina, Albanien och andra ”icke-revisionistiska” länder också ha en förklaring i det? Kommunister ville vi gärna vara, men vi var glasklara över att Sovjetunionen och lydstaterna i öst var anskrämliga exempel på vad det röda förtrycket kunde vara. När det gällde Kina och Albanien var vi i lika stor utsträckning helt blinda. Den renhet och tro på de urgamla dogmerna vi fann hos Albanska Arbetets Parti (AAP) och Kinas Kommunistiska Parti (KKP) tilltalade vår längtan efter egen, inre renhet. Vi trodde förmodligen uppriktigt på att ”den nya människan” var möjlig att skapa. I den meningen hade vi allt gemensamt med andra mordiska rörelser under nittonhundratalet, oavsett om de var kommunistiska, fascistiska eller nationalsocialistiska. Tron hade vi gemensam. Vissa definierade den i ras-termer, andra i klass-termer. Tron var den samma. Tron på en helt ny människa, formad av dogmer och fulländad av diktaturens hårda lagar och praktik.

Hur kunde det komma sig att vi barn av 50-talet så radikalt tog avstånd från det mesta vi växte upp med? Nog minns jag föraktet jag kände varje år som Svenska flaggans dag firades på Malmö stadion. Jag växte upp där, i nybyggda förorten Lorensborg, söder om Pildammsparken intill Stadionområdet, och hade prakten intill mig. Jag förknippade firandet med en döende monarkistisk institution, inte med att flaggan symboliserade den svenska nationen. Jag minns också föraktet jag kände för Missionsförbundet på mammas sida och för Frälsningsarmén på pappas. Trots unga år i Missionsförbundets ungdom och scoutrörelse och konfirmationssommar på Strandbaden norr om Höganäs kom fromleriet att bli den starkast motbjudande faktorn. Jag kunde inte förlika mig med bedjande femtonåringar eller bordsbönerna vid varje måltid. Utanför ville jag vara. Bortom och utanför.

Det fanns också andra traditioner jag vill göra upp med. Arbetets tradition var kanske den starkast motbjudande kraften. Jag försökte på olika sätt smita undan. Med försörjningsplikten ropade ändå fabrikerna, butikerna och kontoren på mig. Jag hade vad man idag kallar okvalificerade arbetsuppgifter: jag stod vid löpande bandet, vid kassan i butikerna eller skötte ett vaktmästeri på en maskinfirma. Det enda kvalificerade jag uppnådde var att bli dekoratör. Det smet jag ifrån. Att pynta medelklassens finkläder i exklusiva skyltfönster skulle bli oförenligt med det revolutionära aktivistlivet. Till det passade färgfabrikssmutsen bättre. Jag ville verkligen bort från femdagarsplikten. Det var förstås pappas konstnärsliv som hägrade, trots upproret mot honom, trots att jag visste vilket högt pris han betalade för det. När jag väl hoppat av alla anställningar fanns det bara en väg kvar: frilansandet. Skriva kunde jag. Skriva ville jag. Oavsett det faktum att jag mest använde orden för den kommunistiska propagandan och de dogmatiska kulturartiklarna fanns det förmodligen undermedvetet en ambition att forma skrivandet till något annat. Jag började frilansa 1977 i Helsingborgs Dagblad, fortsatte 1979 i Kvällsposten och skrev mig sedan fram genom åren på morgon- och kvällstidningar. Jag satte mig i redaktionen för kulturtidskrifter och i slutet av 1980-talet blev jag redaktör för den tidskrift jag senare skulle köpa loss och få som mitt eget företag; Studiekamraten, Sveriges äldsta kulturtidskrift.

Hittade jag min identitet under denna process? Jag minns att jag sa, ännu mycket ung, att skrivandet var det enda som gav mitt liv en mening. Den dagen jag inte längre kunde skriva skulle livet upphöra.

Efter några dikthäften var det 1976 dags för en prosabok. Roman kallade både jag och förlaget den. Där bidrog jag själv till att forma en identitet jag aldrig skulle bli kvitt. Med boken, Fabrik, som utkom på maoisternas förlag Oktoberförlaget, ställde jag in mig i det led som aspirerade på att bli en ny generation arbetarförfattare. Det var stora pretentioner och ingen av oss kunde väl leva upp till dem, även om det i kretsen fanns de som skrev bättre än vi andra. Men där slog jag i en spik i ett slags livskista som jag skulle få bära med mig genom åren. Jag var 24 år och tvåbarnspappa. Min identitet fungerade i vänsterrörelsen och jag fick publicerat allt jag skrev, i tidningar som SKP:s partiorgan Gnistan och Klassekampen (i Norge), i Arbejderen (Danmark), Rödluvan, Clarté, Förr och Nu, Folket i Bild/Kulturfront och allt vad de hette. Jag var ”arbetarförfattare” och det bekräftades av en stor artikel på DN:s kultursida där jag kallades just det. Redan 1974 hade Aftonbladet hjälpt mig bygga denna identitet med orden: ”Hans vrede kommer inifrån, den är ren och stark och han formulerar den med en i sammanhanget överraskande variationsförmåga.” (Den här sortens erkännanden från den etablerade pressen bidrog också till att jag kunde frilansa för i stort sett vem jag ville). Var det en äkta identitet eller var det lånta fjädrar? Just då var den förstås äkta. Den skänkte en smula tröst i vardagen och den fick mig att tro att jag en dag skulle försörja mig på skrivandet. Jag valdes in i Sveriges Författarförbund och redan 1975 fick jag mitt första arbetsstipendium. Från ung, arg och revolutionär arbetare flyttade jag nu min identitet snäppet uppåt på den sociala stegen: jag kunde börja kalla mig författare.  Jag hade fått den identiteten erkänd. Ingen ifrågasatte den, jag var en i kretsen av professionellt skrivande människor. Men jag ville fortfarande vara revolutionär och skulle så förbli ytterligare några år. Att det så småningom sprack på den fronten blev då också en bekräftelse på hur bräcklig den identiteten var. Det fanns en mycket tunn röd fernissa ovanpå en personlighet som egentligen var osäker, sökande, trevande och vacklande. Jag skulle i och med den politiska jordbävningen 1978 åter falla ner i den (bristfälliga) identitet som hemlösheten och rotlösheten skänkte.

Dessutom hade min generation att kämpa med två andra och viktigare identiteter: mannens och kvinnans. Det skulle på 1970-talet bli allt svårare att veta vad som var vad och på vilket sätt dessa identiteter skulle utvecklas. Allt vi förstod var att de skulle komma att skilja sig dramatiskt från våra föräldrars. Daghemmen tog barnen och yrkesliven tog familjekänslan i hemmiljöerna. Barnen fick på kolchos- och kibbutz-vis lära sig att ”mamma” och ”pappa” var utbytbara och att de anställda reservföräldrarna fick duga, i alla fall dagtid. Så, är det konstigt att dessa våra barn sökte på sina håll när de formades till vuxna människor? Vissa ville bryta helt med vår generations huvudfåra, andra ville gräva den ännu djupare och hamnade i genuspolitiska miljöer, om de inte bara nöjde sig med att vara allmänt vänster och goda. Någon utveckling gick inte att se. Tvärtom skulle en rädsla och okunnighet breda ut sig, som i praktiskt samhällsbyggande skulle erbjuda mer av det dåliga från 1970-talet, mer av ängslighetens politik på alla plan. Sverige skulle under 2000-talets två första årtionden komma att få en medial offentlighet med både inkvisitoriska och normerande drag. Pressen skulle helt öppet tala om sin uppgift som fostrande. Inför det nya Europas sociala, politiska, kulturella, religiösa och demografiska konvulsioner skulle Sverige visa sig oförmöget att ens hävda yttrande- och tryckfrihetens möjligheter till öppen och frejdig debatt.

Den utvecklingen skulle bidra till att min egen identitet blev allt skakigare. Kunde jag verkligen identifiera mig och leva med detta samhällsklimat? Skulle jag inte i själva verket tvingas tillbaka till en grundligt ifrågasättande (revolutionär? rebellisk?) attityd både gentemot de formande åren (1950-1980) och samtidens cementerade offentlighet. Identitet ville jag inte längre formulera negativt. Jag ville formulera den som en tillhörighet, en känsla av samstämmighet även om den skulle visa sig marginell och utsatt. Utanför hade jag alltid känt mig. Ensam hade jag alltid velat vara. Med ett samhälle baserat på penningen hade jag aldrig känt någon samvaro. Med någon rörelse eller något politiskt parti hade jag efter 1978 aldrig kunnat känna samhörighet. Krämaranda kontra det totalitära var i själva verket två sidor av samma sak: ett samhälle fastlåst i positioner som snarare bekräftade varandra än ledde till minsta förändring.

Är det inte just i detta sista antagande som förutsättningen för en verklig samhällskritik finns? De politiska rörelser vi känner ägnar sig huvudsakligen åt att plåstra om där det blöder som mest eller att föreslå nya sorters plåster. De saknar varje insikt i vad det är som förfrämligar människan och gör henne identitetslös. De skulle aldrig ens tänka tanken att krämarandan kan vara ett grundläggande problem, eller att konsumismen som övergripande ekonomisk drivkraft kan göra människor tomma på annat innehåll än det som utgör en tillfällig, kortvarig tröst i försöken att döva tomhetskänslan. När jag nu på gamla dagar försöker orientera mig i vardagen gör jag det inte utifrån offentlighetens (brist på) politiska samtal, utan istället utifrån läsningar av litteratur som tidigare inte ens fanns i min värld, och utifrån diskussioner med människor som vågat spränga ramarna och själv orienterar sig bort mot något ”nytt”, något annat (om än det skulle visa sig vara gammal kunskap).

 

Glädjen med vykort

  

De flesta människor har slutat skicka vykort - liksom också julkort - men en som inte ger sig är vännen och jazzsaxofonisten Stefan Isaksson. Han skriver dessa vykort med samma passion och intensitet som han spelar jazz. Det är en sann glädje att få dem! Det senaste kom igår, från Granada.

Han hade två likar i Hans Boij och Anne-Marie Berglund, båda dessvärre borta från jordelivet. 

Den verkliga litteraturen – det skapade som med Clarice Lispectors ord inte är ”en förståelse, det är ett nytt mysterium”...

Clarice Lispector, 1961- foto Claudia Andujar

 

”Hon stod inte ut bland människor som 'slängde ur sig bestsellers' när de pratade.”

 

(Örjan Sjögren i förordet till Clarice Lispectors Hemlig lycka)

Jag har aldrig förstått hur europén kunde anpassa sig till det extrema marknadstänkandet i böckernas värld. Det som förr var en bokhandel, där man kunde snoka efter sina favoriter eller göra upptäckter av helt nya, är idag förvandlat till en marknadsplats på vilken de stora mediekoncernerna staplar sina redan mångmiljonsäljande böcker.

 

 Jag har en sådan bok framför mig, och på omslaget står det tryckt: ”Av författaren till den flerfaldigt bästsäljande boken X”. Att själva språket blir ett offer för detta tänkande är uppenbart. En så tokigt tänkt och formulerad mening röjer en avgrund av okunskap. Boken och Litteraturen har blivit två helt olika saker. Boken – denna stapelbara produkt – förenar i sig hela västerlänningens undergångslängtan: deckarna med sina kittlande intriger och banala språkligheter, kokböckerna för människor som redan ätit alldeles för mycket och bordsböckerna som ska skvallra om intresse för heminredning eller skeppsbyggarkonst. 

 

Den verkliga litteraturen – det skapade som med Clarice Lispectors ord inte är ”en förståelse, det är ett nytt mysterium” – drunknar i denna marknads allt högre röster och allt mer utbredda likriktning. När en författare får Nobelpriset ylar bokmänniskorna att de ”aldrig hört talas om” honom eller henne och bokhandelns folk konstaterar snabbt att de inte heller den här gången hade författarens verk i hyllorna. Biblioteken har nästan alltid rensat bort Nobelpristagarna något år innan de blir kända, själv har jag köpt både Doris Lessings och JMG Le Clézios viktigaste verk på det sättet. Kommer litteraturen att återupprättas som intellektuell utmaning? Kommer vi åter att kunna kalla ett litterärt verk för Bok utan att därmed känna att vi undervärderar det?

 

Horkarln faller. När faller kungen?

 

"Det kan förstås vara en slump att Europa år 2026 har två kungahus med nära band till personer som misstänks för kriminella handlingar. En skamfläck för monarkin och ärvda privilegier är det likväl."

Sandra Stiskalo i DN

Auschwitz, Marx och nittonhundratalet

 

I sitt verk Auschwitz, Marx och nittonhundratalet (Bokförlaget Röda Rummet 2006, översättning av Per-Olof Mattsson) skriver Enzo Traverso:

  

"Franska revolutionen frigjorde dem (judarna), omvandlade dem till ”människor som alla andra”. Men det pris som de avkrävdes för jämställdhet var förnekandet av deras speciella identitet. När de väl blev medborgare, förutsattes judarna inte längre vara judiska. Eftersom den universella människan juridiskt sett bara existerade inom nationalstaten, uppmanades judarna att omvandla sig till franska män och kvinnor, italienare, tyskar och så vidare. Upplysningens arvtagare vågade, oavsett om de var liberaler, socialister eller marxister, inte ifrågasätta detta paradigm om homogenitet, utjämnande av skillnader. Under 1800-talets gång avlöstes således kampen för frigörelse av plikten att assimileras. Motstånd likställdes med obskurantism, avvisande av ”framsteg” och beskrevs även som längtan tillbaka till ghettot. Med den inställningen blev det enda möjliga sättet att bevara judiskheten att ”normalisera” den, att inte definiera den som något ”annat”, utom i form av en judisk nationalstat. 

 

Sionismen var ett barn av en kultur som inte kunde föreställa sig mänsklig mångfald bortsett från och utöver nationella gränser. Antisemiter förblev, å andra sidan, intresserade av verkliga judar, inte av abstrakta judiska medborgare, som i deras ögon inte var något annat än en optisk illusion, ett bedrägeri, en förklädnad som gjordes möjlig av demokratin och moderniteten. I och med slutet på den borgerligt liberala eran, vilket förebådades av första världskriget och definitivt fullbordades genom de följande årens framväxt av totalitära regimer, berövades Europas judar, långsamt men obönhörligt, allt som de uppnått genom frigörelsen, emancipationen. De berövades sina rättigheter, blev än en gång ett folk av paria, statslösa, förvisade, en sårbar, diskriminerad och förföljd minoritet, som drevs från land till land, utsatta för alla former av trakasserier och slutligen utrotade under en i det närmaste allmän likgiltighet. De berövades tyskt medborgarskap 1935, italienskt 1938, österrikiskt 1938, franskt 1940 och så vidare och skyddades som judar inte längre av någon internationell rätt. De blev ”överflödiga” varelser."

 

Hela texten finner man här. Den är 87 sidor lång och ytterst intressant.

 

 Varför citerar jag nu detta arbete? Är inte frågan om de nationella minoriteterna tillräckligt luftad redan? Man skulle tro det efter allt som skrivits och sagts de senaste månaderna. Men eftersom jag själv bidrog till begreppsförvirringen (med två större texter som jag tagit bort) anser jag att detta kanske kan vara en bättre och klokare ingång till ämnet.

I sitt förord skriver Mattsson bland annat:

 

"Den tyska imperialismens försök att erövra hela Europa mellan 1939 och 1945 misslyckades. Storkapitalet hade överlåtit den politiska och militära makten till de nazistiska ledarna med Adolf Hitler i spetsen. Förtryck mot arbetare och internering av aktiva socialister och kommunister var vad borgerligheten förväntade sig att få ut av sitt stöd till nazisterna. En viss diskriminering av judar, och andra grupper som ansågs främmande i det tyska samhället, var också förväntad. Men någonstans mellan den punkten och det fullskaliga försöket att helt utrota Europas alla judar under andra hälften av världskriget överträddes en gräns. Diskriminering och förföljelse övergick till något som ofta även trotsade kapitalismens ekonomiska rationalitet. Istället för att producera för den tyska krigsmaskinen och hemmafronten, började en del läger att enbart framställa död (…) 

 

Den fransk-italienske statsvetaren Enzo Traverso är född i Italien men bosatt och verksam i Frankrike. Han har varit universitetslektor i judiska studier vid Ecole des Hautes Etudes en Sciences Sociales i Paris och undervisar för närvarande i statsvetenskap vid Jules Verne-universitetet i Amiens. Traverso är idag en av de mest kända företrädarna för den radikala vänstern i den fransktalande världen när det gäller studier av Förintelsen, eller Shoah som han föredrar att kalla det judiska folkmordet under andra världskriget."

 

Jag rekommendera en läsning av hela texten eftersom den på ett klokt sätt hanterar just de ämnen som titeln anger: Auschwitz, Marx och nittonhundratalet

Egentligen tror jag att man inte kan nöja sig med dagspressens pajkastningar om man vill förstå dessa frågor. Vill man bidra till att släcka den antijudiska brand som nu åter härjar i Europa kan och bör man börja med frågorna om nationell identitet, minoritetspolitik och medborgarskap.

 

Lita på Camus

 Att lita på Camus har inget med idoldyrkan att göra. Hos honom finner man istället argument att själv bruka i livets svåra stunder. 

Alternativet för Israel måste...

Foto: Nasser Nasser/AP/TT

Läs Aftonbladet Kultur idag:

  

”Att ministern för diasporafrågor, Amichai Chikli, bjöd in SD-ledaren Jimmie Åkesson till Jerusalem som huvudtalare i samband med Förintelsens minnesdag ser Eran Etzion som följdriktigt efter Netanyahus internationella isolering.

– Den enda politiska allians hans regering kan bygga är med extremhögern i Europa och på andra håll.

Alternativet för Israel måste enligt Eran Etzion följa två parallellspår: det inrikespolitiska och det internationella.

 

– Inrikespolitiskt behöver vi en liberal demokrati som kännetecknas av maktdelning, en stark Högsta domstol och i bästa fall en konstitution, eller åtminstone ansats till en sådan som garanterar politiska rättigheter och fullständig jämlikhet för alla medborgare, även araber i Israel. Alltså en tillämpning av Israels självständighetsförklaring från 1948.

– Många israeler är fortfarande traumatiserade efter den 7 oktober

– Vi måste också gradvis lösa den israelisk-palestinska frågan och den israelisk-arabiska konflikten, genom att tillämpa Trumps 20-punktsplan. Men det räcker inte. Det krävs något mer omfattande som bygger på det saudisk-franska initiativet för en tvåstatslösning och den New York-resolution som 151 stater röstat för och som drar upp parametrarna för en lösning.

 

Det talar för att världen skulle vara öppen för en regional fredskonferens, i synnerhet sedan Iran och dess allierade har försvagats. Men Netanyahu skulle sätta klackarna i marken, och på Västbanken finns ingen som hejdar bosättarnas framfart. Trump bryr sig inte om vad som händer på Västbanken och EU är tandlöst. I stället vänds blickarna mot Washington där Trumps ”fredsråd” ska hålla givarkonferens för Gaza.

Samtidigt har den israeliska oppositionen svårt att formulera sin bild av hur sju miljoner judar respektive sju miljoner palestinier ska leva i en framtid mellan floden och havet.

– Många israeler är fortfarande traumatiserade efter den 7 oktober och misstror talet om fred, särskilt en tvåstatslösning. Så det krävs mod från oppositionsledarna om de vinner valet och åtgärder för att försvaga Hamas, så att pragmatiska grupper i den palestinska myndigheten stärks. Och det måste ske parallellt, säger Eran Etzion.”