Eva Ström: Den underjordiska floden (Albert Bonniers förlag)

När mörkret erövrade mig behövde jag paradoxalt nog litteratur om just mörker, om nederlag och problem av både fysisk och psykisk karaktär.

Eva Ströms nya bok talar förstås till mig i första hand som bra poesi. Men den har också kvaliteter som stämmer överens med det jag skrev inledningsvis.

Sorgen har ingen bokstav,
ingen plats i alfabetets skara

Faller ur alfabetet
hittar inte tillbaka

Går i ringar, går i ringar runt hjärtat
i en skog. I en hjärtskog

I en hjärtskärande
ensam skog. Du är en skogstjärn

fördimmad av sorg
En tjärnskog

(sidan 33)

Det är mycket i dessa dikter som speglar våra inre avgrunder. ”Ängel! Jag hittar dig inte igen/ du har försvunnit i textens mörker” heter det, och jag förnimmer ett tema i boken. En kvinna som häver i sig choklad blir en grav som poeten ser, en grav ”som visar hennes rätt ansikte”.

Gud är så närvarande i hennes dikter, med sitt ansikte, med greppen, de starka och kanske hotande. Och Gud ropar till de ofödda barnen, en välbekant fråga: ”Vill ni då verkligen födas?”

Det som griper mig mest i denna bok är dikternas skoningslösa, brutalt uppriktiga passager, som till exempel denna:

”Har ni sett de stora lägren med elektriska stängsel
dit människorna fördes i godståg?

För att dödas
För att de fötts till världen”

Jag blir gång på gång benägen att instämma i hennes diktrad ”Det finns inget vackert språk”, men då måste jag genast tillägga att boken i sin helhet kretsar runt en samling realiteter, vilka sammantagna kan sägas vara både vår tid och våra mänskliga villkor.


Bokens omslagsbild är gjord av Yvonne Larsson

Att stå vid hennes fönster

I used to walk past your house

Every night I’d look up at your window

The light was on

I saw your silhouette on the blind

 

(ur As you Lie There, Paul McCartney

The Boys of Dungeon Lane)

 

 

I flera av mina böcker har jag återvänt till ungdomsåren på Lorensborg. Obotligt förälskad som jag var i Eva cyklade jag mycket ofta fram till huset där hon bodde. Jag blickade upp, precis som Paul McCartney gör i sin sång.

 

Lennart Sjögrens bok Den stora munnen

 

I litteraturen döljer sig förgängligheten. Det skrivna har också sin bestämda tid på jorden. Den som skriver är plötsligt inte längre här. Men texten kan överleva sin författare. I bästa fall sköljs den inte bort av den trycksaksflod vi alltid lever med. Kanske är det därför som litteraturen skriven sent i livet tilltalar mig allra mest. Varje bokstav ekar där mot dödens svarta avgrund. Varje tanke har fötts i medvetandet om förgängligheten

 

Lennart Sjögrens bok Den stora munnen (2011) är inget undantag. Men det speciella med Sjögren är att han i hela sitt författarskap reflekterar över födelse och död. Utifrån djur och människor resonerar han sig fram mot den stora tomheten, utan att för ett ögonblick tappa den levande blicken och ett slags grundläggande kärlek till det som utmärker livsglädjen. Jag läser Den stora munnen och märker snabbt hur dess klang bär element från det apokalyptiska. Den tonen tycks besläktad med riktigt tunga kyrkklockor. Samtidigt finns sorgen över förgängelsen närvarande. Ödet delar vi lika, människor och djur. Allt levande föds för att dö, allt levande har förmultningen inskriven i den fysiska existensen. 

 

”I ett djurs mungipa såg jag samma väntan/ som i en människas” heter det i en dikt som berättar om det avgörande för mänsklig empati: förmågan att se det bekanta hos djuret, att känna igen sin egen mungipa och saliv. Men insekterna då? Deras små mungipor blir genast svårare att se. Flugan slår vi lätt ihjäl, spindeln likaså. Men i naturfilmerna ser vi deras anletsdrag förstorade till den punkt där de blir begripliga. Vi lever alla i det stora system där varje varelse är beroende av den andra. Vissa av dem förblir obegripliga. Vilken nytta gör egentligen helicobactern som endast överlever i människomagarnas syra, och som orsakar smärtande magsår? Var i sambanden kommer den in?

 

”Hos de mycket gamla/ samlas ofta barnen/ de ser in i varandras ögon/ de mäter mörkrets höjd och ljus i pupillen/ och vad de ser där/ har jag ingen möjlighet/ att här skriva om” heter det i en annan dikt. Där förenar Sjögren den konkreta bilden av barnen vid de gamla människornas sida, och en mystisk, outsagd tanke som kanske bär på allt för skrämmande inslag för att kunna formuleras. Längre fram ser jag det tidigt döda barnet, och min identifikation med dikten blir ännu starkare.

Och jag tänker på mitt lilla barnbarn, allt för tidigt död i en grym sjukdom, i Sjögrens dikt ser jag honom sitta med de andra barnen ”längst ut på molnkanterna” där de berättar ”osannolika drömmar/ om livet på jorden”.

 

Den stora munnen är en tunn, mycket vacker bok. Den är av sådan karaktär att man bär den med sig i axelväskan, och man tar fram den när man sitter vid Östersjön en sen sommardag, eller inne på ett skyddande café dit stormen inte når. Gång på gång öppnar jag den, läser och begrundar:

 

”Allt jagar mot allt/ också metallerna jagar/ jordlopporna jagar/ och örnen högt över dem/ människovarelserna/ de upprättgående jagar.// Allt ropar mot allt/ om en annan tid/ stormen drömmer i dödandets stund/ om tystnaden före vinden.”

 

Foto: Ulrika W, vid Östersjön i Finland.

Allt kan jag avstå, om det är det jag kommer fram till

 

Köptempel i Birmingham, West Midlands. Ett av tusentals exempel på vad det är för elände vi människor byggt åt oss. Är det ens värdigt? Är det ens ett måste för någon annan än profitörerna? Foto: Astrid Nydahl

 

När man råkar ut för något livsavgörande kommer en period av eftertanke, eller rent av PTSD. Jag ska inte orda mer om varför jag dag och natt plågas av detta.

Några tankar:

Redan före händelsen hade jag bestämt mig för att aldrig mer resa, varken här i Sverige eller utomlands. Mina längsta resor går till Östersjökusten eller till trakterna runt Bosarpssjön. Så ska det förbli också när behovet av rollator är över. Åhus i öster och Hässleholm i väster. Bara sjukvård kan få mig till Lund och Malmö, men aldrig med kollektivtrafik. 

Redan för fem år sedan avslutade jag mitt författarskap (men har nu gjort en liten återkomst med Institio Cordis). Jag lämnade den pk-sekt som kallar sig Sveriges Författarförbund (där jag varit medlem sedan mitten av 1970-talet av fackliga skäl) och skickade Anne-Marie Berglund-boken till tryck. Drygt femtio böcker har jag publicerat sedan debuten 1974. Avslutad värnplikt.

Min blogg hör - i sina fyra olika uppenbarelser - till de äldsta i landet. Den är på väg mot sitt slut. Jag har egentligen inte något mer att säga/skriva, utan vill helst också bli fri från såväl dator som nätuppkoppling. Men det ska sägas att den utgjort plattformen för mitt författarskap i många år och att den varit min kontakt med bokköparna och med många läsande, skrivande och reflekterande människor.

Socialt är jag slutkörd. Psykiskt och fysiskt är jag slutkörd. Det innebär inte att jag glömmer alla fina människor jag haft och har kontakt med, tack vare bloggen och nätet. Nej, jag glömmer er aldrig. 

Två veckor på hjärtkliniken fick mig att reflektera över alltings mening. Jag var 4 minuter från den definitiva döden. Det som plågar mig nu är att jag varken kan konkretisera eller se en mening framöver. Fascismen härjar och skövlar ännu en gång. Putin för arvet från Stalin och Hitler vidare.Vill jag ens leva i en sådan verklighet? Frågan är inte retorisk.

Jag förlorade förmågan att läsa. Jag förlorade intresset för allt det som tidigare var viktigast av allt i mitt liv. 

Jag måste ingenting. Det säger jag till mig själv. Men jag kan avstå. Allt kan jag avstå, om det är det jag kommer fram till.

Sakna cyklandet, linda benen. Observera kriget!

  

Att sakna cyklandet är att sakna livet och vardagen. Att sakna är att längta. Militären har tagit makten i Madagaskar. Hur berör det mig? Mindre än att planet med somalier som skulle lyfta mot hemlandet plötsligt fick order att stanna kvar. Varför har Sveriges dörrar stått öppna så länge, för snart sagt vem som helst?

 

Jag har sandaler på mig, sedan jag självsvåldigt rev av de tunga och stramande lindorna. Också en sjuksköterska kan begå övergrepp, oavsett om de är avsiktliga eller ej. Jag kom till vården för att svullnader och smärta tvingade mig till åtgärder. Allt var bra, allt gjordes med vårdande händer.

 

Och i Iran går det framåt, som på bilden:

 

 

 

Trasig är bara förnamnet. Banan och kaffe. Morgonljuset bländar.

Att åldras och lägga sig en hel söndag med den nya boken

 Söndagen blir inte den vanliga icke-tillvaron i sängen. Efter lunchen lägger jag mig och läser. Boken, den senaste från Elisabeth Grates förlag, är en novell skriven av Marion Brunet, en fransk författare född 1976. Så sent som 2025 tilldelades hon ALMA-priset med motiveringen "glasklar och skimrande prosa".

Efter att ha läst Katja - i vacker översättning av Maria Björkman - instämmer jag bestämt. Berättelsen om den av svår sjukdom plågade mannen och den hemhjälp han tror sig skaffa, just Katja, grep mig från första sidan. Vem hon är får han kanske ändå till sist veta. Platsen - detta mäktiga hus vid och i havsbandet - blir bättre än bra för det kammardrama som ska utspelas. Det växer sedan ut i något socialt överraskande, nämligen det forna DDR.

Åldrandets och sjukdomarnas plågor skildras så bra att jag tror att jag ser mig själv i en spegel. Är det inte så med den bästa litteraturen? Man kan bara vara tacksam.

 

Kristian Lundberg, en påminnelse om en viktig författare

När Kristian Lundberg utkom med en sista prosabok och den fokuserade på alkoholism och narkomani var det en självklarhet att läsa, och att göra det med största uppmärksamhet och ödmjukhet.

 

Lundbergs omfattande författarskap har ofta kretsat kring ett rum i centrala Malmö, ett rum där en son vistas och där en kristen livshållning utgör ett slags kitt för vardagen, skrivandet, livet.

 

I den här boken är sonen förlorad, liksom bostaden, familjen och vännerna.

 

”Efter flera års rak nykterhet går jag, utan att egentligen tänka mig för, rakt in på Systemsbolaget och köper mig en enliterstetra med vitt vin.”

Hans identitet som gammal missbrukare är stark, för en pojke som börjat fylla sitt inre svarta hål med droger i mycket unga år kan det bara bli så.

 

”Jag hade äntligen nått fram till den plats där jag visste att jag egentligen hörde hemma.”

 

Lundberg blev uteliggare, det hårdaste öde som kan drabba en människa. Han sov  ibland på härbärget på Kvarngatan, men också i ”Kulvertar. Bunkrar. Passager. Övergivna, bortglömda områden.”

 

Dagtid kunde han vila på Café David som drivs av Stadsmissionen. 

 

”Jag anpassar mina droger efter dygnsrytmen. Men jag hatar det”

 

”Jag vill verkligen försöka hitta den exakta punkten när jag gick över gränsen och påbörjade den här återkomsten från att vara författare till att bli en dygnetruntnarkoman som inte ens gjorde uppehåll när kroppen var helt slutkörd...”

 

Omtalad just som författaren får han andra knarkares förtroende, med pengar och heroin de ska tjäna pengar på. Så blir det förstås inte alls. Pengarna försvinner och heroinet förbrukas. Lundberg väjer inte för sanningen, han blir en kriminell som stjäl från andra knarkare. Hans bästa verktyg är inte längre en skrivmaskin utan en bultsax.

 

Han skriver:

 

”Du har vaknat. Din kropp är avmagrad, stel. Du heter fortfarande Kristian Lundberg, precis som du gjorde när du inte var en kastlös heroinist...”

 

”Jag skall försöka berätta om hur det var och vad det var som kom att ske. Allt det jag berättar är sant.”

”En alkoholist och narkoman. Och jag är bägge delar.”

”Vad jag äger? Ingenting, minst av allt mig själv.”

Hans identitet är så förvanskad att han ber: ”Jag vill att allt det som är jag skall sluta vara Kristian Lundberg.”

 

Att förlora kan vara allt ifrån att mista ett ting till en identitet. Han har förlorat allt, bokstavligt talat:

 

”Det finns ingenting som jag inte har förlorat. Min son. Mina uppdrag. Mina vänner. Min familj. Min lägenhet.”

 

Är då denna bok helt sann, helt självbiografisk? Vi har som läsare inget val, vi måste se bokens djupa sanningskrav:

 

”Det finns ingenting mer hopplöst än att skriva självbiografiskt (...) Ändå är det mitt enda verktyg. Det självbiografiska.”

 

Frågan är var missbrukarberättelsen börjar och var den tar slut, och var den trovärdiga texten tar tag i, respektive släpper sitt ämne. Lundberg ställer själv den avgörande frågan, när han skriver ”Kan man skriva om allt? Självklart.”

 

Litteratur och liv kan aldrig skiljas åt. I Lundbergs fall är det påståendet särskilt giltigt. Han sätter gång på gång allting på spel. Han har ju inget att förlora! Men han har också starka drivkrafter.

 

”Ingen har bett mig utföra det här arbetet. Ingen har ens lovat att läsa mitt manus. Det kan hända att jag tänker att jag vill förklara mig. Det kan hända att jag drivs av en önskan om att få gottgöra och be om ursäkt.”

 

”Mitt beroende fick kosta vad som helst. Min son. Kärlek. Syskon och familj. Arbeten och uppdrag.”

 

Det är mycket länge sedan jag läste en ny svensk bok som så starkt drabbade mig. Den är plågsam redan i kraft av sitt ämne. Men den är också plågsam som en självbiografisk text av en Malmöförfattare. Mitt Malmö är i många avseenden det samma som Lundbergs. När han sitter vid ett bord med andra narkomaner på Sevedsplan drar jag mig till minnes barndomsåren där. Allt går att känna igen. Ändå är allt fullständigt omöjligt att acceptera. Det svarta hålet man ramlar ner i. Den sugande rörelsen i jakt på inre frid och ro. Katastrofen. Jag bugar mig för en mästerlig berättelse om allt detta. 

 

Repris 

Gåendets svåra konst

 

och så tar jag ett djupt andetag och tänker

att bokstavligt talat varje program och varje illusion är en del av det politiska bedrägeriet och att inga, verkligen inga, sådana människor ska tas på allvar eftersom de med oss, oss alla, vill skapa nya spelpjäser, nu i den euro-asiatiska putinska doktrinens namn -från Trondheim till Vladivostok - vill ge oss nya illusioner, sådana vi redan sett i andras namn, men vi vet ju att det som ska ske redan har skett så många gånger att vi nästan inte orkar upprepa namnen, krigen, striderna, stupen, dödssätten, eftersom vi också fått erfara de familjenära självmorden, de programstinna politikerna och filosofierna och sett hur väl de passar in i det pågående helvetet…

 

Jag klarar knappt de femtio stegen till bänken... 

Otto hamnade på ett barnhem i Tollarp

 

Foto: Astrid Nydahl

”Jag skulle inte vilja vara jude i Tyskland." (Hermann Göring, 12 november 1938).

Jag var okunnig om att det nazistiska Tysklands folkmord på Europas judar hade en liten tråd av förbindelse med skånska Tollarp. Men av Elisabeth Åsbrinks bok Och i Wienerwald står träden kvar har jag lärt mig mycket om hur denna förbindelse ser ut. Annars är detta boken som redan före sin utgivning fick starkt medialjus på sig, därför att Åsbrink gjorde några korta intervjuer med Ingvar Kamprad. Det finns, visar det sig, också en förbindelse mellan Tollarp och familjen Kamprads Elmtaryd.

Det som några veckor efter medialarmet tedde sig minst sagt anmärkningsvärt var att journalister, såväl i press, radio som i tv skrivit sina braskande rubriker utan att ha läst boken. Hade de gjort det, så hade de förmodligen också haft ett helt annat fokus. I Åsbrinks bok är det nämligen inte familjen Kamprad som befinner sig i berättelsens centrum, utan den judiska familjen Ullmann i Wien och deras närmaste släktingar.

Både Josef och Elise Ullmann hade dödats när kriget väl var slut, med all säkerhet i Auschwitz. Det är deras son Otto som utgör centrum i denna familjeberättelse. Han skickas nämligen till Sverige redan 1939, och överlever därför. Hans öde styrdes mot överlevnad med hjälp av Svensk Israelmission, den kristna organisation som såg som sin uppgift att få judar att konvertera till kristendom. Med på tåget till Sverige från Wien fanns andra judiska barn. En grupp försvann norrut, Otto hamnade på ett barnhem i Tollarp, några mil söder om Kristianstad, det hette Hemhult och tycks ha gett något slags vardagsglädje åt den unge Otto.

De brev som utgör stomme och berättelse i boken är skrivna av föräldrarna Josef och Elise till sonen Otto, ibland är det också släktingar till familjen som skriver. Breven är med nödvändighet ganska befriade från detaljer från det liv som blir allt svårare och till sist omöjligt för det judiska paret som lever i det av nazisterna styrda Österrike. De vill inte berätta sådant som skulle kunna uppröra sonen. Det är kring dessa brev som Åsbrink därför fyller i. De har datumangivelser och det blir, om inte lätt så ändå till stor hjälp för henne att skapa den text som ger läsaren sammanhangen, både i vardagsliv och i storpolitik.

Formen fascinerar mig mycket, eftersom den erbjuder fackbokens hela källmaterial men medger den ibland skönlitterära attityden i Åsbrinks text. I det rent personliga speglas det allmänna, i Ottos liv ser vi det öde som så många judar gick till mötes, och som fick honom att konvertera, inte till kristendomen, utan till raseriet. När han ansökte om att bli svensk medborgare fanns det en fråga på blanketten om tro. Han svarade konfessionslös.

Det som ligger tidsmässigt emellan ankomsten till Tollarp och konfessionslösheten är hela det andra världskriget och Ottos väg till IKEA-grundarens barndomshem. Det är en lång vandring på nordskånska och småländska grusvägar, och den innehåller hela den spänning som också i politisk form finns mellan friheten och diktaturen. Det är också där den märkliga och psykologiskt svårförklarliga sprickan finns i den unge Kamprads liv. Han säger själv att han blir förälskad i Otto, när han kommer till familjegodset (därför att man där talar tyska), de blir mycket nära vänner upp i vuxen ålder, och Kamprad tycks inte se att det finns något märkligt i det faktum att han blir bästa vän med en judisk pojke samtidigt som han är aktiv i både nationalsocialistiska och fascistiska kretsar. Så småningom blir Nysvenska rörelsens ledare Per Engdahl hans främsta förebild.

Ingvars företagardrömmar började ta form. När han var 26 år och nygift tog han Otto till sin närmaste man. De hade festat ihop och stod varandra så nära att de också kunde arbeta bra tillsammans. När Otto lämnade firman i Älmhult blev Ingvar besviken. Men de kom att samarbeta ännu en gång i Stockholm. 1952 skildes de definitivt, men de skildes som vänner.

2010 kommer Elisabeth Åsbrink till Älmhult för att intervjua Ingvar Kamprad. Hon får två timmar med honom. Åsbrink hakar – tämligen poänglöst - upp sig på att Kamprad ska ha kallat naziledaren för ”farbror Hitler” i en bok av Bertil Torekull. Men när hon kommer till kärnfrågan om vänskapen med Otto – hans judiskhet – spelade någon roll, säger Kamprad: ”Vi pratade om det ibland men det var inget störande förhållande alls.” Och igen: ”Inte ett jävla dugg”.

Det är ungefär där berättelsen slutar. Kamprad blir informerad om att Ottos föräldrar mördats av nazisterna. Det finns inte så mycket mer att säga.

Det som gör starkast intryck på mig i Åsbrinks bok är hur hon med egna tankar och ord fyller ut tystnader och glömska. Den lille judepojken är en person med namn, ålder och karaktärsdrag.

I det Tollarp där jag själv bodde många år, och där de flesta av mina barn och barnbarn nu bor, ser jag lille Otto framför mig, och jag blir riktigt rörd när jag läser om hur man på familjen Larssons slakteri tog sig an honom. Det är ett familjeföretag som finns än i dag. Jag kommer att minnas Åsbrinks bok när jag framöver passerar deras hus på Gästgivaregatan i Tollarp, Larssons Chark.

 

OBS: Detta är en repris

"Vi veta inte vad frihet är förrän man söker slå den i bojor"

”Det är ett tragiskt drag i all mänsklig levnad att det dyrbaraste vi äga blir medvetet först när vi förstå att vi kunna mista det. Det är som med hälsan: den veta vi först av när sjukdomen hotar. Vi veta inte vad frihet är förrän man söker slå den i bojor. Inte vad rädd och lagbunden ordning är förrän våldets råa häl hotar att krossa den. Därför visste vi ej heller vad det innebär att höra till Norden förrän vi märkte att vi kunde förlora vad vi ägde.” (Hans Ruin, ur Höst över Finland, i Ett land stiger fram, 1941)

Vad är innebörden av att förlora friheten? Är det bara om jag slås i bojor och låses in som jag förlorar den?

Den existentiella innebörden av förlusten är den viktigaste. Därmed har jag också sagt att jag kan vara till synes fri men ändå ha förlorat friheten.

 

Foto: Astrid Nydahl i Wales 

"Mina skildringar av världen är inte behagliga"

Foto: Astrid Nydahl

 

”Jag vet, att jag lyckas förmedla min djupa vantrivsel. Till att börja med är jag en person, som säger emot sig själv hela tiden. Mina skildringar av världen är inte behagliga. Jag känner motvilja mot nästan allting, inte bara mot systemet” (Michel Houellebecq intervjuad i Argentina)

Vill du smeka tigern medhårs? Vill du att en minister ska le inställsamt mot dig, en kollega, en släkting?

Att leva inställsamt är att leva i lögn. Det finns inga motiv och ingen plats för lögnen.

 

Två äldre bildade damer

 De kom med posten samtidigt idag, med ord på vägen. 

Marianne Sandels skrev:

"Du har skrivit med ditt hjärta som faktiskt ändå klarade sig från stoppet. Tack för denna bok som jag läst med stort intresse, för den är ju Din biografi. 

Och Elisabeth Grate skrev:

"Varmt tack för Institio Cordis som jag läst med stor behållning och igenkänning." 

Sådan post ger ny livslust. Tack! 

iniskogen En halvdan tanke från Stockholmstrakten

Elinas bloggfoto

 

Elinas blogg är en av dem jag följt allra längst. Till min glädje ser jag idag att hon skriver om min nya bok, bland annat detta:

"Med skrivandet håller han blicken ut mot Världen och det pågående skedet, reflekterar, återger, analyserar.  Draget av socialreportage som han har finns i skrivande även nu. Han har synpunkter. Det sista är utmanande idag när massmedian lätt styrs av det rätta tyckandet. Han blir också personlig, hymlar inte om sina brister. Alkoholen. Krämporna. Socialismen utan lycka. Förluster.  Barndom som kanske skaver.  Lyckostunder och besvikelser. Formen för hans skrivande har tätats till det väsentliga bort från tidigare resor, ibland till saknad över det liv som försvann."

Resten här: https://blogg.iniskogen.se/