Det var här de föddes och växte upp, min generations populärmusiker. Detta är Liverpool. På just den här gatan, Scotland Road, föddes Cilla Black. På andra formades människor som skulle komma att trösta oss i tonåren, som skulle få oss sjunga med, härma i klädstil och frisyrer. Populärkulturen kan vara en mardröm. Den kan vårda yta och förneka djup. Värst av allt är att den vulgariserar det mänskliga, när den är som värst. Men när jag skrivit min Malmöbok har jag ofta tänkt tillbaka på den avgörande åren, för mig handlade det om 1962-1968, då Beatles och med dem Merseybeat-kulturen stod på sin höjdpunkt och en liten pojke som jag hela tiden letade efter det som kunde göra livet mer uthärdligt. Jag fann det oftast hos John Lennon.

Men hans plats i mig fick sedan andra att kräva mer av mig. De var ofta inte bara sångare med en gitarr. De var poeter. De hette Cohen och Zimmerman. När de öppnade dörrarna till sina mystiska - eller ska jag säga magiska - rum följde vi med dem in. De var äldre än vi och hade sett mer av livets märkvärdigheter. De kunde berätta mer djupgående om dess kärvhet och hjälpa en tonåring på vägen till ett mer illusionsfritt vuxenliv. Den vägen skulle visa sig vara både lång och svår. När jag skrivit mig tillbaka till Malmö och Seved har jag också tänkt på gator som denna i Liverpool och förundrats över att det faktiskt slogs en bro mellan oss. Och att den bron höll trots att villkoren var så olika.

Bilden togs på Scotland Road 1969. Då var jag 17 år gammal och flyttade från föräldrahemmet på Lorensborg till Gamla väster. Först där fick jag vardagsvillkor som kanske en smula påminde om det som Liverpoolungdomarna hade; kallt vatten, ingen toa i lägenheten, gasspis. När jag ser bilden tänker jag att den måste vara från 1930-talet. Men den är från 1969, fotografen anonym men bilden fanns  med all säkerhet i Liverpool Post.

Vill Israels folk att krigsförbrytaren ska fortsätta leda landet? Det ser så ut...

 

Man kan läsa här. Klockan snart halv tre på eftermiddagen ser det ut så här. Klicka på grafiken för läsbar version.

Elisabeth Grates bokförlag inleder hösten

 

Elisabeth Grates bokförlag inleder hösten med två författare jag tidigare skrivit om här i bloggen.

Om Natt i hjärtat, i översättning av Maria Björkman, skriver förlaget:

Av dessa nätter och dessa liv, dessa kvinnor som springer, dessa hjärtan som kämpar, dessa ögonblick som är så outhärdliga att de inte ryms inom tidens mått, var jag tvungen att göra någonting. Det är omöjligt att få fram hela sanningen på varje sida, men där finns en förtvivlad strävan efter att komma så nära livet, natten, hjärtat, kroppen och själen som det bara går. Av dessa tre kvinnor var jag tvungen att börja med den första, den som just fyllt tjugofem när hon flyr och som är den enda som fortfarande lever i dag. Den kvinnan är jag. 

Natt i hjärtat flätar samman tre berättelser om kvinnor som utsatts för våld av sina män. Balanserande mellan styrka och ödmjukhet utforskar Nathacha Appanah den outhärdliga gåtan med kvinnomord i nära relationer, när den mörka natten tar kärlekens plats. 

*** 

Och om Lafons Utanför, i översättning av Jan Stolpe skriver man:

Gungan gnisslar under lönnen på gårdsplanen. Gilles gungar inte, han sitter på trädgårdsmuren och ser framför sig. Han tittar inte på sin syster; han följer inte med henne som han gör ibland då han härmar hennes benrörelser för att få fart. Claire känner att han är där utan att vara där, som om han hade förmågan att lämna sin egen kropp när han vill, eller när han är rädd. Kanske har han ingen lust att komma tillbaka; än har han inte kommit tillbaka till henne, till dem, till gården, till planen, till junikvällen. 

Gilles är sonen som förväntas ta över den ensligt belägna bondgården den dag föräldrarna inte längre orkar. Claire är systern, knappt ett år äldre men som tidigt lämnade hemmet för studier och senare en lärartjänst i Paris. 

I Utanför skildrar Marie-Hélène femtio år av syskonens liv i tio tablåer, där perspektivet växlar mellan Claire och Gilles

 

Vem vet? 

Men en sak är säker. Astrid fyller 79 år idag, och det firar vi här med en god middag. Men utan vin. Äpplejuice och sedan har Astrid med sig en efterrätt som hittills är hemlig.

 

 

Bilden är visserligen tagen på Öland för tjugo år sedan av Astrid.

 

Men jag sitter här och glor ut. Astrid har varit här på fika, idag följer hon med till läkaren. Vi är nog inte ämnade att vara ensamma. Jag är det i alla fall inte.

 

I förrgår fyllde Bill Wyman 90 år. Det bästa han gjort är skapandet av Rhythm Kings med bl.a. Georgie Fame och Beverly Skeete. Jag har två av deras konserter på dvd, de är en stor njutning. Nästan bättre än det brusande vattnet.

 

Lyssna här: https://www.youtube.com/watch?v=hT6pcmJl7xM

 

Jag sitter som nästan alltid vid min dator. Läser och skriver. Hejdar mig vid följande: 

 

"Redan på 600-talet byggde munkar på Nordirland kvarnar som drevs med hjälp av tidvattnets skiftningar."

 

Vad är då och vad är nu? Samtiden är både högfärdig och förmäten.

 

Bild: Gammal kyrkogård i Birmingham, foto av Astrid Nydahl

 

 

 

 

Nej, man ska inte dricka öl ur vinglas. Och man ska inte dricka vin ur ölglas. Men när olyckan är framme då? Ja, av vinboxen (som jag köper ytterst sällan) kom det inte en droppe, trots att jag gjorde exakt som man ska. Nå, jag fick ta ut hela plastpåsen med tre liter vin. Över en stor behållare och detta stora ölglas tömde jag plastpåsen. Mycket hamnade på skjortan, som jag nu kör i tvättmaskinen, och lite fick jag genast i mig med en ostsmörgås. Lärdom? Aldrig mer köpa vin i box. Köpa vin alls? Ytterst tveksamt.

 

Det som är svårt i alkoholistens liv är inte alltid själva alkoholen. Det är avvägningen, bristen på balans i vardagen. Funnes det balans skulle alkoholen ha varit närvarande vid speciella tillfällen. Inte som idag, en helt vanlig lördag.

 

Jag biter mig i tummen (når inte ner till stortån). Jag biter för att känna smärta. Men i vinets närvaro utebli smärtan.

 

Vad ska hända i Paris
? Ingen vet, men jag tror inte att den läder- och svartklädda pöbeln avstår plundringen. Militär och polis kan vara avskräckande, men nog inte tillräckligt.

 

Jag läser och funderar på brev. De kommer från nära anhöriga. Kan jag hjälpa dem? det vet jag inte.

 

 

Olseröd, november. Foto: Astrid Nydahl

 

Jag vaknar varje morgon med stark olust. Vet vad som måste göras. Tar det i samma ordning som jag brukar: kaffe, smörgås och lite nyheter på nätet, därefter duschen, påklädning, bädda sängen. 

Jag har börjat läsa igen. Först Ernst Jüngers Skogsvandringen, nu Sebalds fina essäsamling Logi på landet. Som alltid tas man hos Sebald med på vandringar som är både konkret geografiska och intellektuellt fördjupande.

Läsningen kanske blir vägen tillbaka till livet?

Foto: Astrid Nydahl

 

Var jag än har vandrat har jag längtat efter någon annan plats. Var jag än haft min bostad har jag önskat mig till en annan.

Vad är det med oss människor?

I vad består vår oro och längtan?

Jag har inga svar. Frågorna fyller mig och jag avskyr att bli betraktad som en gnällspik.

I litteraturen finner jag tröst. Men det är en illusion att tro sig hitta svaren där.

  

 

 

Göran Hägg: Sanningen är alltid oförskämd. En biografi över August Strindberg (Norstedts)

"Vi hittar galna idéer och dumma synpunkter hos Strindberg eller hans personer, men i de mogna verken nästan aldrig en omöjlig replik, psykologisk orimlighet eller orealistisk reaktion. Aldrig en falsk ton. Hos Strindberg är denna kompromisslösa psykologi en god del av förklaringen till hans bestående storhet." (Hägg)

Göran Hägg var en av Sveriges ovanliga författare; knivskarpt intellekt förenat med humor och stil präglade hans konstnärskap.

Hans absolut sista bok har jag nu läst. Det är svårt att överskatta kombinationen Hägg/Strindberg. Inför resultatet kan man bara känna en ödmjuk tacksamhet. Ty denna bok blev färdigskriven just före Häggs tragiska bortgång.

Vet vi tillräckligt om Strindberg? Svaret är kanske att de flesta av oss har uppfattningar om, och generella bilder av honom. Det är inte detsamma som kunskap. För mig var det i högsta grad nyttigt att med Hägg som guide vandra genom hans livsgärning. Den är som bekant omfattande, och den söker sig fram genom åren som en ständigt blåsande vind. Undantagsperioderna finns och de är tragiska. Strindbergs guldvurm i Paris och hans besatthet av övertygelsen att någon/något förföljde och ville döda honom är blott tecken på en överhettad hjärna och tragiska i den meningen att han själv inte kunde styra över skeendet. Men det är sannerligen inte huvudsaken i en berättelse om hans liv och verk.

Jag ska inte skriva punkt för punkt om Häggs berättelse. Istället nöjer jag mig med att konstatera ett par viktiga saker: Hägg presenterar och diskuterar det mesta Strindberg skrev: romaner, reportage, dramatik, poesi. Vid sidan av det diskuterar han de enskilda verkens omgivning: förlagen, ekonomin, kritikerna, familjen. Inte minst på den senare punkten skapar han klarhet. Hur färgade till exempel hans tre äktenskap – med tillhörande dramatik – av sig i hans verk?

Häggs språk och attityd kan definieras som en kombination av strikt litteraturvetenskap korsad med ett passionerat person- och konstnärsporträtt. Den Strindberg han visar oss kan man med glädje lämna vidare till nya läsare.

 

Igår hade jag vackert besök. Ljubitza kommer från Spanien för att hälsa på mig. Henne tog jag mig an när hon var en olycklig tolvåring. Jag har följt henne hela vägen förbi 50-årsdagen. Kärleken övervinner allt! Astrid tog bilden.

 

 

Av en god vän i den portugisiska sfären fick jag detta gamla vykort. Det visar Praça do Comércio (Terreiro do Paço) i en annan tid. Jag sjunker in i bilden och föreställer mig att en av de personer som korsar torget till fots kan vara Fernando Pessoa. Bilden är tagen ungefär från den plats där anrika Martinho da Arcada ligger. Pessoa satt där dagligen, åt och drack, spelade schack eller skrev. Inga bilar syns till. Ute på floden Tejo ser vi en handfull fartyg. Inget av den stress och hets som idag utmärker platsen tycks ha funnits då.

**

När människor skriver till mig från Lissabon – eller på väg dit för en semester – märker jag hur mina 1980- och 1990-talsvistelser i staden (många, intensiva) klingat av som ett minne. Lissabon gav mig det bästa av livet. Inte minst fadomusiken som kom att bli en nära följeslagare och inspiration under mer än 25 år. Trots böckerna jag skrev i ämnet är nu också fadon på väg bort. Vad beror det på? Nej, jag har inte tröttnat på den, rakt tvärtom. Det är nämligen så, att om jag lyssnar till fado börjar jag gråta. Varje gång. Men så lyssnar jag bara på den bästa och det innebär i nio fall av tio den klassiska, mycket traditionella, om jag får ett sådant infall. Det är själva beviset på hur mycket de åren betydde för mig.

 

Samma plats i Köpenhamn, men nu är det mamma Ylva som står vid amerikanaren med mig.

 

1955 var vi i Köpenhamn, pappa och jag, mamma och lillebror. Pappa ägde aldrig någon bil, så jag förstår varför han ville posera med mig, vid denna amerikanare på Kongens Nytorv.

 

Havet bestämde själv vilka vägar det skulle närma sig land. En bäck eller å blev ibland fyra stycken. Jag stod där, i ur och skur, alltid lika undrande om jag skulle kunna ta mig till den andra sidan.