Allah är stor också i Schweiz

 I vanlig ordning ljuger våra medier. De knivhuggna människorna i Winterthur råkade inte ut för allmän dårskap. Angreppen kom från en man som ropade Allahu Akbar. Naturligtvis. Läs Reuters nedan:

Swiss police say attacker injures three with knife in Winterthur

By Reuters

May 28, 202611:36 AM GMT+2Updated 42 mins ago

 

FRANKFURT, May 28 (Reuters) - A man was arrested after injuring three people ​in a knife attack at ‌a train station in the Swiss city of Winterthur near Zurich, local ​police said on Thursday.

 

Police ​said the attack happened shortly after ⁠0630 GMT and the ​suspected perpetrator 31-year-old Swiss national was ​arrested. The three victims of the attack were receiving hospital care, according to ​the police statement.

The Reuters Iran Briefing newsletter keeps you informed with the latest developments and analysis of the Iran war. Sign up here.

Swiss newspaper ​Blick said it had obtained a video ‌showing ⁠a man running out of the station concourse shouting "Allahu Akbar", an Arabic phrase meaning God is ​great.

 

Kulturen vid stupet

 

I

 Gerald Murnanes novellsamling Sammetsvatten finns det en gripande berättelse om en författare som besöker ett antikvariat. Författaren börjar samtala med innehavaren, en man som resignerat bara stirrar ut på regnet. Innehavaren säger att han är en av de sista av ett döende släkte: ”Det skulle inte finnas några butiker som den här om fyrtio år. Om människorna då ville bevara saker som en gång funnits i böcker skulle de bevara dem i datorer, i miljontals små kretsar på kiselchip i datorer”. Den melankoliska stämning som utmärker alla berättelserna i denna vackra bok övergår i berättelsen om mannen på antikvariatet i nattsvart pessimism. Tänk om han har rätt? Tänk om vi lever i bokhandelns och antikvariatens sista skälvande minut? Det finns mycket som talar för att det är så. Hur förhåller vi oss då?  Det kommer inte att räcka med att ropa på bojkott mot nätbokhandlare som nästan stryper de små förlagen med sina krav på extremt vinstgivande rabatter. Framtiden finns under jorden, bortom marknaden, utanför det gängse. Framtiden har alltid funnits där. Redan på skrivmaskinens tid såg vi hur litteraturen spreds från stencilapparaterna direkt hem till läsarna. Denna samizdatkultur var nödvändig i de diktaturer som härskade i Europas ena halva, men fick också genomslag i den andra halvan i form av stenciltidskrifter och enkelt producerad litteratur. Den digitala tidsåldern har inte försämrat möjligheterna för en sådan underjordisk international. Rakt tvärtom ter sig möjligheterna idag så stora att vi kanske medvetet och med större ansträngning måste ta ett steg tillbaka för att sedan ta, ja minst två framåt. Ner under jorden, in i orden, genom texterna!

Varje samhälle och varje epok är unik i sitt kulturella sammanhang. Men inget samhälle blir särskilt beständigt om det kapar banden till sina rötter och sitt förflutna. Stabilitet förutsätter medvetenhet om dessa rötter och den tradition man ingår i. Det tidiga 1900-talets arbetarrörelse växte fram i en sådan medvetenhet och ägnade självklart också sin bildningsväg åt de föregående århundradenas insikter, så som de formulerats i litteraturen, konsten och musiken. Denna rörelse gjorde sig inte urarva. Kulturarvet blev en del av det nya medvetandet och de politiska målen korsbefruktades hela tiden av det som föregått och format den egna tiden och rörelsen. Med två förödande världskrig kunde 1900-talet så formulera ett bokslut som var allt annat än vackert. Den europeiska kontinenten hade kastats ut i massmord, förstörelse av hela nationer, industriell förintelse av ett helt folk och som pricken över i stått vid sidan om och sett folkmordet svepa fram över Balkans olika nationer. Så som århundradet hade börjat slutade det också, i blod och förnedring. Det är en dyrköpt lärdom vi måste dra av detta skeende, ty parallellt med de destruktiva och aggressiva krafterna verkade också något helt annat i folkrörelserna. Sverige formades av dessa. Vår kultur formades av ett omfattande nät av studiecirklar, litteraturförmedling, fackföreningar, bondekooperationer, frikyrkorna och inte minst den liberala, demokratiska rörelsen. Saltsjöbadsandan kunde vara ett skällsord men också en definition på det som skapade en social fred som förutsättning för en djupgående kulturell prägling och förfining. Också den offentliga kulturen sattes in i ett sådant sammanhang. I uppdraget för Sveriges television var det en självklarhet att inkludera folkbildningen. Att lära sig mer om människans villkor och historia sågs som en tillgång för det folkhushåll som ett samhälle alltid är. Kunskap kunde också betraktas som en förutsättning för möjligheten att mildra sociala spänningar och lösa konflikter.

Samtidigt med att den europeiska kulturen under 1900-talets senare årtionden alltmer betonade stjärnglans, genvägar till den sortens framgång som betecknas av ekonomisk vinning och snabb omsättning, kom också de historiska banden och den kollektiva identiteten att betyda allt mindre. Språk nivelleras snabbare än något annat. När den sociala och politiska ramen byts ut anpassas språket snabbt. Istället för bildning satte vi ”social kompetens” – vilket bortom eufemismen själv innebär att man är lydig, formbar och underdånig i sin relation till chefer och myndigheter - och istället för kvalitetskulturen fick vi nöjesfältets skrattmaskiner. Istället för social samverkan och mellanmänskliga relationer fick vi se en gradvis tilltagande kultur av helgfyllor, stölder, våldtäkter och misshandel på gator och torg, istället för allvar och mänsklig resning fick vi våldsamma konflikter och sociala klyftor alltmer omöjliga att överblicka. I denna sociala kontext kan vi betrakta utvecklingen

och avvecklingen i varje nationell kultur. Flaggskeppen i svensk press, kultursidorna, har alltmer gått i riktning mot det lättsmälta och nöjesinriktade. Införandet av tabloiden har underlättat eftersom formatet premierar de korta, rappa texterna. Till formen känner vi igen det på stora bilder och rubriker och allt mindre text. Innehållsmässigt har vi sett en förskjutning mot former som omhuldas av både handeln och massan: deckaren har fått status av egen genre med särskilda sidor i tidningarna. Författarintervjuerna – utformade som televisionens hemma-hos-reportage eller soffprogram – är legio och humaniora ger alltmer vika för det lättsmälta, snabbkonsumerade. Viktiga författarskap glöms bort därför att de stora monopolförlagens utgivning med sömngångaraktig gammal vana premieras med recensioner på utgivningsdagen. Trots radikala förändringar i övrigt hänger denna servila behandling av mediavärldens monopolliknande koncerner kvar. Alltfler kulturredaktörer kommer från allmänjournalistikens krets och därmed minskar både kunskapsbasen och den grund som humaniora, språklig och litterär bildning kan sägas vara ett slags garant för. Allt större betydelse tillmäts populärkulturella referenser (popband, tv-program, lokala nöjesaktiviteter). Parallellt med detta skeende har den ena litterära tidskriften efter den andra gått i graven. Något större underlag för essäistik och kvalificerad litteraturkritik tycks inte funnits kvar.

Är då inte detta bara ett tecken på en tillfällig svacka, och ett slags anpassning till ett tidsideal som snart nog förändras igen? Jag tror inte det. Tvärtom tror jag att varje enskilt tecken på en förskjutning i riktning mot konsumism och nöjesliv i sig är indikationer på en djupgående förändring av kulturens själva fundament, ett kulturellt självmord om man så vill. Allt detta hänger samman: det faktum att man avskaffar kurser i klassiska språk på universitetsnivå, å ena sidan, och att man å andra sidan lägger ner bibliotek, kastar ut böcker för att få plats med servering och scen, stänger bokhandeln eller minimerar den till servicedisk för massproducerad populärkultur. Det som blivit skällsorden hög- eller finkultur är i själva verket både plattform och ram för våra liv, så som vi vant oss att leva dem, som fria individer i ett samhälle med omfattande yttrande- och tryckfrihet. I takt med att högkulturens motsats, den lättsålda nöjesprodukten tar över det offentliga rummet kan också det demokratiska samhället väletablerade normer och beteende bytas mot ett samhälle där totalitära krafter undertrycker, begränsar och slutligen avskaffar öppenheten. Den totalitära frestelsen ökar i samma grad som kunskap och fördjupning minskar. Därmed kan också de totalitära rörelserna – oavsett om de är uttalat politiska eller religiösa – locka människor med sina förenklade svar och modeller.

Finns det då ingenting som talar för att dystopin är felaktig? Varje försök att skissera undergångstendenser möts av rop på optimism och hopp. Jag är ingen sådan profet och jag misstror i första hand maktens vilja att ursäktande släta över samhällets nivellering. För varje socialt nederlag finns det alltid en minister, en byrådirektör, en redaktör eller en underhållare som säger: ”Vi måste ta fasta på det positiva”. Jag tror att det är meningslöst att formulera en diagnos utifrån en blind käckhet. Varje analys och varje försök till beskrivning måste kringgå kravet på optimism. Det är sant att det ges ut en mängd högkvalitativ litteratur i varje europeiskt land, det är också sant att det i svensk press ges större utrymme åt kultur än i många andra länder. Det är också sant att vi kan se bra teater och lyssna till musik i många olika genrer på konserthus och klubbar. Inte ens det faktum att det finns små tv-kanaler med högkvalitativ kultur kan förnekas. Men det är inte fickorna av undantag eller motstånd som intresserar mig. Jag är mer än väl medveten om att varje människa kan skapa sin egen exilplats där endast det bästa är gott nog. Så gör jag själv varje dag. Hos mig slipper ingen kiosklitteratur in och någon dunkande musik hörs inte i mina rum. Men om jag nöjer mig med att betrakta mitt eget liv glömmer jag bort det som är dominerande och präglande. Det är dessa två faktorer för masskulturen som både påverkar det dagliga kulturklimatet på kort sikt och som på lång sikt utarmar, fördunklar och fördummar det som måste lyftas fram för diskussion. Det är snarare stadsfestivalerna, nöjesfälten, tv-nöjena och tidningarnas nöjessidor i symbios med en alltmer dominerande nätkultur som utgör masskulturens huvudfåra, och det är i synen på detta som analysen har en möjlighet att bli intressant och giltig.

En grundfråga är varför förlag och bokhandlare går under. Om vi inte nöjer oss med marknadsekonomiernas inbyggda mekanismer som enda faktor kan vi ana att det också finns andra och kanske viktigare förklaring. Det finns kulturhistoriska förklaringar till det vi nu ser ske. En förklaring är tekniska landvinningar och de nya teknikernas automatiska ommöblering av alla konstformers distribution från konstnärer till publik och läsare. En annan är att monopoliseringen i sig själv är ett hot mot mångfalden: starka ekonomiska krafter som premierar enskilda titlar, författarskap, konstnärskap lägger grunden till ett slags monokultur som dominerar varje butik, medan hela sido- och undervegetationen helt försvinner från den fysiska handeln. När den fysiska handeln förvandlas till smal monokultur söker sig den seriösa läsaren ut på nätet och finner där, inte minst antikvariskt, de böcker som efterfrågas. Men utarmningen av bok- och musikhandeln bidrar dessutom ytterligare till stadskärnornas förvandling och enkelspårighet. Liksom högre lärosäten utan klassiska språk blir offer för periodvisa modeflugor blir stadskärnorna offer för en snabb omsättning av butiker för konsumtionsvaror: teknik, mode, livsstilar. Grunden för vår kultur försvinner helt ur den fysiska miljön och blir därmed alltmer exklusiv och till för en smalare krets människor, i värsta fall bara för en isolerad och avskärmad elit som vet var man finner den och som just på grund av sin isolering tror att alla människor har samma sociala förutsättningar och att det därför inte finns skäl till politiskt och kulturellt förändrings- och motståndsarbete. Vår uppmärksamhet måste hela tiden riktas mot risken för att den intellektuella kretsen kapar banden till den språkliga, nationella och kulturella mylla den vuxit fram ur.

När grunden för vår civilisation tycks krackelera och ersättas av en nöjeskultur har vi också tydligt markerat vårt avskiljande från den västerländska tradition som vilar på upplysningens ideal. Begreppen frihet, jämlikhet och broderskap förvrids till politiska paroller utan praktisk betydelse. Istället för kritiskt tänkande, samtal och studier godtar vi den omedelbara njutningen som högsta princip. Det privata livet har blivit en del av offentligheten, inte minst genom den våldsamma floden av dokusåpor som vänder ut och in på individernas mest intima liv. Man erinrar sig Adornos ord om att ”främlingskapet människor emellan visar sig just i att distansen försvinner. Bara så länge folk inte oupphörligen går varandra in på livet i roller av givande och tagande (…) blir det utrymme kvar för det fina nätverk som förbinder dem med varandra och i sin utvändighet tillåter ett inre att utkristalliseras”. Hur skulle den processen vara möjlig i en kultur där varje privat känsla och handling finns på tv- och datorskärmen i form av infantila lekar avsedda för en vuxengeneration som aldrig växer ur sina mjukisbyxor? Det en gång gemensamma ödet har förvandlats till en ensamhetsvandring och ett överflöd av individuella irrvägar framställda som och utklädda till ”val”. Därmed finns heller inget verkligt att revoltera emot, inget att erbjuda som alternativ. Suzanne Brøgger konstaterade i en av sina böcker att våra samhällen fullt ut atomiserats. Påståendet ”ingen människa är en ö” tycks därmed inte längre giltigt.

När människan hela tiden jagar det njutbara, det flärdfulla och nyfiket snokar runt i andras privatliv och bara vill ha det snabbt tillfredställande blir hon samtidigt en människa som lovar sig själv och sin omgivning att hon ska säga ja till allt som tidens maktmänniskor har att erbjuda. Marknadens hela nöjesutbud rinner som i en tratt rakt ner i hennes medvetande. Hon avvisar allt som bjuder minsta motstånd och hänvisar till bristande tid och ork, eller till bristande materiella resurser. I nöjeskulturens synfält existerar inga alternativ i form av bibliotek och studiecirklar. Det civila samhället, ambitionen att höja bildningsnivån och den egna möjligheten att påverka utvecklingen, liksom det offentliga samtalets rikedom av röster och ståndpunkter, är därmed på väg att vittra bort.


För mer läsning i essäns ämnesområden:

Theodor W. Adorno: Minima Moralia: Reflexioner ur det stympade livet (Arkiv förlag 1986, översättning av Lars Bjurman)
Edward Abbey: Desert Solitaire, a season in the Wilderness (USA 1968, Storbritannien 1992  Robin Clark LTD)
Thomas Bernhard: Skogshuggning (Tranan 2007, översättning av Jan Erik Bornlid)
Thomas  Bernhard: Wittgensteins brorson, en vänskap (Norstedts 1982, översättning av Margaretha Holmqvist)
E.M. Cioran: Bitterhetens syllogismer (Symposion 1989, översättning av Jon Milos)
Elias Canetti: Massa och makt (Forum 1985, översättning av Paul Frisch)
Alain Finkielkraut/ Peter Sloterdijk: Världens hjärtslag, en dialog (Dualis 2003, översättning av  Dan Shafran och Åke Nylinder)
Imre Kertész: Galärdagbok (Norstedts 1992, översättning av Ervin Rosenberg)
John Lukacs: Democracy and populism. Fear and Hatred (Yale University Press, 2005)
Sara Maitland: A book of silence (Granta 2008)
Gabriela Melinescu: En solitär egoists dagbok  (Coeckelberghs 1982, översättning av Ingen Johansson)
Herta Müller: Kungen bugar och dödar (W&W 2005, översättning av Karin Löfdahl)
Roger Scruton: Kultur räknas (Atlantis/Axess 2009, översättning av Lars Ryding)
Oswald Spengler: Västerlandets undergång (Atlantis  1997, översättning av Martin Tegen)

I november 2009 gjorde jag min näst sista utlandsresa och mitt sista deltagande på ett litterärt evenemang.

Jag hade turen att få avsluta det offentliga livet med en inbjudan till Bokkalaset i Ekenäs, Västra Nyland i Finland.

På promenad i Ekenäs, staden jag förälskade mig i.

Göran Börge: Grekiska sidospår (Carlssons förlag)

 

 

D

et finns människor man alltid minns med en särskild känsla av respekt och saknad.I mitt skrivande liv fanns det två personer jag utan överdrift kunde kalla mentorer. Den ena var journalisten, författaren och diplomaten Alvar Alsterdal (1926-1991) och den andra var författaren och journalisten Göran Börge (1933-2012). När Ingrid Börge samman- och färdigställt Görans sista bok publicerade jag nedanstående recension här i bloggen.

***

Det känns som om jag varit bekant med Göran Börge (1933-2012) i halva mitt liv, utan att vi ens hade mötts fysiskt. Vår gemenskap byggde på böcker och brev. Det var en omfattande brevväxling sedan 1990-talet (vågar jag säga, förmodligen började den redan på 1980-talet). I nio fall av tio skrev Göran sina på skrivmaskin, i undantagsfall för hand, som då han den 2 november 2002 skickade mig ett långt sådant från Anacapri. Hans piktur tog man aldrig fel på, liten, ibland mikroskopisk, men alltid vacker och lättläst. Det verkar, när jag bläddrar i gamla brev, som om Göran alltid skrev till mig med dåligt samvete (för att det gått ett kvartal eller halvt år sedan sist) trots att jag upprepade gånger manade honom att inte tänka så.

Jag vet inte hur vår kontakt började, men det kan finnas en albansk förbindelse, eftersom han i sitt verk Det andra Italien från 1981 också omskrev den albanska exilenklaven arbarësherna i den italienska södern. På sätt och vis är det bra att inte exakt veta, eftersom min känsla av ”alltid” då skulle försvinna. Nå, vi resonerade huvudsakligen om tre ting: litteratur, politik och resor. Dessa tre var allt som oftast hoptvinnade till ett existentiellt förhållningssätt. Resorna hade jag gemensamma med honom sedan 1970-talet då jag alltmer kom att utforska Albanien och den albanska provinsen Kosova som då var en serbisk enklav i Jugoslavien. Märkligt nog sluter han denna cirkel i sin sista, postuma bok, då han gång på gång berättar om de länkar som förbinder delar av Grekland med Albanien (och som jag ska återvända till).

Sedan 1988 har jag samtliga Görans böcker med vackra dedikationer. Det året utgav han På sardernas ö, sedan kom med ett eller ett par års mellanrum böcker som Kring Medelhavet, Från Ararat till Eufrat, Öar och öknar, Vågskvalp i öknen och andra överraskningar i Mellanöstern, Afrika och Europa, Hemma på Capri, Palmyra – undret i öknen och Sidor av Sahara som kom 2008. Han besökte eller skrev dock aldrig om Israel och de palestinska områdena. På den punkten var vi alltid oeniga. Jag reste där, och skrev om det. Han kände ett alltför stort motstånd för att ens tänka tanken. Men det som skilde Göran från många  andra skrivande och skapande människor var att han alltid var öppen för diskussion. En sak som vid sidan av resorna upptog våra tankar var framför allt det kulturella, språkliga och politiska nivelleringen av Sverige. Inte var vi oeniga när vi då bytte tankar, möjligen kunde vi ge varandra nya infallsvinklar på problematiken. När jag 2010 valde att lämna det sista frilansuppdraget jag hade skrev Göran:

”Din avskedstext i Kristianstadsbladet hör i mitt tycke till det bästa du någonsin skrivit: en tät, slagkraftig summering av utvecklingen som bara tycks fortsätta i en oändlig utförslöpa.” Han menade dock att jag borde ha fortsatt, som en ”motvikt”. Efter det fortsätter han:

”Jag har nyligen läst Människans revolt, som Camus skrev innan Stalin ännu hade dött. Troligtvis har du läst den – ifall inte: det rör sig om en exemplarisk dekonstruktion av marxismen och dess brist på förankring i reella värden och dessutom om de andra 1900-talsideologiernas grund i samma nihilism. Hans enda hopp stod till den skapande människan och till en samhällsomvandling som skulle göra det möjligt för alltfler människor att känna sig delaktiga av skapandet till skillnad från det blotta producerandet. Detta är ju närbesläktat med vad din avskedsessä handlande om (…) Hur revolterar vi? Genom att försöka sprida en smula upplysning.”

 

 

Det sista han här skriver leder mig direkt fram till hans postuma bok. Den är nämligen ett gediget exempel på detta upplysningsarbete. Enmansrörelsen för upplysning fann man alltid hos Göran Börge. Reste han i världen och skrev ifrån resorna så var det alltid en självklarhet att böckerna skulle berätta om platsens och människornas historia. Grekiska sidospår är inget undantag. Resorna han berättar om äger rum i Peloponnesos, norr om Korintiska viken, Eiva, Attika och Kreta. Göran Börge använder sällan ordet ”jag” i själva reseberättandet, det är alltid ett ”vi” som reser. Och jag tror de flesta av hans läsare är införstådda med att den andra personen i resandet är hans hustru Ingrid som han hade ett mycket långt äktenskap och reseliv tillsammans med, och vars roll i resandet inte ska underskattas (säger en man som aldrig skulle komma på tanken att resa ensam mer). I denna grekiska bok är det ofta Ingrid som kommer med förnuftiga uppslag om resors faror och omöjligheter när Göran själv nog verkar ha velat trotsa både det farliga och det omöjliga. Och därför kommer man i berättelsen inte sällan fram till platser som krävt både nerver av stål (i bilkörandet) och en ovanligt stor dos nyfikenhet.

 

Man kan också konstatera att bokens humoristiska partier är högst läsvärda, som i skildringen av en fest på liten ort, där grisen står i centrum och de högtalarförstärkta musikinslagen inte tycks vilja tysta ens nattetid, eller i skildringen av en ”en medelålders grek med ett obehagligt, oljigt skratt.” Han har tydligen där i natten på tavernan lyckats förföra en ung amerikanska, ”hon sitter och suger på hans fingrar och jag känner god lust att sticka till henne mitt ännu inte avgnagda kotlettben.” Men dessa inslag, anekdotiska och roliga, är som kortare parenteser i denna bok som framför allt är kulturhistorikerns och upptäckarens (den alltid nyfikne som måste lukta på varje blomma och vända på varje sten). Börge går från äng till äng, undrar över var torget och husen i det förflutna låg, jämför ortsnamn med det han förväntat sig, bläddrar i såväl språklexikon som den medhavda floran och leder läsaren varsamt fram till kunskap om trakten i fråga.

 

När han berättar om resorna i Epiros slår det mig igen att vi befinner oss nära Albanien. Under mina egna resor i södra Albanien i slutet av 1970-talet hade vi med oss skräckhistorierna om att grekerna där var förbjudna att använda sitt språk. Det var en lögn, vi såg såväl tidningar, gatuskyltar och annat på grekiska. På den grekiska sidan av gränsen beskrev man denna del av Albanien som ”norra Epiros”. Jag förstår efter läsningen av Göran Börges bok att den här provinsen, också på den grekiska sidan, haft det svårt och fortsätter att leva under sådana förhållanden.

 När jag själv reste i södra Albanien 1978 tog jag den här bilden. Också partipropagandan var där tvåspråkig. Grekiskan var inte alls ett förbjudet språk under Hoxhas diktatur. Foto: Thomas Nydahl.

 

Det finns så oerhört mycket mer jag hade kunna exemplifiera med från Grekiska sidospår. Jag avslutar ändå med att säga att om man alls har funderingar på att resa i dessa grekiska trakter bör man läsa boken först eller helt enkelt ha den med på resan. En bättre och mer personlig vägvisare hittar man i alla fall inte på svenska språket. Men också om man vill resa i fåtöljen – ett ämne vi ofta berörde i våra brev – är det en vacker och givande bok, inte minst för kapitel som det om Sapfo och andra historiska gestalter. 

 

Här började det

 

På den tiden vi hade bil och jag var ganska frisk brukade vi ta till Astrids barndomssjö. Hon simmade, jag satt och läste. TLS mest, lättläst i sommargrönskan.

Allt är förbi. Bilen är borta. Det är hälsan också, ersatt av ett halvt dussin sjukdomar. Man mår som man förtjänar heter det ju.

En bok blev skriven. Nu är den utgiven, vilket framgår av bloggen. 

Thomas Nydahl Institio Cordis

 

 

Thomas Nydahl

Institio Cordis

 

Dikter utan rim? Dikter utan poesins olika metoder?

Nej, detta är inga dikter. Det är, banalt uttryckt, anteckningar

enligt en metod som kan påminna om dikter, utan att vara det.

 

Här syns tydliga tidsmarkörer. I texterna omtalas både Biden och Trump, presidenter eller före detta. Den ryska invasionen av Ukraina förstås, Putinfascismen vi alla präglas av. Barndomsminnen blandas med reflektioner kring stadskulturen, ålderdomens krämpor, reseminnen,

alkoholens rännstenar och litteraturens betydelse.

 

Den 9 maj 2023 drabbades jag av hjärtstopp och fick vistas två veckor på hjärtintensiven och hjärtkliniken på CSK, Kristianstad. Bokens titel anger därmed en tidsram.

 

Eventuell betalning av boken är frivillig men hjälper mig betala tryckräkningen. Jag ger ut den själv som mitt sista verk. Vill du bidra, så är swish 0706423016 då du också uppger ditt namn.

 

Utskick av boken pågår. De tjugo första bör vara framme hos folk idag och imorgon. Resten under veckan.

Erik Lundberg: I förbigående

Foto: Astrid Nydahl

 

"Vi ställer verktygslådan, unicaboxen, väskan, portföljen från oss och vill ha en pelargonia i fönstret. Vi avskyr de stora systemen. Vi kan läsa evangelierna men aldrig Kapitalet. Vi älskar det lilla – vi är småborgare inifrån och ut. Ingen behöver vara rädd för oss – vi avskyr all organisation och planering. Vi blir aldrig en rörelse, vi är nära den mark över vilken rörelserna går fram, vi hukar oss, kryper ihop, går undan och kommer i rörelse."

Ur Erik Lundberg: I förbigående (1973).

Nya boken och födelseplatsen

 Nya boken har anlänt från trycket, priset är 150:- + postens blå bokpåse för en femtiolapp. Swisha gärna till 0706 42 30 16. Uppge namn och adress. 

Födelseplatsen vid Bosarpssjön ser ni på bilderna, alla före bokens titel.  NEJ DET ÄR INTE EN BOK OM HJÄRTSTOPP!!! BOKTITELN ANGER BARA EN TIDSRAM. Hjärtstoppet är både ett före och ett efter för innehållet. Boken kunde lika gärna ha hetat:

LIVET EFTER BILEN ty vi gjorde oss av med den och kommer varken till kuster eller sjöar mer av egen kraft. 

Måndag med ny bok

 

Det är måndag.

Här hemma har vi ägnat oss åt att packa min nya bok för utskick.

Ingenting talar för att den här boken får läsarrespons som alla mina tidigare böcker fått.

Det ligger ett hjärtstopp mellan då och nu. Nu är en avgrund. Trots allt. 

Boken kan beställas med 150:- + frakt 50:- till 0706 423016, dygnet runt, alltid. 

Nya boken har kommit

 

Nya boken har kommit

Thomas Nydahl

Institio Cordis

 

Dikter utan rim? Dikter utan poesins olika metoder?

Nej, detta är inga dikter. Det är, banalt uttryckt, anteckningar enligt en metod som kan påminna om dikter, utan att vara det.

 

Här syns tydliga tidsmarkörer. I texterna omtalas både Biden och Trump, presidenter eller före detta. Den ryska invasionen av Ukraina förstås, Putinfascismen vi alla präglas av. Barndomsminnen blandas med reflektioner kring stadskulturen, ålderdomens krämpor, reseminnen,

alkoholens rännstenar och litteraturens betydelse.

 

Den 9 maj 2023 drabbades jag av hjärtstopp och fick vistas två veckor på hjärtintensiven och hjärtkliniken på CSK, Kristianstad. Bokens titel anger därmed en tidsram.

 

Eventuell betalning av boken är frivillig men hjälper mig betala tryckräkningen. Jag ger ut den själv som mitt sista verk. 

 

Vill du bidra, så är swish 0706423016 då du också uppger ditt namn. 

Priset är 150:- för boken och en femtiolapp för postens blå påse.

 

Pessoa

 

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.” (Fernando Pessoa)

Regn, natt, ord

 

Inuti rören stupar regnet som droppar 

Livets rörelse hörs i dem 

Minut efter minut 

Livets sätt att räkna är dess eget 

Inga avbrott är inskrivna 

Varje rör är sitt eget liv 

 

Svart panter - rosa panter?

 

Som bekant reste jag i Libyen i april 1983. Den här bilden (klicka för helskärmsformat) har en särskilt betydelse för mig, eftersom den - bakom det som syns - berättar något om ras och rasism. Kvinnan jag poserar med i libyska gröna bergen (de stora konstbevattnade arealerna som i alla fall på den tiden försörjde landet med mat) heter Marsha Coleman. Hon var en av aktivisterna i efterdyningarna av amerikanska Black Panther Party. 

 

Det som ser ut som en högtidlig "revolutionär" scen är i själva verket något helt annat, nämligen frukten av några timmars skämtande om hudpigment och identitet under den långa bussfärden. Eftersom jag visste att Marsha var en svart panter berättade jag för henne att jag brukade kallas för rosa pantern, och vi enades om att en bild på de tvenne pantrarna skulle vara ett fint minne. 

 

Det är det. Det är mig kärt också därför att Marsha var en av de få amerikanska svarta deltagarna på seminariet i Benghazi som vågade och ville käfta emot de grovt rasistiska männen från svarta Nation of Islam (som leddes av den redan då djupt obehaglige Louis Farrakhan som betraktade sig som en arvtagare till Malcolms X:s idéer). Om jag satte mig vid Marshas bord för att äta och någon från den rörelsen redan satt där, då reste han sig i protest (det var alltid en han). Marsha skällde ut dem varje gång och försökte få dem att förstå att de betedde sig som klassiska rasister. 

 

Till mitt försvar hade jag också sydafrikanske Temba Sono som var medborgarrättsaktivist i Steve Bikos rörelse. Nej, jag tror inte på söndagsskoleromantik. Men jag tror, nej jag är övertygad om, att det är skillnad på folk och folk. Vissa människor är, alldeles oavsett sina hudpigment, fähundar. Andra är det inte. I Marsha mötte jag en varm och fin människa som jag sedan i många år brevväxlade med. En bild är inte alltid vad den synes vara.

 

Albert Camus om ensamheten

 

"Man kämpar och lider för att återerövra sin ensamhet. Och så en dag ler världen sitt ursprungliga, naiva leende. Då är det med ens som om kamp och liv suddats ut inom en." Så skev Albert Camus i Anteckningar, 1935-1942 (Interculture 1990 i översättning av Anna Säflund).

Victoria Benedictssons Dagboken

Man kan börja en ny dag helt tyst. Jag börjar därför med att citera ur Victoria Benedictssons Dagboken. Att läsa och lyssna till andras röster än sin egen är alltid välgörande. Läs dessa små fragment ur hennes dagbok. 

 

*

 

Han tycker att min stämma är för svag och för monoton, och så avskyr han den skånska dialekten. Jag är för svår att förstå.

 

*

 

Var gång man håller på att bli kär är det bäst att läsa latin. Då går det över. Och på det sättet lär man latinet.

 

*

 

Jag önskar att jag vore i en stor stad, där ingen människa kände mig, där jag utkastad som en liten sten kunde få gömma mig på botten, känna livet stryka omkring mig på alla sidor, men icke rubbas därav, endast formas, långsamt formas till något helgjutet, harmoniskt; en form som naturen själv skänkt. Jag ville kunna arbeta där, långsamt, stadigt.

 

*

 

Vi läsa Daniel Stens 'Sämre folk'. Den är förskräcklig allt igenom. Den är vidrig, rå, okonstnärlig, simpel, grov, tillkonstlat duktig, ointressant, ful. Den är ett oting.

 

*

 

Alla dessa människor äro fiender till min innersta strävan. De ta livet liksom på lek, och för mig är det allvar.

 

*

 

Jag hatar förfiningen hos dem som stå högre än jag, och jag vämjes vid råheten hos dem som äro under mig. Därför är jag ensam.

 

*

 

Min anspråkslöshet är den högmodiges.

 

*

 

Jag skall fram, jag vill fram. Jag vill icke låta begrava mig levande.

 

*

 

Liv ända ut i pennspetsen - se där min lösen!

 

*

 

Ur Victoria Benedictsson: Dagboken ( tvåbandsverket Ord på liv och död, band II, Svenska Akademien och Atlantis förlag, 2008).

 

Not: Daniel Sten var pseudonym för författarinnan Ina Lange (född 1849 i Helsingfors, död 1930 i Köpenhamn). Boken 'Sämre folk' utgavs av Bonniers 1885. (min anm. TN)