fredag 24 maj 2024

Stalins politiska teori praktiserad i Albanien

 

Vi som fick se Stalins politiska teori praktiserad i Albanien saknade uppenbarligen förmåga att se och höra. Svälja var vi däremot bra på, vi svalde allt man berättade för oss. Lögnerna och illusionerna samsades i denna nation av lydnad och anpassning. Vilka val hade albanerna? Inga alls! Om det fanns någon som ville välja tog det raskt slut. Fängelsecellen, arbetslägret eller nackskottet väntade lika säkert som Hoxhas skrifter växte sig tjocka utan att han själv skrev ett ord. Så kan hjärtlösheten se ut praktiserad av ”socialismens” arkitekter! Fasaden var detaljrikt trogen ideologin, vardagen brutalt olik. 

 

***

 

Frimärket köpte jag i den lilla butik som fanns på hotellet där jag bodde i Durrës, Albanien. Expediten, en äldre kvinna sa:"Yes, Stalin, he was a very good man". Vem kunde eller ville diskutera den saken med henne?

torsdag 23 maj 2024

Förlorat och heligt. Eget och Modianos

Strandängen, förlorad plats. Den var så viktig för mig.

Finns det något värre än att förlora självklarheter? Jag trodde inte det, innan jag blev sjuk och jag tror det inte nu.

Tak över huvudet, kläder på kroppen, mat att äta och friskt vatten. 

Men här i sjukrummet reflekterar jag mest över förlusten av hälsan. Varför tog jag den för given?




Jag fick en ny bok i gåva av förläggaren Elisabeth Grate i dag. Dansösen av Patrick Modiano. 

Sällskap i sängen har jag alltså. Bästa tänkbara. Och i den tysta ensamheten skänker det något mycket större, bortom begreppet glädje. Odefinierbart. Heligt.

Fredag är det snart, och vi kan inte träda in i sabbaten hur som helst. 

Jag stiger upp för några timmar och lagar en god måltid. 


Vad hände den 19 september 2010

Nya Synagogan (1859-1866) i Berlin. Foto: TN
 

Också bland de allra närmaste får jag frågan: "Varför kämpar du inte, varför gör du inte motstånd?". Mitt svar är enkelt: varje text jag skriver är en motståndshandling. Ord som "kamp" har jag däremot svårare för. 

Jag gör motstånd, mot nivellering, mot socialt och kulturellt förfall, mot västerlandets nihilism och centralstyrda beslutsapparat, jag gör motstånd mot masskulturen, turbokapitalismen och konsumismen, mot allt det som vill reducera mig till att vara "konsument". 

I det avseendet står jag närmare upplysningens ideal: bara som medborgare kan jag ta ansvar också för det som egentligen inte angår mig, därför att den ensamma människan alltid är ensam. Men förr eller senare måste hon efterfråga det som är landets gemensamma egendom i form av vård och skydd, och ingenting av det som gatans pöbel brölar om kan vara ett mål i sig. Maktlösheten delar vi. Men melankolin förblir oberörd, som Cioran sa.

(Skrevs 19 september 2010, repris i dag på förekommen anledning)

onsdag 22 maj 2024

Paradise Lost - eller hur ett krossat livsverk ser ut

 

Paradise Lost hette Miltons verk på blankvers. Nu är det snart blanka förmiddagen, jag gråter och vill gärna visa er. Översta bilden känner ni igen. Ett hörn av vårt bibliotek, den är tagen i juletid och unge Hjalmar håller på med sina julklappar.

Nedersta bilderna är spillrorna av biblioteket, ett krossat livsverk som jag byggde upp under femtio år. 

Under dagen kommer det en ny transport med flyttfirmans och Astrids hjälp. Var all bråte från Hammars kvarn ska förvaras har jag inte den blekaste aning om. Men en och annan bok finns kvar, särskilt de i den löjligt lilla hyllan på sovrummet som syns på nedersta bilden. Det är grunden för fortsatt liv.




 Det är svårt att vara människa. Det är ännu svårare att vara sjuk. Liggande det mesta av tiden har jag väldigt lätt att dras med av känslostormar. Det händer att jag kastas mellan totalt mörker och bländande ljus under en och samma dag. 

Jag läser författare som hjälper mig att hålla stabil kurs. Just nu Galärdagbok, som måste vara Imre Kertesz bästa, utifrån alla de titlar Ervin Rosenberg översatt. 

Riktig litteratur är något annat än s.k. böcker. De gräver på djupet. De bekymrar sig inte om utseende eller dialekt. 

När jag sover vet jag att boken finns kvar och att den väntar mig.


tisdag 21 maj 2024

Första gången på 44 år som något kommer i en brevlåda i ytterdörren

 

Från vännen Lennart i Helsingborg damp det ner en inflyttningspresent i brevlådan.

Pang sa det! Första gången på 44 år som något kommer i en brevlåda i ytterdörren. Så länge sedan är det jag bodde i en lägenhet, det var i Malmö.

Bokens översättningar är gjorda till danska av kyrkomusikern och poeten Asger Pedersen. Ren mumma för kvartsdansken som är jag.

Nej, jag vill inte bo här. Lägenheten bekämpar min frihetslängtan. Men jag ska fördjupa mig i Brassens texter, i ryggläge och ensamhet.

måndag 20 maj 2024

Hur ensam

Förflutenhet. Ale Stenar

Hur ensam kan en människa vara utan att förlora markkontakten?

Så funderar jag här i min relativt ensamma kväll. 

Det finns älskade människor i mitt liv.

Rädd för sanningen har jag aldrig varit. Inte ens den som gör ont. 

Jag vårdar och avskyr ensamheten lika mycket. 

Jag betraktar den som en fiende och vän. De människor jag älskar är en del av den. Paradoxen är förhärskande.

Klyvnaden är mitt liv. 

Det är avskyvärt och vackert. 

Kände på testiklarna, konstaterade smärtan...

 

Summan: tre månaders väntetid ändrad till akutbesök. På röntgenavdelningen för två månader sedan konstaterades cystor i testiklarna. Urologen tog fyra minuter på sig från kommandot "Dra ner byxorna", till "Då kan du klä på dig igen". Kände på testiklarna, konstaterade smärtan och sa att de alltjämt var för små att operera. Fick utskrivet Tamicten och Naprocur, båda med så förfärliga biverkningar att jag tvekar att ta dem.
 
På bilden är det fortfarande 1979. I lägenheten i Malmö håller jag lilla Catarina i famnen samtidigt som jag torkar håret. Sjukdomarna syntes då inte ens vid horisonten.
 
Måndag och pension idag.

söndag 19 maj 2024

"Låt det då ske; jag är beredd", Imre Kertész, två avslutande stycken i böckerna nedan:

 
 
"Vem ser genom oss? Att leva, tänkte jag, är en tjänst man gör åt Gud. Och medan uppmärksamheten riktades mot de anländande smårätterna och de klirrande glasen som höjdes för att fira min födelsedag, tänkte jag, om också inte just otåligt, så dock med en viss förväntansfull lättnad, att den löftesrika framtid som man på senare tid från alla håll hotar oss med, behöver jag varken uppleva eller förstå." 
 
(Ur Den engelska flaggan i översättning av Ervin Rosenberg)
 
"Låt det då ske; jag är beredd. Med en sista stor kraftsamling har jag än en gång visat upp mitt bräckliga, envisa liv - visat upp det för att sedan med mitt livs bylte i mina uppåtsträckta händer ge mig av och som i en mörk flods forsande, svarta vatten
 
                         sjunka till botten,
                         Gode Gud!
                         låt mig sjunka till botten
                         för evigt,
                                               Amen."
 
(Ur Kaddish för ett ofött barn i Ervin Rosenbergs översättning)
 



... stormen rensar bort bråten

Foto: Astrid Nydahl
 

Väta eller torka, hårt eller mjukt, stiltje eller storm? De eviga motpolerna i mitt liv som blir allt lättare att ta ställning till. Där den moderna människan späker sig på stranden njuter jag hellre ett intensivt regn, i stiltjen kvävs jag, allt stillastående är mig främmande, hellre står jag mitt i en aldrig så hotfull storm och kämpar för att hålla mig upprätt, inte minst för att stormen rensar bort bråten, piskar vågorna och välter det multnande.

(På tal om sängliggandet med riktig sjukdom, ett tillstånd jag aldrig trodde att jag skulle hamna i...)

lördag 18 maj 2024

Lang Lang — “Rêverie”, Claude Debussy

Jag lyssnar just på detta stycke på BBC 3, och måste få dela det med er. Här är det mästaren Lang Lang som spelar det.
 
 

Varför glömma islamist-terrorn?

 

Med jämna mellanrum läser jag nyheter som denna.

Varför glömmer vi bort hur detta förödande krig började?  

Glömskan är bästa sättet att dra felaktiga slutsatser. Med islamistiska terrorgrupper som Hamas - det finns många fler - blir tillvaron outhärdlig för människor och hela samhällen.

Är det något särskilt med oss skåningar?

 

Foto: Astrid Nydahl

Är det något särskilt med oss skåningar? Vi tar det från början med nuet: det finns inga skåningar jag känner som inte kan läsa eller förstå rikssvenska. Alltså behövs det inga speciella nyhetsprogram för oss.


Vi har inga särintressen. Annars är det just särintressen som styr vår tid. Det finns tidningar, radio- och tv-program, det finns statliga kulturanslag och det finns snart också särskilda butiker för särintressen som är etniska, könsmässiga, politisk. Härhemma har vi skojat mycket om att komma ut som rödhåriga och kräva särskilda rättigheter.


Och om inte det hjälpte kunde vi komma ut som heterosexuella med både barn och barnbarn. Men nu handlar det om vår skånska identitet.


Varför tycker 08-människor så illa om skåningar? Varför ser de ner på oss och fnyser åt vår dialekt? Just nu är det för att vi anses vara rasister. Det beror förmodligen på Sverigedemokraternas röstsiffror här hos oss. När jag var barn hette det bland mina stockholmska kusiner i Vällingby att vi kom från ”söder om landsvägen” och att vi var ”bönder”. Men de argument vi får emot oss nu är av tyngre karaktär. Vem vill vara rasist?


Jag tror att svaret finns i historien. De flesta som växer upp idag vet lika lite om Skåne som de vet om Finnkampen eller Sven Jerrings radioprogram Barnens brevlåda. Därför tror de att skåningar är som svenskar i allmänhet. Men det är vi inte. Vi är i grund och botten östdanskar.


Nu talar jag om skåningar. Jag menar inte lyxlirarna från Stockholm eller Tyskland som köpt hus i Simrishamn eller ute på det lantliga Österlen. Jag menar inte araberna bosatta på ”skånska” Rosengård i Malmö eller på ”skånska” Österäng i Kristianstad. Jag menar skåningar som jag själv, skåningar som har starkare familjeband med den danska nationen än med den svenska, skåningar som är republikaner i sitt ogillande av inaveln och analfabeterna på slottet i Stockholm men som ändå skänker en sympatiserande, vänlig tanke till Dronning Margrethe. Vi vet att vi är östdanskar, som Bornholms, delar av Blekinges och Hallands befolkningar och vi vet att vi har historien med oss när vi säger att forna tiders Skåneland ockuperades och etnifierades av svenskarna, så som nu andra länder etnifieras av andra folk.


Vi vet att Lund var vårt danska biskopssäte och vi vet att det var där centralmakten i Stockholm satte in stöten för att språkligt, kulturellt och vardagligt göra oss till svenskar. Men vi blev inte riktigt accepterade som det. Vi betraktas fortfarande, norr om den småländska gränsen, som halvdanskar. Vi har under barndomen fått höra att vi är ”skiderövar” och att vi inte är värdiga att kallas svenskar.
 
Tror ni att jag är skånsk separatist? Tvärtom. Nationalstaten är viktigare att hävda än på länge. Bara med den kan vi stå emot det Zygmunt Bauman betecknade som globaliseringens sämsta sidor. Sverige är en nation. Det gagnar ingen svensk minoritet, skånsk, jämtländsk, samisk eller annan att försvaga denna nationalstat.

Sandra och Hans Nydahl,
mina farföräldrar.
Jag berättar allt detta för att jag vill att den månghundraåriga tvisten mellan Sverige och Danmark, ytterst den med Skåneland, ska förvaltas så att den gagnar oss. Vi är nordbor.Vi är skandinaver. Vi skäms inte för det. Vi vet varifrån vi stammar och vart vi är på väg. Då blir det så oerhört mycket lättare att säga nej till politikerklassen i Köpenhamn och till politikerklassen i Stockholm. De splittrar och river ner. De förstör och söndrar. Men de gör det på gott humör och med solsken i blick. Så ser den politiska cynismen ut.


Därför hävdar jag med stolthet min skånska identitet. Den bär inom sig det bästa av tre kulturer; den danska, den svenska och den skåneländska. Och med det perspektivet kan jag hedra min farfars mor Mathilda Petersdotter, som tog sig till Köpenhamn, där blev gravid, födde den Hans Christian som adopterades av en fiskarefamilj Nydahl i Landskrona och som skulle bli min farfar och skånske anfader.

fredag 17 maj 2024

Svunna tiders framgångar

  
 

Those were the days, heter det i sången. 

 

Hårt arbete, framgångar, ekonomi byggd på priser och stipendier.

 
Allt är över. Nu sjukdom och smärtor. Slutpunkten är nära. Så får det vara, jag kan inte påverka det alls.

 

Jag hittade breven i dag: stipendium från Svenska PEN, ett fint pris från Svenska Akademien som Mikael och jag skulle dela på (meddelat av Horace Engdahl på den tiden han var Ständig sekreterare), samt ett pris från Samfundet De Nio. I dag och sedan länge skulle jag inte få en enda krona av dem.