fredag 7 oktober 2022

Om antisemitism och islamistvurm hos Annie Ernaux

Olle Svenning skriver i DN i dag om Annie Ernaux som antisemit och islamism-vurmare.

 

Ernaux försvarar i vått och torrt Houria Bouteldja, välkänd algerisk-fransk författare och mest känd för en bok som domineras av grova klichéer om olika raser och rasteorier som går tillbaka till 1800-talets franska antisemitism. 

 


"Bouteldja är sedan länge anklagad för att sprida antisemitism. Hon vägrade att solidarisera sig med Charlie Hebdo och tidningens mördade journalister. Hon höll däremot ett sentimentalt tal, ”Merah och jag”. Det handlade om massmördaren Mohammed Merah, skyldig till flera judiska barns död.


Och:


Det som i Frankrike kallas extremvänstern karaktäriserade Bouteldja som djupt reaktionär, präglad av ”en antisemitism som gör oss spyfärdiga”. Le Monde Diplomatique anklagade Bouteldja för att hon ville ersätta vänsterns universalism med essentialism och religiositet – en klerikal vänster.


Och:


Annie Ernaux däremot försvarade Houria Bouteldja i ett upprop i Le Monde den 19 juni 2017. Bouteldjas antisemitism och identitetsideologi uttrycker inget annat än motstånd mot kolonialism, vit överhöghet och det patriarkala. Fler upprop följde, Ernaux skrev under igen." 

Simon Hall: Tio dagar i Harlem. Fidel Castro och hur det storpolitiska sextiotalet tar sin början


Simon Hall: Tio dagar i Harlem. Fidel Castro och hur det storpolitiska sextiotalet tar sin början.


(Daidalos, översättning av Linus Kollberg)

 

Det är ovanligt att man läser en bok om storpolitikens spel och samtidigt lockas både till leenden och skratt. Men Simon Hall har just den frihetliga attityden i sin bok om Fidel Castros besök i Harlem.  Det var nu inget vanligt besök utan tvärtom ett som hade storpolitisk bakgrund och som avtecknades i den större politiska konflikten mellan Sovjetunionen och USA.

 

Chrustjev kommer resande till New York över havet i båt. Han blir tämligen genast en fidelista! Vi befinner oss i det konfliktfyllda sextiotalets omedelbara begynnelse. Inget har ännu skett som kan leda till krig, men den nya sovjetledaren vill gärna markera när han uttrycker sin beundran för Castro. Det kalla kriget råder och ingen, ens i FN och New York kan veta vad som väntar, trots ökade spänningar under våren 1960.


Runt hörnet väntar sedan Kuba-krisen, som än i dag är en viktig referenspunkt.

 

Castro anländer till New York för att i FN konfrontera USA-imperialismen på dess hemmaplan. Hösten 1960 ska FN hålla generalförsamlingens femtonde session och en rad statschefer är på plats. USA leds av president Eisenhower, hjälte från andra världskriget. Chrustjev kommer istället med båt, Baltika, eftersom han är rädd att en flygresa skulle sluta med att planet störtat (eller skjutits ner). Avkoloniseringen i världen pågår. 

 

Chrustjev möts av demonstranter. Det gör också Castro. Men den senare möts i Harlem av idel beundrare, dit han med sin delegation flyttat till ett nedgånget hotell vid namn Hotel Theresa, som en markering mot rikemansbeteenden på huvudhotellet för de utländska gästerna, hotell Shelburne där kubanerna behandlats illa och nedlåtande.

 

På Hotel Theresa förvandlades Castros rum och särskilt hans säng till mötesplats för politiska aktivister, intellektuella och utländska gäster. Tusentals människor trängdes utanför för att få se honom, den redan mytomspunna kubanen. Stadens afro-amerikaner har fått sin självklara, om än tillfälliga, mötespunkt här.

 

Simon Hall skildrar med detaljrikedom skeendet i Harlem parallellt med de globala processerna, och med det unika bildmaterial boken innehåller levandegör han också tidens allianser och relationer. Det finns en stark bild av Castro tillsammans med Nasser, tagen utanför Hotel Theresa. Med sin självsäkra utstrålning markerar här Castro den nya tidens betydelse. Ord som alliansfrihet skulle snart överskugga stormakternas tidigare monopol. Vid sidan av Castro skulle världen lära känna sådan som Tito, Gandhi, Nyerere och Sukarno.

 

Hall avslutar sin berättelse med en rad som sammanfattar bra: ”På så vis satte dessa tio dagar tonen för sextiotalet och förändrade världen.” Hans bok lär oss något väsentligt om en tid då många ledare i tredje världen sågs som rebelliska förebilder.

 

Att Castro och hans regim skulle göra Kuba till en nepotistisk fängelsenation och ett land utan några egentliga medborgerliga friheter skulle senare stå klart. Alliansen med Sovjetunionen ställde till med stor skada. Resten av Castros liv – han avled 2016 -  skulle mer eller mindre präglas av denna olycka.


Tillbaka till Tocqueville

All Saint´s Church, Cockermouth. Foto: Astrid Nydahl
 

Tocqueville alltså. För att skriva om hans självbiografiska, starkt politiska Minnen (översättning av Per Magnus Kjellström) måste man reda ut två saker: vem han var och vilken tid han verkade i.

 

Tocqueville var adelsman, historiker och politiker. Han levde mellan 1805 och 1859 och har kanske satt starkast avtryck med sina två verk De la démocratie en Amérique (Om demokratin i Amerika) som utkom i två delar 1835 och 1840, och L'Ancien Régime et la Révolution (Den gamla regimen och revolutionen) 1856. Båda dessa verk, alltså tre böcker, finns utgivna på svenska av Atlantis i Ervin Rosenbergs översättningar.

 

Tiden för Minnen är i princip åren kring 1848. Tocqueville började skriva ner dem sommaren 1850 på sitt slott (vars namn han själv bar, Château de Tocqueville) när han låg sjuk i tbc. Det är en mycket turbulent tid i fransk historia han berättar om. 

 

Paris brinner. Barrikader byggs. Man dödar och dödas. Arbetarna får ett hopp om andra och bättre tider. I bakgrunden finns franska revolutionen 1789-1799. Det nya skeendet som Tocqueville skildrar i sina Minnen kom att kallas Februarirevolutionen och pågick under tre dagar av strider i Paris. Trots den korta tidsrymden fick dessa februaridagar omfattande konsekvenser. För att göra en lång berättelse mycket kort ledde de till monarkins avskaffande. Andra republiken utropades på Hôtel de Ville. 

 

I ett förord till Karl Marx verk Klasstriderna i Frankrike 1848 - 1850 skrev Bo Gustafsson bland annat följande stycken som kan vara bra att ha med sig:

 

”Arbetarna, som 1830 hade uppnått den borgerliga monarkin, blev strax klara över, att de med februarirevolutionen inte hade uppnått något annat än den borgerliga republiken. Redan den 28 februari krävde 20.000 demonstrerande arbetare ’arbetets organisation’ och ’ett eget arbetsministerium’. Provisoriska regeringen tillmötesgick kraven på ett sätt, som de facto innebar, att arbetarklassen manövrerades ut från regeringen. Regeringen lät nämligen tillsätta en permanent specialkommission bildad av delegater från Paris hantverkskorporationer och under Louis Blancs och Alberts ledning. Denna kommission fick till uppgift att ’finna medel för att förbättra de arbetande klassernas läge’ och anvisades Luxemburg-palatset som sessionssal.

 

Den yttersta grunden till att den franska arbetarklassen lät sig manövreras ut var inte bara dess jämfört med de borgerliga klasserna relativt stora politiska oerfarenhet utan också dess ännu obetydliga numerär. Industrikapitalismen befann sig i 1848 års Frankrike ännu i sin linda. Därför kunde - som Marx framhävde - arbetarklassens politiska kamp mot bourgeoisin endast bli ’ett partiellt faktum’. 

 

Luxemburgkommissionen var dock samtidigt ett viktigt tecken på att arbetarklassen nu gjorde anspråk på att spela en självständig historisk roll.

 

Den provisoriska regeringens klasskaraktär framgår klart både av vad den gjorde och av vad den inte gjorde. Statsapparaten - armé, domstolar, förvaltning - förblev i stort sett i händerna på julimonarkins män. Regeringens ekonomiska politik befäste finansaristokratins makt. Men småspararnas pengar konfiskerades och de direkta skatterna höjdes med 45 procent, vilket främst drabbade bönderna. Därmed avskar sig den provisoriska regeringen självmant från småbourgeoisins och böndernas stöd.”

 

Resten av historien är minst lika dramatisk, men jag vill här nu övergå till några reflektioner kring Tocquevilles bok, som förutom att vara ett viktigt historiskt dokument också visar hur en djupt bildad man ur adeln formulerade sina tankar vid denna tid, och hur han, säkert omedvetet men alltid skarpt och välformulerat med sig själv som exempel, visar hur avgrundsdjupa klassklyftorna var i detta Frankrike och hur självklart en överhetsperson kunde ta sina privilegier. Han var jurist till sin profession och kom efter Februarirevolutionen också att för en tid bli landets utrikesminister.

 

Tocqueville är en man med både humor och vass tunga. Han beskriver sin politiska omgivning med respektlöshet och han markerar hela tiden sitt oberoende av, och sin leda över en oduglig och obildad politikerklass, han talar om dem som ”ovärdiga att leda landet” och säger att de lider ”brist på karaktär och begåvning” och att de flesta dessutom lider ”fullständig brist på förtjänster”. Det är ju en utmärkt förutsättning för förändringar, med sådana herrar måste man kanske rentav göra revolution? Det är just det som sker. Tocqueville hade redan varnat dem, han talade i deputeradekammaren 29 januari 1848 och sa bland annat att det var hans övertygelse att ”vi håller på att somna in i ett ögonblick när vi befinner oss på randen till en vulkan”. Han skriver också att den ”fasta och djupa övertygelse jag har är att tiden befinner sig i djupt förfall; och det är som om detta allmänna förfall inom en framtid, kanske inom en snar framtid, kommer att föra med sig nya revolutioner.” Han blev sannspådd på den punkten. Tiden var i högsta grad revolutionernas och de ägde rum också på andra platser än i Paris. Man ska också lägga på minnet att det var vid denna tid som Karl Marx och Friedrich Engels publicerade Kommunistiska manifestet.

 

Hur påverkades då de mäktiga och rika av revolutionsstämningen? Tocqueville har några av de verkligt dräpande kommentarerna i Minnen. 

 

”Det var för första gången på sextio år som prästerna, den gamla aristokratin och folket förenade sig i en gemensam känsla”, skriver han på ett ställe, och lite längre fram: ”Jag noterade alltså en generell ansträngning att acceptera den händelse, som slumpen just improviserat för att därmed tämja den nye härskaren. De stora egendomsägarna älskade att påminna om att de alltid varit fiender till borgarklassen och att de varit välvilliga mot folket; prästerna hade återfunnit dogmen om jämställdheten i Bibeln och försäkrade att de alltid hade haft den i åtanke; borgarna själva erinrade sig med ett visst högmod att deras fäder varit arbetare och när de på grund av dunkla ställen i genealogin inte kunde hitta någon verklig arbetare som arbetat med händerna, försökte de åtminstone finna någon drummel som skapar sig sin egen förmögenhet. Man gjorde sig lika stort besvär att bevisa att han funnits till, som man tidigare gjort för att dölja honom; så kan människans fåfänga, utan att förändra sig, uppvisa de mest skilda former.”

 

Läser man nu denna samling personliga minnen bör man kanske också ha en torr historiebok till sitt förfogande. För detta är inte en revolutionshistoria, det påpekar Tocqueville gång på gång, så skriver han till exempel:

 

”Jag vill inte skriva 1848 års historia. Jag försöker endast spåra mina handlingar, idéer och intryck under revolutionen. Jag hoppar alltså över de händelser som tilldrog sig under de första veckorna som följde på 24 februari och kommer fram till den epok som omedelbart föregick de allmänna valen.”

 

I skildringen av dessa val och berättelsen om sin egen framgång, och senare ministerpost, blir Tocqville förstås mycket intressant. Men jag tycker alltjämt att det är de mycket personliga, närmast fysiska, erfarenheterna av de blodiga revolutionsdagarna som lyser allra starkast. Och jag kommer nog länge att minnas det avsnitt som berättar att han varnats för sin egen portvakt som sägs planera att mörda honom. Mannen är, säger han, ”en gammal soldat, lite galen, en fyllbult och odåga som gick på lokal…” - Tocqville råds att sova någon annanstans och inte återvända hem i den hotfulla situationen. Det gör han ändå. Och det händer förstås ingenting.

 

”Jag trodde då att det aldrig var hans avsikt och jag tror det fortfarande. I revolutionstider skryter man lika ofta med brott man ska begå, som man i lugna tider skryter med sina goda avsikter. Jag hade alltid trott att denne stackars man bara skulle bli farlig om krigslyckan vände sig mot oss, men den lutade i själva verket över åt vårt håll även om den var osäker, vilket blev min räddning.”

 

I denna vår samtid, så präglad av arabiska inbördeskrig, islamistisk terrorism och ”folkvandringar” av aldrig skådat slag i modern tid, för nu levande generationer, finns det mycket att lära av att läsa Tocquevilles Minnen. Inte minst hur farliga och lynniga sådana tider är, och hur de från ena stunden till den andra kan gå från hotfullt lugn till fullt krig. De Parismassakrer som ägde rum för en vecka sedan kunde möjligen vara ett memento. Det är samma stad Tocqueville berättar om. 1848 då. 2015 nu.

 

 

torsdag 6 oktober 2022

"Jag är djupt oroad över SD, säger författaren" En Nobelpristagare gör sig redo för Sverigeresan

Så här ser bilden av en politiskt korrekt författare ut, hon är "djupt oroad över SD" och vill helst slippa tala med president Macron. Hennes presskonferens blir ett svenskt ställningstagande och allt blir lite komiskt:

"I samband med nedstängningarna under coronapandemin skrev hon ett öppet brev där hon menade att coronapandemin blottat den skriande ojämlikheten i samhället. Hon har också skrivit att presidenten är ”bortkopplad från verkligheten”.

Ernaux kritik hindrade dock inte Macron från att på torsdagen hylla Nobelpristagaren på Twitter: ”Sedan 50 år tillbaka skriver Annie Ernaux romaner som fångar vårt lands kollektiva, intima minne. Hon ger röst åt kvinnors frihet och åt seklets bortglömda. Genom denna kröning sällar hon sig nu till den franska litteraturens stora Nobelcirkel.”

En journalist frågar om Macron nu försökt ringa henne. 

– Jag har stängt av min telefon, svarar författaren och alla skrattar hjärtligt. 

Annie Ernaux får också en fråga om hur hon ser på Sverigedemokraternas framgångar i Sverige och Melonis framgångar i Italien.

– Jag är djupt oroad över SD, säger författaren."

Irrelevant akademipris till Annie Ernaux, filmad roman och fisksoppa

 Man tager vad man haver. Det gjorde jag fisksoppa på. Buljong, majskorn, hackad gul lök och finfördelade gröna bönor. Sist delade torskfiléer i rätt storlek tre minuter, så var det bara att servera. Vinet vi fick i gåva av Lennart R, Alvarinho Contacto från Portugal lockade fram maträtten.

Den helt irrelevanta svenska så kallade akademien delade ut ännu ett pris. Deras val blev Annie Ernaux, men det angår mig lika lite som dansbandsmusik och konsumtionsgallerior. Ett gäng som givit priset till krigsförbrytare-apologeten Handke har förlorat varje uns av trovärdighet. Men det är inte Ernaux eller någon annan pristagare som ska lastas för det.

Ur vår filmsamling har vi nu sett om filmatiseringen av Richard Yates roman Revolutionary Road, och eftersom jag har hans till svenska översatta roman och därtill har läst den, vågar jag påstå att Sam Mendes film är riktigt bra. 

Dagens bästa bild från Ukraina. Ryska soldater med armarna i vädret och vit flagg på kanonröret!



Vi tar vad som krävs och förväntas. Och ibland tar vi ingenting alls.

Ivösjön i dimma. Foto: Astrid Nydahl

När man har läsare som Lennart R. finns hjälpen alltid nära till hands. Men det var villkorat i går: till fisksoppan skulle vi absolut inhandla det portugisiska vinet Alvarinho. Det gjorde vi. Med stor tacksamhet satte vi oss onsdag, sen eftermiddag och njöt. Gunilla på Bolaget som vi känner sedan många år sa: "Portugal kan ju inte vara fel i ert fall". Hon vet.

Nu är det torsdag. Efter gårdagens rekordlåga elpris på 32 öre kWh, blir det rena mysteriet i dag med ett pris strax över 4 öre. Aktuellt hade i tisdags kväll ett reportage som med hela handen visade att branschen består av skojare som sätter helt godtyckliga priser. Det gäller också de bolag som är väletablerade och har gott rykte. Den norske forskaren i inlägget kallade metoden för avancerad matematik. Det är inte meningen att vi ska förstå den.

Också i går träffade jag en syrier. En rätt så ung man hade i måndags börjat jobba i växthusen på C4 Teknik, det ligger tvärs över gatan från vårt hem. När vi talade el-priser sa han: "Gå till socialen!" Jag lyckades inte övertyga honom om att det är en omöjlighet.

Det blev inget alls läst i går. Så fungerar inte pensionärslivet. Vi tar vad som krävs och förväntas. Och ibland tar vi ingenting alls.


onsdag 5 oktober 2022

Syriskt, ukrainskt och irländskt - från språk till köttfärssås på oxkött

Foto: Astrid Nydahl
 

Det var folktomt på tisdagsmorgonen. Till sjukhuset kom jag en halv timme för tidigt. Tomt i väntrummet, jag kallades in nästan direkt. Tomt på bussarna. Tomt i matbutiken. Vi inhandlade det vi behövde och det rymdes precis i matkärran.

När vi skulle återvända satt det en vacker flicka i busshållplatsens kur. Jag frågade om jag fick sitta bredvid henne. Det fick jag. Hon var 6 år. 

Då började lillebror i vagnen att vinka och flirta. Det slutade med att vi både där och sedan under bussturen talade med deras mamma. Hon hade kommit från kriget i Syrien via Libanon, Egypten, Marocko och Libyen, "och sedan över havet". Hennes två barn var födda i Sverige.

Vi talade språk och geografi med varandra. Inte religion och närliggande, explosiva ämnen.

När vi kom hem började jag laga maten direkt, den som ska räcka hela veckan. Den irländska nötfärs vi köpt i alla år för högst 59.90 kg, kostade i dag 79.90 kg- det är mycket konkret vad som pågår och det är bara att lära sig laga sådan mat som är dryg.

I söndags gjorde jag köttsås på lamm. Den spädde jag i dag ut med en rejäl dos nötfärs, tomat, mjölk och goda kryddor. Till det lagar jag pasta, ur en säck jag köpt för flera år sedan.

Världen är stor. Vi är små. Inför de mäktiga herrarnas arméer - i Syrien, Ukraina eller på andra platser - är vi mycket små. 


tisdag 4 oktober 2022

Med ekonomiskt tunga tider...

Foto: Astrid Nydahl
 

På väg in i oktober värmer solen från en klarblå himmel. Det talas om Brittsommar på väg.

I dessa ekonomiskt tunga tider ska jag i dag ta mig till sjukhuset och njuta dels av värmen, dels av att jag några månader till har frikort för läkarbesök.

Från septemberpensionen har jag satt in mina tusenlappar - de är inte många - på ett sparkonto för de kommande el-räkningarna. Det känns surt att inte ens kunna dricka några glas vin då och då. Skulle jag göra det hade det blivit på kredit, och det vore orimligt.

Efter det ska vi tillsammans ta bussen till en helt annan del av stan och med pengar från vårt gemensamma hushållskonto handla hem det som behövs från den billigaste butiken. Med var sin hjulförsedd matkärra (shoppingvagn påstås det att man ska kalla dem) slipper vi tunga saker på axlarna, sådant som potatis, rotfrukter och lök. Dessutom ska vi besöka relativt nya Foodmix som säljer mat från Balkan och Sydeuropa, för att inhandla storförpackning av turkisk getost (den enda lyxen vi unnar oss till bröd och soppa).

Nog saknar vi bilen, men det är samtidigt ett beslut som inte kan ångras eller ändras. Jag har inte sett havet sedan i augusti.

Dagarna tas tillvara. Nätterna tas tillvara. Allt hade kunnat vara fint om inte... ja, ni vet vad jag tänker.

måndag 3 oktober 2022

Lars Vilks - ett år senare

En glad Lars Vilks hemma hos oss. Foto: Astrid Nydahl
 

Nu är det ett år sedan Lars Vilks dog. Vi talar ofta om honom. När han besökte oss var han ett knippe levande liv och ljus. Hans humor kan vi än i dag erinra oss. Själv har jag aldrig riktigt accepterat olycksteorin, men det spelar ändå ingen roll. Lars kommer aldrig tillbaka. Nedan återpublicerar jag det jag skrev i bloggen när vi fått dödsbudet. Hedra Lars minne med frihetlig och konkret påminnelse om vilka krafter som hotar oss. Inne i Sverige, i Europa, i världen. I dag kommer hotet både från islamismen och den ryska fascismens krigsmaskin.


Tack för att vi fick lära känna dig Lars!


Med denna länk hittar du många artiklar jag skrev om honom under åren.

 


***
 

3 oktober 2021


Nej, islamisterna tog honom inte. Lars Vilks och hans två livvakter är döda. En trafikolycka.

Vi skulle just bjuda Lars på middag igen. Vi har haft det så trevligt tillsammans här hemma. Han fanns alltid i våra tankar. Nu är han död. Ofattbart och grymt.

Vi gråter för Lars ikväll och ingenting kommer att vara sig likt. Islamisterna jublar och vi önskar dem all olycka i världen. All!

När vi träffades här hemma några middagar inpräntades en sak för alltid. Friheten är en och odelbar. Den svenska fegheten bland intellektuella och politiker, i skuggan av islams hat, hot och mördande, innebar länge att hans frihet hade beskurits så mycket, att själva vardagen försvunnit. Det tog mycket lång tid innan kollegor och offentlighet började förstå vilket problemet var. Det var inte Lars lilla rondellhund. Det var Koranens soldater. En nation som gör offret till problem har sedan länge förbrukat rätten att kalla sig demokrati.

Livvakterna stod i vår hall medan vi åt. Efter attentaten i Köpenhamn fick de inte sitta ner. De var beväpnade och måste varje sekund tänka på risken för nya attentat. Inte så mycket som en kopp kaffe lät de sig bjudas på. Så mycket förändrades efter Krudttønden. Vid Lars första middag här kunde livvakterna åka iväg sedan de lämnat av honom. Den tiden kom aldrig tillbaka.

Allt är en fördel! Så löd Lars livsmotto. Det uttalades med både allvar och humor. Den senare varan hade han gott om. Men att det skulle komma en kväll då fördelen för alltid var borta kunde vi inte föreställa oss. Det var en alltför groteskt tanke, men blev slutet på hans långa konstnärsliv.

När han fyllde 75 frågade jag honom om han skulle fira den med sin käresta. Svaret var nej, den möjligheten infann sig inte.

Här i vårt biblioteket hänger rondellhunden, en gåva från Lars.



Foto: Astrid Nydahl

söndag 2 oktober 2022

Fruktar Italiens judar en hård framtid med Meloni som valsegrare?

Roms stora synagoga

Times of Israel tog i veckan upp ämnet. De flesta italiensk-judiska språkrören vägrar uttala sig. Det gjorde också Noemi di Segni, som leder Union of Italian Jewish Communities. Hon hänvisade istället till sitt officiella Rosh Hashana-budskap, som publicerades söndagen före vale. Times of Israel skriver:

For now, few Italian Jewish leaders are speaking out about the election results. Some of them — including the president of the Jewish community of Rome Ruth Dureghello and the president of the Jewish community of Turin Dario Dario Disegni — declined to comment to JTA.

So did Noemi di Segni, president of the Union of Italian Jewish Communities. She instead referred JTA to her official Rosh Hashanah message, published on Sunday before the election.

In that message, she offered a plea to the victors of the looming election.

“We ask [our elected leaders] to address the issue of hatred and antisemitism in a united manner. You don’t pick a piece of ‘Jewish hatred’ or ‘Israeli hatred’ and defend it with a flag of political prowess,” Di Segni wrote.

She added a warning that could be seen as applying to both Meloni and the Italian Jews di Segni represents.

The number of Italian Jews is estimated to be around 24,000, the majority of whom are concentrated in the communities of Rome and Milan.

“The memory of the Shoah, the responsibilities of Fascism, and the existence of Israel as a light among the nations are one and the same; they are not isolated issues that can be discussed as if the rest were superfluous or could be denied,” Di Segni wrote. “If our values are neglected due to a lack of interest or to benefit the individual’s interests or the interests of a specific party, the risk is really high. It will not be enough to say ‘let’s see’ and ‘let’s hope.’”

Max Blecher: Upplyst gryt. Sanatoriedagbok (h:ström, översatt av Inger Johansson och med utförligt efterord av Henrik Nilsson)

 

Jag kände inte till Max Blecher (1909-1938). Rumänsk jude, från arton års ålder sängliggande fram till sin död. Skrev några större verk samt en rad kortare. 2010 kom på svenska Händelser ur den omedelbara overkligheten (översättning av Inger Johansson).

 

Den bok jag läst ingår i en tidens tradition, då tuberkulosen skickade många människor till sanatorierna och sjukhusen. Det finns några särskilt kända verk i detta ämne, av författare som Thomas Mann (Bergtagen), Thomas Bernhard (sanatorier i Pongau, som bl.a. skildras i Självbiografierna) och Sven Stolpe (som liksom Blecher bor på ett sanatorium i Schweiz, Stolpes ligger vid Lago di Ceresio). 


Att det blir starka verk säger sig självt. De blir därtill klassiker. Och det är synd att Max Blechers fina självbiografiska bok, som knappast kan kallas roman, är så pass lite känd här hos oss, det är nämligen en djupt uppriktig skildring av såväl verklighet som dröm i dessa sjuklingars liv. Det chockerande i boken är nog berättelserna om de fasansfulla gipsinpackningarna, som skulle göra nytta vid skelett-tbc. Det är så fruktansvärda smärtor patienterna utsätts för – också Max Blecher själv – att skriken nästan hörs på boksidorna.


Max Blecher halvliggande i den av hästar dragna vagnen som medgav ovanliga turer till stranden.

Också Blechers berättelser om ett döende barn och några unga kvinnor i sanatorie-miljön, berör mig starkt. En kvinna som helt missförstås vid ett kontaktförsök under en promenad i naturen visar sig vara helt stum, ”hon har en laryngit med ytterligt allvarliga komplikationer, hon får inte äta fast föda och inte prata…”


Jag tycker att Blechers bok kan mäta sig med de allra största, i sin nakna uppriktighet och språkligt avancerade framställning, då den pendlar mellan drömskt flöde och nästan brutalt saklig realism. 

 

Vill man komma nära den tiden och dess plågor, särskilt de som blottas på sanatorier för tuberkulos-sjuka, ska man inte tveka. Max Blecher var en mycket övertygande, ung författare, det är en stark upplevelse att möta honom, och som alltid när det gäller rumänskan, står Inger Johansson för en bra översättning.

lördag 1 oktober 2022

”Att förlora greppet om den allmänna opinionen..."

Peter Pomerantsev skriver en mycket intressant artikel som DN låtit översätta till svenska:

Att förlora greppet om den allmänna opinionen i Ryssland är inte detsamma som att göra det i en demokrati. Det behöver inte nödvändigtvis leda till protester, för att inte tala om att förlora icke-existerande val. Men att demonstrera att man kan kontrollera den allmänna opinionen, med skräck och propaganda, är ett av tsarväldets kännetecken. Putin har tappat kontrollen över det militära läget. Om han tappar greppet om propagandan kommer det att avslöja lerfötterna innanför de glänsande fasciststövlarna. Det är nu vi borde stampa på dem.

Men vems uppgift är då detta? Jag har använt pronomenet ”vi” i denna essä, men vilka är ”vi”? Under andra världskriget och det kalla kriget fanns det institutioner som kunde föra vad som brukade kallas ”politiskt krig”. I en era av mörkt ömsesidigt beroende behöver vi återigen institutioner som kan stå för detta. Men det finns en enorm skillnad mot de tidigare, bistra konflikterna. Nuförtiden kommer det viktigaste motståndet från vanliga medborgare. Under det kalla kriget organiserade US information agency informationskampanjer riktade mot Sovjetmedborgare. I dag kan det vara litauiska frivilliga som ringer upp ryska familjer för att försöka informera dem om vad som verkligen händer i kriget. Regeringar är oundvikliga aktörer, men det är vanliga människor som kan dra igång de målinriktade antikorruptions- och informationsaktioner som jag har nämnt, och dra med sig slöa regeringar när de lyckas.

Ukrainarna bekämpar den ryska invasionen som en enda familj – där alla delar av samhället enas i ett gemensamt mål. Det borde vi också göra.”

 

 

Synagogan som blir lägenheter. Liverpool i dag

Greenbank Synagogue i Liverpool. Foto av Urban explorer Lou. Se Liverpool Echo.


Greenbank-synagogan i Sefton, Liverpool byggdes 1937 av den lokala judiska församlingen. 


“The building has been described as the most important 20th-century synagogue in England in terms of architecture, as well as the finest surviving architectural example of a synagogue from the interwar period.”


Efter flera bränder 1959 och 1965 har den länge stått övergiven. 1983 utsågs synagogan till ett så kallat Grade II-objekt av Historic England. Sedan den stängdes 2008 har den funnits på Historic England´s Heritage at Risk register. 2017 gavs det tillstånd att bygga om den till bostäder. En serie bilder togs i år av Urban explorer Lou.

 

Nå, vem av dem som sedan bor i denna byggnad kommer att minnas dess historia till vardags?


Byggherren har något viktigt att säga om detta:


“In a statement the developer said “many original architectural features of the Grade two listed building will be retained, and this challenging project will require close liaison with Liverpool City Council conservation team. Hence the time period between planning being passed and works starting.”

The retained building will also house a refurbished small synagogue, a Beth Ha’medrash, for remaining members and any others that wish to visit, plus a quiet room, gallery and reading area.”

Det leder tankarna till alla kyrkor i England som blivit moskéer. Och ändå är det en jämförelse som haltar. En synagoga som blir bostäder är ett samhälleligt ärende, men en kyrka som blir moské är en religiös markering som ska varna oss otrogna inför framtiden.


Om kyrkor, synagogor och moskéer i Liverpool har jag skrivit i min bok Från All My Loving till Allahu Akbar:


Bokens omslag med bild av Manchesters stadssymbol,
Flitiga biet. Foto: Astrid Nydahl


fredag 30 september 2022

Helgfrid? Långt borta

Foto: Astrid Nydahl

Väntar vi denna fredag på helgfrid? Det är nu en fåfäng tanke, eftersom frid inte kan finnas i krigstid.

Man kan förstås ljuga för sig själv och sin omgivning, men lögnen blir förr eller senare genomskinlig.

På en annan nätsida talar man om Stefan Zweigs fantastiska bok Världen av igår. En europés minnen.

Jag vill citera slutet i min recension av boken, då den tycks mig synnerligen relevant. Det är inte helgfrid utan snarare en känsla av meningslöshet som präglar mitt liv när Putins fascistiska regim föröder Ukraina och är orsaken till Europas olycka just nu:

Hela den del av boken som utgör mer än hundra avslutande sidor om det andra världskriget är skriven medan katastrofen fortfarande pågår. Den skrevs i exil, i Brasilien, så långt hemifrån och i så total fysisk avskildhet en människa kan befinna sig från sin egen historia, och kanske bidrar detta till sakligheten, den nästan lite torra prosan som både minns och återger och med sin personliga attityd röjer katastrofens omfattning. Han var på väg in i ”fosterlandslösheten”, den nedbrytande känsla som tar ifrån människan hennes fotfäste. Med krigets utbrott vet han att allt är över. Någon mening att fortsätta i denna värld ser han inte. Tillsammans med sin andra fru, Charlotte Elisabeth Altmann, tar han 1942 sitt liv.

*

I dagens nyheter från Ukraina finner jag detta särskilt anmärkningsvärt. 23 döda och 28 skadade i en civil konvoj som försökte komma ut ur det som i dag ska förklaras vara "ryskt territorium":

This morning, the Rashists fired at civilians who were waiting in a civilian humanitarian convoy to leave the regional centre. These people went to their relatives in the occupied territories, brought humanitarian aid. They were supposed to take our fellow citizens and take them to the free part of Ukraine. The occupiers struck defenceless Ukrainians. This is another terrorist attack by a terrorist country. In connection with the tragedy and in order to honour the memory of the dead, 1 October 2022 is declared a day of mourning in the Zaporizhzhia region.