E.M.
Cioran skrev ett helt liv. Hans efterlämnade skrifter är en av de stora
gåvorna till oss som ännu lever och kan läsa. Ändå ska man begrunda att
just Cioran skrivit: "Det fanns en tid då det tycktes mig meningsfullt
att skriva. Av alla mina vidskepelser tycks mig denna vara den mest
komprometterande och den mest obegripliga." (Om olägenheten i att vara född, översatt av Lasse Söderberg).
Han
skrev också: "Att skriva böcker saknar inte kopplingar till arvsynden.
Ty vad är en bok om inte en förlust av oskulden, en aggressionshandling,
en repetition av vårt syndafall" (Frestelsen att finnas till).
Han upprepade det ofta. I en intervju med Fernando Savatar (Entretiens)
förklarar han varför han ändå skriver: "För att skriva, hur lite det än
är, har hjälpt mig att ta mig från ett år till ett annat, ty de uttryckta besattheterna
förblir försvagade och delvis övervunna. Jag är säker på att om jag
inte svärtat ner papper så hade jag tagit livet av mig för länge sedan.
Att skriva är en utomordentlig lättnad."
NYDAHLS OCCIDENT
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
måndag 18 mars 2024
"Det fanns en tid då det tycktes mig meningsfullt att skriva"
Hurra! Jag vann med 88%
lördag 16 mars 2024
infantiliseringen av västerlandet
fredag 15 mars 2024
torsdag 14 mars 2024
Erbjudande: vårt stora bibliotek bortslumpas
Nu ska hela rasket rivas! Vi måste vara ute ur huset siste maj. Vårt mycket stora bibliotek måste avyttras (bilderna visar bara en liten del av det). Kvalitet till 100% av både fack- och skönlitteratur. Se det som ett erbjudande.
onsdag 13 mars 2024
Eros i Saranda
tisdag 12 mars 2024
Esa-Pekka Salonen dirigiert Jean Sibelius: "Rakastava" | IMF | NDR Elbph...
Härifrån
tog den unge, pojkaktige finländarens karriär fart, som snart ledde
till chefskap och gästspel hos en rad av världens viktigaste orkestrar,
till exempel Philharmonia Orchestra i London. Särskilt viktiga har åren i
Kalifornien varit, där han varit en mycket drivande chef både i Los
Angeles och San Francisco. Det har nu också blivit hans hem.
fredag 8 mars 2024
Pound och frågan om tillåtna fascister
onsdag 6 mars 2024
Fyra år sedan Anne-Marie Berglund dog
I dag är det fyra år sedan min kära vän Anne-Marie Berglund dog. Jag saknar henne varje dag. Denna stora diktare och konstnär slets ifrån oss av cancern. Bilden på henne i Cascais utanför Lissabon togs av hennes livskamrat Hideo Matsumoto.
Här ska vi slutförvaras
tisdag 5 mars 2024
Är det över?
Någon gång måste allt få ett slut.
I två årtionden har jag bloggat - denna och två avvikare i samma genre - men egentligen också plågats av ett tvångsmässigt skrivande.
Är det över nu?
Det har jag svårt att tro, men jag ville tro det.
Det mesta i mitt liv går mot ett slut. Hälsa, boende, vardagstillvaro.
Det mesta i mitt liv rinner bort utan att det ens rör mig i ryggen.
När jag med familjen lämnade Malmö 1983 var det av två skäl: jag hatade lägenhetslivet och allt det innebar av grannar, oljud och brist på stillhet, och för att stadslivet som sådant äcklade mig. Städer sökte jag mig till som studieobjekt.
När jag lämnar vårt hem - en stor, härlig och sliten gammal kvarn - efter 21 år är det inte av fri vilja. När jag då bosätter mig i en central lägenhet strider det mot allt det som är jag. Vad det får för konsekvenser vågar jag inte ens gissa.
Rören läcker, som livet
Allt fast förflyktigas. Så är det med rören här hemma. Så är det med själva livet. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gör nu. Ser ingen anledning att stå emot. Det fasta får rinna bort bäst det vill.
måndag 4 mars 2024
Rader från Viby. Vin, vatten och hopp (-löshet)
Trasig, trött, berusad. En tid före hjärtstoppet. Kanske en höstdag- Så trasig är jag också nu, men jag tar en dag i taget, sedan midnatt. Foto: Astrid Nydahl |
Thomas Nydahl, det är jag det. Denna måndag hade jag tänkt skriva om hur livet utan vin börjar. Men så hittade jag av en slump denna text från Sundsvalls Tidning, publicerad 2008, en hel evighet sedan. Det anges ingen författare bakom orden. Men så bra de passar att begrunda första nyktra dagen på evigheter.
Thomas Nydahl: Inre frihet. Dagböcker och anteckningar Occident
Leva är att skriva, skriva att leva. Utan dagbok har ingen dag funnits, utan en anteckning är livet förspillt. I det skrivna blir världen synlig.
Att skriva är att bemästra livet; inget skrivande är enkelt, allt har sitt pris: nödvändigheten att ändå göra det.
Författare
framställer ofta skrivandet som plåga. Det är ett ofelbart sätt att
göra skrivandet märkvärdigt, nästan mytiskt. Språket beskrivs som en
motståndare att besegra.
Så varför skriver de? För plågans skull? Vem tror det.
Skriva
är sinnlig njutning, sade, eller kanske skrev, Klaus Rifbjerg en gång.
Det gör skrivandet uthärdligt, språket lockande, stilen blir en moralisk
hållning (som Nabukov skrev): estetik och etik sammanfaller.
Om att
leva sin skrift, skriva sitt liv har Thomas Nydahl skrivit ännu en bok,
\"Inre frihet\". Han är en av dessa författare i litteraturens mediala
ödemarker som aldrig hamnar i tv-soffor, aldrig får Babel-besök men på
sin höjd inbjuds som föreläsare, respekterad i litterära kretsar, med
trogen om än liten läsekrets. Han har skrivit i olika genrer och
fördubblat sin litterära position med att också fungera som förläggare.
I
\"Inre frihet\" skriver han om två uppbrott. Först lämnade han Judisk
Krönika, besvärad av vad han uppfattade som redaktören Jackie
Jakubowskis allt mer militanta Israelpolitik. Sedan med stor befrielse
Kvällsposten där han skrev länge.
Till slut tröttnade han på
kvällstidningsjournalistiken i allmänhet och Per Svensson i synnerhet.
Med honom samarbetade Nydahl länge men tycker sig se hur Svensson
förändrats sedan han flyttade från Kvällsposten till positionen som
Expressens kulturchef. Han blev en maktens man, med dåligt omdöme. När
Svensson lät Linda Skugge recensera en ny roman av Björn Ranelid fick
Nydahl nog och lämnade Kvällsposten, som i händerna på Bonniers i
praktiken delar kultursidor med Expressen.
Nu är Nydahl inte längre
så ung; ungdomens vänsterfrossa har gått över, litet drag av äldre,
missnöjd kverulant skymtar snabbt förbi här och var i den nya bokens
texter. Då och då drabbar det dagens vänster, de som betraktar Pol Pots
folkmord som tragedi (Åsa Linderborg) eller förvillar sig bort i
historierevisionism (Jan Myrdal).
Ilskan är en av Nydahls tillgångar.
Och en välgörande motvikt till hans melankoliska dysterhet. Den finns
likt ett grundvatten i de dagböcker och anteckningar han samlat till
\"Inre frihet\". Det är ofta trista dagar där, i Viby, strax utanför
Kristianstad; mardrömmar; försök att avstå från vin utan några vita
perioder. Långa dagar, tysta nätter, ofta tycks det vara musiken som
håller livet igång. Musiken han lyssnar till, boken om den portugisiska
fadon han är på väg att skriva.
Där vandrar Nydahl omkring, läser
tidningar, förargar sig på något ibland, instämmer i annat; läser böcker
som lyser upp dysterheten; skriver, mycket på beställning, strax intill
deadline, annat för skrivandets egen skull.
När han vandrar omkring
där och noterar, funderar, antecknar liknar han en annan poet, ur en
något äldre generation. Thomas Nydahls rader från Viby är nära
besläktade med de \"Rader från Hässelby\" Petter Bergman skrev, först i
Aftonbladet, sedan i bok. Det är alls inget dåligt litterärt sällskap.
Nydahl är kanske mer infallsrik. Hans anteckningar om den skånska dysterheten är också noteringar om världens tillstånd.
Om
fatwan mot Rushdie, islam som håller på att fräta sönder den
västerländska demokratin inifrån, krisen kring Muhammedbilder i
Jyllands-Posten som snart fyller honom med leda.
Nydahl är en
misantrop, om världen, om livet; någon gång blir hans anteckningar om
tillståndet litet grumliga av all dysterhet. Han öser vrede över Svenska
Akademiens Nobelpris till Harold Pinter, dömer på det hela taget ut
Akademien. Men noterar ett par dagar och sidor senare att han fått ett
välkommet stipendium av just denna akademi.
Sådant hör till genren: anteckningar ska vara osorterade för att bli intressanta, dagböcker spontana för att bli läsvärda.
Så
har Thomas Nydahl skrivit. Även om det inte är det mest uppmuntrande
sällskap att bokledes vistas i hans skånska vardag är det intressant, en
smula lärorikt och, framför allt, skrivet med beundransvärd öppenhet
och ärlighet.
Det är sitt liv han antecknar. Och kan förmodligen inte vara utan skrivandet.