Botho Strauss ska det handla om. En av hans böcker som jag håller särskilt högt är Kopistens misstag, som i original utkom 1997 och på svenska i översättning av Lars W Freij år 2000.

Jag saxar lite ur boken:

”Inte på någon sida, inte inom någon politisk fraktion kan jag se något gott eller ens en utsikt, ett utkast. Det handlar genomgående om ett schackrande, i moralisk såväl som i strategisk mening. Detta borde jag med hjälp av exempel demonstrera eller kommentera för Diu, uppifrån vår kulle. En kulle från vilken ingenting kan styras eller påverkas, som endast utgör en avlägsen utsiktspunkt, varifrån man nyktert och spänt kan följa ett oundvikligt ödes uppehållande schackdrag.”

Det Strauss i detta citat visar är att han alltid, också i inre exil ("uppifrån vår kulle"), långt från kultur- och mediekretsen, ser vad som sker i ett större sammanhang. Just därför är han bortom och utanför de olika politiska fraktionerna. Jag skulle uttrycka det så här: bortom och utanför det partipolitiska spelet. När jag skriver om den katastrofala utvecklingen i Sverige och Europa får jag alltid kommentarer av typen: "Vänta till valet 2018 så..." som om det skulle förhindra eller förändra någonting. Liksom Strauss vägrar jag att ställa mig i något partis tjänst. Självklart ser jag var motsättningarna finns, och lika självklart förstår jag vad som är katastrofens orsaker, på olika nivåer och i olika sammanhang. Det handlar, så som Strauss uttrycker det, om ett "oundvikligt öde".

”Vad jag saknar en föreställare just nu! Alla väsentliga frågvor måste man rikta till sig själv. Vad som kommer från andra är uteslutande bagatellfrågor.”

”Religionernas makt går mot sitt slut… Hur ofta har man inte läst det i moderna tänkares verk! Och så uppstår religionens makt på nytt. Och det i samma århundrade som dödförklarade den. Hävdar sig återigen, fast nu sker det på ett oanat ställe, som i islams fall.”

Kanske är det på den här punkten som Botho Strauss utvecklat sitt kritiska tänkande på det mest slående sätt.  I hans Anschwellender Bocksgesang från 1993, liksom i den nya essän publicerad i Der Spiegel: Der letzte Deutsche kan man se hur denna kritik utvecklats.

”Allt är beroende av om upplösning i västerländsk mening förblir det centralt förhärskande och en sista, oövervinnelig bastion.”

”De flesta nu levande skriftställare har som om det vore en självklarhet gjort upp i godo med makthavarna, det gamla sättet att skriva har försonats med den moderna tiden. Nu har, oförhappandes, en vägran att finna sig i ett sådant ’aggiornamento’ kommit in i själva arbetet, och den författare som följer sitt skrivandes förtrollade stig har knappast något annat val än att långsamt men säkert avlägsna sig från sin tid.”

Och till sist skulle jag ändå vilja framhålla hans djupt moraliska kritik av sönderfallet. Det räcker att begränsa sig till så enkla ting som hyfs, artighet och välvilja för att se hur fort och radikalt allting gått sedan 1950-talet och framåt. Hålla upp en dörr för någon? Resa sig för äldre på buss eller tåg? Skicka ett tackkort om man uppvaktats? Vara tyst om situationen kräver det? Allt sådan är på väg bort eller har redan försvunnit. Därför finner jag Botho Strauss ord befriande klara, och drar mig gärna till minnes att de är skrivna redan 1997:

”Framtiden tillhör dem som är befriade från allt vi har tyngts av. Tänk bara hur allting kommer att gå så snart vi inte längre vet något om det goda.”

”Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare.”

 

Det blev en plågsam behandling igår. Tre timmar på kliniken med en timme på britsen. Böld eller cysta? Minns ej. Antibiotika påbörjas idag. Jag saknar förmåga att själv hämta ut den. Livet vrider och vänder. 

 

Sköterskorna säger "ah, du är inte så gammal" i kör men ingen, allra minst jag, tror på deras ord.

 

Nu går jag vidare. Nu tar jag ett imaginärt språng. Vad kan hejda en människa som inbillar sig?

 

Foto: Astrid Nydahl, norra Öland

Nog minns jag den första skiva jag fick köpa. När jag följde med mamma till mataffären och bar de tunga väskorna hem fick jag inviga butikens skivställ och köpa med mig Anita Lindblom hem. Jag var fortfarande ett barn, men minns ännu hur mycket jag tyckte om hennes röst. Det var både titelspåret och den svenska versionen av "Non, je ne regrette rien" jag nynnade på. Sedan var jag mogen för Gamle Svarten med Cacka Israelsson. 

 

Att återkalla minnen av Malmö

Bellevue-gården, Malmö. Här levde jag med fru och barn i sex år, före uppbrottet 1981 som först ledde oss till några månader i Ystad och därefter Tollarp, i vars trakter jag levt sedan dess, med 21 år på vägen till Viby och nu inne i Kristianstad

 

                "Forna tiders gamla människor var mindre olyckliga och isolerade än de som lever i dag. Dröjde de sig kvar länge här på jorden hade de förlorat sina vänner, men i övrigt hade få saker förändrats runtomkring dem. De blev främlingar för ungdomen, dock inte för samhället. I våra dagar har en eftersläntrare inte bara fått se människorna dö utan också idéerna: levnadsregler, seder, smak, nöjen, sorger, känslor, ingenting liknar det han känt. Han är av en annan ras i människosläktet inom vilket han avslutar sina dagar."

 

François-René de Chateaubriand, Mémoires d’outre-tombe (översättning av Ervin Rosenberg)

 

Att återkalla minnen av Malmö är också att bli varse det som var staden i min barndom. En industristad. En tämligen homogen arbetarbefolkning. 

 

Hemmafruarnas stad, de hem där det fanns vuxna för barnen efter skoldagen. En stad där Pildammarna, muséet och båtarna till Dragør och Köpenhamn var de väsentligaste nöjesmöjligheterna. Och så förstås Folkets park där farfar varit djurskötare före min födsel och pappa alltid var med och fixade på Barnens dag, då min bror och jag var utklädda till troll men snuvades på vinsten. Folkets park som också blev en tonårsplats för drömmar och dans och för de tidiga konserterna med Hep Stars, Lill Lindfors och Anders Linder. 

 

Ja, allt detta är Malmö i mitt minne, det Malmö som formade och utvecklade. Och som gjorde mig sällsynt svårimponerad, för som Sydsvenskan-kampanjen sa: har man sett Malmö så har man sett världen (vilket förstås då skrevs på malmöitiska). 

 

Två korta citat ut inledningen till min bok om Malmö, Ett barn är fött på Sevedsplan.

*** 

Dopboken fick jag ta med mig från föräldrahemmet. Min pappa Gösta hade med stor omsorg skrivit ner allt om mina första levnadsår och det utspelade sig på Sevedsplan i Malmö. Det Sverige - det vi kallade Sverige! - finns inte kvar längre. Mina första sex års trygga Seved är sedan länge något helt annat.

 

 

"Den bästa lösningen för en modern människa vore att bo i en husvagn, det vill säga i en syntes av lägenhet och fordon. Där har vi den fundamentala samtidsideologin: vi är alla fordon, vi är på jakt efter en parkeringsplats, inte något land. Vi har inget sinne för tillhörighet, ty i tillhörigheten finns återigen fascismen". Så argumenterar Peter Sloterdijk i sin samtalsbok med Alain Finkielkraut, Världens hjärtslag, en dialog. Ämnet är nation och folk. Ämnet berör varje människa som undermedvetet men alldeles självklart talar om sitt hemland, sitt språk och sin identitet. Det tycks som om den moderna människan - hon som ställt in sig i modernitetens led - på allvar menar att den globala byn förutsätter att vi avsvär oss varje form av identitet. Bara som "flytande" varelser har vi existensberättigande, ty i detta flytande är endast konsumenten svaret. 

Foto: Astrid Nydahl, oktober 2017

 

 Jag läste den här boken när den kom 2006 och återfann den i natt. Den argumenterar starkare än de flesta för en återgång till identiteten, den mänskliga och den enda plattform vi har. Utan startpunkt kan man inte starta, säger de. Jag tror att deras resonemang kan vara just en startpunkt: "Utan ett element av positivt, territoriellt tänkande finns ingen möjlighet att utveckla den kultur som bygger på väsensskillnad." "Vi saknar den frid som hör natten till. Dagen har trängt in i alla mänskliga funktioner, man måste på nytt försöka hitta utrymmen där den sortens rörelser eller känslor inte är effektiva längre" säger Peter Sloterdijk. Nå, friden om natten är för mig den enda rimliga platsen att leva på. Dagen plågar mig med sina bilar och maskiner, sina dunkande stereoanläggningar, sin hektiska reklam, sin allt ätande konsumtion, sina konvulsioner av mänskliga och omänskliga aktiviteter, sina utbrott och sina destruktiva mönster. Natten är min exil. Jag vet att den frid natten erbjuder är helt borta ur det moderna mänskliga livet. Dagen tränger in i varje por och ju kortare jag kan göra dagen, desto bättre. Jag är nattens. Natten är min.

 

I sin kritiska biografi Searching for Cioran skriver Ilinca Zarifopol-Johnston (1952-2005) om honom som människa och filosof, formad av de tidiga åren i Rumänien. Eftersom författarinnan avled innan hon var färdig med sin biografi har maken, professorn Kenneth R. Jonhston fullbordat boken och tillfogat hennes arbetsdagbok, som handlar om Ciorans sista år i livet i Paris och hennes egna resor till Rumänien i jakt på material för biografin. På så sätt belyses Ciorans författarskap och filosofi från två sidor av hans liv; det tidiga som ung i Rumänien och det sena och det allra sista i Paris. Bokens spännvid är unik och ger oss bilder av en stor författare och filosof som helst av allt hade velat glömma och förstöra sina tidigaste texter, eftersom de röjer hans flirt med fascismen.

I Sverige blev Cioran mer bekant för en läsande krets med utgivningen av Om olägenheten i att vara född. Senare kom Bitterhetens syllogismer, Historia och utopi och På förtvivlans krön. En djupgående intervju publicerades i Gabriel Liiceanus Apokalypsen enligt Cioran. Trots dessa översättningar tycks Cioran ändå ha förblivit det vi numera i Europa karaktäriserar som ”smal”. Han har aldrig placerats i några av bokhandelns staplar, aldrig toppat några försäljningslistor eller varit huvuderbjudande från några bokklubbar. Hur ska man tolka det? Ska man betrakta Cioran som en författarnas författare och en filosofernas filosof? Nej, jag tror att det är att underskatta hans betydelse. Istället tror jag att Cioran idag spelar samma roll av illusionsbefriad vedersakare av den moderna människan som en gång Nietzsche eller Schopenhauer gjort. Hans texter har ett slags långtidsverkan som är jämförbar med poesin, de överlever med råge hans egen generation och har förutsättning att bli klassiker i egen rätt.

 

Tobbe så som jag vill minnas honom. Bilden är tagen 2010. Han slår sin äldre systers äng. Men man ser att han redan opererats en första gång. Tinninglobs-epilepsi blev helvetet på jorden för honom och ledde honom in i döden. Jag undrar ofta vad det hade  blivit av honom, om han fått vara frisk. Hans livsglädje var stor och han hade många omkring sig som älskade honom, både i och utanför familjen.

Hans gravsten hämtades utanför vårt hus i Sätaröd. Den var en gång i tiden Tobbes favoritlekplats. Vi fick dessutom hans egen handstil med på stenen. 

 

 

Tobbes död

Tobbe med sin katt. Just hemkommen från sjukhuset där man gjort första försöket att befria honom från tinninglobsepilepsin

Idag minns vi Tobbe. Den 10 oktober 2014 hittades han död. Jag vill gärna minnas honom så här, när han låter sin lilla systerson prova att starta motorsågen. Barnen älskade honom.

 

 Ja, jag lärde mig cykla.

Nej, nu kan jag inte längre cykla. 

På väg in till Vartovs innergård på smärtande artritknän.

 

 

Igår gick jag i Grundtvigs fotspår - bokstavligt talat. För på Vartov i Köpenhamn, där den danske psalmisten fanns, firade vi Erik Grip! Det blev ett par timmar av gott umgänge, fin musik, gott vin, glada skratt och trevnad. Som enda skåningar trivdes vi bra bland våra välkomnande och generösa danska vänner. Bjuder er här på en liten bildkavalkad. Astrid Nydahls bilder.

Erik Grip inledde i talarstolen med minnen från femtio år på scenen. Skrönor och sanningar.

Erik Grip sjunger till ackompanjemang av jazzpianisten Henrik Gunde.

 

Erik och hans kära Joan

Grundtvig själv står staty på Vartovs innergård.

Här får ni också min recension av Grips senaste skiva:



Erik Grip har alltsedan tidigt 1980-tal varit min verkliga favorit bland de danska visartisterna. Han är ju så mycket mer än vissångare. Hade det inte varit för att begreppet singer/songwriter är så slitet skulle jag gärna använda det för att beskriva honom. Han har nu i femtio år stått på scenen – och det innebär ett stort antal turnéer Danmark runt och ett stort antal skivinspelningar. Mest känd i hemlandet är han för den ytterst framgångsrika Grundtvig-skivan De levendes land (som sålt i mer än 100.000 exemplar). Ett kännetecken i Grips arbete har alltid varit samarbetet med poeter av högsta klass, eller hans egna tonsättningar av klassisk poesi och psalmtexter. Han har tagit sig an klassiker som Frank Jæger, Emil Aarestrup, Adam OehIenschläger, Jeppe Aakjær, Halfdan Rasmussen och många, många andra. Han har gjort musikaliska utflykter, främst på 1990-talet, i en mer rytmiskt präglad musik, inte minst när han översatte och spelade in Ulf Lundells låtar. Men som åren gått har han alltmer kommit att utvecklas åt ett sensuellt, lyriskt håll. Det märktes inte minst i de fina psalminspelningar han gjorde med den svenske jazzpianisten Lars Jansson.

När han nu firar hela 50 år som scenartist gör han det med en omfattande Danmarksturné. Den startade den 10 augusti och fortsätter hela hösten fram till den 23 november då den avslutas i Skanderborg. Men han ger också ut denna nya CD: Viser genemm fem årtier tillsammans med den fine, danske jazzpianisten Henrik Gunde. Här fortsätter han att utforska det han påbörjade med Lars Jansson; hur visan sakta men omärkligt glider över i jazzballad, hur texten, oavsett om det är en klassiker eller en samtida text som Bo Green Jensens Fader min, får en mer markant diktion och lyfter till en berättelse för åhöraren (texten är gripande för varje människa som har ett problematiskt förhållande till fadern, och Gunde kommer in med ett mättat och stilla solo på elpiano). Samspelet mellan Grips egen gitarr, som han för övrigt spelar vackrare än någonsin, och Gundes piano fungerar utmärkt och förstärks ytterligare av de passager där de spelar var för sig (i till exempel Aarestrups Til en veninde är Grip ensam, som klassisk trubadur). I Det er i dag et vejr (med Ludvig Holsteins text) blir det särskilt tydligt hur fint pianot och gitarren samverkar. Gunde nästan droppar in sina pianoklanger i sången, ömsint och finkänsligt.

Erik Grip behöver inte bevisa något. Han har en så gedigen grund att stå på. Ändå bevisar han med jubileumsskivan att han utvecklas och förändras i en mycket positiv riktning. Jag lyssnar på den och får emellanåt en tår i ögonvrån. Det är av sådana tårar konsten gör oss mänskligare och starkare. 

 

OBS: Texten är en repris från 2013

Erik Grip kan man läsa mer om här: http://www.grip.dk/

Pianisten Henrik Gunde kan man läsa mer om här: http://www.gundeongarner.dk/gundeongarner/Forside.html

Om en tidigare CD av Erik Grip skrev jag här.

 

 

Nej, jag glömmer aldrig. Nej, jag förlåter aldrig. Islamismen är vår dödliga fiende. Nu och alltid. 

 

Allen Ginsberg at the Miami Book Fair in 1985

 

Oxford, 1985

Mark Ford

 

Oh to recapture the golden summer
I met Allen Ginsberg! That tireless man! – he had
within minutes, produced
a whole box of photographs of himself, all shaggy
and naked, in bed
with a blond admirer. Had
he taken these pictures himself? I inquired, marvelling
at their composition … he had!

 

”Är verkligen förtvivlan lyckans kärna, som Kierkegaard hävdar? Är det inte snarare melankolin, vemodet, känslan av att åren svindlande snabbt rör sig in i glömska och dimma, medan enstaka ögonblick ristar sig in i själens hud som ett dröjande blåmärke. Bäst att röra sig försiktigt över marken för att inte störta ned i intet. Bäst att sitta vid köksbordet, tung som en sten, med ekande, ibland hotfulla skrän från okända fåglar på avstånd där ute, i skymningen. Jag längtar efter människor som skulle fira tystnaden här med mig. Jag får fira den ensam; det är lärorikt.” Ur Bo Carpelan: Blad ur höstens arkiv, Schildts, 2011

 

 

"Ordet 'god' har en obehaglig bismak" skriver Bertolt Brecht i Flyktingsamtal (svenska 1974 i Herbert Grevenius översättning).

Det är just den obehagliga bismakens epok vi lever i. Nyorden klibbar fast vid de gamla och upphöjs till moralisk standard. Det sker med nödvändighet när vårt språk blir till politiska vapen för att upprätthålla en bestämd maktordning.

Wolf Biermann skriver i Daidalos fall (svenska 1992 i Per Landins översättning):

"Slavar talar helt enkelt slavspråk, det är inget att säga om! Den som gör sig lustig över det måste själv ha vågat opponera sig. Och den som öppnar käften får den ibland tilltäppt. Det vet jag av sorglig erfarenhet."

Brecht och Biermann fick båda erfara hur deras tyska språk gled in i godhetens och tyranniets sfär. Två olika epoker, delvis sammanvuxna kring nazismens fall och DDR:s grundande, men samma fenomen. Vilka lärdomar har vi dragit av det? Inga alls verkar det som. Också i de formellt demokratiska, parlamentariska samhällsordningarna ser vi hur makten medvetet och med yttersta raffinemang använder språket som maktmedel. 

Ordet "god" är förstås alltid med i det, som en underliggande harmonisk ordning som varken rubbar eller förför. Den bara finns där och det är upp till oss att identifiera oss med den. Vi har inte sett hur förskjutningarna gör diskussioner i princip omöjliga. 

När den politiska hydran smälter samman till ett odjur med sju huvuden kan man inte argumentera mot de politiker och journalister som kallar det "stabilitet", "ordning", "lösning". Det är ju varken det ena eller det tredje.

Vem av oss gör som Biermann, "öppnar käften för att få den tilltäppt"?