 |
| Foto: Hideo Matsumoto |
"Flykten är ju vår enda kraft egentligen. Däri kan vi finna något av djup och centrum."
Idag är det sex år sedan Anne-Marie dog. Jag saknar henne mycket. Jag saknar hennes brev. Men jag minns henne med värme och djup vänskap. Ett glas höjer jag för henne, som hon höjer det på Hideos bild.
AP och Reuters meddelar:
“DUBAI, United Arab Emirates — Iranian state television aired a message Thursday from an ayatollah in Iran calling for the “shedding” of blood from Israelis and US President Donald Trump, as the Islamic Republic continued to threaten revenge and repercussions for the war being waged against it by the US and Israel.”
Detta är typiskt för krigets islamism: blodet betonas som faktor nummer ett. Blod ska fällas och spillas, och det är israelerna och Trump personligen som ska stå för det.
Ja, det är bara att betrakta krigets bilder för att man ska förstå blodsspillan. Men det här tv-budskap och ayatollans budskap är något annat. Det är ett språk och en vilja att specifikt fälla blod. Israelernas (han menar judarnas) och Trumps blod!
 |
Foto: Astrid Nydahl |
De människor, som oupphörligt säger att de är beredda till varje offer och så vidare, de helgon som skockas till sitt offerskap och sin offerberedskap som svinen vid tråget och som finns i alla länder och världsdelar, de må ha alla möjliga och omöjliga namn, de må heta Albert Schweitzer eller Moder Teresa, de är mig djupt motbjudande. Ingenting annat har dessa människor i sinnet än att låta sig höljas i ärans lagrar och överhopas med ordnar på bekostnad av dem, som de sägs försörja så väl och som ropar efter dem med utsträckta hjälpsökande händer. (Thomas Bernhard, ur Betong, sv. övers. av Margaretha Holmqvist)
Godhetsindustrin kommer och går, men den finns hela tiden som en underström i allt vi företar oss. Sverige har sett den i hysterisk aktion de gångna åren. Denna industri talar mycket riktigt om offervilja, men den cementerar och konserverar förutsättningar för sin egen verksamhet. Ingen människa blir fri av allmosor. De sociala och politiska strukturer som möjliggör den yttersta nöden och det värsta lidandet kompromissar aldrig om förutsättningarna. Tvärtom ser den allmosorna och godheten som nödvändiga beståndsdelar av sitt skändliga system. En alleuropeisk godhetsindustri har inbäddat i sig också smulornas och lånens princip, som är ett socialt och politiskt fängelse. "Den fria marknaden" är en av tidens stora bedrägerier, eftersom den är allt annat än fri. Dess måltavla är folken som inhämtats till konsumismens tempel. Dess godhetsindustri är avsedd att döva samveten och möjliggöra en fortsatt exploatering av jordens resurser. Och den upphöjs och hyllas just för att den ser ut att göra gott.
Efter hjärtstoppet 2023 fick jag utskrivet ett tiotal nya. Alla med effekten att jag gick upp groteskt mycket i vikt. Jag har förbannat detta, eftersom jag redan innan dess var överviktig.
Sjukdomar ökar behovet av mediciner, vilka i sin tur skapar nya tillstånd av kroppsdefekter. Jag förbannar men är i grunden hjälplös.
.jpg)
För många år sedan satt jag med Alma i Sätaröd. Det är mycket länge sedan bilden kom fram.
Alma basar nu för serveringspersonalen på en av stans restauranger. Redan när hon var så här ung visste jag att det skulle bli något särskilt av henne.
Carmen. Urpremiär i Bonn på det 1965 öppnade Opernhaus/Theater Bonn, vid floden Rhens strand, alldeles i närheten av legendariska Kennedy-Brücke. Mitten av 1980-talet. Jag var så tacksam för biljetten som jag fått av en diplomat-dotter. Under flera av mina många reportageresor i Förbundsrepubliken under 1980-talet valde jag att befinna mig i Bonn nästan hela tiden.
Det var fullsatt. För mig, en mycket ovan opera-besökare, får det nog betraktas som en chock när Carmen kommer inkörande på scenen i en sportbil, vit och glänsande. Vad var detta? Först trodde jag att det var fel opera jag beskådade, men människorna runt mig verkade mycket belåtna med sin Carmen. Kanske var det ögonblicket då jag förstod att ”moderna” tolkningar kan se ut ungefär hur som helst.
Till saken hör att jag, tillsammans med några nära ungdomsvänner, var anställd som scenarbetare på Nya Teatern i Malmö, på den tiden plats för många framgångsrika operauppsättningar. Vi arbetade med Mozarts Così van Tutte, i regi av Josef Halfen. Premiären ägde rum den 16 januari 1971 (då jag var drygt 18 år ung).
På samma teater satte man upp också andra opera-verk av Mozart, samt t.ex. Tolvskillingsoperan av Brecht/Weill, och verk som Rossinis Askungen och Barberaren i Sevilla.
Utan att ha arbetat bakom scenen i alla dessa verk, vågar jag ändå påstå att jag fick inblick i hur man i vänsterns 1970-tal hanterade klassikerna. Regissören Urban Lindh var dessutom en personlig vän och aktivist. Han satte bland annat upp Det blåser på månen av Eric Linklater.
Under åren som gått har jag njutit opera på dvd, och särskilt då med de stora, samtida sångarna och sångerskorna, som mezzosopranen Cecilia Bartoli och tenoren Placido Domingo, och bland de i dag, sorgligt nog mindre kända, som Dietrich Fischer-Dieskau, Gundula Janowitz, Victoria de los Ángeles, Kiri Te Kanawa och Elisabeth Schwarzkopf för att nu bara nämna några av dem . Det jag haft svårt för – alltid och inte bara nu – är operaartister som tatuerar och målar sönder sig själva för att attrahera en ung publik, vilken redan är fångad i genusträskets alla svarta regnbågar. Vi har några sådana i Sverige, och jag avstår från att ens nämna deras namn.
Operan finns i mitt liv. Men jag är mycket kräsen och mitt urval är alltså begränsat.
I min ungdom fanns det en kinesisk statsman (han var nummer två under Mao) som tillfrågades om hur vi skulle betrakta ett specifikt krig. Hans råd var att vi skulle vänta minst hundra år innan vi gjorde en bedömning.
Jag tänker på hans ord när jag nu orienterar mig om det just inledda kriget. Vilka konsekvenser får kriget mellan Iran, Israel, USA, gulfstaterna, Gudspartiet i Libanon och övriga inblandade? Det går inte att ens amatörmässigt besvara idag.
Kriget handlar ytterst om landområden, olja och inflytande.
Inte ens i min livstid går något svar att hitta. Vi får bedöma från dag till dag.
"När tredje världskriget tycks ha brutit ut och man förväntar sig dygnet runt-bevakning på SVT, så blir man väldigt förvånad över deras tveksamma insats den första krigshelgen efter USA:s och Israels attack mot Iran.
Man ska inte vara för snabb med kritiken, jag förstår svårigheterna, men nog märktes det att man vid huset på Gärdet i Stockholm hade tagit helg. Och just det är väl mest graverande. Att det märktes."
Johan Croneman i DN. Alltid han
Om förläggaren Per Nilsson som person varit anonym i sin förläggargärning, så talar han desto tydligare med sin stora samling resetexter. Det började i Stralsund heter boken. Den saknar författarnamn både på omslagets fram- och baksida, och det är kanske rätt så typiskt Nilsson! Sak är viktigare än person, vilket på sitt sätt kan vara rätt så sympatiskt.
Som förläggare har Nilsson med perenn utgivit viktiga författare som Karl-Markus Gauss, Wolfgang Borchert, Jiří Weil och Dezső Kosztolányi. Hans utgivning har således inte alls varit anonym!
I bokens underrubrik anges att vi här har att göra med resor och möten i Central- och Östeuropa åren 1982 - 2020. Under tiden fram till murens fall kunde vi från dessa delar av Europa få den bästa litteraturen. Man behöver inte rabbla namn för att förstå det! Men jag frågar mig vad vi hade varit - som människor och läsare - utan författare som Vaclav Havel, Ismail Kadare, Herta Müller, Adam Zagajewski och Peter Schneider för att bara nämna fem av dem.
I Nilssons bok förekommer de viktiga författarna före murens fall. Förstås. Att se t.ex. Ivan Klima där är glädjande. Men det är mer de mellanmänskliga mötena som står i centrum. Genom att tillägna boken det våldtagna Ukraina gör han också en markering som handlar om moraliska och politiska ställningstaganden.
Särskilt glad blir jag att i hans bok kunna läsa om Pogradec, den albanska staden vid Ohrid-sjön, där en urgammal kristen kultur hade sitt centrum.
Vill man resa i fåtöljen är Per Nilssons bok ett gott sällskap.
 |
| PO Lundgren längst till höger övre rad, sedan Alf, jag själv och nedre raden Bo Pärsson och Stefan S. Stortorget i Malmö tidigt 1970-tal |
 |
Per-Olov, Gamla väster i Malmö 1970. |
 |
| Ivön förra veckan. Foto: Astrid Nydahl |
Before I could read, almost a baby, I imagined that God, this strange thing or person I heard about, was a book." (ur Smile Please)
Det blev en ofullbordad självbiografi, och varför den inte finns översatt till svenska övergår mitt förstånd. Ofullbordad är den av det enkla skälet att hon började diktera ganska nära sin död, trots att hon många år tidigare haft sådana tankar. Men mer hanns det alltså inte med, och skälet till att hon dröjde så länge var att hon inte ville såra människor som i sin tur hade sårat henne; "this was not the kind of writing which came to her naturally" påpekar Diana Athill i sitt förord. Athill var litterär redaktör för ett stort antal författare på makens förlag Allan Wingate, och en av dem var alltså Rhys.
Jean Rhys är inte vem som helst. Hon är inte minst känd för den lysande Sargassohavet översatt av Ingegär Martinell (som också fanns utgiven under titeln Den första hustrun). Och vid sidan av den läser jag gärna om Resa i mörker från 1934, i original eller Britt Arenanders svenska översättning.
Självbiografin utges av Penguin under titeln Smile Please. An Unfinished Autobiography och publicerades första gången 1979, samma år som hon dog. Det är sannerligen märklig läsning eftersom man gång på gång tror sig läsa någon av böckerna jag nämner ovan. Inte minst Resa i mörker. Hon skriver också i det korta dagboksutdraget, att hon blev nyfiken på dagböckerna, och att de kom att bli "the foundation for Voyage in the Dark".
 |
| Foto: Astrid Nydahl |
”För vem bör man skriva mitt i det politiska slammer och skrikande som dövar öronen för blygsammare ljud” skrev Stefan Zweig i sin bok om Erasmus 1934.
Hans reaktion på nazisternas bokbål blev, i ett privat brev, att hävda att det var livsviktigt att
”vänta, vänta, vara tyst och återigen vara tyst… För min del skulle jag gärna avvarat sådan publicitet. Som du vet är jag en människa som värderar lugn och ro högre än allt annat.”
Zweig värderade banden mellan tystnad och idéer om inre frihet högt. Han skrev om sina älskade böcker att de var ”handfullar av tystnad som lindrar plåga och oro” – vilken man kan läsa i George Prochniks Stefan Zweig vid världens ände.
Vad lär vi av Zweig? Just denna epok tycks istället präglas av allt högre skrikande och hojtande - och krig.
När jag öppnade datorn i går blev jag chockad. Min gamle klasskamrat och barndomsvän från Lorensborg i Malmö, Per-Olov Lundgren, hade avlidit. Det är hans dotter Lisa Key som meddelar det på Facebook.
På bilden här nere ser vi honom hemma hos Claes och mig på Jöns Filsgatan, Gamla väster i Malmö, 1970 vid 17 års ålder. Han bodde själv med sin flickvän i lägenheten ovanpå vår. Claes, han och jag arbetade under en period som scenarbetare på Nya Teatern. Alla minnen sköljde över mig och jag hade plötsligt honom närvarande efter alla dessa år.
Så ser våra liv ut. Det fyller mig med sorg och uppgivenhet. Jag skriver Vila i frid, till vilken nytta då? Per-Olov är död. Hans två döttrar har förlorat sin pappa. Själv har han förlorat livet.
