Att uppstå från de döda

Foto: Astrid Nydahl

 

"Vi får inte glömma att filosofi är konsten att maskera sina plågor och sin oro." (E.M. Cioran: På förtvivlans krön, översättning av Dan Shafran och Åke Nylinder)

Att uppstå från de döda vore väl ett föga eftertraktansvärt öde. Som om det inte räckte att en gång bekanta sig med plågorna och oron. Jag inbillar mig att Cioran redan i unga år - På förtvivlans krön är skriven 1934 - såg igenom de filosofiska systemen, till vilka jag räknar kristendomen. De kan möjligen både maskera och lindra. De kan trösta och stärka. Men de är ytterst känsliga för skarpa blickar.

I ett Europa som inte bara är sekulariserat, utan framför allt nivellerat, kan det betyda mycket att föra traditioner vidare. Inte minst nu när ett förödande angreppskrig rasar i Europa. Den ryskortodoxa kyrkan står tragiskt nog vid Putins sida. Det är smärtsamt att se hur den underdånigt upprepar hans totalitära dröm om ett förintat Ukraina. Det är å andra sidan en tradition av det mer motbjudande slaget att kyrkoledare står på maktens sida. Nog minns vi Balkankrigen på 1990-talet då de ortodoxa prästerna var med på slagfältet för att välsigna de angripande serbiska militära styrkorna.

Anna Achmatova under terrorn

Anna Achtmatova 1889-1966

 

Jag återvänder till Lidia Tjukovskajas bok Anteckningar om Anna Achmatova (i översättning från ryskan av Ola Wallin):

"Terrorn som bokstavligt talat hade slukat hela kvarter i staden och bildligt talat alla våra medvetna och omedvetna tankar, terrorn som skrek ut sina klumpiga lögner från varenda tidningsspalt, från varenda radioapparat, krävde samtidigt av oss att vi inte skulle missbruka dess namn ens mellan fyra väggar, på tu man hand."

Och jag tänker på vad de totalitära systemen gör med människan - med individen! - och vad som förvandlar henne till den lydiga, den frivilligt lydiga, trots att det till en början tedde sig omöjligt. Men de var kanske inte lydiga i de verkliga terrorsystemen, Hitlers och Stalins? Det hävdar i alla fall Lidia Tjukovskaja:

"Vi var olydiga och nämnde den ständigt vid dess rätta namn, men det kändes hela tiden som om någon ständigt iakttog oss, eller rättare sagt avlyssnade oss. I tystnaden som terrorn omgav sig med ville den vara på en gång allsmäktig och icke-existerande; den ville inte tillåta att någons ord lockade ut den ur sin allsmäktiga icke-existens; den fanns runt hörnet, ett stenkast bort, och samtidigt var det som om den inte fanns där..."

Vilket är värst, vilken skadar individen mest, denna icke-existens eller den tydligt uttalade och konsekvent praktiserade terrorn i vardagen? Eller är de två en och samma sak?

Unikt minne - för mig i alla fall

 Den här lilla bilden har jag just hittat. Den är tagen alldeles i början av 1960-talet. Längs fram min bror Ingemar, i knäet på mormor min syster Birgitta. Jag framför dem. I knäet på mamma min syster Carina. Men sensationen för mig är att bredvid pappa står mormors (påstått?) amerikanska kusin! Eva från Milwaukee. Hennes ständiga prat om hur bra indianerna hade det i sina reservat gjorde pappa rasande. Han spelade i all hemlighet in hennes dumheter med en bandspelare gömd bakom soffan. Vilka minnen en liten bild kan väcka.

Vännen Arne Tegnér

 

Tillsammans med Astrids kollega Arne Tegnér (1953-2021).

Arne blev en av mina riktigt goda vänner.  

Arne var en vän i vått och torrt och jag vågar säga att vi tyckte mycket om varandra. Jag saknar Arne på ett sätt som är svårt att sätta ord på. Att han begravde min son Tobias betyder mycket. Astrid fick begrava Arne. Hans stol vid middagsbordet är skriande tom.  

Jag lärde känna honom för 30 år sedan, eftersom han var Astrids kollega i kyrkan och hennes mycket förtrogna vän. Vi satt på en bänk utanför församlingshemmet och rökte våra pipor. Astrid var "en av tre kvinnor jag älskar", sa han och jag saknade replik. Men det var henne jag väntade på den dagen. 

En broders och sons död

 

Min dotter Catarina sjunger vid min son Tobias begravning i Västra Vrams kyrka. Den var helt fullsatt. Många ville lämna en sista hälsning till honom.

I år skulle Tobias fylla 40 år. Han blev 28. Tinninglobsepilepsin gjorde slut på honom.  

***

10 oktober 2014, kväll. Vi satt som alltid en fredagskväll med det vin som fanns kvar i flaskan efter en sen middag. Vi skulle just titta på ett tv-program, klockan var mer än nio på kvällen, då det ringde i telefon. Astrid gick för att svara men hon kallade ganska snart på mig. Där hon stod i biblioteket och skulle räcka över luren till mig såg jag på hennes ansiktsuttryck att något allvarligt hänt. Jag tog emot luren och hörde Birgitta säga: ”Tobbe är inte med oss längre”, jag tror att det tog flera sekunder innan jag kom mig för att säga ”Inte med oss längre, hur menar du?” och jag, innan orden helt klingat av, förstod vad hon menade.

Tobias var just då på väg i begravningsbilen in till centralsjukhusets bårhus. Inom en timme kom min dotter Catarina åkande med en väninna, de körde oss in till bårhuset. Jag fällde inga tårar. Försökte rationalisera det jag fått veta. Catarina och hennes Jonas hjälpte mig in till Tobbe. Jag gick på kryckor efter en knäoperation bara en månad tidigare. Var rädd att jag skulle falla, men när jag kom fram och såg Tobbe verkade allt vara som vanligt. Han såg ut att sova. Med slutna ögon utstrålade han en stor frid. Jag kysste hans kinder, han hade den vanliga skäggstubben efter en lång dag på jobb, hans händer var smutsiga som alltid när han kom hem. Hans arbete med olika trädgårdsmaskiner och motorsågar fick honom att ta både gräsets grönska och jordens svärta med hem. Han luktade gott. Det första som fick mig att riktigt förstå var frånvaron av andedräkt. Hans vila var den eviga. Inga inandningar, inga utandningar. Han låg där så vackert att vi alla kunde ta farväl av honom, vuxna som barn.

 

Ny bok, ny läsning

 

Ikväll börjar jag läsa en ny bok. Landet bortom skogen. Det okända Transylvanien. Skriven av Ulf Irheden och Robin Gullbrandsson. Utgiven av förlaget Perenn i Hässleholm. Det är en tung bok med ett omfattande, vackert bildmaterial.

Det ska bli mycket spännande. Få böcker skrivna nu handlar om Rumänien.  

Malmö - ett minne blott?

 

Ju närmare slutet av livet jag kommer, desto viktigare blir Malmö. Nej, jag är där aldrig. Det är minnen av livets första tre årtionden som blir alltmer levande. Efter drygt fyrtio år här i norra Skåne kan en bild av det förflutna Malmö skaka mig starkt. Plötsligt står jag där vid spårvagnen igen - som om den ens funnes.

Läsandet

Antikvariat i Camden. Foto: T.N.

  

 

Kan man nöja sig med gratistidningar och det nätet erbjuder? Jag kan inhämta de senaste nyheterna på nätet, det är sant, och jag kan läsa mycket av intresse. Men den verkliga läsningen, den som bara består av läsaren och det lästa i en fåtölj eller liggande i en soffa, finns i litteraturen. Ingen datorskärm, ingen mobiltelefon som hinder i vägen.

Jag började läsa väldigt tidigt i livet (liksom sedan mina barn och barnbarn). Hade lyckan att ha en ödmjuk och kunnig vägledare in i litteraturen på Lorensborgs skolbibliotek.

När jag är psykiskt utmattad läser jag däremot väldigt lite. Då kan det räcka att komma in i ett spännande och svåröverskådligt antikvariat för att väcka läsandet till liv igen. Ett sådant besök skulle jag behöva denna vår. Jag kämpar med tre böcker, men det går extremt sakta. Det hjälper inte att de är skrivna av tre fantastiska författare, jag får kämpa för att tillgodogöra mig texterna. Men att läsandet är nödvändigt tvivlar jag aldrig på.

 

 

Anne-Marie Berglund 1952-2000

Foto: Hideo Matsumoto

 

"Flykten är ju vår enda kraft egentligen. Däri kan vi finna något av djup och centrum." 

 

Idag är det sex år sedan Anne-Marie dog. Jag saknar henne mycket. Jag saknar hennes brev. Men jag minns henne med värme och djup vänskap. Ett glas höjer jag för henne, som hon höjer det på Hideos bild. 

"Spill blod"

 

AP och Reuters meddelar:

 

“DUBAI, United Arab Emirates — Iranian state television aired a message Thursday from an ayatollah in Iran calling for the “shedding” of blood from Israelis and US President Donald Trump, as the Islamic Republic continued to threaten revenge and repercussions for the war being waged against it by the US and Israel.”

 

Detta är typiskt för krigets islamism: blodet betonas som faktor nummer ett. Blod ska fällas och spillas, och det är israelerna och Trump personligen som ska stå för det.

 

Ja, det är bara att betrakta krigets bilder för att man ska förstå blodsspillan. Men det här tv-budskap och ayatollans budskap är något annat. Det är ett språk och en vilja att specifikt fälla blod. Israelernas (han menar judarnas) och Trumps blod!

 

Godhetsindustrin

Foto: Astrid Nydahl 

 

De människor, som oupphörligt säger att de är beredda till varje offer och så vidare, de helgon som skockas till sitt offerskap och sin offerberedskap som svinen vid tråget och som finns i alla länder och världsdelar, de må ha alla möjliga och omöjliga namn, de må heta Albert Schweitzer eller Moder Teresa, de är mig djupt motbjudande. Ingenting annat har dessa människor i sinnet än att låta sig höljas i ärans lagrar och överhopas med ordnar på bekostnad av dem, som de sägs försörja så väl och som ropar efter dem med utsträckta hjälpsökande händer. (Thomas Bernhard, ur Betong, sv. övers. av Margaretha Holmqvist)

 

Godhetsindustrin kommer och går, men den finns hela tiden som en underström i allt vi företar oss. Sverige har sett den i hysterisk aktion de gångna åren. Denna industri talar mycket riktigt om offervilja, men den cementerar och konserverar förutsättningar för sin egen verksamhet. Ingen människa blir fri av allmosor. De sociala och politiska strukturer som möjliggör den yttersta nöden och det värsta lidandet kompromissar aldrig om förutsättningarna. Tvärtom ser den allmosorna och godheten som nödvändiga beståndsdelar av sitt skändliga system. En alleuropeisk godhetsindustri har inbäddat i sig också smulornas och lånens princip, som är ett socialt och politiskt fängelse. "Den fria marknaden" är en av tidens stora bedrägerier, eftersom den är allt annat än fri. Dess måltavla är folken som inhämtats till konsumismens tempel. Dess godhetsindustri är avsedd att döva samveten och möjliggöra en fortsatt exploatering av jordens resurser. Och den upphöjs och hyllas just för att den ser ut att göra gott.

 

 

Sjukdomar och mediciner

Behovet av mediciner kan variera. Och det gör det ju, utifrån pågående sjukdomar.

Efter hjärtstoppet 2023 fick jag utskrivet ett tiotal nya. Alla med effekten att jag gick upp groteskt mycket i vikt. Jag har förbannat detta, eftersom jag redan innan dess var överviktig.

Sjukdomar ökar behovet av mediciner, vilka i sin tur skapar nya tillstånd av kroppsdefekter. Jag förbannar men är i grunden hjälplös. 

 

 

Med Alma förr och nu

 

För många år sedan satt jag med Alma i Sätaröd. Det är mycket länge sedan bilden kom fram. 

Alma basar nu för serveringspersonalen på en av stans restauranger. Redan när hon var så här ung visste jag att det skulle bli något särskilt av henne. 

Opera i Bonn. Carmen i sportbil

 

Carmen. Urpremiär i Bonn på det 1965 öppnade Opernhaus/Theater Bonn, vid floden Rhens strand, alldeles i närheten av legendariska Kennedy-Brücke. Mitten av 1980-talet. Jag var så tacksam för biljetten som jag fått av en diplomat-dotter. Under flera av mina många reportageresor i Förbundsrepubliken under 1980-talet valde jag att befinna mig i Bonn nästan hela tiden.

 

Det var fullsatt. För mig, en mycket ovan opera-besökare, får det nog betraktas som en chock när Carmen kommer inkörande på scenen i en sportbil, vit och glänsande. Vad var detta? Först trodde jag att det var fel opera jag beskådade, men människorna runt mig verkade mycket belåtna med sin Carmen. Kanske var det ögonblicket då jag förstod att ”moderna” tolkningar kan se ut ungefär hur som helst.

 

Till saken hör att jag, tillsammans med några nära ungdomsvänner, var anställd som scenarbetare på Nya Teatern i Malmö, på den tiden plats för många framgångsrika operauppsättningar. Vi arbetade med Mozarts Così van Tutte, i regi av Josef Halfen. Premiären ägde rum den 16 januari 1971 (då jag var drygt 18 år ung). 

På samma teater satte man upp också andra opera-verk av Mozart, samt t.ex. Tolvskillingsoperan av Brecht/Weill, och verk som Rossinis Askungen och Barberaren i Sevilla.

 

Utan att ha arbetat bakom scenen i alla dessa verk, vågar jag ändå påstå att jag fick inblick i hur man i vänsterns 1970-tal hanterade klassikerna. Regissören Urban Lindh var dessutom en personlig vän och aktivist. Han satte bland annat upp Det blåser på månen av Eric Linklater.

 

Under åren som gått har jag njutit opera på dvd, och särskilt då med de stora, samtida sångarna och sångerskorna, som mezzosopranen Cecilia Bartoli och tenoren Placido Domingo, och bland de i dag, sorgligt nog mindre kända, som Dietrich Fischer-Dieskau, Gundula Janowitz, Victoria de los Ángeles, Kiri Te Kanawa och Elisabeth Schwarzkopf för att nu bara nämna några av dem . Det jag haft svårt för – alltid och inte bara nu – är operaartister som tatuerar och målar sönder sig själva för att attrahera en ung publik, vilken redan är fångad i genusträskets alla svarta regnbågar. Vi har några sådana i Sverige, och jag avstår från att ens nämna deras namn.

 

Operan finns i mitt liv. Men jag är mycket kräsen och mitt urval är alltså begränsat.