Lorensborg under uppbyggnad. Malmö 1950-tal.

 

Det första minnet därifrån är ett besök innan det var dags att flytta in.

Lorensborg var lera och byggarbetsplats. Och det märkliga med huset vi skulle bo i var att det var tomt upp till andra våningen, ett märkligt tomrum där garagen skulle vara. 

Jag frågade pappa om hur vi skulle komma upp i lägenheten, men minns inte huruvida han berättade att det skulle finnas en entré i bottenplanet och trappor upp. 

Jämfört med Rasmusgatan var det under alla omständigheter ett mycket märkligt område vi skulle flytta till.

*

”Barndomen, en skola i självförakt och otrygghet” säger Joseph Brodsky i sin bok Vattenspegel. Jag hajade till direkt när jag läste den meningen och ville båda bekräfta och säga emot den. I en mening kan den nämligen fungera självbekräftande, som ett slags ursäkt för senare tillkortakommanden. Hur ofta har vi inte mött den kriminella människans utsaga ”Jag hade en olycklig barndom”? Om man använder barndomen som ett alibi för sitt vuxna beteende slipper man alldeles för lätt undan. Barndomen är aldrig ett alibi, i bästa fall är barndomsminnena en förklaring eller en pusselbit till en förklaring. Otryggheten kanske är existentiell, ingen har fötts till världen av egen vilja. Barndomsåren blir, vid sidan av allt annat, också den tid det tar att antingen godta livet som ett faktum eller att förneka och förskjuta det. Hur många tonårssjälvmord har en bakgrund i en vägran att godta livet eller ens vara förmögen att leva det? Det finns inga svar, ändå har jag tänkt tanken många gånger.  

 

Otto Ohms bild av Nobelvägen i Malmö. I tredje huset på vänster sida bodde mormor Sabina. Det var som hemma för mig. Ofta.

Avskuren från kretsen. Inte bara de döda är borta. Nu också de ännu levande som funnit mig ovärdig.

 

Wendell Berry är död. Hans närvaro i mitt liv var stor och betydande.

 

Det finns landskap och öar av frånvaro. Att sörja dem är meningslöst. Istället vårda minnen och böcker. Läsa, begrunda, förnuftigt sammanfatta. Paul Auster, Lars Vilks, Anne-Marie Berglund, Arne Tegnér, Kristian Lundberg, Anna Wahlgren, Sara Danius. Tobias Löv Nydahl, min yngste.

 

”Dina nakna fötter mot det kalla golvet när du kliver ur sängen och går fram till fönstret. Du är sextiofyra år gammal. Där ute är luften grå, nästan vit, och ingen sol syns till. Du frågar dig: Hur många morgnar återstår? En dörr har stängts. En annan dörr har öppnats. Du har inträtt i ditt livs vinter.” (Paul Auster i Vinterdagbok)

 

Tio år äldre är jag nu fundersam. Varför skulle jag hålla fast i detta smutsiga liv? Har jag inte redan fått en överdos? Den andra dörren öppnades för mycket länge sedan.

 

Det är också så tyst i mitt liv nu. Jag har försökt ha sällskap med Bill Evans och andra milda jazzpianister. Nej, inte alls, jag tvingades stänga. Lyssnar hellre till regndropparna. 

Telefonbild 8:43 måndag

Vardag igen.

Måndag morgon. 

Talat med nya biståndshandläggaren Linnéa. Ska ändra mina hemtjänstbesök till dagtid. 

Tacksam att de finns, men jag ska helst inte ha somnat för natten när de kommer.

Astrid, Mikael och Hjalmar har hjälpt mig mycket i helgen. Nu har jag gardiner för alla fönstren. Kaffe, matvaror och annat.

På tisdag ska jag duschas. Hoppas få hjälp av någon som hört talas om att vi människor har fötter. 

På onsdag går färden - Serviceresa med Astrid - till Ortopeden på Hässleholms sjukhus.

Så mycket spännande som händer i livet! 

 

Storforsen. Foto: A.N.

 

Hur ska en människa orka stå rak när allt pekar på att hon kommer att falla? Tagore menar att vi förr eller senare krossas av ”maktens hjul”, och jag tror att vi numera måste göra ett förtydligande. Maktens hjul är en samling nedbrytande effekter av fattade beslut. Besluten kommer inte bara från regering och riksdag utan också från lokala nivåer. Dessa "hjul" är också vanmaktens.

Det som bryter sönder det svenska samhället visar sig i allt fler sektorer. Språket faller ner i obegripliga fragment. Skolorna anpassas till en fördumningsstandard som myndigheter beslutar om. Biblioteken är sedan länge tillhåll för den värsta pöbeln. Antalet våldgäster som möter oss varhelst vi befinner oss, är inte bara oroväckande framtidstecken utan också, i allra högsta grad, uttryck för det som sker i nuet. 

Våldtäkterna, enskilt och i grupp, liksom personrånen och ”galleriaterrorn” i form av helt öppna stöldräder i butikerna, inslagna butiksrutor, vapenvåld och sprängladdningar, kvälls- och nattbuskörningar i stadskärnorna som maktuppvisningar från unga aggressiva män, sådant och mer därtill präglar min verklighet. Andras med. Och ändå blir människor förvånade att SD växer! Vari består förvåningen om inte i dåliga kunskaper om hur det ser ut i landet.

Ska vi låta oss krossas av vanmaktens hjul? Har vi något alls att skydda oss med? Vi har ju inte ens en regering (kanske ändå bäst så).

 

 

Det är ett privilegium att få läsa en ny bok av Anders Björnsson. Det gör jag nu, sakta, sida för sida, avsnitt för avsnitt. Ämnena är högintressanta, hans språk av sällsynt vackert och av alltid träffande slag.

Återkommer med recension. 

 

Pappa Gösta vid en del av sitt viktigaste livsverk, skapat utifrån tiden i Dubrovnik. Den hängande mannen är tidningsförsäljaren Mateo som pappa lärde känna. Han tecknade, målade och skulpterade honom, år efter år. Det blev en besatthet. Den kom att präglad mig och resten av familjen också.

 Foto: Astrid Nydahl

”Det är ett tragiskt drag i all mänsklig levnad att det dyrbaraste vi äga blir medvetet först när vi förstå att vi kunna mista det. Det är som med hälsan: den veta vi först av när sjukdomen hotar. Vi veta inte vad frihet är förrän man söker slå den i bojor. Inte vad rädd och lagbunden ordning är förrän våldets råa häl hotar att krossa den. Därför visste vi ej heller vad det innebär att höra till Norden förrän vi märkte att vi kunde förlora vad vi ägde.” (Hans Ruin, ur Höst över Finland, i Ett land stiger fram, 1941)

Vad är innebörden av att förlora friheten? Är det bara om jag slås i bojor och låses in som jag förlorar den?

Den existentiella innebörden av förlusten är den viktigaste. Därmed har jag också sagt att jag kan vara till synes fri men ändå ha förlorat friheten.

 

 

Rizah Sheqiris verk Ljusets spindel publicerades på albanska 1991 i Pristhina. Den är en spegelbild av den svåra situation som rådde där och då. Själv född 1961 kunde han som vuxen man under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet se och erfara vad livet under ockupation innebär. Förnekade grundläggande rättigheter, inklusive det egna språket och den egna kulturen, tvingades albanerna leva under ett serbiskt förtryck, också ibland rent fysiskt underjordiskt, som åt sig in på livets alla områden och gjorde albanernas vardagar till en lång kedja av helveten.

När Sheqiri diktar gör han det som den moderna poet han är. Det finns alltid en stark jag-röst i dikterna. Han försöker inte finna det allmängiltiga på annat sätt än utifrån det personliga. Men privat i meningen begränsad blir han aldrig.

Under de svåraste åren med Belgrads politikerklass som förtryckare var jag själv mycket aktiv i solidaritetsarbetet från svensk horisont. Vi ordnade protestmöten på torgen i Malmö. Men inte minst handlade det om att skriva upplysande debattartiklar i pressen. Själv publicerade jag det mesta jag skrev om Kosova i Sydsvenskan och Kvällsposten. Det var i ordets rätta mening texter som ville klargöra de grundläggande omständigheterna. Att då säga att albaner våldtogs, torterades, dödades på gator och i häkten väckte förvåning. Kunde det stå så illa till i det forna Jugoslavien? Det skulle bli värre. Det skulle bli ett lidande och en död på slagfälten. Idag vet vi besked om hur omfattande detta förtryck var.

Sheqiri skriver:

”Var gång jag ser mig om i världen

följer mig min pappas ord på färden:

Min son, se upp att du inte blir besviken

för horor finns det gott om i politiken!

En elak hund går med vargen i lag

Och räven smyger kring -

​denna onda tid, denna onda dag. 

Sök dig ett läge där du uthärdar stormen.”

Kanske kan man säga att exilen är detta läge. Sin diktsamling Sorgesånger (på svenska 2008) kallar han ”En diktbukett från ett hjärta i exil”. När Sheqiri skrev dikterna i den här boken var det fortfarande från den konkreta situationen i Kosova. Han tog med sig den erfarenheten. Rent språkligt är hans språk i denna bok mer direkt, ibland talspråkspräglat av både sorg och vrede.

I dikten Ballad skriver han:

”Jag dör och föds på nytt – från den stolte Nositi

höga ek goda äpple första blomma”

Översättaren Ullmar Qvick kommenterar:

”En metafor som har används även av den store albanska poeten Lasgush Poradeciu i dikten Vdekja e Nositit – Nositis död - där Nositi dör för att hans ungar ska klara sig och leva vidare i framtiden”

Det fascinerande här är hur pendeln mellan liv och död också blir en bild av hur albanen – hemma eller i exil – föds på nytt för att föra släkten vidare och säkra en unik kultur och ett unikt språk för framtiden. När jag bläddrar i dokument här hemma och ser alla offer som på bilderna ligger döda i väntan på begravningen tänker jag att de, lika lite som Europas judar, ska bli den förhärskande bilden av nederlag. Däremot är de offer, och det de offrat är det yttersta. De saknar skuld. De har inte valt denna död, den har påtvingats dem av härskarna.

Den personliga erfarenheten av detta förtryck återkommer ofta i Sheqiris diktning:

”På min troskyldiga varelse

bildar djävlarna en mosaik av våld

jag är stark för jag har rätt

oböjlig inför varje storm”

De är verkligen inte vem som helst. De är, med poetens ord, ”djävlarna”, och ändå kan den utsatte känna en förvissning om överlevnad av det mycket enkla skälet att han ”har rätt”. Är det inte just så, också i de mest förtvivlade stunder, som den förtryckte överlever och så småningom besegrar sin djävul? Sheqiri förklarar själv en del med raderna:

”Som stor artist i denna onda tid

utövar jag den svåraste konsten – tålamodets.”

Den som saknar tålamod blir i värsta fall blott en självmordsbombare. Till vilken nytta? Den väg som kosova-albanernas sentida ledare Ibrahim Rugova (1944- 2006) valde, den fredliga och tålmodiga, skulle visa sig vara den bästa. Men också han hade fiender, förstås, och det var inte minst kring frågan om civilmotstånd eller gerillakrig man kom i motsatsställning. Rugovas betydelse kan ändå aldrig underskattas. Några självmordsbombare såg vi inte till när tiden för slutstriden var inne. Priset blev ändå mycket högt.

Alldeles mot slutet av sin bok skriver Rizah Sheqiri en dikt från Prishtina den 17 maj 1990, Den hårda vinterns slut, som kan symbolisera det trots och det hopp som ska teckna också Kosovas folk, där framtiden står skriven i ljusa färger, utan att några illusioner eller självbedrägerier står i vägen för fakta och realiteter:

“Kosovas duvor begär i all sin mildhet

Att människorna bygger broar av kärlek

Med V-tecken för bröd och arbete, fred och frihet

Duvornas V-tecken tränger genom molnen;

De vill kyssa himlens blå,

De vill möta solens strålar likaså...

V-tecknet får det ondas grundmurar att skaka

I hjärtat broderas med frihetens strålar tecknet V

Det visar slut på den hårda vintern även i Kosova”

***

Ovanstående text är delvis mitt förord till Ljusets spindel/T.N. 

Rizah Sheqiri, född 12 januari 1961, är en svensk-albansk författare. Sheqiri föddes i Kosovo och har studerat litteratur och språkvetenskap vid Prishtinas universitet. Innan han invandrade till Sverige arbetade han på "Radio Prishtina" i sju år. I Sverige verkar han som författare och är sedan 1994 medlem i Svenska Författarförbundet och Sveriges Internationella Författarförening. Rizah Sheqiri är också vice ordförande för Blekinge Skrivarklubb, lektör vid BTJ i Lund, översättare och modersmålslärare. 

Rizah Sheqiri skriver poesi och prosa för barn, ungdomar och vuxna. Han har hittills publicerat ett fyrtiotal böcker som också översatts till andra språk (bl.a. tyska, rumänska och engelska).

 

Det kommer och går. Säkerhetslås installerat. Säkerhet? Borde byta namn. Är till för att jag ska kunna anropa hjälp. Det gjorde jag för två månader sedan och blev hämtad av ambulans till CSK då njurarna havererat.

 

Idag ser jag suddigt.

Heldygnsflytten har tagit ut sin rätt.

 

I köket luktar det illa. Möbelilla.

 

I mitt enda stora rum - det är en etta jag bosatt mig i - strömmar tidig höstluft in genom den öppna balkongdörren.

 

På P2 tog de till det sämsta av vårt klassiska arv - Britten! - och tvingade mig att stänga ljudet.

 

Vad ska ske framöver?

 

Morgon första dagen.

Bill Evans spelade på en dvd igår kväll.

Klangen kvar i rummet.

Idag kommer Tekniska gruppen och monterar larm.

Kaffet drucket.

 

Kväll i nya hemmet. De ökenfärgade gardinerna släpper in lite av mörkret, regnet vräker ner.

 

Sedan sex i morse har det pågått. Astrids syster packade upp alla boklådorna och satte böckerna i hyllorna. Nu väntar fina dagar för mig med sortering.

 

Här är förbluffande tyst. I huset mitt emot ser jag mest unga människor. Här har jag både unga och äldre grannar.

 

Listan på sådant som behöver handlas hem växer.

 

Om Hemtjänsten hörs av imorgon kommer saker att klarna.

En dag att drömma om. Foto: Astrid Nydahl

 

FRI IDAG. Från och med 1 september:

 

Frånskild, ensamboende

Du har blivit folkbokförd enligt din flyttanmälan

Namn Bo Henry Thomas Nydahl

Folkbokföringsdatum 2026-09-01

 

Ny adress Kvarngatan 8 C LGH 1103

290 51 Kristianstad

 

Län Skåne

Kommun Kristianstad

Fastighet Brottaren 1

Wendell Berry (1934-2026) avled igår

 

Per Helge stod för urval och översättning. Mikael Nydahl gav ut den.

Wendell Berry (1934-2026) avled igår. Hans livsgärning går inte ens att sammanfatta i min situation.  Googla och du ska finna en hel värld.

Här finns katalogen med en del av hans livsverk. 

 

 

Ann Christine Eek: Albanian village life. Isniq – Kosovo 1976 (TIRA BOOKS, Sverige, 272 sidor i formatet 26 x 23 cm)

Bild ur boken

 

Man kan säga att Albanian village life. Isniq – Kosovo av Ann Christine Eek i första hand är en unik fotobok om vardags- och högtidsliv i ett mycket fattigt samhälle väster om huvudstaden Prishtina. Året är 1976, Kosovo är alltjämt en del av Jugoslavien och inte minst det serbiska herradömet i det geografiska hörn som 1974 fått status som autonom provins (ett beslut som under Miloševićs tid vid makten 1989 revs upp och ledde till outhärdliga förhållanden för den albanska befolkningen).

 

Men det är en bok som är så mycket mer. Den har en mycket tragisk bakgrund i mordet på Eeks kollega, socialantropologen Berit Backer, som 1993 mördades i sitt norska hem av en mentalt störd alban. 

Eek och Backer hade planer på ett samarbete med föreliggande bok, eftersom Backer avlagt sin masterexamen 1979 vid Oslo universitet med avhandlingen Behind Stone Walls: Changing Household Organization Among the Albanians of Kosovo.

 

De två hade mötts i Albanien 1975. I det albanska fanns en kunskap och ett intresse de delade. Tillsammans levde de under sju veckor  i det lilla samhället Isniq. Projektet var unikt, både för att de fått tillträde till Isniq, och för att män och kvinnor i detta strängt traditionella samhälle släppte dem inpå livet.

 

Bild ur boken

Boken dokumenterar mänskligt liv från vaggan till graven. De skildras som äkta makar, som föräldrar, som gamla. De skildras vid bröllop med samma självklarhet som på fälten där de arbetar. I hemmen släpps kameran in. Den verkar inte genera, förmodligen för att de avporträtterade människorna fått förtroende för fotografen. 

 

Det finns familje- och släktberättelser som utgör ett nav för berättelsen. Eek är ytterst noggrann med detaljerna, vilket också ger hennes text styrkan som uppstår när man är mycket seriös och väl dokumenterad. Ändå är det de svart-vita fotografierna som talar starkast till mig. De äger en stram saklighet men befinner sig också nära de enskilda individerna, som aldrig poserar men befinner sig i livets egen rörelse. En leende kvinna som sitter på huk, tvättande utomhus. Allvarliga kvinnor som leder en medsyster till det stundande bröllopet. Sörjande män som samtalar i grupp efter en begravning. En man som lastar av de tunga säckarna från vagnen hans hästar dragit, också han leende.

 

Denna pendel mellan vardag och högtid är mycket gripande. Inget av det livet bär på tycks saknas, berättelsen är närvarande hela tiden.

 

Bild ur boken

Närvarande är den också i skildringen av den könsåtskillnad som sedan urminnes tider präglat denna lantliga miljö. I det fjärde kapitlet, Behind the stone walls – women´s world, får vi i bild och ord berättelsen om hur stenhusen med sina höga stenmurar skyddade kvinnorna från insyn, men också hindrade dem att frestas av omvärldens miljöer. 

 

Här ser vi ett litet samhälle på Balkan – en beståndsdel i det av Tito styrda rike som sades vara ”socialistiskt” och baserat på ett slags självförvaltning. Det är en avgrund mellan 1970-talets jugoslaviska retorik och den verklighet människorna i Kosovo levde i. Fattigdomens alla tecken visas på bilderna, men den till trots ser vi människor som utstrålar såväl livsglädje som stolthet.

 

Det senare känner jag igen från mina fyra resor – varav en längre som tog mig till landets mer isolerade trakter - i Albanien vid samma tid. Enver Hoxhas regim befann sig i konstant politisk polemik mot Titos. Albanien var också mycket fattigt, det såg vi inte minst på landsbygden, men livsglädje och stolthet verkade vara självklara yttringar. Frågor som ”Vad tycker du om vårt land?” kunde man få över en kopp kaffe, och det uppfattade jag aldrig som tillrättalagda regimröster.

 

Bild ur boken

När situationen i Kosovo förvärrades och landet gick mot brutal konfrontation, etnisk rensning och slutligen krig hade det redan uppstått en hotfull stämning som Eek skildrar mycket starkt. 

 

Vi kan konstatera att Miloševićs sedan länge är död. Kosovo fick bli självständigt men är alltjämt starkt beroende av omvärldens stöd.

 

Bilderna ur boken publiceras här med Ann Christine Eeks tillstånd.

Artikeln är en repris.