Påskafton 2026

Foto: Astrid Nydahl

 

En av texterna man läser i kyrkan är denna:

 

"Jag vet att min befriare lever och till sist skall träda fram på jorden. [---] Här, med min kropp, vill jag skåda Gud, ja, honom vill jag skåda, jag vill se honom med egna ögon, inte som en främling. Jag förtärs av längtan." Job kapitel 19, vers 25 – 27

 

En sådan text kräver ju att man själv kan omfattas av tron på en "befriare" och Gud. Om man inte kan det då? Vad är det då man kan läsa en påskafton? Man kan förstås sitta hummande av respekt för traditionen. Det har jag gjort många gånger. Och vi hade väsentliga delar av denna tradition i begravningsgudtjänsten för Tobbe.

 

Men jag väljer ändå, av respekt för min egen moral och min egen världsbild att läsa ur René Chars Till frid i kramp (översättning av Roger Fjellström):

 

                                                                      

"Efter den yttersta förvrängningen har vi anlänt till kunskapens krön. Nu kommer den stora farans ögonblick: extasen inför tomheten, den nya extasen inför den friska tomheten."

 

"Natten skingrar dumheten från vårt mänskliga förflutna, böjer sinnet inför nuet, för in oavgjordhet i vår framtid."

 

"Eftersom jag varken har makt eller hopp om att återkalla andan som dör, giv, o liv som skriver mig och som jag omskriver, makten att sprida denna febriga gödsel, dikterna hopade på sin kärra av tystnad, innan de förgår."

 

Om man hellre går till den handgripliga prosan kan man med fördel läsa Ernst Jüngers Skogsvandringen, den som han sagt

 

"var resultatet av förvisning; därigenom förkunnade en man viljan att klara sig på egen hand (...) Förvisningen föregicks för det mesta av ett dråp, medan den idag drabbar människan likt ett rouletthjuls snurrande. Ingen vet om han inte redan imorgon kommer att tillhöra en grupp som inte omfattas av lagen. Bekvämlighetens fernissa flagnar från det civiliserade livet när de komfortabla kulisserna bleknar och förvandlas till förintelsesymboler."

 

Långfredag med Bach

 

Jag ska klara långfredagen. Det har jag gjort förut.

Det blir Bach som får bära mig musikaliskt. Någon kyrka klarar jag inte av. Men den musik Bach skapade är större än både vi människor och den avskyvärda tid vi skapat eller tvingats leva i. Krigsherrarnas tid.

Bach. Långfredag.

Texterna, resorna. En fullbordan

Tidskrift jag medverkat i. Läsbar om du klickar

 

Det var likadant, oavsett plats. Hemma vid skrivmaskinen eller datorn. På resa med block och penna. Skriften följde mig och jag följde skriften. Det blev fler än femtio egna bokverk och medverkan i antologier och annat i tryck. Men det är slut nu. Definitivt slut. Nu återstår ställningstaganden till medicinska och kirurgiska erbjudanden jag får. Det är långt ifrån självklart att jag tackar ja till allt.

Antikvariat i Camden Foto: Astrid Nydahl

Onsdagsmiraklet

 Efter dagens lunch ville jag gå en liten promenad med Astrids stöd. Det visade sig bli årets vackraste. Sol, värme och stillhet. Jag närmar mig påskhelgen i den känslan.

Minne av Black Country

 

Bussbyte i Stourbridge. Man var mycket yngre. Nästan fri från sjukdomar. Det skulle bli en bok om Black Country. Den var klar för läsning, året var 2012.

Det var ett England jag tyckte mycket om. Men jag kommer aldrig dit mer.

Aldrig mer. Det är som Paul McCartney sjunger i sin nya sång The Days We Left Behind som kommer att vara med på albumet i maj, The Boys of Dungeon Lane;  

"Nothing can reclaim/ The days we left behind"

Ingenting, absolut ingenting. 

 

Den färdiga boken, 2013. Glasblåsaren står på busstationen i Stourbridge, West Midlands. Foto: Astrid Nydahl

 

 

Slutord om Montaigne: "Vi äter och dricker..."

 

"Vi äter och dricker som djuren, men det är ju inte några handlingar som hindrar själsverksamhet. Med själsverksamhet bevarar vi vårt övertag över djuren; erotiken, däremot, tvingar alla andra tankar under oket; med sin tyranniska auktoritet brutaliserar och förfäar den all teologi och filosofi som finns hos Platon, och ändå beklagar han sig inte. På alla andra områden kan man bevara en viss anständighet, alla andra verksamheter lyder under hedersregler, men erotiken kan man inte tänka sig annat än skamlös eller löjlig. Försök, så får du se om det går att hitta något klokt och omdömesgillt sätt att göra det! (...) Nog är vi ena riktiga djur när vi kallar den handling som sätter oss till världen för djurisk?" (Montaigne, bok tre, kapitel 5, övers. av Jan Stolpe).

 

Ja, vi äter och dricker. Vi utövar olika former av själsverksamhet. Vi älskar och förökar oss. Vi gjorde det en gång i tiden, skamlöst inte minst, men andra har tagit vid och fortsätter.

 

Utan maten, drycken, litteraturen och kulturen överlever jag inte. Den yttersta glädjen är att se alla de barn som mina egna barn skaffat. Se deras ögon spegla kedjan som förbinder det förflutna med framtiden. Ja, i sådant finns kärleken. Och i den övergår nattens läsning i dagens. 

 

Utan Montaigne vore livet väldigt tomt och bedrövligt. Med Montaigne tar jag några steg i taget. Men väldigt få steg sammantaget. 

 

I have my books

 

  

 

"I have my books

And my poetry to protect me;

I am shielded in my armor"

 

I am a rock, Simon & Garfunkel

"I have my books

And my poetry to protect me;

I am shielded in my armor"

 

I am a rock, Simon & Garfunkel

 

 

Montaigne om "kändisskapet"

"När vi sprider ut vårt namn och sår det i många munnar säger vi att vi skapat oss ett stort namn. Vi vill att det ska falla i god jord och gagnas när det växer; detta är det mest ursäktliga i en sådan föresats. Men när denna sjuka går till ytterlighet leder den till att många försöker bli omtalade med vilka metoder som helst." (Montaigne: Essayer, bok 2, kapitel 16 i översättning av Jan Stolpe).

 

Nå, fundera nu på det faktum att Montaigne skrev detta på 1500-talet. Jag tänker först att det säger något om hur den postmoderna mediala kulturen fungerar och att det är ett mycket gammalt fenomen som speglas också i vår tid och vår livsstil. Vi är stora missbrukare av ordet och begreppet "kändisar" - unga människor vill numera bli kända, men de vet inte för vad, bara att de vill bli kända. TV-soffan skapade kändis-inflation. Den digitala världen har dessutom gjort kändisen till vardagsvara. Han eller hon kan skapas på fem sekunder och dumpas lika fort. Kändisskapet har ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Det är en konsumtionsform som ger och tar, och vars pris ingen ifrågasätter förrän det är för sent. I postmodernismens diken ligger de forna kändisarna och förblöder. Deras sista stund på jorden är sedan länge förbi och nya, lika utbytbara, kändisar har tagit deras platser. 1500-tal? Nej, 2000-tal!

 

"Att vara känd tycks på något sätt vara att ha sitt liv och sin fortlevnad i andras förvar", 

 

säger Montaigne och fortsätter sedan resonemanget utifrån sitt eget liv, och så anför han Vergilius Eneiden:

 

"Knappt en tynande fläkt av ryktet är allt vad som oss når."

 

Montaigne sätter Vergilius i rätt perspektiv när han påpekar att

 

"det är mycket nog om man om hundra år kommer ihåg litet vagt att det pågick ett inbördeskrig i Frankrike i vår tid."

 

Om hundra år, vad är då vinnaren av Idol, den lokala dansbandskungen, lillprinsen eller installationskonstnären? Om femtio år? Om fem?

Bästa söndagen

 

Astrid gjorde söndagen till min bästa dag på mycket länge.

Vi skulle göra en provpromenad utmed huset där vi bor. Det gjorde ont, men det gick. Vi gick ända fram till det vackra huset bredvid vårt. 

Huset har en liten viloplats strax intill busshållplatsen. Där finns en plakett som berättar att den heter Anna Lundqvist Plats, Kristianstads första kvinna i stadsfullmäktige. Inte nog med det, alla husen, som det rosa här, är byggda på hennes initiativ. Anna Lundqvist var dotter till färgerifabrikör S. Lundqvist, som var vice ordförande i stadsfullmäktige i Kristianstad. Hon var medlem i Kristianstads skolråd och Kristianstads fattigvårdsstyrelse.  

Nå, där satt jag en bra stund, njöt av söndagens stillhet och återvände sedan sakta hem.

Söndagsmiddagen var rökt lax och en potatismos som Astrid gjort, med inslag av olika sorters lök. Som om vi kommit till en fest, men allt utspelades i vårt eget kök. 

Douglas Murray: Om demokratier och dödskulter. Israel, Hamas och västvärldens framtid (översättning av Dan Korn, Nopolar Publishing)

 

Douglas Murray (hemsida här) kan som ingen annan ta sig an samtidens avgörande konfliktämnen. Nu har det skett igen. Han har med sin nya bok skrivit en framstående analys av islamisternas skändliga massakrer i södra Israel, då Hamas trängde igenom gränsen och tidigt på morgonen den 7 oktober 2023 angrep kibbutzerna och den stora musikfestivalen Nova i öknen.

 

En av de nerbrända kibbutzerna

De  tungt beväpnade Hamas-terroristerna gick från hus till hus, dödade de flesta och satte sedan eld på alla husen. Om någon överlevt brändes de medan de fortfarande levde. De unga, dansande människorna våldtogs och misshandlades innan de dödades. Många bands och slängdes på lastbilar som förde dem till Gaza som gisslan.

Han går själv från plats till plats för att kunna berätta om skeendet. I texten är han verkligen fysiskt närvarande. Han samtalar med offrens familjer och anhöriga. Han ger dem röst och gör islamismens grymhet verklig. Men som läsare ter sig denna samtidens nazi-rörelse obegriplig i den meningen att ingen, varken i den palestinska världen eller i de omgivande kulturerna, tycks förstå den djupaste innebörden av Hamas-islamismen.

 

Vilken annan rörelse som har tortyr, våldtäkt, massmord och bränning på sitt program skulle slippa så billigt undan? Murray lyckas gestalta de allra värsta sidorna av Hamas islamism. De är så hemska att man inte kan skriva om dem själv. Att läsa hans bok är som att besöka helvetet. Ändå har denna rörelse så många sympatisörer utanför Gaza, och det är som om det stora hatet mot Israel - grundat i urgammalt judehat och antisemitism- kan ge stjärnglans åt en av vår tids allra värsta rörelser. 

 

Sörjande efter massmorden och gisslantagandet vid musikfestivalen Nova. Man minns offren som individer.

Murray förnyar den ytterst bekymrande frågan om var det israeliska försvaret befann sig. Varför kom ingen till hjälp för alla de arma människorna som drabbades? Inga gränssoldater, inga poliser. De var helt ensamma när Hamas slog till. Murray får mig att förstå det avskyvärda utifrån den aspekten.

 

Jag vill avslutningsvis citera förlagets ord om honom:

 

”Douglas Murray är brittisk författare, skribent och politisk kommentator, känd för sin eleganta stil, skarpa analys och ovilja att vika undan för obekväma sanningar. Han är grundande redaktör på The Spectator och har skrivit flera bästsäljande böcker, däribland Europas märkliga död och Kriget mot Väst. Hans texter och framträdanden har gjort honom till en av samtidens mest inflytelserika – och mest omdebatterade – röster i frågor om identitet, migration, kultur och yttrandefrihet.”

 

I tredje bokens nionde kapitel av Essayer

 

I tredje bokens nionde kapitel av Essayer (i svensk översättning av Jan Stolpe) skriver Montaigne:

 

"Det är de minsta och svagaste förtretligheterna som sticker mest. Och på samma sätt som små bokstäver tröttar ögonen mest är det småsaker som sticker oss mest:en svärm av små plågor skadar oss mer än en enda våldsam, hur stor den än är (...) Jag är inte filosof. Olyckorna drabbar mig efter sin tyngd, och formen väger ofta lika tungt som materien, ofta mer (...) Livet är en ömtålig sak, lätt att bringa i olag."

 

Så tröstar jag mig denna söndag att det jag själv erfar är något djupt mänskligt och att människor som levat hundratals år före oss också fått erfara dem. Det handlar inte bara om de fysiska plågorna. Det handlar numera också i hög grad om hur man kan uthärda den postmoderna, digitala kulturen och dess tusentals "små plågor" och förtretligheter. Ett sätt att uthärda är att studera denna samtid i akt och mening att med ord blottlägga och förgöra dess mest omänskliga sidor. Är det ens möjligt?

En sommar med Montaigne av Antoine Compagnon (Atlantis, översättning av Jan Stolpe)

 

Det finns flera årstider då Montaignes essäer skänker frid och vila. De skänker också glädje och inspiration. Det finns vintrar och somrar med Montaigne. Och just en sommar tillbringar litteraturforskaren och professorn Antoine Compagnon med honom. Compagnon är verksam vid Collège de France i Paris och vid Colombia University i New York, Proustforskare och har tidigare utgivit två böcker om Montaigne.

 

Det mycket speciella med denna lilla bok, som nu utkommer i den minst sagt skicklige och erfarne Montaigne-översättaren Jan Stolpes svenska språkdräkt, är dess tillkomsthistoria. Compagnon berättar i förordet:

”När Philippe Val bad mig tala om Montaignes Essäer i radiokanalen France Inter under sommaren, några minuter varje vardag, föreföll mig tanken ytterst bisarr, och utmaningen så djärv att jag inte vågade dra mig undan.”

 

Redan där, på första sidan av förordet, använder sig Compagnon av ett av de tydligaste kännetecknen i Montaignes egen stil. Han formulerar det motsägelsefulla; tanken är ”ytterst bisarr”, och eftersom den är det så vågar han inte dra sig undan!

 

Man får och kan ju inte reducera Montaigne till utdrag, det hade, säger Compagnon gått ”rakt emot allt jag hade lärt mig”. Montaigne ska man inte ”klippa sönder” eller servera ”i bitar”. Nå, sina egna motargument lägger han åt sidan och tar sig an uppdraget. Och han gör det som Montaigne själv skriver; fragmentariskt, slumpmässigt, allt detta gör han ”utan ordning och utan uppsåt”. Låt mig intyga att det är ett charmerande och mycket inspirerande sätt att skriva på. 

Compagnon öppnar dörren till många olika rum i Montaignes litterära bygge. Han vandrar in och sedan ut för att ångra sig och sedan gå in igen. Han närläser, kommenterar, viker ut i små skildringar av Montaignes samtid, ibland i konkreta händelser, personer, platser. Han får läsaren att ytterst tydligt se hans samtid och de samhälleliga villkoren för hans liv. Det är krig medan han skriver! Han anstränger sig att ändå skapa fred kring sig själv. Han vet att det är en farlig tid. Han vet men insisterar på sin rätt att själv avstå från inbördeskrigets fasansfulla mekanismer.

Han säger att Montaignes syfte alltid är att bekänna en ödmjukhet, hans syfte är ”lågt, blygsamt” och det är ingen tillfällighet att han som sitt motto valt orden ”Vad vet jag?” och som emblem en våg. 

 

Han nekar till att försöka beskriva varat, han beskriver övergången ”från dag till dag, från minut till minut”. Därför är det också en självklarhet att döden blir ett av hans centrala ämnen. Han vill inte dö plötsligt. Han vill dö sakta, som för att vänja sig vid försvinnandet, ”den slutliga döden”. Han jämför sin egen levande existens med det som sker när han tappar en tand; ”det var det naturliga slutet på dess levnad” säger han och vill få oss förstå att också det som varit en beståndsdel av den levande existensen smälter bort som han och ”försvinner från mig själv.”

 

Detta hänger förstås också samman med den syn Montaigne hade på läkekonsten och på sjukdomar. Som Compagnon påpekar betraktade han sjukdom som ”en del av naturen; de har sin varaktighet, sin livscykel, och det är klokare att finna sig i den än att försöka motverka den.” Detta kan förklaras av hans samtida läkekonst som uppenbarligen var av låg kvalitet, ”grov och oviss” som Compagnon skriver. Läkarna gör bara människor ännu sjukare menade han. Och för övrig lever de varken bättre eller längre än vi andra. Utifrån sådana omständigheter är det lätt att förstå Montaignes syn på relationen mellan sjukdom och läkemedel. Trots att han led mycket av sin njursten, som han betraktade som ett arv från fadern.

 

”Sjukdomarna är vårt naturliga tillstånd. Man måste lära sig leva med dem utan att försöka utrota dem. Montaigne är arg på agitatorerna, på alla dessa trollkarlens lärlingar som lovar folket bättre morgondagar”, sammanfattar Compagnon.

 

Har man inte läst Montaignes trebandsverk Essäer får man i Compagnons bok en förnämlig vägledning. Han läser och berättar för att vi ska förstå att denna 1500-talsmänniska talar direkt till oss, till vår samtid. Det gör han inte för att han trodde sig hålla för evigheten – tvärtom gissade han att hans essäer inte skulle hålla ens i femtio år! – utan just för att han på ett då så ovanligt och modernt sätt skriver utifrån sig själv. Han skriver fram människan Montaigne, med alla brister och fel, alla självmotsägelser och ändrade hållningar. Just så framstår han på ett övertygande och mycket inspirerande sätt i En sommar med Montaigne.

 

Michel de Montaigne: Essayer

 

Henrik Tikkanen hade en liten krumelur i Ansikten och åsikter från 1980. Där skrev han:

 

”Författare borde inte skriva om sig själva utan om något de förstår sig på…”

 

Kan inte låta bli att tänka på det när jag slår upp första bandet i det av Jan Stolpe nyöversatta Essayer av Michel de Montaigne (1533-1592). I sitt korta förord till läsaren skriver han:

 

 ”Alltså, läsare, är jag själv ämnet för min bok. Du har ingen förnuftig anledning att använda din lediga tid på ett så intetsägande och meningslöst ämne.”

 

Montaigne var, till allt annat, en människa som under se sista 21 åren av sitt liv, verkligen kom att anstränga sig att förstå vem han var. Essäskrivandet i tornets bibliotek och arbetsrum vittnar om en tämligen djupgående tolkning av det egna livet och allt det som omgav honom själv och hans familj. Montaigne skriver, noga räknat, inte så mycket om sig själv som utifrån sig själv. Han hade påtagligt fel i självironierna i orden till läsaren. Det finns all anledning att lägga inte bara tid utan också kraft på hans essäer.

I det första bandets förord av Stolpe presenteras verket och författaren utförligt, och han berättar om de olika utgåvorna. Stolpes kommentarer är nytt för denna andra svenska utgåva. Montaignes texter är högintressanta från allra första stund. I första bandets genreskapande essayer skriver han om allt från sorg och barnuppfostran till ensamhet och lagar mot lyx.

Jan Stolpe:

 

”Montaigne är fascinerad av fånigheten och besynnerligheten i sin själs skapelser. Han inser snart att analysen aldrig har något slut, flödet kan aldrig avstanna. Han utvecklar ett personligt språk för att gestalta rörelserna – och snart är han fast i författandet. Han inser efter hand att själva skrivandet innebär en klyvning i ett iakttagande jag och ett iakttaget.”

 

I det omfattande band två möter vi bland annat Montaignes funderingar kring samvets- och moralfrågor. Han resonerar om relationer mellan fäder och söner, om ära, lögn och samvetsfriheten, och påminner om de blodiga inbördesstrider som pågår i Frankrike vid tiden för skrivandet. Montaignes texter präglas av lågmäld eftertanke, hans stil är resonerande och inte sällan humoristisk. Att Jan Stolpes nyöversättning också rent typografiskt är mer lättläst än den första är ett stort plus. Den har inte de markeringar för olika uppkomstskeden i den löpande texten, som fanns i första upplagan.

Tredje bandets texter tillkom när Montaigne blivit gammal. Han var 55 år, sjuk och hade bara fyra år kvar att leva. Här finns den enligt min mening bästa av hans texter, nämligen Om fåfänglighet. Den texten kan användas i vår egen tid, som en uppfordrande maning till självständighet, grundlighet och nyfikenhet på världens tillstånd. Han skriver att han tror sig vara begränsad i tiden, han förväntar sig inga nya läsare femtio år fram i tiden. Nyutgåvan säger emot honom, och man bara vara tacksam för Jan Stolpes nyöversättning och Montaignes egen klokhet.

Montaigne i essän Om fåfänglighet:

 

”Aldrig har någon överlämnat sig så fullständigt och passivt åt någon annans omsorg och ledning som jag skulle göra om jag hade någon att överlämna mig till. Just nu skulle jag önska att jag hittade en svärson som kunde pyssla om mig på min ålderdom och vyssja den till ro: i hans händer skulle jag lägga den fulla rätten att bestämma över min egendom och tillgodogöra sig den, så att han kunde förfara med den som jag gör och få samma utbyte av den som jag nu får, förutsatt att han kom hem med verkligt tacksamt hjärta och som en vän. Men herregud, vi lever i en värld där lojalitet är något okänt för våra barn.”

När Jan Stolpe förklarar att Montaignes bruk av ordet essai står närmare svenskans prövning än försök ger det också en liten förskjutning. Ändå tycker jag att det gängse försök är en tolkning som stämmer så väl överens med genren. Just i vår tid, när de flesta ”sanningar” tycks prövas och varje tvärsäkerhet ter sig dumdristig är kanske essän den perfekta genren för samtidslitteraturen.

Ett sista citat, från kapitel nio i band tre, Om fåfänglighet:

”Man kallar sällan på mig för offentliga uppdrag, och själv erbjuder jag mig lika sällan. Frihet och sysslolöshet, som är mina viktigaste egenskaper, står i diametral motsats till den verksamheten.”

 

Modern, jag?

 

Väta eller torka, hårt eller mjukt, stiltje eller storm? De eviga motpolerna i mitt liv som blir allt lättare att ta ställning till. Där den moderna människan späker sig på stranden njuter jag hellre ett intensivt regn, i stiltjen kvävs jag, allt stillastående är mig främmande, hellre står jag mitt i en aldrig så hotfull storm och kämpar för att hålla mig upprätt, inte minst för att stormen rensar bort bråten, piskar vågorna och välter det multnande.