Alkohålet - mitt eget och Stangerups

JA, det är autentiska kvitton ni här ser. De två sista. Samma vin varje dag. Månad efter månad. År efter år.

Det är många år sedan jag såg min alkoholism i ögonen. Men jag har inte gjort ett dyft för att stoppa den. Drickandet har varit lika punktligt som en klocka. 

Men så upphörde allt för några dagar sedan. Varför? Därför att den förestående skilsmässan gjorde sig dramatiskt påmind.

Drickandet upphör alltid. Men på olika sätt. Jag minns min intensiva kontakt med den danska författaren Henrik Stangerup. Han drack, liksom jag, tre flaskor om dagen. Det var hans kollega Elsa Gress som ingrep. Då sjönk drickandet till en flaska om dagen, fram till döden kom, den 4 juli 1998. Stangerup var barnbarn till Hjalmar Söderberg. Gress själv dog den 18 juli 1988, så det var inte länge hon kunde ge honom hjälp.

En av de böcker jag fick av honom -  Datter af. Scener om en mor - kom 1995 och handlar om Betty Söderberg, Hjalmars dotter, gift med Hakon Stangerup och mor till Henrik och Helle Stangerup.  

Jag blir ofta påmind om alkoholens fördärv. Egna erfarenheter speglas i litteraturen. 

 

Bänkarna

Det är mycket länge sedan jag satt på en bänk, inne eller ute. Som denna fina i Tosteberga.

Idag tittade jag på en lägenhet, men jag gjorde det digitalt. Helst hade jag velat flytta in i den, men jag är inte ensam om att vilja det.

Så slumpar det sig här i livet. Är det i själva verket inte så att slumpen styr det mesta i våra liv? 

Zweig: Världen av igår. En europés minnen

 

Zweig: Världen av igår. En europés minnen. (Ersatz, originalet utkom 1942 med titeln Die Welt von Gestern på det tyska exilförlaget Bermann-Fischer AB i Stockholm, svensk översättning 1943 av Hugo Hultenberg, reviderad av Anna Bengtsson 2011).

Vet människan när hon lever i en förkrigstid? Jag tror inte det. Idag vet vi inte vad som kommer att ske, vi kan bara konstatera att det finns många oroväckande tecken. Visste mellankrigsmänniskan att det första världskriget snart skulle följas av det andra, ännu värre, brutalare och förödande? Stefan Zweig får mig att fundera på det, när jag läser hans gripande memoar Världen av igår. Zweig befann sig mitt emellan de två krig han sett med egna ögon, och det är i mellanperioden, då de tio goda åren är över och Hitler griper makten i Tyskland, som han klart och tydligt formulerar en insikt: kriget kommer att börja på nytt. Han befinner sig i England när tyskarna angriper Polen, och tänker ändå högt med orden ”Det behöver ju inte betyda krig” som han säger till den brittiske tjänstemannen på folkbokföringskontoret. Han möts genast av protesten: ”Jo, vi har fått nog! Man kan inte låta dem göra samma sak omigen var sjätte månad! Nu måste det bli slut på det här.” Det går bara två dagar, så förklarar England krig mot Tyskland. Det andra världskriget har börjat.

Stefan Zweig (1881-1942) var en av de tyskspråkiga författare som var läst och populär under 1900-talets första hälft. Han var österrikare, född i Wien, men slutade sina dagar i Brasilien. Han kunde inte se någon möjlighet att leva i krigets och terrorns värld. Han hade då avslutat arbetet med Die Welt von Gestern, memoaren som skulle bli inte bara ett personligt vittnesmål utan också en gripande skildring av det Europa som två gånger slungas ut i den mest meningslösa förstörelse man kan föreställa sig. Därmed blev hans bok också en bild av alternativet: den trygga och goda barndomen, hemmet och familjen – allt som en skriande kontrast till de härskande tyrannernas ständiga expansionsvilja och krigshets. ”Jag är medveten om de ogynnsamma, men för vår tid högst karakteristiska omständigheter under vilka jag försöker utforma mina hågkomster. Jag nedskriver dem mitt under pågående krig, jag nedskriver dem i främmande land utan minsta stöd för minne (…) Från hela mitt förflutna har jag alltså inte med mig mer än vad som finns bakom min panna.”

Det märkvärdiga med Zweigs memoarer, som inleds med en tillbakablick på familjens bakgrund i Mähren, där man på faderns sida, som judar levde i ”bästa samförstånd med bönderna och småborgarna. De visste ingenting om det som tryckte de galiziska östjudarna och saknade helt deras djärva otålighet, deras vilja att ta sig fram”, är att han också med sin egen familj som exempel lyckas åskådliggöra den europeiska judenhetens öde. Modern kom från Ancona i södra Italien, utan att för den skull vara italiensk, utan ”avgjort internationell.” Familjen hade från Hohenems, en ort vid den österrikiska gränsen till Schweiz, spridit sig åt olika håll, till Sankt Gallen, New York, Wien och Paris. De talade alla flera språk. Stefan Zweig kom således att födas och växa upp i en trygg, ekonomiskt välbärgad miljö, där man alltid påmindes om att man var av ”fin familj”. När han blir lite äldre kommer han att betrakta detta som ”en konstlad pseudoaristokratis parodiska fars”. Det han tillägnade sig i denna miljö, var Wiens dragning ”till det kulturella” där man med självklarhet beundrade de stora kompositörerna. Det här var platsen där Beethoven spelat och Haydn varit gäst hos Eszterhâzys. Zweig kallar Wien ”en underbart orkestrerad stad”. Här skulle han komma att gå fem år i folkskola och åtta på gymnasiet. Den miljö han tillhörde hade också stora krav på allmänbildning, vilket innebar studier i franska, engelska, italienska, grekiska och latin, ”alltså fem språk, förutom geometri och fysik och de övriga skolämnena.” Zweig understryker att man i alla förmögna familjer betraktade det som en självklarhet att ha ”bildade söner.”

Zweig berättar på ett gripande sätt om barndom och ungdom, om den uppväxt som också blir ett möte med eros, ”då varje form av fri kärlek utom äktenskapet stred mot den borgerliga anständigheten.”

Som ung började han sitt skrivande liv med att skicka texter till Neue Freie Press, vars kulturredaktör var den senare mytomspunne Theodor Herzl. Herzl betraktades som en begåvad person som ägnade sig åt litterära intressen och som senare kom att visa ”en bländande journalistisk begåvning.” Av Herzl fick Zweig så positiva omdömen och en väg till publicering, att hans självförtroende växte: ”Det var som om Napoleon på slagfältet hade fäst hederslegionens riddarkors på en ung sergeants bröst.” skriver han om stunden då hans första essä antas för publicering i tidningen. Herzl kom som bekant senare att bli talesman för det judiska folket och han formulerade den dröm om det judiska nationalhemmet som än idag är levande i den sionistiska rörelsen.

Zweig skildrar sedan sitt kringflackande liv och uppehållen i städer som Bryssel, Berlin, Milano, Amsterdam, London och Paris. Hans omfattande författarskap inleddes 1904, då han bara var i tjugoårsåldern, och det kom att omfatta allt från skönlitterära verk och libretton för opera tillsammans med Richard Strauss, till flera viktiga biografier (Erasmus av Rotterdam, Roman Rolland, Nietzsche, Marie Antoinette, Balzac och andra) och skådespel. Det är ganska lite han berättat om sina egna verk i självbiografin, den har tyngdpunkten lagd på det vardagligt mänskliga, och därmed också på de mellanmänskliga relationerna, inte minst med tidens stora konstnärer och tänkare. Så möter vi storheter som Rilke, Joyce, W.B. Yeats, Freud och andra. Det intressanta är att han ger miniatyrporträtt också av dessa som är hans kollegor och vänner. De skildras med inlevelse och sympati. Helt annorlunda är det med Första världskrigets drivande figurer, som snarare äcklar honom när de bjuder på sin falska krigsoptimism och sina förljugna rapporter från slagfälten.

Zweig har blivit bekant med Romain Rolland, som han kallar ”Europas samvete i den avgörande stunden”. Året var 1913. Han möter Berta von Suttner, som i vrede säger: ”Kriget står för dörren… Varför gör ni ingenting, ni som är unga?”

När kriget börjar konstaterar han att sommaren 1914 skulle ha varit oförglömlig också utan olyckan. Ingen vackrare sommar kunde han minnas, ”dag efter dag sidenblå himmel, luften varm utan att vara kvav, ängarna ångade av dofter, skogarna mörka och lummiga av ung grönska.” Kriget meddelar sin ankomst i etapper och snart nog var det allmän mobilisering också i Österrike. Hela Wien gick som i ett rus, ”fanor vajade, musiken spelade” som om marschen mot fronten vore en folkfest. Massornas reaktion finner han svår att stå emot, men undrar varför människor aldrig visade eller kände sådan gemenskap i fredstid. Det skulle ta två år, så visade man öppet sin leda vid kriget. Gemenskapskänslan luckrades upp, folk och länder rämnade i två halvor: ”vid fronten kämpade soldaterna under fruktansvärda umbäranden, inne i landet fortsatte de hemmavarande att sorglöst leva sina liv.” Europa gick mot stora förändringar, Zweig bidar sin tid i frivillig schweizisk exil. Han umgås med kollegor och vänner, och i ett hörn på Café Odeon sitter en mestadels ensam man, som visar sig vara James Joyce, som han snart blir vän med. Zweig reflekterar över vad som gått förlorat i kriget, och det finns några tankar i hans resonemang jag särskilt fäster mig vid: ”Ju mer europeiskt en människa hade levt i Europa, desto hårdare träffades hon av näven som slog sönder Europa.” Tänker vi den tanken idag? Vad står på spel just nu, 2011, när Europa-tanken tycks krackelera en bit varje dag? Jag skulle önska att den diskussionen övertrumfade dagsrapporterna om enskilda banker och regeringar – eftersom det som hotar oss i form av en ny, omfattande och djupgående ekonomisk kris i grund och botten också hotar just det Zweig kallar ett europeiskt liv.

Efter krigsskildringarna följer det en lång och stark del av boken som berättar om nöden efter kriget, den fasansfulla mat- och förnödenhetsbristen i Österrike, och det som sedan blir superinflationen, den som drabbar Österrike och Tyskland, och som en herr Hitler skickligt utnyttjar för sin agitation och som lägger grunden för ännu ett världskrig, mer omfattande och mer förödande än det första. Tiden var hård, och varje människa som kunde identifieras som tysk eller skrivande på tyska fick känna av utlandets hat, ”allt detta var så katastrofalt att man redan hunnit vänja sig vid tanken på att tillbringa återstoden av sitt liv i hemmets trånga sfär.”

När han ändå reser iväg till Italien lättar trycket för ett tag. Allt han möter i Florens ”var som förr, nej, ännu hjärtligare än förr. Jag drog en suck av lättnad: Kriget var begravt. Kriget var över.” Och så börjar han på nästa stycke i texten: ”Men det var inte över. Vi visste det bara inte. Vi tog alla fel i vår godtrogenhet och förväxlade vår personliga optimism med världen.” Zweig menar att kriget förflyttas från den nationella till den sociala scenen, och att det faktum att man skrev ”Viva Lenin” på husväggarna i Italien och att friskaror marscherade i Baltikum och i Rhenlandet var illavarslande tecken. Han skulle också bli vittne till den italienska utvecklingen, där socialisten Mussolini blir den organiserade fascismens ledare.

I kapitlet Solnedgång talar han om åren 1924 till 1933 som en lugn period för Europa, där inte ”en enda människa störtade hela vår värld i elände”. Under dessa år besöker han bl.a. Sovjetunionen vid ett firande av hundraårsminnet av Tolstojs födelse, där han får tillfälle att bekanta sig med Maksim Gorkij, författaren som han senare också umgås med i Sorrento. Hemma i Salzburg tog han i hemmet emot gräddan av europeiska intellektuella, Rolland och Thomas Mann bodde hos honom, H.G. Wells,  Joyce, Franz Werfel, Georg Brandes och Arthur Schnitzler likaså. Musiker och kompositörer som Ravel, Richard Strauss, Alban Berg och Bartók gästade honom, liksom bildkonstnärer, skådespelare och vetenskapsmän.

Så kom Hitlers tid. Livet för en författare blir svårare. Man väntade sig både obehag och fientligheter från Hitlers regim. Men, säger Zweig, inte för ett ögonblick hade han själv eller någon ur hans krets i Österrike och Tyskland trott ”att ens en hundradel eller en tusendel av det som några veckor senare skedde kunde vara möjligt.” Men han summerar: ”Att få dela den fullständiga litterära förintelsens öde i Tyskland med så eminenta samtida som Thomas Mann, Heinrich Mann, Werfel, Freud, Einstein  och många andra, vars arbeten jag betraktar som oändligt mycket värdefullare än mina egna, upplevde jag snarare som en heder än som en smälek.”

Hela den del av boken som utgör mer än hundra avslutande sidor om det andra världskriget är skriven medan katastrofen fortfarande pågår. Den skrevs i exil, i Brasilien, så långt hemifrån och i så total fysisk avskildhet en människa kan befinna sig från sin egen historia, och kanske bidrar detta till sakligheten, den nästan lite torra prosan som både minns och återger och med sin personliga attityd röjer katastrofens omfattning. Han var på väg in i ”fosterlandslösheten”, den nedbrytande känsla som tar ifrån människan hennes fotfäste. Med krigets utbrott vet han att allt är över. Någon mening att fortsätta i denna värld ser han inte. Tillsammans med sin andra fru, Charlotte Elisabeth Altmann, tar han 1942 sitt liv.

Jehona Kicaj

 

Dagens bok i brevlådan:

 

”Bokstaven ë är viktig i det albanska språket. Trots att den knappt uttalas påverkar den ordens betydelse och form. I denna roman symboliserar ë det outsagda. 

 

Jehona Kicaj flydde från Kosovo med sina föräldrar på 1990-talet. Hon växte upp i Göttingen, läste filosofi och litteraturvetenskap i Hannover och arbetar idag som redaktör och förläggare. Romanen ë är hennes författardebut.

 

Som barn till flyktingar från Kosovo på 1990-talet försöker huvudpersonen finna sin tvåspråkighet och röst i Tyskland, där hon går i skola och studerar. Hon söker förståelse från omgivningen men möts ofta av fördomar och aningslöshet. Hon upplever kriget i Kosovo på avstånd, men även i det nya landet är krig och död närvarande genom släktingar och vänner. Sedan följer besök i familjens gamla hemtrakter. 

Romanen ë berättar om det ofta förbisedda Kosovokriget, om lidandet när hem gick förlorade och anhöriga grävdes ner i anonyma gravar. Människor som än idag är saknade och oidentifierade. Det förflutna släpper inte taget om de olika generationerna.

 

Torsdagen den 27 augusti så besöker Författaren Goetheinstitutet i Stockholm. Välkomna!”

 

ë är Jehona Kicajs debutroman. 

 

 

"Forna tiders gamla människor ..."

 

 

"Forna tiders gamla människor var mindre olyckliga och isolerade än de som lever i dag. Dröjde de sig kvar länge här på jorden hade de förlorat sina vänner, men i övrigt hade få saker förändrats runtomkring dem. De blev främlingar för ungdomen, dock inte för samhället. I våra dagar har en eftersläntrare inte bara fått se människorna dö utan också idéerna: levnadsregler, seder, smak, nöjen, sorger, känslor, ingenting liknar det han känt. Han är av en annan ras i människosläktet inom vilket han avslutar sina dagar."

 

François-René de Chateaubriand, Mémoires d’outre-tombe (översättning av Ervin Rosenberg)

 

(Ur min bok Ett barn är fött på Sevedsplan, 2015) 

 

 

Manchester - fotboll och minnen

 

När jag tittat på fotbolls-vm har det hänt att man särskilt kommenterat en eller flera spelare som till vardags hör hemma i Manchester. 2018 gjorde vi ett mycket fint besök i staden. Gratisbussarna som täckte hela centrum kom vi att använda dagligen.

Inte sällan parkerade vi på cafeterian i den stora bokhandeln Waterstones, som är en direkt kopia av den i London. Vilket paradis med alla böcker, tidskrifter och annat läsbart.

Fotboll intresserar mig mindre än litteratur, men under VM blir kopplingen självklar. 

När jag ser bilderna från vår resa vill jag genast tillbaka. Också denna hemska sommar när jag har så svårt att ens gå.

 

Kibbutzen i mitt minne

 

På Kibbutz Masaryk.

 

Många år har gått. Jag besökte den på 1980-talet.

Idag är Israel mest omtalat för den groteska sönderbombningen av Gaza, och den inte mindre groteska förstörelsen i Libanon.

 

Då kommer man inte undan Hamas och "Gudspartiet". De två organisationerna drev regionen mot undergångspräglade krig. Tillsammans med krigsförbrytaren Netanyahu representerar de en framtid som är allt annat än optimistisk.

 

Hur fjärran är de inte den gamle mannen på Kibbutz Mazaryk. Man kunde tro att det handlade om två planeter.

 

Foto: Dov Randel

Reflektioner på bussen i Birminghm

Foto: Astrid Nydahl

 

När jag åker buss en helt vanlig vardag i Birmingham slår det mig ofta, att bussarnas övervåning alltid luktar cigarrettrök. Det är där de sitter, de unga pojkarna som egentligen borde vara i skolan. När de tänder sina fimpar försöker de inte dölja det. Tvärtom, de röker med sådan njutning att det helst ska synas och höras av de övriga passagerarna. Att de också i de flesta fall har med sig musiken in i bussen gör att de drar uppmärksamheten till sig. Röken, oftast av vanlig tobak men då och då också av marijuana, är en del av bussmiljön i Birmingham och Black Country. Och skolorna de borde ha varit i, dessa unga pojkar, hur står det till i dem?

 

I mars 2012 berättade Birmingham Post om krisen i Birminghamskolorna . Det visar sig vara så att vita arbetarklasspojkar har de allra sämsta studieresultaten, medan andra etniska grupper gör stora framsteg. Det har fått kommunfullmäktiges utbildningsavdelning att arbeta fram planer, för att förhindra att dessa pojkars studieresultat ska sjunka ytterligare och att de ska kunna delta i kampen för kvalifikationer och kunskaper.

Medan barn från etniska minoriteter, inklusive bangladeshier och afro-karibier, har förbättrat sina resultat det senaste årtiondet, så har barn från den vita arbetarklassen misslyckats.

 

Bland alla orsaksteorier som diskuteras, undrar jag om inte den som kommer närmast sanningen, är den som konstaterar att de traditionella fabriksjobben och rena kroppsarbetena, blir allt färre, och att de vita pojkarna som kommer från fattiga miljöer därför förlorat all inspiration och motivation. Varför anstränga sig om man ändå inte får något jobb?

 

Den jämförelse man gör med etniska minoriteter är lite tokig. För att förstå vad som skiljer grupperna åt, måste man visa hur utgångspunkten ser ut. Trots att man alltså talar om förbättrade studieresultat, så måste man förstå att det för de svarta, karibiska pojkarna i Birmingham handlar om en ökning på sex procent utifrån grundförutsättningen att endast 45% av dem tidigare lyckades slutföra studierna. För somalierna är ökningen 14% utifrån det faktum att tidigare 50% av dem lyckades. Bland pojkarna från bangladeshiska familjer har slutresultatet de senaste tio åren ökat med 29% och lett till att 63% av dem slutför studierna och tar sin examen. 

 

Siffran för vita arbetarklasspojkar är chockerande låg. Endast 29% av dem slutför studierna och tar sin examen.

 

2008-2009 gjorde Newman University College i Bartley Green, på regeringens uppdrag, en stor studie. Den fokuserade på arbetarpojkar i grundskolan, åldersgruppen 11-16 år, i Birmingham. Dessa pojkar erbjöds mentorer från äldre studenter som också kom från arbetarklassen. Trots att de togs mycket positivt emot hade deras hjälp ingen betydelse för studieresultaten. De blev fortsatt dåliga. Liam Byrne , parlamentsledamot för Labour, menade 2008, att grundorsaken är dålig motivation, eftersom dessa pojkar lever i ”misslyckandets kultur”. I en rapport från Byrne kunde man läsa: 

 

“I områden som är präglade av traditionell arbetarklass och där det en gång funnits industrier, orsakar de lågt ställda ambitionerna att unga människor aldrig når sin egentliga potential.”

I september 2009 hölls en nationell konferens i Birmingham under rubriken “Raising the Achievement of White Working Class Pupils lectures and seminars.” 

 

Det som tycktes bekymra mest på konferensen, om jag uppfattat Karamat Iqbal rätt, var att både vita pojkar och flickor från arbetarklassmiljöer riskerar att falla för extremisters ”negativa attityder”. Karamat Iqbal är något slags rådgivare i skolfrågor för Birminghams kommunalfullmäktige. I en av sina studier har Iqbal kommit till slutsatsen att det finns ett samband mellan skolor med låga studieresultat och hur de vuxna röstar i dessa områden. Ibland häpnar man över vad akademiska studier kan komma fram till, och inte sällan blir det banalt, eftersom ett sådant samband varken är förvånande eller särskilt svårt att gissa sig till.

 

 

Iqbal har använt sig av resultaten i 2004 års lokalval i områden som Longbridge och Sheldon, som har usla skolresultat och där de vuxna ”i hög grad röstat på högerextrema partier.” Han tog förstås tillfället i akt att prisa stadens lärare som gör allt för att förhindra att de unga ”ansluter sig till sådana rörelser”. Dr Steve Strand från Warwick University kanske ändå var lite kontroversiell på konferensen. Han hävdade nämligen att man, genom att hela tiden lägga vikt vid gender-frågan i klassrummet, missade det faktum att de usla skolresultaten istället är klassrelaterade. Han underströk att problemet gäller både pojkar och flickor från arbetarklassmiljöer.

 

 

Studerar man vad Birmingham- pressen skrev om dessa frågor mellan 2007 och 2012 kan man konstatera att de lokala maktetablissemangen bekymrar sig mest av allt för att British National Party ska exploatera frågan och betydligt mindre för själva problemet, som så vitt jag kan förstå, både handlar om en social och kulturell utförsbacke i det brittiska skolväsendet och en agenda som premierar allsköns flummiga pedagogiker och mångkulturideologiska riktningar enligt konceptet ”allt duger” (vilket leder till slutsatsen ”inget duger”) men som saknar förmågan att ge eleverna grundläggande bildning i de flesta ämnen. En sådan skola fostrar till underklassbeteende och avsaknad av framtidsoptimism hos unga. Ingen tvivlar väl på att det är just de fattiga, ofta arbetslösa, vita arbetarfamiljernas barn som förlorar mest på denna (o-)ordning. Att skolorna klarar att ge denna elevgrupp fria skolluncher är förstås bra. Men det räcker sannerligen inte om studieresultaten ligger på så lång nivå. Liberaldemokraten Jon Hunt, ordförande i kommunens utbildningsnämnd, sa i sitt avslutningsanförande att ”de fattiga , vita pojkarnas börda är en utmaning för oss alla.”

Ordet god...

 

"Ordet 'god' har en obehaglig bismak" skriver Bertolt Brecht i Flyktingsamtal (svenska 1974 i Herbert Grevenius översättning).

 

Det är just den obehagliga bismakens epok vi lever i. Nyorden klibbar fast vid de gamla och upphöjs till moralisk standard. Det sker med nödvändighet när vårt språk blir till politiska vapen för att upprätthålla en bestämd maktordning.

 

Wolf Biermann skriver i Daidalos fall (svenska 1992 i Per Landins översättning):

 

"Slavar talar helt enkelt slavspråk, det är inget att säga om! Den som gör sig lustig över det måste själv ha vågat opponera sig. Och den som öppnar käften får den ibland tilltäppt. Det vet jag av sorglig erfarenhet."

 

Brecht och Biermann fick båda erfara hur deras tyska språk gled in i godhetens och tyranniets sfär. Två olika epoker, delvis sammanvuxna kring nazismens fall och DDR:s grundande, men samma fenomen. Vilka lärdomar har vi dragit av det? Inga alls verkar det som. Också i de formellt demokratiska, parlamentariska samhällsordningarna ser vi hur makten medvetet och med yttersta raffinemang använder språket som maktmedel. Ordet "god" är förstås alltid med i det, som en underliggande harmonisk ordning som varken rubbar eller förför. Den bara finns där och det är upp till oss att identifiera oss med den. Vi har inte minst sett hur förskjutningarna gör diskussioner i princip omöjliga. När den politiska hydran smälter samma till ett odjur med minst sju huvuden kan man inte argumentera mot de politiker och journalister som kallar det "stabilitet", "ordning", "lösning". Det är ju varken det ena eller det tredje.

 

Vem av oss gör som Biermann, "öppnar käften för att få den tilltäppt"?

 

Foto: Astrid Nydahl

Rapport från kräftsäsongen av Richard Swartz

 

Rapport från kräftsäsongen heter Richard Swartz senaste och förmodligen sista bok. Jag köpte den av det enkla skälet att jag tycker mycket om det han skriver, och inte minst för att boken ansluter till Ostron i Prag, 2022, och Loppmarknad 2023.

 

Men någon recension skriver jag inte. Hur kan kan recensera en svårt sjuk författare som ganska nyligen förlorade sin hustru? Det kan – och bör – man inte göra.

 

Hans hustru Slavenka Drakulic föddes i Rijeka 1949, och avled i Sovinjak i Istrien för bara en dryg månad sedan. Henne läste jag mig till kunskap hos, framför allt under de grymma och förgörande krigen i Bosnien och Kroatien.

 

Under många års läsning av de två författarna lärde jag mig att de hade sina hem i Wien, Stockholm och Istrien. Kanske också på fler platser. I författarskapen blev det mycket tydligt och bidrog till rikedomen.

Nu har jag läst Rapport från kräftsäsongen två gånger. Det blir säkert en tredje.

 

En dråplig liten sak vill jag gärna citera. Terapeuterna Lena och Lotta är på besök. De har förstås med sig ett formulär där den sjuke ska besvara ett antal frågor. ”Har du på senaste tid kunnat genomföra ett fysiskt samlag” frågar en av dem efter att ha undrat ”Upplever du att dina familjemedlemmar tar del av din sjukdom?”

 

Författaren konstaterar att det är sjukhuset som ”belamrar terapeuterna med detta pappersarbete”. Han har inte bara en dödlig cancer, utan har också drabbats av ett slaganfall. I det läget är man som patient ”tämligen otillräknelig” konstaterar Swartz. Hans svarta och mycket fina humor var jag bekant med, och det är här, när döden redan klivit in i familjen, som den är som skarpast.

Elvaårslandet vid 73

 

Jag hade kommit till Tollarp - från redan då hemska Malmö - som en oskuld när jag blev ombedd att styra ett större projekt under Liv i Sveriges paraply. Det var Göran Palm som ansvarade, vem skulle ha tackat nej?

Ung var jag, men när det gällde det skrivna ordet var jag också orädd. Jag fick samarbeta med en gymnasieklass i Bromölla och en femteklass i Ängelholm. Det färdiga boken, som samlade projektet, döpte vi till Elvaårslandet.

Min son Mikael, elva år ung vid tillfället, fick göra omslaget. 

"O Prag, med ölskum..."

 

”O Prag, med ölskum på barockänglarnas och polisspionernas läppar, med pilsner i stället för vatten ur dina evigt porlande springbrunnar.” (ur boken)

 

Vill man verkligen bekanta sig med ett länge sedan svunnet Europa är Ostron i Prag precis rätt bok. Ingen kan som Richard Swartz få boksidor att smutsas av kolröksdamm, belysas av varubristens glåmiga ljus eller präglas av polisspioneriets föga charmerande närvaro.

 

Richard Swartz tar oss i nya boken med till det Prag som blev resultatet av den sovjetiska inmarschen 1968, krossandet av ”socialismen med mänskligt ansikte” och införandet av den föga normala process som döptes till ”normaliseringen” (och som lovsjöngs av de Moskvatrogna partierna i väst, också av VPK:s ledare här i Sverige). Om man inte förstod det tidigare förstår man att denna epok var allt annat än normal.

 

De verkliga förhållandena hade förstås varken med ”socialism” eller ”samhälle” att göra. De lyste av privilegierade partifunktionärers sär-liv med särskilda förmåner och bubblor av såväl varor som gräddfiler, medan folk i allmänhet levde i den gråhet som var en kombination av varubrist och social nöd.

 

Swartz stiger ner i denna vardag via ett studentrum. Han maskerar sin närvaro med ”studier” av den tjeckoslovakiska ekonomin. De siffror och tabeller han får hjälp att ta fram är förstås helt fiktiva, då de ljuger fram ett samhälle dignande av frukt, kött och tekniska hjälpmedel. På studenthemmet möter han inte minst unga afrikaner som påstås studera i staden. I själv verket blir de hårt exploaterade i sjaskiga industrier med nästan ingen lön alls. Partitidningen använder de alla som toa-papper.

 

Särskilt minnesvärt är det avsnitt som berättar om butiken där han gör sina inköp. Det är inget mindre än en närstudie av falsk ekonomi och icke-existerande livsmedel.

 

”Mitt snabbköp innehåller de märkvärdigaste saker, mer osannolika än sannolika, många med en svag obestämd lukt av desinfektionsmedel eller lim. Det rör sig om en lika torftig som dyster varuvärld. Ändå kan det se ut som om här vore fullt med varor. Hyllor och diskar verkar fulllstoppade med det ena eller det andra och först på nära håll upptäcker man att det ofta rör sig om en och samma vara som blivit kvar här i stora mängder för att ingen intresserar sig för den.”

 

Fortsättningen är dräpande socialrealism från en tid som är just – försvunnen!

 

Att kunna teckna den så elegant som Richard Swartz gör i Ostron i Prag är säkert ingen enkel konst. Men han kan den till fulländning!

Isvidden, Öland

Foto: Astrid Nydahl

  

Den öppna vidden. En sida täckt av vattenvy. En annan sida av hed, lavar, mossa, betande får. Längre ner på samma vidd: vattenvyn blir nu tvåsidig: mot öst det väldiga, kalla Östersjövattnet, mot väst den smalare men inte mindre kalla Kalmarsundpassagen, nu med väldiga anhopningar av issörja, hela flak, stråk av vit, genomfrusen massa längre ut.

 

...att uthärda ensamheten

 

Ur Morgonrodnad, femte boken (i översättning av Peter Handberg) hämtar jag dagens lilla text av Friedrich Nietzsche:

 

443. Om uppfostran. - Så småningom har det gått upp för mig vad som är den vanligaste bristen i vårt bildnings- och uppfostringssystem: ingen lär sig, ingen eftersträvar, ingen lär ut - att uthärda ensamheten.

 

Kärnan i denna lilla text är kanske inte omedelbart synlig. Den bör både läsas om och betraktas/ begrundas långsamt.