Småbåtshamnen premiär

 

Vi tog en färdtjänst till småbåtshamnen i Åhus. Åt stekt sill med hemgjord potatismos på Pråmen. Allt var en idyll om man bara hade sluppit den infantila popmusik som fanns både i väggar och tak.

Jag går allt sämre, måste ha hjälp både in och ut ur taxin. Men det är fantastiskt att ha den hjälpen.

Väl hemkommen kan man tillreda det man behöver i mat- och dryckesväg. 

Jag gjorde misstaget att köpa två små böcker på Bokbörsen. Hade jag lärt mig något? Inget alls, ty nu skickas böckerna till en postterminal som ligger i andra änden av stan. Hur få hem dem? Man får be någon om hjälp och det är lika svårt varje gång. 

"When will they ever learn?" heter det i Pete Seegers underbara "Where Have All the Flowers Gone?" från 1965. 

Bernur idag om min nya bok

Här hittar du Bernur:https://howsoftthisprisonis.blogspot.com/

Här saxar jag:

Ett kringflackande liv har ersatts av det mer stillasittande, något som ändå inte hejdar tankens rörlighet. Det är mycket inspirerande att ta del av dessa rapporter från ett liv där besvären är påtagliga men där livsviljan hela tiden gör sig märkbar. Visst, det här är en författare som inte är rädd för att skärskåda mörkret, och det är tunga erfarenheter som gör sig påminda, men – här kommer möjligen en truism – litteraturen är en trollstav som kan förvandla dessa dystra tankar till spirituell och livlig dikt: ”Ingen frihet är möj- / lig i någon ism, livets lärdom / är på den punkten banal, kanske allt för enkel och / förrädiskt lätt att tillägna sig”. 

 

Ränderna går aldrig ur, och det ska vi bara vara tacksamma för. Nydahl skriver med engagemang om de frågor som ligger honom närmast om hjärtat – ett hjärta som jag misstänker blivit ännu mer värdefullt för honom efter händelserna i maj 2023. Vi som läst honom ett tag känner igen hans uppenbara vilja att ta sig an människor, hans oändliga nyfikenhet inför nya uttryck (säg en svensk kulturskribent som skrivit lika fint om Nina Bouraoui – jag väntar …). Symtomatiskt nog umgås han här ändå med Grateful Dead och Bob Dylan.

 

  

 

Gränskibbutzen Israel-Libanon, Rosh Hanikra, mitten av 1980-talet. Jag samtalar med Gil Livni. Foto: Dov Randel.

Fördrivna sedan 2023

Får de någonsin komma hem igen? 

 

 

Malmö min barndom och lycka. Eller

Lycka vet jag inget om. Vi är så många författare med rötter i Malmö som saknas i den stora berättelsen. 

Vi är borta. Vi är vilse. 

Minnenas gränder

 

Så här såg mamma ut som ung. Hon måste ha varit 22 år (hon föddes 1930 och jag 1952), eftersom det är mig hon håller i famnen. Hon skulle ha exakt lika många år kvar att leva, men var inte ens femtio år fyllda när anorexin började. Ingen mindes henne så, när hon väl fallit offer för anorexin. Ingen. Inte heller jag. Det är därför jag tar fram bilderna av henne.

Bildning eller hjärtstopp? Studentpresent eller gubbagrubbleri?

Jag hade lovat mig själv att jag inte skulle ge ut fler böcker.

Det fanns varken kraft eller pengar till det.

Men så en dag for något i mig och jag satte igång. Astrids omslagsbild var redan den inspirerande.

Den blev min dyraste bok att producera, men så blev den väldigt vacker. 

Boken ligger inpackad i tre lådor som rymmer få exemplar. Lagom är bäst heter det ju.

Är du intresserad av att köpa boken så är priset 150:- och då tillkommer det 55:- för postens blå bokpåse.

Nog kan det fungera som en bra studentpresent, om man vill sätta bildningen i centrum. Du behöver bara sätta in pengarna med swish på 0706 423016 och uppge namn och adress.

Min nya bok finns att köpa nu

 

Beställ ditt exemplar för 150:- + frakt med Postens blå påse, totalt 205:- med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Jag levererar varje dag det finns sådana påsar i lager. 

Första recensionen hos Per Erik Tell idag:

"Thomas Nydahl torgför sina åsikter, javisst, men han är dessutom oerhört lyhörd för andras, beläst och bildad, och när jag följer hans författarskap ser jag en skribent som oupphörligen prövar sina egna ställningstaganden och aldrig tar dem för givna.

De tankekorn han planterar i Institio Cordis ger anledning till fortsatta egna filosofiska utfärder om tiden, människan och världen."

Mohamed Omar: Därför lämnade jag islamismen (Aguéli förlag)

 

 

När Mohamed Omar publicerade En opieätares bekännelser fick han på nytt medias ljus på sig. Islamisten hade valt att ta ett steg tillbaka och ville med skriften förklara varför han inte längre var islamist. Det gjorde han rätt i. Med skriften Därför lämnade jag islamismen vill han komplettera och fördjupa bilden av sitt ställningstagande, eftersom han menar att falska rykten om honom är i svang och att han har en känsla av att ”jag ber om ursäkt för andras bild av mig mer än för mina egna ord och gärningar.” Jag skulle vilja säga att Mohamed Omar här visar hur medial uppmärksamhet fungerar. Den lever så att säga sitt eget liv och tar vändningar man hade hoppats slippa. Det är min egen erfarenhet och jag tror att den också gäller Omar i skuggan av all den uppmärksamhet opieätarskriften fick.

Vad tillför då skriften? Jag tror att det mest intressanta är att den på ett närmast flanerande sätt rör sig runt i alla de ämnen, författarskap och erfarenheter han fördjupat sig i under det gångna året. 

När berättelsen börjar introducerar Omar en vän från den ockultistiska studentföreningen Luna som menar att han under sin islamist-period gick igen den svarta fasen, nigredo, då man konfronterar skuggan man bär inom sig.

 
Vem av oss orkar se krigens härjningar utan att påverkas? Som den sökare han är vill Omar finna rationella och begripliga förklaringar till skeendena, både i världen och inom sig själv. Han söker i politisk traditionalism, inte minst hos René Guénon och så finner han inom islam också författare som bidrar med pusselbitar, inte minst i sufismen. Efter detta kommer en kritisk granskning av några personer som betydde mycket för honom, som Seyyed Hossein Nasr. Men Omar var ju inte som islamist en anhängare av wahhabiter eller al Qaida. Tvärtom betraktade han dem som dårar och mördare, med en politisk agenda. Han understryker här att det mest är muslimer som faller offer för deras terror. Syrien blev för Omar en indikation på hur frontlinjerna kunde gå i det avseendet.

Nu vänder han sig till de sekulära. I Algeriet finner han närmast självklart Ben Bella och hans Min väg. Han går till Viktor Rydberg och Den siste atenaren. Och ganska snart hamnar han hos svenska socialister, de tidiga, och de formande texterna som återfinns hos Marx och Engels.

Återigen går Omar tillbaka till Israel/Palestina-frågan. Han trodde sig hjälpa palestinierna som islamist. Rakt tvärtom var det. Omar ser att Hamas inte gagnar sitt folk det minsta. Tvärtom visar de sig gå i brödraskapets ledband. När en israelisk inrikesminister 2009 talade om att ”skicka Gaza tillbaka till medeltiden” säger Omar:

 

”De upplysningsfientliga, fundamentalistiska rörelserna passar perfekt i denna strävan att skicka arabvärlden ’tillbaka till medeltiden’. Hamas, och ännu mer de salafitiska grupperna, förstör det palestinska samhället och den palestinska kulturen mer än vad israeliska bomber förmår.”’

 

Den senare delen av skriften diskuterar bland annat Darwin och hur islamister förhåller sig till evolutionsteorin. Det är mycket intressant läsning. Och jag menar att Mohamed Omars tankar och texter är av intresse för varje människa som bekymrar sig det minsta om framtiden för nationer som idag får ett allt starkare muslimskt inflytande. 

 

(Det har flutit mycket vatten under broarna men Omars skrift är intressant som tidsdokument. Den tiden pågår för fullt, exemplen Gaza, Syrien och nu också Libanon är kusliga exempel) 

Mors dag - med henne längesedan borta

 

Ylva Wahlund, född i Malmö den 1 januari 1930. Gifte sig med Gösta Nydahl och blev därmed Ylva Nydahl, den 12 maj 1951. Avled den 2 februari 1994.

För tjugotvå år sedan tog vi farväl av mamma, på Lunds lasarett, medan snön föll utanför fönstret. Henns mångåriga lidande var över. Sjuk sedan många år, först i anorexi och sedan också i alzheimers, tillbringade hon mycket av sin tid på olika sjukhus och institutioner. Pappa vårdade henne hemma i Höör, senare bara i perioder, då hon var inlagd på Orup vid Ringsjön. Hennes alzheimer accelererade de sista åren ända ner i den bottenlösa minnesförlusten då hon inte visste mycket vad som hände runtom henne. Pappa överlevde henne med många år, först bosatt i Anderslöv och det sista året i Trelleborg. Han avled på Malmö Allmänna Sjukhus den 12 juni 2008, i en ålder av 82 år.

När mamma dog var min reaktion närmast lättnad. Hennes lidande var äntligen över. Hon hade mentalt försvunnit långt dessförinnan. Mitt sista verkliga möte med henne ägde rum minst ett år tidigare, då pappa körde henne i rullstol från färdtjänstbilen in till mig. Då satt hon med vid bordet och fick hjälp att äta sin favoritkaka till kaffet. Mitt i glömskans dimma kom hon ibland in i samtalet, med en kommentar lika dräpande som då hon varit frisk. Vi pratade bland annat om pappas senaste resa, som han tvingats avbryta för att snabbt resa hem till mamma, som då brutit benet och lagts in akut för operation. Hon skrattade åt berättelsen. Senare talade jag en gång med henne i telefon, men det var inget samtal i vanlig bemärkelse. Sista dygnet sjönk hon ner i koma och vi satt växelvis hos henne på rummet i Lund.

Begravningen var en vacker akt i Höör, bland annat därför att min dotter Catarina spelade tvärflöjt för sin farmor.

Sedan åkte vi hem och mamma var för alltid borta. Nu, de senaste åren, har jag saknat henne, och framför allt saknat möjligheten att försöka förstå varför hennes liv blev som det blev. Från att ha varit en aktiv kvinna med fyra barn, periodvis yrkesarbetande vid en mindre plastindustri, och periodvis som dagbarnvårdare, sjönk hon ner i självsvältens elände. Hon hade varit på ett bibelläger i Svenska Missionsförbundet. När hon åkte dit var hon en frodig, nästan lite mullig, och vacker kvinna. Vid hemkomsten förvandlades hon till en inåtvänd och grubblande människa som läste sin bibel. Så småningom försvann också detta och apatin grep henne.

Den glada vetenskapen

Öland 2007. Foto: Astrid Nydahl

 

Nietzsche skrev i Den glada vetenskapen, femte boken (översättning av Carl-Henning Wijkmark), en bit in i text 364 som heter Eremiten talar:

 

"Ack, vad medmänniskorna är svårsmälta! Regel nummer ett: satsa sitt mod som när en olycka inträffat, hugga in tappert, beundra sig själv medan man gör det, fånga sin motvilja mellan tänderna, svälja ner sitt äckel. Regel nummer två: 'förbättra' sin medmänniska, till exempel med ett ord av beundran, så att hon börjar svetta ut sin lycka över sig själv; eller få tag i en flik av hennes goda eller 'intressanta' egenskaper och sedan dra i den tills man fått ut hela förträffligheten och kan låta medmänniskan försvinna i dess veck. Regel nummer tre: självhypnotisering. Fixera sitt umgängesobjekt som om det vore en knapp av glas tills man upphör att känna lust eller olust och oförmärkt somnar in, blir stel, gör ett samlat intryck: en huskur från äktenskapets och vänskapens apotek, rikt beprövad, prisad som oumbärlig men ännu inte vetenskapligt formulerad. Dess populära namn är - tålamod. - "

 

Texten utgår från en inbjudan till en måltid. Ändå tycker jag att man kan dra nytta av Nietzsches tre råd också i andra sammanhang. Det är svårt att vara människa bland andra människor. Problemet är kanske att vi ofta vill bedra oss själv med att låta förnekelsen av detta faktum eka i våra hjärnor. Vi måste lära oss att tacka nej. Vi måste lära oss att välja vem vi sitter till bords med, och vem vi tackar nej till. Att överleva så länge man lever, se där en konst svårare än de flesta. Vegeterandet är inget liv. Överlevandet måste innebära att det finns kvalitet i de stunder man inte sitter försjunken i melankoli. Överlevandet för mig är både läsningen och skrivandet, både havet och vidden. Att sitta vid havet tvåsamt har alltmer utvecklats till ett umgänge som står högt över det mesta. Jag anstränger mig att tacka nej till annat. Tålamod alltså!

 

Återvända?

Foto: Astrid Nydahl

 

Sakta, mycket sakta, försöker jag återvända till livet. Jag tar det timme för timme, dag och natt efter dag och natt. Väl medveten om att det inte ska lyckas.

Det finns inget som väntar. Inget som kräver något av mig. Tiden är både ett fängelse och en frihet. Livet är vägen ner i döden. 

Horace Engdahl: Själen och musiken

 

Ja, det var en självklarhet att köpa Horace Engdahls nya bok. Trots att den är liten låter jag den ta sin tid. Det är en storartad läsupplevelse som jag är mycket tacksam för.

“The Boys of Dungeon Lane"

 

 

“Radio was really a source of great information and music – the BBC was very good for all those things. I’m a big BBC fan,” he says firmly. The Boys of Dungeon Lane’s first single was premiered on the corporation’s local radio station, BBC Merseyside.

He remembers listening to “great little classical pieces, and they bore into your brain”. To this day, he can recall the names that appeared in the broadcast’s end credits: “Orchestra conducted by Harry Rabinowitz …” He delivers the name with a kind of delicious potency. “I love radio because it just sends your imagination wild.”

Paul McCartney intervjuas i The Guardian inför skivan av Laura Barton 29/5-26

 

När jag lyssnar slås jag av hur nuet och det förflutna smälter samman. Väldigt mycket. 

Som Days We Left Behind. 

  

 ***

 

The Beatles första officiella studioalbum Please Please Me släpptes i Storbritannien den 22 mars 1963. Det var året jag skulle fylla elva. Jag kan faktiskt minnas sensationen. Den är så intimt förknippad med min stora barn- och ungdomsförälskelse. När jag minns henne minns jag också sångerna, från 1963 – 1970. Och The Beatles blev mina följeslagare, från första till de sista skivorna, The White Album som släpptes i november 1968 och Abbey Road 1969 samt Let it Be 1970.

 

“The Boys of Dungeon Lane is not only the 18th solo album to be released by Paul McCartney; it is a collection of rare and revealing glimpses into memories never-before shared along with some newly inspired love songs, from one of the most culturally significant figures of our time.

With The Boys of Dungeon Lane, Paul McCartney turns the lens inward, revisiting the formative years that shaped not only his life, but the very foundations of modern popular culture. In a career defined by timeless storytelling and unforgettable characters, Paul now tells the most personal story of all, his own. The Boys of Dungeon Lane is his most introspective album to date and takes the listener back to where it all began.”

Andra viktiga halvan, John Lennon, som ung

Tyskarnas problem? Botho Strauss

 

Att Botho Strauss publicerade en text som ansluter till den 1993 publicerade Anschwellender Bockgesang är ingen nyhet. Men när denna uppföljande essä, publicerad i Der Spiegel i oktober 2015 under rubriken Der letzte Deutsche (Den siste tysken), publicerades i Danmark med en ytterst intressant kommenterande text av Mads Lund Mikkelsen, ville jag åter ta upp den. Jag vill också ta upp den text som skrevs av Adam Paulsen om filosofen och idéhistorikern Rüdiger Safranski och statsvetaren Jan-Werner Müller, som i The New York Review of Books publicerat en artikel i samma ämne.

Botho Strauss menar att den tyska kulturen allt mer dras in i ett svart hål. Själv känner han sig bara som tysk när han umgås med sina förfäder. Han tycker sig vara som en desertör sextio år efter att kriget slutade, som nu lämnat sitt gömställe och återvänder till ett land som alltjämt heter Tyskland: ”Jag tror att jag är den siste tysken, en vagabond (…) en hemlös”.

Strauss har aldrig försökt dölja att han betraktar massinvandringen som ett avgörande problem för Tyskland, och han säger: ”Jag vill hellre leva i ett utdöende folk än i ett mer vitalt, som mot bakgrund av primärt ekonomisk-demografiska överväganden blandas med främmande folkslag och föryngras.” Den siste tyskens sätt att tänka, säger Strauss, är djupt rotat i den andliga hjältehistoria som spänner från Hamann till Jünger, från Jakob Böhme till Nietzsche, från Kloppstock till Celan; ty ”den som står fri från denna historia, som de flesta tyskar här, social-tyskarna, som inte är mindre rotlösa än de miljoner rotlösa som nu ansluter till dem, han vet inte vad kulturell smärta kan vara.”

Vilket är då tyskarnas grundproblem? Strauss menar att det är att man fråntagits rätten att ”vara emot” det som sker. Vi får ”inte vara emot de alltmer maktsjuka politisk-moraliska konformiteterna”. Strauss säger om välkomnandet av de hundratusentals flyktingarna att ”bifall och välkomnande sker så forcerat, att det måste sticka den enfaldigaste i ögonen som en omskrivning, en eufemisering av rädsla, som något magiskt olycksbådande.”

Tro nu inte att Strauss betraktar detta som något uteslutande negativt. Tvärtom menar han att ett ”intolerant främlingsherradöme kan få ett folk till självinsikt. Först då får man verkligen användning för en identitet.”

Det som hotar tyskarna är islamister, mediamänniskor, nätverkare, de självupptagna, och överlever man dem så ”blir det en lektion, kanske den viktigaste, som vi tilldelas av islams lydiga”. Vad borde då den politiska makten göra? Strauss gör sig inga illusioner, ty han menar att ”de alla är obildade i varje avseende, inte minst därför att partitillhörigheten nödvändigtvis reglerar kunskapen och i grund och botten inte tillåter någon icke-demokratisk kunskap från tidernas djup.”

Det bekymrar Botho Strauss att inflödet av främlingar till Tyskland innebär att det skapas en majoritet som som kommer att ”beskydda och bevara sin främmandehet”.

Sista i artikeln kommer en synpunkt på ”de högerradikalas hat”, som han menar bara på ytan vänder sig mot flyktingarna som en ”okontrollerad reaktion på den vakuumkänsla som det politiska etablissemanget, som man säger numera, bjuder befolkningen. Ansvariga som inte ser undergången komma. Som viker undan med vilseledande lugnanden. Som visar svaghet.”

Mads Lund Mikkelsen skriver i sin kommentar i nättidskriften salon55 bland annat om de tämligen aggressiva invändningarna mot Strauss text, från PEN-ordföranden Johanno Strasser som menar att han är ”mycket fixerad vid det förflutna” och att han ”gör alla möjliga knäfall för högerorienterade och populistiska strömningar”. I Die Welt menar kulturredaktören Richard Kämmerlings att texten bjuder på latent rasism och skriver att han känner ”vämjelse”. Den starkaste invändningen är väl att Strauss använder ordet ”folk” på ett ”biologisk-rasorienterat sätt” vilket därmed är det samma som att säga att han är nazist! Detta visar hur Tyskland alltjämt plågas av det förflutna. Ett ord som folk skulle vara fullständigt oskyldigt och blott beskrivande i vilket annat europeiskt land som helst, medan det i Tyskland leder till nazi-anklagelser.

Botho Strauss vän, författaren Martin Mosebach, finner däremot att texten inte först och främst är en kritik av den förda flyktingpolitiken, utan en kritik av det tyska självhatet och det därav medvetna negligerandet av i synnerhet den romantiska traditionens litteratur: ”Tyskarna kommer aldrig att kunna integrera massor av rotlösa i sin kultur, därför att de själva har förlorat den.”