I sin kritiska biografi Searching for Cioran skriver Ilinca Zarifopol-Johnston (1952-2005) om honom som människa och filosof, formad av de tidiga åren i Rumänien. Eftersom författarinnan avled innan hon var färdig med sin biografi har maken, professorn Kenneth R. Jonhston fullbordat boken och tillfogat hennes arbetsdagbok, som handlar om Ciorans sista år i livet i Paris och hennes egna resor till Rumänien i jakt på material för biografin. På så sätt belyses Ciorans författarskap och filosofi från två sidor av hans liv; det tidiga som ung i Rumänien och det sena och det allra sista i Paris. Bokens spännvid är unik och ger oss bilder av en stor författare och filosof som helst av allt hade velat glömma och förstöra sina tidigaste texter, eftersom de röjer hans flirt med fascismen.

I Sverige blev Cioran mer bekant för en läsande krets med utgivningen av Om olägenheten i att vara född. Senare kom Bitterhetens syllogismer, Historia och utopi och På förtvivlans krön. En djupgående intervju publicerades i Gabriel Liiceanus Apokalypsen enligt Cioran. Trots dessa översättningar tycks Cioran ändå ha förblivit det vi numera i Europa karaktäriserar som ”smal”. Han har aldrig placerats i några av bokhandelns staplar, aldrig toppat några försäljningslistor eller varit huvuderbjudande från några bokklubbar. Hur ska man tolka det? Ska man betrakta Cioran som en författarnas författare och en filosofernas filosof? Nej, jag tror att det är att underskatta hans betydelse. Istället tror jag att Cioran idag spelar samma roll av illusionsbefriad vedersakare av den moderna människan som en gång Nietzsche eller Schopenhauer gjort. Hans texter har ett slags långtidsverkan som är jämförbar med poesin, de överlever med råge hans egen generation och har förutsättning att bli klassiker i egen rätt.

 

Tobbe så som jag vill minnas honom. Bilden är tagen 2010. Han slår sin äldre systers äng. Men man ser att han redan opererats en första gång. Tinninglobs-epilepsi blev helvetet på jorden för honom och ledde honom in i döden. Jag undrar ofta vad det hade  blivit av honom, om han fått vara frisk. Hans livsglädje var stor och han hade många omkring sig som älskade honom, både i och utanför familjen.

Hans gravsten hämtades utanför vårt hus i Sätaröd. Den var en gång i tiden Tobbes favoritlekplats. Vi fick dessutom hans egen handstil med på stenen. 

 

 

Tobbes död

Tobbe med sin katt. Just hemkommen från sjukhuset där man gjort första försöket att befria honom från tinninglobsepilepsin

Idag minns vi Tobbe. Den 10 oktober 2014 hittades han död. Jag vill gärna minnas honom så här, när han låter sin lilla systerson prova att starta motorsågen. Barnen älskade honom.

 

 Ja, jag lärde mig cykla.

Nej, nu kan jag inte längre cykla. 

På väg in till Vartovs innergård på smärtande artritknän.

 

 

Igår gick jag i Grundtvigs fotspår - bokstavligt talat. För på Vartov i Köpenhamn, där den danske psalmisten fanns, firade vi Erik Grip! Det blev ett par timmar av gott umgänge, fin musik, gott vin, glada skratt och trevnad. Som enda skåningar trivdes vi bra bland våra välkomnande och generösa danska vänner. Bjuder er här på en liten bildkavalkad. Astrid Nydahls bilder.

Erik Grip inledde i talarstolen med minnen från femtio år på scenen. Skrönor och sanningar.

Erik Grip sjunger till ackompanjemang av jazzpianisten Henrik Gunde.

 

Erik och hans kära Joan

Grundtvig själv står staty på Vartovs innergård.

Här får ni också min recension av Grips senaste skiva:



Erik Grip har alltsedan tidigt 1980-tal varit min verkliga favorit bland de danska visartisterna. Han är ju så mycket mer än vissångare. Hade det inte varit för att begreppet singer/songwriter är så slitet skulle jag gärna använda det för att beskriva honom. Han har nu i femtio år stått på scenen – och det innebär ett stort antal turnéer Danmark runt och ett stort antal skivinspelningar. Mest känd i hemlandet är han för den ytterst framgångsrika Grundtvig-skivan De levendes land (som sålt i mer än 100.000 exemplar). Ett kännetecken i Grips arbete har alltid varit samarbetet med poeter av högsta klass, eller hans egna tonsättningar av klassisk poesi och psalmtexter. Han har tagit sig an klassiker som Frank Jæger, Emil Aarestrup, Adam OehIenschläger, Jeppe Aakjær, Halfdan Rasmussen och många, många andra. Han har gjort musikaliska utflykter, främst på 1990-talet, i en mer rytmiskt präglad musik, inte minst när han översatte och spelade in Ulf Lundells låtar. Men som åren gått har han alltmer kommit att utvecklas åt ett sensuellt, lyriskt håll. Det märktes inte minst i de fina psalminspelningar han gjorde med den svenske jazzpianisten Lars Jansson.

När han nu firar hela 50 år som scenartist gör han det med en omfattande Danmarksturné. Den startade den 10 augusti och fortsätter hela hösten fram till den 23 november då den avslutas i Skanderborg. Men han ger också ut denna nya CD: Viser genemm fem årtier tillsammans med den fine, danske jazzpianisten Henrik Gunde. Här fortsätter han att utforska det han påbörjade med Lars Jansson; hur visan sakta men omärkligt glider över i jazzballad, hur texten, oavsett om det är en klassiker eller en samtida text som Bo Green Jensens Fader min, får en mer markant diktion och lyfter till en berättelse för åhöraren (texten är gripande för varje människa som har ett problematiskt förhållande till fadern, och Gunde kommer in med ett mättat och stilla solo på elpiano). Samspelet mellan Grips egen gitarr, som han för övrigt spelar vackrare än någonsin, och Gundes piano fungerar utmärkt och förstärks ytterligare av de passager där de spelar var för sig (i till exempel Aarestrups Til en veninde är Grip ensam, som klassisk trubadur). I Det er i dag et vejr (med Ludvig Holsteins text) blir det särskilt tydligt hur fint pianot och gitarren samverkar. Gunde nästan droppar in sina pianoklanger i sången, ömsint och finkänsligt.

Erik Grip behöver inte bevisa något. Han har en så gedigen grund att stå på. Ändå bevisar han med jubileumsskivan att han utvecklas och förändras i en mycket positiv riktning. Jag lyssnar på den och får emellanåt en tår i ögonvrån. Det är av sådana tårar konsten gör oss mänskligare och starkare. 

 

OBS: Texten är en repris från 2013

Erik Grip kan man läsa mer om här: http://www.grip.dk/

Pianisten Henrik Gunde kan man läsa mer om här: http://www.gundeongarner.dk/gundeongarner/Forside.html

Om en tidigare CD av Erik Grip skrev jag här.

 

 

Nej, jag glömmer aldrig. Nej, jag förlåter aldrig. Islamismen är vår dödliga fiende. Nu och alltid. 

 

Allen Ginsberg at the Miami Book Fair in 1985

 

Oxford, 1985

Mark Ford

 

Oh to recapture the golden summer
I met Allen Ginsberg! That tireless man! – he had
within minutes, produced
a whole box of photographs of himself, all shaggy
and naked, in bed
with a blond admirer. Had
he taken these pictures himself? I inquired, marvelling
at their composition … he had!

 

”Är verkligen förtvivlan lyckans kärna, som Kierkegaard hävdar? Är det inte snarare melankolin, vemodet, känslan av att åren svindlande snabbt rör sig in i glömska och dimma, medan enstaka ögonblick ristar sig in i själens hud som ett dröjande blåmärke. Bäst att röra sig försiktigt över marken för att inte störta ned i intet. Bäst att sitta vid köksbordet, tung som en sten, med ekande, ibland hotfulla skrän från okända fåglar på avstånd där ute, i skymningen. Jag längtar efter människor som skulle fira tystnaden här med mig. Jag får fira den ensam; det är lärorikt.” Ur Bo Carpelan: Blad ur höstens arkiv, Schildts, 2011

 

 

"Ordet 'god' har en obehaglig bismak" skriver Bertolt Brecht i Flyktingsamtal (svenska 1974 i Herbert Grevenius översättning).

Det är just den obehagliga bismakens epok vi lever i. Nyorden klibbar fast vid de gamla och upphöjs till moralisk standard. Det sker med nödvändighet när vårt språk blir till politiska vapen för att upprätthålla en bestämd maktordning.

Wolf Biermann skriver i Daidalos fall (svenska 1992 i Per Landins översättning):

"Slavar talar helt enkelt slavspråk, det är inget att säga om! Den som gör sig lustig över det måste själv ha vågat opponera sig. Och den som öppnar käften får den ibland tilltäppt. Det vet jag av sorglig erfarenhet."

Brecht och Biermann fick båda erfara hur deras tyska språk gled in i godhetens och tyranniets sfär. Två olika epoker, delvis sammanvuxna kring nazismens fall och DDR:s grundande, men samma fenomen. Vilka lärdomar har vi dragit av det? Inga alls verkar det som. Också i de formellt demokratiska, parlamentariska samhällsordningarna ser vi hur makten medvetet och med yttersta raffinemang använder språket som maktmedel. 

Ordet "god" är förstås alltid med i det, som en underliggande harmonisk ordning som varken rubbar eller förför. Den bara finns där och det är upp till oss att identifiera oss med den. Vi har inte sett hur förskjutningarna gör diskussioner i princip omöjliga. 

När den politiska hydran smälter samman till ett odjur med sju huvuden kan man inte argumentera mot de politiker och journalister som kallar det "stabilitet", "ordning", "lösning". Det är ju varken det ena eller det tredje.

Vem av oss gör som Biermann, "öppnar käften för att få den tilltäppt"?

Peter Handberg: Släpp ingen levande förbi. Berättelser från murens Berlin (Natur & Kultur).

Kan man betrakta det förflutna som en mörk tid – sedd ur ett ljust perspektiv? Jag tror att vi efterkrigsbarn fostrades i den andan. Våra föräldrar berättade om förintelsen, pappa om sitt arbete som värnpliktig med de vita bussarna som förde överlevande till Sverige. Underförstått i allt vi fick veta låg orden ”Aldrig mer”. Med åren kom jag att förstå att detta begrepp var mer en besvärjelse än ett löfte som hade någon förbindelse med den verkliga världen. Vi levde trots allt i ett kallt krig. Också Europa var delat och en stor del av världens folk levde i diktaturer. När Berlinmuren byggdes var det väl mer ett slags bekräftelse av rådande omständigheter.

 

 

Peter Handbergs blick i Släpp ingen levande förbi. Berättelser från murens Berlin är just så okorrumperat mörk som man måste kräva av murens krönikör. Och han anklagar ingen för att inte ha förstått, även om det naturligtvis finns en vilja till uppgörelse med vår egen kulturkrets. Ingvar Carlsson får symbolisera denna blåögda kompromissvilja, Carlsson som för Sveriges räkning sitter och smickrar diktatorn själv i DDR, bara kort tid innan muren faller. Handbergs nya bok med murens Berlin som nav fyller i betydande luckor i den svenska diskussionen. Muren, den som alltjämt tycks tjäna som symbol för ”fred” och ”antifascism” hos människor som tror att den både handgripligt och som metafor räddade världen undan ett kärnvapenkrig, framstår här som just den dödliga mekanism den var: stänga inne i ofrihet och döda var och en som ville trotsa dessa villkor.

Det finns två saker som är iögonfallande hos Handberg: å ena sidan hur han förankrar allt han skriver i en personlig erfarenhet, här ända ner i barndomens landskap, å andra sidan hur han med sin beläsenhet och kunskap redovisar de stora sammanhangen. Han har tidigare visat det i Undergångens skuggor (2007) och Kärleksgraven (2008). Där låg fokus på de baltiska länderna, här är det Berlin, DDR, Polen och delvis också andra länder i östblocket när så är befogat – t.ex. för att berätta om de människor som tog sig till Bulgarien i ett fåfängt hopp om att det där skulle vara lättare att fly.

 

”För den som iscensätter olyckan måste katastroferna räknas som succéer” skriver Handberg och fortsätter: ”Kanske är Hitler i den meningen en av de få som verkligen lyckats förverkliga sig själv”. Tanken svindlar. Han lovade att förvandla Tyskland och fick folket med sig. Tolv år senare låg hela landet i spillror, liksom stora delar av Europa, skövlat, plundrat, bombat och massmördat efter Hitlers och nazismens krig. Förintelsen skulle för framtiden bli ett slags milstolpe: den industriella massförintelsen var alltså möjlig. Varje dag påminns vi om det som skedde.

Naturligtvis ska man ha bakgrunden klar för sig när man läser om det Europa som sedan uppenbarade sig. När Handberg reser i Polen, gör han det i gamla tyskbygder där befolkningen nu är helt polsk och där de flesta varken vill bli påminda eller ens tala om det förflutna. Han sitter på de sunkigast tänkbara krogar, bor på hotell där man till natten får en kliande filt utan lakan, vandrar längst leriga gator och försöker knyta samman orternas gamla tyska namn med de samtida, polska. Det är i ordets rätta bemärkelse en helvetesvandring. Bara så här kan helvetet se ut, så länge det inte är en metafor. Helvetet som en plats av nöd och elände, en plats där man säljer sina flickor som prostituerade till hotellgästerna och där döden lurar i minsta fyllebråk.

 

 

Men muren då? Jo, den är centrum för boken. Och Peter Handberg gör de frihetslängtande människornas försök att fly över muren till levande, verkligt torterade, verkligt mördade, individer. Han ger dem namn och historia, han berättar hur de dödades av gränsvakterna. Och han låter de överlevande blicka tillbaka, ge ett långt perspektiv på sina lidanden och drömmar, och vad det var som krossade dem.

Muren ja. Och ändå är det inte muren som blir mitt minne av denna bok: det blir snarare de inre murar och fängelser människor bär i fruktan för en övermäktig härskare, vardagens tysta lidande och svordomar, försöken att överleva trots allt. Och vid sidan av det också Peter Handbergs berättelse om de egna miljöerna, vännerna och händelserna i Berlin. Om kärleksmöten och konstnärsdrömmar, om kollektivboende och drogmissbruk, om allt det som har med tiden fram till 1989 att göra. Och med tiden efter det. Styrkan hos Peter Handberg ligger i att han inlemmar sitt ämne – muren, döden vid muren – i ett sammanhang som också är ett slags personlig livsessä, en berättelse om människans villkor i Europa idag.

 

(repris) 

 

 

Min debut. 1975 känns som ett annat liv. Saknar förbindelse. Men kan ju ta fram och bläddra i den. Det här är den andra upplagan. I den vänstervåg jag sveptes med av läste man. Också detta. Jag var 23 år ung. Skulle bli tvåbarnspappa det året. Minns helsidan i DN där jag fanns med tillsammans med Ulf Lundell och Ann-Charlotte Alverfors. Tre debutanter som den kulturredaktionen tyckte skulle uppmärksammas.

Också senare fick jag några rader i rikslikaren:

"Thomas Nydahl avsvär sig sin ungdoms kommunism men är inte politiskt korrekt. Hans språk vindlar, vinet flödar och den manlighet som åtrår skillnaden mellan könen och saknar femtiotalets hemmafru döljer han inte. Pacifism föraktar han. Politiska övergrepp kräver handling, och våld är ofta ett ofrånkomligt medel, till exempel på Balkan."

 

Lars-Olof Franzén, DN januari 2003

 

Helge å, nytagen bild av Astrid Nydahl

 

Det spelar inte någon större roll vad som sägs i medierna. Ska vi tro på det vi hört eller läst när de kritiska frågorna visar på uppenbara motsägelser?

Jag har för längesedan bestämt mig för att tvivla och att ifrågasätta. Varför skulle de banala instämmandena vara en rimlig livsväg? Varför skulle den dövstumma lydnaden vara att föredra?

 

 

 

 

Suzanne Brøgger: Mishling. En frisørs bekendelser (Gyldendal)

 

Det är fest för alla läsare av Suzanne Brøgger, med utgivningen av hennes hennes magnifika roman Mishling. En frisørs bekendelser. Den är i många avseenden en typisk bok för henne. Det jag menar har utmärkt hennes författarskap är att hon själv – oavsett förklädnader eller kön – ställer sig mitt på den fiktiva scenen och leder läsaren varsamt in i det som är berättelsen.

 

Här är det kollektivromanen som är formen, men det innebär inte stora mängder individer, utan just ett kollektiv vars liv utgår ifrån, och strålar samman i tid och rum.

 

Inledningskapitlet är redan det magnifikt. Där klargörs plats, omständigheter och personligheter. Inga missförstånd, bara klarhet och därtill en politisk, kulturell sådan.

 

Sällskapet i berättelsen samlas på Taverney, ett överdådigt slott vid Medelhavet, av oklar karaktär. Deras självpåtagna uppdrag var att bokstavligt reparera världen – ett uttryck känt i judendomen som tikkun olan. Och här är många av dem just judar. Man blir väl jude, säger en av dem, för att känna hur det är att tillhöra en minoritet. Juden, i deras resonemang är alltid ”den andre” och ”den sårbare” och därför en ”mensch”. Nå, hur reparera efter ett århundrade med två världskrig och ett folkmord, således många miljoner döda. Europa hade i många avseenden trasats sönder.

 

Suzanne Brøgger skriver fiktivt, men både platser och människor i denna roman byggs ju på ett sätt som gör dem verkliga. Många av våra stora författare citeras, de ingår så att säga i reparationsarbetet. Och från Förintelsen är språnget inte långt till ”massakren på tegnerne i Paris, angrebet på ssynagogerne runtomkring og nu – hærverk” på judiska begravningsplatser och allt annat som kan kopplas till judarna.” Att bekämpa allt detta kan, enligt berättelsen, kallas en ”mission impossible”.

 

Det finns många skäl för läsaren att känna sin pessimism bekräftad. Tillvaron på Taverney – oavsett närhet till ”gudspagten” – verkar inte göra tillvaron lättare.

 

Det är, minst sagt, svårt att skriva om Suzanne Brøggers nya verk. Det är som att stiga in i en värld där allt det hon skildrat i ett långt författarliv, nu samlats för konkreta kulturella möten. Det kan handla om judiska traditioner som ovan, det kan handla om den största bildkonsten eller jazzmusiken. Att hon därtill skriver in många av samtidens politiska och sociala problem i berättelsen gör den inte mindre spännande. Vem flyr i båtar över haven? Vem tar med sig traditioner och seder till oss.

 

Viktig är inte minst två av huvudpersonernas dotter Manouche, hon har fått berättelsens hedersuppdrag, att samla allt i en och samma bok, den gula kallad! I sammanfattningen sägs det ”at en bog ikke behøver at have en handling eller hovedperson, man kan godt samle tråderne alligevel”, och det är just det som sker.

 

Bokens sista sidor blir ett lysande exempel på hur en berättelse kan bindas samman och hur en moralitet ser ut när den är äkta. Man kan väl få buga sig och tacka för denna märkliga och magnifika bok. Jag gör det i alla fall!

 

PS: Den finns nu på svenska i översättning av Nina Wähä (se omslaget ovan). 

 

Lars Gustafsson: Etyder för en gammal skrivmaskin (Bonniers)

Med Lars Gustafssons bortgång förlorade svensk litteratur en av sina märkvärdigaste och mest originella röster. Hans frånvaro är starkt påtaglig och bara vetskapen om att det inte ska komma något mer från Gustafsson är tragisk. Som diktare, filosof och samtidsdebattör var han unik. Men en volym lämnade han efter sig, diktsamlingen Etyder för en gammal skrivmaskin.

Jag har tillbragt mitt liv

med att ordna alfabetets bokstäver

på skiftande sätt. Ge och blanda.

Så heter det i dikten Logonauten och med den inledningen kan man säga att poeten presenterat sig. Men sättet på vilken den korta dikten sedan utvecklas och slutar måste man vara just Lars Gustafsson för att bemästra.

Så förhåller det sig med hela denna vackra lilla diktsamling. Det är inte alls konstigt att man som läsare drabbas av ett vemod. Inte bara för att det är en avliden poet vi möter, utan kanske mest av allt för att dikterna påminner oss om hur unik han var.

Gravitationen är den stora förbannelsen –

en aldrig avsedd deformation av rummet

orsakad av materiens störande närvaro

(ur dikten Insomnia)

Hos Lars Gustafsson, också postumt, umgås det vardagliga, näst intill banala utan problem med det högstämda. Hans finurligheter blir så självklara att de ser enkla ut. Som reptrick eller vackra oljemålningar lurar de läsaren och betraktaren. Att läsa denna sista diktsamling är för mig också ett utmärkt sätt att säga tack. Vi råkade leva i samma tid som Gustafsson och vi kunde följa hans författarskap. Vi kunde instämma i hans ord:

Detta glas är snart tomt

Det rymde inte

Som någon kunde tro

Vin eller vatten

Men tid

Hur kunde ett glas rymma tid?