Jag vet eftersom jag är en intellektuell

 

Jag vet eftersom jag är en intellektuell, en författare, som försöker följa det som händer kring mig, som försöker ta reda på allt som skrivs, försöker föreställa mig allt det som jag inte vet eller som händer allt för långt borta - som försöker skapa en helhet av de desorganiserade och fragmentariska bitarna från vår politiska värld, som försöker återskapa logiken där allt tycks vara dubbelbottnat, vansinnigt och mystiskt. Allt detta är en del av mitt yrke, är själva drivfjädern i min yrkesutövning. (Ur Pier Paolo Pasolini: Jag vet, ur antologin Skrifter i fel tid, översättning av Ingamaj Beck)

 

Skulle någon idag - här i vår nordiska tillvaro - vilja eller orka formulera sig som Pasolini gjorde i denna text? Jag tvivlar på det, eftersom en intellektuell här blott är "en som skriver" och som känner sig bekvämast med arbetsförmedlingens definition "kulturarbetare". Sådana positioner intar den som varken ser vad som är högt eller vad som är lågt. Det skrå som inte ens stiger fram med en bildning som går utanför de egna texterna ska förstås hålla sig där. Satt på plats. Definierad. Rädd som en mus att ha fel åsikter och skriva fel saker.

Pasolini var inte sådan. Det han inte redan visste ansträngde han sig att ta reda på. Men han var samtidigt djupt pessimistisk, han kunde inte annat än instämma om någon hävdade att konsumismen hade segrat. Denna "nya fascism", säger Pasolini, har redan förstört alla klassbestämda värderingar, arbetare och bönder skäms över sitt klassursprung, och "om en gata är full av ungdomar så kan ingen längre - utifrån kroppens utseende - urskilja en arbetare från en student, en fascist från en antifascist..."

Voltaire för en helg

Foto 2016: Astrid Nydahl

 

Voltaire: Traktat om toleransen med anledning av Jean Calas död (Daidalos, översättning, förord och kommentarer: Jan Stolpe).

”Vad är tolerans? Det är mänsklighetens privilegium. Vi är alla sprängfyllda av svaghet och misstag, låt oss förlåta varandras dumheter, det är naturens första lag.”

(Voltaire 1764, ur Filosofiskt ficklexikon, svensk översättning av Olof Nordberg, 1996)

Bakgrunden till boken är, vilket framgår av dess titel, Jean Calas död. Nu är det inte vilken död som helst, utan ett grymt dödsstraff. Det som hänt är att Jean Calas son hittas hängd. Allt pekar på att det rör sig om ett självmord. I sitt förord berättar översättaren Jan Stolpe om en familjemiddag i oktober 1761. Äldste sonen Marc-Antoine bryter upp vid halvniotiden, och en timme senare hittas han död. Voltaire berättar att fadern avrättades i mars 1762. Det som såg ut som ett självmord blir istället betraktat som ett mord utfört av fadern, handelsmannen Jean Calas i Toulouse. Han var, ”liksom hustrun och alla barnen utom ett” protestanter. Sonen Marc-Antoine, ”var en läsande människa” och han ”stärkte sig i sin föresats genom att läsa allt som nånsin skrivits om självmord.” 

Här följer ett avsnitt som berättar om tidpunkten då sonen hittas hängd: ”Någon fanatiker ur populasen skrek att Jean Calas hade hängt sin son Marc-Antoine. När det ropet upprepades kom det på ett ögonblick ur allas munnar; andra tillade att den döde hade tänkt avsvärja sig sin tro nästa dag och att familjen och unge Lavaisse (en vän till sonen, min anm.) hade strypt honom av hat mot den katolska religionen. I nästa ögonblick rådde inget tvivel längre. Hela staden blev övertygad om att det är en religiös trossats bland protestanterna att en far och en mor måste mörda sin son så snart denne tänker omvända sig.” Här har vi egentligen sakens kärna: religionen. Voltaire avslutar sitt första redovisande kapitel med orden: ”Det ligger alltså i mänsklighetens intresse att utreda om religionen bör vara kärleksfull eller barbarisk.” Att Calas rehabiliterades 1765 var väl en klen tröst för familjen, dock politiskt viktig. Voltaire poängterade i bokens sluttext att han varken velat ”gagna eller skada familjen Calas” utan att ”denna skrift om toleransen är en inlaga som humaniteten i största ödmjukhet framlägger för makten och klokheten.”

Nu är inte denna bok i sin helhet en skrift om dödsdomen mot och avrättningen av Jean Calas. Men han använder detta upprörande fall som ingång till en text som rör sig på det principiella planet. Alltså: är det tolerans vi måste sträva efter så måste också de fanatiskt religiösa stå tillbaka för andra ideal.  Sedd så förstår man bättre varför boken såldes i mycket stort antal i Frankrike efter den islamistiska massakern på Charlie Hebdos redaktion i början av 2015. De terrordåd som efter den händelsen ägt rum i Frankrike lär inte ha minskat intresset för Voltaires skrift.

Så som det mesta idag bestäms av en religion – på snart sagt varje politiskt område – kan man säga att det gjorde under Voltaires tid. Turbulensen var minst sagt omfattande. Och mot den bakgrunden läser jag hans text om toleransen.

Voltaire talar om att en dogmatisk anda orsakar mycket lidande och död. Uppenbarligen oroar han sig mycket över att man i andra europeiska länder nått fram till en form av samlevnad medan man i Frankrike fortsätter att vålla katastrofer. Han framhåller kväkarna som ”måhända är löjliga” men ”har varit så dygdiga och gagnlöst undervisat övriga mänskligheten i fred”, ja han säger rentav att de är ”ett exempel och en skam för de folk som ännu inte känner toleransen.”

Till sektmedlemmar och andra fanatiker säger Voltaire att de måste upphöra med det förflutnas excesser: ”Gången tid är som om den aldrig existerat. Man måste alltid starta från den punkt där man befinner sig, och från den dit folken har nått”. Det är visdomsord som kunde praktiseras efter varje väpnad konflikt och varje förödande krig.

Naturrätten är en annan av Voltaires hjärtefrågor. Han menar att den – eftersom den av naturen anvisar vad som är rätt – borde vara självklar för oss alla och att all mänsklig rätt måste byggas på den. En universell princip pekar han på: ”Gör icke det som du inte vill att andra ska göra dig.” Och det avsnittet rundas av med dessa ord: ”Rätten till intolerans är alltså absurd och barbarisk, det är tigrarnas rätt, och den är mycket mer fasansfull eftersom tigrarna söndersliter bara för att äta medan vi utrotar varandra för paragrafers skull.”

En sak som slår mig under läsningen är förstås att Voltaire satte en bortre gräns för denna så viktiga tolerans. Gränsen går, inte att förvåna, vid de krafter som predikar intolerans eller vars ideologiska/politiska program i sig är intolerant. Så här skriver Voltaire: "Alltså krävs det att människorna börjar med att inte vara fanatiska för att de ska förtjäna tolerans." Att läsa gamla texter väcker förstås hela tiden tankar om det aktuella, det samtida. Voltaire får mig att ofta tänka på islamismen som predikar renhet, avskiljande och mord. Alla ”de otrogna”, ”avfällingarna”, ”judarna”, ”kristna” och fel sorts muslimer förtjänar bara att dö, så som fel sorts kristna gjorde det under Voltaires tid. Alternativt kan man för vissa tänka sig rollen som dhimmis under en islamistisk maktapparat. Men den gruppen blir nog väldigt liten när vår samtids massmördare är färdiga med sin mission. Svärdets, bombens och galgens mission. 

När man slår upp och börjar läsa en gammal bok kan det lätt hända att man tror sig kika ner i historiens mörker och att den inget har med vår samtid att göra. Just det vore fel, ty Voltaires text griper direkt in i det som pågår här och nu. Europa skakas nu av just religiös fanatism, de framsteg som tidigare uppnåtts tycks sakta upplösas och varje steg vi tar bakåt av hänsyn till denna fanatism undergräver både friheten och möjligheten att stå fast vid grundläggande principer. Därför, bland annat därför, bör vi läsa och lära av Voltaires traktat.

En dikt som är ett brev...

Foto: Astrid Nydahl 2017

 

 

Paul Celan till Ingeborg Bachmann, Paris 7 januari 1958

Bordet, av timved, med
risrätten och vinet.
Det 
äts, tigs, dricks.

En hand, som jag kysste,
lyser upp munnarna

(Ur Bachmann/Celan: Brev, (översättning: Linda Östergaard och Lars-Inge Nilsson) 

Bullring och friidrott

 

När jag tittar på friidrotten går tankarna tillbaka till Birmingham. Våren och sommaren 1998 hade vi egen lägenhet där, när Astrid studerade vid Selly Oak Colleagues. 2012 var vi tillbaka och då hade man tyvärr klätt Bullring-statyn i en flagga,så att den normala skönheten doldes. Astrid tog mycket bilder där, dessa två får vara symbol för våra minnen.

 

Lars Åberg: Mest kränkt vinner (Karneval förlag)

 

”Jag är kränkt, alltså finns jag.” (ur boken)

 

Jag tror att man kan belysa Lars Åbergs ärende med boken i några citat.

 

”Ju fler som flyttar in i ett främmande land, desto större potential för fördomar, kränkningar och diskriminering”, skriver Lars Åberg i boken.

 

Eller så kunde man säga: ”Ju fler främlingar som flyttar in i ett land…” och då bli ännu tydligare i det omgivande resonemanget. Ty här talar vi främst om de problem islams väldiga tillväxt skapat i vårt land. ”Man föds svart, men inte som muslim; den senare identiteten är en social konstruktion”, förtydligar Åberg.

 

I ljuset av det senare kan vi läsa hela Åbergs klargörande och viktiga bok om kränktheten som kultur i Sverige. Varför är den då viktig? Jag menar att betydelsen ligger i att han samlar, förklarar och visar på sambanden som verkar göra samtidens människor i Sverige till världsmästare i kränkthet. Världens mest jämlika land försvann just i skarven mellan homogen kultur och påtvingad, huvudsakligen importerad mångkultur.

 

Konsekvenserna är fasansfulla i flera olika avseenden. Inte bara de små vardagliga exemplen bör uppmärksammas, utan också de långtgående, politiska. Det sker sådana manifestationer inte minst i Malmö.

 

”I praktiken tillmäts dock vissa former av hot ooch missaktning mindre värde, som när en lång bilkaravan i Malmö i oktober 2023 hyllade Hamas terrorattack mot kibbutzer och en musikfestival i Israel. När såg vi senast hundratals människor köra runt och jubla över att judar mördats och kidnappats utan att det beskevs som hets mot folkgrupp?”

 

Det jag här citerat har sin grund i en extremt stor invandring – kalla det hellre hitflyttning, både legal och illegal – som inte har minsta likhet med forna tiders inflyttning av hårt arbetande människor från syd- och centraleuropa. Hur många stenkastande, hatiska människor från Rumänien eller Tjeckoslovakien hittar man i dessa pöblar? Inga, skulle jag naturligtvis våga hävda.

 

Hela berättelsen – ty en berättelse är det! -  om situationen i de kränktas land är kryddad av fyndiga formuleringar. Smaka på dessa:

 

”Hyperindividualismen är som gjord för hyperkänslighet.” - ”Möjligheterna att känna sig kränkt tycks vara fler än möjligheterna att känna sig lycklig.” - ”Värdegrunden kan dock innebära en förolämpning mot människors intelligens eftersom den förutsätter att de förstår väldigt lite av det de håller på med.”- ”Vår ängslan har vi fått i arv.” - ”Vem ogillar mångfald? Alla tycker om mångfald. Konsultföretagen har frodats i mångkulturbranschen.”

 

Efter en dryg fjärdedel av boken ser man att den också växlar ut på delvis andra spår som leder till omvärlden, då blir det sannerligen inte mindre intressant. Lars Åberg kan till exempel USA, det har han visat många gånger, och här ger han multikultur-romantiken ett grått och mycket elakt mönster som bygger på långtida erfarenhet. Men han dyker ändå ner redan på Öland för att ställa den dräpande banala frågan: Är kränkthet en form av hemlängtan?

 

Ja, så kan det vara en metod för att ”organisera de goda minnena”. Just det gör vi, nostalgiker som vi är, eller uppvuxna i ett folkhem, tämligen homogent, som vi i hjärterötterna saknar, dagligen!

 

Våldet står ofta i centrum för Åbergs berättelser. ”Där gatstenen landar upphör Sverige” skriver han, och vi drar oss lätt till minnes de så kallade ”Koran-kravallerna”. Då kan vi tillägga att där gatstenen kastas har Sverige sedan länge upphört. Orten är ett annat land, ett främmande land.

 

Att islam i denna berättelse spelar en central roll är väl inte ägnat att förvåna? Det gör därmed också slöjan. Att Alexis de Tocqueville citeras är inte konstigare än att Koranen gör det. Sammanhangen och orsakerna står att söka i Åbergs resonemang. Så gör han en tillbakablick på alla våldsamma kravaller knutna till den senare boken och landar i slutsatsen att terroristerna som flög in i World Trade Center i grund och botten i grund och botten var kränkta!

 

Slöjan då? Hijaben i varje kvarter i Sverige, från Orten i storstäderna, till köpcentra och bostadskvarter i småstäderna? Åberg säger, och där tror jag att han har helt rätt, att ”normaliseringen av hijaben innebär således en normalisering av kvinnoförtrycket”. I vårt eget arma land har Högsta förvaltningsdomstolen så sent som 2022 slagit fast att ”det är en del av yttrandefriheten att föräldrar klär sina små döttrar i hijab”.

 

Så mycket mer hade kunnat anföras ur denna kloka, viktiga bok. Här känner vi igen Lars Vilks, vars milda personlighet och skapande själ skulle förintas i ett eldhav, vi känner igen jakten på konsensus där sossar och moderater i lika hög grad söker och strävar efter trivselnationalismen, och vi känner tyvärr också igen det språkliga förfall som i offentligheten blivit högsta ideal och där svenska språket – i Sverige! – blivit fritt villebråd.

 

Vi som alltid propagerat för jämlikhet i tredje världen borde oftare betänka att vi i vår aktiva vardag, politisk eller ej, ser till att cementera raka motsatsen till det som var lyckliga gatan.

 

Vill man förstå Sverige, och massinvandringens konsekvenser bättre, ska man läsa och begrunda Lars Åbergs nya bok. Den är alldeles för viktig för att spolas bort i floden av uselt formulerad stapellitteratur.

 

Det som händer ett folk som i långa tider knutit näven i byxfickan framgår klart. Katastrofen kan alldeles logiskt kallas kränkthet.

 

Förhindra totalitarismen att få oss i sitt våld

 Totalitarismen har avskaffat den fria tanken i en, under tidigare epoker, aldrig tidigare skådad utsträckning. Och det är viktigt att inse att dess kontroll av tanken inte enbart är negativ, utan också positiv. Den inte bara förbjuder dig att uttrycka - till och med att tänka - vissa tankar, men den dikterar också vad du ska tänka, den skapar en ideologi åt dig, den försöker styra ditt känsloliv lika väl som att sätta upp en kod för hur man ska uppträda. (Ur George Orwell, Litteratur och totalitarism, radioutsändning 21 maj 1941, i essäsamlingen Som jag behagar, översättning av Peter Handberg) 

 

 

Orwells essäer är frisk luft i de unknaste och mest instängda miljöer. När han skriver om totalitarismen känner man genast igen det egna landet. Vi blir dagligen överösta med de rätta åsikterna, ideologierna och förhållningssätten. Vi föreskrivs en ordning vi inte vill ha. Orwell blickade ut över den värld som skulle gå under några år senare. I min generation föddes vi in i något som tedde sig självklart, men som också det skulle gå under. Totalitarismen är sig lik oavsett vilken ideologi den växer fram ur. Per Wästberg skrev i Svenska Dagbladet:

En egyptisk predikant, avvisad från Frankrike, förutspådde: ”Tack vare era demokratiska lagar kommer vi att kolonisera er.” Enligt författaren Boualem Sansal, bosatt i Algier och prisbelönad för sin roman ”2084”, är islamismen ett politiskt och religiöst projekt för att lägga under sig jorden. Bland dess anhängare finns en elit och effektiva lydiga kadrer, organiserade i otaliga grupper och föreningar som samordnar, rekryterar och sprider budskap och hot. De har en flygel som dödar, våldtar och plundrar samt medbrottslingar i alla miljöer, nyttiga idioter eller strateger.

Vi måste som kollektiv och samhälle se detta, våga beskriva det, våga gå emot och därmed förhindra totalitarismen att få oss i sitt våld. Hos gamla mästare som Orwell kan vi finna ord för det vi erfar. Här och nu har alltid en historia, och av den kan vi lära.

Längtan bort. Realiteterna

 

Mitt i flyttstöket föds en längtan. Ska jag sätta mig på tåget till Kalmar och sedan ta en sjuktaxi över till södra Öland? (Bilden togs där vi alltid haft ett hyrt hus). 

 

Nej, jag tittar istället på friidrott från en förstad till mitt älskade Birmingham (tre månader 1998). Sittandet utmärker oss sjuklingar. Nu på uppblåsbar sittring.

Per Helge fyller 81 år idag

Per Helge 2017. Foto: Astrid Nydahl

Idag fyller poeten Per Helge 81 år. Han föddes i norra Småland 1945 och debuterade med diktsamlingen Träffpunkter 1974. Hans senaste bok, Folksånger, utkom 2020.

På sin hemsida skriver han:

Jag instämmer i Baudelaires ord: ”Man kan leva tre dagar utan bröd. Utan poesi – aldrig”. 

Per träffade jag för första gången under en tidskriftsfestival i Malmö på 1980-talet. Då gjorde han tidskriften Rallarros tillsammans med bland andra Bengt Berg.

Ska jag sätta en startpunkt för vår vänskap så fanns den där. 

Per och jag kom sedan att resa en del tillsammans, inte minst till Lissabon. Första gången med Carlos Valente, en av många stadens söner som valde exilen. Han tog oss först med till sina föräldrar, där vi också fick träffa morföräldrarna. På ålderns höst har Carlos återvänt till Portugal. 

Jag har många gånger önskat att Per och jag gjort detsamma. I själen och i minnet är Lissabon alltid närvarande, hos mig själv och alldeles säkert hos Per.

Med Per kom jag också till Ön, inte långt från Birka i Mälaren. 

En författare vi båda läst - och publicerat - är Vasco Graça Moura (1942-2014). I översättning av Marianne Sandels kommer här några rader ur diktverket Musan: 

"och plötsligt var musan där

i tystnadens immiga spegel.

hon var gjord av måne, brons och alabaster.

 

inåtvänd kammade hon sitt hår

och av dimma var hennes blick,

obeveklig i dröm och verklighet.

 

Per kom att bli min bäste vän under många år. Varje vecka ringde vi till varandra. Våra samtal kom ofta att bli ett slags ventilation av vad som vridits och vänts på i pressens kulturmaterial (eller brist på detsamma).

Vi skrev mycket till varandra och därtill boken Som om hopp funnes. Om man har en så lång historia tillsammans vore det konstigt om det inte knakade i fogarna någon gång. Det har skett också i vår relation. 

Jag sänder mina varmaste gratulationer på födelsedagen.  

Peter Luthersson: Erfarenhetsunderskott (Bladh by Bladh)

 

”De mest oreserverat samtidsanpassade är nästan alltid de mest intoleranta (…) I vilken hop hade vi funnit dagens mest oreserverat samtidsanpassade om de istället hade levt igår?” (Luthersson)

”Tänk om det var Du eller jag som befunnit oss där och då.” (Luthersson)

Efter 2014 års bok Förlorare. Noteringar om 1800-talets etos är Peter Luthersson tillbaka med uppföljaren Erfarenhetsunderskott. Noteringar om svensk 1800-talslitteratur. Det är i alla avseenden en svindlande läsning. De båda volymerna ger oss tillsammans en bild av en epok då allt stod och vägde mellan dåtid och framtid. Luthersson visar i sina närläsningar vad som stod på spel och hur litteraturen skildrade det.

I den här boken är det framför allt välkända författare som Fredrika Bremer, Viktor Rydberg, Emilia Fogelklou, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf,  som diskuteras, men också sådana som Karl Asplund och Eric Hermelin, och sådana som jag tidigare saknat kunskap om: Axel Lind af Hageby, K.J. Pettersson, Edvard Gleerup, Peter Möller, Georg Pagels, Egron Lundgren, Carlo Landberg och andra.

Ernst Jünger citeras med följande ord: ”Vår värld kommer också att nå sitt slut, förfalla och framstå som obegriplig för främmande ögon.” Vissheten om det uppstår genast när man stiftar bekantskap med skildringarna av såväl den gamla som nya världen i denna litteratur.

Kolonialismen, mötet med det svarta Afrika, allt det som i nutida texter betraktas som den vite mannens katastrofala inflytande, blir en stark laddningspunkt i Lutherssons framställning.

Fokus finns på Afrika, Mellanöstern och Indien. Den nya världen skildras främst av Fredrika Bremer, vars karska och ibland våldsamma språk förvånar mig. Hon hade synnerligen bestämda uppfattningar, inte bara under Amerikaresan, utan också när hon befann sig i Turkiet. Från Smyrna (nuvarande Izmir) skriver hon: ”Några turkiska och arabiska fruntimmer såg jag äfven i turkiska delen av staden; men det ohyggliga arabiska skynket, som i Syrien och Palestina döljer fruntimrens ansigten och låter dem likna spöken, ser man ej här…)." Det gjorde inte henne mindre pessimistisk. Hon konstaterar att en lärd människa i Turkiet alls inte var lärd i vår mening utan lärd endast genom ”hans kännedom af Koranen”. Hon sammanfattar: ”Menskligheten går framåt, men Turkiet går – bort, går under såsom stat, Turkiet med sin koran såsom allena gällande lagbok…” Bremer menade att landet behövde en ny religion:”Det behöfves icke mindre än en döpelse af hela den turkiska nationen, en omvändelse  till christendomen för att lyfta slöjan från den turkiska kvinnans själ och gifva henne förmågan att föda och uppfostra ett fritt folk” och om turken vill behålla status quo ”så måste han bort, långt bort från andra sidan om Bosforen, om Mindre Asien, om Jordan, bort till de Medel-Asiens högland, hvarifrån han kommit”. Man förstår genast att Bremer inte kunnat publicera sådana texter idag, utan att bli bojkottad av landets alla kulturredaktioner.

Man önskar nästan att Bremer fick besöka vår tid och se vad det blivit av Turkiet – och Europa, i den islamiska väckelsens tecken.

Anders Österlings besök i Smyrna 1924 utmynnar bland annat i en mycket skarp text om Turkiet och islam. Han skriver med behärskning och tillbakahållen upprördhet om det han ser. Det är en folkfördrivning som ägt rum. Grekerna har tvingats bort. Och många mindre minoriteter. De utbrända bostäderna talar sitt tydliga språk.

Kongo-skildringarna har en central plats i Lutherssons bok. De är intressandra inte minst som berättelser om en viktig plats i den europeiska 1800-talshistorien. Den vite mannens börda? Ja, det också, men framför allt berättelser om hur europén kommer både för att missionera och för att lära ut sådant som fått Europa att växa till tekniskt och mänskligt sett avancerade nya förhållanden. Den moderne ”antikolonialisten” skulle förstås invända att det inte alls förhöll sig så, eftersom denne betraktar den vite mannens själva närvaro i Kongo som en avgörande förbrytelse i jakten på råvaror. Luthersson visar i sina balanserade resonemang hur illa den bilden stämmer med verkligheten. I ett avsnitt om Chinua Achebes Things Fall Apart skriver han om en västerländsk referensvärld ”som har visat sig förmögen att sprida kunskap och reflektion i alla väderstreck och till de mest otillgängliga platser och som är ensam om att ha lyckats med detta.” Han konstaterar att Achebe inte invänder mot ”de vitas skildringar utan bekräftar dem närmast.”

Skildringarna av kannibalism och fysisk stympning är utförliga i Lutherssons bok. Det de närmast får mig att tänka är att den vite mannen alls inte förde barbariet till Afrika, det fanns där redan i sina mest groteska former och behövde mångårig upplysning för att ens påverkas i positiv riktning. Vi har ju också i vår tid sett exempel på detta barbari, inte minst tänker jag på det som hände  i Liberia. 2002 kunde DN rapportera: ”Treåriga Abu Sesay sätter på sin protes lika naturligt som vore den en stövel, innan han rusar iväg för att leka med sina kompisar. Här är det inget konstigt att sakna ett ben eller en hand, det gör var och varannan. När rebellerna från RUF-gerillan anföll Freetown för två år sedan flydde Abus familj. Abus far rusade genom gatorna med Abu i famnen när han träffades av ett skott. Abu förlorade sin vänstra fot, hans pappa dog. Sierra Leones inbördeskrig skilde sig från andra afrikanska krig genom att rebellerna inte nöjde sig med att bara döda. De som skonades fick betala för sitt liv med en hand eller en fot.” 

I detta sammanhang är det viktigt att också påminna om att islamistiska grupper som IS tillämpar de sharialagar som innebär att man som straff får händer avhuggna (eller värre). Dessa lagar är inte precis nyskrivna och det är svårt att anklaga "den vite mannen" ( i betydelsen europén) för dem. De har sitt ursprung i Koranen. 

Man skulle kunna säga att vi i boken får korrektiv till den svart-vita bilden av historien. I  vår tid saknas allt som oftast de bilder och erfarenheter som Luthersson använder som underlag för sina resonemang. I en av texterna tar han upp temat "upplevelser och föreställningar" och frågar sig bland annat: "Tänk om det som i dag uppfattas som rasism i regel var en verkan och inte en orsak. Tänk om det mestadels var resultat av upplevelser som var just upplevelser..." Det efterföljande korta stycket om finlandssvensken Lorenz von Numers (1913-1994) blir i sin ironi särskilt drabbande. Han skrev: "Aktningsvärda tyckare har upptäckt att kannibalism och häxeri fortfarande florerar i vissa trakter. Eftersom nyheten inte kan undertryckas vet man inte riktigt vem man skall skylla på - Leopold II eller Salazar, Kaiser Wilhelm eller Stanley. Bryderiet kommer sig av att folk inte har ett begrepp om vad tid är. Kolonialismens hydra tros ha kravlat över kontinenten under miljoner ljusår och fördröjt utvecklingen."

Den metod Luthersson använder är mycket effektiv. I själva verket skildrar han den tiden, händelserna och utvecklingen, och dess författare fragmentariskt. Det blir som att lägga ett pussel. Varje ny bit passar in bland de redan lagda. På så sätt skapar han en bild som blir i det närmaste heltäckande och som lär oss att se med nya ögon på både tiden och dess skildrare. Jag har tidigare inte läst något som ens kommer i närheten av denna konkretion, kritiska blick och förmåga till att ge en bild av ett globalt skeende där helt olika civilisations- och tidsuppfattning utvecklas parallellt. För den skuldtyngde svensken kan det vara uppfordrande läsning.

Peter Luthersson: Förlorare. Noteringar om 1800-talets etos ( Engelsbergs akademi/ Bladh by Bladh)

Kipling, bärare av 1800-talets etos

 

”Jag är inriktad på historiens litteratur snarare än litteraturens historia.” (Luthersson)

Med två historiska motton inleder Peter Luthersson sin bok Förlorare. Det första från Picabia, ”Huvudet är runt för att idéerna inte ska fastna i hörnen”, det andra från Borges, ”En gentleman inlåter sig bara i förlorade företag”, är båda av en sådan karaktär att de bjuder till direkt läsning. Vad är det för förlorare Luthersson skriver om? Luthersson syftar inte på vår tids hajpade och medialt uppblåsta masslitteratur, inte heller på de betydande rikedomar vissa av deras författare hämtar hem som framgångssagor mot vilka förlorarna ska ställas. Nej, han säger istället att förlorare ”blir först den författare som får sitt perspektiv underkänt, sin relevans ifrågasatt.” Men inte bara det, till förlorarna hör också de som ”förknippas med en världsbild, en verklighetsförståelse och en livshållning som knappast äger annan identitet än den av att vara överspelad.”

Lutherssons mäktiga verk är inte minst en studie i de idéstrider i litteraturen som grovt sagt skiljer 1800-talet från 1900-talet. Och så säger Luthersson, att man kunde hävda att ”andra etiketter på parterna i denna idéstrid vore idealister och modernister.” Och det är, tillägger han, ”närmare bestämt vid förlorarna i idéstriden mellan 1800-tal och 1900-tal jag uppehåller mig.” Till förlorarna hör då också de riktigt stora, som Kipling, Mann, Churchill, Stevenson, Conrad och andra. De gör det för att deras perspektiv förlorade. Luthersson vill utifrån dessa tankar ”ringa in, ta upp till förnyad prövning”, 1800-talets etos.

Låter det besvärligt? Akademiskt finlir? Det är precis vad det inte är. Luthersson skriver med lätt hand, hans perspektiv är både breda och djupgående och han väver av sina kunskaper något som kunde jämföras med ett vackert lapptäcke, där personligheterna och idéerna bryts och återkommer. När han för första gången behandlat Kipling så kanske man tror att han är färdig med honom i boken. Det är tvärtom, han och de andra, återkommer bara några sidor längre fram. Det är en mycket sympatisk metod som avsnitt för avsnitt gör frågeställningarna tydligare.

Vi kommer ganska snart in i den koloniala epoken. Kipling är ju i det avseendet en portalfigur. Men Luthersson visar att också en rad författare på 1900-talet är en del av den idésfär och den kolonialt förankrade motivkretsen. Därför blir ju Orwell och Blixen, för att bara nämna två av dem, självklara i berättelsen om 1800-talets etos. Hos Joseph Conrad hittar vi den välkända och omtalade boken Mörkrets hjärta, Luthersson lägger till berättelsen om varför författaren hamnade där han hamnade och varför det förtryck han såg fick så vittgående konsekvenser för hans liv.

Första världskriget blir ”en mental vändpunkt”. Nu kunde man inte längre luta sig mot det som Wienkongressen och dess ordnande av gränser och nationer innebar. Nu gällde det erövringen, kampen om marknader och territorier, och i och med det låg den intellektuella vägen mot de totalitära idéerna öppen. Den estetiska modernismen lägger själva grundstenen. Futurismen som så småningom också går från kulturexperiment till statskonst och monstruösa förtryckarsystem. ”Motståndare till 1800-talets värld”, skriver Luthersson, fick terrorstater på sin sida. Nätverken för ”frihetskämpar” skapades och inte minst den kommunistiska världsrörelsen efter Kominterns första kongress 1919 fastslog att den skulle ”bistå de underkuvade kolonialfolken i deras resning mot sina imperialistiska herrar”. Luthersson vägleder sedan läsaren fram genom årtiondena och visar hur olika frontorganisationer, som League Against Imperialism, så småningom också kunde knyta upp kolonialländernas frihetsrörelser till ideologier som aktivt bidrog till det elände som föddes sedan kolonialmakten lämnat. Den kommunistiska ”vänskap” som Moskva och dess allierade erbjöd bestod inte bara av pengar och vapen utan också ett inflytande som möjliggjorde direkt politisk styrning. Den postkoloniala friheten ”skulle bli en frihet med starka förbehåll och för individen i regel ingen frihet alls.”

”Jag blev vuxen i en värld där 1800-talets etos redan hade dött. Kvar fanns en nostalgi, hos vissa äldre. Jag är ett barn av den nostalgin.” (Luthersson)

Det finns en mycket starkt personlig drivkraft i Förlorare. Den kan sägas bestå av författarens vemod, hans ”skam inför mitt eget intellektuella sammanhang, av längtan efter sedan länge slocknade sinnen.” När han berättar om sina författare, bärare av 1800-talets etos, sådana som Thoreau, Melville, Kipling, Orwell och ställer dem mot dagens ”uppburna författare och dominerande skribenter” så ser han förstås genast skillnaden mellan de förras ”kloka måttfullhet, deras aspektseende och tolerans, deras nyktra balans” och dagens tro på ”att sanningen finns i en teori, som ser Västerlandet som hemort för historiens värsta förbrytare och samtidens största problem, som uppsöker de vita, döda männen för att läxa upp och håna dem, som är hängivna hatet och vreden, som sjuder av destruktivitet och sväller av självrättfärdighet.”

Luthersson har ett viktigt ärende med sin bok.  Med en serie noteringar, av honom själv kallade ”splitter”, vill han visa, oftast med författarnas egna ord i form av utförliga citat, vad 1800-talets etos bar på och vad det är som gått förlorat. De många citaten då? Jodå, Luthersson använder dem medvetet som metod och han väljer att citera en doktorand som anförde Denis Donoghues ord från On Eloquence till sitt försvar: ”This book, I am pleased to note, is full of quotations. It can´t be bad to enlighten its pages with flashes from many sources, noices, sounds, and sweet airs that give delight and hurt not.”

Själv citerar jag gärna från bokens näst sista sida, eftersom Lutherssons ord där sammanfattar något av det viktigaste som krävs av oss inför den masskultur som förgiftar människors sinnen och får individerna att alltmer framstå som obildade och lättmanipulerade konsumenter. Luthersson talar om 1900-talsutvecklingen och säger: ”I Storbritannien och i ännu högre grad i Förenta staterna trängde populärkulturen fram med från år till år och från dag till dag mer och mer obeveklig kraft, populärkulturen med sitt fokus på förment underhållande trivialiteter, på ett uppskattat önsketänkande som inte är något tänkande över huvud taget, på nöjsamma hemskheter som gör det möjligt att glömma onöjsamma.”

 

 

Per Svensson: När jag dog

 

Jag köper bara några få föcker. Andra får jag. Per Svensson var en av få tidningsmänniskor vars vägar jag korsade tidigt i livet, redan i Sydsvenskan/ Kvällspostens skyskrapa vid motorvägen ut ur Malmö, och det var därför en självklarhet för mig att köpa hans postuma memoar. Boken är en kombination av korta essäer och gripande dagbokstexter från diagnos till död.

 

Per blev, tillsammans med veteranen Ulf R. Johansson, teaterkritikern Bertil Behring, Stephan Linnér och en kvinnlig sekreterare jag pinsamt nog glömt namnet på (och som jag tyckte mycket om), kretsen vilken jag kom att arbeta med som ung.

 

Det började med ett telefonsamtal från Ulf R, där han undrade om jag ville vara med ”på äventyret”. Det ville jag! Dittills hade jag skrivit i Helsingborgs Dagblad, men malmöitiska Kvällsposten tedde sig lämpligare som ett hjärtebarn jag hatälskat länge. 

 

Kvällstidningen var per se hatad. Kvällsposten var ändå mer än förankrad i våra liv. Född och uppvuxen i Malmö, rotfäst såväl på Seved som på Lorensborg var tidningen, på gott och ont, för mig en angelägenhet.

 

När Per Svensson steg in på arenan började en ny epok. 2001-2022 var han chefredaktör på Kvällsposten efter en inledande tid på kulturredaktionen (för att sedan bli kulturredaktör på Expressen i sex år). Per hade också ett hyllat författarskap, och det pågick ända fram till slutet med Zorn – ett liv, en tid. Då hade han publicerat ettt tjugotal böcker sedan debuten Hem till kriget: ett reportage från Kroatien och Bosnien-Hercegovina 1992.

 

Han belönades med Stora Journalistpriset 1997. Samma år nominerades hans bok Storstugan eller När förorten kom till byn till Augustpriset. 2012 fick Per Dagens Nyheters kritikerpris Lagercrantzen och 2013 tilldelades han Jolopriset. 2014 utsågs Per till hedersdoktor vid Fakulteten för lärande och samhälle vid dåvarande Malmö högskola. År 2023 tilldelades han Augustpriset i fackboksklassen för biografin Zorn – ett liv, en tid, om Anders Zorn, liksom postumt Bokmässans nyinstiftade pris Se människan, 2025.

 

Ur minnets vrår lyfter jag gärna fram galan För Sarajevo som Thomas Kjellgren och jag arrangerade i Kristianstad med stöd av Röda Korset, där Per Svensson tillsammans med Wilhelm Agrell var viktigaste talare. Per och hans fotograf gästade mig också på Sätaröds station på väg till det stora och viktiga arbetet med reportaget om mannen som mördade och/eller våldtog några unga kvinnor i Kristianstad-trakten, i mitten av 1990-talet.

 

Att läsa När jag dog är bitvis smärtsamt och sorgligt. Att Per dog i en brutal cancersjukdom innebär en stor förlust i ett Sverige som verkligen behöver kritiska och självständiga röster. I dessa avseenden var Per en av de absolut främsta.

 

Jag minns också Per som en av de individuellt bästa jag mött i en bransch som jag med åren allt mer kom att förakta och avskärma mig från. In i det sista var han läsvärd utifrån sin självständighet, djupa och stora kunskap och inte minst sin bländande originalitet.

Min nya bok

 

Min nya bok Institio cordis - har nypremiär idag. Boken är vackert tryckt och vill vara en berättelse om vår samtid. Dess fokus är kulturens aftonsång och människans tidlösa vilja att lyssna till de totalitära lockropen. Massakrerna i södra Israel 2023 var inledningen. Kibbutzer och musikfestivaler blev blodbad organiserade av gudspartisterna. 

 

Kriget kallar männen till vallgravarna och ingen väjer för de rop som krossat Beiruts civila kvarter, Ukrainas städer eller fått hundratusentals civila att lämna dödens kvarter i Gaza. De gangsterband som maskeras som frihetsrörelser - Hamas och Hizbollah - gör inte saken bättre. Krigsförbrytare som Putin och Benjamin Netanyahu tycks omöjliga att gripa där de sitter i sina bunkrar och maktboningar.

Min nya bok anstränger sig att skildra och belysa samtidigt som den vill vara en berättelse i egen rätt. Den kan jämföras med mina tidigare böcker Kulturen vid stupet och Inre frihet.

 

Boka/beställ ditt exemplar med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Priset är nu sänkt från 150:- till 100:-

Det tillkommer förstås porto. Jag brukar skicka med Postnord bokpåse, men har du andra förslag på frakt är jag idel öra.

"Individens frihet måste begränsas..."

Foto: Astrid Nydahl

 

Nog är följande från min blogg mycket giltigt i dag? Bokbrännarnas, metoo-aktivisternas, konst-angriparnas, universitetsförstörarnas och de övriga samtidspöblarnas dagar pågår i samma anda. Ni som minns de omfattande upploppen i England 2011 känner igen er.

Max Hastings säger sig vara säker på att de som deltar i upploppen, svarta och vita, som har bränt ner och plundrat runtom i England, tänker att de haft roligt, att livet blivit intressantare, att de har fått uppmärksamhet. 

Som en ung flicka sa i en BBC-intervju, så har upploppen visat ’de rika’ att ’vi kan göra precis vad vi vill’. Hastings menar att det beror på, att dessa unga människor saknar en moralisk kompass som skulle göra dem mottagliga för skuld eller skam. 

”Förutom att sakna jobb har de inga förebilder i familjer, i de flesta fall lever de i hem där fadern är arbetslös eller helt enkelt bara lämnat dem. De är analfabeter och kan inte räkna, bortom vad som behövs vid datorspelen. I grund och botten är de vilddjur. Jag använder medvetet den termen, eftersom de saknar den disciplin som behövs för att man ska kunna få ett jobb, och det samvete som kan skilja på rätt och fel. De svarar bara på instinktiva, djuriska impulser – att äta och dricka, ha sex, stjäla eller förstöra andras ägodelar. Deras uppträdande på gatorna liknar det som isbjörnen hade när den angrep ett norskt turistläger förra veckan. De gjorde vad som föll dem in och till skillnad från björnen, var det ingen som sköt dem för det.”

Hastings sätter in upploppen i ett större socialt sammanhang och skriver: 

”Den nedslående sanningen är att det på botten av vårt samhälle finns ett skikt av unga människor utan färdigheter, utbildning, värden eller mål. De saknar det som de flesta av oss skulle kalla ’liv’, de bara finns till. Ingen har vågat föreslå dem att de borde känna samhörighet med något, minst av allt Storbritannien eller deras lokalsamhälle. De tittar inte på kungliga bröllop” konstaterar Hastings och tillägger att de förstås inte heller är stolta över att vara ”Londoners, Scousers (Liverpoolbor)  eller Brummies (Birminghambor)”.

Är det ändå inte värst, att de vid sidan av total okunskap om det förflutna, “saknar allt intresse för nuet”? frågar Hastings. Det enda de tycks bry sig om, säger han, ”är videospel, gatuslagsmål, droganvändning och brottslighet.”

Hastings hänvisar till John Stuart Mill som 1859 skrev essän On Liberty i vilken det heter: “Individens frihet måste begränsas så pass att han inte blir en plåga för andra människor.” Ändå är det så, att det överallt i landet bryts mot denna vitala princip för ett civiliserat samhälle, ostraffat, säger Hastings.

Vem ska man lägga skulden på? Hastings:  

”Familjens sönderfall, den fördärvliga bilden av ensammamman som något önskvärt, familjelivets förfall där till och med gemensamma måltider blivit sällsynta, allt detta har bidragit i hög grad till den unga underklassens tillstånd (…) Och hur är det med skolan. Jag tror inte att den kan beskyllas för att ha skapat en groteskt njutningslysten, icke-bedömande kultur. Den har sist och slutligen sanktioneras av parlamentet, som vägrat goda, att barn har bättre förutsättningar med två föräldrar istället för en, och att beroende-kulturen är en tragedi för den som får något utan motprestation.”

Vad blir det av barnen i en sådan skola? Hastings skriver: 

”De saknar koder och värderingar som hindrar dem att uppföra sig anti-socialt, eller rentav kriminellt, och en liten risk att bestraffas för att de gör så. De saknar ansvarskänsla för sig själva, och ännu mindre för andra, och ser ingen annan framtid än nästa måltid, nästa sexuella upplevelse och nästa fotbollsmatch på tv. De utgör en belastning på samhället, eftersom de inte bidrar med någonting, samtidigt som de kostar skattebetalarna miljarder. Den liberala opinionen anser att de är offer, eftersom samhället har misslyckats med att erbjuda dem tillfälle att utveckla sin potential. De flesta av oss skulle kalla det nonsens. De är istället offer för en perverterad livssyn, som sätter den personliga friheten allra högst och förnekar underklassen den disciplin – ansvarsfull kärlek – som ensam kan möjliggöra för några av dess medlemmar att fly beroendets träsk, där de nu lever.”

Naturligtvis betraktas Hastings tankar som djupt reaktionära. Det kan jag förstå, eftersom de uttrycker en starkt rationell reaktion på det sociala och kulturella förfall vårt europeiska kultur befinner sig i. Är det inte just till dessa människor vi bör söka oss för resonemang och studier? Den som inte reagerar på samtiden har förstås ingenting nytt eller tänkvärt att erbjuda oss. Mot slutet av sin essä säger Hastings att hans hund uppför sig bättre än de ungdomar som deltog i upploppen, till exempel i Birmingham. Det får mig att tänka på att människor som uppför sig riktigt illa här hos oss ibland kallas för ”fähundar”. Hastings vrider begreppet åt andra hållet. Och så säger han: 

”Dessa människor är produkter av en kultur som ger dem så mycket villkorslöst att de aldrig får lära sig hur man blir en människa.”