Tjeckoslovakiens delning

Koospol i Prag

 

Tjeckoslovakiens delning var snart ett faktum. Mikael och jag var på presskonferensen i denna anskrämliga byggnad, Koospol, på en hög höjd utanför Prag. 

 

Det var en varm dag, förmodligen i vårtid.

 

Delningen blev ett faktum nyårsnatten 1992-1993. Utan dramatik, utan våld. Allt var mycket märkligt.

 

Och den nya nationen Tjeckiens president, författaren och dramatikern Vaclav Havel, lotsade processen så elegant. Det var ett privilegium att få vara med. 

 

Mikael tog bilderna, jag skrev texterna till alla de reportage vi gjorde i svensk press.

Tisdag i förlusternas namn

 

Nej, vi firar ingenting. Men vi minns. Igår mindes vi ett stort anti-judiskt angrepp. Det kommer vi att göra länge, och årsdagarna blir självklara märkesdagar.

Fortsättningsvis kommer jag också att minnas den israeliska regeringen Netanyahus vettlösa bombningar av hela Gazas infrastruktur. Historien kommer att döma både Hamas och honom. Liksom Hizbollah - gudspartisterna i Libanon som bombar med samma vettlöshet.

Jag sjunker. Jag sjunker med en allt större hastighet. När jag ligger i min säng vet jag inte hur jag ska hantera sjunkandet.

Insikten är en sak för sig. Kunskapen delvis annan. Men att det går åt fel håll för den som vill livet är en självklarhet. Frågan är då: vill jag livet?

Jag har inget fordon. Jag kan knappt gå. Hur tar jag mig till en annan, nödvändig plats? Svaret är enkelt: det kan jag inte.

 

 

 

7 oktober-massakern, ett år sedan

Skärmdump DN

 

”Ja, Krigets Ansikte var det

det hatade och det älskade

och bakom oss hörde vi mullret från paraderna

som var krigens början.”

(Lennart Sjögren, ur Regbågen 2024)

 

 

7 oktober

 

” Alla personliga tragedier från den 7 oktober 2023 lyfter sig från sin mikronivå och öppnar sig mot en större judisk historia. Den som sträcker sig tusentals år bakåt i tiden. Det är en historia som gång på gång förtäljer oss att judar som vill leva så ofta stått inför ett antal dåliga val. Hur många gånger har judar inte trevat bland alternativen: att gömma sig, att bedja, att protestera, låtsas som inget, fly eller göra våldsamt motstånd? Och hur många gånger har det inte spelat någon roll vad de gjort? De har blivit mördade ändå.

Må de ha varit av romarna eller nazisterna. En polsk granne i mitten av 1900-talet, en rysk pöbel under 1800-talets slut. I dag av Hamas som vill ”krossa sionismen” och med det tycks mena att våld och uppvigling mot all världens judar också i diasporan är rättfärdigat.”

(Ur Karin Brygger, DN 4 oktober 2024: ”Ett år efter Hamas attack längtar jag efter något levande”)

 

Det har gått ett år nu. När vi den dagen steg upp till nyheten att flera kibbutzer i södra Israel, liksom en musikfestival i öknen, hade angripits av Hamas under mycket våldsamma former, var det till en början svårt att förstå under vilka våldsamma former det skett.

 

Det har gått ett år nu, och av Hamas-attackerna blev det ett extremt angrepp från israelisk militär mot Gaza, ett krig som alltjämt pågår. Ovanpå det angreps människor från de palestinska områdena i öster och Hizbollah gick till anfall mot kibbutzer och samhällen i hela den norra delen av Israel.

 

Så ser situationen ut på ettårsdagen av den största pogromen efter Andra världskriget. Det mycket omfattande kriget är ett faktum.

 

Att följa detta krig i medierna, maktlös och vanmäktig, är att förvandlas till en krigets medverkande.

 

Bilderna av utplånade stadsdelar – bostäder, skolor, offentliga byggnader – i Gaza, där sandstranden blivit nytt hem för tio- kanske hundratusentals människor, fyller mig med både sorg och vrede. Dessa människor deltog knappast i Hamas-orgierna för ett år sedan, men de straffades hundra gånger hårdare än Hamassoldaterna. Gisslan sitter kvar i tunnlarna, förtvinar av brist på syre, ljus och vatten. Spelet om Israels alla fronter pågår i palatsen, må de ligga i Washington, Paris, Berlin eller Stockholm. Ty idag ser det mer ut som spel än verkliga förhandlingslösningar.

 

Kommer det att finnas ett Israel kvar när detta flerfronts-krig är över? Jag känner stor tvekan. Hur skulle det vara möjligt? Hur stor andel av Israels befolkning vill och vågar leva kvar? Hur stor är överlevnads-trotsen? Jag ställer hellre frågor än ger snipiga svar. Det som driver min förtvivlan är en insikt byggd på högst konkreta bilder av verkliga förhållanden.

 

Jag har befunnit mig i Israel under den första intifadan, som enkelt uttryckt kan beskrivas som ett palestinskt uppror mot det israeliska ockupationsstyret i vardagen.

 

Det var ställvis mycket våldsamt, men det utspelades i den befintliga befolkningen. Inga utländska, militära styrkor var inblandade. Det sköts inga missiler från utländskt territorium in i Israel och Israel angrep inte – varken från luften eller marken – något utländskt territorium. Ändå ingår i mitt minne det våldsamma hat jag blev vittne till. Och på ett av de stora sjukhusen såg jag vilka svåra skador de palestinska ungdomarna fått av beskjutningen med gummikulor från israelisk militärpolis.

 

Nå, en barnlek jämfört med nu. Sant, mycket sant, men en del av det ständigt pågående spelet om Israels framtid och med samma fråga ställd: Kommer de arabiska folken någonsin att acceptera den israeliska statens existens?

 

Frågan är nu ännu mer akut, dess omfattning så mycket större och konsekvenserna av varje krigshandling tveklöst en del av ett större drama, som de facto riskerar att växa för varje dag.

 

Jag har i så många år ställt frågan om vi lever i en förkrigstid att den börjat bli meningslös. Istället säger jag idag att det är alldeles uppenbart att det är förspelet till ett världsomfattande krig vi ser framför oss.

 

Det började med massakrerna för exakt ett år sedan. 

 

***

 

"Jag bär normalt inte religiösa symboler. Min tro är min privatsak. Men jag anser det vara centralt att de som så önskar kan vara öppna med sin religion, utan att behöva frukta för repressalier eller våld. Så i morgon bär jag den Davidsstjärna jag har haft sedan 35 år tillbaka, som ett uttryck för den åsikten." (Tove Lifvendahl, Svenska Dagbladet)

 

Må vi upprepa Rabins ord när han undertecknade Osloavtalet: ”Vi soldater som har återvänt från blodbesudlade strider, vi som har kommit från ett land där föräldrar begraver sina barn... Vi säger till er i dag med hög och tydlig röst: Nog med blod och nog med tårar. Nu räcker det.” (Lee Yaron är född i Tel Aviv och journalist på israeliska tidningen Haaretz, hennes artikel publicerad i DN)

***

 

Måndagen den 7 oktober 2024 blir en minnesdag för offren på kibbutzerna, där Hamas hejdlöst visade världen sin mordiska ritual för ett år sedan. Ett enda syfte hade de: att mörda så många judar som möjligt.

 

Vad deras ritual fick för konsekvenser ser vi nu i söder, öster och norr. I norr blev det dessutom öppet, militärt krig mot gudspartisterna i Hizbollah. Libanon ödeläggs, liksom tidigare Gaza har ödelagts.

 

Denna måndag är en sorgens och vredens dag. Jag känner stor sorg, ty jag tror att krigen ytterst visar hur omöjligt det judiska livet visar sig. Arabvärlden och dess mångmiljonhävdade judehatare kommer aldrig att acceptera ett Israel.

 

Jag delar inte uppfattningen att judehatarna ska få rätt. Men jag är realist och pessimist. I lika hög grad. Därför blir min sorgedag så mycket tyngre. Därför blir också min vrede så mycket större.

När läsningen nu nästan är omöjlig...

 

Det fanns en tid när en bok man skrivit ställdes ut i en bokhandlares skyltfönster. Det var då man - tillsammans med sin förläggare - fylldes av glädje och stolthet.

 

Det fanns en tid då morgontidningarna skrev om de böcker man gav ut. Böcker utgivna på välrenommerade förlag, böcker med viss tyngd och betydelse.

 

Det fanns en tid då stolthet och fördom hängde ihop. Det är så länge sedan att jag omöjligen kan minnas hur och varför.

 

När sjukhusbesöken numera orsakar lika mycket problem som de ska motverka förstår jag att livet befinner sig i det tredje skedet, alltså det sista.

 

När läsningen nu nästan är omöjlig är det inte för att intresset försvunnit eller ens minskat, utan mer för att den fysiska tröttheten och smärtan tagit ut sin rätt.

Att förlora sitt hem är ett djupgående personlig motgång.

 

Att förlora sitt bibliotek är en större förlust än tidigare inträffade.

 

Att vara ensam i sitt nya stadsboende beror endast på yttre, fysiska omständigheter.

 

Vägen från det förlorade hemmet till det nya har många hinder, krokar och stoppklotsar. Jag lever dem alla. Jag sover bara stundvis för att vaken förmå möta och utmana dem.

De individuella frågorna

Målning: Bob Dylan Utan titel 2020

 

Vaknar tidigt denna lördag. Hör hur staden runtom mig också vaknar.

Några viktiga beslut måste fattas. Det sker bäst över helgen, så att jag kan ta mig an dem på måndag.

Det finns det olösta. Och det finns det svårlösta.

Jag ska inte trötta er med det medicinska, det klarar jag förhoppningsvis osagt.

Men jag vill trötta er med det existentiella. Jag vill ställa en viktig fråga, till mig själv och till er: hur mycket lidande är det rimligt att en människa ska utstå?

Ja, det är lördag nu.

 

"De blev främlingar för ungdomen, dock inte för samhället"

Bilden: Möllevångstorget i Malmö. Centralpunkt ett helt liv. Foto: Astrid Nydahl

 

"Forna tiders gamla människor var mindre olyckliga och isolerade än de som lever i dag. Dröjde de sig kvar länge här på jorden hade de förlorat sina vänner, men i övrigt hade få saker förändrats runtomkring dem. De blev främlingar för ungdomen, dock inte för samhället. I våra dagar har en eftersläntrare inte bara fått se människorna dö utan också idéerna: levnadsregler, seder, smak, nöjen, sorger, känslor, ingenting liknar det han känt. Han är av en annan ras i människosläktet inom vilket han avslutar sina dagar."

 

François-René de Chateaubriand, Mémoires d’outre-tombe (översättning av Ervin Rosenberg)

Den enda möjliga flykten

För sena nyheter kommer också, skrev jag igår, syftande på barndomsvännen Karins död.

Idag slog det mig att vår barndom utspelades i ett helt annat land. Vi kallade det Sverige, ty det var landets namn redan då (och sedan lång, lång tid tillbaka.

Vi vet att den politiska klassen valde en helt ny, radikalt annorlunda, framtid för landet och folket. Vi som tillhör de tidiga efterkrigs-generationerna lät det inte bara ske, många, väldigt många deltog aktivt i och med att de fortsatte att rösta på de politiska partier som drev igenom förändringen - och förstörelsen av Sverige.

Jag kan inte tolka deras röstande som annat än att de faktiskt ville att Sverige skulle bli denna oöverblickbara, splittrade och motsättnings-drivna folkmassa. Är Sverige svenskarnas land? Nej, inte om man med svenskarna menar den etnisk svenska befolkning som präglade landet. Ja, om man i den politiska korrekthetens mening avser "de som bor här".

Att fly landet är nu meningslöst och omöjligt. Den enda möjliga flykten är den man kan göra inom landet. Att finna en bostadsort i en av svenskar eller andra européer präglad by eller småstad, eller att finna bostaden djupt inne i en skog eller långt ute i en ödemark.

Den enda möjliga flykten är alltså individualistisk. Egoistisk? Ja, om man menar att den styrs av den individuellt formulerade insikten att man måste överleva ensam. Jag kan inte överleva i massan. Kan helst inte ens besöka den. För att köpa hem mina livsmedel bör jag be nära anhöriga om hjälp, för att slippa vistas bland beslöjade stenstoder och andra figurer som påstår att de är "svenskar".

Det är för övrigt kanelbullens dag idag (den skapades i Sverige på 1920-talet).

Den beslöjade stenen

Kämpade oss fram till busshållplatsen i morse. Jag med käpp, Astrid med rollator.

Jag tilltalade en ung beslöjad kvinna. Hon stod som en sten framför mig, orörlig, stum. Som om hon med arrogans redan i tonåren ville visa sin form av integration.

En pojke i samma ålder såg, tog mig i armen och gav sin sittplats till mig.

Nej, jag vill på inga villkor vara med om detta. Kan känna lättnad över att ha drabbats av denna dödliga sjukdom.

Imre Kertész europeiska öde

 

I natt började jag läsa. Trodde jag skulle kunna recensera idag. 

Imre Kertész är kanske den avgjort viktigaste författaren för mig. I honom ryms hela det skändliga Europas 1900-talshistoria och öde, speglat i både den nazistiska och den kommunistiska totalitarismen. 

Det han tvingades igenom var signifikativt för den samtida judiska historien.

Karin Wilson är död

Karin Wilson i Malmö för kanske tio år sedan. Jag vet inte vem som tagit bilden men fick den av vår gemensamma vän Else-Maj

För sena nyheter kommer också. Min barndomsvän Karin är död. Jag fick veta det först i måndags. Det var en förlamande nyhet eftersom jag letade efter Karin för att föreslå en liten träff. Istället fick jag av hennes nära vän - som i barndomen och skolåren också var min vän, vi gick ju i samma klass - Else-Maj veta hela sanningen. Vi hade ett långt telefonsamtal och sedan en mailväxling som inte gick alltför bra.

Plötsligt skars ännu en förbindelse av.

Plötsligt var Karin borta. Jag skrev dessa minnesord hos begravningsbyrån (hon hade dött redan i januari och ingen hade meddelat mig om begravningen, vilket jag tyckte var bedrövligt och sorgligt).

"Karin, du var min allra bästa vän under hela grundskoletiden. Under mellanstadet fick jag alltid vara hemma hos dig för att göra läxorna. Men vi lyssnade ofta på Tamla Motown, artister som Supremes, Four Tops, Otis Redding och andra. Våra samtal var mycket förtrogna och nära. Vi hade en djupare kontakt vad gällde känslor och svåra ämnen. Jag är själv svårt sjuk och hade hoppats träffa dig en sista gång. Du finns för alltid i mina minnen som en vacker, klok, solidarisk och alltid vänlig flicka och kvinna."

Karin hette då Olsson i efternamn. Som gift hette hon Karin Wilson.

Karin Olsson 1968

 

 

Erik Löfvendahl | Imre Kertész och överlevandets skam

Jag kommer inom kort med recension av denna viktiga bok. Här idag förlagets egen text:

Erik Löfvendahl | Imre Kertész och överlevandets skam

"Man frågar mig om Auschwitz, men det är om skrivandets skamliga glädje jag borde berätta." - Imre Kertész

Den ungerske Nobelpristagaren Imre Kertész (1929–2016) är en av vår tids mest betydande författare. I hans verk genomskådas det Europa som både frambringat och samexisterat med två totalitära makter, det tredje riket och sovjetkommunismen. Som överlevande från Auschwitz hade han bekantat sig med ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan”. Som ungrare fick han uppleva Sovjets totala dominans över invånarna, i synnerhet efter att med stridsvagnar ha kväst Ungernrevolten 1956.

I Imre Kertész och överlevandets skam ringar Erik Löfvendahl in ett författarskap som tillhör 1900-talets centrala. Med hjälp av tematiska nedslag i Kertészs romaner och tankeböcker behandlas, i en rad personligt hållna kortessäer, ämnen som sanning och fiktion, det dubbla främlingskapet, litterära förebilder, Ungerns politiska utveckling, Förintelsen – och inte minst skrivandet som ett hem i det hemlösa.

Erik Löfvendahl är född i Jönköping 1954. Han debuterade som författare 1988 och har sedan dess publicerat ytterligare åtta romaner. Han har skrivit kritik i SvD och i tidningen Arbetet samt publicerat noveller i fackpress, antologier och radio.

"Hisnande tider" är en kalejdoskopisk skildring

 

Weimarrepubliken föddes i november 1918 ur första världskrigets aska och under hot om revolution. Den gav Tyskland landets första demokratiska regering, men kom bara att bestå i femton år.

I "Hisnande tider" tar oss Harald Jähner med till denna turbulenta och omtalade period där de första årens hyper­­inflation avlöstes av ett ekonomiskt uppsving och ett kulturellt uppbrott. Det handlade om nya livsstilar, om nyskapande konst och arkitektur. Könsnormer sattes ur spel, kvinnor klippte håret och kunde gå på lokal utan manligt sällskap, nöjeslivet blomstrade med danspalats och kabaréteatrar. Ett konstnärligt avantgarde trädde samtidigt fram, med namn som Fritz Lang, Wassily Kandinsky och Walter Gropius.

Men detta nya Tyskland kännetecknades också av politisk instabilitet, skarpa konfliktlinjer och djupa sociala klyftor. Kulturell frigörelse och politisk radikalism fick sin motreaktion i en ”konservativ revolution”. Anti­semitismen bredde ut sig, och det ekonomiska uppsvinget tog abrupt slut med börskraschen 1929 och ersattes av massarbetslöshet. Och 1933 satte så nazisterna punkt för Weimarrepubliken.

"Hisnande tider" är en kalejdoskopisk skildring av dessa dramatiska år.  Liksom i sin lovprisade bok "Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945-1955" lyckas Jähner teckna en helhetsbild som binder samman det politiska livet med det kulturella och intellektuella – och med vardagslivets erfarenheter.

Harald Jähner är journalist, tidigare redaktör på Berliner Zeitung och hedersprofessor i kultur­journalistik vid Universität der Künste i Berlin. På Bokförlaget Daidalos har Jähner även utkommit med "Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945–1955" (2021) .

Grishandlarens hus

 

Här, i Grishandlarens hus, eller som den då kallades Wattvilska villan, bodde jag med fru och barn under 1980-talet. Huset ligger i Tollarp. Omgivningen såg inte alls ut som på bilden. Ungarna älskade den stora trädgården. Vi njöt alla av äpplen och päron, vi njöt av den frihet huset gav oss. Vardagsrummet på bottenvåningen var så stort att de minsta barnen kunde cykla där. Jag hade eget rum - med säng och egentillverkat skrivbord - på övervåningen.

Min yngste son Tobias föddes där 1986... resten är en helt annan historia.

Barndom, sol och mögel

På gräsmattan med mamma Ylva. Vi bodde på Stadiongatan 53 b i Malmö, men satte oss gärna här i anslutning till "Bananen" som låg en bit närmare Stadionområdet. En lycklig barndom var det, jag fick se Pelé komma och spela i en gästmatch. 

Jag flyttade hemifrån 1969, vid 17 års ålder, till en trerummare utan varmvatten och toa. Livet på Lorensborg var modernt och en helt annan värld. Vi kom dit när jag var kanske fem år. Började i skolan på Lorensborgsskolan, den som möglade bort i vår tid.