Avslutar helgen med en bild som gör mig både glad och ledsen. Arne Tegnér med kryckan var en kär vän, jag lärde känna honom för 30 år sedan, eftersom han var Astrids kollega i kyrkan och hennes mycket förtrogna vän. Vi satt på en bänk utanför församlingshemmet och rökte våra pipor. Astrid var "en av tre kvinnor jag älskar", sa han och jag saknade replik. Men det var henne jag väntade på den dagen.
När vi sitter där på Åhusbryggan finns det ännu hopp.
Nu är Arne för alltid borta. Nu är det jag som använder kryckor. Vi hade samma grundsjukdom i diabetesen, men han hade den mycket svårare typ ett. Jag fick ju ovanpå diabetesen ett hjärtstopp som förstörde nästan allt. Dock: jag lever ännu.
Jag saknar Arne, en av de finaste vänner man kunde ha. Trogen, rar, generös och alltid redo... tills han inte längre kunde köra något annat än en rullstol.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar