måndag 28 februari 2011

Kaddafi och moskén i Malmö. Frågor och brist på svar.

Sista bönen?

Juli 2010 hade jag en större text i min förra blogg, Occident, om hur det gick till när Libyens diktator Kaddafi tog över moskén i Malmö.

Jag skrev bland annat:

"Nu finns han i Fastighetsregistret på Lantmäteriet: Libyens diktator Kaddafi. Enligt årsredovisningen ägde Islamic Center år 2007 byggnader och mark för 26 miljoner svenska kronor."

och

"Islamic Center har hela tiden haft problem att finansiera den allt större moskén i Malmö. Jag var med en av männen från Islamic Center i Libyen 1983 och såg honom förnedras och krypa för potentaterna på World Islamic Call Society i Tripoli, då beläget i en f.d. italiensk myndighetsbyggnad i närheten av Gröna torget i den libyska huvudstaden, en organisation som styrs av den libyske diktatorn och hans närmaste krets, och vars syfte är att kontrollera moskéer runtom i världen och därmed de muslimer som är bosatta i dess område. Kaddafi har med köpet av Malmömoskén skaffat sig ett ovärderligt inflytande över svenska muslimer.

Sydsvenskan uppgav i december 2009 att byggnader och mark köpts av Libyen för 5 miljoner. Det är antingen en bluffsiffra eller ett missförstånd rörande valuta och tidpunkt. Den verkliga köpeskillingen är 37 622 625, vilket motsvarar dryga fem miljoner US-dollar, vid tidpunkten för köpet som ägde rum redan den 8 juni 2008. Alla dessa uppgifter är offentliga i Fastighetsregistret på Lantmäteriet. Islamic Center använde pengarna att lösa lån på sammanlagt 27 miljoner svenska kronor. Det man måste fråga sig är, var de resterande 10 miljonerna finns. I vems fickor hamnade de? Vem behövde smörjas för att Kaddafi skulle bli fastighetsägare på Rosengård i Malmö?"

Så långt den gamla artikeln. Idag ser jag hur den svenska pressen meddelar att moskén inte kommer att påverkas av sanktionerna.

Så här resoneras det: " Sedan 2008 ägs moskén Islamic Center i Malmö av en libysk organisation grundad av Muammar Gaddafi. FN har utfärdat sanktioner mot den libyske ledaren och folk i hans närhet. Men moskéns vd Bejzat Becirov räknar med att detta inte ska påverka verksamheten i Malmö och säger att församlingen inte varit utsatt för någon form av påtryckningar från Libyen.
– Organisationen är fristående från regeringen i Tripoli, säger han. På organisationen World Islamic Call Societys hemsida finns dock många bilder av "ledaren Gaddafi" (se bland annat bilden här nedan, TN:s anmärkning).
FN-sanktionerna mot libyska tillgångar utomlands gäller bara fysiska personer. Överst på listan återfinns Muammar Gaddafi. Sedan följer medlemmar av regimen som fortfarande är lojala mot honom. Det betyder, enligt Kent Öberg vid UD:s presstjänst, att ägandet av moskén i Malmö inte faller inom sanktionerna.
– Om någon polisanmäler det som sanktionsbrott så får det polisutredas i vanlig ordning, säger han."
Om nu svenska UD:s arbete präglas av samma naivitet som moskéledningens hamnar vi i ett dilemma. Vem tror på allvar att Islamic Call och Kaddafi är oberoende av varandra? Jag gör det inte. Förr eller senare måste ju sanktionerna omfatta de ekonomiska tillgångarna hos familjen Kaddafi. Att marken och fastigheterna i Malmö ägs av Kaddafi kan det väl inte råda någon tvekan om?
den här sidan från 14 februari kan vi se Kaddafi själv i bön hos organisationen. Som självklart är både fristående och oberoende. Här en lysande kommentar från Per Gudmundson på Svenskans ledarsida.

Dagarna med och utan musik.

Går det att lyssna till musik idag? Den enda metod som fungerar i mitt liv är den musik jag själv mycket kräset väljer. Jag har en samling med musik på dvd, som jag ser från och till. Samlingen rymmer allt från Leonard Cohen och Bob Dylan till Mariza, Katia Guerreiro, Camané, Carlos do Carmo, Amália och andra fadoartister, liksom en rad jazzlegender och klassiska interpreter som Glenn Gould och några av de stora barockmästarna, tolkade av artister som Cecilia Bartoli.

Jag har en stor skivsamling. Separat har jag samlat fado i många år, och under arbetet med mina två böcker i ämnet fick jag en mängd inspelningar från artister, producenter och skivbolag sända till mig. Men samlingen rymmer i övrigt framför allt mycket 1950- och 1960-talsjazz. Bland favoriterna jag återkommer till finns Chet Baker, Sonny Rollins, John Coltrane och Stan Getz. Och så det klassiska förstås - från Bach till Wagner, varje bokstav i alfabetet fylld till det omöjligas kant med ljuvlig musik skapad under många århundraden. Det som präglade mitt liv i ungdomsåren är med i samlingen (trots att jag gjorde mig av med LP-skivorna för länge sedan).

Varför det blivit så vet jag inte, men det är ett faktum, musiken på skiva kommer fram mycket sällan. Sedan nyåret har jag mest lyssnat till lite fin jazz, komponerad och framförd av saxofonisten Stefan Isaksson (se bilden ovan, från en konsert han gav för bara dryga veckan sedan), Keith Jarrett både i egna improvisationer och i framförandet av Händels musik samt en del cellokompositioner. När jag samlade ihop till min yngste son passade jag också på att njuta av Van Morrison som alltid betytt något särskilt för mig.

Men när jag ser den samtida musikscenen och inte minst det som kallas "schlager" blir jag skräckslagen. Den är verkligen sandslott av sämsta slag. Den kommer förhoppningsvis att spolas bort. Liksom mycket av den pubertala pop- och rockscenen som bäst tycks fungera inför en publik berusad på starköl vid någon stadsfestival.

Precis som sandslotten spolas ut i havet, sker något med is- och snöslotten i töväder - de smälts ner till vatten och försvinner ner i marken. Mycket av det som idag dominerar media är förgängligt på ett extremt påtagligt sätt. Det håller inte ens ett årtionde, än mindre en generation.

Det finns anledning att öppna Adornos Minima Moralia också idag: "Den leda som människorna flyr från återspeglar bara en djupare flyktimpuls som de sedan länge är förtrogna med. Det är den och ingenting annat som håller den monstruösa nöjesindustrin vid liv och gör det möjligt för den att fortsätta expandera..."

*

Uppdatering: en av de jazzmusiker som jag tyckt allra mest om och som jag sett spela på Copenhagen Jazzhouse är Jens Winther. Han hade en ton som låg mycket nära Chet Bakers. Idag fick jag chockbeskedet att han dött i en hjärnblödning bara 50 år ung. Klicka på länken till Dagbladet Information som skrev om det den 25 februari.

Bilder från Billnäs i Finland av Ulrika W.
Bild på Stefan Isaksson ur Orkesterjournalen.

söndag 27 februari 2011

Pladdermonarkin.

Vi lever i en pladdermonarki. Varje mänsklig ansamling ägnar sig åt pladdret. Där inte tystnad råder hörs den strida strömmen av plattheter som oftast refererar det senaste dygnets väderlek, resultatet av någon infantil tv-tävling eller obegåvade kommentarer och ryggmärgsreflexer kring världens pågående katastrof.

Varje gång jag varit inne i centrum för att hämta mediciner eller göra mig något ärende har jag flytt hem igen med nästa buss. Det är en fysisk omöjlighet att befinna sig i den massa som varje dag präglar stadens centrum. Jag förstår alltmer vad Adorno menade med att "det sällskapliga småpratet bidrar bara till att fördjupa tystnaden". Detta småprat möter man överallt och alltid. Pladdret över kaffet, pladdret över ingenting.

Inte ens radio går det längre att lyssna till, varje program tycks ockuperat av pladdret - och däremellan av jinglar som leder tankarna till något pubertalt diskotek. Radion är avstängd. Musiken rör mig inte längre. Vid något sällsynt tillfälle spelar jag en fado-skiva, något av Bach, Händel eller Purcell. Annars föredrar jag numera tystnaden. Pladdermonarkin smittar oss med dumhet. Vi blir fän redan då vi står i matbutikens kassakö och stirrar på veckotidningarnas allt mer fördummande rubriker om celibriteternas liv.

Adorno hade mycket att säga om det: "Redan det tillfälliga samspråket med en medresenär på tåget, som man undviker att säga emot fast man vet att hans påbörjade utläggningar logiskt utmynnar i mord, är ett slags förräderi. Ingen tanke är immun mot sitt meddelsesätt, och den behöver bara uttalas på fel ställe och i ett falskt samförstånd för att dess sanning skall urholkas. Från varje biobesök kommer jag trots all vaksamhet ut dummare och sämre än jag gick in."

Theodor W. Adorno (1903-1969).

Hade Adorno levt idag hade han häpnat över hur hans prognoser alltmer besannats. Vem går frivilligt på bio idag, och sitter bredvid ungdomar som ägnar sig åt allt annat än filmen? Vem utstår mobiltelefonernas ständiga plingande i salongen, eller ens ljuden från de gigantiska godispåsarna? Vem försöker samtala på ett tåg eller i en buss utan att hamna i just pladdret?

Adornos slutsats gör jag till min egen: "För den intellektuelle är obrottslig ensamhet den enda möjligheten att bevisa något av solidaritet. Allt medspeleri, all mänsklighet som tar sig uttryck i umgänge och deltagande är bara ett sätt att dölja ett stillatigande accepterande av det omänskliga. Solidarisk bör man vara bara med människors lidande..."

PS: Om tystnaden blir alltför kompakt kan Cecilia Bartoli vara ett stilla alternativ (klicka på filmen för helskärm):



Foto: Astrid Nydahl.

Leva i konflikt med sin tid.

"Det är ett privilegium att leva i konflikt med sin tid. I varje ögonblick är man medveten om att man inte tänker som andra" skriver E.M. Cioran.

I konflikt med sin tid - det är något helt annat än att hysa andra åsikter än de för dagen populäraste i pressen eller partiväsendet. I konflikt med sin tid - att stiga ut ur den, mentalt, och söka sig en omväg, en väg som leder någon annanstans än in i den ena eller andra åsikten som kan paketeras snyggt och prydligt, för att kanske konserveras i ett partiprogram eller i en debattartikel i dagspressen.

Jag menar att man måste söka medvetandet om detta för att ens komma vidare. Hade jag inte gjort det, hade jag förmodligen suttit fast i något som liknat en ungdomsårens leninistiska tankeskola av 1917 års modell, eller i en tillhörighet och tradition som kunde ropa Halleluja inför årsdagen för mordet på Olof Palme (himla med ögonen och tillägga: "han var en visionär, sådana har vi inte längre"). Det förutsägbara är ingenting annat än just förutsägbart. Oanvändbart som metod för tänkandet och självstudierna.

Det duger således inte. Att vara "vänster" är lika meningslöst som att vara "höger". Att vara "radikal" är lika meningslöst som att vara "konservativ". Observera nu att jag använder begreppen så som de används i offentligheten: ideologiskt förankrade tankeskolor. Jag vägrar göra det. Jag ser det som ett privilegium att leva i konflikt med min tid. Den tid jag har är de dagar, månader och år jag lever. När jag dör har allt förlorat sin mening, för mig. Att spela dissident är att spela på maktens villkor. Att leva i konflikt med sin tid är att säga nej också till det. Stå utanför. Stå bortom.

E.M. Cioran (1911-1995)

De ideologiska skenfäktningarna lär fortsätta i press, television och riksdag. Och när massan ska koppla av kommer den att söka sig till dansbanorna, shoppinggalleriorna och rockarenorna. Då är det inte svårt att instämma i dessa ord: "Jag känner en lättnad inte olik orgasmen vid tanken på att jag aldrig mer kommer att ansluta mig till en sak." Ja, det är Cioran det också.

Foto: Ulrika W. i Finland.

lördag 26 februari 2011

Åsikter. Brist på frihet.

Måste jag ha en åsikt om allting? Räcker det inte att jag äcklas av sakernas tillstånd? Jag förstår numera inte vad en åsikt gör för skillnad.

Bara i de konkreta handlingarna och sammanhangen finns det en smula fog att öppna munnen, kanske inte ens då. Det tumult som pågår kanske inte ens leder till något bättre.

På nätet såg jag idag en matta föreställande Kaddafi, den skändades av demonstranterna. På hans skjortkrage hade en Davidsstjärna tecknats. Vilka framsteg kommer ur den handlingen?

*

Att avstå från åsikterna och stilla betrakta skeendet. Att se dem för vad de är. Att inte skriva ut några frihetsgarantier.

*

Eller som E.M. Cioran skriver i Om olägenheten i att vara född:

"Fri är den som har insett det fåfängliga i alla ståndpunkter, befriad är den som har dragit konsekvenserna av det."

och:

"Jag avskaffade ord efter ord ur min vokabulär. När massakern var slut, överlevde ett enda ord: ensamhet. Jag vaknade överlycklig."

Foto: Ulrika W, Finland i februari.

"Ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp..."

"Men ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp - det är inte blott och bart ett brott mot 'tryckfriheten', det är ett förbommande av nationens hjärta, en sönderhuggning av nationens minne. Nationen minns inte sig själv, nationen berövas den andliga enheten - och trots det skenbart gemensamma språket upphör landsmän att förstå landsmän. Stumma generationer lever och dör utan att ha berättat om sig själva vare sig för sig själva eller för eftervärlden."

Så skrev Alexander Solsjenitsyn i sin Nobelföreläsning i litteratur 1970. Den utgavs 1972 i översättning av Hans Björkegren. Naturligtvis kunde han inte hålla den. Journalisten Stig Fredriksson var en länk till friheten för Solsjenitsyn, och han berättar:

"Det var den kvällen i slutet av april 1972 som min karriär som hemlig kurir åt Solsjenitsyn började. Den kom att vara i nästan två år, tills Solsjenitsyn greps och sändes i exil i februari 1974. Under denna tid hade jag ungefär tjugo hemliga möten med honom då han överlämnade material som skulle till väst (...) När jag kom till tillbaka till vår lägenhet efter det där första mötet, tog jag en titt på vad Solsjenitsyn hade gett mig. Han hade fotograferat av manuskriptet till sin Nobelföreläsning (...) Allt gick smidigt vid gränsen, och framme i Helsingfors kunde jag meddela min chef Hans Björkegren att "jag har post med mig från Moskva". Vi beslöt att åka vidare till Stockholm där vi överlämnade Nobelföreläsningen till Svenska Akademien. Nobelföreläsningen offentliggjordes i svensk och internationell press i augusti 1972 (...) Det är en mycket stark text. Den väckte sensation när den kom ut, och den citerades världen över. Detta var första gången som Solsjenitsyn nämnde ordet "Gulagarkipelagen" och gjorde det känt. Han skrev bl a att "där blev det mitt öde att överleva medan andra - kanske med större begåvning och styrka än jag - gick under".

Finns det anledning att tala om detta idag? Det finns särskilt stor anledning att göra det. Vi befinner oss mitt i ett civilisatoriskt skred. Det pågår över hela jorden. I Kina rasar striden mellan två väsentligt skilda vägar, i Indien, i hela västvärlden.

Vad de arabiska upproren innebär vet vi förstås inte ett dugg om. Men i själva störtandet av tyrannerna sker något oerhört. Redan en vecka in i den libyska revolten utges idag en av Kaddafi-regimen oberoende dagstidning. Vilken litteratur skrivs? Vilken kommer att skrivas?

Solsjenitsyn säger bland annat att "landsmän upphör att förstå landsmän". Det är just det som sker i ett civilisatoriskt skred. Kommer vi att förstå varandra i Europa när islamismen befäster sina ställningar, antingen på grund av demografiska förändringar eller för att opinionen vägrar se betydelsen av detta och fortsätter att mumla om godhet och tolerans. Landsmän upphör att förstå landsmän i samma utsträckning som litteraturen fjärmar sig från varje betydande social och politisk motsättning och realitet. Den svenska litteraturen befinner sig idag närmare statliga stödordningar och huvudstadens krogar än en verkligt läsande befolkning.

Den kriminallitteratur som ockuperar sinnena och förslappar själva förmågan att tänka i Europa kommer att bidra till en försämrad möjlighet till politisk klarhet, analys och att skapar istället en pseudo-bokmarknad som saknar varje ambition att vara nationens minne. Om litteraturen kommer att lida av "maktingrepp" (Solsjenitsyns ord) kommer den liksom pressen att verka med en inbyggd självcensur. Vilken makt som underkuvar den spelar mindre roll. Det är själva maktingreppet som är avgörande. Starka särintressen kan inskränka i lika hög grad som statliga myndigheter.

En fri ande skapar fri litteratur. En rädd och underkuvad ande skapar skenlitteratur, texter som är hala och anpassliga.

fredag 25 februari 2011

Att uthärda sig själv.

På frågan "Vad är det du sysslar med från morgon till kväll?" svarar E.M. Cioran: "Jag uthärdar mig själv." (Om olägenheten i att vara född). Den ensamt verkande konstnären måste, för att stå ut med sig själv och inte drabbas av leda, ha ett antal rutiner som han följer varje dag. Dessa rutiner är i själva verket grunden för allt det andra. När dricka sitt morgonkaffe, och vad läsa till det? När ta promenaden, eller cykelturen, oavsett väder? När lämna skrivbordet för att laga middag och när återvända till arbetet efter tuppluren? Hur göra kvällen till en kombination av vila och glädjeämnen?

E.M. Cioran menade att om vi trots allt härdar ut, så är det därför att "våra defekter är så många och så motsägelsefulla att de upphäver varandra." Inte minst postmodernismens fixering vid kroppsliga ting gör att jag instämmer i Ciorans ord. På vilket sätt skulle det bli lättare att härda ut för att vi göder en livsstilsindustri som ständigt har synpunkter på vår vikt, våra kläder, våra vanor och frisyrer? Låt defekterna upphäva varandra!

Bild av Ulrika W. i Finland.

torsdag 24 februari 2011

Jordbävningar, cancer och tyranner.

Från Christchurch, Nya Zeeland, skickar man korta meddelanden: "I´m OK" till familj och vänner. Vi fick läsa ett sådant meddelande i natt från vännerna Allison och David, vars dotter bor just i den jordbävningsdrabbade staden. Själv bor de på annan ort på denna ö. Dottern i staden med jordbävningen, de själva med cancerterapin.

Denna natt ser vi BBC:s sändningar om Libyen. Allt blir mer och mer ofattbart. När jag själv stod öga mot öga med Kaddafi för 27 år sedan - i den magnifika stadsparken i Benghazi - funderade jag mycket på frågan som malde i mitt huvud, "Är detta en galning eller bara en despot?". Hade jag vetat då vad jag vet idag hade jag förmodligen inte vågat åka dit. Samtidigt som jag och min vän från Malmö befann sig ett gäng husockupanter från Berlin i Libyen. Kaddafi lät helt enkelt kidnappa dem för att underlätta något slags affär med dåvarande Västtyskland. Vi skrattade då åt det som hände. Vi borde ha försatts i djup vämjelse.

Även om det är alldeles för sent gör jag det nu. Kaddafi är en osannolikt vidrig figur. Han ingår i samma kedja av uppburna tyranner som Hitler, Stalin, Mao, Pol Pot, Kim Il-Sung och Chavez. Ingen vet var den kedjan slutar. Inte heller var den började.

Foto av Ulrika W. Finland.

Ja, det finns dagar som den här.



Och så den här förstås, och sedan talar vi inte mer om saken (bara det att du ska dubbelklicka på filmerna, så får du upp hela härligheten i fullskärm).

onsdag 23 februari 2011

Mikael Jalving: Absolut Sverige. Jyllandspostens forlag, 2011.

Rosengård, Malmö.

Man behöver inte ha gjort några djupdykningar i litteraturen för att veta att vi i Sverige sedan ansenlig tid ägnar oss åt att framställa grannlandet Danmark som en i det närmaste diktaturliknande stat där myndigheter, politiska partier, massmedier och folk på gatan ägnar sig åt att jaga invandrare och på fritiden ägna sig åt det självbedrägeri som kallas hygge. Jag hör förnuftiga människor på fullt allvar fråga: ”Finns det några invandrare kvar i Danmark?” Den förljugna bilden av en hel nation är så inpyrd av fördomar och stereotyper att det är ett under att den tas på allvar. De senaste två åren har den rentav fått spridandet av dessa fördomar och stereotyper att inbringa litterära och journalistiska priser och utmärkelser här i Sverige. Det har varit pinsamt att se hur en hel kår av kulturredaktörer knäböjt för denna populism (som är en spegelbild av vad den själv säger sig angripa i dansk politik, men den egna populismen, blinkningen åt rännstenens opinion, känner man uppenbarligen inte igen).

Det är därför angeläget att redan inledningsvis slå fast att Mikael Jalvings bok om Sverige inte i något avseende liknar dessa nationella och kulturella vrångbilder. Jalving ägnar sig inte åt att befästa stereotyper, han tillåter sig inte en pöbelaktig jargong präglad av mångårig misstro mellan danskar och svenskar. Tvärtom tar han tag i stereotyperna, vrider och vänder på dem, resonerar utifrån egna erfarenheter och kunskaper, samt inte minst samtalar med och intervjuar en stor mängd svenskar som kan uttala sig både om vår historia, vår kultur och tradition, förankrad i den nya samtid som präglar varje europeisk nation: massmigrationens och islamiserings tid.

Jag har inget behov av att redovisa min egen erfarenhet av Danmark. Låt mig bara säga att den är långvarig, intensiv och alltjämt pågående. Det finns så många aspekter på det umgänget att det skulle kräva en egen text. Däremot tycker jag det är intressant att Jalving inleder sin bok med sådana personliga reflektioner. Sverige är inte ett okänt land för honom, han vet var han ska leta, vem han ska fråga och vad han ska undersöka.

Bland de intervjuade och/eller citerade personerna i Jalvings bok finns många av den svenska debattens viktiga människor, som journalisten Susanne Popova som bl.a. skrivit om den svenska överklassen, s-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul, fp-riksdagskvinnan Camilla Lindberg, författaren och historikern Göran Hägg, Dilsa Demirbag-Sten, Aje Carlbom, Lars Vilks, flera framträdande sd-politiker, imamen Ayob Chibli i den libyenägda malmömoskén, Peter Sköld och Ingrid Inga i Sameland och många, många fler.

Boken är upplagd som en resa. Vi får sitta med Jalving i hans hyrbilar när han susar fram från söder till norr. Hans nyfikenhet är stor, han samtalar med så många människor han kan, läser, betraktar och lär. Sådana resor har många gjort i det förflutna. Jag kommer direkt att tänka på Selma Lagerlöfs svenska sagoresa med Nils Holgersson och Lubbe Nordströms sätt att skildra Lort-Sverige. Vi är däremot fattigare på sådana resor i nutid och under läsningen slår det mig att en svensk översättning av Jalvings bok vore välkommen.

Historikern Jalving framträder tydligt i bokens skildringar av det förflutna i Sverige, från försvenskningen av Skåne till försöken till särartspolitik i Sameland, det första en framgång för centralmakten i Stockholm, det andra en nästan patetisk styrning i riktning mot särintresse och etnifiering (den som är totalförbjuden för alla andra svenska medborgare). I bilden av det samtida Sverige tar han med självklarhet med skildringen av de klassiska bilmärkena Volvo och Saab, som nu är kinesiska respektive holländsk-ryska. Det blir ett konkret exempel på hur överheten säljer ut de nationella tillgångarna. Bredare blir skildringen i det avsnitt som heter Den nye overklasse. Den kapitalistiska välfärdsstaten står i centrum för det avsnitt där Andreas Bergh skildrar vårt lands efterkrigshistoria. Alldeles osökt leder det Jalving in på ett avsnitt om svensk maffia.

Viktigast är kanske ändå den sista delen av boken som handlar om Sverige som ”tystnadens rike” och de motröster som försöker ta sig an kontroversiella samhällsfrågor utan att rädas den mediala och politiska makten. Det som först nu kritiseras av ledande europeiska politiker som Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och David Cameron, sammanfattningsvis kallat mångkultur, står i centrum för dessa dissidenter. Frågan är alltså: kan ett modernt, liberalt samhälle med grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, samexistera med parallella kulturer som hela tiden ställer särkrav? Hur förena demokrati med sharialagar och könsapartheid i islam? Hur förena väsensskilda värdegrunder i ett och samma land? Hur förena en strävan efter jämlikhet och en ambition att låsa in kvinnor i niqab?

Vi är många som svarar att det är omöjliga ekvationer, och därför ägnar Jalving särskild uppmärksamhet åt dessa frågeställningar. Man kan rentav säga att de är centrala för den konsensus- och tystnadskultur som härskar i Sverige. De få journalister och författare som skriver om frågorna kopplas genast till den sverigedemokratiska kretsen, som om inte en fritänkare kunde agera som oberoende intellektuell. Stämplingen är avsiktlig, den syftar till demonisering och ännu mer tystnad. Demoniseringen måste motarbetas utifrån en anti-totalitär, demokratisk hållning. Tystnadskulturen lär inte krackelera för att extremnationalister angriper den. Tvärtom tror jag att det stärker den och ökar beröringsskräcken i det svenska samhället. Vi lever trots allt i en nation där inte ens en självmordsbombare i huvudstaden får statsministern att säga hårdare ord än att ”det är oönskat.”

Helt stilenligt avslutar Jalving sin bok med ett kapitel om stormakten, imperiet Sverige och vad som återstår av det. I bilden av Sverige måste man inkludera både De vita bussarna och Baltutlämningen, både goda handlingar och kryperi för en totalitär makt i öster. Det gör bilden komplex men tjänar som utgångspunkt för samtal om vad som gått fel i det svenska folkhemsbygget. Tro inte att Jalving skrivit en bok som försöker knipa poäng på en eller två politiska frågor. Rakt tvärtom är den en mycket bred beskrivning av Sverige, historiskt och samtida. Den som inte känner sitt eget land särskilt väl ska absolut läsa den. Det mest befriande är att den inte har till syfte att locka fram raljanta kommentarer, varken bland danska eller svenska läsare. Den står på en stabil saklig grund och förhoppningsvis kommer den att recenseras och diskuteras just utifrån den.

Jalvings bok utkommer i Danmark imorgon. Vi återvänder då till reaktionerna på den.

Intervju med Jalving i Politiken.

tisdag 22 februari 2011

REA I BLOGGEN

REA - FRÅN ONSDAGEN 23 FEBRUARI TILL OCH MED 15 MARS.

Du kan läsa om böckerna i bloggens högerspalt.

Böcker i danskt band 40:-, följande titlar:

Stormar och vilopunkter. Essäer och artiklar.
Kärlek och längtan. En bok om portugisisk fadokultur.
Ökenvandring. Essäer och prosatexter.
Kön, klass och kultur. Essäer och prosatexter.

Storformat, inbundna, tryckta på exklusivt papper, 80:- styck, följande titlar:

Lissabon – en promenadbok. En subjektiv promenad tillsammans med fotografen Hideo Matsumoto.
Lissabon – Miljöer, människor, musik. En annorlunda guide till storstaden, tryckt i fyrfärg.
Skrivandets portar. Samtal med Anne-Marie Berglund, Birgitta Boucht, Gabriela Melinescu, Suzanne Brøgger, Pia Tafdrup, Janne Teller, Ida Jessen, Agneta Pleijel, Agneta Klingspor och Nina Malinovski om liv och litteratur. Rikt illustrerad.
Musiken som föddes bortom haven. Ny exklusiv bok om fado, cd med 24 sånger ingår.

Övriga, mjukband, 30:- styck, följande titlar:

Förensligandet. Essä om det solitära livet.
Den tysta zonen. Uppföljare på Förensligandet.
Inre frihet. Ännu en bok på samma tema som de två föregående.
Öland en vinterresa. Svart-vita foton av en öländsk vinter av Astrid Nydahl med mina texter.

Till detta pris, 30:- styck, kan man också köpa två böcker jag utgivit:

Markku Paasonen: Sånger om sjunkna städer (finsk prosalyrik i översättning av Henrika Ringbom).
Vasco Graça Moura: En mörk tid i Lissabon. Gåtan Zulmira (portugisisk roman i översättning av Örjan Sjögren).

Tre nya titlar, utgivna 2010, kan du också köpa till lägre pris.

Alla de andra som också skrev för 95:- (essäer och dagböcker).
En centraleuropeisk afton för 85:- (brevväxling med diplomaten och författaren Alvar Alsterdal under det kalla krigets sista år).
Långsamhetens nej, min nya bok för 95:-

Beställ med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Nya kunder: förskottsbetalning enligt uppgift vid bekräftelse av beställningen. Jag är inte glad över att göra så, men mina två senaste rea-perioder har lärt mig att jag måste. De som lurat mig har bokstavligt talat gått upp i rök sedan de fått sina böcker. Det har jag inte råd med. Marginalen är ytterst liten.

Gamla kunder: betalningstyp meddelas vid bekräftelse av beställningen.

På samtliga beställningar tillkommer porto. Jag tillämpar postens portotabell för a-post, vilket gör att du snabbt får böckerna hem till dig.

Libyen. Minnen av det totalitära i ljuset av det senaste dygnets blodbad.

Gröna torget i Tripoli. Foto: Thomas Nydahl.

"Man bör vid varje tillfälle ställa sig på de förtrycktas sida, också när de har fel, och ändå bör man inte förlora ur sikte att de är av samma skrot och korn som sina förtryckare."

E.M. Cioran, ur Om olägenheten i att vara född (översättning av Lasse Söderberg).

***

Två hårda diktaturer har jag rest i och skrivit ifrån på 1970- respektive 1980-talet. Båda dessa diktaturer har jag också återkommit till i böcker, artiklar och bloggar. Ni som läser min blogg regelbundet vet att det handlar om två små folk: albanerna och libyerna. Skillnaden är att Albanien också är en ministat, storlek ungefär som Småland, medan Libyen med sin öken är mycket stort.

Den albanska diktaturen under Albanska Arbetets Parti och despoten Enver Hoxha föll när han dog, de sista åren blev bara en skakig övergångsperiod som slutade i ett slags inbördeskrig och med Hoxhas livläkare som ny president. Han heter Sali Berisha och leder ånyo Albanien idag, ständigt utsatt för våldsamma protester på grund den omfattande korruptionen och fattigdomen. I detta land var jag 1974, 1977 och 1978 (då jag bodde i Tirana respektive Durrës en hel månad). Det jag skrev 1978 och 1979 gjorde att jag uteslöts ur Svensk-Albanska föreningen samt utestängdes från fortsatt resande dit. När regimen föll fick jag dock indikationer på att jag åter var välkommen. Men vem ville resa till ett land där det rasade väpnade strider och man kunde bli rånad i Tiranas centrum för mindre än en svensk femma? Jag ville det inte.

Nu ser vi sedan en vecka tillbaka hur en stenhård arabisk diktatur krackelerar. Despoten Kaddafi har varit obestridd ledare i Libyen sedan 1969, överlevt många attentatsförsök och till och med en amerikansk flygbombning (då ett av hans barn dog). Kaddafi är en av arabvärldens mer bisarra ledare, kanske bara jämförbar med sådana som Nordkoreas frälsare Kim Jong-Il eller Zimbabwes hitlermustasch-prydde Mugabe. Kaddafi kanske redan är störtad när du läser denna text i bloggen. Kanske är han "försvunnen". Under eftermiddagen sade man att det natten till idag hade hörts skottlossning inifrån Kaddafis bas i Tripoli. Senare på dagen meddelade BBC att han förmodligen tagit sig till sin ökenbas allra längst ner i söder. Att landet snart skakat av sig klanen Kaddafi är väl inte vild gissning. Frågan är bara hur vägen därifrån kommer att se ut. Blir det bara segerrusiga leenden som från Benghazi, eller blir det inbördes strider?

Stadspark, Tripoli i Libyen. Foto: Thomas Nydahl.

De två bilderna tog jag i Tripoli i april 1983. De är tagna på Gröna torget (där en stor massaker ska ha ägt rum i söndags) och i en park i andra ändan av centrum, upp mot det gamla kungapalatset. Bilderna får mig att minnas de två veckor då jag befann mig i landet. En absurd tillvaro, med ständiga besök av säkerhetspoliser som undrade över ditt och datt, skuggor som följde oss, men också en samvaro på hotellbåten där jag lärde känna människor från USA, Sydafrika och arabvärlden. Musiken är ett starkt minne. Evighetslånga, slingrande sånger. Lammköttet i bullen. Och de ständigt serverade läskedryckerna. Helst skulle man också borsta tänderna i Seven Up (och så minns jag flyget hem, då vi i planet från Swiss Air serverades starköl, den var förlösande!). Efter min libyska resa var jag tvingad att skaffa nytt pass. Två resor stod på mitt schema, först till Lissabon och sedan för en månadslång vistelse i Israel. Jag tror inte att jag kommit igenom passkontrollen på Ben Gurion-flygplatsen med det pass där libyerna stämplat på tre hela sidor. Men ett kuriosum är det att ha kvar det passet.

Jag bryr mig inte det minsta vad som händer klanen Kaddafi. Vid sidan av den ter sig de flesta depostiska härskare som liberaler. Efter allt den ställt till i Libyen förtjänar den att brinna i helvetet. Kanske kommer den - eller gör den redan - det. Ingen arabledare är väl idag benägen att ta emot dessa skurkar. Kanske kan Tchad ta emot dem? Eller möjligen Venezuela? Men han förtjänar, liksom Tunisiens Ben Ali och Egyptens Mubarak, att ställas inför rätta. Det finns en domstol i Haag. Den är som klippt och skuren för dessa män.

***

Tidigare texter om Libyen här i bloggen hittar du på följande platser: här, här, här, här och här.

måndag 21 februari 2011

Ny uppdaterad post om dagens snabba och dramatiska utveckling i Libyen.

Längre ner i bloggen finns originalposten. Men jag lägger till denna här, eftersom utvecklingen går rasande snabbt. Jag kommer att komplettera med nyheter längst ner efterhand som de kommer.

****************

På mindre än en vecka har Libyen närmat sig den nationella och politiska avgrunden. Istället för att möta demonstranternas protester med ödmjukhet och kompromissvilja har despoten Kaddafi och hans klan tagit fram de tunga vapnen, och dessutom importerat legosoldater från Tchad och Sudan.

Idag talar Kaddafis äldste son om att man förbereder sig för inbördeskrig. Landet kan komma att delas, eftersom den östra delen, med Benghazi i centrum, tycks ha tagits över av de klaner som sedan fyrtio år motsatt sig Kaddafis "folkrepublik" - Libyan Arab Jamahiriya- och istället vill ansluta till de andra arabiska upproren, som formulerat drömmar om fria val, yttrande- och tryckfrihet. Inte heller får man glömma att politisk islam fiskar i dessa vatten, och att Muslimska Brödraskapet också i Libyen finns i kaoset. Kaddafi försökte blidka folket genom att släppa en rad nyckelfigurer ur dessa kretsar. Till ingen nytta. Blodbadet fortsätter. Följ Guardians flöde, som uppdateras varje minut här. Och Haaretz för en icke-arabisk röst i regionen.

I Gröna boken - ett patetiskt försök att likna Maos lilla röda - skrev Kaddafi mycket om "demokrati" och "folkstyre". Det arabiska begreppet Jamahiriya anspelar just på folkstyre. Gröna boken är ett sammelsurium om allt från politiska system till Kaddafis egna spekulationer om hur den libyska kvinnan bör klä och sminka sig. Men det viktigaste är förstås att han där gång på gång hävdar att demokratin är den verkliga diktaturen. Han själv har ingen makt, han ser sig enligt Gröna boken bara som "en rådgivare" åt det libyska folket. Vi ser nu innebörden av hans ord.

Uppdatering 12.30. Som det ser ut nu verkar allt gå mycket snabbt. När regeringsbyggnaden brinner, demonstranterna tagit över statliga tv-huset och armé-enheterna byter sida, då kan allt rasa ner i totalt kaos. Vad som följer av det kan vi förstås inte veta. Libyen saknar normala myndigheter. Kaddafis system bygger på angiveri-kommittéer och lojala tjänstemän. Om hans klan försvinner uppstår ett stor vakuum.

Uppdatering 15.00. Enligt BBC:s källor har Kaddafi flytt från Tripoli med den närmaste lojala kretsen till sin tältbas i Libyens södra öken. Därifrån ska han ha givit landets flygvapen i uppdrag att bomba alla vapendepåer och militära baser i landet. Runt om i världen lämnar nu personalen på Libyens "folkkontor"/ambassader, senast nu i eftermiddag lämnade personalen i Stockholm. Ur brevet från personalen: "Vi, undertecknad personal vid libyska ambassaden i Stockholm, fördömer det folkmord som äger rum i Libyen på civila. . . Vi finner situationen outhärdlig för oss: vi vill inte vara passiva när vi ser blod utgjutas och människor reser sig trots uppenbara risker. Därför säger vi upp oss i protest och uppmanar andra att göra likadant."

Har Kaddafi ens några dagar kvar vid makten?

Uppdatering 15:30. Jag har själv inte tänkt på det, men nu är det plötsligt uppenbart: alla som demonstrerar mot Kaddafi, i Libyen och runtom i världen viftar med landets gamla flagga. Den flagga som Kaddafi-klanen införde är helt grön, islams och Kaddafis färg. Det finns alltså en rejäl signal redan i valet av flagga. Som när demonstranterna i DDR och Rumänien klippte bort de förhatliga symbolerna på sina respektive flaggor.

Uppdatering 18.00. BBC meddelar att stridsflyg angriper demonstranter, och att två sådana plan uppenbarligen flytt. De landade på Malta för kanske en timme sedan. Samtidigt kommer uppgifter om att Venezuela ska ta emot Kaddafi och ge honom en reträttplats. Libyens London-ambassadör har hoppat av. Det har ambassadören i Indonesien också.

PS om rean.

En av de böcker, som finns med på min rea (för ytterligare information, klicka på reabilden i högerfältet), Stormar och vilopunkter, recenseras utförligt på danska Sappho.

Vill du veta mer om boken kan du läsa här. Adlibris tar 112:- för den - här i bloggrean får du den för 30:-!

Katastrofen (frihetens port?) i Libyen.

På mindre än en vecka har Libyen närmat sig den nationella och politiska avgrunden. Istället för att möta demonstranternas protester med ödmjukhet och kompromissvilja har despoten Kaddafi och hans klan tagit fram de tunga vapnen, och dessutom importerat legosoldater från Tchad och Sudan.

Idag talar Kaddafis äldste son om att man förbereder sig för inbördeskrig. Landet kan komma att delas, eftersom den östra delen, med Benghazi i centrum, tycks ha tagits över av de klaner som sedan fyrtio år motsatt sig Kaddafis "folkrepublik" - Libyan Arab Jamahiriya- och istället vill ansluta till de andra arabiska upproren, som formulerat drömmar om fria val, yttrande- och tryckfrihet. Inte heller får man glömma att politisk islam fiskar i dessa vatten, och att Muslimska Brödraskapet också i Libyen finns i kaoset. Kaddafi försökte blidka folket genom att släppa en rad nyckelfigurer ur dessa kretsar. Till ingen nytta. Blodbadet fortsätter. Följ Guardians flöde, som uppdateras varje minut här. Och Haaretz för en icke-arabisk röst i regionen.

I Gröna boken - ett patetiskt försök att likna Maos lilla röda - skrev Kaddafi mycket om "demokrati" och "folkstyre". Det arabiska begreppet Jamahiriya anspelar just på folkstyre. Gröna boken är ett sammelsurium om allt från politiska system till Kaddafis egna spekulationer om hur den libyska kvinnan bör klä och sminka sig. Men det viktigaste är förstås att han där gång på gång hävdar att demokratin är den verkliga diktaturen. Han själv har ingen makt, han ser sig enligt Gröna boken bara som "en rådgivare" åt det libyska folket. Vi ser nu innebörden av hans ord.

Uppdatering 12.30. Som det ser ut nu verkar allt gå mycket snabbt. När regeringsbyggnaden brinner, demonstranterna tagit över statliga tv-huset och armé-enheterna byter sida, då kan allt rasa ner i totalt kaos. Vad som följer av det kan vi förstås inte veta. Libyen saknar normala myndigheter. Kaddafis system bygger på angiveri-kommittéer och lojala tjänstemän. Om hans klan försvinner uppstår ett stor vakuum.

Uppdatering 15.00. Enligt BBC:s källor har Kaddafi flytt från Tripoli med den närmaste lojala kretsen till sin tältbas i Libyens södra öken. Därifrån ska han ha givit landets flygvapen i uppdrag att bomba alla vapendepåer och militära baser i landet. Runt om i världen lämnar nu personalen på Libyens "folkkontor" (landet har inga ambassader, säger man) - senast i eftermiddag lämnade personalen i Stockholm. Ur brevet från personalen: "Vi, undertecknad personal vid libyska ambassaden i Stockholm, fördömer det folkmord som äger rum i Libyen på civila. . . Vi finner situationen outhärdlig för oss: vi vill inte vara passiva när vi ser blod utgjutas och människor reser sig trots uppenbara risker. Därför säger vi upp oss i protest och uppmanar andra att göra likadant."

Har Kaddafi ens några dagar kvar vid makten?

Levande - arbetande - död.

När jag blir alltför besvärad av att jag inte arbetar, säger jag mig att jag lika gärna hade kunnat vara död och att jag i så fall skulle arbeta ännu mindre... skriver E.M. Cioran i Om olägenheten i att vara född.

Jag har nu i mer än ett halvt år avstått från att lönearbeta och jag funderar mycket på vari skillnaden mellan arbete och icke-arbete består. För mig är det helt klart att begreppet arbete hela tiden innebär att man underkastar sig någon annan för en lön, medan icke-arbetet är allt det man gör, med händerna eller med intellektet, som inte belönas med några summor på bankkontot.

Det senare är den fria människans arbete, ej värderat och ej uppskattat, men nödvändigt för att livet också ska kunna värderas rätt, utanför den ekonomiska ordningens kalkyler. Arbete - fattigdom - frihet.

Bilderna är tagna i Billnäs, Finland av Ulrika W. nu i februari 2011. Vintern har ett fast grepp om Västra Nyland, med temperaturer under 20 minusgrader.

söndag 20 februari 2011

Oppmannasjön och Ivösjön. Isvinter, söndagen den 20 februari 2011.

Efter en mycket kall natt i vår del av Skåne, kom solen tidigt fram och lyste upp landskapet. För första gången i år tog vi oss norrut mot Vånga och Ivösjöns norra strand (där en äldre man idag gick genom isen på sin skridskofärd, men lyckligtvis räddades). Gräset är hårt och stelt också där snön försvunnit.

Att människor vågar ge sig ut på isen utan någon som helst utrustning är ett mirakel (eller en dumdristighet), från att vara decimetertjock i den södra delen, är den först sedan i natt frusen i norr.

Utsikt från höjden ner mot Oppmannasjön, som knakar och brummar högt idag.

Ivösjön vid Vånga. Sommarens landskap fixerat i en enda rörelse.


De tre sista bilderna är tagna vid badplatsen i Vånga. Här brukar jag sitta och läsa många sommartimmar. Idag blev det att dricka det medhavda kaffet stående. Det var stilla, men den svaga vinden drev kylan in under kläderna.

Alla bilderna är tagna av Astrid Nydahl.

Massakrerna i Libyen

Benghazi från hamnsidan. Foto: Thomas Nydahl, 1983.

De senaste rapporterna från Libyen gör gällande att Kaddafi-klanen flyger in legosoldater vars enda uppgift är att döda demonstranter. Det skulle inte förvåna mig det minsta. Kaddafi har t.ex. under många år varit en häxdoktor i länder som Tchad (där Libyen gick in som stridande part på olika grupperingars sida) och Sudan.

Hans oljemiljarder har använts till mycket vapen för att olika länder skulle kunna föra krig mot sina egna folk. I Sudan ser det ut att leda till en ny stat i söder, fri från den muslimska halvans terror. Kaddafi har fortfarande en välfylld guldkista. Om han nu använder den till att köpa sig bödlar kommer det ytterligare att förvärra hans plats i Libyens historia, en envåldshärskare som inte på minsta sätt kan tänka sig att ge efter för protester. Kaddafi är ingen vanlig kuppgeneral, han är en ökenkrigare med storhetsvansinne. Om ingen i Tripoli-kretsen dödar honom kommer hans blodbad att fortsätta tills tystnaden åter härskar i landet. Tystnaden, rädslan och lojaliteten.

Uppdatering. Nu på eftermiddagen bekräftar Guardian det jag misstänkte:

Amiel: En drömmares dagbok

"Jag vars hela varelse, tanken och hjärtat, törstar efter att uppgå i den levande verkligheten, i medmänskorna, i naturen och i Gud, jag som förtäres och förstöres av ensamheten, jag stänger in mig i ensamheten och förefaller att icke trivas med någon annan än mig själv, att vara mig själv nog... Själens stolthet och reservation och hjärtats skygghet ha kommit mig att våldföra alla mina instinkter och fullkomligt vända upp och ned på mitt liv. Jag har faktiskt alltid gått ur vägen för det som lockade mig, flytt det som behagade mig mest." (ur Henri-Frederic Amiel: En drömmares dagbok (W&W, 1947 i översättning av Klara Johanson)

Om det är tvärtom, om det faktiskt är så att man går ur vägen för det som varken lockar eller behagar, om man stiger åt sidan för det som "the madding crowd" åtrår? Om hjärtats skygghet faktiskt inte medger ett bejakande av de instinkter som betraktas som eftersträvansvärda? Det är egentligen sådana frågor som upptar mig.

lördag 19 februari 2011

För att alls orka...

John Daniel

För att alls orka med att varje dag orientera sig om världen som katastrof måste jag med täta mellanrum lämna den för något helt annat. Min vän och kollega Per Helge kan mycket om samtida amerikansk poesi och kultur i stort. För en veckas tid sedan tipsade han mig om John Daniel, poeten som vistades helt ensam i Oregons vildmark en hel vinter.

Igår fick jag hans dagbok, och när jag nu börjar läsa den försöker jag också lämna det blodbad som pågår i Libyen. Jag håller mig hela tiden uppdaterad, men äcklas av vad Kaddafi och hans regim av lojala maktmän förmår mot sitt eget folk. I nyhetsrapporteringen är det dock en viktig sak som hela tiden fattas: den klan Kaddafi tillhör har ett starkt grepp om huvudstaden, medan andra klaner traditionellt haft stort inflytande i landets andra stad, Benghazi, där upproret nu också är starkast.

Nå, till Oregons skogar, berg och floder, tillsammans med John Daniel (och jag kommer självklart tillbaka med en längre text när jag läst ut hans dagbok).

Mikael Jalving och jag i Absolut Sverige.

Idag ska jag tala lite om mig själv och Mikael Jalving. Hans bok Absolut Sverige utkommer på torsdag. Det blir stor recension här i bloggen redan på onsdag, och idag vill jag bjuda på ett smakprov. Det är den ursprungliga intervjun med mig, som ingår i boken. Den har förändrats under resans gång och i boken är den både längre och annorlunda. Men jag publicerar den i originalskick här. Jalving har skrivit en mycket fascinerande bok om vårt arma land. Jag återkommer alltså till den på onsdag.

*

En af dem, der lider af utanförskap, hedder Thomas Nydahl og er forfatter til flere end 40 bøger, essays og reportageudgivelser. Han føler sig som en fremmed fugl i Sverige og skilter endda åbent med det på sin blog, hvor Sverige og de svenske medier får på puklen. Januar 2010 sagde han farvel til mere end 30 års journalistisk samarbejde med forskellige svenske dagblade, fordi han opfatter dem som en del af underholdningsindustrien og ganske underlagt kunsten at være sød.

Thomas Nydahl virker nu ellers ganske flink og svarer samme dag, samme time, ja, inden for få minutter pr. mail. Men tag ikke fejl. Han føler sig som en fremmed, ikke blot abstrakt i forhold til den svenske mainstreamkultur, men helt konkret i forhold til sin egen by, ja, i sit eget hjem.

Forfatteren er født i Malmø og bosat i Kristianstad i et hus tapetseret med bøger. Thomas Nydahl går med hat, er plejefar til en chilensk pige, i dag en voksen kvinde, hvis ældste barn han er gudfar til; arbejder om natten og skriver korte, lavmælte, men prægnante indlæg på sin egen blog Occident. F.eks. dette stykke:

”Klokken nærmer sig halvtolv. Byens midte fyldes med mennesker, som kommer med etteren og toeren fra forstæderne. De kommer gående ind mod centrum. Jeg er en ensom mand i bussen (…) Jeg forstår hverken somalisk, arabisk eller sharia-loven, som tillige gælder i eksil. Det er mig, der er den fremmede. Kvinderne omkring ser ud til at være hjemme i deres nye by. De lever med en stor følelse af at blive taget hånd om og hele islams vækkelse (…) De nordafrikanske ørkenklæder bliver en del af den nordskånske kollektive trafik (…) Det er januar på kloden, den isnende vind i mit ansigt forsikrer mig: Jovist, dette er Skåne, dette er Europa. Alt andet modsiger mig: sproget, stemmerne, teltene, slørene, bybilledet (…) Jeg er den fremmede i dag og den fremmede alle dage. Jeg tænker på Ekelöfs digt (om at alle mennesker deler de samme vilkår, mj) og indser, at intet af det, som min forældregeneration skrev længere er gyldigt.”

Det sidste er en grov anklage. Intet. Intet af det, forældrene talte om, kan bruges i dag. Direkte adspurgt, hvad det er, den ældre generation ikke fatter et klap af i Sverige i dag, svarer han, at forgængerne levede i det overfladiske. Eftersom de lå – og stadig – ligger under for et dybt rodfæstet tabu om aldrig at kritisere noget, som har med indvandrere at gøre, formår de heller ikke at diskutere et eneste aspekt, som har med islam at gøre.

Islam. Så blev ordet nævnt. Der er sågar dem, der mener, at ordet skaber, hvad det nævner, men her på dette sted nævner vi det, fordi det har det med at glide ud af det svenske sprog, og Nydahl peger på, at der findes mere realisme i Kosovo, hvor majoriteten er muslimer, end i Sverige, hvor muslimer endnu er en minoritet. I Kosovo har man forbudt slør i skolerne, fordi lovgiverne forstår slørets symbolske betydning og ønsker at mindske spændingerne mellem muslimer, ortodoks kristne og katolikker. I Sverige, derimod, taler de fleste forfattere og intellektuelle om, at man må gå klædt som man vil, uden at forstå slørets symbolik.

Thomas Nydahl blev født i Malmø i 1952 og forlod byen 30 år senere. Hans første kontakt med islam fandt sted i hans unge år, men uden at det dengang var noget problem. I Malmø blev han venner med såvel kosovo-albanere som grækere, da han arbejdede på den lokale farvefabrik:
”Ingen af disse indvandrere udgjorde noget som helst problem for mig. Jeg mente omvendt, at de berigede mit liv. Tidligt blev jeg stærkt interesseret af Balkans forskellige kulturer, litteraturen, musikken og historien. Mine venner kom fra disse lande, og i 1972 rejste jeg for første gang til Tirana.”

Det blev til flere rejser i perioden 1974 til 1979. Thomas Nydahl var nysgerrig, åben, fascineret. Flere af hans venner var dengang politisk aktive et sted på venstrefløjen og sekulariserede, men de blev stadig mere utilfredse med situationen i Albanien og vrede over konflikten mellem Israel og Palæstina. Skuffede vendte de sig mod islam, heriblandt initiativtagerne til det Islamic Center, som siden blev til Stora Moskéen i Malmø. En nær ven var Daniar Osmani, født muslim, som senere skiftede sit fornavn til det endnu mere muslimsk klingende Ramadan. En anden var Bejzat Becirov. De kom begge fra det daværende Jugoslavien, var etniske albanere, som havde satset alt på socialismen under Enver Hoxha, men nu skiftede loyaliteten ud med islam.

I 1983 var Thomas Nydahl med førnævnte Ramadan Osmani på besøg i Tripoli, Libyen. Her skulle de rejse finansiering til moskeen i Malmø gennem World Islamic Call Society, oprettet i 1970, som blev styret og stadig styres af den libyske diktator Muhammmar Gadhafi. Nydahl tog et foto af diktatoren i hvid Jesuskjortel og omgivet af livvagter i Benghazi-parken. Han viser det til mig.

”Ramadan var på tiggerrejse, jeg var med som freelancejournalist”, siger Nydahl. ”Vi besøgte det libyske religionsministerium, hvorfra der rundhåndet blev givet en støtte svarende til omkring 30 pct. af moskeens udgifter. Resten kom fra Saudi-Arabien.”

I december 2009 oplyste avisen Sydsvenskan, at moskeen er solgt til en libysk organisation. Det skete for at redde moskeen, fortalte Bejzat Becirov, en af grundlæggerne af Islamic Center. Den organisation, der har købt moskeen for en oplyst pris på 5 mio. kr., er netop World Islamic Call Center.

Thomas Nydahl flyttede fra Malmø i 1982 og mistede kontakten til sine daværende albanske venner, men kender og korresponderer i dag mennesker fra såvel Albanien som Indien, Portugal, Bosnien, Kosova, Ungarn, Israel, Chile, Hviderusland, Rumænien, Polen, Finland og Danmark. Samtidig støder Malmø ham fra sig som en magnetisk modpol, særligt ”det arabiske Malmø, vandpibernes og den sorte økonomis Malmø, slørets, Hamas’ og om-Gud-vil-Malmø”. I hans øjne fremstår byen i dag som en ”atomiseret, sønderslået boligmasse, hvor individerne er fremmede for hinanden.” Ja, Malmø findes sådan set slet ikke. ”Den by som hedder Malmø er nu en global by, præget af det ’ideal’, at mennesker kan bygge et liv på socialbidrag.”

Tilbage i sit hus ved Kristianstad – efter et besøg i Malmø – er forfatteren, den solitære iagttager med hang til portugisisk fadomusik og litterært arbejde ”hjemme i hjemløsheden, hjemme i mig selv”, som han siger:

”Jeg låser døren, sætter Charlie Parker på, kyllingen ind i ovnen og frem med den nyeste roman af Vénus Khoury-Ghata; den handler om stening af kvinder, der lever ’umoralsk’. Til trods for Birds saxofon findes ørkenen i mine stuer; der er ingen steder, jeg kan gemme mig længere. Jeg har aldrig betragtet mig som nationalist, men har stadigt mere forstået, at vi må forsvare den arv og tradition, som er vores, og her tænker jeg ikke mindst på ytrings- og trykkefriheden og den sekulære stat.”

Thomas Nydahl beretter, hvordan følelsen af fremmedhed hjemsøger ham, som da han i 2005 fik nys om indbruddet og det voldelige overfald i den lokale kioskejers hjem – begået af seks unge mænd, to etniske svenskere i kompagniskab med fire indvandrerdrenge, alle kendt af politiet. Gerningsmændene brød ind, bandt og mishandlede parret og truede manden med at myrde ham, hvis han ikke gav dem penge, og fik, da de blev fanget og sat for en domstol, mellem ét og to års fængsel.

Da Nydahl efterfølgende skrev et essay om mishandlingen og offentliggjorde det i Kristanstadsbladet, fik bladet en sag på nakken hos pressens ombudsmand. Tre af gerningsmændene samt deres forældre gjorde i deres sagsanlæg gældende, at de var blevet gjort til ”ofre for ytringsfriheden”.

Nydahl havde bl.a. skrevet:

”Koster det ikke mere at ødelægge andres liv? Slipper man så billigt, at straffen snarere kan betragtes som en slags rekreation – en velfortjent pause for mennesker, som virkelig slider i det for at gøre andre menneskers liv surt?”

Anklagerne tabte sagen, Thomas Nydahl og avisen kunne ånde lettede op, men forfatteren noterer i dag, at anklagernes ordvalg om at være offer for ytringsfriheden er eksemplarisk. Sverige er blevet et land, hvor voldsmændene – sim-sala-bim – forvandles til ofre: keine Hexerei, nur Behändigkeit. Resultatet er, at volden og den dertil knyttede offerkultur breder i alle led af det svenske samfund. Logikken er slående simpel: Mindretal er ofre, flertal er undertrykkere. Derfor kan mindretal ikke tage fejl, mens flertal ustandselig tager fejl og gør sig skyldig i ”racisme” og ”fremmedhad”. Det Sverige, Thmas Nydahl kritiserer, er éndimensionalt. Ytrer man skepsis over for endeløs tolerance, drager man Sverige i tvivl og står udenfor. Dermed diskvalificerer man sig selv. Og derfor er svensk politik blevet et manikæisk spørgsmål om at være for eller imod. Den svenske elite er for. De umoralske uden almen dannelse eller med de forkerte meninger er imod. De skal inkluderes, og gør de det ikke frivilligt, så skal de tvinges.

Jeg spørger Thomas Nydahl, hvad det er, der er ske i Sverige de seneste 15-20 år?

”Det spørgsmål er dumt, undskyld jeg siger det. Svaret er indlysende. For det første har Sverige ikke længere en tilvirkningsindustri. Vi bygger hverken både eller syr tøj længere. Sko laves andre steder, og det er til trods for de seneste forsøg på at bremse udviklingen et spørgsmål om tid, før også produktionen af biler flytter til Kina, hvor arbejderne er tilpas kuede og underbetalte, så fortjenesten bliver større. Hvad sker der så med mennesker, som kommer til Sverige fra den tredje verden? Arbejdspladserne skriger ikke ligefrem efter dem. Hvis man bor i Rosengård eller lignende områder behøver man slet ikke kunne tale svensk for at klare hverdagen. Åbenlyse resultater er ghettodannelse og polarisering. Samtidig opmuntrer islamismen som politisk idelogi denne udvikling. Dens teorier, dybt forankrede i Koranens lære, er som en stor lysende pegefinger om, hvad der er på vej. Vil vi andre følge med? Nej, det tror jeg ikke, og stadig flere svenskere vil ligesom stadig flere franskmænd, hollændere, danskere, italienere, spaniere og andre europæiske folkeslag vende sig mod denne udvikling. Ingen vil gå fri for denne konflikt. Selv hvor man forsøger at tier problemerne ihjel, vil de snart vise sig. At lægge låg på er som at bygge et sandslot og tro på, at det kan være beboeligt for mennesker. Bølgerne visker vores illusioner bort.”

Da jeg taler med Thomas Nydahl i oktober, efter riksdagsvalget, og i anledning af, at en ukendt gerningsmand tilsyneladende gik rundt i Malmø og skød efter personer med muslimsk eller arabisk udseende, svarede han straks, at det kun var blevet værre i Sverige efter valget:

”Nu vågner politikerne, helt inde i regeringskontorerne. Hvorfor først nu? Jo, fordi politiet i Malmø har sagt, at de tror, en ny Lasermand går rundt og skyder muslimer i byen i stil med ham i Stockholm i begyndelsen af 1990’erne. Hvad der oprører mig er de svenske mediers totalt manglende evne til at to parallelle spor, som måske ikke engang har nogen forbindelse. Der er en, som går rundt og skyder efter folk – pt. 15 eller 16 episoder. På den anden side er der alle de banderelaterede skududvekslinger – godt 30 indtil videre i år – i kampen om narkotikaen, kroerne, magten.”

Jamen, hvad er forbindelsen?

”At bandernes daglige skydderier tiltrækker sig ringe eller ingen medieomtale, mens denne nye og gale ’Lasermand’ straks kommer på den politiske dagsorden. Den ene galning optager politikerne, mens banderne, og de er mange, accepteres som en del af den nye orden. Lad mig minde om, at Malmø for længst blevet Skandinaviens mest arabiserede og islamiserede by, ikke kun i forstæder som Rosengård og Lindängen. Også de klassiske arbejderkvarterer som Möllevången, Sofielund og Kirseberg udmærker sig i dag ved arbejdsløshed og bistandsafhængighed. Jeg tror faktisk, at de ansvarlige politikere i byen instinktivt ved, at de har mistet kontrollen over Malmø. Ved mørkets frembrud er det de kriminelle bander, som præger både forstæderne og byens centrum.

Foto, Tosteberga i höstdräkt, A. Nydahl.

fredag 18 februari 2011

Massan, makten och ensamheten.

Foto: Snaphanen. Klicka för helskärm.

När jag för många år sedan läste Elias Canettis Massa och makt tänkte jag: varje gång jag ingår i en massa (oavsett om det är en demonstration eller en fotbollspublik) förvandlas jag från att vara en rädd och maktlös liten individ, till att bli en massmänniska med makt. Massans makt är det centrala. Och vi får det förevisat varje dag sedan en månad tillbaka: massan som revolterar mot fattigdom och despoti. Trots att den stundtals dränks i blod reser sig massan igen. Först när den återgår till individstadiet, i vardagen, förlorar massan sin makt, den kommer snart nog åter att identifiera sig med det hopplösa/maktlösa tillståndet.

Varför valde jag maktlösheten? Jag valde den för att slippa vara en del av massan. Ensamheten är för mig det tydligaste sättet att markera min motvilja. Att ställa sig långt bredvid/utanför är att säga nej till massamhället.

Är friheten från despoten endast möjlig i massan? Förmodligen är det så. Tyrannmördaren kan möjligen på egen hand leda sitt land i en annan riktning. Men vad hade hänt om någon ensam hade mördat Mubarak? Hade det frigjort helt andra krafter? Den som mördat Hitler hade gjort Europa en välgärning. Den som mördat Stalin, Mao eller Pol Pot hade kanske befriat sina respektive samhällen från en stor ondska. Men säkra kan vi inte vara. Sådana tyrannmord kunde lika gärna ha utlöst något annat lika ont. I Libyen försöker idag massan ännu en gång. Kommer den att dränkas i blod så bekräftar det bara Kaddafi-klanens makt.

torsdag 17 februari 2011

Nils Dacke: Islam under slöjan

Nils Dacke har med sin bok Islam under slöjan (Books on Demand) velat skapa en ”ganska fullständig men ändå kortfattad beskrivning av islam”. Han går tillbaka till tiden för Muhammeds liv, följer hans uppväxt och verksamhet. Utifrån detta följer en genomgång av Koranen, dess praktik (sunnah), tolkningar och seder (hadith) med mera.

Dacke vill med sin bakgrundsbeskrivning nå fram till en kritisk blick på den samtida muslimska och islamistiska närvaron i Europa och Sverige. I några avslutande kapitel visar han bland annat på en europeisk tradition som menar att islam är en totalitär lära som står i motsats till demokrati. Jag tror att det är särskilt viktigt idag att visa detta, eftersom man ofta möter uppfattningen att det är en ny analys som har att göra med 11 september och utvecklingen därefter. Dacke går till källorna, citerar, visar hur det totalitära och politiska hänger samman med det religiösa och kulturella.

En brist är avsaknaden av ordlista för de grundläggande begrepp som används i framställningen. Korrekturläsningen har också brister.

Som kortfattad, kritisk introduktion är den föredömligt enkel, nyanserad och saklig. Inte sällan tycker jag att jag är rådvill när jag vill visa på litteratur i ämnet. Att ha en kortfattad introduktion som den här förändrar saken. Om man inte tidigare har någon kunskap om islam och islamismen kan denna lilla bok tjäna som en första introduktion som kanske kan sporra till mer utförlig litteratur i ämnet.

Läs också detta.

Bahrain mellan hopp och förtvivlan.

Regimerna har dragit slutsatsen efter Mubaraks avgång att det bara finns ett sätt att möta människors längtan efter frihet: med våld. Militärledningen i Bahrain säger att man är redo att ta till alla medel för att stoppa demonstrationerna. Idag publicerades ett anonymt pressmeddelande, som kallar till fredliga protester, men som också påminner regimen om att varje våldshandling kommer att memoreras inför framtiden. Det är ett antal människor som redan dödats, flera av dem i nattens räd då demonstranter sköts i huvudet medan de sov i sina tält.

Al Jazeera
meddelar:

"Al Jazeera's correspondent in Bahrain reports that the hospitals are full of injured people after last night’s police raid on the protesters. Some of them are severely injured with gunshots. Patients include doctors and emergency personnel who were overrun by the police while trying to attend to the wounded."

Jag vill ta tillfället i akt att säga att Al Jazeera engelskspråkiga sida har visat sig vara den bäst informerade under de veckor av folklig protest som sveper fram över arabvärlden. Före krisen hade jag inte trott det, men det är ett faktum. Om man vill komplettera vill jag främst rekommendera Guardian, som också har en ständig uppdatering från regionen.

Klicka på pressmeddelandet för läsbart format.

Med anledning av protesterna i Libyen och regimens brutala svar.

Med anledning av protesterna i Libyen som riskerar att bli en blodig affär publicerar jag här en äldre text som skildrar min högst subjektiva känsla av att befinna mig i landet 1983, då förtrycket var oerhört mycket hårdare än idag. Det var en tid då östeuropeisk statssocialism kombinerades med ökenreligionens dogmer, allt nedsmält i Kaddafis så kallade "tredje universella teori". Vad som händer dagarna framöver vet vi inte, men jag fruktar att regimen på Kaddafis order kommer att få brutalt fram.

Min text är avsiktligt skriven i ett enda andetag. Så såg hela den svit på tre böcker ut, vilken började med Politisk geografi, fortsatte med Ökenvandring och avslutades med Kön, klass och kultur. Textflödet har skrivits med inspiration från Imre Kertész. Har du svårt att läsa den i detta flöde i bloggen rekommenderar jag att den kopieras till ett worddokument och delas upp i lagom portioner.

"The Blacks will prevail in the world" Moammar Kaddafi

Ser du huset därborta? frågar min guide, det var där vi brukade köpa brännvin svart, men nu kan man inte ens göra det, sedan de nya alkohollagarna trädde i kraft vågar inte ens västambassaderna servera alkohol, för de blir utvisade om de upptäcks, det enda som står att uppbringa i landet nu är Seven Up och en billig, blaskig apelsinlemonad, om man inte hellre dricker de alltid framställda och upphällda kopparna kaffe eller thé, att komma som gäst till Libyen är som att stiga ner i helvetet, redan stämpeln i passet gör mig till ett säkerhetstjänsternas studieobjekt, och ändå löser jag med glädje ut helvetesbiljetten och sätter mig på planet till Rom, där avlösaren ska ta oss vidare in i den arabiska terrorismens vagga, det är på Leonardo da Vinci-flygplatsen jag blir varse vad den innebär, i varje skrymsle och vid varje cafébord patrullerar där k-pistbeväpnad polis, vi sitter ner vid just de bänkar där massakern utfördes några år tidigare i frihetens allt mer nedsolkade namn, och när planet från Libyan Arab Airlines kommer går vi in i en annan värld och sätter oss till rätta för den korta resan förbi Tibern, ut över Medelhavet och ner på den sandiga sidan, där den arabiska världen brer ut sig i norra Afrika och vi stiger av planet andäktiga, fulla av förväntan (är allt bara fördomar eller kommer mina inre bilder att bekräftas?), vi slussas in i vänthallen där vi serveras kalla drycker, allt fler ansluter sig via sina flyg från hela världen och allt fler svarta amerikaner kommer in i hallen, vi sitter där timme efter timme, då och då kikar en libysk tjänsteman in och säger att snart får vi veta, men timmarna tickar vidare och förväntan övergår i irritation, trötthet och hunger, när vi slutligen får gå ombord på ännu ett plan, som ska föra oss till Benghazi i landets östra del, alldeles nära gränsen till Egypten, där vi ska bo och leva, utan att ens ha visst om det, och väl där ankommer många av oss utan bagage, därför att vi fyllt i våra bagagelappar med Tripoli som slutlig destination och för att de inte ens varit med samma plan som vi, när vi lägger oss i den sena svarta arabiska natten kan vi varken byta underkläder eller borsta tänderna och vi vaknar med en redan unken doft ur våra kroppsöppningar, en del tar det med ro, andra, som jag själv, alltmer irriterade och besvärade, stående vi disken på det båthotell där vi bor, och libyerna där med sin ständiga besvärjelse Inshallah, de alltid ringande telefonerna, alla samtalen till och från Tripoli som tycks leda till absolut ingenting och den mörka blicken som säger:

Du får ingen väska bara för att du skriker, vi går allt längre in i denna väntan, denna till synes meningslösa intighet som den arabiska miljön indränker oss i, allt är inshallah och människorna tycks inte ens försöka påverka dess innebörd, om gud vill får vi naturligtvis vårt bagage och vill han inte, so what, vi kan inget annat göra än handtvätta de enda kläder vi går och står i, lägga oss i förhoppningen att de ska torka till morgonen därpå, vilket de sällan gör i den heta vårluften, vi stiger upp och sätter oss varje dag i bussarna som för oss in till Benghazis centrum och universitet, där den stora internationella konferensen om Kaddafis "tredje universella teori" ska hållas, och vi är alltifrån frilansande svenska journalister och tyska husockupanter till amerikanska svarta muslimer, afrikanska presidenter och andra potentater som anländer i nypustade silvergrå Mercedesbilar, vi sätter oss i konferenssalen, vi bär alla de arabiska ID-brickorna på våra bröst och de öppnar alla dörrar för oss, jag känner igen mig själv på bilden men har ingen aning om vad den arabiska texten säger, jag går in i salen och sätter mig, hamnar mellan Benins president och Per Garthon som tycks vara något slags hedersgäst här, snett bakom oss sitter en finländsk man av arabiskt ursprung, han behandlas som om han vore Kaddafis bror, servilt och med alert uppvaktning, vi sitter där i stolarna och applåderar artigt när den nicaraguanske militären avslutat sitt tal, och en ny talare, är han möjligen denna gång från palestinska PFLP, går upp i talarstolen, och så där håller det på dag efter dag, timme efter timme i två veckor, talen är självbespeglande och uppblåsta, men lika snabbt som de hållits lika snabbt är de bortglömda, meningslösa deklarationer för att hålla Kaddafi på gott humör, och längst bak i salen, där uppe på det som kunde ha varit de billigaste platserna i en konsertsal, sitter Kaddafi själv, gömd bakom solglasögonen och med sin ungflicksvakt vid sin sida, jag går därifrån och ut till bokborden i foajén, jag hittar en ung man med

varm, vänlig blick och frågar honom om någon libysk författare finns där på bordet, någon som är representativ för den nya arabiska prosan och poesin, men hans vänliga leende vänds till ett fånigt, ett leende som avslöjar att han inte ens förstått frågan, ty på detta bokbord finns ingenting annat än plakatpropaganda och Ledarens egna visdomsord, de ord han samlar i sina gröna böcker, nu tryckta på ännu flera språk, i tron att de, liksom en gång Maos små röda böcker, ska influera en hel värld att gå i hans fotspår, nej på dessa bokbord finns ingen litteratur och jag vet inte ens var jag ska leta för att finna den, efter en kort stund kommer Garthon ut och jag räcker honom två dagstidningar, en italiensk och en arabisk och frågar om han möjligen kan snappa upp någon nyhet av vikt, men det kan han inte och jag fortsätter ut på universitetets baksida, där jag fotograferar hus och människor och tänker på ryktet som säger att tre unga män hängdes där inne i universitetsbyggnaden veckan innan vi kom, de hängdes därför att de var upprorsmän, och i denna folkliga diktatur är det så man gör med de människor som inte stämmer in i körens hyllningar av systemet och dess ledare, jag funderar på det och förstår att de hunnit städa upp inför vår ankomst, men tittar ändå djupt i varje students ögon för att se om möjligen en spegelbild av själva avrättningen där ska synas, men jag ser ingenting och ingen vill tala med mig därför att man i en diktatur aldrig samtalar med en främling, det lärde jag mig redan som ung, då jag i en gränd i Durrës i Albanien försökte tala med ett gäng ungar, när en man kom och slog bort dem, bokstavligt talat slog, därför att han fann det olämpligt, och just denna stämning märker jag överallt i Libyen, som när Daniar och jag går upp i Tripolis villakvarter för att fotografera blomsterprakten och

en bil med sladdande bakhjul tvärstannar framför oss på trottoaren, tre män rusar ut och försöker slita åt sig kamerorna, det var först i och med att de läste våra arabiska ID-brickor som de lät oss gå, med kamera och allt, deras misstanke var grundmurad, något skumt måste det ju vara med två utlänningar som promenerar i överklasskvarteren och gång på gång riktar sina kameror mot buskar, blommor och träd, kanske är det just denna misstänksamhet som är diktaturens främsta kännetecken, och just i varje diktatur jag rest har jag sett den i sin vardagliga uppenbarelse, än som nedslagna blickar, än som undanmanövrer, än som civilklädda unga män som frågar What do you think about my country? och än som uniformerade och beväpnade män och kvinnor, poliser, miliser eller något okänt tredje som ska upprätthålla ordningen, och just i Libyen blev inslaget av nedslagna blickar och snokande civilister så stort att det rentav blev besvärande, och jag försökte, med erfarenheten från Albanien, istället iaktta så mycket som möjligt och samtala så mycket som möjligt med dem som lät sig inledas i ett samtal, för att slippa konfronteras med människor som inte ville, det var denna strategi som också fick mig att sitta ner i lemonadbarerna runt om i landet och tala sociala och politiska system med alla gästerna, som kommit av samma skäl som jag; afrikaner, araber, européer, amerikaner, kineser, vietnameser, jag samtalade med dem och utvann ur dessa samtal råmaterial till tankar om diktaturens och socialismens många ansikten, som alla påstod sig vara mänskliga, men som just i sina konkreta uppenbarelser visade sig vara raka motsatsen, och det kunde aldrig vara något att ta fel på, eftersom varje människa i sitt beteende avslöjar om hon är fri eller fånge, och i Libyen var det just de fängslade människornas beteende som kunde ses överallt, också inne i storstadsgränderna, bland hantverkare och butiksägare, de som alltid lät blicken svepa över närmiljön, som om de alltid behövde vara på sin vakt, också när de skulle sälja ett köksredskap eller en skjorta, därför att säkerhetstjänsten inte tillät vilken intimitet som helst med den tilltänkta kunden, men det var ändå där, inne i gränderna, de smala passagerna, med skonsam skugga bakom pelarna, som jag trivdes allra bäst, det var där jag åt de starkt kryddade lammköttsbitarna medan araberna stod i kö för att glo på mig,

där inne i skuggan kunde jag reda mig ett bo undan ökenhettan och stadsbullret, och köpa de arabiska souvenirer jag ville ha med mig hem; kopparfatet med kameler, de lövtunna, handsnidade salladsbesticken, tygerna och det jag visste att någon därhemma skulle förstå att uppskatta, och det var på håret att vi inte ens fått se allt detta, därför att vardagsstaden undanhölls oss och vi slussades runt från det ena praktobjektet till det andra, uppe i Gröna bergen där vi fick se tomatodlingar och statliga mönsterjordbruk, som om vi varken sett grönsaker eller traktorer förut, men för att inte glida ner i cynism drar vi oss till minnes att detta faktiskt var konstbevattnad före detta öken, och deras stolthet över att ha omvandlat detta till jordbruksmark trots allt var befogad, Marsha från Washington och jag gick från den ena attraktionen till den andra, strax före oss gick Daniar från Malmö och Temba från Johannesburg, vi gick ända upp till det gamla kungliga palatset, där lökkupolen lyste med sitt guld i solen och avgaserna från alla de gamla italienska bilarna lade sordin på stadens alla ljud, som en matta över människorna och grönskan, också i den stora rondellen där vi stod väntande så länge innan vi kunde korsa gatan och gå in på den religiösa myndigheten där Daniar skulle tigga pengar till moskébygget i Malmö och de förnedrade honom så, att jag själv tvingades gå ut på gatan och han ensam fick föra kampen om dinarerna och dollarsedlarna, moskén i Malmö stod ännu halvfärdig och byggfirman vägrade fortsätta innan de fått mer betalning för utfört arbete, och i Malmöpressen skvallrades det redan om att ledningen för Islamic Center lagt beslag på pengar från den saudiska kungafamiljen, dessa islams välgörare och gynnare som köper sig missionärer överallt i Europa, och när vi sedan stod vid stranden och drack kaffe med nigerianerna förstod vi nästan ingenting av det de sa, därför att engelskan de talade hade annan gröt i munnen än den engelska vi själv förstod, och inne i foajén satt libyerna och tittade på en dubbad version av Dallas och vi undrade vad alla dessa, till synes sysslolösa män, klädda i finaste europeiska modekostymer, gjorde hela dagarna förutom att titta på amerikanska tv-såpor, när den canadensiske skogsexperten förklarade för oss, att libyerna numera var så oljerika, att de helst inte utförde något kroppsarbete själv utan valde att köpa det av gästarbetare -

alltifrån de asiatiska uppassarna och servitörerna på hotellen och restaurangerna, till medicinsk, teknisk och annan expertis som byggde landets sjukhus, motorvägar, jordbruk och mediavärld, det var i den senare jag lärde känna maltekarna som kommit för att skapa och utveckla såväl tv som radio i Kaddafis propagandabehövande ökenrike, där Ledarens röst skulle höras överallt, i städernas myller och i ökentältens solitära tillvaro och hans gester och leenden skulle ses i varje tv-apparat och själv fick jag tesen bekräftad de dagar jag låg magsjuk på hotellbåten, när Kaddafi stod i tv-skärmens blå ljus hela dagarna och tycktes tala utan såväl pauser som avbrott, han talade och talade och ingen tycktes ta någon notis om alla tv-skärmarna han talade genom, båtens vardagsliv levdes långt bortom denna propaganda, denna ihärdiga och enerverande, hela tidens mässande röst som mekaniskt förmedlade ett budskap, om vad vet jag inte, ett budskap som varje libyer förväntades göra till sitt, på samma sätt som varje medborgare i de forna östeuropeiska socialistiska länderna förväntades vara regimernas röst, var de än rörde sig, vem de än talade med, men i Libyen liksom i dessa länder misstar sig härskarna, när de tror att diktaten i varje avseende åtlyds, och därför blir också deras chock så stor den dagen de störtas, därför att de trott sig leva i den tryggaste av världar, undantaget är kanske just en sådan härskare som Kaddafi, som suttit vid makten i hela sitt vuxna liv och som överlevt många kuppförsök och till och med undkommit de amerikanska bomber som istället dödade en av hans döttrar, Kaddafi som tycks överleva både exilgruppernas ljusskygga verksamhet och supermakters militära angrepp eller som

i fallet Ryssland dess tillbakadragna hjälp, kanske är han inte den galning många vill göra honom till utan snarare en mycket klok och strategiskt begåvad ledare som vet vilka strängar han ska spela på, i den balansgång han hela tiden gått, någonstans mitt emellan militant islam och sekulariserad och av socialismen inspirerad, modern statsbyggarkonst, där han fått framför allt de unga männen och kvinnorna med sig, och där han fördelat oljemiljarderna på ett sådant sätt att de religiösa agitatorerna inte lyckats övertyga folket om att Kaddafi skulle ha varit en nackdel för dem i vardagens strävsamma liv, snarare tvärtom har de ansett att hans regim givit dem grundläggande behov, också dem som går bortom brödet och kläderna, till exempel därför att hans regim slagits så för den arabiska kvinnans rättigheter och rentav gjort henne till soldat i den revolutionära arméns tjänst och uppmuntrat hennes bildning och frigörelse, så att hon inte i något avseende liknar de kvinnor i arabvärlden som gömmer både kroppar och talanger under meterlånga, svarta slöjor, utan istället med frimodigt lugn syns i gatuvimlet, deltar i landets uppbyggnad, tar över från männen i universitetsvärlden och på sikt kommer att omvandla hela denna nation till något mycket modernare än både diktaturerna vid dess sida och de så kallade demokratierna, därför att Kaddafi möjligen är egocentrisk och märklig, men för att han framför allt drivs av en passion att förverkliga sina drömmar om ett Libyen fjärran de utländska herrarnas inflytande, detta pyttelilla ökenland som varit lekplats för koloniala makter och som därför också underkuvats så som många andra arabiska nationer gjort det, och för att hans allt mer provocerande slagord producerats just i avsikt att markera att en ny tid har kommit (men som också i sina mest extrema former bara är nya varianter av Black Power och Black is beautiful-paroller som vi så gärna anslöt oss till under revoltens år), och om de svarta ska segra i denna nya värld, är det bara ett symboliskt uttryck för att de så länge underkuvade nationerna i Afrika nu rest sig och kämpar för att bygga en egen framtid, helt utan inflytande från den vite mannens maktcentra, och i kanske just sådana mantra, uppenbart rasistiska och obehagliga att läsa, också när de sitter uppspikade i libyska lokaler, det ligger en sanning som är smärtsam just för att den säger mig, den vite betraktaren och besökaren, att min egen tid av privilegier och makt kanske går mot sitt slut, och att dessa väldiga massor, bosatta mellan ökenvidderna och södra Afrikas djupa och mycket fuktiga skogar, nu kommer ut i ett ljus vi inte tidigare har sett dem stå i, och att varje slagord som Kaddafi formulerat mer eller mindre står i samklang med denna historiska förändring, större än att vi ens förmår förstå den, större och mer djupgående än någon västerländsk människa i sitt liv kommer att godta, därför att varje förskjutning av makten mellan dessa olika världar också innebär konkreta förändringar i våra sätt att leva, det är en insikt som ingen Grön bok i världen behöver förtydliga, därför att den materiella standard ett samhälle lever med är alltings ram och plattform, i de provocerande parollerna, The Blacks will prevail in the world, ligger därför också en utmaning mot allt det vi håller heligt, och just därför kom Kaddafi att utpekas som världens farligaste terrorist och hans land som en bas för all terror riktad mot västvärlden, rätt eller ej fick i alla fall våra underrättelsetjänster ett styvt jobb att hålla efter allt det som planlagts i Kaddafis tält, och när ett plan sprängdes över Lockerbie kom också en ny epok att inträda, den då västerlandet slog tillbaka mot Libyen och markerade att detta var gränsen, landet utsattes för en mäktig internationell bojkott, dess gränser stängdes och ingen flygtrafik till eller ifrån Libyen tilläts, så pressades Kaddafi sakta men säkert mot ett erkännande av sin roll i terrorismen och det helvete jag nedstigit i under min resa i landet förbyttes sakta till något som liknade normalitet, turister började resa dit och journalister skriva entusiastiska reportage om de undersköna historiska skatterna, Kaddafi återgick till sitt livs stora projekt, att skapa en afrikansk union, och lyckades delvis komma in i värmen igen, allt detta skedde medan de libyska agenter som hölls ansvariga för Lockerbie fängslades och ställdes inför rätta och ännu en gång kunde spindeln i nätet överleva och restaurera det som förstörts av honom själv, och Gröna torget i Tripoli kunde möjligen bli en plats att komma till, också för dem som inte var revolutionsturister och panarabiska romantiker, detta pyttelilla land som mest beboddes i en smal remsa i norr mot Medelhavet, medan resten av det egentligen bara var mil efter mil av het ökensand, detta lilla land som gång på gång skulle förbrylla omgivningen med sina politiska svängningar, och när Kaddafi nu skulle bli en statsman undrade jag om skyltarna fick hänga kvar på offentliga platser och om den rasistiska retoriken skulle döljas på samma sätt som alla terrorismens aktiviteter.

Ur min bok Ökenvandring, 2003.