
Dagens datum, den 21:e augusti har i hela mitt liv varit en märkesdag. Så också i år, när jag påminner mig själv och er om dagen och gör det med texterna nedan.
Idag är det 46 år sedan Sovjetunionens och lydstaternas stridsvagnar
rullade in i Tjeckoslovakien för en långvarig och plågsam ockupation. Nu
var det slut på "socialism med mänskligt ansikte". En så kallad
"normaliseringsprocess" skulle inledas. Också Sveriges Moskvatrogna
kommunister fattade vinken. Ända fram till Lars Werners tid talade man i
VPK om "normaliseringen". Med anledning av dagen repriserar jag här en
bloggtext om en minnesskrift ägnad det svenska solidaritetsarbetet.
***
På initiativ av Tjeckiens ambassadör i Sverige, Jan Kára, avhölls den 27
september 2011 i Stockholms en minnesdag, dit man samlat både tjeckiska och
svenska deltagare. Bland talarna fanns både Tjeckiens och Slovakiens
ambassadörer, Lubomir Durovic, Agneta Pleijel, Richard Swartz och många
andra. Jag var inbjuden men deltog inte, eftersom jag numera inte reser.
För arrangemanget hade man beslutat att ge ut en minnesbok. Till den
blev jag också inbjuden att skriva. Nu har boken kommit. Med bidrag av
Olof Palme (hela hans tal i Malmö 21 augusti 1968, som jag också
kommenterar i min text), ambassadör Jan Kára, Václav Havel, Jaroslav Suk, Anders Ferm,
Kristian Gerner, Jan Mosander, Suzanne Nash, Miroslava Slavicková,
Otakar Storch, Urban Westling och många fler.
Här nedan mitt minnesbidrag samt en liten presentation, hämtat ur
Swedish-Czechoslovak Solidarity 1968 - 1989:

Sommaren
1968 hade jag fyllt sexton år och just slutat grundskolan. Jag skulle
snart gå i mitt livs första demonstration i hemstaden Malmö, kvällen den
21 augusti. Den gick vägen från Stortorget till Folkets park, där Olof
Palme höll ett tal om det som skett. Sovjetunionen och ett antal av dess
vasallstater hade invaderat Tjeckoslovakien. Palme sa bland annat:
”Folkets längtan efter frihet kan icke nedslås med våld. Den kommer att
leva och den kommer till sist att segra. Detta är vad vi framför allt
skall säga oss idag när Prag är en stängd stad och Warszawapaktens
styrkor invaderar Tjeckoslovakien.”
Reaktionen i vår unga vänkrets var inte olik den vi redan visat kring
Vietnamkriget. Vi växte upp med en bild av ett kallt krig, där två
supermakter, USA och Sovjetunionen, också förde ett militärt krig mot
små nationer. Men när Vietnamkriget var över stod de sovjetiska
stridsvagnarna kvar i Prag. Ingenting tydde på att det skulle ske en
förändring. Tvärtom. Och två år senare kom Charta 77 som en befriande
röst mot ockupanten och dess redskap i den tjeckoslovakiska regeringen.
Här spelade också kulturen och litteraturen en avgörande roll.
Tjeckoslovakiska författare kom att bli viktiga för oss, både de riktigt
kända som Václav Havel och Ludvik Vaculik, men också nya, för oss
dittills okända som Pavel Kohout, och exilförfattare som Milan Kundera.
Genom tidskriften
Röster från Tjeckoslovakien fick vi en kontinuerlig inblick i detta motstånd där pennan och skrivmaskinen var de viktigaste vapnen.
Jag tror att det som hände i den Sovjetkontrollerade delen av Europa
påverkade oss starkt, inte minst för att vi befann oss geografiskt nära.
När Sovjetunionen också förde krig i Afghanistan förstärktes känslan av
hot och fara. För oss som var mycket unga i augusti 1968 blev detta
formande och bildande erfarenheter som kom att vara avgörande för resten
av livet. Konkret och handgripligt lärde vi oss förstå frihetens värde.
***
Under åren fram till kommunismens kollaps skrev jag ofta om Tjeckoslovakien i pressen. I min trilogi
Politisk geografi (2002
– 2005) skrev jag om Prag i det andra bandet. Texten tog avstamp från
en vistelse i lånad lägenhet på Lupácovagatan, alldeles intill Žižkovs
tv-torn. 1993 utgav jag ett temanummer av kulturtidskriften
Studiekamraten, med titeln
Prag – politik, litteratur, religion och historia.
I numret fanns texter av såväl klassiker som Gustav Janouch och Karel
Capek som dagsaktuella bidrag från diplomaten och författaren Alvar
Alsterdal, Daniel Hjort, Steve Sem-Sandberg, Karin Mossdal och många
andra. Václav Havels bidrag var ett tal han hållit vid Världsekonomiskt
forum i Davos.
Bilderna är privata och hämtade från en
manifestation till stöd för Charta 77 som ägde rum i Malmö, förmodligen i
slutet av 1970-talet eller alldeles i början av 1980-talet. Och jo, den
unge smärte mannen vid mikrofonen är jag.