måndag 25 augusti 2014

Innes Bowen: Medina in Birmingham, Najaf in Brent: Inside British Islam (Hurst & Company)

När jag under nästan fem års tid, fram till 2012, arbetade med reportage, debattartiklar och slutligen min bok Black Country, kände jag mig ofta frustrerad över bristen på överskådligt material om de senaste tjugofem-trettio årens stora förändringar i engelska West Midlands. Inte minst i ämnet radikal islam saknades sådant material. Man fick klippa och klistra sig fram, samla på tidnings- och tidskriftsartiklar, läsa broschyrer och de enstaka böcker som fanns (och som förvisso blev allt fler). Innes Bowens alldeles nyutgivna bok Medina in Birmingham, Najaf in Brent: Inside British Islam är precis den jag letade efter! Och jag förstår av de brittiska presskommentarerna att den är helt unik. Ingenting liknande har, konstigt nog, gjorts tidigare. Bowen är journalist på BBC och gör radioprogram som Analysis, Women´s Hour och More or Less. I sju år har hon på sin fritid forskat kring de olika muslimska samfunden och befolkningarna i Storbritannien, hon har besökt hundratals moskéer och gjort minst lika många intervjuer med imamer och vanliga moskébesökare över hela landet.

Att Birmingham finns med i bokens titel – liksom Londonstadsdelen Brent – är ingen tillfällighet. Bowen berättar att hon kommer till stora stadsdelar i denna landets andra stad där muslimerna inte utgör ett inslag i en större befolkning utan de facto är 100% av befolkningen.

Indiska Deobandis
Med risk att jag tröttar er ska jag ändå nämna vilka olika muslimska riktningar hon undersöker. De är, som innehållsförteckningen nämner dem på engelska; The Deobandis, The Tablighi Jamaat, The Salafis, The Jamaat-e-Islami, The Muslim Brotherhood, The Barelwis, The Shia ’Twelvers’, The Ismailis.

Bowen berättar varför hon bestämde sig för att skriva boken. Det var helt enkelt den oerhörda bristen på kunskap hon mötte överallt. Dessutom fann hon det anmärkningsvärt att myndigheterna – inte minst polisen – över hela landet har en minst sagt bristfällig eller icke-existerande kontakt med landets moskéer. Ändå upp på regeringsnivå fann hon obildning: en rådgivare till en minister kunde inte skilja på shia och sunni, men pekade ändå med största självsäkerhet ut en sunni-moské som shia!

Bild från en Barelwi-sida
För dryga tio år sedan levde Bowen med föreställningen att Muslim Council of Britain (MCB) verkligen var representanten för landets muslimer och islam. Så småningom fick hon klart för sig att de bara talar för 4% av dem!

Bowen nämner särskilt Ed Husains självbiografiska bok The Islamist som en ögonöppnare. I boken berättar Husain om sitt förflutna i Jamaat-e-Islami. Tillsammans med journalisterna Martin Bright och John Wares arbete nämner hon Husains bok som själva avsparken för sitt eget arbete. Deobandi-rörelsen driver hela 44% av moskéerna i Storbritannien. Barelwi-rörelsen har 36% av dem. De är, både teologiskt och i sin vardagspraktik båda extremt konservativa, de säger rakt på sak att muslimer inte ska integreras i samhället – rakt tvärtom! – och just i Leicester finns Europas mest konservativa församlingar, de nämner rentav att församlingsmedlemmarna uppmuntras att inte blanda sig med andra människor, och att de dessutom predikar judehat till sina ungdomar. Några av Deobandi-skolorna lär ut att flickor över nio år ska bära niqab som täcker också ansiktet. Förr var det extremt ovanligt i Leicester, skriver Bowen, men nu hör det till vardagen. 

Jag vill också nämna det faktum att Deobandi på 1990-talet hade nära relationer med Taliban-rörelsen. Det som bekymrar Bowen mest, är att det inte tycks finnas någon allmän medvetenhet i Storbritannien om att just Deobandi kontrollerar de flesta moskéerna och att det är deras budskap som sprids bland en förkrossande majoritet av muslimerna i landet.

Kan man hoppas att en bok som denna, med samma metod och noggrannhet, en dag ska undersöka hur det ser ut i Sverige? Jag tror att det är hög tid, för att skapa en större klarhet och förmedla en kunskap om de skillnader som finns både i teologi och praktisk vardag.

Här finns en intressant artikel av Patrick Sookhdeo om islamiseringsprocessen i Europa:
"European Muslims are Islamizing many aspects of life that also affect non-Muslims. Spanish Muslims have expressed their desire to "regain" the mosque of Cordoba. This building was originally a church, then turned into a mosque, and then turned back into a place of Christian worship. Halal meat is now routinely served in many British prisons, schools and hospitals, sometimes to Muslim and non-Muslim alike, and the hijab [Islamic headscarf] is worn in British schools. Muslims in the London borough of Tower Hamlets have forced name-changes for districts and local amenities if the existing name sounds too Christian for their liking."