”Vi får inte förlora livsviljan” – om Mihail
Sebastian och hans dagbok, under andra världskriget och den nazistiska
förintelsen av judarna.
OBS: Denna text bygger på den engelska utgåvan av
Sebastians dagbok. Men den finns som bekant i en svensk översättning, gjord av
Inger Johansson och utgiven 2019.
Det slutade alldeles för
tidigt, det slutade med en banal olycka. Iosef Hecter, född 1907 i Braila vid
Donau i Rumänien blev påkörd av en lastbil i Bukarest den 29 maj 1945 och dog
på fläcken. Han var stressad och sprang över gatan. Blott 38 år gammal var han
presschef på det rumänska utrikesdepartementet men undervisade också om
litteratur. Vid sin död var han på väg till Dalles Hall där han skulle
undervisa om Honoré de Balzac. Han var i sitt hemland en välkänd författare och
litteraturkritiker, men också berömd för sina pjäser. Hans nya namn var Mihail
Sebastian och han skulle för eftervärlden bli mest känd för den dagbok han
skrev åren 1935 - 1944. 1996 publicerades den oavkortad i Rumänien och två år
senare kom en fransk utgåva. Den vållade en het debatt om rumänsk antisemitism
och särskilt landets roll i förintelsen. Medan Sebastian skrev sin dagbok -
under nio år - hann tre olika totalitära regimer styra landet och Järngardet
etablerade sin terror under åren 1941-1944. Sebastian överlevde krigsåren endast
därför att marskalk Antonescus regim så småningom insåg att de befann sig i
allians med den förlorande sidan och därför kom de också att upphöra med
judedeportationerna. Så hoppades de kunna skaffa goodwill inför
efterkrigstiden.
Vem var då denne Sebastian?
Man kan kanske nämna namnen på några av hans nära vänner för att förstå i vilka
sammanhang han fanns. Bland dessa ser vi inte minst Nae Ionescu, Mirca Eliade,
E.M. Cioran, Haig Acterian. Ja, man kunde se hur juden Sebastian umgicks med
antisemiter i intelligentian. Men sådana som Eliade och Cioran försökte i alla
fall i de sammanhangen att tona ner sin antisemitism. Acterian var i sin
egenskap av teaterdirektör en viktig vän för Sebastian. Men han utsattes för
våldsamma attacker av Acterians hustru, Marietta Sadova, som bland annat sa:
”Allt är judarnas fel, de tar brödet ur våra munnar, de suger ut och kväver
oss”.
Efter kriget summerade Eugen
Ionescu situationen under krigsåren och det faktum att så många intellektuella
anslutit sig till Järngardet: ”Vi var moraliskt ruttna och miserabla (…) Mihail
Sebastian behöll ett sunt sinnelag och äkta mänsklighet. Cioran lever här i
exil. Han har erkänt att han hade fel i sin ungdom. Jag har svårt att förlåta
honom. Mircea Eliade kommer hit i dagarna, i hans ögon förlorades allt för att
”kommunisterna segrade”. Han är verkligen skyldig. Och han och Cioran och
Vulcanescu, och den imbecille Noica och många andra är offer för den vidrige,
nu avlidne Nae Ionescu (…) Tack vare honom blev de alla fascister (…) Han
skapade ett korkat och förskräckligt Rumänien.”
Mihail Sebastians dagbok
finns utgiven på engelska (Journal 1935-44, William Heinemann, London 2001). På skyddsomslaget finns några tungt vägande citat.
Bland annat uttalar sig dramatikern Arthur Miller så här:
”Denna
bok lever, en mänsklig själ lever i den, parallellt med att den visar
förfärligheterna från det gångna seklet, som passerade bara någon meter från
Sebastians egen näsa. Hans prosa påminner om något som Tjechov skrivit – samma
återhållsamhet, uppriktighet och känsliga iakttagelseförmåga.”
Ja,
det kan man utan svårighet hålla med om. Så skrev också Sebastian dagbok vid en
tid då den konsten ännu var levande. Dagboksskrivandet hade inte hunnit
förstöras av den mediala stormen. Kanske är det därför inte heller någon
tillfällighet att Philip Roth jämför den med Anne Franks dagbok.
Det
som i mina ögon gör Sebastians dagbok så intressant är att den sätter ett land
i centrum, vars betydelse och roll under andra världskriget är mindre känt,
därför att de större aktörerna funnits i forskningens och historiens intresse.
Vid sidan av nationalsocialismens huvudsäte Tyskland har man koncentrerat sig
på ockuperade nationer i Europa och på viktiga nationer som militärt bekämpade
Tyskland. Rumänien var en allierad men inte mer eller mindre intressant än
andra länder med liknande status.
Sebastian
förmår med sin vardagliga men analytiskt skarpa dagbok visa oss hur hela dramat
såg ut på mikronivå. Till skillnad från den unga flickan Anne Frank, som ju
Roth ville lyfta fram som jämförelseobjekt, är Sebastian dessutom en i högsta
grad aktiv samhällsmedborgare under dessa år. Han gömmer sig inte. Han vet att
han svävar i livsfara men hans yrke och hans krets gör det möjligt att vara
verksam.
Den
12 februari 1935 lyssnar Sebastian på Radio Prag, en konsert med Bachmusik, han
känner sig ”nedsänkt” i den. Där börjar den publicerade dagboken, som dag för
dag och månad för månad ska berätta om musikens betydelse och hur Sebastian
orienterar sig med hjälp av den. Så berättar han till exempel den 29 mars 1936
om hur han två dagar i rad lyssnat till först Johannespassionen och sedan
Matteuspassionen. Han säger att han för varje lyssning hittar något nytt i
dessa verk. Han känner sig ”överväldigad”.
Redan
den 11 april hör han Johannespassionen i en utsändning från Budapest, och när
det blir störningar i radion rattar han vidare till Radio Stuttgart där de
sänder musik av Händel, Bach och Schubert bland andra.
I
juni börjar Sebastian fundera på att helt sluta med sitt litterära skrivande
och ägna sig åt ”viktigare saker” eftersom antisemitismen och våldet i landet
tilltar. Han fruktar att de står inför sin första ”organiserade pogrom”. Judar
misshandlas på öppen gata. Judiska butiksinnehavare tvingas dra ner
jalusierna.
Sebastian
fortsätter skriva och arbeta med sina pjäser. Han läser korrektur och lyssnar
till Beethoven.
Väl
framme mot slutet av 1937 läser han i Buna Vestire (Goda nyheter, dagstidning
utgiven av Constantin Noica) en artikel av Mircea Eliade och han citerar ur
den:
”Kommer
det rumänska folket att sluta sina dagar förstörda av fattigdom och syfilis,
invaderat av judar och slitet i stycken av främlingar (…) Jag tror på frihet,
på personligheten och på kärleken. Därför tror jag på seger för Legionärerna. ”
Den
21 december konstaterar Sebastian att Järngardet vunnit en stor seger i valen,
och det är, skriver Sebastian ”Tyskland 1930-tal ännu en gång”
I
januari blir antijudiska åtgärder officiella. Goga-Cuzaregeringen (som inte
skulle bli långvarig) upphäver de rumänska medborgarskapen för judar och detta
drabbar Sebastian omedelbart i och med att hans tågresekort – som gör hans
arbete möjligt – förklaras ogiltigt. I pressen hängs judarna ut med namns
nämnande, ”som om vi vore en samling brottslingar”. Han oroas av nyheterna från
Tyskland, med gatustrider och han känner sig som man gör ”efter en hel natts
supande”. Den 17 mars meddelar Cuvantul (Ordet, en dagstidning publicerad av
Nae Ionescu): ”Pseudo-vetenskapsmannen Freud arresterad i Wien av
nationalsocialisterna.” Snaran dras åt och i september frågar han sig själv om
tiden är kommen då han själv ”ska bli soldat”. Det enda möjliga nu är krig.
”Det kanske rentav har börjat när jag skriver dessa rader”, heter det den 14
september.
En
vecka senare har Tjeckoslovakien mobiliserat. Chamberlain har återvänt till
London med nya krav från Hitler. Kommer vi nu, frågar Sebastian, ”att få en
’tysk fred’ som undertrycker friheten i Europa – och vem vet för hur lång tid,
kanske för hela denna historiska epok?”
När
nyheterna om Münchenöverenskommelsen nådde honom skrev han jublande om freden,
men invände genast att han inte hade hjärta att fröjdas. Avtalet skulle inte
”skicka oss till fronten, det låter oss leva, men det förbereder fasansfulla
tider. Nu får vi se vilken sorts press som Hitleristerna utövar.”
Måndagen
den 20 mars 1939 skriver han: ”Tjeckoslovakiens utplåning har påverkat mig som
ett personligt drama. Jag läste en redogörelse för Hitlers intåg i Prag medan
jag stod på gatan och tårarna vattnade mina ögon. ”
1
januari 1940 kan man läsa en dagbokstext som skulle ha varit till glädje om man
inte visste vad som skulle komma sedan:
”Från
Zürich, ett långt divertimento för orkester av Mozart. Låt oss betrakta det som
ett gott tecken för det nya året.”
Ja,
att börja med symbolladdade saker är en del av den mänskliga naturen. Vem har
inte stått med ett glas bubblande dryck och tittat på nyårsraketer samtidigt
som löften givits till höger och vänster. Denna enfaldiga och ytterst sällan
bärkraftiga tradition kan möjligen betraktas som ett fåfängt mänskligt försök
att ändå hoppas på ett ljus i mörkret.
Men
för Sebastian är musiken ändå verkliga än det mesta. Redan 3 dagar senare
skriver han i sin dagbok om dem som sin familj, Mozart, Bach, Haydn och
Beethoven. Men en grymmare vardag smyger sig in i radiosändningarna:
”Jag
lyssnar med ogillande, också med samvetskval, på tyska radiostationer, också
när de sänder musik. Det som nu sker med judarna i det Hitlerockuperade Polen
är bortom varje känd fasa.”
Den
2 januari året därpå, 1941, möter Sebastian E.M. Cioran. Han meddelade utan
minsta känslorörelse att han fått jobbet som kulturattaché i Paris. Sebastian förstår honom, han har tagit jobbet
för att slippa göra militärtjänst. ”Han är ett intressant fall” skriver
Sebastian, ”han är mer än ett fall, han är en intressant person, påtagligt
intelligent, fördomsfri, och med en kombination av cynism och lättja so, hänger
ihop på ett glädjande sätt. Jag skulle ha gillat att – och det hade varit mödan
värt – att mer detaljerat ha skrivit ner våra samtal i december.”
”Krig,
krig, krig – människor pratar inte om annat. Varenda en jag möter har något
nytt att berätta” – så inleds dagboksanteckningen den 2 juni 1941.
Det
faktum att Hitler och Mussolini mötts vid Brennerpasset är ”ännu ett tecken på
att något stort är på gång”, det är nu ”som det avgörande ögonblicket närmar
sig”. Trots larmet och alla de konkreta hoten fortsätter dock Sebastian sitt
konstnärliga arbete. De två-tre första kapitlen i en kommande roman är redan
”skissade i mitt huvud” skriver han. Ändå säger han att litteraturen är en
alltför svag drog just nu, den kan inte hålla emot händelseutvecklingen. Han
börjar drömma militära drömmar. Han är livrädd när han rapporterar till ett
högre befäl. I juni havererar också all privat telefoni. Känslan av fara
stiger. General Antonescu proklamerar ”heligt krig” tillsammans med tyskarna
för att ”befria Bessarabien och Bukovina och att utrota bolsjevismen.” Den
sjunde juli publiceras en kommuniké som säger: ”De senaste dagarna har den
inträffat en rad fall med fientliga, främmande angrepp på våra intressen, i
form av eldgivning mot tyska och rumänska soldater. Varje försök att upprepa
dessa brottsliga angrepp kommer att krossas skoningslöst. För varje tysk eller
rumänsk krigare kommer femtio jude-kommunister att avrättas.” Språket – krigets
språk – blir allt entydigare. Tyskarna och deras allierade ser varje
motståndare som jude och bolsjevik. Sebastian läser grekiska klassiker och
längtar efter musik av Bach och Mozart, vilken ”skulle skänka stunder av frid
och uppmuntra mig.”
När
1941 går mot sitt slut avancerar tyskarna i Ryssland, men allt tycks gå mycket
sakta. Brittiska styrkor avancerar snabbare i Libyen. Men, skriver Sebastian,
”ingenting har egentligen förändrats, allt är sig likt.” Han noterar den 21
december att det pågått ett krig mot Ryssland i exakt ett halvt år, Hitler har
tagit personligt kommando över de stridande och detta, menar Sebastian, är det
yttersta beviset på att det går mycket dåligt för tyskarna. Tystnad råder i de
rumänska tidningarna, de vanligtvis förekommande månadsrapporterna uteblir.
Mirca Eliade tänker på annat och skriver i ett brev: ”I år noterar jag två
extraordinära saker: den förbluffande svagheten hos det sovjetiska flygvapnet
och min läsning av Camoes”. Sebastian själv sliter med pjäsen ”Frihet”, en ny
roman och en essä om musik. Några dagar
senare, den 27 december, blir hans dagbok en krigsrapport: ”Hong Kong har
fallit. Benghazi har fallit. I Ryssland är fronten oförändrad. Tyskarna är på
defensiven. Ryssarna attackerar, ibland med framgång.”
Den
1 januari 1942 skriver han att ”dagarna går sakta, men åren snabbt”.
Människorna trodde att kriget skulle sluta 1942 och ”jag var skräckslagen inför
perspektivet att det skulle pågå så längre.” Hitlers nyårsbudskap citeras: ”Den
sovjetiska arméns försök att stjälpa ödet under vintern 1941-42, i avsikt att
gå emot oss igen, måste misslyckas och kommer att misslyckas.” Sebastian
noterar särskilt uttrycket ” stjälpa ödet”.
Från dessa militära noteringar närmar vi oss också den alldeles privata
Sebastian, då han den 8 januari skriver: ”Jag har betalat hyran.” Raden ter sig
nästan paradisisk. Tänk att få anteckna att man betalat hyran när omvärlden
brinner. Just så föreställer jag mig krigstiden, som en tumultuarisk tid av
högt och lågt, av banalt och livsavgörande.
Men
så blir han i januari 1942 påmind om att han är jude. De rumänska tidningarna
har braskande förstasidesrubriker i stil med ”Alla judar utan undantag är
förpliktigade att arbeta fem dagar i veckan med snöröjning. ”De som visar sig
olydiga kommer att ”förvisas från landet”. Förvisningsorten anges:
Transnistrien. Sebastian får idéer och börjar skriva berättelser på snötema.
Han saknar sin radio, men snappar upp beskedet att Rommel återvänt till
Benghazi i Libyen under tolv timmar.
Den
26 februari skriver han att Stefan Zweig begått självmord; ”han skulle inte ha
gjort det, han hade ingen rätt att göra det”, skriver Sebastian och citerar ur
en intervju som Zweig gett pressen 1940: ”Jag är misstänksam mot varje
europeisk författare som inte lyckas koncentrera sig på sitt eget arbete.”
I
mars börjar Sebastian sitt specifikt ”judiska arbete”; att röja snö. Han faller
utmattad till sängs om kvällarna. ”Vi öser snön från en plats till en annan”
skriver han, ”hade jag inte sett så många andra meningslösa projekt de senaste
åren hade jag dött av skratt”.
I
juni 1942 märker man hans oro i dagboken. Luften surrar av rykten. De flesta
säger att nya anti-judiska lagar ska presenteras vilken dag som helst.
Utegångsförbud efter nio, judestjärnor på kläderna, skapandet av ett getto i
Bukarest. Men man stänger ändå av säger Sebastian, ”man vägrar lyssna, och ändå
står man där med alla tvivlen inom sig.” Livet är bra konstigt. Han medger att
också judarna fortsätter att läsa böcker, att man skrattar sinsemellan, att man
festar och firar födelsedagar, att man går till teatern… och, säger han,
”ibland känns det som om vår börda inte hade det minsta med kriget att göra”.
”Vi får inte förlora livsviljan” skriver han allra sist den 14 juni.
I
september skriver han om tåget som fraktar deporterade judar; ”det finns ingen
plats för känslor, åtbörder eller ord” och när han själv befinner sig med en
vän på kyrkogården tänker han på ”de miljoner döda som varken har namn eller
gravar. Jag tänker särskilt på de långa konvojerna med judar som varken är döda
eller levande, utslungade i en satanisk vånda.” Sakligt meddelar han sedan de
nya livsmedelsransonerna, konstaterar att Rumäniens kristna får fortsätta med
600 gram socker, medan judarnas ranson minskas från 200 till 100 gram. Vad bröd
beträffar är det ännu kärvare; de får sin skiva borttagen var femte dag. När
han berättar för en vän om situationen och särskilt deportationerna svarar
denne: ”Åh, mitt samvete är rent, så där gjorde säkert ryssarna också när de
byggde Volga-kanalen.”
1943
börjar med att Sebastian meddelar att han nu gått in i vanestadiet. Kriget är
något som finns varje dag. Dagarna sträcker sig från januari till januari ”som
en mardröm som i sig själv har ett slags monotoni”.
I
januari minskar judarnas brödransoner ytterligare, så att de får hundra gram
mindre än icke-judarna; ”fyra av tio dagliga ransoner har tagits ifrån oss”.
26
juli: ”Mussolini har avgått.”
13
september: ”Tyska SS-trupper har kidnappat och ”befriat” Mussolini.”
1944
börjar Sebastian skriva dagbok först i april, efter att ha avslutat 1943 med en
notering 31 december: ”Kriget är fortfarande kring oss, med oss, inuti oss.
Närmare slutet men av kanske just det skälet mer dramatiskt.”
I
april bombar amerikanerna Bukarest. Stor förstörelse. Viktiga byggnader smulas
sönder. Sebastian antecknar vad som sker. Han läser Balzac. Han läser
Baudelaire. Den 5 juni tar de allierade Rom, ”vi är för trötta för att glädjas.
Vi behöver ett slut på kriget, inte övergångssegrar (…) fyra veckor har gått
utan att bomber fällts över Bukarest. Hur länge till blir det så”, redan i
början av juli får han svar på tal då de återupptas.
Den
29 augusti 1944 kommer vändningen i hans dagbok:
”Hur
ska jag börja? Med vad ska jag börja? Ryssarna finns i Bukarest. Paris är
fritt. Vårt hus på Strada Antim har förstörts av bomber. Jag är trött som en
hund. Det tycks vara min lott att inte förmå mig att helt och fullt glädjas
över de överväldigande händelserna.”
Sebastian
måste säga sig själv under hösten att han inte har någon rätt att vara
missnöjd. Tyskland är snart besegrat. Själv lever han. Men han orkar inte
skriva dagbok. Varför? Den 19 november säger han: ”Jag har fortfarande en
känsla av att allt är provisoriskt.” Han är hemlös. Han betraktar sig som ett
krigsoffer. Han saknar ”en position”
Söndagen
den 31 december 1944 skriver han sin sista dagbokstext:
”Jag
kan varken säga eller skriva något, ord hjälper mig inte (…) Det är årets sista
dag. Jag skäms över att vara sorgsen. Det är ju trots allt året som gav mig
friheten tillbaka.”
Vad
som låg framför honom vet vi inte. Men vi vet att han blev påkörd och dödad av
en lastbil i Bukarest
den 29 maj 1945. Som en av de judar som överlevde pogromerna och
deportationerna till dödslägren skulle han ändå sluta sitt liv vid en tidpunkt
fylld av händelser relaterade till kriget och förintelsen, inte minst
befrielsen av de tyska dödslägren och de utmärglade men överlevande fångarna.