torsdag 29 december 2011

Tack till er alla. Gott nytt år!

Tack för det gångna året. Jag är djupt tacksam, och det menar jag helt oreserverat.

Gott nytt år! Det är lätt sagt. Och det har jag förstås också önskat mina barn, barnbarn och andra anhöriga. Men det kanske ändå väger lätt? Att önska är inte detsamma som att inse och förstå. Jag har tunga saker framför mig det kommande året.

Men privatlivet infiltreras ju också av den globala, pågående katastrofen. Ni som läser min blogg vet ju ganska väl vad jag tänker på, så jag ska inte gå in i detalj på det. Men för att kunna möta det nya året tar jag alltid fram några av de djupt realistiska författare som inte inbillar sig att pessimism och svartsyn är en dålig sak. De hjälper mig med det nödvändiga ljuset. Här får ni några små korn att fundera på:

”Omedvetenheten är ett fosterland, medvetenheten en landsflykt.”

”En enda sak betyder något: att lära sig vara en förlorare.”

E.M. Cioran: Om olägenheten i att vara född (översättning av Lasse Söderberg).

”Tillvaron har förvandlats till en osammanhängande följd av chocker…”

”Det sällskapliga småpratet bidrar bara till att fördjupa tystnaden.”

Theodor W. Adorno: Minima Moralia (översättning av Lars Bjurman).


”Trotset: i strid med allt.”

”Traditionens betydelse. Det räcker inte att inte höra hemma någonstans, man ska helst också veta exakt var man inte hör hemma.”

Imre Kertész: Galärdagbok (översättning av Ervin Rosenberg).


”Tummen pekade i alla fall spikrakt neråt.”

Thomas Bernhard: Mina priser (översättning av Jan Erik Bornlid). Foto: Ulrika W. Finland.

Och inför det nya året vill jag bjuda er på en av fado-kulturens finaste sånger, Trago Fado Nos Sentidos (som handlar om nederlag och motgångar, men ändå låter fadons viktigaste känsla dominera, den som handlar om just fatum, ödet). I denna portugisiska kultur hanterar man också de personliga nederlagen med en sådan värdighet.


Charles Bukowski: Cunt 69.

I novellerna brukade han köra för fullt. Inga detaljer slapp man undan. Charles Bukowski gick till litteraturhistorien som snuskgubbe. Det är sannerligen inte ett begrepp jag vill använda, trots att jag förstår hur och varför man bygger en mytologi.

Med Lindelöws förlag har vi ju också fått massor av noveller publicerade på nytt, i svenska översättningar. Det kan man bara tacka för.

Men jag plockade fram en minimalistisk diktsamling av honom: Cunt 69, publicerad på Firework Editions i Stockholm 2001. Ett originalverk på amerikansk engelska. Ordrikedom ska man inte tala om. Tvärtom. Det är några meningar - eller bara ord - på varje sida.

Ni ser ett uppslag här. På sidan 30 orden:

“Vaginal sounds. Pssss/vaginal sounds in the queens hallway/ moisture/drippling”

och på motstående sida, fem ord:

“Living on the ground floor.”

Jag fick boken i julklapp av vännen Anne-Marie B. 2002. Vårdar den ömt. Tar fram den och tänker: det här var en man som menade allt han skrev, fult eller vackert.

Boken är ett manus, som Bukowski själv ska ha överlämnat till en tysk man med orden: “Detta är mina sista dikter och det är du som ska publicera dem.” Leif Elggren och Thomas Liljenberg fick dem i Kassel 1996. Och publicerade dem.

Låt mig bara avsluta med en annan liten text:

“Alcohol and pussies/ masturbating in front of the television.”

Så banalt är det. Livet är också så banalt. Och ändå är det allt som gör att vi lever kvar i kedjan som fortsätter med barnen och barnbarnen. Människans banalitet håller henne kvar på jorden. Och idag är det tre dagar kvar till vi måste lära oss att skriva 2012.

Hur många nya barn kommer det att födas? Och varför?

onsdag 28 december 2011

Låt henne berätta. Lyssna på hela berättelsen. Den är mer än lärorik, för oss inte minst.

Jonas Bengt Svensson: Och sedan fogas ihop igen.

Jonas Bengt Svensson: Och sedan fogas ihop igen. Halvautomatiska skisser från nattåg (Magnus Grehn förlag).

I Tranås driver Magnus Grehn sitt lilla förlag, som har samma namn som han själv. Han har utgivit New York-poeten John Bennett och Irving Stettner (1922-2004). Utgåvorna är små och anspråkslösa häften som ändå har den poetiska tyngden.

Den nya boken är skriven av Kalmarfödde skåningen Jonas Bengt Svensson (f. 1970) som har bakom sig både egna böcker och översättningar, t.ex. den ovan nämnde Stettner. Nya boken är inte en diktsamling, utan just det författaren själv valt att kalla Halvautomatiska skisser från nattåg.

Bokens skisser rör sig mellan Malmö och Storlien. Inte sällan glimmar det till av vardagens egen ton. Som här:

"Mjölby. Hela den här glatta glidningen över silverblanka skenor. En oundviklig närvaro, intimiteten i kupén, svettdoften, de förlorade blickarna. Och, naturligtvis, avsmaken. Det är den uråldriga krampen, den svenska sammandragningen. Här. I Mjölby. Vem kunde någonsin ana?"

och ett kort citat ur en annan text:


"Undsåker. En tyst plats, en gles förklaring utan någon bortre parentes."

Ibland slår det mig, att det mesta som skrivs när en människa är i rörelse, också blir en både värdefull och intressant rapport. Reseskildring är det ju inte här, utan mer en rapport om hur man inifrån det temporärt stillastående tåget betraktar ortsnamnet och förbinder det med kupéns mini-värld. Och det kan också få mig att med avsmak minnas alla hemska resor man gjort i sitt liv. Jag tackar Svensson för skisserna och är glad att jag slapp sitta på tåget.

Gangsterromantiken.

Som den malmöpåg jag är fann jag det intressant att läsa Zlatans bok. Det finns mycket jag känner igen mig i, även om fotbollsindustrins miljardrullning bara gör mig uttråkad. Det finns dock en detalj som både fascinerat och upprört mig. Så vitt jag kunnat se har ingen av de hurraropande recensenterna berört den aspekten. De har förvisso citerat Zlatan då han sagt att om fotbollen inte tagit över hans liv, så skulle han förmodligen ha blivit kriminell.

Men saken är ju den att han långt in i fotbollskarriären också ägnar sig åt kriminalitet. Att han stjäl en massa cyklar i Malmö - inklusive en brevbärarcykel med väskorna fulla av post - tycks inte ha varit ett ämne för diskussion. Inte heller att han kör i 320 km fart på skånska vägar med sina sportbilar. Och naturligtvis inte att han medger att han sprängt en brevlåda till en korvkiosk i luften, och får det att låta som ännu ett malmöitiskt pojkstreck: "Det bara dånade till och den gick i sju miljoner bitar..."

När han kommer med i MFF:s A-lag skriver han: "Det var som om jag lyftes upp tio meter, och jag gissar att jag gick ut och ryckte en ny cykel och kände mig som den coolaste killen i stan."

Längre fram i karriären i Italien blir han inkallad till tränaren, och skriver: "Ångesten över att bli inkallad går aldrig över hos mig, och jag började undra: Har jag snott en cykel igen? Eller skallat fel kille?"

Det jag läser får mig att förstå att allt detta sker när han redan är en internationellt firad idrottsman. Han måste få "trigga" sig själv, säger han. Om han inte spelar datorspel nätterna igenom måste det ske med utagerande på gator och torg.

Nå, gangsterromantiken hänger väl samman med tidsandan. Men själv lägger jag denna kunskap i det arkiv som alltid öppnas nästa gång man höjer (den före detta?) gangstern själv till skyarna.

Foto: A. Nydahl

tisdag 27 december 2011

Romersk poesi under granen.

Under granen låg i år två klassiker. Den ena av Rilke som skickats från Västmanland, den andra av en trio redaktörer i översättningar gjorda av olika människor, av Catullus, Vergilius, Horatius och andra, skickad från Billnäs, Västra Nyland i Finland.

I antologin fann jag att redaktörerna heter Fredrik Böök, Per Hallström och Martin Lamm. Varken mer eller mindre! Boken ingår i Bonniers serie Världslitteraturen. De stora mästerverken, utgiven 1929. Varför skulle jag stressa runt i stimmiga butiker och köpa "böcker" när sådana gåvor väntat? Lätt snubblar man numera över det sämsta - i morse spärrade Liza Marklund vägen för mig när jag skulle köpa bröd - medan man själv får finna vägen till klassikerna. Eller som Horatius säger: "Den som åter begär blott det strängt nödvändiga, öser dymängt vatten ej upp, ej livet i vågorna mister."

Klickar du på bokuppslaget kan du läsa texten.

Tack till Anders.

Så blev vårt liv blott fragment...

"Så blev vårt liv blott fragment, blev minnet kanhända
av ett träd över avgrunden lutat, av gårdagens gata,
eller en vana av okänt ursprung som fann sig
tyst tillrätta hos oss och blev oss förtrogen.
O - och natten, natten, som mättad av vindar och världsrum
tär på vårt ansikte, natten som överallt åtrådd
fyller med ljuv besvikelse ensamma hjärtat."

Ur Rilke: Duinoelegier, första elegin, i översättning av Arnold Ljungdal, Norsteds förlag 1951.
Tack Per! Foto: A. Nydahl

måndag 26 december 2011

En kopp kaffe och tre kulor i hjärtat.

Att gå på café i Malmö kan leda till döden. Caféskotten – en populär artikelrubrik. Är det en vecka sedan sist? En kopp kaffe och tre kulor i hjärtat. Ikväll var det dags igen.

Varför skjuts människor på café? Svaret skulle kunna vara svårt, men är förmodligen mycket enkelt: människors skjuts där man förväntas hitta dem. Det som pågår i Malmö är nämligen det som Hans Magnus Enzensberger kallade för ”det lågintensiva inbördeskriget”.

En död och två sårade. De tre offren är kända av polis sedan tidigare. "De är mycket kända av oss" säger vakthavande befäl Hans Nilsson, enligt Sydsvenskan.

Detta krig pågår förstås mellan kriminella och därför tror man att det inte angår oss. Men det angår oss i allra högsta grad. Skjutandet i Malmö är inte synonymt med gamla eller nya ensamdårar som bestämt sig för att döda. Skjutandet i Malmö är framför allt uttryck för det etniskt och kollektivt identifierade krig som pågår mellan de olika maffiagrupperna.

Dessa är förvisso ibland kopplade till det som kallades mc-gäng, men i allt högre grad bestäms det av olika ”falanger” inom olika invandrargäng som vill kontrollera vapen-, narkotika-, och trafficking-industrin. Huruvida de kör MC eller BMW ter sig allt ointressantare. Det verkligt intressanta är att människor dödas. Och där människor dödas blir också andra livrädda. En stad som lever i rädsla är inte en stad att leva och bo i. Malmö är en stad där rädslan och våldet har sådan makt, att det bara är den mediala och politiska överheten, i Sydsvenskanhuset och i stadshuset, som tycks ovetande om den. Kvällens mord sätter ännu en tjock stämpel över stadsnamnet. Namnet på min barndoms stad, den för alltid förlorade, Malmö.

Uppdatering tisdag: så mycket till café var det trots allt inte.
Skyttens förklädnad kan man läsa om här.

Foto: A. Nydahl.

Söndagsmåndag.

Ännu en dag som är röd och därmed som en söndag. De regntunga skyarna förmörkar dagen.

Läser Peter Handbergs kommande roman, en barndomsskildring. Läser bosnisk novellsamling. Läser en fotbollsspelares livsberättelse. Läser varje bokstav i min närmaste omgivning. Samtidigt försöker jag få gjort allt vid spisen, som ska vara färdigt till imorgon, då ett större familjekalas på A:s sida äger rum i hyrd kursgård vid Ivösjöns strand. Att laga maten till gästerna blir min enkla metod för att uppfylla kvoten av medverkan och sympati. Två liter god sås färdig. Köttfärslimpor, 16 stycken, färdiga i kylen, liksom en julskinka och annat.

Den 28:e lättar allt. De sista dagarna för i år leder mig åter ner i tystnad och solitär tillvaro. Ingen skulle få mig att gå på något konsumtionsspektakel. Inte ens de tjocka buntarna av reklamblad som fyller brevlådan. Däremot ser jag fram emot en god restaurangmiddag på nyårsafton. Som traditionen bjuder är vi två som sitter ner tillsammans. Det blir antingen italienskt eller asiatiskt i år. Vi är tillbaka hemma långt innan de uppskjutna raketerna lyser upp natthimlen. Hemma och inställda på ett nytt år. När jag väl lärt mig skriva 2012 börjar arbetet på nästa bok.

2012 kommer landets offentlighet (press, radio, tv, bloggar) att fortsätta mässa om islamismens ofarlighet. Inte ens de fem bombangripna kyrkorna i Nigeria kommer att rubba dem ur den mycket fasta, ja cementerade, uppfattningen. Är man så fräck att man finner denna terrorism vara ett hot mot grundläggande mänskliga värden kommer man också under det nya året att kallas "islamofob". 99% av de rättrogna som använder det begreppet saknar förstås kunskap om att det var Ayatolla Khomeini som myntade det.

En ursäkt till sist: ibland missar jag insända kommentarer. Skälet är alltid detsamma: när g.mail sänder mig nya kommentarer går de in under ett och samma mail. Ibland ser jag inte alla förrän jag flyttat över till papperskorgen. Idag hittade jag två som var skrivna 15 respektive 21 december. Om ni märker att era kommentarer inte kommer in så bara stöt på mig.

Foto: A. Nydahl

söndag 25 december 2011

Man kan dock även se rakt framåt...

”Vid havet, under en blyfärgad himmel som varnade om annalkande storm iakttog jag en gammal mås som orörligt bevakade stranden, höll utkik över oändligheten. Tändstickssmala ben höll den tunga, rikt fjäderbeklädda fågelkroppen, den hårda, krokiga näbben, ett för kamp över böljor och land härdat vapen stack, likt en dolk i sin skida ut i luften, och på fågelhuvudets bägge sidor spejade två mörkt lysande ögon samtidigt till höger och vänster.

Framåt ser han inte, horisonten känner han bara som höger och vänster hemisfär. Han är som en ideolog som inte är villig att se människans värld annat än i höger- eller vänsterperspektiv. Man kan dock även se rakt framåt … För det krävs en panna och ögon.”

Ur en kommande bok av Sándor Márai: Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg)

Tunnor och annat är fotograferade av A. Nydahl, Tosteberga hamn, julen 2011.

Juldagen, en riktigt kall vårdag, i Tostberga hamn.

För att vara en juldag var den mild och vänlig. Men vore den en vårdag så var den alldeles för kall, där ute i havsbandet där vinden tjöt och slet i oss.

Ett mirakel kanske det är, vad vet jag, men allra längst bort vid sidan av den trasiga, sjunkande bryggan där byborna dumpar sitt trädgårdsavfall lyste blomningen mot oss.

Och som om det inte vore nog knoppades det rejält. Med hem följde förstås en vacker bukett.

Annars var Tosteberga hamn ganska öde i dag. Bara två husbilar. Någon ensam vandrare. Tyst, trivsamt, vackert.

Så länge det finns praktiska möjligheter att ta sig ut dit, finns det ingen anledning att avstå. Här inbillar man sig nästan att man sluppit helskinnad undan modernitetens tempel.

Foto: A. Nydahl

Jorden är en syndfull sång.

Jorden är en syndfull sång. Så heter den finska film som räddade julaftonskvällen för mig.

I navelskådandets tid är det nyttigt att påminna om något annat. En realism som varken väjer för det fula och smutsiga, eller för realiteterna mellan sexualitetens uttryck och dödens smärta.

Filmen gjordes i början av 1970-talet och visar hur ett nordfinskt samhälle försöker överleva i vardagen. Det är brist på det mesta. Kläderna man har på kroppen faller sönder. Smutsen äter sig in i bostäderna. Våldet står hela tiden hotfullt i dörröppningarna och människor måste fly angripande knivar och knytnävar.

De flesta medverkande är amatörer, men huvudrollen spelas av mästerliga Maritta Viitamäki(född 1952).

Filmen bygger på en roman av Timo K. Mukka från 1964.

Tack till Ulrika.

lördag 24 december 2011

torsdag 22 december 2011

God jul och gott 2012.

Tack för det gångna året, alla ni som läser min blogg och/eller mina böcker. Det har varit ett fantastiskt, besvärligt, fint, avskyvärt och framför allt minnesvärt år.

Det svåra är ju sjukdomarna som hela tiden sätter hinder i vägen. Inte minst för möjligheten att umgås med människor man hyser stark vänskap eller kärlek till. Bloggen – ja, hela den digitala kulturen – ger oanade möjligheter. Det finns en dialog och en vänskap trots de fysiska hindren. Det vill jag tacka varmt för. Och jag vill tacka alla er som peppade mig under de sex dygn jag låg på hematologen och fick mina motgifter. Det gjorde mig rik på flera olika upplevelser.

Året avrundades med utgivningen av Kulturen vid stupet. Det blev framgångsrikt i flera avseenden. Jag sålde ungefär så många som jag hade räknat med. Tryckräkningen och portoräkningen kunde betalas. Och jag fick bekanta mig med många nya människor som skrev och beställde. Inte minst det var en stor glädje.

Det nya året kommer att bjuda på flera utmaningar som har med hälsan att göra. Men också när det gäller skrivandet. Om jag förmår resa, så ska jag bo en tid i Birmingham för att samla material till min bok Black Country. Detta brittiska landskap kan göra vem som helst mörkrädd. Jag menar att det som där sker bara är en föraning om vad som kommer att ske i Sverige. Just därför vill jag skriva om det. Det är problem som täcker sociala/ekonomiska klyftor (fattigdom som sjunker ner i nöd, samtidigt som den politiska klassen i samverkan med överheten berikar sig allt skamlösare), politiskt hyckleri (yttrande- och tryckfrihet om du säger rätt saker), religiöst förmynderi (islamismen) och ett samhälle i förfall.

Men nu, denna torsdag, vill jag bara säga till er alla:

GOD, FRIDFULL JUL OCH ETT RIKTIGT GOTT 2012.

Foto: en småländsk sjö den 21 december. Fotografen heter Anders Johansson.

Vintersolståndet.

Sjö i Småland, 20 december, foto: Anders Johansson.

Torsdag. Vintersolstånd. Det finns människor som förtvivlar över hur illa de behandlas. Sjuka människor. Utebliven sjukpenning. Det finns andra som springer benen av sig i butikerna idag. De rotar fram allt de inte behöver och allt som andra inte vill ha om två dagar.

Det var minusgrader här i natt för första gången denna "vinter". Annars är allt sig likt: grått, mörkt. Jag ser ut genom mitt fönster och tänker på de olyckliga i min värld. Jag tänker på hur de ska tampas med fattigdom och elände, sjukdomar och sorg. Det finns filmer att se. Det finns böcker att läsa. Trots mina egna tillkortakommanden har jag det oförskämt bra under detta tak.

onsdag 21 december 2011

Tvivlaren själv

Älgko med två kalvar. Fotograferad igår i den
småländska
skogen av Anders Johansson.
Klicka för stort format.

Varje 21 december tänker jag på det. Varför gav mina föräldrar mig detta förnamn? Pappa som kom från en Frälsningsarmé-familj och mamma från en Missionsförbundare-familj. Varför valde de tvivlarens namn till mig?

Och ändå, så rätt de fick. Inte kunde de redan då i unga år veta att deras förstfödde skulle tvivla på och ifrågasätta allt.

Igår fyllde mitt äldsta barnbarn 14 år. Se, det var en vacker högtid! Och som jag just beställt hela konserten på dvd vill jag med er dela en av de finaste låtar som skrevs på 1960-talet, här med en hel vänkrets som spelar och sjunger tillsammans med legendariska Levon Helm från The Band (deras Music from Big Pink var en av de första LP-skivor jag köpte som ung i Malmö, och för Bob Dylans omslagsmålning har jag den fortfarande kvar), från Ramble At The Ryman:



tisdag 20 december 2011

Dezső Kosztolányi: Kyssen. Noveller och dikter.

Dezső Kosztolányi: Kyssen. Noveller och dikter (Brända böcker förlag, översättningar av bland andra Robert Måshult (novellerna), Ove Berglund och János Kozma).

Dezső Kosztolányi (1885-1936) har kallats dandy och man har betraktat honom som en ungersk själsfrände till Oscar Wilde (som han översatte till ungerska). Han lär ha tillbringat det mesta av sin tid på Café New York i Budapest, och har bakom sig romaner, noveller, dikter, essäer. Bara 51 år gammal dog han i cancer.

Den samling som Ove Berglund nu utger på Brända böcker förlag, Kyssen, är en riktig pärla. Det tog mig bara två kvällar och en halv eftermiddag att läsa den. Skälet till det är att noveller av det här slaget är omöjliga att sluta läsa. Vid varje enskild knorr som avslutar en novell fortsätter man med stor aptit in i nästa.

Berglund citerar i förordet en ungersk språkvetare, János Lotz, som i samlingen Ungersk dikt (1944) skriver om Dezső Kosztolányi: ”I det vardagliga upptäcker han det mystiska och hemlighetsfulla. Hans intima saklighet genombrytes endast av hans djupa dödsångest. Han räknas som en av den ungerska litteraturens främsta prosaförfattare…”

Det börjar redan med första novellen, Kvinnan från Wien. Det är en glimrande berättelse om en man som lånar ut sin bostad varje onsdag. Han ger Ábel nyckeln, hälsar honom och en kvinna välkommen onsdagarna framöver, då han själv lovar att hålla sig borta. Han ställer fram likörer och cigarretter till dem.

När han återkommer till sin bostad ser han att de varit där. Två försiktigt använda glas och en fimp i askfatet. Han blir förstås allt nyfiknare. Och en kväll, just en onsdag, stöter han till sin förvåning ihop med Ábel. Har han slutat träffa kvinnan i vännens lägenhet? Ja, han har gjort slut med henne ”för länge sedan”.

Ändå fortsätter en kvinna att komma till hans bostad varje onsdag. Och snart står det klart att det är olika män som kommer till henne. Så han beslutar sig för att stanna hemma och överraska henne. Det som sedan händer upptar knappt en sida i boken. Men det är i den avslutningen som författaren visar hur man fångar sina läsare. Det är fyndigt, det är laddat och framför allt är det raffinerat skrivet.

Så fortsätter det i boken. Och jag vill gärna framhålla några enskilda noveller: Pál Vékonys liv och död, därför att den med träffsäkerhet tar sig an ett tabubelagt ämne, i skildringen av den unge pojken som tar sitt eget liv, och bokens höjdpunkt, Omelette à Woburn, för att han här på samma drabbande nivå som Hamsum i Sult lyckas porträttera en ung mans outhärdliga hunger, när han med synnerligen lite kontanter på fickan hamnar på en lyxrestaurang. Det är en både grym och rolig skildring av en absurd situation.

Man kan också nämna Tailor for Gentlemen som med skenbar enkelhet berättar om vådan av att gå in i fel portgång när man vill köpa sig en skräddarsydd kostym, och Alfa som är en lysande skildring av vad som egentligen sker när man är nyinflyttad i en bostad och utlöser en hunds ständiga skall (tro inte att människor blir irriterade på hunden Alfa, utan på den nyinflyttade, ”den där vidrige stenografen.”) När han tvingas flytta därifrån ganska snart fattar han också ett för hunden avgörande beslut.

Slutligen vill jag nämna novellen Nyckeln, som får en tioårig pojke att blotta omständigheter kring faderns yrkesliv, och som därför skoningslöst visar hur djup klyftan mellan barnens och de vuxnas världar kan vara.

Bokens lyrik är ett välkommet bidrag till förståelsen av hur den såg ut i Ungern vid förra sekelskiftet. Och jag måste förstås också nämna Henrik Edströms vackra illustrationer.

Mitt i den ungerska, nyligen anlända kyssen.

Det kan se ut som en man vid ett arbetsbord. Men det är det inte. Egentligen. Det är Dezső Kosztolányi, ungersk författare (1885-1936), som just nu fyller mina läsnätter med glädje. Jag kommer inom kort, förmodligen redan imorgon, att berätta om det han gör vid sitt skrivbord. Inte är det något annat än en kärleksakt. En kyss. Nyss - alldeles nyss - fick jag novell- och diktsamlingen Kyssen, från förlaget Brända böcker. Det är en vacker bok. Full av överraskande berättelser. Gammeldags noveller, sådana man gjorde förr. De passar mig utmärkt och jag intar i natt en sista dos. En kyss.

måndag 19 december 2011

Barbara Demick: Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea

Fabrikerna rostar sönder.

Med anledning av den store ledarens död, återpublicerar jag nedanstående artikel. Den är i högsta grad aktuell (och "Den käre efterträdaren" tar nu över, vilket lär leda till ytterligare år av svält, terror och mardrömmar).

Barbara Demick:
Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea (Natur & Kultur, översättning av Emeli André och Camilla Jacobsson, originalutgåva 2009).

Först några ord om samtida svensk förlagspraxis. Allt oftare möter man litteratur som antingen är illa översatt, illa korrekturläst eller illa redigerad. När jag får en ny bok om Nordkorea i handen förväntar jag mig att den innehållsmässigt är identisk med originalutgåvan (om inte något annat påtalas).

På sidan 355 skriver Barbara Demick att Eckart Dege, en tysk geograf, “generöst bidrog med fotografier till den här boken”. På sidan 358 - 359 tackar hon fotografer som bidragit och namnger minst sex av dem. Men det finns inte en enda bild i boken!

Om man gör ett sådant ingrepp i en översatt utgåva bör man tala om för läsarna varför bilderna utgått. Och i bokens epilog borde man ha uppdaterat Demicks uppgifter. Boken skrevs innan den tredje generationen despot skulle visa sig, och hon uppger därför att sonen Kim Jong Un inte visat sig offentligt. Eftersom det är ett bra tag sedan han gjorde det blir det märkligt att läsa detta i en nyutgiven bok.

Barbara Demick är korrespondent för Los Angeles Times. I fem år bodde hon i Seoul och gjorde därifrån ett stort antal besök i Nordkorea. Hennes besök där, i kombination med samtal och återkommande möten med ett antal nordkoreanska flyktingar i Sydkorea, har lett fram till boken. Den är, så vitt jag kan se, en av de allra trovärdigaste och mest djupborrande böckerna utgiven på senare tid, som analyserar och berättar, både om regimens grundläggande absurditeter och om de praktiska resultaten av den: terrorn mot befolkningen, svälten, propagandalögnens totala dominans och den dystra framtid som väntar folket.

Tomhetens busstrafik.

Den omfattande svält som drabbade nordkoreanerna hörde vi väl mest om på 1990-talet. Men vi vet alla att svälten återkommer gång på gång, som 2003 och 2008. Demicks berättelse börjar 2001 och fortsätter årtiondet framåt. Landet kan inte längre försörja sitt eget folk - livsmedelsproduktion och landets hela industri står i praktiken stilla, och den nödhjälp som kommit lägger militären och landets elit genast beslag på, dels för egen konsumtion, dels för smuggling ut på svarta marknaden där man kan göra sig en förmögenhet på att sälja den vidare.

Just dessa fenomen skildrar Demick ingående. Vissa av berättelserna är så starka att det är svårt att stanna kvar i dem. De handlar om svältens konkreta följder, men också om vardagslivet i ett land med massvält. Här får vi veta hur nordkoreanerna blir kortare och kortare, därför att en svältande människas kropp prioriterar huvudet och släpper till mindre av näringen till armar och ben. Därför får dessa nya generationer också särskilt stora huvuden på sina korta och magra kroppar. Barn dör i famnen på sina föräldrar. Läkare på sjukhusen kan inte rädda de sjuka eller döende. Detta är Nordkorea i modern tid, post-Stalin, post-Mao, post Kim Il Sung men alltjämt nedsänkt i den totalitära drömmen, förr med Marx och Lenin i grundlagen men nu med bara den fascistoida föreställning om en “ras” överlägsen alla andra jordens människor, ett land som ständigt skryter om sin “lysande framtid” men alltid bjuder folket på utedass, matbrist, varubrist och totalt mörker sedan elförsörjningen havererade.

Demick berör också den ideologi - Juche - som Kim Il Sung uppfann. Den hävdar inte bara en nationell självständighet - teoretiskt sett - utan framhäver också att nordkoreanerna är en särskilt avancerad mänsklig ras. Murens fall skyller den nordkoreanska regimen på ryssarnas och östeuropéernas “svaga rasegenskaper.” Sällan har denna djupt rasistiska och fascistoida sida av diktaturen framkommit i rapporteringen. Men den är så avgörande för tragedin att den borde analyseras mer ingående.

Kvinnor köar för mat.

När nordkoreanerna via Mongoliet eller Kina lyckas fly till Sydkorea blir de chockade att se landsmännen i söder. De har matats med propaganda om hur underlägsna och fattiga de är. Verkligheten är långt över gränsen för det fattbara, och det tar lång tid, kanske år, att anpassa sig till den. Vissa lyckas aldrig. Dessutom mottas flyktingarna av bedragare som lurar av dem det startbidrag de är berättigade till.

De flyktingberättelser som Barbara Demick så omsorgsfullt återger är bokens unika styrka. Ingen kan förbli oberörd av läsningen. Man önskar bara att den svenska utgåvan innehållit de fotografier som finns i originalet. Kanske hade man då också med synens hjälp kunnat låta dessa människors grymma öden stanna kvar i minnet. Finns det en större olycka än den nordkoreanska “socialismen”? Det skulle i så fall ha varit de röda khmerernas Kampuchea under Pol Pot. Men klanen Kim sitter kvar på tronen i Pyongyang.

Bilderna till denna text har jag hämtat från författarens hemsida.

Ännu en måndag, en av årets sista... som ska återkomma.

Måndagarna med Aldina är förbi. Nu återstår bara läkarbesöken och de nygamla behandlingarna. Jag går med öppna ögon in i det, och jag försöker inte ens låtsas att jag sörjer. Det som en gång såg lovande ut var alltför bräckligt. Verkligheten hann ifatt oss alla. Också den här gången.

söndag 18 december 2011

Vaclav Havel, 1936-2011.

Vaclav Havel är död. Han var förstås - och kommer att finnas inskriven i historieböckerna just så - en av de största så kallade dissidenterna bakom järnridån. Vill man förklara det kort kan man säga att han var en levande människa. Till skillnad mot de stenansikten, byråkrater och köpta varelser som styrde hans land, kunde han bygga sitt motstånd på en levande humanism. Hans böcker finns kvar. Vi skriver in honom i den enda bok vi för över de nyss levande, den som handlar om anti-totalitär aktivism, riktad mot kommunismen, fascismen och islamismen, och inte minst en melankolisk närvaro också när livet är som svårast. Här finns han officiella hemsida.

Havel och Joan Baez, 2009.

Här i bloggen har jag ganska nyligen uppmärksammat honom och Tjeckien, i samband med den skrift som Tjeckiens ambassad i Sverige utgivit.

Havel var en särskild sorts människa, han lät sig inte knäckas av några manövrer från kommunistpartiet och dess statsapparat. Med upphöjt lugn fortsatte han att arbeta med pjäser, essäer, artiklar oavsett om makten fann det för gott att låsa in honom. Också hans arbete med Charta 77 tillsammans med andra intellektuella hade något av detta över sig. Man kunde förvisso trampa på dessa människor, men de fortsatte sin gärning genom åren, utan att misströsta i det offentliga rummet.

Här skriver jag om Jiri Grusas bok Maktens härlighet. Mycket handlar om just det som Havel motarbetade.

Béla Hamvas: Trees (till engelskan av Peter Sherwood, Editio M, Budapest).

Trädet är omskrivet i svensk lyrik och prosa. Per Helge har skrivit en hel bok om ett träd. Lennart Sjögren har skrivit en dikt om ett träd på Per Helges tomt. Björn Berglunds senaste bok heter Mamma i skogen, och Kerstin Ekmans väldiga inventering av svensk natur och kultur heter Herrarna i skogen. Anne-Marie Berglunds diktsamling Jag vill stå träd nu säger: ”Jag måste få vara träd nu. Jag går sönder om jag inte får stå träd”, och ”Skogen är förstås kvar. Det är vi som är förskingrade.”

I det landskap där jag själv lever, Skåne, går en tydlig gräns mellan dess södra och norra delar. I norr börjar Göingebygdens mytomspunna skogar. Frihetsskogarna. Partisanskogarna där man försökte stå det svenska riket emot. Skogarna som leder in över gränsen till Småland och där breder ut sig. Trädet har en självklar roll i mitt liv. Mytologiskt som ovan, eller alldeles konkret som de två väldiga björkar som reser sig utanför mitt arbetsrum. Utan dessa träd skulle den blå himlen bara ha varit en tom kuliss utan fäste för min fantasi. Björkarnas ljusspel mot den blå bakgrunden blir däremot en befolkad värld, en värld av elementens relation till varandra. Trädet blir både en ingång och en utsikt.

När jag läser Béla Hamvas vackra lilla essäsamling översatt till engelska, Trees, drabbas jag av den mycket ovanliga känsla jag kunde erfara hos John Berger; en insikt om att relationen till de enskilda träden i naturen kunde vara personifierad, som om detta träd med sina egenskaper också var besjälat, stod i direkt och personlig relation till betraktaren.

John Berger kunde säga, att ett träd tittade tillbaka på honom, när han betraktade det. Han gjorde det i den korta texten En gång i livet som finns i samlingen Och likt fotografier, min älskade, våra ansikten snabbt förbleknar: ett päronträd på en bergsknalle betraktar Berger och han kände sig verkligen iakttagen, och han skrev: ”Jag var mindre närvarande i landskapet än den del av det som betraktade mig”. Ändå är det just Bergers närvaro som slår mig. Sådan stillhet, sådan närvaro, utanför det urbana rummet är i högsta grad ovanligt i vår tid. Därför tar jag detta steg bakåt, till detta förvisso odaterade, men äldre manus som författats av ungraren Béla Hamvas. Han levde 1897 – 1968 och skrev ett antal märkvärdiga texter under sitt liv, trots att han sedan 1948 belagts med publiceringsförbud av den kommunistiska regimen. Hans utomlands mest kända bok är essän om vindrickandet, till engelska översatt med titeln The Philosophy of Wine, en bok i dionysisk anda, full av inspiration och provokation.

Trees är annorlunda. Den saknar helt vinbokens bönande ton, den förhåller sig saklig till sitt föremål.

”The great pathos of trees is their great ecstasy. This is the undulating swell of their brim-fullness, their subconscious pulsation, their suffering of the swell, their warm, black velvet snake embrace. They do what life, this fever, does with them; but more: this is no mere fever, it is not an increase in something that is already there; it is a decrease. Something cooler, more deliquescent, more quiet, more simple, less demanding, more satisfying and more enduring.”

Vad tar jag fasta på när jag läser dessa rader – som både rymmer hetta och kyla, patos och uthärdande? Det som omedelbart slår mig, är att Hamvas språk alltid rymmer en egen dialektik. Den poetiska skönheten ligger just i bejakandet av de ständiga motpolerna, motsägelserna, eftersom de kan sägas vara både objektivt påvisbara och subjektivt mänskliga. Hamvas säger å ena sidan att det finns extas hos träden, och å den andra att de är mindre krävande. Pendeln slår och språket omfattar både ett undermedvetet pulserande och accepterande av det livet själv gör med dem, träden. Glömmer jag bort att det är träden han talar om, går jag till den svarta ormens omfamnande. Är det Eden vi besöker? Finns det inget svar på den frågan nöjer jag mig med att alla träd, oavsett art eller plats, är en paradisisk avspegling av något bortglömt, något i ett fjärran förflutet vi måste återskapa – inte minst som minne och bild. Ty det är så Hamvas ser på trädet:

”It is in unceasing contact with its nutriment. Its growth is unceasing. It is nourished but the earth. The tree ingests the earth, reaching even more deeply into its soil. Yet the tree is no parasite.”

Trädet står där det står. Det kan inte så någon annanstans. Det växer där det planterades. I den meningen är trädet samtidigt människans motsats och hennes dåliga samvete. Den moderna människan gör allt för att bryta förbindelsen med jorden. Platsen är inte längre hennes fundament, det är uppbrottet, förflyttningen, resan. Hennes rastlösa vandring ställer henne i omedelbar motsättning till trädet, vars icke-parasiterande rotsystem är ett med jorden, erbjuder den:

”the chance to make a gift of itself. The binding tie is mutual: the roots drill deep into the soil for gain, while the earth draw the roots into itself, so that it may give.”

Hamvas förtydligar här bilden av trädet och människan samtidigt. Ty trots sin rotlöshet och sin rastlöshet är människan i högsta grad parasiterande. Hennes utnyttjande av jorden står i stark motsättning till trädets växelverkande på-platsen-tillvaro. I rotlösheten förbränner människan bokstavligt talat de fossila bränslena bakom sig, i tron att hon aldrig mer ska se det hon åstadkommit. Men som flodvågor och orkaner kastar sig det förflutna över henne. Trädet, det som på platsen levt i ett ömsesidigt band med jorden, sveps med i samma ögonblick människans rastlöshet uppenbaras. Eller som Anne-Marie Berglund skrev: ”Skogen är förstås kvar. Det är vi som är förskingrade.”

Ur min bok Alla de andra som också skrev (Tusculum, 2009), foto av A. Nydahl.

lördag 17 december 2011

Cesaria Evora, 1941-2011


Cesaria Evora har lämnat oss. Men hennes ljuvliga barfota-morna finns för alltid i den värld som behöver tröst och värme. Cesaria Evora kommer alltid att förbli kvinnan som förenade djup musikalitet med den portugisiska saudade-kulturen som stavas sodade i Kap Verdes karga verklighet.

Kanske är hon mest känd för den här, Besame Mucho:

Längtar till snön.

Längtar till snön. Vill dra handen över en frostig gren vid Hammarsjön. Vill sitta på en tidning och dricka kaffe. Andas människovarm luft rakt ut i vintern. Se rovfåglarna rastlös söka sina byten. Veta att allt - också tankarna och drifterna - konserveras av kylan. Strindberg tyckte att det var synd om människorna. När jag hörde vad man talade om bakom mig så tänkte jag: det är inte ett dugg synd om dem/oss, de/vi får skylla sig/oss själva.

Vinter, kom med mörka eftermiddagar, kom snart! Längtan efter vintern kan också ta fäste i en av bilderna från södra udden. Den öländska snöröken - fåken - är ett inre tillstånd likaväl som ett yttre. När södra udden böjer sig för stormen, just den här dagen är det arton minusgrader, kan människor bara med möda och rätt kläder vistas där. Efter femton minuter är kinderna rödpiskade, näsan bränner av smärta. Inne i huset, med en brasa i kaminen, blir fåken en vacker målning.

Ögat förirrar sig in i den, söker fäste vid de två pinade träden och tankarna kommer i rask takt. De handlar om ensamhet, de handlar om melankoli och de formar sig till en stark längtan efter det slags ljud som är orörda av människan: stormen, grenarna som slår mot något, de skränande fåglarna. Och efter fåken: den stora tystnaden då ingenting, inte ens de egna stegen, hörs. Jag står då i den lilla hamnen och ser ut på de frusna Östersjövågorna.

Vid vågbrytaren har en majestätisk fågel slagit sig ner, helt ensam och som en mörk skugga mot isen, himlen och havet. En storskarv sitter vilande och väntande. Jag går in igen. Oxsvanssoppan kommer att smaka ännu bättre en kväll som denna. Så förflyttades jag till mars och de bitande kalla dagarna på Öland. Minnena arbetar i mig som de ska. Minnena är mitt arkiv av väder, smaker, dofter och ljud.

Foto: A. Nydahl.

fredag 16 december 2011

Christopher Hitchens,1949–2011.

Christopher Hitchens, 1949–2011. Läs minnesorden. Och nu i eftermiddag alla länkar till texter om och av honom i TLS.

torsdag 15 december 2011

Märkliga dagar.

Märkliga dagar redan då, 1961. Men oskrivna.

Ja, det är sannerligen en märklig dag. Med posten i förmiddags fick jag ett rejält stipendium. Man lyfter en bit från golvet, visslar eller gnolar en sång. Som Strange Days, hämtad ur forntiden, då man ännu var ung och lyssnade till The Doors.

Men så händer det igen, något upplyftande som skingrar en del mörker. Just som vi satt till bords och åt ringde de från Kulturnytt på Sveriges Radio. De ville tala med mig om de litterära priser som finns i vårt land. Det blev ett fint samtal med en reporter som ställde relevanta och viktiga frågor.

Två gånger idag har jag alltså kunnat konstatera: Jag finns! Jag finns! Och det jag skriver blir uppenbarligen uppskattat av vissa, medan andra alltid och konsekvent väljer att vräka sitt förakt över mig.

Nå, 2 x sporre denna torsdag som gör allting lite mildare, försonande, inför det nya året. Stipendiet ger mig möjlighet att återvända till Black Country i England för intervjuer, studier och rundresor i de gamla små gruvsamhällena. Åter finns ett hopp om att den bok jag påbörjade 2008 ska kunna bli klar under 2012. Det blir en resa/bok som tar sin början i kolgruvans svärta och slutar i niqab-svärtan.

Libyska soldater i Skåne.

Igår meddelade Lunds universitetssjukhus att de inte har en enda ledig vårdplats och att pengarna är slut. Ett enda exempel, alla vet att man kunde rada upp dem, oändligt. Sjukvården i Skåne går på knä. Köerna blir allt längre.

För någon vecka sedan meddelade Skåne-landstinget att man skulle låta en delegation flyga till Libyen för att hämta krigsskadade män till vårt län och ge dem vård. Det ansågs det finnas utrymme och resurser till.

Det fanns reservationer. Människor var skeptiska. Erfarenheten från Danmark, mindre än en månad gammal, visade hur svårt det kunde bli. Att ta emot män från den arabiska fronten var kanske inte så enkelt som man kunde tro. Nu är de här. I Lund, i Trelleborg, i Hässleholm och i Kristianstad. När de flögs hit undrade jag över om urvalet endast skett på medicinska grunder, eller om landstingets herrar också funderat på klaner och andra identiteter i det libyska samhället. De aspekterna är bra mycket viktigare än vad herrarna i Skånehuset ens kan föreställa sig. Eller är det så enkelt att Sverige på grund av deltagandet i sönderbombandet av Libyen har en moralisk/ekonomisk förpliktelse gentemot landets soldater?

Uppenbarligen visste och förstod de ingenting alls av det. De flög ner, besiktigade skadorna och valde de män de ville vårda i den skånska idyllen.

I Åhus, där vi vanligtvis njuter av havet, har man byggt ett antal nya, åttakantiga hus. För sommargäster. Där inhystes för dryga 48 timmar sedan de krigsskadade männen. För 24 timmar sedan bröt helvetet ut. Knivslagsmål. Poliserna som larmats till platsen attackerades och tvingades skjuta skarpt.

Vad är det vi gör? Hur naiva får vi bli? Jag är bara dum som använder ordet vi. Vad det handlar om är med all säkerhet en naiv svensk tjänstemannaklass som tror sig fixa bra affärskontrakt med den nya, islamiska, överheten i Libyen. De kommer att misslyckas. Vreden och rädslan som nu finns bland invånarna i Åhus har säkert sin motsvarighet på andra orter dit man tagit krigstaggade, hetsiga unga arabiska män som gärna fortsätter att slåss.

onsdag 14 december 2011

Min nya bok. Sista chansen att beställa före jul.

Min nya bok. Sista chansen att beställa före jul.

Om jag får din beställning senast söndagen 18 december, så har du boken i brevlådan före jul (OBS: endast inrikes beställningar).

Instruktioner om hur du betalar och beställer får du i ett svarsmail från mig när du beställt. Boken kostar 200:-inklusive porto. Om du beställer två exemplar (eller fler) är priset 175:-/st. inklusive porto. Beställer gör du på denna adress: thomas.nydahl@gmail.com

Vill du ha en dedikation i boken ber jag dig skriva det när du gör din beställning.

Jag skulle med största glädje ta emot en handfull beställningar före jul. Jag är förvisso mycket nöjd med försäljningen så här långt (1/3 av den tryckta upplagan) och ska efter nyår redovisa mer detaljerat. Då har förhoppningsvis Bibliotekstjänst också gjort sina inköp.

Vill också passa på att önska alla mina läsare en kommande, fridfull julhelg och ett gott läsår 2012. November och december har hittills varit ovanligt intensiva månader på bloggen och jag har vissa dagar nått lika många unika läsare som jag gjorde vid tiden för riksdagsvalet 2010. Det sporrar mig till nya tag nästa år. Men jag kommer med all säkerhet också att finnas kvar med texter och bilder den halva av december som återstår.

I samband med bokrean 2012 kommer jag också att till kraftigt reducerade priser sälja några av mina senaste böcker, som jag köpt hem från respektive förlag. Det återkommer vi till. Det gäller allt ifrån fadoböcker och essäsamlingar till min första bok på förlaget Tusculum, Alla de andra som också skriver.

Bloggröster om boken (som bekant finns det inga pressröster):

”I avsnitten Det totalitäras frestelse och Wafa Sultan och den hatande guden demonstrerar Thomas Nydahl sin ständiga uppmärksamhet på de totalitära rörelserna, i vår tid främst islamismen. Här får han räkna med en hel del kritik från det välmenande svenska samhället.” Bloggaren Bengt O. Karlsson.

”Nydahl är genuint bildad, men inte på det sättet att lärdomen har tagit honom i besittning som prål eller att han lärt sig för att stoltsera med kunskaper – utan böckerna lever i honom som samtalsröster.” Bloggaren Bernur.

”Kulturen vid stupet är väsentligen en bok om läsning och den kraft som finns att hämta i litteraturen.” Bloggaren Petra Rhodin.

"Europa är vår historia, vårt nu och vår framtid, vare sig vi vill det eller inte. Om det handlar Kulturen vid stupet." Karin Stensdotter i Svensk Tidskrift.


"Det är essäer och reflektioner -och med den kännedom jag har av Thomas författarskap så lär allt väcka både tankar och reaktioner. Nyttigt och dessutom lärorikt eftersom man tvingas både se och tänka till lite extra. Att läsa Thomas är många gånger som att sitta på en litteraturföreläsning och bli både omruskad och ifrågasatt och fundersam." Bloggaren Inkan.

tisdag 13 december 2011

13-åringens litteratur i ryska St Petersburg.

"Andra må vara stolta över vad de har skrivit, jag är stolt över vad jag har läst." Jorge Luis Borges

Alevtina Parland är 13 år, född i Finland och bor i St Petersburg i Ryssland. Med en insändare i Hufvudstadsbladet igår får denna tonåring mig att höja på ögonbrynen.

Efter flytten från Finland till pappans hemland Ryssland får hon klart för sig att det som i Finland kallas modersmålsundervisning i Ryssland är jämförbart med ett litteraturämne.

Illumination från cirka 1455–1460 som
visar Rolands död under slaget vid Roncevaux.

Tonåringarna läser i sjunde klass Eddan, Nibelungensången och Rolandsången: “Sedan diskuterar hela klassen (…) Det är otroligt att jag i hela mitt liv gått i svenskspråkig skola men måste åka till Ryssland för att få läsa Eddan.”

“Litteraturen är vägen till att förstå samhället. Och är det inte dit vi ska nu? Vi, små halvvuxna människor som kallas tonåringar (…) Och vad har vi då, vi finlandssvenska barn: Kalles nya hund, Ellas chatt, Charlotte och hästarna? Och det här ska vi gå ut i livet med? Borde man inte satsa lite på riktig litteraturundervisning?”

När jag ser att en 13-åring kan formulera sig så får jag trots allt lite hopp om (viss) litteratur och (vissa) människor. Jag är övertygad om att Alevtina Parland går ut i livet med rika erfarenheter och att de kommer att påverka hennes framtid. “Det kläcks massor av idéer, man kan hålla på hur länge som helst” skriver hon.

Tack till Anders W.

Med dikten och vinet på väg till döden.

Pekka Tarkka: Pentii Saarikoski, II, åren 1966-1983 (Översättning av Mårten Westö, Söderströms/Atlantis, 2004)

”Alldeles onödigt
när jag ändå
tänker dricka
hela flaskan
alldeles onödigt
smaka först”

Paavo Haavikko, I världen, 1974


Att läsa böcker av eller om Pentti Saarikoski är att gå i närkamp med sig själv. Man måste öppet, naket och självrannsakande närma sig skrivandets och levandets ”problematik” (eller ska jag kalla det ”aktivitet”?). Därför är det också en nattlig syssla. Måste så vara. I nattens tystnad och ensamhet – bara tidningsbudet kommer framåt småtimmarna och det smäller i brevlådelocket, annars är det helt tyst – kan jag koncentrera mig på det som är både människan och verket. Saarikoski inbjuder säkert till långtgående analyser av människan, på bekostnad av verket. Men så blir det inte hos Tarkka, hans biografi över Saarikoski är en genuin levnadsteckning av klassiskt anglosaxiskt ”Life and Letter” - slag. Där pekar livet in i litteraturen och därifrån igen mot livet. Alltså en närkamp, både en spegelbild och en insikt.

Under de senaste tio åren har jag levt i ett intensivt brevsamtal med en kvinnlig poet. Som svenskspråkig poet med finlandssvensk arbetarklassbakgrund har hon givit mig en större förståelse för hur den finlandssvenska litteraturen ser ut, vilka dess villkor varit efter andra världskriget och hur växelspelet mellan det finska och det finlandssvenska utvecklats, komplicerats och hur de till dels stått i motsättning till varandra. Jag har inte minst förstått hur klassmässiga faktorer spelat in.

Hur klass har varit en väsentlig faktor för det skrivna. Hur finsk arbetarklass stått i motsättning till finlandssvensk medel- eller överklass. Denna kunskap har i hög grad påverkat min läsning, inte minst min läsning av Helsingfors-borgerskapets litteratur som förblivit ljum och avvaktande. Det var också av den kvinnliga poeten jag för några år sedan fick en samlingsvolym dikter av Paavo Haavikko i Bo Carpelans tolkningar.
I läsningen av Saarikoski, vilket pågått åtminstone tio år längre än brevväxlingen, har jag ibland stött på Haavikkos namn. Mest som en legend, poet och förläggare, som sedan debuten 1951 vuxit och vuxit, för att i mitten av 1990-talet i en recension omtalas som ”kejsare i republiken”.

I Tarkkas bok finns Haavikko med längs färdvägen, som kollega och trätobroder till Saarikoski, som vinälskare och som nykterist. Men också och kanske framför allt som förläggare. Jag kikar på en sen dikt av honom och tänker att den kunde gälla för Saarikoski också: ”Vinet skriver bättre än jag sannerligen/ i flaskan bor en vild ande/ se/ där på hyllan står en rad böcker, stora namn/ som den har skapat” (ur Vin, skrift, 1976). Detta är också ett slags insikt jag fått av min brevvän. Men det är också en insikt som fördjupats av Tarkka: att alkoholismen och dikten här varit två sammanvävda komponenter. Just därför blir insikten en spegelbild: att läsa Saarikoski och Tarkka om honom är att försöka förstå, utifrån den spegelbild som framträder, hur det egna lovet präglats av ångest och flykt, bedövning, förnyad ångest, skrivandet som en ständigt pågående självläkning och ett pansar mot alla banalitetens angrepp. Drogen alkohol har funnits med i diktarens liv så länge att det ter sig omöjligt att blicka bakåt. Därmed har alkoholen också varit tragedi och inspiration i lika hög grad. Hämsko och drivkraft. Och där den inte slagit ihjäl diktaren har den gjort honom eller henne bättre, starkare.

Gång på gång under läsningen ser jag hur Saarikoski går ner sig mot döden. Han säger att livet inte ”får vara ett självändamål”. Han dör hellre ung och med känslan av att ha fullgjort ett gott dagsverke, än lever ett tomt och långt liv. Det kan se ut som ett förnuftigt resonemang men är samtidigt en försvarsmekanism. Läkarnas diagnoser var entydiga: om du fortsätter att dricka som nu kommer du inte att bli gammal. Istället för att slås ned av att halva levern bestod av skadade celler, gladde han sig åt att den andra halvan tycktes oskadd.

Och därmed är det sagt, att det är omöjligt att skriva om hans författarskap och översättargärning om man inte har med alkoholismen som bakgrund. Den både påverkade dikten och påverkades av den. Saarikoski var själv sent i livet mycket medveten om att vinet försämrade hans tankeverksamhet, gav upphov till idétorka och omfattande tecken på trötthet, leda och tomhet. Tarkka karaktäriserar hans alkoholism som ett ”programmatiskt supande”, vilken hade varit som värst under åren 1966-68 då en tredjedel av levern skadats.

Men allt det andra, det som inte är alkohol, är lika mångfacetterat och motsägelsefullt som den tid han levde i. Han var kommunist men insåg att det samhällssystem som härskade i Sovjetunionen och dess lydstater, framför allt utmärktes av förtryck och nöd. Han satte sitt hopp till Mao och den kinesiska revolutionen, och därmed var han lik de flesta vänstermänniskor i vårt eget land, med den väsentliga skillnaden att det finska kommunistpartiet var ännu mer sovjettroget än det svenska, och att det inte tolererade revisionistiska strömningar i sina led. En marxist-leninistisk rörelse som den svenska (SKP m.fl.) kunde han aldrig hitta i Finland. Hans kommunism utvecklades i allt högre grad till ett slags trohet mot grundläggande humanistiska och kristna ideal. Med tanke på hur begreppet kommunism alltmer utvecklades till att endast vara en beteckning på en totalitär idétradition – där hammaren och skäran blev emblem lika avskyvärda som hakkorset – är det tveksamt om han själv skulle ha insisterat på att kalla sig kommunist. Hans individualism skulle oavsett det aldrig har fungerat i en kollektivistisk rörelse, och hans ungdoms kommunistiska politikerdrömmar var säkert sedan länge skrotade.

Eller som Tarkka uttrycker det: ”Saarikoski visste att han skulle stämplas som individualist och dissident, men han ville inte ta emot några råd eller bestämmelser från partiets sida. Det båtade föga att tala om arbetarnas och författarnas gemensamma klassituation, en partistyrd litteratur kunde bara vara skräp”. Och när Saarikoski i en polemisk dikt, riktad till Rauno Setälä (en av partiets stalinister), rannsakade sig själv kunde han konstatera: ”Solen och ljuset har jag/skådat på fel sätt”. Därmed formulerade han en insikt om att partiet skulle kräva lydnad av honom. Saarikoski insåg också att ett parti med företrädare som Setälä vid makten skulle ha tvingat honom att fly landet. Det var ju ett faktum att författare som han själv fängslats eller avrättats i den kommuniststyrda staterna. Den partiavdelning som han tillhörde på Brändö i början av 1970-talet höll möten som enligt Tarkka ”påminde lite om församlingens husförhör”.

När Saarikoski fick en ny partibok 1973 förundrades han över det, eftersom han inte längre visste ”om jag är kommunist eller fågel”. Han lämnade partiet på det tysta sättet, genom att sluta betala medlemsavgiften. Om en gång Lenin och Stalin hade varit hans stora förebilder kom en annan gammal bekant att alltmer tränga sig på, nämligen människan Jesus. Saarikoskis bror var präst, men själv ansåg han sig inte behöva kyrkan, och kyrkan inte honom. Någon gudstro hade han aldrig haft. Men hos revolutionären och det alltmer miljöengagerade Saarikoski fanns Jesus med som förebild.

Samma år som Saarikoski skulle komma att dö, ”dök ungdomsårens följeslagare Jesus upp vid hans sida” skriver Tarkka. Saarikoski var en i grunden religiös människa ”som aldrig fann sin religion”.

När polska arbetare skjuts till döds i samband med införandet av krigslagarna och fackföreningsrörelsen Solidaritet ska krossas skriver Saarikoski: ”Lenins arvtagare har våldtagit även språket till den grad att ingen hederlig människa längre törs kalla sig socialist, än mindre kommunist”. Redan då och ändå för sent menade han att Sovjetsystemet var dömt att gå under, eftersom landets ekonomi och politiska system skulle haverera. ”Det enda som återstod av socialismen var tomma dogmer” konstaterar Tarkka.

I takt med att alkoholen bröt ned Saarikoski fick han allt svårare att skriva poesi. Hans prosa och översättningar karaktäriseras rentav som en flykt från poesin. Första boken i den trilogi som skulle bli Thiarnia (Dansgolvet på berget 1977, Spela upp till dans 1982 och Den dunkles danser 1984) skrev han med lätthet, de två kommande med stora tvivel och med uppbådande av alla sina mentala krafter. Prosan kunde han däremot arbeta med utan att få de inspirerande ingivelser som poesin krävde. Och översättandet var ett nära nog fysiskt arbete, att jämföra med att hugga ved eller gräva upp trädgårdslandet (vilket var projekt som han oftast misslyckades med, hans lättja förbjöd honom att fullborda dem, yxan och spaden blev mest stående vid ett oavslutat arbete.

Mia Berner säger någonstans att han skrev om dessa saker i sina böcker just för att han inte klarade av dem i verkligheten). Prosaböckerna Vid Europas rand, Angeläget eller ej och Dagarna i Kerlin (som alla kom ut postumt i Sverige) övertygar som genreöverskridande prosa, här ryms allt från det lilla kvicka infallet till reseskildringens och jag-berättelsens mer essäistiska former (”…vill stjälpa ut hela sitt jag på papperet”, skrev Karl-Erik Lagerlöf, och om Vid Europas rand skrev Saarikoski själv: ”Jag avbildar inte det som händer omkring mig, utan det som händer i min hjärna”). I centrum för dem står ett jag, det är med hans ögon och ord läsaren lär känna världen. Vardagsmänniskan Saarikoski blir där också synlig på ett sätt som ingen utomstående kan uppnå, hans nakenhet och självrannsakan är mycket stark.

Översättningsarbetena kräver sitt eget kapitel och Tarkka redogör mycket ingående för dem. Han visar på aspekter hos dem som är mycket överraskande. Slarv och lättja tycks ha präglat framför allt den finska utgåvan av Odyssén. Han tycks ha tagit på sig uppgifter som var övermäktiga för honom. Han hade varken krafter eller kunskaper nog.

Därmed kunde han tillåta sig att vara lättsinnig och t.ex. stryka hela avsnitt ur Odyssén och säga att de enligt en källa, Victor Bérards franska utgåva, ändå räknas som ”ohomeriska”! Men enligt Tarkka förhöll det sig så att Saarikoski tidigt insåg sin ”bristfälliga beläsenhet” och att strykningarna kom sig av ”pur bekvämlighet och lättja”. Däremot menar Tarkka att den text som föreligger på finska, om man bortser från strykningarna, ”kulturellt och språkligt” är ett ”utmärkt arbete” och ”den språkliga klangfullheten i hans fritt rytmiserade prosaframställning är både njutbar och skickligt utförd”.

Alla översättningsuppdragen gjorde det också möjligt för honom att få ut förskott från förlaget. Hans skuld var ansenlig och när han vistades i Paris tillsammans med hustrun Mia Berner och beskedet om att John Lennon mördats nådde honom, gick de tillsammans runt i stadens skivbutiker och skrev av sångtexter, som snabbt översattes till finska och gavs ut som en minnesbok. Fansen lär ha blivit bestörta över att se Lennons subtila och lekande texter förvandlade till dålig finska, och sonen Juri klagade på boken och tyckte att pappa ”kunde ha skärpt sig”, men Pentti försvarade sig med att Lennon själv hade skrivit ”när han var hög”. Saarikoski hade själv inga höga tankar om Lennon, men med lite vin att dricka fick han jobbet gjort och pengar sändes till honom i Paris.

Hans översättningar sträckte sig både tids- och genremässigt över ett brett register: från Homeros till Joyce, från Herakleitos till Gunnar Ekelöf och Göran Sonnevi, från bibelberättelser till Werner Aspenström.

Idag är det mer regel än undantag att framgångsrika författare syns i offentligheten. Varje tv-soffa har besök av dem. Varje veckotidning skriver om deras privatliv. I Sverige finns det en handfull sådana ”personligheter” och vi kan se dem som reklampelare för klädbutiker och som experter på ditt och datt i tv. Ett förlagskontrakt tycks idag automatiskt medföra att författaren ska resa landet runt för att sälja inte bara boken utan också sin person. Saarikoski var tidigt ute med att etablera just detta slags mediala bild av sig själv. Hans upptåg och spektakel nådde betydligt fler människor än hans böcker. Han fanns i damtidningar, han filmades och fotograferades i alla tänkbara situationer.

När storhetsvansinnet under de värsta drinkarperioderna drabbade honom, föreställde han sig att han skulle bli Finlands näste president. Han kunde inte leva med att inte alltid få se sig själv på bild. Offentligheten bekräftade hans existens. Utan den kom tvivlen. Sin ryktbarhet uppnådde han inte minst med alla sina kvinnoaffärer, som pendlade mellan korta nattliga bekantskaper till regelrätta förälskelser och äktenskap. Han talade ibland om att han behövde en ny kvinna varje gång han skulle skriva en ny bok.

Kvinnan fungerade då som hans musa och för det ändamålet kunde inte en gammal bekant fungera. Ändå kunde han själv förundras över att så många attraherades av honom: ”Jag är ju en tråkig människa, tystlåten och dålig på att lyssna till andras bekymmer, och som älskare på sin höjd medelmåttig”. Han värjde sig mot tanken på att någon skulle ha beskrivit honom som förälskad. ”Mitt liv är fiktion, ren och skär fiktion!”. Så den kärleksförklaring han givit många kvinnor var mer en beståndsdel i en diktad värld, än en verklig kärlek: ”Jag har aldrig älskat någon” sa han.

Ur min bok Stormar och vilopunkter.

måndag 12 december 2011

Knivhugg igen. C4 aspirerar på titeln som årets skånska stad.

Jag har just kommit hem från en inköpsrunda i lågprisbutiken: grönsaker, frukt, lite nödvändiga matvaror.

På vägen förbi Österänggymnasiet ser jag att det står sex polisbilar parkerade utanför entrén. Jag säger skämtsamt till A: du ska se att några av eleverna idag berikat varandra med knivhugg. Vi börjar bli härdade.

Väl hemkommen slår jag upp DN och läser. Exakt det har hänt. En 19-årig elev hittas knivskuren när polisen anländer:

"Den skadade 19-åringen föll ihop på golvet men sprang sedan ut från skolan för att åter falla vid parkeringsplatsen. Marie Persson, informatör på Skånepolisen säger till DN.se att mannen är förd till Centralsjukhuset i Kristianstad med allvarliga skador men att han har kunnat höras kort av polisen."

Sydsvenskan uppger att den skyldige gripits. Bilden på interiören kommer från Sydsvenskans artikel.

Kristianstad är min stad. En stad man skulle ha kunnat vara stolt över, inte minst för att den är en av våra vackraste danska stadsmiljöer - viktiga byggnader går tillbaka till Christian IV, som lät bygga staden som ett värn mot de angripande svenska trupperna. Men för varje dag som går tar den nya steg ner i det urbana träsk där redan Malmö och Landskrona puttrar i en gemenskap bildad och framvuxen av getton, parallellsamhällen, etnifiering, våldtäkter, rån och de allvarliga "bråken" på stan eller i skolorna. Hans Magnus Enzensberger kallade det redan på 1990-talet för ett lågintensivt inbördeskrig.

Yiyun Li: Be för mig i tusen år (Norstedts, översättning av Annika Ruth Persson).

Den kinesiska författaren Yiyun Li föddes i Beijing 1972 och kom redan 1996 till USA. Hon skriver på engelska, och hon gör det riktigt bra. Hennes förra roman översatt till svenska, De hemlösa, missade jag dessvärre, och det är synd, för det här är en kvinna som verkligen kan fånga sin läsare.

Li har ett säreget, kaxigt språk, som inte tycks väja för några tabun. Hon visar hur djup klyftan blivit mellan den generation som ännu minns den maoistiska diktaturen, och de ungdomar som idag saknar varje form av förståelse för den tidens kvardröjande skuggor. Mödrar offrar allt för sina söner och döttrar, men dessa är inte intresserade. De tycks inte ens villiga att dela med sig av sanningen om varför de inte är intresserade av att gifta sig med kvinnor och män som redan står i kö. Homosexualiteten lever för det mesta underjordiskt i det nya Kina, men Li visar också hur denna underjord här och var vågar sig fram i dagsljuset.

Prinsessan av Nebraska och Son är två noveller på detta tema. I den första möter vi en ung, gravid kinesisk kvinna, Sasha, som tagit sig till USA för ett skenäktenskap och för att föda det barn hon bär efter en kärleksnatt hemma i Beijing. Hon får hjälp till allt detta av den äldre mannen Boshen i Chicago, mannen som försökt arbeta med upplysning om AIDS hemma i Kina. Li fångar hela denna motsägelsefulla och svåra situation på pricken. Man kan se både den unga Sasha (sitt namn har hon fått för att en rysk roman mamman läst hade en karaktär som hette just Sasha) och Boshen där i den stressade, hetsiga och folkrika amerikanska staden. “Att bli mamma måste vara det sorgligaste och mest hoppfulla i världen…” skriver Li.

Son handlar om bögen Han, som flyttat till Amerika men håller sitt samvete rent med att skicka pengar hem till modern i Kina. Han besöker henne som “neutraliserad amerikansk medborgare” med ett “urgammalt kinesiskt bekymmer”. Modern vill helt enkelt gifta bort honom. Hon är nyfrälst kristen och går i kyrkan med samma övertygelse som hon tidigare ropat med i de maoistiska manifestationerna. Han är vad man i Kina kallar en diamant-ungkarl. Han har ett yrke och han tjänar bra. Vem som helst hade valt honom till make. Saken är bara den att han är totalt ointresserad av kvinnor. Modern sväljer sanningen med orden: “Gud älskar dig för den du är, inte för vad andra väntar sig att du ska vara.”

I novellen Kärleken på marknaden, som nog är bokens bästa, lär vi känna Sansan, lärarinnan som kallas Miss Casablanca, därför att hon flera gånger varje termin visar filmen Casablanca för eleverna. Hon närmar sig medelåldern men är ogift - och med sina egna ord också en kvinna som en man aldrig haft - det innebär att hon saknar all sexuell erfarenhet. Hennes mamma, som i fyrtio år sålt hårdkokta ägg på järnvägsstationen, ser inte detta som ett problem. Tvärtom, nu kan hon vara riktigt attraktiv som tänkt brud. Berättelsen utvecklas raskt på ett fullkomligt oväntat sätt, och de sista sidornas bilder från perrongen på stationen är både surrealistiska och dramatiska, på ett sätt som skulle göra sig bra på film. Sansans fysiska angrepp på en man som ber om det, tycks stå som en symbol för allt det som Kina idag är: söndertrasat, förvirrat, på gränsen mellan det urgamla och det västerländskt konsumtionsfixerade. Sansan visar sig vara en kvinna, som också när hon skär i kött, kan vara ytterst ömsint och kärleksfull.

söndag 11 december 2011

Lars Hedegaard: Ræven går derude, mor. Erindringer.

Lars Hedegaard: Ræven går derude, mor. Erindringer 1980-2011 (Trykkefrihedsselskabets bibliotek, Odense, Danmark 2011).

Lars Hedegaard, historiker och journalist, född 1942, är ordförande för Trykkefrihedsselskabet sedan det grundades 2004. Min första kunskap om honom fick jag när jag läste I krigens hus, som han skrev tillsammans med Helle Merete Brix och Torben Hansen och som jag presenterade i min bok Stormar och vilopunkter 2006.

När Hedegaard nu publicerar andra delen av sina memoarer ser jag att I krigens hus kom att bli en vattendelare i dansk debatt, och att boken gav honom ett rykte som ”islamofob”.

Det av Ayatolla Khomeini introducerade begreppet ”islamofob” har sedan 1979 fungerat som stämpel på människor som yppat kritik inte bara mot islam i allmänhet, utan mot islamismen som totalitär ideologi och tankegods i globala terrornätverk i synnerhet. I och med al-Qaidas våldsamma entré på arenan har det också blivit ett verktyg för de härskande klasserna i Europa, som de använt mot människor som aktivt stått upp till yttrande- och tryckfrihetens försvar, särskilt då mot de individer som visat på likheterna mellan det förgångnas totalitära ideologier och förtryckssystem (nazismen, fascismen, kommunismen) och islams utveckling i vår tid, som en religiös väckelserörelse och förstärkt ideologiskapande system (den arabiska våren, som blivit en kall vinter, är kanske det gångna årets bästa exempel på den utvecklingen, där islamisterna i land efter land flyttat fram positionerna, inte bara på barrikaderna och i blodiga uppror, eller inbördeskrig som i Libyen och Syrien, utan också i de parlamentsval vissa av länderna hunnit genomföra).

Nå, med detta sagt har jag givit en bild av vem Lars Hedegaard är, vilken betydelse han har och vad vi kan lära av honom och hans krets.

Det finns en annan, för mig mycket viktig aspekt som Lars Hedegaard berör i memoarerna. Han har ett förflutet som revolutionär vänsteraktivist. Det har jag också. Därför förstår jag också att han så tydligt ser likheterna mellan Maos, Stalins, Hitlers och islams despoter. De representerar alla totalitära, slutna tankesystem som in i minsta detalj (livsmedel, drycker, kläder, musik, litteratur, moral) vill reglera människors vardag.

Det intressanta är att Lars Hedegaard vid en tidpunkt i sitt liv börjar ifrågasätta det han själv skriver (och tänker). Han märker att han reproducerar offentlighetens regler för ”godhet” och att han därmed bekvämt slipper utveckla sina egna tankar. Som journalist har han ändå haft många olika arenor till sitt förfogande, som journalist för tongivande danska dagstidningar, till chefredaktör-stolen på vänsterliberala Information.

Bland det sista han lämnade var Groft sagt-krönikörens roll i Berlingske Tidende. Hans år som journalist ledde honom också in i studiet i en av Danmarks värsta, politiskt motiverade, terrorverksamheter, nämligen den som Blekingegade-banden sysslade med. Hela den historien finns numera dokumenterad i olika böcker, själv skrev jag om den här.

Det anmärkningsvärda med de gossar och flickor som rånade banker för PFLP:s räkning (och den egna lyxkonsumtionen) är att de blev omsvärmade av allmänvänstern och godhets-etablissemanget i de köpenhamska intellektuella kretsarna. Hedegaard blev förstås varse det på sin redaktörsstol.

I Hedegaards memoarer finner vi också intressanta resonemang om Israel/Palestina–frågan och det han med den egyptisk-judiske historikern Bat Ye´ors ord kallar ”palæstinianismen”. Det heta engagemanget för palestinska flyktingar bortser, som vi ju vet, från det faktum att 800.000 judiska, fördrivna flyktingar från arabvärlden fick en exilplats. Vad som däremot de flesta inte vet, är att denna arabvärld har ett egenintresse av att göra palestinierna till de eviga flyktingarna. Varför inte ställa frågan varför länder som Libanon, Jordanien och Egypten aldrig givit dem status som medborgare.

Med tanke på allt som hänt i denna del av världen under 2011, finns det verkligen skäl att ägna sig åt någorlunda seriösa studier, inte bara av flyktingfrågorna utan också av det grundläggande och farligaste: risken att Israel utsätts för ännu en militär intervention från någon eller några av de kringliggande arabiska nationerna och Iran. Hedegaard har egen erfarenhet av både judiska och palestinska miljöer, han har varit gift med en judinna, levt i Israel och har haft personliga vänner i palestinska familjer. Hans långa liv i USA hade självklara förbindelser till dessa miljöer.

När han varit verksam ett tiotal år i Nordiska Ministerrådet (som han berättar om med stor humor, inte minst skildringarna av resorna till det vacklande och eländiga Sovjetimperiet), kom ett krig som tycktes ta européerna på sängen. Det kriget var i själva verket flera olika krig, mellan länder och folk som en gång utgjort den sydslaviska federationen Jugoslavien.

Också här delar jag erfarenhet med Hedegaard, eftersom vi var en handfull svenskar som engagerade oss hårt för de folk som fick utstå det värsta lidandet. De råkade vara just "muslimer" (förvisso i ovanligt hög grad sekulariserade), i såväl Bosnien som Kosovo. Kanske är det därför som ”islamofob”-anklagelsen är så obehaglig. Den drabbar människor som visat praktisk solidaritet med folk som lever i eller kommer ur islams samtida miljöer och som utsatts för militär aggression.

Hedegaard var med och stiftade ”Appel till anstændigheden” som slogs upp stort på Politikens förstasida. Denna grupp arrangerade också en internationell konferens på Christiansborg, där diplomater, militärer och välkända bosnier medverkade. Hedegaard redigerade och utgav texter från den konferensen i bokform, som utgavs av Udenrigspolitisk Selskab under titeln Bosnia and the West: A Hearing 15-16t January 1996.

Som jag läser dessa memoarer framstår det allt klarare vad för slags människa Hedergaard är. Han kunde kallas Homo Politicus (Nationalencyklopedin definierar begreppet så här: ”homo politicus, uttryck som utgår från den aristoteliska uppfattningen om människan som en samhällsvarelse eller som ett ’politiskt djur’ som endast kan förverkliga sig som medborgare i ett samhälle.”)

Jag skulle vilja förenkla det och säga, att en Homo Politicus är en människa som inte kan blunda för samhälleliga problem, de må sedan gälla klassorättvisor, hemlöshet, hungersnöd, politiskt, ideologiskt och/eller religiöst förtryck.

Lars Hedegaard är i den meningen ett föredöme för oss andra. Trots att han dragits inför rätta och blivit stämplad som rasist (för att han påpekade att män/fäder i muslimska familjer våldför sig på, och i värsta fall, dödar sina egna döttrar – det kallas hederskultur).

Här kunde jag utförligt ha berättat om Lars Hedegaards väg till grundandet av Trykkefrihedsselskabet. Men det är i min mening bokens allra intressantaste del och därför sparar jag den till kommande läsares glädje och nytta. Jag kan säga att den delen letar sig fram genom privata diskussionsmöten, nya bekantskaper och insikter och ett internationellt engagemang som ter sig ytterst ovanligt. Vi får helt enkelt följa med fram till den punkt då människor ur vitt skilda miljöer (män, kvinnor, danskar, invandrare, kristna och ateister, intellektuella, politiker och andra) betraktar tiden som mogen för att i organiserad form hävda demokratins grundpelare, i försvar mot totalitära krafter.

Vill man förstå mer av danskt samhälle, politik och utveckling ska man läsa den här boken. Den lär oss något väsentligt om de allt snävare ramarna för yttrandefrihetens tillämpning. Den lärde mig själv, att det vi ofta tror är så mycket bättre (eller sämre, beroende på om man är en ”god” eller ”ond” betraktare) i Danmark, i själva verket visar sig vara intill förväxling likt det svenska samhället. I Danmark har man ”racisme-paragrafen”, här har vi lagen om ”hets mot folkgrupp”. Det är lagar som blir våta filtar över varje försök att diskutera också de svåraste av frågor. I Sverige har vi de vidsträckta getto-områdena som blir plantskolor för brottslighet och parallellsamhällen. Det har de också, förstås, i Danmark.

I själva verket delar vi inte bara villkor som grannländer. Vi delar villkor som européer och västerlänningar. Det som är problem eller katastrof i Danmark och Sverige är det också i England, Tyskland, Spanien, Grekland, USA eller andra länder.

Om man läser Lars Hedegaard har man närmat sig en verklighetsuppfattning som radikalt skiljer sig från den politiska klassens och den fega, anpassliga media-industrins halvsanningar och lögner.