fredag 3 december 2010

Saudade, salta vindar, fado.

Det finns, säger en romangestalt skapad av den portugisiske poeten Vasco Graça Moura, i själva verket sju olika slags tillstånd av saudade. Jag hade lärt mig begreppet i mitt första möte med fadomusiken. Jag visste att det inte självklart hade en motsvarighet i svenska språket och fick därför alltid laborera med ungefärliga värden. Saudade kunde således översättas med såväl längtan som saknad, sorg som olika utslag av melankoli.

Jag skulle, ju mer jag undersökte fado-kulturen, förstå att det inte var så enkelt. Ty saudade hade motsvarigheter både i vårt eget och i andra språk. Det var Moura som fick mig att inse det. Utifrån hans essä har jag skrivit denna bok (texten här ingår i boken Musiken som föddes bortom haven, Artéa förlag 2006), som kan sägas vara en uppföljare till, och en fördjupning av min bok Kärlek och längtan, en personlig berättelse om den portugisiska fadomusiken (2004). Men denna bok är i lika hög grad en bok om just saudade-begreppet, dess påverkan på och uttryck i fadosångerna och hos artisterna själva, men också i stort, som ett kulturellt och socialt uttryck, ett slags nationell identifikation hos portugiserna.

Mitt ärende kan beskrivas med ord som fördjupning, förståelse och förhoppning. Fördjupning därför att jag, sedan jag under 2003 började arbeta med Kärlek och längtan och under arbetets gång förstod hur mycket jag hade upptäckt på vägen och hur mycket mer jag ville tränga in i mitt ämne. Förståelse därför att umgänget med fadon, liksom allt umgänge med en stark kulturell identitet kräver mer än bara njutning och lyssning, det kräver också ett försök att förstå såväl rötter som samtid. Förhoppning därför att jag den här gången inbillar mig att det är möjligt att nå fram till den läsekrets som inte betraktar världen som sitt nöjesfält, som inte hetsar från den ena flygplatsen till den andra på jakt efter ”upplevelser”, utan faktiskt vill försöka tränga in i kulturens allra hemligaste vrår. Den hamnstadskultur som fadon är står i motsättning redan till den moderne turistens klagan. Liksom New Orleans och jazzen, Buenos Aires och tangon, Piraeus och rembetikon, Liverpool och gitarrpopen som ledde fram till The Beatles, Alger/Oran och raïmusiken, Göteborg och sjömansvisan är Lissabons musikaliska arv mer en fråga om livserfarenhet och de stilla dagarna som kommer och går, än om en senkapitalistisk vision om den snabbt konsumerade kulturen. Fadon, liksom andra kulturer, tar tid att lära känna. Å andra sidan har den mycket av generositet och värme till övers för sina gäster, om de förstår att man inte kan komma rusande med kamera och kreditkort.

Vad är fado? Jag vet att frågan kan få många olikartade svar. Jag försökte ge mitt svar med Kärlek och längtan. Det var en gammal dröm som gick i uppfyllelse när jag för några år sedan satte mig för att sammanfatta vad jag erfarit och lärt sedan jag 1983 kom till Lissabon för första gången.

Men frågor får inte vara meningslösa. Den kulturella värderelativism vi lever i får inte avgöra vilka svar jag vill ge på sådana frågor. Jag har tidigare sagt att jag vet när jag hör en fado, eftersom jag känner igen en fado på musiken, sången, intonationen, ja också själva tonen och attityden. Men eftersom jag varken läser noter eller komponerar musik själv, kan jag inte ge svar som skulle tillfredställa en musiker eller kompositör. Det jag kan göra är att ställa frågor. Ställa frågor om och om igen, till de människor som är fadons utövare och kännare. Jag gör inte anspråk på att den här boken skulle ge svar. Vad den gör är att fördjupa frågorna, omformulera dem, ställa dem på nytt, gå till nya människor, ställa samma frågor till dem och sist men inte minst, lyssna, lyssna, lyssna på allt det som fadon erbjuder.

Carlos do Carmo i filmen Fado.

Fado är fatum är öde. Fado är musik är mänskligt öde är livsstil. Fado är spröd klang från ett tolvsträngat instrument är röst är klang. Fado är den tillspillogivna människans röst. Fado är huvudet bakåt, fado är drama är berättelse är liv. Fado är också den stolta människans röst. Kanske den glada, kanske den kampvillige. Fado är allt detta, ingenting av detta och så mycket mer än detta. I fadon fann jag själv klangbotten för ett liv bortom den dunkande rockmusiken, bortom nöjesfälten, stadsfestivalerna, låtlistor, idolhysteri. I fadon fann jag en människa jag länge sökt. Han var jag och ändå en alldeles ny människa. I fadon hittade jag hem utan att förstå var det var jag hade hamnat. Var stod vaggan för detta nya hem, vem hade skapat denna vagga, och inte minst: fanns den fortfarande kvar, eller var allt det jag sett och hört i Lissabon bara flyktiga reminiscenser av en sedan länge död kultur?

David Ferreira, en av de män som med rätta kan uttala sig i frågan, säger att fadon just nu genomgår en formlig renässans. Det betyder inte endast att människor lyssnar till fado, att musiken är en del av portugisiskt vardagsliv, på nytt eller mer än förr. Det betyder också, och kanske framför allt, att fadon nu levs och utövas. Artisterna kommer och går, men de nya är lika vanliga som maskrosor i en svensk försommargräsmatta. Det är unga män och kvinnor – mest kvinnor – som känner sig kallade, som tidigt i sina liv förstår att de fötts att bli fadosångare. De har, liksom den pånyttfödde kristne uttryckt det, funnit sitt kall. Men de har inte blivit frälsta, de är sällan eller aldrig fanatiska i sin inställning. De är sakligt lyckliga över att ha funnit sin miljö, sin musik, sina liv. Det sakliga kan därför också vara en grund för oss som kommer utifrån för att lyssna. Saklig kan man närma sig detta mysterium, men väl där kan ingenting hejda passionen. Den får inte förväxlas med fanatism. En kritiker skrev om mig att jag var ”fadofanatiker”. Fasansfullt påstående, eftersom det förutsätter att man kan vara hemma i en kulturkrets bara om man är fanatisk. Kan man vara yttrandefrihetsfanatiker också? Kan man vara demokratifanatiker? Utifrån ett sådant synsätt är varje självklar värdegrund suspekt, och därmed är också tillhörighet – identitet – det. Men fadoartisterna som trätt fram i de senaste tio årens renässans skulle knappast ha godtagit resonemanget. De har i de allra flesta fall vuxit upp med fadon, en förälder eller en äldre släkting har gnolat, intonerat denna sång, eller LP-skivorna i föräldrahemmet har skapat förutsättningarna för ett senare närmande.

Fado är uppväxt, fado är barndom i vuxenliv, fado är Lissabon är storstad är kulturkrets. Fado är vuxenblivande i barndomsdröm, fado är mörk gränd och vinyl som blir cd-skiva, fado är klubb, scen och stereoanläggning, fado är en raspig skiva i bilradion, fado är fest med vänner är ensammusik och grubbeltoner. Mísia brukar säga att det är obotliga romantiker som bara förknippar fadon med Lissabon. Vad svarar man på det, när man vet att både vaggan, yrkeslivet och ålderdomshemmet finns där? Vad svarar man när man vet att det för vissa artister har blivit en nödvändighet att distansera sig från den del av mytologin som bygger på hårda fakta? Jag stötte på samma fenomen hos Cristina Branco som på sin danska konsert, sommaren 2004, föste bort fadon med båda händerna för att röja väg för sina egna nordamerikanska ballader, och som ända in på nyåret till 2005 upprepade: ni får kalla mig vad ni vill, själv kallar jag mig bara Cristina. En helt annan inställning möter man hos de artister som så medvetet står kvar i vaggans mylla, inte för att växa fast utan för att suga näring ur den. Det är inte utan att tankarna går till Simone Weil som sa att det är träd, inte människor, som har rötter. Och ändå tror jag att just rotsystemet är så viktigt för näringsintaget. Varken fadon eller någon annan stor musikkultur har ju fallit från himlen, tvärtom har den i sina miljöer vuxit på samma sätt som växter brukar växa. Utan att vilja trassla in mig i metaforer vågar jag hävda att fadons rötter finns i hamnstaden Lissabon, i dess vildvuxna blandning av folkslag och kontinenter, vilka i områden som Mouraria, Bairro Alto, Alfama och andra förvandlades till just den musik vi idag känner som fado. Det är ju också där artisterna som finns med i denna bok har hämtat huvuddelen av sin inspiration, också en så medveten artist som Mísia, som utforskar andra musikkulturer – tangon och boleron på nya skivan – för att på så sätt föra in nya impulser i det lissabonska. Det är något helt annat än att bli en mainstream-artist som Branco, där nya skivan Ulisses markerar ett helt nytt vägval, bort från ödeskulturen, in i ett mondänt och globalt system av mode- och modernitetsmarkörer. Fadon skulle inte överleva många dagar i detta slags krets. Och det finns otaliga exempel på att den inte gör det. Det finns artister vars besök i fadokulturen slutat med att de återvänt till sina pop- eller schlagerkretsar. De har inte vuxit upp med fadon. De har varit schlagerartister som Dulce Pontes eller jazzsångerskor som Cristina Branco. De har varit en vända inne i fadon och sedan glömt bort den lika snabbt. En dag kommer kanske också publiken att glömma att de ens varit i närheten av fadon? Det finns många namn att nämna. Jag nöjer mig med att påminna om Branco och Dulce Pontes som gick tillbaka in i sitt skvaluttryck, med en ovanligt obehagligt inställsam skiva tillsammans med italienske filmmusikskaparen Ennio Morricone: Focus. Det enda som var fado på den var väl omslagsbilden. Och Branco hamnar i ett slags modernitet där hon uttrycker förakt för traditionen: "Vill man höra riktigt traditionell fado skall man söka sig till turistkvarteren i gamla stan i Lissabon. Där har inte mycket förändrats på hundra år. Men jag har större ambitioner, jag vill att min musik skall nå ut över världen. Nu lever vi faktiskt på 2000-talet och det måste höras i musiken" sa hon till Lollo Asplund på Östgötacorren i mars 2005.Man kunde ha nämnt andra artister som talar föraktfullt om "purister". Men jag nöjer mig med dessa två, och väljer att ta fasta på allt det vackra, allt det som innebär den verkliga renässansen.

Vi närmar oss då själva begreppet saudade. Det måste man göra, för att inte hamna i en tröstlös diskussion om vad fado är, hur den ”bör låta”, eller hur man skulle skilja på äkta och falskt. Sådana diskussioner hamnade jag i, gång på gång, i samband med Brancos uttåg. Jag tror ibland att min ståndpunkt uppfattades som att det var något fel på Joni Mitchell, som oförtjänst hamnade i stormcentrum. Hennes sång, A case of you, är det ju inget fel på. Men skulle jag som introduktör på fullt allvar kunna säga till en förväntansfull publik att detta var fado?

Självbedrägeri är en sak, men att bedra andra människor något alldeles för starkt för min smak. Eller som en kritiker skrev efter Brancos senaste svenska konsert: ” Nog för att Branco är känd för att vara förnyare av fadon, med sitt sätt att blanda det traditionella med personliga favoriter bland folkmusiken, men på vägen tappar hon bort det som fascinerar åtminstone mig: det sensuella och det sorgsna. Men tyvärr, hon kommer inte upp i samma klass som Mariza och hon saknar dennas utstrålning. Och när hon som extranummer sjöng Joni Mitchell på engelska blev jag besviken. Det hör definitivt inte hemma i en portugisisk afton.” Här har kritikern hamnat i en situation där hon inte längre får ekvationen att gå ihop. Hon närmar sig också svaret på varför det blivit så, sedan hon efterlyst ”det sensuella och det sorgsna”. Saudade alltså! Där har vi kärnan. Saudade, vad är det? För att närma sig ett svar på frågan skrev Vasco Graça Moura en essä. Det är i hans tankar jag tar min utgångspunkt:

” Saudade inbegriper bilden av en situation i det förflutna och en längtan efter att denna skall upprepas.” Man skulle kunna säga att detta måste vara centrum i hela resonemanget. Vad händer oss när vi minns något vackert eller värdefullt i det förflutna? Vilka känslor rör minnet av en förlorad kärlek upp? Den fiktiva bild vi bär med oss är måhända romantiserad – den förlorade kärleken har man ju en tendens att minnas som om den var alldeles problemfri – men ändå är det just bilden, föreställningen, vi lever med i nuet. På samma gång då och nu, på samma gång en upprepning och inte! Vi upprepar ju inte den förlorade kärleken.

Vi tror oss göra det, men den sublimering som ägt rum under åren sedan den gick förlorad har också förvanskat minnet av den. Kärleken är, sjöng en schlagerartist på 1990-talet. Ja, kärleken är, men den har också varit och den kommer att bli. Där finns ett av fadons centrala teman. Fadon förlorar sig aldrig i det som varit, den lever bokstavligt talat där, som om det vore ett nu. Saudade föds i samma ögonblick jag sluter mina ögon och ser det förflutna just så som jag vill minnas det. När jag blundar är jag i det förflutna och i det jag är uppstår saudade. Bara dagsljusets obarmhärtighet kan återföra mig till den grymma punkt i livet då jag förlorar det förflutna - bilden av det, ljudet och smaken av det, förnimmelsen av ett nu som uppfyllde mig, kanske inte med lycka och fullbordan men med en intensiv känsla av att just den kärleken, just den synen, just den stunden var den rätta på jorden. Så visst kan man tala om nostalgi eller sentimentalitet i samma andetag som man talar om saudade.

Vasco Graça Moura visar det mycket klart i sin essä. I massturismens tid har det uppstått ett fenomen som borde ha hört de verkliga resenärernas epok till. Men sökandet efter det exotiska, det exklusiva, försvann inte med dem. Före telefonen, före radion, före internet och andra snabba kommunikationstekniker, och framför allt före flygfarten, fanns det skäl att säga att ett folk långt hemifrån hade egenskaper vi inte kände igen, deras livsstil, klädedräkt, begreppsapparat, skilde sig så mycket från det vi var vana vid, att det blev en självklarhet att beskriva världen som om den bestod av fritt flytande flak av jord och människor som i allt väsentligt saknade kontakter med varandra. Men i vår egen epok, särskilt sedan de fascistiska diktaturerna fallit i det sydöstra hörnet av Europa och alla tänkbara kontakter varit möjliga i flera årtionden, blir kanske vurmen för det exotiska bara lite löjlig? Ja, kanske det. Löjets skimmer vilar alltid över det som inte är mer främmande att det kan finnas i våra egna vardagsrum. Vi tar ju med oss det vi vill ha, är vi inte uppkopplade så är vi på väg att ladda ner! Men utesluter det att det finns olika slags identiteter, att människans kulturkrets kan variera i uttryck även om vi tycks aldrig så nära varandra.

Som skåning med danska rötter på fädernet slår det mig ofta hur svårt svensken har att förstå det danska, hur han i ett slags tuppaktig självhävdelse stämplar företeelser han inte förstår utifrån sina egna ramar och referenser. När den danska bondekulturen lever kvar också i storstäderna, i form av högst levande psalmister som Grundtvig, ses det av svensken som inskränkt, när inte slängiga och slarvigt använda modeord för dagen – rasist eller något annat i den stilen - används, som om det vore de enda riktiga och tillämpliga fraserna för något man ogillar. Nå, låt oss då anta att främlingsskapet växer med avståndet i geografin och ändå fråga oss: kan det möjligen vara så att det finns inslag i den portugisiska kulturen som vi inte alldeles självklart kan förstå utan att anstränga oss? Kan det rentav vara så, att saudadekulturen i fado-musiken, trots sin etymologiska släktskap med begrepp vi själv känner, är bärare av andra värden och andra referenser än dem vi är vana vid? Jag skulle vilja utgå ifrån det. Själv landkrabba, bortom allt vad arméer på väg till främmande kontinenter och imperiala anspråk heter, försöker jag ibland fantisera över vilket slags känslor som uppstått under de långa och farliga seglatserna. Vad har till exempel en 18-årig lissabongrabb tänkt när han var på väg till Afrika för att tjäna fosterlandet och diktaturen? Jag tror att hans känslor haft fler gemensamma faktorer med dem som föddes på handelsflottans däck, än med känslor hos oss landkrabbor, oavsett var i världen vi lever. Långt ute till havs föds en hemlängtan som är så djupt förankrad i just saudade. De svenska fattigbönder som lämnade landet för en oviss seglats mot det stora landet i väster kunde ha förstått den känslan. Frågan är om vi, hur uppkopplade vi än är, kan göra det idag? Har vi då något att lära? Vi kan börja med att fundera på vad som skiljer oss efterkrigsbarn från de småländska fattigbönder som gav sig ut på en farlig och högst oviss resa till Amerika. Har inte de mer gemensamt med dagens utövare av fado, eftersom de rimligen måste ha fått erfara ungefär samma slags känslor - övergivenheten i stormen, äcklet inför varet i tandköttet, smaken av salt fisk, vanmakten inför de döende och den outsägliga hemlängtan som ankomsten till den nya, okända kontinenten måste ha inneburit?

Ur min bok Musiken som föddes bortom haven. En berättelse om den portugisiska fadomusiken och saudadebegreppet.

1 kommentar:

BoNiTa sa...

Lyssnar just på Maria Teresa de Noronha och hade glädje av information om henne på din blogg!