Tidens gång och nedgång

Första fado-konserten i Kristianstad, med Joana Amendoeira från Lissabon 2006

  

När jag tittar på Astrids bild tänker jag:

# Hur är det möjligt att det gått tjugo år? Konserten förenades med utgivningen av min bok Musiken som föddes bortom haven, min stora bok om fado. Den sålde bra där!

# Jag tog initiativet men fick hjälp av många. 

# Det var första gången en fado-sångerska uppträdde i Kristianstad. Var det också den sista? Jag vet inte.

# Det blev helt fullsatt, många fick vända i entrén. 

# Alla bilder vi har, vad kan de bistå oss med? Först och främst att minnas. 

Pensionsdag

Svan i Hällevik. Numera bara som ett minne på bild.

  

Idag kom pensionen. Idag är det dags för röntgen av trasig knäprotes. Den höll inte så länge som den skulle.

Nya boken är lämnad för sättning. Ska vara tryckt och levererad till sista veckan i juni.

Mikael är tillbaka välbehållen från krigets Ukraina.

Idag försvinner pensionen. Två tusenlappar återstår när jag betalat räkningar och fört över de sedvanliga femtusen till hushållskontot.

Sa jag att det än måndag? 

Judiska filmfestivalen - med många förhinder

 

Jag läser denna viktiga artikel i Sydsvenskan, skriven av Hynek Pallas:

 

"Min kvartersbiograf i Prag är av den sort där det alltid pågår en minifestival med filmer från något av jordens hörn. Till de återkommande fröjderna har varit att i nio års tid besöka de israeliska filmdagarna. Särskilt dokumentärfilmerna: En åsiktsmässigt yvig skara är en termometer på takhöjden i ett samhälle.

 

Men något tionde år blir det inte. I höstas bröt biografen kontraktet med festivalen.

 

För den som har haft örat mot filmvärlden sedan den 7 oktober 2023 kommer det inte som en överraskning. Festivaler och filmer, oavsett om de är ”judiska” eller ”israeliska”, omgärdas av ett vitt brus. Det handlar nämligen sällan om öppen bojkott. Michael Etherton, som leder UK Jewish Film, beskriver situationen som ett ”tyst blockerande”. När den engelska organisationens turnerande festival, som redan 2014 portades från en biograf i London, söker lokaler för sina filmdagar möts de av ursäkter om att programmet redan är satt. Eller så måste man försäkra biografen om att filmerna inte är ”kontroversiella”. Ethertons slutsats är att judar, under tystnad och med undvikande taktik, raderas från kulturlivet.

 

Mer kreativ var Torontos filmfestival när man ifjol ställde in visningen av ”The road between us”, en dokumentär om 7 oktober. Filmen består delvis av material från terroristernas kroppskameror, och festivalen menade att regissören inte hade säkrat tillstånd att använda materialet. Efter öronbedövande kritik visades filmen ändå, en premiär kantad av pro-palestinska protester.

 

”Ja!” skildrar en israelisk jazzmusiker (Ariel Bronz), som efter den 7 oktober får uppdraget att komponera en triumfatorisk nationalsång mitt under Gaza-kriget. Regissören Nadav Lapids regimkritiska film får svensk biopremiär, men som det nu ser ut inte i Malmö.

 

Biografen Zita i Stockholm var till synes mer öppen med sina intentioner när man i vintras inledde ett samarbete med bojkottrörelsen BDS. För publiken, och kanske även för biografens ledning, var det mer luddigt vad detta betyder. Att bojkotta film som stöds av israeliska institutioner innebär att filmer som den Oscarsvinnande dokumentären ”No other land” om situationen på Västbanken inte kan visas. Eller den Israelkritiska spelfilmen ”Ja!” som får svensk biopremiär 22 april (ingen biograf i Malmö eller Lund har än så länge aviserat att de ska visa den). Att man lanserade bojkotten till Förintelsens minnesdag och visade Claude Lanzmanns ”Shoah” gjorde inte situationen mindre olustig.

 

Ovanstående utspelar sig mot en fond av ökad antisemitism från höger och vänster och islamister. Terrordåd mot judiska mål går som ett pärlband över synagogor, skolor, chanukka-firande och ambulanser.

I en sådan atmosfär är det inte konstigt att reaktionerna blev starka när det ifjol framkom att ingen adekvat biograf i Malmö ville upplåta lokaler till en judisk filmfestival. Men liksom i fallen ovan kom motreaktionerna snabbt. Debatten påstods vara en ”pr-kupp” skapad av festivalen. Det rörde sig ju inte om säkerhetsläge, eftersom bara några biografer uppgett det som orsak! Och personalen går ju faktiskt på knäna! Och en biograf – lilla Hypnos på Norra Grängesbergsgatan – vill ju visst samarbeta!

 

Hur själva sakfrågan – inte olik den som Michael Etherton pekar på i England – kom att skymmas sammanfattades när Granskningsnämnden i vintras fällde SVT för ett inslag om festivalen: ”En annan biograf [har] erbjudit plats. Ett uttalande av reportern om att ingen biografägare i Malmö ”vill släppa in dem och visa judisk film” var därför missvisande. […] Nämnden bedömer att inslaget gav en bild av att säkerhetsläget gör att judisk kultur inte kan verka i det offentliga i Malmö. SVT har inte visat att det fanns grund för detta”.

 

Man försöker föreställa sig hur det antirasistiska Sverige skulle ha reagerat om en filmfestival för någon annan minoritet hade mött undvikande argument i varje foajé. Utom från en miniatyrbiograf med 56 platser – och detta skulle ha lyfts som argument för att minoritetens kultur visst kan verka i det offentliga.

 

Problemet med ”debatter” av det här slaget, där ena sidan undviker kärnfrågan, är att de som argumenterar för att judisk kultur och en bredd av judiska röster tystas framställs som paranoida och konspiratoriska (”en pr-kupp!”). Det påverkar inte bara judisk film, utan debatt om annan kultur. För vem vill utsätta sig för att mötas av ryggar och kalla händer och sedan framställas som en foliehatt? Eller förhöras om sina åsikter om Israel, och vid ”fel” eller uteblivet svar smetas som folkmordsivrare?

 

Det är därför viktigare än någonsin att Judiska Internationella Filmfestivalen i Malmö (JIFF) blir av. Och det tack vare Palladium, inte stadens annars mångfaldsvurmande kretsar.

 

Fast jag hoppas att även fanatikerna tar sig till festivalen. För den båge som JIFF utgör från inledning till avslutningsfilm är en blandning av nationellt, hyperlokalt och globalt, och de olika sätt som judisk kultur och judiska öden gör avtryck i detta. Från svensk historia i Magnus Gerttens ”Hoppets hamn” (2011) om Förintelseöverlevande i Malmö, till den svarta Hollywoodkomedin ”Bad Shabbos” (2024). En aktuell dokumentär om en pacifist vars dotter kidnappas 7 oktober (”Holding Liat”, 2025) till ett porträtt av Elie Wiesel (”Soul on fire”, 2024). Spelfilmer om deserterande israeliska soldater (”The vanishing soldier”, 2023) och om ortodoxt liv i dagens Ungern (”All about the Levkoviches”, 2024).

 

Men i en tid av växande antisemitism och invandringsfientlighet hörs ändå den mest politiska raden i Suzanne Kaplans fina, festivalinledande dokumentär ”Skräddarna från Novorzev” (2025): ”Marcus glömde aldrig hur det kändes att komma till ett främmande land och bli trodd”, berättar Suzanne i filmen om hur hennes farfar Oscar Kaplan och dennes bror Marcus flydde pogromerna i Ryssland. De kom till Sverige 1906 utan pengar eller kontakter, men byggde upp en av landets ledande konfektionsfabriker och skapade ett framgångsrikt modemärke.

 

När jag bläddrar i programmet slås jag av samma sak som alltid när judisk och israelisk kultur ska bojkottas och raderas. Det spelar ingen roll om grunden är rädsla, okunskap eller ett påstått gott syfte: Resultatet krymper världen och stänger ner samtalen – när motsatsen behövs som bäst. Låt den judiska filmfestivalen i Malmö bli en sådan." 

 

Hynek Pallas, Sydsvenskan 

 

Repris: bloggpost från 2010 med tillägg

 

Jag bläddrar och letar, gnider mina ögon fria. Det som hänt nu har inte varit oväntat, varken i det sociala eller i det privat. 37 års vänskap - djup, trodde jag - är över och förbi. Resorna, böckerna, de frekventa samtalen - allt är över.

Allt leder från en punkt till en annan. Jag stänger av. Vilar och väntar. När natten kommer tackar jag ödmjukt och lägger mig sovande att vänta på det nya.

*

Det går sakta. Det är som Bach mot tangenterna, lätt, levande och med den spröda klangen. Det är så våra år läggs bakom oss. Det är så våra liv ser ut: droppar, minuter, dagar. Också de dagar vi minns särskilt väl, är som droppens klang i oss. Minnet är en melodi vi hört förut, som Bach och pianot.

*

Det rullar en hemlandston under ögonlocken. Den som saknar fosterland får lita till tonerna i mörkret.

*

Varje ideologi träder in på scenen som en frisk nyhet men lämnar den som ett härsket åsiktspaket.

Foto: Hideo Matsumoto.

Bruno Schulz: Brev, essäer, noveller (översatt till svenska av Emi-Simone Zawall)

 

I ett brev till Andrzej Plesniewicz den 4 mars 1936 skriver Bruno Schulz:

"Ni överskattar fördelarna med min situation i Drohobycz. Det som fattas mig även här är tystnad, min egen musikaliska tystnad, pendeln som saktat in och anpassat sig efter sin egen gravitation, den raka linje som ännu inte rubbats av någon utomstående kraft. Denna tystnad - substantiell, positiv och fulländad - är skapande i sig själv. Vissa tankar inom mig som jag tror vill komma till uttryck uppstår först när de passerat en visst gräns av tystnad, på en punkt där fullständig jämvikt råder."

Det fascinerande i dessa rader är för mig hur Schulz förbinder begreppet tystnad med begreppet musik. Det finns alltså en "musikalisk tystnad" som han eftersträvar. Jag förstår hans längtan efter det tillstånd som yttre - utomstående - krafter inte har förstört eller ens kunnat påverka. Detta tillstånd är i det närmaste omöjligt att uppnå idag. Vi lever alla i ett socialt sammanhang där ljudmattorna är närvarande. 

Bruno Schulz: Självporträtt

Det finns inga ljudfria platser. Också de tystaste av de lantliga miljöer vi flyr till har ett sus som kommer från närmaste motorväg eller samhälle. Inne i de befolkade områdena terroriserar människor varandra med det som vi kallar "musik" men som väl närmast är att likna vid mekaniska, maskinliknande upprepningar av starkt markerad rytm. Basgångarna finns i varje betongvägg. Tystnaden är alltid frånvarande.


Andrzej Plesniewicz (1909-1945) var litteraturkritiker, essäist och historiker. Han deltog i Warszawaupproret 1944 och fördes bort av SS. Han försökte återvända till Warszawa men dog under ett luftangrepp.

Brevet citeras från Bruno Schulz: Brev, essäer, noveller som har översatts till svenska av Emi-Simone Zawall.

Ny bok på väg

Min nya bok är klar för tryckning. Omslagsbilden är inte helt bestämd. Men omslagets text är det. Var och en kan googla och förstå titeln:

 

 

Thomas Nydahl

Institio Cordis

 

Thomas Nydahl, född 1952 i Malmö. Uppvuxen på Sevedsplan och Lorensborg. Bosatt i Kristianstad sedan 1980-talet.

Debuterade 1975 med Smuts, tätt följd av Vardagar. Ett femtiotal egna böcker, samt medverkan i många antologier och andra verk har det blivit. Under många år skrev han om den portugisiska fado-musiken och kulturen den födde, med fyra böcker i ämnet. Albanien som land och kultur stod i centrum för flera av hans böcker. Under Balkankrigen stod Bosnien i centrum för hans författarskap.

Det gemensamma i hans författarskap är en känsla av mörker och mänskliga nederlag, parallellt med nyfikenhet och upptäckter av andra länder, folk och kulturer.

Hans böcker har under åren utgivits av förlag som Tusculum, Oktoberförlaget, Interculture, Artea, Kalejdoskop, h:ström, Janus, Rallarros, Accent m.fl.

ISBN: 978-91-981449-9-4
Occident 2026

 

Bomberna faller också över Kyjiv

Skärmdump från The Guardian

Det är som vanligt igen. Vapenvilan är över och Putin kan återuppta sin bombningar av Ukraina

Det är civilbefolkningen som drabbas värst. I natt var det Kyjiv och Odessa som bombades hårt.

Min son Mikael skriver till mig:

Här ett kort godmorgon från ett soligt Kyjiv, på väg att vakna. Det har varit en lång natt med ganska omfattande angrepp, både med missiler och drönare, och staden har blivit träffad på flera platser. Vi har legat i vårt skyddsrum hela tiden och varit i trygghet, men eftersom jag ser att de skriver om nattens anfall i svenska tidningar ville jag bara säga att allt är bra med oss. Vi hoppas kunna genomföra dagens program som planerat och sen ta oss till stationen ikväll och påbörja resan hem - med mycket blandade känslor, men definitivt också med lättnad. Jag ska försöka sova igen lite nu, innan det första mötet. DN skriver: I centrala Kiev hördes en rad kraftfulla explosioner strax efter halv tre på torsdagsmorgonen, bara några minuter efter det att flyglarmet gått. Under de följande timmarna kom flera smällar och ljudet av det ukrainska luftvärnet.

Missiler och drönare träffade bland annat i det populära området Podil, där en tolvårig pojke och en 35-årig kvinna dog. Bostadshus träffades av spillror och splitter, och bränder bröt ut.

I Kiev skadades 45 personer, varav flera läkare, enligt borgmästaren Vitalij Klytjko. Flertalet vårdades på sjukhus.

Ett nytt flyglarm ljöd vid halv sju på morgonen, medan uppröjningsarbetet pågick.

Mer att läsa här: https://www.dn.se/varlden/kraftiga-attacker-mot-ukraina-under-morgonen/ 

 

 

För litteraturen i Kyiv

 

Här befinner sig Mikael hos vänner i Kyiv. Litteratur skapar de förstås. Och Mikael ska översätta och ge ut.

Nu handlar det om annat: "Böckerna ska köras ut till de frontnära byarna i Dniprregionen". Praktisk utgivningshjälp vid sidan av översättningsarbetet således. Hos PEN Ukraina möts de.

Putin, kriget och ekorren

 

Foto: Astrid Nydahl

 

I djurens rike, vid Östersjöns kust, har vi sedan länge olika vänner. En av dem är en ekorre. Han var riktigt modig när han kom springande och snodde en brödkant från fåglarna. Han ilade förbi oss och upp i sitt träd igen.

Krigets fortsätter med oförminskad kraft och grymhet. Vittnesmålen från alla de våldtagna blir svårare och svårare att läsa. I London skriver han skrönor, Gunnar P, och publicerade nyligen en hårresande dum sådan i DN. Det är lärorikt att se hur spånen från det hållet ser ut. Och man lär sig möjligen att mot Putins fascism får man inga allierade från vänstern. 

Vi får aldrig ens tänka tanken att detta är något övergående. Det är det inte. Putin är inte "förolämpad", vilket GP i London vill få oss att tro, han är tvärtom förvissad om att han kan återskapa det gamla sovjetiska riket i Rysslands namn. 

GP påstår rentav att vi har har att göra med ett psykologiskt fenomen, "typ Putin, i småväxta män med stora planer". Om GP hade inflytande skulle vi drömma om en lång, rysk ledare (ja, det är ett pinsamt resonemang).

Än så länge finns det inga tecken på att västerlandet - konsekvent och rejält - ska ingripa till Ukrainas försvar. Vi får väl se längre fram i tiden.

(Repris från 26 april 2022, på den tiden då vi hade bil) 

Här uppe sitter han helst. Foto: Astrid Nydahl

Simone Weil: Fabriksdagbok (Relä)

 

 För fyra år sedan kom tidskriften Tydningen med ett temanummer om Fabriken. Jag skrev om det då här. 

Martin Högström har nu översatt hela Weils bok (förlaget Relä). Det är en stor glädje att ha den, även om jag önskar att den hade funnits översatt då jag skrev min bok om henne (se nederst). 

I en tågvagn på väg till Wales

 

Det var den där gången vi satt på tåget från Birmingham i West Midlands, på väg till Aberystwyth i Wales. Två universitetsstäder av mycket olika karaktär. 

På vägen dit var det som om vi svävade genom det engelska landskapet. Städer och byar var mest tak och fasader. Vi visste ingenting om dem. 

Men Dylan Thomas kom från Swansea i Wales. Hans dotter Aeronwy blev också författare, men avled redan 2009 i cancer. Utöver eget författarskap översatte hon också italiensk litteratur.

Om detta visste vi inte något, det där dagen på tåget. 

Mikaelskatedralen

 

Min son Mikael befinner sig i Ukraina. Passande nog fick han en bild av Mikaelskatedralen.

Grannlandet Ungern har med en förkrossande valseger förpassat Orban till historien. Men hela den ungerska maktapparaten finns ju kvar, och hur den ska demonteras står skrivet i stjärnorna.

En ny vecka har börjat. Men smärtorna och åkommorna finns kvar intakta. 

"Monday morning coming down" 

"Det fanns en tid då det tycktes mig meningsfullt att skriva" - med ungerskt ps

 

E.M. Cioran skrev ett helt liv. Hans efterlämnade skrifter är en av de stora gåvorna till oss som ännu lever och kan läsa. Ändå ska man begrunda att just Cioran skrivit: "Det fanns en tid då det tycktes mig meningsfullt att skriva. Av alla mina vidskepelser tycks mig denna vara den mest komprometterande och den mest obegripliga." (Om olägenheten i att vara född, översatt av Lasse Söderberg).

Han skrev också: "Att skriva böcker saknar inte kopplingar till arvsynden. Ty vad är en bok om inte en förlust av oskulden, en aggressionshandling, en repetition av vårt syndafall".

Han upprepade det ofta. I en intervju med Fernando Savatar (Entretiens) förklarar han varför han ändå skriver: "För att skriva, hur lite det än är, har hjälpt mig att ta mig från ett år till ett annat, ty de uttryckta besattheterna förblir försvagade och delvis övervunna. Jag är säker på att om jag inte svärtat ner papper så hade jag tagit livet av mig för länge sedan. Att skriva är en utomordentlig lättnad."

 

***

 

PS: En dag som denna borde man skriva om Ungerns nya väg, men det gör alla andra, vilket är skäl nog för mig att avstå. En längre text med ungersk anknytning skrev jag här.

"Merry Old England är ett okänt begrepp, för själva det gamla England är bortglömt”

Okänd konstnär

 

Engels menar att industrialismens och proletariatets framväxt kan beskrivas i steg; först skapades en industriarbetarklass genom utvecklingen och förändringen av industrin, sedan skedde en stor förändring i och med kol- och metallgruvindustrin, med skapandet ”av ett nytt proletariat”. I tredje hand, säger Engels, ”påverkade industrin jordbruket och i fjärde förhållandena på Irland.” Utifrån detta menar han att man kan skönja olika nivåer av ”medvetenhetsgrad” hos den nya arbetarklassen. Han betraktar industriarbetarna som ”de mest upplysta beträffande sina egna intressen”, medan gruvarbetarna var det i mindre grad och lantarbetarna ”knappast alls.”

Att Engels resonerar om detta beror på att han också vill skildra och förstå hur den första kärnan i ”arbetarrörelsen” vuxit fram, ”i proportion till i vilken grad maskinernas framväxt har påverkat deras yrken.” Ty detta är själva grunden till en förståelse av vad som skett, säger Engels och förtydligar:

”Arbetsdelningen, användningen av vatten- och speciellt ångkraft, samt mekaniseringen, dessa är de tre hävstänger, med vilka industrin sedan mitten av förra århundradet, 1700-talet, verkat för att vrida världen ur led. Småindustrin skapade medelklassen, den stora skapade arbetarklassen och uppsatte de få utvalda ur medelklassen på tronen, men bara för att desto säkrare störta dem när tiden var inne. Samtidigt är det ett faktum, som inte kan förnekas men lätt förklaras, att den talrika lägre medelklassen från ’den gamla goda tiden’ krossats av industrin och upplösts till å ena sidan kapitalister och fattiga arbetare å den andra.”

En annan aspekt han vill undersöka, är den koncentration av människor, kapital och makt som industrialismen innebär, 

”helt naturligt, eftersom i industrin betraktas människan, arbetaren, endast som ett stycke kapital, för vars användande fabrikören betalar ränta under namn av arbetslön. Ett stort industriföretag behöver många arbetare, som tillsammans sysselsätts i en enda byggnad; de måste leva nära varandra och utgör, redan då det gäller en måttligt stor anläggning, en by för sig själv. De har behov, och för att tillfredsställa dessa behövs andra människor, varför hantverkare, skräddare, skomakare, bagare, snickare, murare drar dit."

Okänd fotograf

"Byborna, särskilt den yngre generationen, vänjer sig vid fabriksarbetet, blir förtrogna med det, och när den första fabriken inte kan anställa alla, faller lönerna, och följden blir att nya fabrikanter flyttar in. Så växer byn till en liten stad, och den lilla staden till en stor. Ju större staden, desto större dess fördelar."

Utifrån detta schematiska resonemang övergår Engels till att beskriva hur den växande populationen och industrialismen också genererar vägar, järnvägar och kanaler. Till sist, suckar han, har det gått så långt ”att Merry Old England är ett okänt begrepp, för själva det gamla England är bortglömt”.

När Engels beskriver London, så noterar han att det råder ett intensivt folkliv, ”gatuvimlet innefattar i sig något motbjudande, mot vilket den mänskliga naturen går uppror.” 

Han refererar till Max Stirners bok Den ensamme och hans egendom (hette egentligen Caspar Schmidt, var född i Bayreuth, Bayern 1806, dog i Berlin 1856), och säger att det i detta vimmel förs ett socialt krig, ”allas krig mot alla” och att det förs helt öppet. Skälet skulle vara att människorna nu betraktar 

”varandra enbart som användbara föremål; var och en utnyttjar den andre och i slutändan blir det de starkare som trampar de svagare under klacken. Det mäktiga fåtalet, kapitalisterna, roffar åt sig allt för egen del, medan för de många svaga, de fattiga, knappast ens återstår mer än existensminimum.”

Och gäller det för London, så gäller det för ”Manchester, Birmingham, Leeds, för samtliga stora städer”, ”å ena sidan barbarisk likgiltighet och omedgörlig själviskhet, å andra sidan bottenlös misär; överallt det sociala kriget, vars och ens hem under belägringstillstånd.”

Dagarna

 Jag har inget medicinskt eller narkotiskt preparat som skulle kunna hjälpa mig uthärda de vakna timmarna. Vid sänggåendet vet vi aldrig vad som väntar nästa dag. Ovetandet får oss att fortsätta,  trots att erfarenheterna borde räcka för att hejda oss. 

Jag försöker med litteratur. Jag försöker med film. Jag försöker med musik. 

När jag släcker sänglampan vet jag varför det är så välbekant. 

När jag om morgonen lutar mig framåt för att se vad klockan är känner jag genast igen siffrorna. 

Livet, denna meningslösa upprepning. 

Som Bataille skriver: Den gamla regelbundna och hederliga framtiden ger vika för ångesten. 

Imre Kertész: Från Budapest till Berlin – en dagbok (Weyler förlag, översättning av Ervin Rosenberg)

 

Få författare har betytt så mycket för mig som 2002 års Nobelpristagare, ungersk-judiske Imre Kertész. Och det var inte Mannen utan öde som förde mig till hans författarskap, den läste jag senare. Det var Galärdagbok som fällde avgörandet.

Jag har under årens lopp skrivit mycket om honom. I min bok Alla de andra som också skrev (2009) finns det en essä om honom med rubriken Auschwitz och Sibirien har dragit förbi (om de har dragit förbi). Ur den saxar jag:

 

”Kertész bär på en dubbel erfarenhet av det totalitära: som ung jude möter han nazismen, som överlevande och hemkommen från förintelselägret möter han kommunismen, och inbäddad också i den antisemitismen, klassisk men ofta draperad i anti-sionistisk retorik. Hans överlevnadsstrategi tycks i mycket hög grad baseras på skriften; i de texter han skriver inte bara formulerar han en erfarenhet, han skriver sig bokstavligt talat fram till ett liv, gömd undan den totalitära statens krav på samhällsplikter och lojalitet, gömd i fysiskt avseende i sin lilla lägenhet, men i ännu högre grad gömd i den text som ska växa fram, inte bara som vittnesmål utan också som redovisning av ett slags mänskligt negativ attityd till det kollektiv som böjer sig för maktens krav och förväntningar. Det ter sig självklart, när han i Galärdagbok säger att han främst försöker undvika livet, leva i ett slags flykt. Bara så kan ett utanförskap byggas. I det ligger också en paradoxal optimism, samtidigt som det för omgivningen kan te sig tvärtom. Kertész vet att flykten och gömslet är enda alternativet för en människa som vägrar låta sig kuvas av omgivningen och som utgångspunkt för hela sitt värv känner ett slags tillfredställelse över att vara ”en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.”

 

Från Budapest till Berlin – en dagbok (Weyler förlag, översättning av Ervin Rosenberg), innehåller dagboksanteckningar gjorda från den 18 mars 2001 till den 18 oktober 2003. Om man skulle försöka fånga vad som är den underliggande och gnagande problematiken i den här volymen, så är det vantrivseln i den alltmer judehatande ungerska offentligheten och den nödvändiga flytten till Berlin. Därmed beskriver Kertész också en något absurd tidslinje: från att ha varit fånge i de tyska koncentrationslägren som barn återvänder han till landet för att kunna arbeta i frihet och frid.

Det finns en sådan konsekvens i detta författarskap. Det är kompromisslöst i den meningen att det i varje genre berättar vad en jude i 1900-talets Europa fick utstå, och hur denna judiskhet också nu, en bit in på 2000-talet, åter konfronteras med hatet. Det finns olika grader i helvetet och frågan är om inte Ungern idag är en nation som anstränger sig, målmedvetet och oupphörligen, för att inta tätplatsen, genom att väcka till liv spökena från det förflutna, de marscherande männen som i sin längtan efter ungersk renhet ibland glömmer bort att de själva kan bära den fruktade genen.

Det är ju denna cirkus Kertész saknar förmåga att leva i. Vem hade orkat? Inte ens när han 2002 fick sitt Nobelpris kunde han gömma sig för attackerna. Han är ju i renhetsivrarnas smak inte ”en äkta ungrare”. I en intervju gjord av Florence Noiville i Le Monde, som publicerades översatt av Jan Stolpe i Expressen kommenterar han saken så här:

 

”Tänk på det våld som utlöstes när jag fick Nobelpriset. Man kritiserade mig för att vara den enda ungerska Nobelpristagaren samtidigt som jag inte hyllade ’ungerskheten’. Efter En annan angrep man mig för den mörka bild jag gav av landet. Man undrade rentav om jag verkligen var en riktig ungersk författare… I övrigt är hatkulturen sådan att det är mycket svårt att berätta för dessa vänner att jag också talar med folk som står till vänster.”

Detta är ett tema som tungt präglar den nya boken, översatt av Ervin Rosenberg (en man som verkligen kan sin Kertész och alla de språkliga nyanser som gör att man genast känner igen hans stil och ton). Den 1 augusti 2001 skriver han:

 

”Du lever i ett fientligt land, i en fientlig miljö, du har alltid måst dölja vem du är, och likväl har du blivit det du är. Denna process har varat i sjuttiotvå år. Man hatar dig därför att du är jude, man hatar dig därför att du är lycklig, man hatar dig därför att du är uppskattad på annat håll – man hatar dig därför att du är.”

Det är runt denna tid som Kertész tar itu med de praktiska förberedelserna att lämna Ungern. Hans fru har instämt. Han tror förstås inte att Västeuropa – det är ju dit han ska flytta – är något paradis. Rakt tvärtom, han säger att denna del av Europa ”inte har använt den framgångsrika perioden mellan 1949 och 1989 för att skapa lycka.” Ändå är det hit han vill. Närmare bestämt till Berlin. Han trivs där. Han flanerar i kvarteret, han går på krogen, han tilltalas av hororna som naturligtvis vill göra honom till kund, han lyssnar till positivhalarens ”knarrande melodier” och frågar sig: ”Accepterar jag mitt förfall?”.

Han har kört fast i skrivandet. Han plågas av sin längtan till skrivandet. På besök i Budapest i mars 2002 ser han något som gör honom skräckslagen, i tunnelbanan har man tapetserat med plakat som i pilkorsarnas färger skriker ut: ”Varken höger eller vänster, kristet och ungerskt” – han återkallar sin barndom när ”vi samlade på pilkorsarpartiets valfrimärken och valplakat: judar i cylinderhatt och jackett springer som löss åt alla håll under en ångvält, och så vidare.”

I oktober skriver han att han på nytt ”hotas” av att få Nobelpriset. Och det får han. Den 12 oktober 2002 skriver han i dagboken att han måste tolka detta beslut ”på något sätt”. Motiveringen är oväsentlig. Och så skriver han: ”Akademien har röstat för de bräckliga värdena”, och ”till min oerhörda förvåning kan jag inte säga mer.”

Så bryter hetsen ut. Hetsen och hatet. Den 3 december konstaterar han i dagboken att det inte bara handlar om ”nazisternas hets mot judarna”, utan värre än så, om

 

”judarnas hets mot judarna; den vidriga ohyran som kryper fram ut det förflutna och fyller luften med likstank. Maskineriet; detta maskineri som blivit skapat för att nöta ner mig; genom press och andra offentliga framträdanden tär det på mina krafter till det yttersta. Alla vrider ett varv i maskineriet som undan för undan kväver, krossar och förgör mig.” 

Två veckor senare är han tillbaka, hemma i Berlin och han väntar på att få vara tillbaka i vardagen.

I oktober 2003 konstaterar han att han glider ifrån sitt eget liv, att

”det fjärmar sig från mig med en komets hastighet, förundrad följer jag det med blicken och ser hur det krymper och nästan försvinner vid horisonten, sedan vänder jag om och går hem med betryckta steg…”

*** 

Det är val i Ungern imorgon söndag. För första gången på 16 år utmanas Viktor Orbáns styre i landet på allvar.Utmanaren heter Peter Magyar.

 

En mycket lång vinter. Ismail Kadare i Albaniens centrum med magiska berättelser

Ismail Kadare 1980. Foto: Per Helge

 

Den albanske författaren Ismail Kadare hade länge en särställning, både i hemlandet, i Frankrike och faktiskt också i Sverige. Det senare berodde inte minst på att en rad av hans böcker översattes från franska till svenska. Jag ville minnas att Krönika i sten var den första, men vid närmare eftertanke inser jag att det var den mindre intressanta Bröllopet. Därefter kom Den döda arméns general och först som tredje bok Krönika i sten. 

1977 författade Kadare den roman som skulle göra honom till en het potatis i Enver Hoxhas kommunistiska diktatur, både hos Hoxha själv, i det styrande partiet AAP och bland albanerna i och utanför landet. Den hårda vintern hette och heter romanen. Den finns i tre versioner, som dock inte skiljer sig mycket åt. Det handlar mest om vad som lät sig sägas och tryckas under diktaturåren och vad som nu är självklarheter.

När boken kom ut på svenska 1980 i Marianne Eyres översättning, var han för mig en förbindelse med landet jag gång på gång hade besökt under 1970-talet. Den lilla skrift jag utgav om hans författarskap, med förord av Ullmar Qvick, var mycket präglad av både tiden och politiken. Titeln i sig visar hur det kunde se ut, när man förväxlade diktatursocialism med frihet. När jag läser den idag ser jag hur naiv jag var. Man kan därtill säga att Den hårda vintern också är en naiv bok. Vissa skulle säga banal. Men då måste jag protestera och påpeka att den är viktig som tidsdokument och politiskt läxa om de avgörande åren på 1960-talet då Albanien bröt sig ur det s.k. "socialistiska lägret" och istället anslöt sig till det kinesiska kommunistpartiets doktriner, och därmed fick en mäktig allierad i Kina. Det skulle också leda till en brytning, och den kom 1978 (då jag själv befann mig i landet som representant för Svensk-Albanska föreningen, men det är en helt annan historia).

Dessutom levde Kadare under den stränga socialrealismens regler och påbud. De gjorde det inte lätt för en diktare att överleva, vare sig konstnärligt eller rent fysiskt. Att han klarade det sägs till viss del bero på att Hoxha själv hade ett slags tycke för honom (vilket inte hindrade diktaturens drängar att lägga sin stränga politik också på Kadare då och då, vilket han skriver om i sina senare böcker). 

Vill man läsa dagens Kadare finns det en hel rad verk översatta till engelska. Vill man se hur han skrev under diktaturåren, förstå varför därtill, kan man med fördel börja med Krönika i sten, följd av just Den hårda vintern (nyutgåva hos Modernista med reviderad översättning av Marianne Eyre av denna tredje och slutgiltiga version av romanen).

(Detta är en repris, därför att jag vill uppmärksamma Kadare så ofta som möjligt). 

Vardag som vanligt

 

Det var vårterminen 1998 vi satte oss att vila i Woodbrooke´s Garden, Birmingham. Astrid studerade en termin i staden, jag fick ett stipendium från Författarfonden och kunde försörjd följa med.

Jag minns den tiden som en av de bästa i mitt liv. Kom att tycka mycket om Black Country (West Midlands) och döpte boken jag skrev en hel del på i vårt vardagsrum, till just det. Vi hyrde en tvårummare inne på colleget. Dyr som finaste snus, den hade vi inte haft råd till under normala omständigheter. Woodbroke var kväkarnas center en bit bort från vårt, Selly Oak Colleges. Deras stora egendom var ett paradis:

Judarna i London. Simon Schama berättar om förlorade rättigheter

 

LONDON — As a “little Jewish boy” growing up in postwar Britain, Simon Schama says he never felt physically unsafe walking the streets wearing a kippa. Nor, he says, were guards routinely posted at the door of the local synagogue.

But, notes the acclaimed historian, that’s not the experience of Jewish children in Britain today. Instead, he says, it is the most difficult time for young Jews to be growing up since the end of World War II.

 

“It’s really painful that little kids, for example, Hasmonean or Jewish Free School kids, have to hide their uniforms,” Schama tells The Times of Israel. “The sense of a fearful loss not just of self-esteem, but basic civil rights. Nobody goes around tearing hijabs off Muslim women, and I’m very glad they don’t. But this is a dreadful time just [in terms of] feeling you have equal rights to the rest of the multicultural population.”

 

Parts of central London’s West End, says Schama, have become “no-go” areas, with Jews wearing a kippa or a Star of David facing the risk of “being screamed at.”

Schama’s comments came during a week when Britain’s Jewish community — already experiencing near-record levels of antisemitic incidents — was further shaken by an arson attack on four ambulances belonging to a Jewish-run volunteer organization in the heavily Jewish north London neighborhood of Golders Green.

 

Hela artikeln här: https://www.timesofisrael.com/historian-simon-schama-with-parts-of-london-no-go-zones-jews-have-lost-basic-civil-rights/

 

Misslyckanden

 

”Man har ej hem i världen, förrän man mistat allt."  

Vilhelm Ekelund, Båge och lyra, 1912

 

Dessa ord av Ekelund har jag i trettio år tolkat mycket personligt. Hem i världen fick jag när allt som byggts föll samman och gick förlorat. 

 

Vi människor vill både komma på fötter av egen kraft, och av de sammanhang där vi befinner oss.

 

Vilhelm Ekelund är, liksom mina andra läsningar, en del av kraften som finns att hämta.