lördag 29 april 2017

Peter Kadhammar: Vi som var så lyckliga. Liv och död i en kommunistisk diktatur (Natur & Kultur)

"Han älskade Stalin väldigt mycket" (Enver Hoxhas spökskrivare Spiro Dede)

"Man sjöng en sång om Enver, om att hans liv skulle vara lika långt som bergen var höga. Han vände sig till Nexhmije: Jag har ju sagt att jag inte vill höra några sånger om mig." (Klement Kolaneci, gift med Enver Hoxhas dotter Pranvera)

När jag får en ny - därtill svensk - bok om Albanien i mina händer är det oundvikligt att alla mina egna minnen och erfarenheter bubblar upp till ytan. Jag säger det som en reservation för denna text, eftersom den kommer att handla om Peter Kadhammars bok läst utifrån min egen relation till det albanska i vid mening.

1974 gjorde jag mitt första besök i Albanien. Det skulle bli fler. Sommaren 1978 var jag både delegationsordförande för Svensk-Albanska föreningen och platsansvarig för resebyrån Reso. Det gav mig på plats en unik inblick i vad som skedde i landet under den dramatiska period då det albanska kommunistpartiet AAP och kineserna bröt med varandra. Jag tillhörde den vänstergruppering som tidigare betraktat sig som vänner till båda dessa länder (i ytterst naiva föreställningar om vad begreppet "socialism" innebar i verkliga livet). I juli 1978 gällde det att välja sida. Jag valde albanernas eftersom det var i deras land jag befann mig och för att jag svalde albanernas version av den absurda konflikten. Hur andra valde har jag begränsade minnen av. Däremot vet jag att journalisten och författaren Peter Kadhammar tillhörde samma vänsterkrets som jag. Han är en av de få som fortsatt intressera sig för Albanien vilket jag själv också gjort, med den skillnaden att tyngdpunkten för mig i många år legat på Kosova och dess väg till nationell frihet. Kadhammars fördjupande och återkommande besök i Albanien har skaffat honom fullständigt enastående informationer och berättelser. Jag skulle vilja påstå att hans bok är den första - i alla fall på vårt språk - som ger en djupare förståelse för hur diktaturens elit tänkte och levde. Det de säger är i och för sig inga sensationella saker, men de blir både intressanta och lärorika därför att de uttrycks av numera fria människor, fria att tänka, leva och handla. Under Enver Hoxha fanns ingen sådan frihet. Det de säger blir därför minnen klädda i nya ord, med färger, smaker och dofter. 

Enver Hoxha beundrade Stalin. Han fanns som byst eller staty överallt i dåtidens Albanien. Foto: Thomas Nydahl

"Vi hade varmvatten och kunde ta ett bad varje dag och vi hade två hembiträden och en kock." (Spartak Toska, barn till Haki Toska, politbyrån)

Peter Kadhammars bok om Albanien måste betraktas som unik. Den bygger på och innehåller nästan helt berättelser från människor som tillhörde landets partielit eller andra som levde i den privilegierade slutna stadsdelen Blloku (Kvarteret). Här talar gamla partiveteraner, deras barn, ingifta och andra som har egen fysisk erfarenhet av det livet, samtidigt som andra yrkeskategorier ger sina vittnesmål, som städerskor och läkare.

Det finns ett bildark i boken. Det består av bilder tagna av Petrit Kumi som var Enver Hoxhas personlige fotograf. Vem som helst kan se vad bilderna föreställer, men det finns inte ett enda vägledande ord om dem, vilket jag finner problematisk. En av bilderna finns på bokens omslag. Där ser vi att en av kvinnornas ansikte döljs. Varför, vem var hon? Omslagsbilden säger oss annars det som var uppenbart på 1970-talet: albanerna hade hunnit fram till mode och annat som i Sverige var vanligt på 1950-talet. Se på barnvagnarna! Så på kvinnornas koftor. Den lilla flickan på barncykel skvallrar också om något. 

Som framgår av bilden fanns det 1978 ingen privatbilism ens på Stalinboulevarden. Foto: Thomas Nydahl

Cykeln var det enda verkligt användbara fordon som vanliga albaner hade till sitt förfogande. De var tillverkade i Kina och vällde fram överallt. Bilar var nämligen mycket ovanliga, dels för att privatbilismen i lag var förbjuden, dels för att bilar var ett privilegium för eliten. Jag reste själv i en Fiat Polski över i stort sett hela landet, med såväl chaufför som guide (vilket betydde övervakare och tillrättaläggare). Undantaget var förstås lastbilstrafik och kollektivtrafik (och gällande den framgår det i ett av Kadhammars vittnesmål att det i dåtidens Tirana bara fanns två busslinjer, de flesta fick gå eller cykla till sina arbetsplatser).

******

"Miljoner applåderade honom, han behövde inte en till. Han behövde mig som läkare." (Isuf Kalo, livläkaren)

Sveriges främste albanolog sedan 1960-talet, väl bevandrad i albanskt språk, landets kultur och historia, Ullmar Qvick, allt sedan mitten av 1970-talet en vän och kollega i intresset för det albanska folket, skrev så här om Kadhammars bok på Facebook:

 
Peter Kadhammar (foto från Natur & Kultur)
”Det är en beundransvärd prestation av journalisten Peter Kadhammar att ha lyckats intervjua ett stort antal personer ur kommunisttidens allra innersta maktcirklar och kringpersoner av betydelse för att skapa en bild av detta samhälle.  Elitens förbjudna stad i staden Tirana, Kvarteret, var en isolerad plats, ett vakuum för dem som bodde där. Att leva i Kvarteret kunde bli närmast outhärdligt, eftersom många inslag i vanligt normalt liv saknades där. Enver Hoxha hade skapat ett fängelse för sig själv och den övriga makteliten. Ja, hela Albanien var faktiskt något av ett fängelse för medborgarna. Paradoxalt nog var det de som satt i fängelse som upplevde ett slags frihet, trots svåra förhållanden under strafftiden (…) Ett totalitärt samhälle bygger ju på att maktens lakejer bidrar i arbetet på att hålla greppet om medborgarna. ’Fruktan vaktar vingården’ är ett gammalt albanskt ordspråk, en fruktan för att ens personliga trygghet kunde krossas när som helst och hur som helst. Man levde alltid farligt, och de som var närmast maktcentrum levde farligast.” 

*****

Ullmar Qvicks ord om boken får mig att minnas en sak han sa till mig för många år sedan. Ungefär så här föll orden: ”Om man i Albanien vill dö är det klokaste att bli vald till partiets centralkommitté”. Jag har tänkt många gånger på det och utifrån mina egna erfarenheter av och studier om Albanien kan jag utan tvekan skriva under på att det var just så. Kadhammars bok bekräftar också de mörkaste bilderna av de groteska åren under Hoxhas styre.


Man behöver inte specifikt intressera sig för Albanien, men om man är det minsta nyfiken på hur en totalitär idé skapar ett samhällsklimat av skräck, terror, förljugenhet och social underutveckling erbjuder Kadhammars bok utan tvekan en lärorik läsning.

fredag 28 april 2017

Ola Klippvik om skrivandet och annat

Öland. Foto: Astrid Nydahl
Ola Klippvik har jag skrivit om förut (se nedan), men det som föranleder mig att idag rekommendera läsning av honom är hans blogg. Den heter Vikboblogg. Du hittar den här. Klippvik har i sin senaste text, den är i själva verket en omfattande och mycket rik essä och heter Rödhaken och Robespierre - ett testamente, först tagit fasta på en känsla av att inte längre höra till. Att inte höra till litteraturvärlden, att inte finnas i den krets som blir bemött med recensionen och/ eller reaktioner. Han skriver:
Uppgivenheten. Det lustiga är att med den ökar friheten. Lugnet efter utbrotten av sorg och ursinne är ljust och stärker mig i min förvissning om att allt är som det ska. Skrivandet? Vad spelar det för roll? Jag har väl dokumenterat så det räcker och blir över. Det fanns väl annat att göra. Vedleveransen. Bygga det där hönshuset vi pratat om. En drivbänk till rädisorna. Komma ut oftare. Komma till skott, som päronträdet inom kort. Definitivt komma bort från den mest korrupta och andefattiga av instanser: kulturvärlden.
Den känslan har jag den allra största förståelse för, jag har burit på den själv, många gånger. Men den leder Klippvik vidare. Den får honom bland annat att reflektera:
När jag läser vill jag lära mig något; finna förebilder för mitt eget skrivande. ”Skickligt” var för mig ett grundkriterium, inte ett huvudkriterium. Försoning och något slags tröst sökte jag väl också. Hur man bäst förhåller sig till döden när man lever – det ville jag veta. Ville jag bli underhållen hade jag Netflix, barnen, vännerna. I luften fick ett skratt gärna sväva, en gåta, en doft. Tillvaron behöver inte plagieras. Jag ville uppnå en annan sorts närhet. Ordet var liksom en sak för sig. Åt några politiska idéer har jag aldrig varit försvuren. Dem jag helst läste och återkom till hade också stått ensamma, nästan utan undantag. I Ervin Rosenbergs utsökta översättning av Tocquevilles tvåbandsverk om Amerika kan det låta såhär: Jag är medveten om att jag här beträder minerad mark. Varje ord i detta kapitel kan på flera punkter stöta de olika partier som söndrar mitt land. Jag ämnar likafullt säga allt jag tänker. 
Rätt ord i rätt ordning. En form av intelligens som utövar en märklig dragkraft genom att den inte ber om ursäkt för sig; inte krumbuktar eller hetsar. Då blir det poesi! En sådan text är inte sanktionerad och syftar inte till att vinna en publik. Solljus i en bortglömd glänta; det är den utan jämförelse största friheten. På marknaden finns inga gläntor. Emilia Fogelklou talade om en ”obetvinglig vanmaktsvind” som viner rakt igenom den gemena gemenskapen när kittet utgörs av självgodhet och ressentiment. Den personliga kampen – med den står tillvaron och faller. Utan den förblir vårt inre universum en ”hårdfrusen och oupptäckt värld". 
Det finns så oerhört mycket mer i hans essä; naturen, litteraturen, den "lilla" världen i relation till den "stora", kloka och lärorika resonemang hela vägen fram. Läs den i sin helhet! Om inte annat är den utmärkt som långhelgsläsning, fredag - måndag, om kylan håller i sig och man vill skydda sig inomhus.

***
Om hans nya diktsamling skrev jag bland annat:
Tvåtaktsknatter är en synnerligen egensinnig bok, som vore den skriven helt bortom det postmoderna samhällets influenser. Ändå är det en sanning med modifikation eftersom just detta samhälle då och då på raffinerat sätt infiltrerar den klippvikska skogen.
Och om hans Vikbodagbok II skrev jag:
Det finns en rak och enkel saklighet i texterna. Och alldeles som om allt här i livet hängde samman, eller utspelades parallellt kan man läsa om amerikansk nyfattigdom och en granne i byn som just fyllt sjuttio, i en och samma text. Och visst, det är precis så det är med oss människor. Vi lever våra alldeles vanliga liv, dag efter dag, natt efter natt, samtidigt som det sker dramatiska saker runt knuten eller på andra sidan jorden. Turkmenska mattor, öländska vandringar, sjukdomar, barnlekar, arabiska uppror, översvämningar i Brasilien, allt och så mycket mer äger rum parallellt i våra liv. Tiden är ett ständigt flöde av skeenden och relationer. Den som föds får syn på den värld som en annan, på samma sjukhus, just lämnat. Mitt i ett andetag far Sven Wernström förbi. I ett annat hälsar Klippvik på hos Axess i Stockholm. Men han tackar också nej till saker därför att han inte har råd med tågbiljetten. Där log jag igenkännande. För oss som lever under existensminimum är det också viktigt att få belysa sådana aspekter av konstnärstillvaron. 
Om Vikbodag III bland annat detta:
Det finns en stor vila i att läsa Klippviks texter. De erbjuder reflektion, och de speglar en tämligen ordinär vardag för en ung svensk familj bortom huvudstadens alla glitterfnittriga celebriteter. Kanske är just det den stora behållningen av dessa tre böcker. De talar från en individ till en annan, de höjer inte rösten och spelar inga skådespel. Jag tycker mycket om dem, kanske just för att jag hade kunnat se mig själv där, i de situationerna och med just de vardagsproblem och glädjeämnen de berättar om.
Sist men inte minst om hans översättning och utgivning av Emersons Självförtröstan:
Självförtröstan är en text som hävdar den enskilda människans rätt. Hennes rätt att inte ställa in sig i ledet, att inte låta sig bli konform. Han talar om en människa som ”avstår alla löften för att kunna fortsätta göra observationer från samma okorrumperade oförskräckta oskuldsposition” som alltid. Och om denna människa lyckades skulle hans eller hennes synpunkter också ”sjunka in i människors öron”. Här tycks mig Emerson tala rakt in i vår tid, eftersom det är i högsta grad angeläget att hävda en sådan position i massmänniskans tidevarv.


Voltaire: Traktat om toleransen med anledning av Jean Calas död (Daidalos, översättning, förord och kommentarer: Jan Stolpe).

Foto: Astrid Nydahl

”Vad är tolerans? Det är mänsklighetens privilegium. Vi är alla sprängfyllda av svaghet och misstag, låt oss förlåta varandras dumheter, det är naturens första lag.” 

(Voltaire 1764, ur Filosofiskt ficklexikon, svensk översättning av Olof Nordberg, 1996)

Bakgrunden till boken är, vilket framgår av dess titel, Jean Calas död. Nu är det inte vilken död som helst, utan ett grymt dödsstraff. Det som hänt är att Jean Calas son hittas hängd. Allt pekar på att det rör sig om ett självmord. I sitt förord berättar översättaren Jan Stolpe om en familjemiddag i oktober 1761. Äldste sonen Marc-Antoine bryter upp vid halvniotiden, och en timme senare hittas han död. Voltaire berättar att fadern avrättades i mars 1762. Det som såg ut som ett självmord blir istället betraktat som ett mord utfört av fadern, handelsmannen Jean Calas i Toulouse. Han var, ”liksom hustrun och alla barnen utom ett” protestanter. Sonen Marc-Antoine, ”var en läsande människa” och han ”stärkte sig i sin föresats genom att läsa allt som nånsin skrivits om självmord.” 

Här följer ett avsnitt som berättar om tidpunkten då sonen hittas hängd: 

”Någon fanatiker ur populasen skrek att Jean Calas hade hängt sin son Marc-Antoine. När det ropet upprepades kom det på ett ögonblick ur allas munnar; andra tillade att den döde hade tänkt avsvärja sig sin tro nästa dag och att familjen och unge Lavaisse (en vän till sonen, min anm.) hade strypt honom av hat mot den katolska religionen. I nästa ögonblick rådde inget tvivel längre. Hela staden blev övertygad om att det är en religiös trossats bland protestanterna att en far och en mor måste mörda sin son så snart denne tänker omvända sig.” Här har vi egentligen sakens kärna: religionen. Voltaire avslutar sitt första redovisande kapitel med orden: ”Det ligger alltså i mänsklighetens intresse att utreda om religionen bör vara kärleksfull eller barbarisk.” Att Calas rehabiliterades 1765 var väl en klen tröst för familjen, dock politiskt viktig. Voltaire poängterade i bokens sluttext att han varken velat ”gagna eller skada familjen Calas” utan att ”denna skrift om toleransen är en inlaga som humaniteten i största ödmjukhet framlägger för makten och klokheten.”

Nu är inte denna bok i sin helhet en skrift om dödsdomen mot och avrättningen av Jean Calas. Men han använder detta upprörande fall som ingång till en text som rör sig på det principiella planet. Alltså: är det tolerans vi måste sträva efter så måste också de fanatiskt religiösa stå tillbaka för andra ideal.  Sedd så förstår man bättre varför boken såldes i mycket stort antal i Frankrike efter den islamistiska massakern på Charlie Hebdos redaktion i början av 2015. De terrordåd som efter den händelsen ägt rum i Frankrike lär inte ha minskat intresset för Voltaires skrift.

Så som det mesta idag bestäms av en religion – på snart sagt varje politiskt område – kan man säga att det gjorde under Voltaires tid. Turbulensen var minst sagt omfattande. Och mot den bakgrunden läser jag hans text om toleransen.

Foto: Astrid Nydahl

Voltaire talar om att en dogmatisk anda orsakar mycket lidande och död. Uppenbarligen oroar han sig mycket över att man i andra europeiska länder nått fram till en form av samlevnad medan man i Frankrike fortsätter att vålla katastrofer. Han framhåller kväkarna som ”måhända är löjliga” men ”har varit så dygdiga och gagnlöst undervisat övriga mänskligheten i fred”, ja han säger rentav att de är ”ett exempel och en skam för de folk som ännu inte känner toleransen.”

Till sektmedlemmar och andra fanatiker säger Voltaire att de måste upphöra med det förflutnas excesser: ”Gången tid är som om den aldrig existerat. Man måste alltid starta från den punkt där man befinner sig, och från den dit folken har nått”. Det är visdomsord som kunde praktiseras efter varje väpnad konflikt och varje förödande krig.

Naturrätten är en annan av Voltaires hjärtefrågor. Han menar att den – eftersom den av naturen anvisar vad som är rätt – borde vara självklar för oss alla och att all mänsklig rätt måste byggas på den. En universell princip pekar han på: ”Gör icke det som du inte vill att andra ska göra dig.” Och det avsnittet rundas av med dessa ord: ”Rätten till intolerans är alltså absurd och barbarisk, det är tigrarnas rätt, och den är mycket mer fasansfull eftersom tigrarna söndersliter bara för att äta medan vi utrotar varandra för paragrafers skull.”
Foto: Astrid Nydahl

En sak som slår mig under läsningen är förstås att Voltaire satte en bortre gräns för denna så viktiga tolerans. Gränsen går, inte att förvåna, vid de krafter som predikar intolerans eller vars ideologiska/politiska program i sig är intolerant. Så här skriver Voltaire: "Alltså krävs det att människorna börjar med att inte vara fanatiska för att de ska förtjäna tolerans." Att läsa gamla texter väcker förstås hela tiden tankar om det aktuella, det samtida. Voltaire får mig att ofta tänka på islamismen som predikar renhet, avskiljande och mord. Alla ”de otrogna”, ”avfällingarna”, ”judarna”, ”kristna” och fel sorts muslimer förtjänar bara att dö, så som fel sorts kristna gjorde det under Voltaires tid. Alternativt kan man för vissa tänka sig rollen som dhimmis under en islamistisk maktapparat. Men den gruppen blir nog väldigt liten när vår samtids massmördare är färdiga med sin mission. Svärdets, bombens och galgens mission. 

När man slår upp och börjar läsa en gammal bok kan det lätt hända att man tror sig kika ner i historiens mörker och att den inget har med vår samtid att göra. Just det vore fel, ty Voltaires text griper direkt in i det som pågår här och nu. Europa skakas nu av just religiös fanatism, de framsteg som tidigare uppnåtts tycks sakta upplösas och varje steg vi tar bakåt av hänsyn till denna fanatism undergräver både friheten och möjligheten att stå fast vid grundläggande principer. Därför, bland annat därför, bör vi läsa och lära av Voltaires traktat om toleransen.