Ola Klippvik om skrivandet och annat

Öland. Foto: Astrid Nydahl

Ola Klippvik har jag skrivit om förut (se nedan), men det som föranleder mig att idag rekommendera läsning av honom är hans blogg. Den heter Vikboblogg. Du hittar den här. Klippvik har i sin senaste text, den är i själva verket en omfattande och mycket rik essä och heter Rödhaken och Robespierre - ett testamente, först tagit fasta på en känsla av att inte längre höra till. Att inte höra till litteraturvärlden, att inte finnas i den krets som blir bemött med recensionen och/ eller reaktioner. Han skriver:

Uppgivenheten. Det lustiga är att med den ökar friheten. Lugnet efter utbrotten av sorg och ursinne är ljust och stärker mig i min förvissning om att allt är som det ska. Skrivandet? Vad spelar det för roll? Jag har väl dokumenterat så det räcker och blir över. Det fanns väl annat att göra. Vedleveransen. Bygga det där hönshuset vi pratat om. En drivbänk till rädisorna. Komma ut oftare. Komma till skott, som päronträdet inom kort. Definitivt komma bort från den mest korrupta och andefattiga av instanser: kulturvärlden.

Den känslan har jag den allra största förståelse för, jag har burit på den själv, många gånger. Men den leder Klippvik vidare. Den får honom bland annat att reflektera:

När jag läser vill jag lära mig något; finna förebilder för mitt eget skrivande. ”Skickligt” var för mig ett grundkriterium, inte ett huvudkriterium. Försoning och något slags tröst sökte jag väl också. Hur man bäst förhåller sig till döden när man lever – det ville jag veta. Ville jag bli underhållen hade jag Netflix, barnen, vännerna. I luften fick ett skratt gärna sväva, en gåta, en doft. Tillvaron behöver inte plagieras. Jag ville uppnå en annan sorts närhet. Ordet var liksom en sak för sig. Åt några politiska idéer har jag aldrig varit försvuren. Dem jag helst läste och återkom till hade också stått ensamma, nästan utan undantag. I Ervin Rosenbergs utsökta översättning av Tocquevilles tvåbandsverk om Amerika kan det låta såhär: Jag är medveten om att jag här beträder minerad mark. Varje ord i detta kapitel kan på flera punkter stöta de olika partier som söndrar mitt land. Jag ämnar likafullt säga allt jag tänker. 

Rätt ord i rätt ordning. En form av intelligens som utövar en märklig dragkraft genom att den inte ber om ursäkt för sig; inte krumbuktar eller hetsar. Då blir det poesi! En sådan text är inte sanktionerad och syftar inte till att vinna en publik. Solljus i en bortglömd glänta; det är den utan jämförelse största friheten. På marknaden finns inga gläntor. Emilia Fogelklou talade om en ”obetvinglig vanmaktsvind” som viner rakt igenom den gemena gemenskapen när kittet utgörs av självgodhet och ressentiment. Den personliga kampen – med den står tillvaron och faller. Utan den förblir vårt inre universum en ”hårdfrusen och oupptäckt värld". 

Det finns så oerhört mycket mer i hans essä; naturen, litteraturen, den "lilla" världen i relation till den "stora", kloka och lärorika resonemang hela vägen fram. Läs den i sin helhet! Om inte annat är den utmärkt som långhelgsläsning, fredag - måndag, om kylan håller i sig och man vill skydda sig inomhus.

***

Om hans nya diktsamling skrev jag bland annat:

Tvåtaktsknatter är en synnerligen egensinnig bok, som vore den skriven helt bortom det postmoderna samhällets influenser. Ändå är det en sanning med modifikation eftersom just detta samhälle då och då på raffinerat sätt infiltrerar den klippvikska skogen.

Och om hans Vikbodagbok II skrev jag:

Det finns en rak och enkel saklighet i texterna. Och alldeles som om allt här i livet hängde samman, eller utspelades parallellt kan man läsa om amerikansk nyfattigdom och en granne i byn som just fyllt sjuttio, i en och samma text. Och visst, det är precis så det är med oss människor. Vi lever våra alldeles vanliga liv, dag efter dag, natt efter natt, samtidigt som det sker dramatiska saker runt knuten eller på andra sidan jorden. Turkmenska mattor, öländska vandringar, sjukdomar, barnlekar, arabiska uppror, översvämningar i Brasilien, allt och så mycket mer äger rum parallellt i våra liv. Tiden är ett ständigt flöde av skeenden och relationer. Den som föds får syn på den värld som en annan, på samma sjukhus, just lämnat. Mitt i ett andetag far Sven Wernström förbi. I ett annat hälsar Klippvik på hos Axess i Stockholm. Men han tackar också nej till saker därför att han inte har råd med tågbiljetten. Där log jag igenkännande. För oss som lever under existensminimum är det också viktigt att få belysa sådana aspekter av konstnärstillvaron. 

Om Vikbodag III bland annat detta:

Det finns en stor vila i att läsa Klippviks texter. De erbjuder reflektion, och de speglar en tämligen ordinär vardag för en ung svensk familj bortom huvudstadens alla glitterfnittriga celebriteter. Kanske är just det den stora behållningen av dessa tre böcker. De talar från en individ till en annan, de höjer inte rösten och spelar inga skådespel. Jag tycker mycket om dem, kanske just för att jag hade kunnat se mig själv där, i de situationerna och med just de vardagsproblem och glädjeämnen de berättar om.

Sist men inte minst om hans översättning och utgivning av Emersons Självförtröstan:

Självförtröstan är en text som hävdar den enskilda människans rätt. Hennes rätt att inte ställa in sig i ledet, att inte låta sig bli konform. Han talar om en människa som ”avstår alla löften för att kunna fortsätta göra observationer från samma okorrumperade oförskräckta oskuldsposition” som alltid. Och om denna människa lyckades skulle hans eller hennes synpunkter också ”sjunka in i människors öron”. Här tycks mig Emerson tala rakt in i vår tid, eftersom det är i högsta grad angeläget att hävda en sådan position i massmänniskans tidevarv.