Paus 10 - 19 juli. Ölandsvandringar, tystnad.

I det här huset på södra Öland, alldeles vid havet, kommer jag att vårda tystnaden den närmaste tiden. Huset, skamlöst prytt av en liten svensk flagga, med svalkan från havet och enkelheten från svunna tider, har jag vistats i många somrar. Det är inte mitt, vi hyr det bara de veckor vi befinner oss där. Ägandet är fullkomligt ointressant så länge det finns platser som denna för tillfälliga tillbakadraganden och vilopunkter.

____________________________________________________________________

Jag bryter mig loss. Jag står snart på kalkstensplattan. Från det skånska kustlandskapet till Öland är avståndet några stenkast och ändå är det en hel värld som skiljer. På Öland, bara på Öland, blir mitt blodtryck lägre och mina hjärtslag mindre oregelbundna. Där förenas himmel, hav och öppet landskap. Där råder total tystnad nere i hålan invid havet. Några få människoröster letar sig mellan träden. På en sten i viken ligger vid gynnsamma tillfällen sälarna.

*

"Mitt i all ångest och all galenskap: det lugn som plötsligt infinner sig vid tanken på att man har varit ett foster".

*

Under vinterhalvåret finner jag frid i mörker, stearinljus och litteratur. När vårens skoningslösa ljus växer för varje framåtskridande dag föds min allt starkare längtan. Det är till södra Ölands Alvarsmarker jag längtar: det från människor så befriade, det tysta, det öppna och generösa. Det är något annat också: en gammal känsla av tillhörighet. Mina barn var mycket unga när vi kom dit första gången. Nu är de äldsta snart medelålders och tar med sina barn dit. Minst en gång om året åker Astrid och jag, vissa år blir det två eller tre vistelser där. Vintern har blivit en favorittid. Öland är då mycket glest befolkat. Vi vistas bara på södra delen av ön, d.v.s. söder om Mörbylånga. Vi bor dryga milen från Ottenby och har både västra och östra sidan som utgångspunkter för vandringar, sittningar och strosanden. Vi kan sitta i timmar i en liten fiskehamn eller vandra längre än så på Alvaret. På östra sidan har vi hittat en märkvärdig plats på Alvaret, där en källa springer upp ur marken och formar en porlande och glasklar bäck. Över bäcken svirrar sländorna och tiden står still.

*

"Man har aldrig ett bättre grepp om världen än när man fjärmar sig från den, när man undviker att inordna sig."

*

Att stå här, med blicken ut över Östersjön, är att se sin egen blygsamma existens i rätt perspektiv. Här finns det ingen "litteraturkritik" och inga uppblåsta tomheter.

Det har varit en svår vinter. Värken har pressat händerna samman till knyten av vibrerande påminnelser. De meningsbärande stunderna har funnits hos barnen och barnbarnen. Ur deras ögon har en gnutta liv fötts också i mig. I deras ord har en framtid - mitt eget förflutna! - blivit synbar. Själv väljer jag flykten som andra planerar för varuhusturen eller shoppingdrömmen.

*

"I varje klan, varje sekt, varje parti råder harmoni utåt, osämja inåt."

*

Ottenby och södra udden är bäst på vintern - där vandrar man ensam och stöter som mest på en ornitolog. Men också på sommaren sitter jag gärna där.

Så här kan det se ut en kall vinterdag.

Varje parlamentariskt val som hålls i min fysiska verklighet påminner mig om klanens, sektens och partiets liv. Den sortens liv valde jag bort redan för 30 år sedan. Varför skulle jag välja att återvända, bara för att tidens motsättningar, sociala klyftor och katastrofer ropar på mig? Skulle jag, bortom sans och vett, på minsta sätt kunna rubba den ordningen? Själva tanken är skrattretande. Låt klanerna, sekterna och partierna klösa ögonen ur varandra! Jag finns redan på en av Ölands strandängar när någon skriver in en kommentar här i bloggen och manar mig att delta. Svaret flyger över Kalmarsund och hela vägen hit: Nej. Mitt svar är alltjämt nej. Jag deltar inte på några villkor i klanens, sektens och partiets liv (alldeles oavsett vad det partiet heter, kallar sig eller kallas av andra).

Samtliga bilder från Öland tagna av Astrid Nydahl.

_________________________________________________________________

Citaten är hämtade ur E.M. Cioran: Om olägenheten i att vara född (Bonniers Panache, 1986, översättning av Lasse Söderberg).

Aktualitetens diktatur.

När vi vandrade över Brösarps backar igår infann sig en stark känsla av befrielse. Jag tror att den kom i frånvaron av det mediala bruset.Bara ytterligare två dagar vid datorn och orden, sedan drar jag iväg för att bara vandra - morgon, middag och kväll. Alvaret och strandängarna på södra Öland väntar. Ingen telefon. Ingen dator. Ingen dagstidning. Bara tystnaden, fågelsången, vinden, vilan och fötterna mot kalkplattan.

"För att få tid att bearbeta sina intryck och tankar kan det därför vara klokt att under en tid göra sig onåbar, helt stänga av informationsflödet. Det låter kanske bakåtsträvande. I själva verket kan det vara ett sätt att värna friheten, en motståndshandling i aktualitetens diktatur." Som vanligt skriver Per Landin klokt. I DN idag.

Ett katastrofalt ja.

Det finns, säger E.M. Cioran i Om olägenheten i att vara född, ingen förnekare som inte törstar efter ett eller annat katastrofalt ja. Det känner jag bara alltför väl igen. Att förneka varje samhörighet med konsumismen och den ytliga shoppingkulturen är också att leva i törsten, den som antingen måste stillas eller förnekas. Varje människa är en källa bestående av både ja och nej. I den tvistar hennes inre varje vaken minut. Är det inte också så det förhåller sig med Eros - är inte den kraften i själva verket, förr eller senare, ett katastrofalt ja? Kan inte den leda oss dit vi aldrig borde eller skulle gå, trots att vi trott oss oförmögna att säga något annat än nej? Om detta resonemang håller tror jag mig våga påstå att det riktigt farliga i konsumismen är att den spelar på, underbygger och utnyttjar människans erotiska drifter.

Bild: Egon Schiele.

Brösarp, Haväng, kanelbullar, barnlekar.

Utsikt från Brösarps backar.

Från Stenshuvud kan en mycket svart molnsamling närma sig, regnet kan slå hårt mot marken i Kivik och vandrarna på Brösarps backar kan dränkas av regnet. Men det förändrar ändå inte den spricka av ljus som öppnas när man befinner sig där. Ur det inre mörkret kan man stiga ut i något som ser ut som svensk sommar: barn som rusar mellan åns flöde och det öppna havets kyla, kaffedoften som sprids mellan sanddynerna, samtalen, den milda och vänliga tidlösheten. Jag satt där idag, omgiven av min äldsta dotter och två av hennes barn, av fina Astrid och ett av hennes barnbarn; satt där med kanelbullar och trötta ben, satt där och lät tiden förbli en illusion.

Med min dotter Malin, hennes Hannes och Ebba,
och Astrids barnbarn Samuel.

Nedan: barnen badar och leker i Verkeåns mynning, Haväng.

I människornas avgrund.

Pierre Magnan.

Nattens läsning, en tjock barndomsskildring, Kyndelälskaren - en barndom i Provence, av Pierre Magnan. Jag snappar upp några ord och tar med mig dem framöver:

"Naken till kropp och själ som ett nyfött barn ska jag stiga ner i människornas avgrund. De kommer inte att skona mig."

Jag finns där, i avgrunden och jag förstår innebörden i Magnans ord. Jag finns där och det finns ingen annanstans att vara. Bara man är medveten om vad det betyder kan man vara där, och blicka mot en annan plats, bortom avgrunden, bortom människorna.

(Boken utges av Elisabeth Grate Bokförlag)

Varje mänsklig epok har sin religion.

Varje mänsklig epok har sin religion. Epokerna pågår parallellt; varje epoks egen religion formas av sina ramar, sin historia, sitt nu. Medan man i vissa epoker/religioner fortfarande skär sönder unga kvinnors underliv och stenar andra kvinnor till döds, döljer dem bakom tyger och slöjor eller helt enkelt låser in dem, stiger kvinnor ut på scenen i andra. Vi ser det alldeles nu. I detta ögonblick ställer man en kista på en scen i en sportarena. Den religionen har en enda Gud, men han har olika namn: Mammon, Pop och Shopping. Den religionen dyrkar sina döda med förföriska rytmer, skönsjungande körer och visslandet publik. Det pågår just nu. Varje religion har sin uppgångstid och sin undergång. Den religion som nu behärskar Västerlandet kan se ut som en religion befriad från de barbariska sederna; slöjorna, knivarna, stenarna - men dess egen form av barbari finns inskriven i de digitala koderna, kontokortens lösenord och de väldiga penningtransaktioner som sker framför och bakom guldkistan, och det finns inskrivet i massans bröl och visslingar. De röda blommorna droppar av blod från helt andra seder, som vi ibland tror oss befriade ifrån. Snart nog blir vi varse hur lik den ena seden är den andra, hur nära scenen kniven och stenen ligger.

Självöverskattning och litteratur

Vad tycker författarinnan själv om "Myggor och tigrar"? Svaret kommer sist i den intervju som TT Spektra gjort med Maja Lundgren: "Och jag tycker att det är en fruktansvärt bra bok, jätteviktig som tidsdokument och som poesi."

Här ser vi en författare framträda med elegant självöverskattning. Om man tycker så oerhört bra om det man själv skrivit borde något slags ödmjukhet ändå hålla tillbaka den utåtriktade narcissismen. Men aldrig så i Lundgrens fall. Om jag som läsare säger att hennes bok är bra, så får det duga. Men när författaren själv gör det, visar det mest på en total brist på självdistans och ödmjukhet. Lundgren har detta drag gemensamt med ytterst få. Men liksom de övriga drar hon ett löjets skimmer över det egna författarskapet. Det är synd, eftersom Myggor och tigrar är en mycket bra bok.

Det som idag valsar runt i pressen ger mig ytterligare tunga skäl att försöka avstå den litterära världen. Om den inte är sjuk, så lider den i alla fall av en självbild som är det.