lördag 20 december 2014

Inte längre ön...

Foto: Astrid Nydahl

"Sorrow is no longer the island but the sea." (Nicholas Wolterstorff, Lament for a son, hämtat från Ann Dawsons bok A Season of Grief)

"Sorrow comes in great waves... but it rolls over us, and though it may almost smother us it leaves us on the spot and we know that if it is strong we are stronger inasmuch as it passes and we remain." (Henry James, Grief Defiened, hämtat från Ann Dawsons bok A Season of Grief)

Idag fyller mitt äldsta barnbarn 17 år. När jag kommer hem till henne i eftermiddag är det viktigt att lägga vikten vid hennes glädje och inte på vår gemensamma sorg. Kanske kan vår stund tillsammans bli bättre och viktigare av den tyngd vi bär, just för vi gör det tillsammans? Sorgen är, som sägs i citatet ovan, inte en ö, utan det hav som omger ön. Men det finns något trösterikt i det Henry James säger, att vi kanske trots allt finns kvar här när den blåst över.

Kärleken till barnbarnen talar som ämne högre än döden. Problemet är att döden har ett större och kompaktare mörker. Kan jag släppa in kärleken till barnbarnen så den lyser - rent av genomlyser - upp mörkret? Jag vill tro det.


fredag 19 december 2014

Den eviga ungdomen och underhållningen

"Hur föga troligt är det inte nu att alla de besvärande otillräckligheter människor upplever skulle kunna döljas under högtravande absoluter som Skönhet, Godhet och Sanning. Sådana europeiska stilideal som mognad, bildning och klokhet har undan för undan gett vika för hyllningar till Det Evigt Unga i den amerikanska stilen. Misskrediteringen av litteraturen och andra uttryck för 'högkulturen' som varande elitistiska eller livsfientliga är ett grundläggande inslag i den nya kultur som styrs av underhållningsvärderingar. Indiskretion om sina okonventionella sexuella känslor är numera ett rutinmässigt, om inte obligatoriskt, inslag i den offentliga underhållningen." (Susan Sontag i Där tonvikten ligger)

Nå, låt oss konstatera att underhållningskulturen är en intim beståndsdel av Den Eviga Ungdomen. 60-åringar klädda i sportkepsar och hängrövsbyxor tror att de ser ut som ungdomar i samma klädsel. När de går på lunch klädda i gymnastikskor och shorts är de uppfyllda av denna ungdom. Överallt i stadskärnorna manar man dem att konsumera sig fram till ungdomen, som om man förmådde gå framåt och bakåt samtidigt.

Underhållningskulturen kräver milt uttryck brist på bildning. Den vill ha en lallande och trallande massa framför scenen och vid televisionen. Den vill inte ställa frågor, den vill varken lära ut något eller förmedla någon kunskap, tvärtom vill de hålla kvar människorna med de förstärkta basgångarnas kittling i magtrakten. Den ifrågasätter ingenting av modernitetens barbari mot våra städer.

Amerikaniseringen talade vi om redan i övre tonåren. Vi identifierade den då som massimport av drycker och "mat" men gick aldrig på djupet i en förståelse av dess innersta kärna. Den ser vi nu: den lycklige, skuldsatte konsumenten, förebilden i varje kultur som styrs av underhållningsvärderingar.

Det är ett tungt vägande skäl till att jag aldrig befinner mig i centrum i jultid. Inte heller i år. Barnens små klappar köpte jag tidigt i höstas. Själv behöver jag bara god mat och god dryck. Och en vacker avrundning på nyårsafton.


Tomhetens eko och sorgens skri

Foto: Astrid Nydahl
Det går inte att fly undan. En förmiddag eller så kanske det lyckas att skingra tankarna, sedan är de tillbaka igen.

Sorgen får ta sin tid, säger man till mig. Men jag vet att den tiden kan bli ohyggligt lång. Man blir en tomt ekande kropp eller så skriker man rakt ut i luften.

Vi hamnade vid havet igen. Luften var behaglig ljum och det var nästan vindstilla. Där stod jag och tänkte på min förlorade son. Det var ett virrvarr av tankar. De ledde inte fram till något.

Kanske blir det bättre under lördagen. Då far vi iväg för att gratulera mitt äldsta barnbarn på hennes 17-årsdag. Jag har sagt det förut: man måste, trots allt, leva för de levande.


torsdag 18 december 2014

KACKERLACKANS VÄNTAN

När kackerlackan hamnat på rygg slutar den snart att röra på benen. Den ligger stilla, som om den förstod att den inte kom någonstans, att benen inte ledde honom vidare. Efter en stund rör den på benen igen, kanske för att den glömt, kanske för att se om förutsättningarna ändrats. Undertill är kackerlackan mjuk, mjukare än på ovansidan, som är hård och samtidigt något följsam mot yttre tryck. Stilla som vore den död kan kackerlackan tas för död. Benen rör sig snart igen men rörelserna möter bara luft. Benen svävar fritt. Kackerlackan befinner sig i en situation som inte upphör före den upphört. Endast en radikal ändring kan ändra på hans situation. Kackerlackans väntan är så att säga oändlig, han är utelämnad åt det som finns utanför honom själv, genom att han så att säga är utelämnad åt sig själv. Han är förlist, kunde man säga, i den situation som lämnar honom åt sig själv. Satt ur spel är kackerlackan blottlagd, han har alla möjligheter att lära känna sig själv, men kommer att förbli i sin väntan. Stilla för en stund, sedan sprattla med benen. Vad som kommer att hända återstår att se. Stilla för en stund, sedan sprattla med benen.
 
   Väntan är en underlig historia. Den saknar slut så länge den varar. Väntan liknar drömmen, i det att den är sitt eget tillstånd. Den behöver ingenting annat än sig själv, men är samtidigt ett ingenting utan någonting att hoppas på. Ingen väntan utan längtan, eller i alla fall en liten förhoppning om någonting annat. Vetskapen är nödvändig – den som inte känner till några alternativ kan inte vänta, vet ju inte vad väntan går ut på. Kackerlackan väntar, kunde man säga, den sprattlar med benen men rörelserna leder inte vidare, ingen mat möter hans väg, inga topografiska förändringar får hans kropp att automatiskt skifta position; att röra sig är att förlora sig i det som samtidigt blir till ens eget. Men nu finns ingenting att förlora sig i, ingenting att använda sina ben till.
 
   Därav det snopna i all väntan. Upplevelsen av någonting samtidigt rumphugget och oförklarligt. Kackerlackan som har glömt sin väntan så fort den kommit på benen, skyndar bort längs väggen, in bakom soffan, och den har inget minne av sin väntan medan den skyndar fram. Plötsligt blir det  ljusare omkring honom när soffan dragits undan, och någonting hårdare än kackerlackans såväl undersida som innandöme kommer farande genom luften. Kackerlackan anade aldrig vad den skyndade ifrån, och hans väntan var på ett sällsamt vis ingen väntan, utan själva slutet som oväntat hann ikapp honom.


Einar Askestad


onsdag 17 december 2014

Historia, rätten att existera

Foto: Astrid Nydahl
När Susan Sontag skriver om de stora polska diktarna ser hon hur ensamhetstemat hos dem, t.ex. hos Zagajewski, också är intimt förbundet med nationens öde. Ingen har gått fri från det historiska förhållandet att striden varit vardagsmat.
"Historia betyder strid. Historia betyder tragiskt dödläge - och att ens vänner fängslas eller dödas. Historia betyder eviga utmaningar av nationens själva rätt att existera." (Susan Sontag om Polen i Där tonvikten ligger)
Hon ser samma förhållande hos författare som intimt förbinder många av samtidens israeliska diktare med det östeuropeiska. Inte så få av dem har rötter just i Polen, men också i Estland, Lettland och Litauen. En av dem, A.B. Yehoshua född i Jerusalem 1936 som femte generationens sefardiska judar i staden, är kanske, vid sidan av Yehuda Amichai, en av de främsta i sin författargeneration:
"Ens emotionella reaktioner på vilken nyhet som helst om en israelisk förlust, ett nerskjutet plan, är förutbestämda. Därav kommer sig bristen på avskildhet, oförmågan att vara ensam i andlig mening och nå fram till ett liv av intellektuell kreativitet." (A.B. Yehoshua citerad av Sontag)



tisdag 16 december 2014

Václav Havel: ur Sommartankar - och några ord om varför jag raderat Björn Söderbloggarna

Foto: Astrid Nydahl
"Högerdogmatismen med sin griniga intolerans och sin fanatiska tro på allmänna lärosatser stör mig liksom vänsterns fördomar, villfarelser och utopier. Idag kan vi tyvärr uppleva att en saklig analys av konkreta problem och ett lugnt, fördomsfritt övervägande fördrivs från den offentliga debatten av något slags 'marknadsraseri´. Denna marknadsekonomins 'renhetskult' kan förstås vara lika farlig som den marxistiska ideologin, då den utgår från samma mentala ståndpunkt, d.v.s. från förvissningen att teorin i grunden är klokare än livet och att allt som står i strid med de teoretiska lärosatserna, som undandrar sig eller överskrider, i princip är förkastligt."

*

Något helt annat. Jag har tagit bort mina bloggtexter om Björn Söder och pratet om nationalitet, etnicitet och minoriteter. Ju mer jag såg av detta apspel, desto mer insåg jag att det befann sig på en nivå som jag i själva verket föraktar. Vad bryr jag mig om politikerklassens ord om ditt och datt? Inte ett förbaskat dugg egentligen. Att det går åt helvete har jag förstått i halva mitt vuxna liv. Att det går åt helvete ganska fort nu inskärps i mig för varje ny dag. Så: sakfrågor ska jag med glädje diskutera här i bloggen, som alltid, men det mediala apspelet ska jag inte ens närma mig. Tack ändå för alla era kommentarer under dessa dagar. De försvann ju förstås också när jag tog bort själva texterna.


Nyare mosaiker av Anders Björnsson



I oktober 2010 skrev jag här i bloggen om Anders Björnssons bok Nya Mosaiker:
”Just den här sortens litteratur har vi alldeles för lite av i Sverige. Det är svårt att förklara varför, annat än att den är omöjlig i ett andligt och litterärt klimat som favoriserar deckaren och kokboken framför allt annat. Men med Björnssons mosaiker kommer man betydligt närmare det sant mänskliga. En fördel är avgjort den att man kan läsa hur man vill i dessa böcker. Det räcker med tre-fyra sådana texter på kvällskvisten för att man ska ha något att fundera på innan sömnen kommer. Mosaikerna ’har den ordinära tidningsnotisens längd’ och karaktäriseras av författaren själv som ’prosa-haiku - av scenerier, infall, minnesbilder.’”
Nu har han kommit med sin tredje bok i genren: Nyare mosaiker (Atlantis förlag).

Den är aningen tjockare än den föregående och annars likadan i sin form. Det handlar alltså om korta, ibland mycket korta, ibland en smula längre, texter om högt och lågt. De har ibland det förströddas ton, ibland är de rentav lite högtidliga. Men de kan ha skrivits i vilken anteckningsbok som helst, på resa eller promenad, på café eller hemmavid. Det är just det jag tycker så mycket om med Björnssons mosaiker. Att inte veta, eller ens ana, vad som ska komma i nästa text eller på nästa sida. Vad är det då man får? Jag ger några mycket olika exempel, först ur andra avdelningen, text VII:
”Mitt självvalda utanförskap. Chansen att välja sina närmaste! Undgå grupptryck och organisationskonsulter! Ibland hamnar jag nog i bidragsberoende, som när ett stipendium utfaller. Men ärligt talat: Varför uppsöka en arbetsplats där jag vet att jag inte trivs? Och utsättas för mobbning, eller själv börja mobba. Chefen alltid en psykopat. Undantag finns. Jag hade en som brukade sitta en timme i min länstol och prata Habermas. Bakdantarna rusade av och an. Malliga slöfocken passade på att ge sig ut på stan. Min blick föll på oljan med de beska grantopparna.”
I en sådan text ser jag mig själv, mitt liv och mina val. Men där finns ju också annat som berikar och sidobelyser sådana erfarenheter.

Nästa exempel är hämtat från tredje avdelningen, text V, också den en barndomsbild som kunde ha varit min, jag citerar bara slutet:
”Den enda söndagsskola som kom på fråga var Missionsförbundets, den var mest normal. Där lades kollekt i en bössa som hade formen av en negerpojke: för varje slant bockade han snällt. Många frikyrkliga tillhörde folkpartiet, min farfars parti. Vart tog de sedan vägen?”
Den bilden säger mig hur tiden snabbt förflyttat sig från 1950-talets naivitet och missionärsanda till 2010-talets politiskt stränga uppfostringsanda. Jag gick själv i den där söndagsskolan. Min mormor påpekade att man gjorde gott för de svältande afrikanska barnen. Nu blir man piskad om man använder ordet ”negerpojke”, men som Björnsson måste man använda det för att vara sann mot det man skriver.

Sista exemplet hämtar jag från avdelning nio, text nummer VII:
”Försjunka, som nu, i antibegrundan. En lammhals ligger på köksbordet och väntar på att bli styckad. Annan förväntan finns ej. Jag sa till Gunnar Artéus att en titel på en bok ska säga mer än boken, annars är det en dålig bok också. Våra ängsliga avhandlingsförfattare förser nästan alltid försättsbladen med långrandiga reservationer som talar om vad de fann mindre intressant. Who cares? När jag ser sådant brukar jag tänka på en inspelning från 1958 (?) av Lucia de Lammermore med Maria Callas och Herbert von Karajan. – Ur dagboken.”
Jag kunde skriva som jag gjorde om den förra boken. Det skrivs och publiceras nämligen alldeles för lite av den här sortens litteratur. Den är djupt personlig, men talar hela tiden till mig som läsare. Jag vet inte vem Gunnar Artéus är, men det behöver jag ju inte heller. Hans namn ge dagbokstexten autenticitet och därmed tror jag på den.

Anders Björnssons mosaikböcker bär jag med mig om jag måste lämna hemmet för en bussresa. Jag tar en text och funderar länge på den, tacksamt.