måndag 26 september 2016

Föga poetisk ungersk poesi


Foto: Astrid Nydahl
Ove Berglund är en flitig översättare och utgivare av ungersk litteratur på sitt Brända böcker förlag. Jag har vid flera tillfällen skrivit om sådana böcker här i bloggen. På mitt läsbord ligger tre böcker jag tidigare inte nämnt, alla utgivna 2015. Det gäller signaturen Carbonaros När en bläckfisk flåsar i Kolozsvar (21 historier av Géza Szöcs med 21 illustrationer av Andrea Jánosi, i översättning av Rebeka Bereczky), Judit Ágnes Kiss vars diktsamling bara heter 24 dikter (i översättningar av bl.a. Berglund, István Palotai och i enstaka fall med hjälp av György Fenyö, Zoltan Gabulay och Ervin Rosenberg), samt Dániel Varrós 23 dikter (i översättning av Berglund med hjälp av Robert Måshult, György Fenyö och Tünde Újvari).


Med de två sistnämnda böckerna fick jag redan ett initialt problem: de är helt satta med kursiv stil, vilket inte bara gör dem svårlästa utan också estetiskt bortstötande. Det är verkligen synd på poeterna och deras dikter, eftersom sådana saker kan ställa sig i vägen för en verklig läsupplevelse. Dessvärre kan inte Judit Ágnes Kiss erbjuda en sådan. Jag tycker att hennes dikter är sällsynt platta och förutsägbart programmatiska, och de blir inte heller bättre av nödrimmen som förekommer:

”Jag underkastar mig, ers majestät,/ har jag fel så må mitt huvud rulla:/ mannen vill ha högstämd erotik/ medan kvinnan rätt och slätt vill knulla.” (ur Ballad om dubbelmoralen).


Hos Dániel Varró hittar jag dikter som låter ungefär likadant och jag har svårt att uppbåda något verkligt intresse för dem. Här rimmar ”elegant” på ”croissant” och jag känner att jag har lika lätt som poeten att tillgripa fjärrkontrollen. Och när jag gjort det frågar jag mig om det verkligen inte finns andra, mer angelägna, och rent poetiskt bättre författare än dessa två att introducera på svenska? Brända böcker har tidigare visat på både tradition och originalitet, så utgivningen av dessa två förvånar mig en smula.

Kanske är dessa två urval inte rättvisa. Kanske är det något i översättningarna som brister. Jag ska inte uttala mig om det eftersom jag inte kan ungerska.

Men desto roligare är det då att nämna Carbonaros bok! Redan titeln skvallrar om något annorlunda och intressant: När en bläckfisk flåsar i Kolozsvar.

Här finns det verkligen en skruvad och fin humor. Illustrationerna är halva nöjet. De är gjorda av Andrea Jànosi. Vad är det då för bok? Man skulle kunna säga att den består av folkliga berättelser. Här tycks finnas både det gamla, muntligt traderade, och det helt litterärt moderna. Det är en bok som jag kan rekommendera för var och en som vill se lite grand av ungersk kultur på ett både lättsamt och underhållande sätt.