fredag 21 november 2014

Tillvaron bortom kulturen där allt passerar ostraffat

Östersjökusten 28 oktober. Foto: Astrid Nydahl
Imre Kertész skriver i Galärdagbok (översättning av Ervin Rosenberg):
”Kultur, universalitet, andlighet, verklighet, liv. Tillvaron bortom kultur, icke-kultur: atomiserad, tragisk, sammanhangslös och absurd tillvaro, stillös tillvaro, skendöd, som mycket snabbt kan följas av den verkliga”.
Kan man efter en sådan definition tvivla på att man befinner sig i tillvaron bortom kultur, i icke-kulturen? Kertész själv ger många exempel på denna epok, och hans högst vardagliga interiörer kan vara nog så drastiska. T.ex. berättar han om en bussresa, där en ung, atletiskt byggd man mellan tjugo och tjugotvå uppträder brutalt mot sina medpassagare. Men ingen ingriper. Kertész:
”Den lössläppta pöbeln som tillåts gå bärsärkagång mot det sunda förnuftets och samhällsdisciplinens rester. Ansikten av ett slag som jag aldrig tidigare har sett.”
Ett sådant exempel – hämtat ur Galärdagbok – kunde förmodligen de flesta människor känna igen från sitt eget vardagsliv. Det händer i både storstäder och små samhällen att ett slags pöbelbeteende ”får passera ostraffat” som Kertész säger. Stjäla cyklar, krossa rutor, klottra på kulturminnesmärkta hus, pinka på offentliga platser, skära sönder säten i bussar och tåg, sådant betraktas som pojkstreck och småbrott – men frågan är om inte just detta beteende istället borde betraktas som exempel på kulturlöshet, icke-kultur. Det är trots allt inte särskilt sällsynt att argumentet ”vi hade inget att göra” anförs när beteendet ska förklaras.

Sociologer lägger pannan i djupa veck och säger att bristen på fritidsgårdar är orsaken. Så resonerar man kanske om man är oförmögen att se mönster som är större än de enskilda handlingarna. Med Oswald Spengler kunde man idag säga att ”stadens mentalitet talar ett nytt språk, som snart blir samma sak som kulturens språk” (Västerlandets undergång, kap. II:2).

Detta språk tycks helt utgå ifrån generationsbestämda läten, utstötande av manliga respektive kvinnliga kortsignaler av typen ”Ja ba” (Jag bara), idag kryddat med allt fler anglicismer och från den mediala världen inlånade ord och satsbyggnader. Den tydliga normen för denna kultur, denna mentalitet, blir det konforma, det som alla kan spegla sig i; boktiteln, tv-serien, popmusiken.

Bokhandeln förvandlas till lager för stapelvaror (just nu för det som på babyspråk heter ”spänningslitteratur”), televisionen följer i spåren och gör långa serier av dessa stapelvaror och popmusiken tar över hela det offentliga rummet med klubbar, restaurangmusik som gör samtal omöjliga, butiksmusik som gör det till en plåga att handla ett par strumpor, och stadsfestivaler som veckovis gör tillvaron outhärdlig för människor som lever och verkar  i stadskärnorna.

Den missanpassade konsumenten angriper poliser och brandmän, sätter fyr på grannarnas bilar, slår sönder det som skulle vara gemensamma institutioner (skola, daghem, bibliotek) och jagar de människor som inte anslutit sig till pöbeln. För varje sten som träffar brister det kollektiva nätet ännu en bit och vi har kommit närmare det tillstånd som kan betecknas som lågintensivt inbördeskrig (det som Hans Magnus Enzensberger sammanfattade så drabbande, det som innefattar allt från stenkastningen till våldtäkten, från eldhärjandet till rånen). Klagoropen "polisvåld", "rasism" och "utanförskap" används som sköldar bakom vilka alla sorters beteenden odlas. Mediaklassens stryker medhårs och lovsjunger de betonggetton som för varje med(ia)veten medelklassidylliker skulle vara otänkbara att leva i. Försöken till analys (och kritik) av det etniskt, kulturellt, religiöst och politiskt konfrontativa möts av förakt och svartmålning. Det gamla språkets förvaltare ställer sig också vid varje grind och vaktar så att inte en enda kritiker släpps in i lagomlandets eget gated community.  Det ena nya språket är inte nytt i det avseendet. Som alltid försöker det dölja samtidigt som det oavsiktligt beskriver en katastrof. Det andra nya språket sjunker allt djupare ner i de infantila lätenas kakofoni.

torsdag 20 november 2014

Trots allt: ett erbjudande om julbokpaket

Trots den situation jag befinner mig i sedan den 10:e oktober då Tobbe lämnade oss för alltid, vill jag försöka vara igång tämligen normalt varje dag. Ibland går det bra, ibland inte alls. Skrivandet har jag sedan flera veckor varit igång med tack vare bloggen. Det är uppfordrande att hålla den vid liv.

Därför har jag bestämt mig för att också denna jul erbjuda ett särskilt billigt julpaket till mina läsare.

I årets paket ingår de tre böckerna Kulturen vid stupet, Sextio år senare och Medborgaren, makten och moskén. Jag har slagit samman de tre därför att de utgavs som en serie av likadant producerade böcker, med linnetrådsbindning och tryck på vackert papper.

Normalpriset för de tre böckerna är 450:- , köper du alla tre samtidigt kostar de, inklusive frakt, endast 150:- . Billigare än så går det inte att köpa årets julklappsböcker. 

Välkommen med din beställning med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com



Om Kulturen vid stupet, essäer och reflektioner skrevs det:

“Nydahls bok är en viktig bok i dagens bokflöde där så mycket kretsar kring yta och livsstil, matlagning och trädgårdsskötsel, sport och fritid. För den som istället vill fördjupa sina kunskaper om den kontinent vi nu mer eller mindre förvånade ser skakas av politiska (och ekonomiska) kriser ger Nydahls bok öppningar mot inte enkla, men mer trovärdiga och framför allt komplexa förklaringar. Europa. Europa är vår historia, vårt nu och vår framtid, vare sig vi vill det eller inte. Om det handlar Kulturen vid stupet. (Karin Stensdotter i Svensk tidskrift 2011)


Och om Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen:

”Under 2000-talet har Nydahl intensifierat sin utgivning. Han förmedlar, numera främst på bloggen, insiktsfulla och initierade rapporter från politik och litteratur, utifrån en internationell horisont. Styrkan i den här boken ligger i det dubbla perspektivet: hur han klarar av att vara både analytisk och privat, att han bryter det objektiva med det subjektiva. Det är också skrivet stillöst – utan skyddande barriärer, men hela tiden i växelverkan mellan balanserat sakligt och engagerat hetsigt. Han avstår också från förenklingen i sitt sätt att presentera det som är komplext och svårt. Det här är en bok som blir ett dokument av både tiden, våren 2011, och människan Thomas Nydahl, våren 2011, med förgreningar bakåt. Här skriver han klarsynt om de problem som mångfalden levererar – en växande fientlighet mellan människor. Det är också fientligheten i sig som han vänder sig mot, inte mångfalden, och att därför söka billiga poänger om politisk inkorrekthet är bara att ställa sig i tjänst åt dumheten. Jag känner få svenska intellektuella som är lika öppna för intryck från andra kulturer, som är lika nyfikna inför just den mångfald som erbjuds från hela världen (alltså den som är större än den anglosaxiska).” (Björn Kohlström, bloggaren Bernur 2012)

Och slutligen om Medborgaren, makten och moskén:

"Medborgaren, makten och moskén är Thomas Nydahls senaste bok. Boken är en sammanställning av ett antal nyredigerade texter som har publicerats vid skilda tillfällen. Vad som håller samman texterna är hans islamkritik. Nydahl har fått känna av följderna av att en sådan kritik mycket lätt övergår i uttalade misstankar om främlingsfientlighet. Författaren insisterar heroiskt på att det utan vidare skall vara motiverat och legitimt att bedriva religionskritik. Och hans ”fall” är komplicerat eftersom han vägrar att ingå i några bestämda sammanhang. Vad som har blivit följden av detta kan nog sammanfattas med ”Alle gegen Nydahl”, solitären som, ständigt skrivande, blir en obekväm röst. Nå, i vår tid, löser man sådana problem med ett enkelt alexanderhugg och alltså Nydahl ut i kylan. Naturligtvis hjälper det inte att han i sin nya bok förklarar sig, diskuterar definitioner av t ex fascism och rasism. Visserligen ger han sin röst åt en egentligen inte särskilt uppseendeväckande ståndpunkt: Islam har inte moderniserats och blir därför en form av ideologi som bör analyseras med omsorg, både vad gäller dess teser och dess konkreta framfart.” (Lars Vilks, 2013)

onsdag 19 november 2014

Stolpe, Nordin och Kepel

Två nya böcker har anlänt. De har inte recensionsdag förrän 4:e respektive 10:e december, men jag vill redan nu nämna dem. Först kom Gilles Kepels nya bok, Saint-Denis. Berättelsen om en Parisförort (översättning av Kristina Ekelund) och idag kom Svante Nordins biografi över Sven Stolpe, Blåsten av ett temperament. Det är talande att båda böckerna utges av förlaget Atlantis, vars kvalitetstänkande inte sviktar det minsta och vars val av angelägna ämnen och titlar alltid intresserar mig.

Gilles Kepel skrev jag om redan här, när hans bok Kampen om islam utkommit. Den nya boken utvecklar temat med en studie av den muslimskt dominerade Parisförorten Saint-Denis. Den sägs präglad av industrinedläggningar, långtidsarbetslöshet och det som med en nutida eufemism kallas "integrationsproblem". Jag ska med allra största intresse ta mig an den här boken, eftersom jag vet att mycket av det Kepel skrivit under åren från ett franskt perspektiv senare blivit vardag också i Sverige.

Svante Nordin, den gamle vänstermannen i Lund som blev kulturkonservativ och en av vårt lands intressantaste intellektuella, har jag läst i många år. Särskilt har jag fäst mig vid hans Filosofernas krig som kom 1998 och Filosoferna. Det västerländska tänkandet sedan år 1900  - en bok som belönades med Stora fackbokspriset 2011. Nordin påpekar i förordet att Sven Stolpe numera är förpassad till glömskan, vilket ter sig minst sagt märkligt med tanke på att han under sin livstid var en medialt flitigt förekommande intellektuell. Hans "reaktionära" tankar behövs just i vår tid, då de flesta mediamänniskor tycks vara frivilliga fångar i den vänsterliberala vanföreställningen om kakor som man både kan äta och ha kvar. Sven Stolpe var dessutom en härlig människa: frispråkig, tuff som debattör, orädd också i situationer som gav honom evig fördömelse. Är det därför han är bortglömd? Jag ska läsa Nordins biografi. Återkommer förstås med recensioner av båda dessa böcker längre fram.


Mellandag

Småländsk höstdag. Foto: Astrid Nydahl
Idag blir jag förmodligen tyst i bloggen. Men de senaste dagarna har jag lagt ut ett antal längre texter som inte har något bäst-före-datum. Mycket upptar mina tankar, både det alldeles privata och det som sker runt mig i byn, landet och världen. Jag försöker hålla samman allt som spruckit den senaste månaden. Både barn och vuxna befinner sig i sorg och för några av oss är den nästan omöjlig att bära. Jag återkommer.



tisdag 18 november 2014

Religiöst krig eller motståndkamp? Den blodiga Jerusalemattacken kräver seriösa analyser

Allahu Akbar
Det är alltid riskabelt att uttala sig i frågor som rör Israel och Palestina. Jag tar risken och konstaterar först att den enda judiska "bosättningen" som omvärlden accepterat var Auschwitz. Det kan låta som ett smaklöst skämt men jag menar det på allvar. Att ingen kom till den europeiska judenhetens hjälp ens under de värsta och blodigaste ritualerna säger en hel del om vad omvärlden tyckte. Inte så mycket som en bomb fälldes av de allierades flyg över de järnvägslinjer som fraktade de judiska fångarna i godsvagnar till en säker död.

När jag tidigt på tisdagsmorgonen läste nyheterna från Jerusalem tänkte jag först: ja ja, här ser vi hur våldsspiralen fungerar. Efter hämnd kommer alltid hämnd. En dödad palestinier ger - minst - en dödad jude. Efter palestinska större attacker kommer - inte sällan men heller inte alltid - en våldsam vedergällning från Israel, i Gaza eller någon annanstans.

Har Nof i västra Jerusalem
Men det som hände i synagogan i Har Nof, i västra Jerusalem har också en annan dimension som man inte kan bortse ifrån. De två attentatsmännen från Jerusalemstadsdelen Jabel Mukaber skrek Allahu Akbar medan de med skott och yxhugg dödade och sårade de bedjande. Det finns således en religiös dimension, och inte bara en "geografisk" eller "nationell". Striden mellan palestinier och israeler beskrivs ibland som att "rätt står mot rätt" eller att frid och fröjd kommer att uppnås om Israel drar sig tillbaka och etablerar 1967 års "gröna linje" som nationens gräns. Den religiösa dimensionen har mer med den islamistiska väckelsen att göra. Både judar och kristna betraktas i den som "otrogna", som "kuffar" som måste drivas ut och bort eller dödas som i Har Nof. Levande judar på Dar al-Islam är den värsta styggelse dessa människor kan tänka sig. Om Dar al-Harb försöker tränga in på denna heliga mark är det en krigsförklaring i sig, vapen eller ej. Tzipi Livni sa till IDF-radion att hon länge fruktat att det religiösa skulle slå igenom, och tillade "Jag har fruktat det därför att det inte finns någon lösning på ett religiöst krig." Jag tror att jag förstår Livnis resonemang men anser ändå att hon har fel. Sådana krig brukar ju - om vi ser till historien - vara långa och innebära oändligt lidande, men de får sin "lösning" när de ena parten slagits till marken eller givit upp. Dessa krig pågår just nu i Israels grannländer och Islamiska statens etablerande av kalifatet har visat just denna skoningslösa terror mot andra folk och andra religionstillhörigheter inte minst i Irak och Syrien.

Låt mig också återgå till tanken om våldsspiralen. Det är alldeles självklart så att varje gång det används fysiskt våld så möts det av just sådant från den andra sidan. Sedan ett tag tillbaka har palestinierna börjat använda en ny typ av aktioner. De angriper enskilda judar, inte bara på och intill bosättningarna utan också i israeliska städer som Tel Aviv och Jerusalem. Angreppen har kommit i form av snabbt framförda bilar eller större traktorer/ hjullastare som kraschat in i busshållplatser och andra civila platser, men också i form av yx- och knivattacker. När en palestinier för några dagar sedan hittades hängd i den buss där han var chaufför utlöste det en våg av våld från Västbanken. Israelerna hävdar att det var ett självmord. De palestinska organisationerna säger att det var mord. Vilket det var kan vi förstås inte veta, men mönstret går igen från det som utlöste senaste Gazakriget. Att den gamla "marxistiska" och revolutionära organisationen PFLP nu tagit på sig ansvaret för tisdagens massaker gör också saken ännu mer delikat. PFLP har ju, också på den tiden man sysslade med flygplanskapningar och hade DDR som bas, alltid omhuldat tanken att varje jude är ett legitimt offer eftersom han eller hon betraktas som "sionist" och därmed en fiende.

Angreppen på civila utgör en egen kategori i detta smutsiga krig och de har funnits med sedan hundratals år. Pöbelsammanstötningar, mord, massakrer förekom långt innan staten Israel etablerades. Man behöver bara nämna Hebron-massakern 1929 då 67 judar slaktades av en arabisk mobb, och den massaker som palestinierna i sin tur hänvisar till ägde rum 1984 då en judisk fanatiker - av religiösa själ, märk väl! - gick in i Ibrahimi-moskén och slaktade 29 bedjande palestinier. Man erinrar sig också augustimassakern 1929 då en stor arabisk mobb mördade 47 judar i Jerusalem liksom den i Safed bara en vecka efter Hebron-massakern då 200 judiska hem brändes ner och 18 människor mördades. Listan kunde göras mycket längre.

Våldsspiralen har alltså sedan länge en religiös dimension. De höjda ögonbryn vi sett nu kanske inte är så befogade som de verkar. Varje enskild beståndsdel av förklaringen har sitt berättigande och ofta går de in i varandra. Vem kan säga att ett attentat är religiöst betingat och ett annat politiskt, nationellt? De hänger samman, de triggar varandra, de ser till att utvecklingen går allt närmare en större och avgörande katastrof.

Om ordet optimismen borde förbjudas allmänt är jag inte så säker på - vilket den portugisiska fadosångerskan Amália Rodrigues föreslog - men jag kan i alla fall instämma i den åsikten när det gäller Israel, Palestina och Mellanöstern. Den senaste månadens många mord och massakern under tisdagen understryker att allt är på väg bortom all kontroll, oavsett vad ledarna i Jerusalem, Ramallah och Gaza säger och tänker. Det finns en brutal realitet som förmodligen redan avgjort saken: den israeliska politiska klassen tycks övertygad om att man kan erövra och ockupera varje bit palestinsk mark som finns kvar på Västbanken och de palestinska organisationerna är i lika hög grad övertygade om att man kan förinta "den sionistiska enheten" Israel. Det hopp som på 1980-talet föddes om en tvåstatslösning är idag lika verklighetsfrämmande och omöjlig som någonsin före Oslo-avtalet. Det blir ett fortsatt krig om "de heliga städerna" och varje litet samhälle mellan Medelhavet och Jordanfloden. Något mellanläge lär inte uppstå ens om USA skulle dra tillbaka sitt stöd för Israel eller arabvärlden och Iran för palestinierna. Språket är krigets. Handlingarna är krigets. Det är bara vapnen som skiljer dem åt: tanks mot bilar, flygbombningar mot raketer, väpnade trupper mot gerillaenheter i underjordiska tunnlar.


Dödens vanlighet och banalitet

Tobbes kista i Västra Vrams kyrka 24 oktober 2014
“I våra dagar är döden inte längre något tema. Folk dör för mycket, i serie på serie, döden blir allt vanligare och banalare, det mördas för mycket, också där i serie på serie. Den individuella döden är avskaffad som överflödig lyx. Dessutom smyger sig omedvetet den föreställningen in att när alla dör kan det inte längre vara så svårt för den enskilde.”

Orden hämtar jag ur en bok som betydde ofantligt mycket för mig för ungefär ett halvt liv sedan, nämligen Peter Nolls Den utmätta tiden som kom på svensk 1985. Jag har läst mitt exemplar så många gånger att jag bara försiktigt kan öppna det utan att sidorna ramlar ur. Noll var den första jag läste som kunde ge perspektiv på döden - så som man själv önskar den, utan operationer, strålning, cellgifter - och som kunde skildra sin egen dödsprocess på ett fullkomligt osentimentalt sätt. Jag trodde jag lärde mig något av den boken.

När jag idag fick veta att två av mina barnbarn har gråtit timme efter timme av sorg efter Tobbe förstod jag att det jag trodde mig ha lärt kanske ändå inte var en lärdom som gick på djupet. Jag gråter ju själv fortfarande, dagligen försvinner jag ner i ett hål som jag inte kan sätta ett namn på, ett hål som möjligen kan beskrivas som saknad och tomhet.

“Vårt förakt för döden är inte oförenligt med den kult vi ägnar den” skriver Octavio Paz i Ensamhetens labyrint, också det en bok som kom på svenska för mycket länge sedan, 1984.

Paz skriver ju där om mexikanska traditioner, där “döden är med oss vid våra fester, i våra lekar, vår kärlek och våra tankar”. När jag ser tillbaka på den i grunden mycket traditionsbundna begravning Tobbe fick tänker jag att det ändå inte är så mycket som skiljer oss från mexikanerna. Det är klar att vi vill förankra den föraktliga döden i det vi känner igen. Den nedsänkta kistan är den yttersta symbolen - och handfasta uttrycket - för orden “Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.”

Nej, döden kan inte bli banal bara för att den är vanlig. Men jag förstår att Peter Noll varnade för just det när han skrev sin bok. Och jag vet nu av egen erfarenhet hur svår den är "för den enskilde".

***

Om ni undrar vill jag bara säga att jag tagit bort minnesrutan över min son i högerspalten för att jag inte klarade att se honom där varje dag, det gjorde alldeles för ont och väckte så många avgrundsdjupa tankar i mig. Bilden av Tobias står på vårt matbord med två ljus sedan den 10 oktober. Det känns bättre och mer privat, som det måste få vara.


Patrick Modiano i ett ymnighetshorn

Det varje år så glädjande med Nobelpriset i litteratur är att möjligheterna till fler översättningar är givna. Så också i år. Elisabet Grates Bokförlag hade redan gett ut tre titlar när beskedet om priset till Patrick Modiano kom. Nu har såväl Bonniers som Norstedts förlag tryckt nyutgåvor av några av hans böcker. På Bonniers kom den lilla, mycket täta och intensiva Bröllopsresa (i översättning av Katja Waldén) som tar oss tillbaka till ockupationsårens Frankrike och Milano, skumma hotellrum, tvivelaktiga bekantskaper och de ständiga frågorna om vem som är vem och varför några söker och andra eftersöks. Norstedts bidrar med två vackra volymer, vars omslag redan de skvallrar om vad som väntar: De yttre boulevarderna och De dunkla butikernas gata (båda i översättning av Anne-Marie Edéus). Den senare är kriminallitteratur av bästa sort, här flyttas skeendet och karaktärerna fram i rappa
dialoger som ibland fyller hela eller halva kapitel. Det är ett stilmässigt drag jag inte sett hos Modiano tidigare, men när jag läser det här förstår jag bättre varför man förknippar honom med kriminalgåtan. Och ändå inte. Detta är ju i första hand en gåtfull berättelse där minnesförlusten spelar en central roll. Men bortom privatdetektiven Guy Rolands sökande ser vi samma typ av gåta som i Dora Bruder eller Bröllopsresa. I De yttre boulevarderna återvänder Modiano till krigstidens karaktärer och skriver sig ner i de eviga frågorna om medlöperi, motstånd och likgiltighet. Mänskliga möten bär på oklara  betydelser och människors avsikter är högst dunkla. Dessa tre böcker är som gjorda för de långa mörka vinterkvällarna. Hos Modiano får man, inte minst här, det gåtfulla berättandet som också spricker upp i klarheter och tydliga bilder av vad krig och ockupation gör med människor och hur vi i bästa fall kan förhålla oss till de tillkortakommanden som är självklara i de situationerna. Om inte redan, så är de väl bästa tänkbara julklappar!