tisdag 1 september 2015

Imre Kertész Den sista tillflykten, en dagboksroman (översättning Ervin Rosenberg, Weylers förlag)

Foto: Astrid Nydahl
Viktiga böcker är tyngre än de flesta. Deras vikt har ingenting med sidantal eller andra yttre ting att göra, utan mäts i den betydelse och erfarenhet författaren låter verket präglas av. Imre Kertéz är kanske för många en i raden av olästa Nobelpristagare. 

För mig har han alltsedan den första till svenska översatta boken varit av central betydelse för förståelsen av det judiska ödet, inte bara det som kan kopplas till förintelsen utan också, och i hög grad, till det som rör efterkrigstidens judiska liv, här specifikt i det östeuropa till vilket Ungern kom att höra, och till diasporans relation till Israel och judenheten globalt. 

Hans nya dagboksroman är inget undantag, tvärtom kan den, kanske för att den förmodligen blir hans sista bok, vara av ännu större betydelse i dessa avseenden, men också som ett vittnesbörd om Europas ohjälpliga förvandling och misär. Boken heter Den sista tillflykten.

Som ofta resonerar Kertész om det judiska och det ungerska. Han säger att han inte är en ungersk författare - föranlett av det faktum att han ofta utesluts från förteckningar av modern ungersk litteratur - utan hör "till den östeuropeiska judiska litteraturen, den som blomstrade i dubbelmonarkin och sedan i dess arvtagarländer, och skrevs i första hand på tyska". Han beklagar inte att hans eget skrivna språk är ett annat än tyskan, eftersom också det är "bara en tillfällig fristad, ett temporärt gömställe för hemlösa", ett resonemang som avrundas med detta mycket typiskt Kertész-ska: "Det är bra att tillhöra dem som inte hör hemma någonstans".
Mycket av bokens texter skrivs på andra orter än de ungerska. Kertész lever länge i Berlin, där han tycker sig finna ett mentalt klimat som är uthärdligt. Men han är också ofta på resande fot, som till Madeira för att tillsammans med hustrun få vila och frid, men kanske i högre grad och alltmer tröttande, till olika europeiska orter för uppläsningar, mässor och prisutdelningar. 

Det stora priset, Nobelpriset, får han just som denna dagbok skrivs och han skildrar dubbelheten i detta, att gå från att vara författare till att bli ”en kändis”, detta vedervärdiga tillstånd som får allsköns medier att störa och irritera författaren så att hans vardagliga arbetsro smulas sönder av rubrikernas och löpsedlarnas hyenor.

Dagboken inleds i mars 2001 och sträcker sig fram till den nionde februari 2009. Då har Kertész sjukdom gått långt, han lider sedan länge av Parkinsson, och hans kropp lyder honom inte. Han misströstar och inser mer och mer hur skrivandet, ja själva kreativiteten, tas ifrån honom.  Medan han skriver dagbok skriver han också sina litterära verk. I andra halvan sliter han med Den sista tillflykten, romanen som ska bygga på dagböckerna vi läser, men som stannar vid fragment, vilka i sin helhet finns med i boken. Det sista fragmentet i boken leder tankarna direkt till Thomas Bernhard (och får mig att associera till en pastisch på hans stil). Bernhard nämns för övrigt som inspirationskälla för Kertész.

Det första årets dagbok skrivs förstås också när de epokinledande, spektakulära terrorattentaten mot USA äger rum, och Kertész befinner sig av en tillfällighet i Madrid när samma terrornätverk angriper morgontrafiken på järnvägen. Han och hustrun väljer att delta i en stor manifestation i staden. Den islamistiska terrorn påverkar honom starkt och är, som för många av oss, en ögonöppnare kring islam, dess ”heliga” bok och praktik. Men också närmandet till den israeliska verkligheten – vid sidan av en grundläggande judisk ”identitet” - är uppenbar som starkt incitament för hans vrede riktad mot islam.

Erfarenheten av de två stora despotiska och totalitära system i 1900-talets Europa, först det nazistiska och sedan det kommunistiska, har lett honom till en ovanlig klarsyn när det gäller den parlamentariska demokratin. Han gör sig inga illusioner:

"Det som görs under benämningen demokrati har inte mycket gemensamt med res publica: jag skulle snarare kalla det marknadsdemokrati. Med viss självdisciplin är det en synnerligen behaglig existensform, men den kommer snart att vara över därför att den går fräckt mot mer och mer centralisering, och då kommer både självdisciplinen och behagligheten att ta slut. Är det inte en diskret fascism som väntar oss, med en myckenhet av biologisk utstoffering, totalt avskaffande av friheten, mitt i ett relativt materiellt välstånd?"

Det är trösterikt för mig att läsa. Det påminner ganska mycket om de slutsatser jag själv dragit, vilka i sin tur är främsta orsaken till att jag inte röstar i valen.

Kertész skräder sannerligen inte orden om det som sker med Europa i relation till och underdånighet inför islam.

"Europa kommer snart att gå under på grund av sina förutvarande liberalism som har visat sig barnslig och självmördande. Europa har alstrat Hitler, och efter Hitler står kontinenten där utan argument: portarna står vidöppna för islam, man vågar inte längre tala om ras och religion, samtidigt som islam bara känner hatets språk gentemot främmande raser och religioner." (sidan 177)

Imre Kertész blir med ord som dessa, så vitt jag kan se, den förste Nobelpristagare i litteratur som tar till ord om en av tidens avgörande frågor. Han har dragit slutsatsen att man inte kan tiga och låtsas vara en blid och i allt tillåtande människa. Han skriver:

"... goda manér är lika med lögn och total självuppgivelse." (sidan 180)

Nu ska man ändå inte dra slutsatsen att detta är en uteslutande politisk dagbok. I själva verket kunde man kalla den existentiell. Kertész skriver utifrån den egna existensens erfarenhet, som sträcker sig från tonårens vistelse i ett av nazisterna upprättat läger, via återkomsten till ett Ungern som blev en sovjetisk vasallstat, över åren som vuxen författare i ett klimat som antingen förbjöd eller förföljde och ett liv i ålderdomens tillbakablickande och fortsatta skapande. Hans författarskap spänner en båge mellan två ting som han ironiskt säger att Tyskland skänkt honom: Buchenwald och en förtjänstmedalj.

Också det faktum att han med Nobelpriset 2002 sakta förvandlas från tämligen perifer för de flesta av oss till att bli en celebritet ägnas många tankar och ruelser i dagboken. Han är, minst sagt, obekväm i denna roll och han skriver att han å ena sidan inte mottagit så mycket elakheter och förtal tidigare och å den andra att han tvingats sitta vid middagsbjudningar och andra tillställningar där de fulländade dumheterna serverats på löpande band. Men han börjar så småningom tacka nej. Han måste inte vara en förintelse-ambassadör.

Han visar avsky för själva resandet, men han gläds i lika hög grad av det som finns närmare i hans liv, som när hans svenska översättare Ervin Rosenberg ringer och visar ”begeistring över Dossier K. trots att han inte är en av dem som lätt blir eld och lågor.” Det är också i små pärlor som dessa man ser hans mänskliga belägenhet. 

Han plågas allt mer av smärtorna och det som Parkinsson tar ifrån honom av både värdighet och rörlighet, han tvivlar alltmer på sin förmåga men blickar tillbaka med stolthet på sitt livsverk. Han har, som han själv formulerar det, ”en kär och god hustru”, och att också vardagslivet gnisslar och ibland präglas av de mellanmänskliga tillkortakommandena förtar inte intrycket av en man fast besluten att skapa.

Skapandet är per definition  något annat och större än att reducera sig till vittne. Det finns en allt översvämmande vittneslitteratur och några av Kertész egna verk kan utan tvekan hänföras dit. Men det finns bara en Imre Kertész – det livsverk han skapat kommer på ett eller annat sätt att finnas kvar för kommande generationer.

PS: Kertész är inte, vilket jag hävdade igår, först att offentligt uttala sig om islam. En av mina uppmärksamma läsare påpekar att t.ex. V.S. Naipaul och Mario Vargas Llosa tidigare gjort samma sak. Däremot är Kertész ord om Europas förstörelse ovanliga i sin tydlighet. Tack till Stefan L.



måndag 31 augusti 2015

De politiska vidrigheterna från betfältens horisont. Om en krönikör som uppvaktas av en journalist på jakt

Foto: Astrid Nydahl



Foto: Astrid Nydahl
Sockerbetorna växer och frodas här på åkrarna. Det är bara en månad kvar till betkampanjen, den brukar pågå från månadsskiftet september-oktober till fram i juletid. Det är en fin syn. Grönskan är både ljus och mustig. Särskilt när det regnar står betfälten där som vackra oljemålningar.

Att vi lever i en förfärlig och mordisk tid behöver knappt påpekas. Men vissa dagar blir det så påtagligt att illamåendet, det rent fysiska, hela tiden växer. Så har det varit för mig sedan i lördags kväll. Två samtidiga skeenden har skakat mig och fått mig att ännu en gång tänka att jag måste fly nätet för att rädda mitt förstånd. Det är sannerligen inte upplyftande att stå i korsdraget från å ena sidan rent rättshaveristiska krönikörer och å den andra mediahusens maktfullkomlighet. Det jag läst dessa dagar har fördjupat min uppfattning om att det bara är seriös litteratur - i facklitteraturen gärna med journalistiken som grund, men seriös - som kan hantera tidens extrema utmaningar.

Populister och rättshaverister förvärrar situationen med sina gälla skrik och överdrifter. Jag har ju aldrig tänkt en positiv tanke om några av dessa "krönikörer", tvärtom har jag betraktar deras maniska texter som rännstensaktivitet. Men jag har heller inte förstått varför man skulle gå mediahusens ärenden. Det går att stå på två ben också i situationer som denna, att med huvudet kallt förstå att pk-journalistiken kan bekämpas med argument i sak. Det nu aktuella skeendet har lockat fram de mest ljusskygga gestalterna, på rad uppträder de nu med sina i grunden konspiratoriska, antijudiska utfall och naziinfluerade reflexer. Det är en skam för varje "offentligt samtal" (jag är inte ens säker på att det kan kallas det).

Samtidigt med det publicerade jag några citat ur en ny bok. Av citaten framgick det att författaren är djupt negativ till den muslimska Europaförvandlingen. För mig en helt normal och okontroversiell bloggtext i linje med mycket annat jag själv skriver eller publicerar. Men genast fick jag tiofalt fler läsare. Som flugor på en sockerbit samlas de. Varför? Frågan är retorisk, alla förstår varför.

Boken jag citerade ur, Den sista tillflykten av Imre Kertész, recenserar jag här i bloggen imorgon. Det kommer att intressera ungefär min vanliga läsekrets om några hundra personer. Flugsvärmen har då redan flugit vidare till andra mediala sockerbitar.




Sländor och Pikettys teorier

Foto: Astrid Nydahl




























Foto: Astrid Nydahl
Vid kaffebordet uppvaktades vi gång på gång av två sländor. De satte sig dels på en kasse där jag har böcker och annat, dels på det vita kaffebordet och på mina vita linnebyxor. De blev en fin bekantskap och en påminnelse om alltings förgängelse.

Söndag vid en sjö. Några barnfamiljer badade. Jag satt i lässtolen som alltid. Från Imre Kertész vittnesmål gick jag nu över till en av samtidens mest omtalade (och olästa?) böcker som snart utkommer på svenska: Thomas Piketttys tegelsten KAPITALET i tjugoförsta århundradet. Det är mäktig läsning som redan inledningsvis imponerar. Piketty har tagit sig an uppgiften som många av oss vill se i seriös form. Hur många av oss förstås ekonomisk teori? Konkret uttryckt: förstår det grekiska dramat, eurons betydelse och problem, kapitalismen i konsumtionsepoken, det faktum att de rika blir allt rikare och de fattiga allt fattigare? Man skulle framstå som en skrävlare om man ens antydde att man förstod. Men efter ett femtiotal sidor med Piketty under söndagen har jag tagit till mig bakgrundsteckningen, med konkreta exempel på teorier och samhällen från industrialismens barndom och framåt. Jag kommer förstås att recensera boken när jag läst den, och det lär ta ett bra tag.


söndag 30 augusti 2015

Imre Kertész om självförakt

Foto: Astrid Nydahl
Självförakt och självinsikt är inte samma sak. Men de kan som tillstånd både beröra varandra och höra ihop. Att komma till insikt – nej, inte som av en blixt från klar himmel utan som en långsam och livslång process – kan leda fram till just självföraktet. Därför läser jag också igenkännande Imre Kertész ord:
”Jag kan inte förändra min hemska natur. Men åtminstone är jag full av ruelse.” (Ur Den sista tillflykten, översättning av Ervin Rosenberg).
Hans ord förvissar mig också om att det finns djupt liggande orsaker till mitt ständiga sökande efter melankolikerna och misantroperna i litteraturen.

lördag 29 augusti 2015

Imre Kertész om Europas självmord

Foto: Astrid Nydahl
I sin nya (av Ervin Rosenberg) till svenska översatta bok, Den sista tillflykten, skräder Inre Kertész sannerligen inte orden om det som sker med Europa i relation till och underdånighet inför islam. Jag återkommer längre fram förstås, men vill bara ge er två citat som tål att tänkas på:
"Europa kommer snart att gå under på grund av sina förutvarande liberalism som har visat sig barnslig och självmördande. Europa har alstrat Hitler, och efter Hitler står kontinenten där utan argument: portarna står vidöppna för islam, man vågar inte längre tala om ras och religion, samtidigt som islam bara känner hatets språk gentemot främmande raser och religioner." (sidan 177)
och:
"Jag borde säga några ord om politiken också (...) Då skulle jag tala om hur muslimerna översvämmar, ockupererar, i klara verba, förstör Europa; om hur Europa förhåller sig till detta, om den självmördande liberalismen och den stupida demokratin (...) Det slutar alltid likadant: civilisationen når ett stadium av övermognad där den inte bara är ur stånd att försvara sig, utan där den på ett till synes obegripligt sätt dyrkar sin egen fiende." (sidan 180)
Imre Kertész blir med ord som dessa, så vitt jag kan se, den förste Nobelpristagare i litteratur som tar till ord om en av tidens avgörande frågor. Han har dragit slutsatsen att man inte kan tiga och låtsas vara en blid och i allt tillåtande människa. Han skriver:
"... goda manér är lika med lögn och total självuppgivelse." (sidan 180)
Det enda som återstår är klarspråket och försöken att tala sanning. Det är uppfordrande.




fredag 28 augusti 2015

Inför den kommande hösten

Foto: Astrid Nydahl
Det går obevekligt mot höst nu. I nästan hela mitt vuxna liv har jag tyckt att hösten är den bästa årstiden. Nu kommer jag varje år att frukta den därför att jag måste passera min sons dödsdag, den 10 oktober, och ändå mentalt hålla mig stående upprätt. Jag fruktar den redan. Hösten är annars de där regnen som smattrar mot takkupan, mörkret som redan på eftermiddagen gör husets färger mer dämpade, och som sedan leder oss fram till de långa, svarta kvällarna och nätterna av läsande och skrivande. Filmerna är också höstens - och vinterns - stora glädje.

Jag har varit på kontroll av min diabetes och fick en hel lista med positiva besked. Att vara alkoholfri och äta utan en massa snabba kolhydrater ger omedelbar utdelning. Mitt månadssocker låg på samma blygsamma nivå som hos en frisk människa och allt annat såg bra ut. Jag gick därifrån i duggregnet och satte mig på en uteservering för en kopp kaffe.

Livet är en ständig pendel mellan mörker och ljus, tyngd och lätthet. Denna sensommar står jag vid porten till hösten och räds minsta tecken på mörker och tyngd.


torsdag 27 augusti 2015

Litteratur - glädje eller lycka?

Foto: Astrid Nydahl
Jag sa att jag blev lycklig när en väntad bok nu anlände. Och så tänkte jag en gång till: kan man verkligen bli lycklig av litteratur? Det låter banalt, men jag tror att de böcker man väntat på och sett fram emot att få läsa fyller en med den sortens stora glädje. Särskilt när det är en bok som är resultatet av stort allvar och som belyser något av livets verkliga mening (och meningslöshet).

Boken heter Den sista tillflykten och är en dagboksroman av Imre Kertész (översatt av Ervin Rosenberg, utgiven av Weylers förlag). Den utkommer i september någon gång, jag har just börjat läsa den. Och när jag kommit till sidan 28 och gjort en rad understrykningar måste jag göra ett avbrott och skriva.

Som ofta resonerar Kertész om det judiska och det ungerska. Han säger att han inte är en ungersk författare - föranlett av det faktum att han ofta utesluts från förteckningar av modern ungersk litteratur - utan hör "till den östeuropeiska judiska litteraturen, den som blomstrade i dubbelmonarkin och sedan i dess arvtagarländer, och skrevs i första hand på tyska". Han beklagar inte att hans eget skrivna språk är ett annat än tyskan, eftersom också det är "bara en tillfällig fristad, ett temporärt gömställe för hemlösa", ett resonemang som avrundas med detta mycket typiskt Kertész-ska: "Det är bra att tillhöra dem som inte hör hemma någonstans".

Foto: Astrid Nydahl


Erfarenheten av de två stora despotiska och totalitära system i 1900-talets Europa, först det nazistiska och sedan det kommunistiska, har lett honom till en ovanlig klarsyn när det gäller den parlamentariska demokratin. Han gör sig inga illusioner:
"Det som görs under benämningen demokrati har inte mycket gemensamt med res publica: jag skulle snarare kalla det marknadsdemokrati. Med viss självdisciplin är det en synnerligen behaglig existensform, men den kommer snart att vara över därför att den går fräckt mot mer och mer centralisering, och då kommer både självdisciplinen och behagligheten att ta slut. Är det inte en diskret fascism som väntar oss, med en myckenhet av biologisk utstoffering, totalt avskaffande av friheten, mitt i ett relativt materiellt välstånd?"
Det är trösterikt för mig att läsa. Det påminner ganska mycket om de slutsatser jag själv dragit, vilka i sin tur är främsta orsaken till att jag inte röstar i valen.

Jag fortsätter läsningen och återkommer förstås med en recension. Av erfarenhet vet jag att varje bok av Imre Kertész följer mig mycket länge. För omläsning och reflektion. Det är en typ av litteratur man aldrig blir färdig med.