I kriget. Torsdagen 24 juli - svart eller vitt?

Ivar Franko (1856-1916). Är
denna ukrainska författare
tillräckligt vit för Skillt?

Till Svenska Dagbladet säger den svenske nationalsocialisten Mikael Skillt: ”Mitt mål är ett vitt Ukraina.” Svenskan skriver vidare: ”Skillt tycker också att Ukrainas stora judiska minoritet borde lämna landet eftersom han inte räknar den som vit.”

Detta är intressant av ett enda skäl: Skillt är en svensk nationalsocialist som rest till fronten som frivillig stridande soldat i Ukrainas tjänst. I det avseendet kan han sägas ha lockats av Svenskarnas Parti då de värvade frivilliga till Majdan. Men han går förstås ett steg längre. Han slåss med vapen i hand mot de ryska separatisterna. Också bland dem finns det frivilliga. Man mördar inte mot betalning utan för att man tycker sig slåss för ett högre ändamål.

Skillts ändamål är uttalat: ett "vitt" Ukraina, hur nu det skulle gestalta sig. Landets judiska befolkning betraktar han inte som ”vit”, och frågan är hur han ser på landets polska, bulgariska, grekiska, ungerska, tatariska, rumänska, vitryska och andra minoriteter. Är de lika lite ”vita” som judarna? Om det förhåller sig så måste Skillt ha en mycket grund och dimmig förståelse och kunskap om landets minst sagt turbulenta historia. Ukraina borde också för Skillt vara ett utomordentligt lärorikt studieobjekt utifrån frågan om nationsbildande, nationaliteter, majoriteter och minoriteter. Vad han säger till sina fiender i strid är inte lätt att veta. Men han försäkrar att han kan uttala enkla kommandon på ryska.

Jag läser mig varje dag djupare in i förståelsen av vad som sker i Ukraina. Jag läser men mår så förbannat illa av smärtorna och värmen. Det är ingen bra kombination. Inte ens när jag satte mig ute på Åhusbryggan för att se hur människor lekte och simmade i det varma, blå vattnet och vinden smekte mina kinder kunde jag känna lättnad. Allt var tungt av ilande, malande smärtor från knäna och ryggen. Jag gick mycket sakta, fick hjälp av Astrid eftersom jag naturligtvis glömt kryckan hemma.

Mest förundras jag över att det finns riktiga människor kvar i världen. Ett sympatiskt och vänligt brev skrivit på skrivmaskin kom med posten, liksom en dvd-film som jag ska försöka se i helgen. Krigen maler på. Ukraina, Israel och Palestina. Bara några slumpvis valda platser för den mänskliga förmågan att försänka tillvaron i mörker och hopplöshet. Det är där jag befinner mig.

Antecknat i krigstid. Onsdag 23 juli

Indisk skrivare. Foto: Gyldendals

Man fick bara syn på tågets bakre vagn, innan det försvann från medierapporteringen. Ingen annan än de närvarande kände stanken från de allt varmare, förruttnade kropparna. Man visste inte ens om man kunde lita på beskedet att kropparna nu var på väg till Holland.

 

Ute på fältet tar en soldat en guldring. En krigstrofé från en död flygresenär. Andra bär de svarta lådorna som lyser orange i solen. Varje tillhörighet som här tas med – ringar, datorer, barnskor, väskor, barnböcker, kläder – får ett nytt liv i Ukrainas krigshärjade byar och städer. De anhöriga får på sin höjd begrava ett förruttnat lik.

Där döden härskar växer hatet. En kritiker i Tel Aviv kan inte gå på café. Han har sagt att palestinier också är människor. Ett sådant påstående räcker för att dödshoten ska hagla. Gideon Levy betraktas som förrädare och fiende. Hans texter publiceras världen över. Han får mig att tänka på tidigare generationer som velat se ett slut på ockupationen. Jag har dem i bokhyllorna.

När jag vill kan jag ta ut dem och läsa. Det första jag ser är att Levys ord inte skiljer sig mycket ifrån de som skrevs på 1960-talet av såväl rabbiner som politiker och intellektuella. Shulamith Harevens epokgörande 1980-talsreportage från Gaza i New Outlook kunde ha varit dagens av Levy. En hel nation lärde sig samtidigt att tala dunkelt och falskt: ”ockuperad mark” döptes om till ”områdena”(the territories). Sa man ockupation betraktades man som palestinavän, d.v.s. fiende. Det hade man lärt från engelsmännen som i årtionden kallat sitt krig mot Nordirland för ”problemen” (the troubles).

Är det språket som är krigets första offer?

Är det språket som återspeglar det inre kaos som råder i krigstid?
 

Mitt eget språk förvandlas. Jag märker det varje dag. Om jag inte vakar över tankarna försvinner det egna språket och ersätts av falskheter.

Drar mig till minnes hur Vietnamkriget under mina tonår och tidiga vuxenår präglade ett språk fullt av floskler och dogmer. Krigets plats i hjärnan är den fyrkantigaste och farligaste. Det är där fiendebilden bosätter sig för att sedan agera motor för nästa hatkampanj.

Solitär i nyspråkets tid

Här nedan ett kort citat ur Joakim Andersens recension av Solitärboken. Hela recensionen läser du här.

***

Nydahl har egen erfarenhet av totalitarism, med ett förflutet i ”sektvänstern” och flera besök i Enver Hoxhas Albanien. I ärliga stycken beskriver han hur han idag skäms för de resor han ihop med kamrater gjorde till Hoxhas brutala stat. Ur denna erfarenhet har två goda ting kommit. Dels en bekantskap med värdefulla kulturkritiker som Adorno och Camus, dels en känsla för totalitarismen. Nydahls analys av totalitarismen är värdefull, och han begränsar den inte till att handla om stalinismen. Så kan även, bland annat, nationalism och islam ta totalitära former. Det är svårt att blunda för hotet från islamismen när man själv varit en del av en annan totalitarism, och i flera reflektioner berörs detta hot. Det slår dock inte över i någon ny form av totalitarism, utan det är det sekulära och fria samhället som Nydahl ställer som alternativ. Nydahl känner som sagt också igen totalitarismen i vår konsensuskultur av ”ja-sägare”.

Om kopplingen mellan massan och totalitarismen är ett ständigt närvarande hot, och om uppgåendet i massan dessutom förutsätter att man ger avkall på egenskaper som tänkande och medkänsla, framstår ensamheten som något inte enbart negativt. Förmågan till ensamhet blir viktig, boken innehåller flera stycken där Nydahl vänder och vrider på ensamheten och studerar både dess goda och mindre goda sidor.

När man läser Solitär i nyspråkets tid slås man gång på gång av släktskapet mellan Nydahls och Stirners perspektiv. Nydahl konkretiserar dock Stirner, ger honom ”kött på benen”, vilket är en samtidigt fascinerande och oväntad upplevelse att följa. Det är tveksamt om det hela ens är medvetet, sannolikt handlar det snarast om en inre släktskap mellan människor som valt att gå sin egen väg, tänka sina egna tankar. Styckena om laglöshet, om omöjligheten att fånga en människas inre i ord, likheterna är många. Detta gäller också när han citerar Camus ord om att i konflikten mellan rättvisan och sin mor valde han sin mor. Orden yttrades i en situation där algeriska nationalister i ”rättvisans” namn kastade in bomber i caféer där det satt ”fransmän”. Men för Camus var det inte lika enkelt, hans mor kunde också sitta i dessa caféer. Nydahl återknyter här till Stirners distinktion mellan en faktisk person, Camus mor, och en betydligt mer abstrakt ”rättvisa”. Att skada den förra i det senares namn framstår som lika problematiskt för Camus, Nydahl och Stirner. ”Solidarisk bör man bara vara med människors lidande” citerar Nydahl Adorno, här befinner vi oss bortom abstraktionerna, det Stirner kallade ”hjärnspöken”, och ser den faktiska människan.

Bröstkupp, missiler, antecknat en krigsmåndag i juli

Det kallas bröstkupp. De drabbade av kuppen kan aldrig ens ha tänkt tanken att kvinnor har andra bröst än män. Den mediala kroppsfixeringen har förlöst det Femen som finns också i svensk offentlighet, en fixering som får namn som bröstkupp. Kvinnan som ville visa sina bröst för statsministern har nu uteslutits ur sitt parti, eftersom ”det inte är förenligt med partiprogrammet att störa andra partiers offentliga möten”. Hur många miljöpartister har uteslutits för att de stört en partiledare som SD-Åkesson? Jag vågar påstå, på mediespråk, att det är bröstkuppat få. Så få att det kan stavas med 0.

Den som faller från tiotusen meters höjd slutar le. Den som fortfarande ler i fallet ska inte beskrivas som medveten utan som stelnad i en sista grimas före förmultningen. När en hel bagagehylla faller oskadd och landar i en trädtopp borde ingen få öppna den. Se den som en för alltid stängd bagagehylla, se den som en provisorisk kista eller gravkammare. Jag stängde en sådan i Lissabon 1993. I min väska fanns en helflaska bagaço. På vägen till Köpenhamn började det lukta i flygplanet och jag reste mig för att stänga flaskan.

När missiler skjuts uppåt och träffar en fysisk kropp faller kroppen neråt. Den faller ner till den punkt där missilen avfyrades. På ett ungefär gräver den sig ner i de krigiska handlingarnas oljedoftande, feta jord.

När missiler skjuts vertikalt träffar de också kroppar; huskroppar, människokroppar. När dessa kroppar träffats delas de in i tre kategorier: de som var närmast träffpunkten dör mycket snabbt, de som befann sig en liten bit därifrån får lemmar bortskjutna och de förs till sjukhus för återupplivning, de som stod bredvid och tittade på blöder från såren på armar, ben och bröstkorgar, där splittret träffat. I Gazas sjukhus delar man in dem i kategorier.
 

I Israels samhällen för man sina döda till gravarna. De är fler än politikerklassen trodde sig veta i förväg. Man går inte ner i Hamas-tunnlar oskadd. Inte ens elitförbanden klarar detonationerna som leder uppåt, från den gula ökensanden undertill och upp mot den blå himlen. Medelhavet återspeglar det blå lika för israeler och palestinier. Det himmelska gör ingen skillnad på det patetiskt jordiska, inte ens på dess böner, klädedräkter eller språk. Dessa människor är döda i samma ögonblick de kunnat resonera om orsaken till att de sett samma blå himmel.

Döden dö, Ukraina, Mellanöstern, antecknat en julivarm sommarsöndag

Idag reser de döda i kylvagnar på Ukrainas järnvägar. Destination Donetsk. Ingen vet vad som händer sedan. Med lik i lasten kan man förhandla. Konturerna av det nedskjutna planet är inskrivet och för alltid utspritt i solrosfälten. Sommarhettan omger barnböcker, resväskor, flygplanssäten, lämningar av alldeles nyss levande människor. De svarta sopsäckarna har fått tjäna som viloplatser i värmen. Någon går runt och fotograferar platsen. Några gummor står med halvöppna munnar, håller händerna för ansiktena och tycks frusna i tiden.

Ukraina blöder i sin delning. Ryska röster säger: "Ryskt för alltid", europeiska och amerikanska säger "Kom till oss för nytt liv" - det är röster som bara kan mötas på slagfältet, så som de möts just denna sommar. 

Från Gazas tunnlar försöker islamisterna slå till inne i Israel. De kommer några meter, hinner skjuta några skott, men snabbt är det över. Den israeliska armén avancerar in i området.

Människor stupar, de hinner kanske se den blå himlen först. Med jämna eller ojämna mellanrum kommer denna dödsdans att uppföras. Någon kommer att säga ”Vi vet vem som började!” men ingen – absolut ingen – kommer att diskutera katastrofen djupare än så. Ingen ens viskar ordet "delningsplan", ingen ens antyder det som hände åren alldeles därefter. Israels politikerklass har ett enda perspektiv: "För alltid". Islamisterna i den palestinska politikerklassen har sitt: "Döden dö, förintas!" Det är två perspektiv som endast kan mötas på slagfältet. De är inte förhandlingsbara i den verkliga världen.

I Egypten firar Muslimska Brödraskapet sin seger idag: tjugo döda egyptiska soldater. 

Islamismen vaggar fram och tillbaka som en väldig kraft. Trots de få i gevär är kraften stor därför att den hela tiden talar till de förolämpade men segervissa soldaterna i Allahs armé. 

I Syrien och Irak har kalifatet utropats. Så sent som igår berättades det att de kristna i Mosul ställts inför ultimatum: konvertera till islam eller betala dhimmi-skatt. Alternativt dö. De som varnat för sharialagarna har hånats en lång rad år nu. Duktiga, medialt medvetna européer har talat om ”islamofobi”. För Mellanösterns kristna är sharia en realitet. Där de i århundraden kunnat leva ifred räknar de nu ner till dödsögonblicket.

De döda reser i kylvagnar. Putin behåller sitt stenansikte. Europa och USA hotar med ”sanktioner”. Vad innebär det? Det är yttersta tecknet på en vanmakt inför ett stort imperium som är i färd med att återskapas. Putin kommer inte att se annorlunda ut i morgon. Han vet hur man gör. Det fick han lära sig redan som KGB-agent. 

 

De döda reser i kylvagnar. Ukraina sjunker ner i de solheta träsken.

De som ska dö kryper i tunnlar eller träffas i sina hem av granater.