måndag 29 maj 2023

En måndag mellan död och liv

Rapsfält vid Viby. Foto: Astrid Nydahl

Finns det fysiska fenomen som kan överrösta tanken? Jag har nu nätter med sådan smärta. Den mildras dagtid, men är alltid en del av dygnets rytm. I morgon är det tre veckor sedan mitt hjärta stannade. Det är veckor som mest förflyktigats. Jag minns mest bara fragment av dem.

Timmarna i ambulansen och på akutintaget minns jag för den skrikande smärtan. Veckan på Hjärtintensiven minns jag mest som sömn, provtagningar, undersökningar, nålar och syremasker. Veckan därpå låg jag på vanlig hjärtvårds-avdelning. Där hade jag fina samtal med tre albanska sjuksköterskor, och med en man som drabbats hårt av livets grymheter. De samtal vi två hade kommer jag aldrig att glömma.

Utanför butiken stannade i dag en sjuktaxi. Chauffören kallade mig till sig. Han hade sett att jag använde rollator, och sa: "Heter du Per?". Nej, inte alls, svarade jag. "Jag trodde det var dig jag skulle hämta, du har rollator och ser ut att heta Per!"

Medicinen mot världens ondska har länge hetat Bach

Foto: Astrid Nydahl
 

Fingrar och tangenter. Idag lyssnar jag bara till Bach: Goldberg-variationerna och de sex partitorna.

Jag varvar Glenn Gould med Angela Hewitt och Christina Bjørkøe.

Medicinen mot världens ondska har länge hetat Bach. Den heter fortfarande Bach. Det finns en miljon olika preparat som ska få oss att glömma ondskan. Världen är full av läkare som gärna skriver ut dem.

För mig finns det bara en medicin idag: Bach. Och det ska han vara imorgon också. Så länge dessa nya krig pågår kan bara Bach vara filtret mellan mig och världen. Nej, jag gömmer mig inte, det har jag aldrig gjort, men jag måste ha filtret och medicinen.

Klangen är själens fönster mot skönheten.


söndag 28 maj 2023

Fånge vid havet - sjukdom och frihet

Foto: Astrid Nydahl

Sedan mitt hjärta stannade den 9 maj har det mesta av tiden hankat sig fram på sjukhus.

Men sedan en halv vecka tar vi varje morgon till denna vackra plats i Åhus. Här kan man umgås med kråkor, trutar, hundar och människor. 

Sedan tre rådiga människor bankade mig tillbaka till livet har jag burit ett armband från sjukvården. Våra små barn fick sådana när de föddes, jag fick mitt när jag återföddes. Det är omöjligt för mig att klippa bort det. Symbolen är övertydlig och vacker: sedan 18 dagar är jag född på nytt. Vad ska jag göra av detta ny-gamla liv? Inga idéer alls har jag. Det är alltjämt tomheten och meningslösheten som härskar. Men för varje ny blick mot horisonten där ute vid havet växer en liten tanke: Kunde det bli möjligt att skriva och skapa igen?

(Till min vän Anders W. i Finland)

Barndomens vila och vilsenhet

 

Hallarna, Tormestorp 1961. Jag nummer 2 från vänster.

Vilohemmet för barn i nordskånska Tormestorp finns som ett sår i minne och undermedvetandet, ett sår av hemlöshet, kärlekslöshet och missriktad omsorg. Hur missriktat beslutet att sända mig dit var, förstår jag redan av det faktum att jag hela tiden återkommer till det. Det tycks som om minnena från den vistelsen är indelade i tydligt avgränsade tablåer. Ibland startar berättelsen på barnpsyket med mamma, ibland med avskedet från klasskamraterna i skolsalen, ibland med ankomsten med tåg, då vi till synes steg av i vildmarken för att fösas upp på ett vagnsflak och köras upp för backen av bonden Jonsson till själva den byggnad där institutionen var inrymd. Vi som satt på flaket hade aldrig tidigare sett varandra (och tågresan från Malmö är helt utplånad från minnet). Naturligtvis var vi nervösa redan på grund av det. Jag föreställde mig att hela gruppen, åldersmässigt ganska stramt fördelad på barn i åldrarna 7 -12, säkert lika många flickor som pojkar, hade en likartad bakgrund. Kanske var vi nervöst lagda. Vi fick ju aldrig några svar. Men jag lärde mig ganska snabbt att det inte förhöll sig så. Flickorna var villiga att berätta och någon av dem hade missbrukande föräldrar, en annan hade sett pappan mörda mamman. Varför hamnade jag här? Det fanns för mig inga synliga tecken på att något allvarligt hänt i vår familj. Det gjorde min skamkänsla ännu större. De fel och brister jag hade och som låg till grund för beslutet att skicka mig hit kunde jag ju bara själv vara ansvarig för. Flera av de andra kunde hänvisa till olyckor som de inte betraktade sig som delaktiga i.



När jag i lågstadiets tredje klass fick veta att jag för en period under vårterminen och in på sommarlovet skulle lämna klassen, var det som drabbade mig hårdare än ett knytnävsslag i magen. Jag hade efter ett besök på barnpsykiatriska kliniken, som då var inhyst på Flensburgska barnsjukhuset, remitterats till ett så kallat vilohem i Tormestorp utanför Hässleholm.

 

Jag lusläser journalerna från den tiden men hittar inte ett ord om detta. Journalerna påbörjas den 17 december 1964, då jag är tolv år och går i sjätte klass på Lorensborgsskolan. Det finns en anteckning i journalen som gör att jag blir osäker på vid vilken ålder jag skickades till Tormestorp. Det står: ”Modern uppringes, se kuratorsjournal”. Fanns inte Tormestorp ens med i min journal? Var det aldrig ett ärende för barnpsyk? Den beskrivning av mig som barn som finns i journalen är lätt att känna igen sig i: ”Pat. är sedan ½ år tillbaka nervös, irritabel, får ibland hysteriska utbrott, han har sagt sig ej trivas hemma. Håglös, blek och glåmig. Trött på morgnarna, blir lätt illamående och yr, dålig aptit. Tål ej minsta ljud, vill ha absolut tyst omkring sig. Verkar uttråkad för det mesta.” Efter att man i journalen hänvisat till ”kuratorsjournalen, särskilt sidan 2” har man lagt in ett papper som döljer resten av texten, före kopieringen som jag uppenbarligen inte skulle ta del av. Vad stod det där? Var det uppgifter om mamma eller något annat som jag inte borde veta i vuxen ålder? Får en journal censureras?

För läkaren berättar jag att jag samlar på frimärken och att jag tycker om att följa med pappa till hans ateljé och avrundar sedan med en klassiker: ”När jag var liten ville jag bli doktor”. Barnpsykiatrikern skriver i journalen: ”Klart normalbegåvad, kanske något därutöver, mån om korrekt uppförande, lätt neurotiska drag.” Förutom att jag gett intryck av att vara ”mjuk och spontan” har han också tyckt sig se en person med ”lättare depressiva drag”. Tanken svindlar när jag läser det: vid tolv års ålder kunde en läkare ställa en diagnos som skulle visa sig hålla resten av livet!

 

Tormestorp då, vari bestod den största förlusten av resan dit? Den bestod i att jag förlorade närheten till Eva. De flickor jag mötte på vilohemmet var dåliga substitut, de vulgariserade hela min livsuppfattning. Från den romantiska och svärmiska förälskelsen i Eva hamnade jag nu i ett brutal fysisk förlustelse. Började röka. Tog på flickornas mest hemliga kroppsdelar. Men jag var inte tolv år när jag kom dit. Den journal jag fått skickad till mig från sjukhuset i Malmö berättar inte om den tiden. Jag är tolv år gammal i den journal jag just läst. När jag kom till Tormestorp var jag bara nio! Var finns pappren om den resan? Vem fattade besluten? Vem var socialt och organisatoriskt ansvarig för dessa hem och vilka barn var det som skickades till dem?

 

Den mjukhet som barnpsykiatrikern talat om kanske fanns på ytan och i mina drömmar. Men bakom den fanns också kaoset, ångesten, vreden. Den mycket tidiga vreden över att ha kommit till världen utan att ha blivit tillfrågad. Ångesten som förstört så mycket av det vuxna livet måste ha varit den avgörande faktorn också för barnet som är jag. Det som i journalen kallas ”hysteriska utbrott” får i vuxenvärlden helt andra namn: aggressivitet, våldsamhet, starka humörsvängningar, panikångest.

 

Till Tormestorp kom jag tom och rädd. Traktorn som förde oss barn på sin öppna vagn från järnvägsstationen uppför backen, in i skogen och fram till byggnaden där vi skulle bo, var ett löfte om lantliv, men jag kunde inte se något positivt i det.

 


Tvärtom var det rädslan och en stark känsla av övergivenhet som uppfyllde den tomhet jag erfarit. Hur länge jag skulle stanna där visste jag inte. Men jag visste med hela mitt väsen att de andra barnen och ungdomarna inte var som mina drömmars Eva eller som de andra i klassen på Lorensborgsskolan. Jag visste att de var mycket annorlunda men först efter en tid där förstod jag varför och på vilket sätt.

 

Att leva i ett stort hus med sovsal och personal som sköter allt omkring en är en omtumlande upplevelse för ett barn som vant sig vid att leva i ett pojkrum med sin bror och alltid ha mamma och pappa till hands. I Tormestorp fanns ingenting. Ett mörker omslöt mig, ett mörker så kompakt att jag bara till min mormor kunde uttrycka den längtan bort därifrån som jag varje dag kände. Musslans slutenhet blev min. Bara i skogen, på äventyr med de andra, kunde jag blomma, men också där var det hotfullheten och ensamheten som gick tillsammans med mig. Hos bonden Jonsson en bit ner för backen mot samhället fanns en hund att klappa. Det var det närmaste man kunde komma känslan av lycka. I samvaron med de andra barnen – oavsett om det var i skogen, under de mäktiga granarnas naturliga kojor eller i hemmets allrum – kunde jag för sekunder känna att jag glömde bort flyktinstinkten, men de blev aldrig många eller långa förrän jag var tillbaka i den, med fåfänga drömmar om hur jag skulle smita och sedan tjuvåka tåget tillbaka till Malmö. Men jag var fånge inte bara i platsens regler och regim utan också min egen bristande fantasi och oförmåga att handla. Eller uttryckt på annat sätt: jag var för feg för att handla mot den vuxenvärld som placerat mig här. Rädd och feg.

 

Mina teorier om året för detta hem kommer på skam när jag tar fram ett fotoalbum. Det var redan i april 1961 jag kom dit. Det finns en handfull bilder som bevis för detta. På en av dem står en maskklädd ung pojke med en piratflagga framför bonden Jonssons bil, en ljus Vauxhall. På ytterligare fem bilder syns i tur och ordning: Bonden Jonsson själv med bildörren öppen. Jag klappande Jonssons hund. Tre bilder av hela gänget, utklädda som något slags Zorro-krigare med långa pinnar som svärd och en pirat-flagga vajande framför ett av barnens ansikte. Vi befinner oss framför vilohemmet, några sitter på trappan till entrédörren. En av dem är mycket längre än vi andra. Hon måste vara den E som jag minns som den som på ett ”vuxet” sätt lärde oss barn röka och som på sin egen kropp visade hur en blivande kvinna ser ut.

 

Jag var alltså bara åtta år och skulle fylla nio några månader senare. När jag förstår det, är det en chock. Jag hade inte kunnat föreställa mig att alla de minnen jag har därifrån är ett barns minnen. Jag trodde att jag var en blivande tonåring, men vägen dit var ju fortfarande lång.

 


 Där bodde vi Malmöungar, våren 1961. Hallarna, Tormestorp - rakt upp på åsen och djupt in i skogen utanför Hässleholm. Förvisade. Bortkörda. Undanskuffade. Det kallades "vilohem för barn". Varför vi behövde vila vet jag inte. Men vi fann varandra där. Barn till missbrukare och så jag. Mina föräldrar var inte några missbrukare, pappa var en hårt yrkesarbetande man och mamma var hemmafru med Hemmets Veckotidning och Barnatro som grundpelare, men barnpsyket i Malmö tyckte att jag behövde vara där. Jag lärde mig röka i skogen. Jag lärde mig allt en mycket ung pojke behöver veta om flickor. Ändå är det som om allt bäddats in i en dimma av okunskap och bortsuddade minnen. Så såg Folkhemmet också ut. Jag var en livrädd liten påg från Lorensborg. Det är många år sedan. 

 

 

 

lördag 27 maj 2023

I NÅDENS LJUS LEVER MÄNSKLIGHET. Ny dikt av Ullmar Qvick

Valbonadalen, Albanien
 


Jag kan inte hata inte ens förakta dem
Deras kalla fiskögon stirrar oseende
Deras fiskmunnar snappar efter luft
Ateisterna de fanatiska
Och alla de andra destruktiva med tro eller otro
Totalitära läror som dödar kärleken

Nåden förlåtelsens under
Värmen och ljuset
Lika fullt finns de

Fatos Arapi som en gång förkunnade
Vi tillhör kommunismen
Insåg att allt var svek förställning bedrägeri
Ty i lögner om broderskap
Kastade sig bedragaren upp i sadeln
Och lät Rexhas häst krossa liv med sin fot
Fatos som människa sökte till slut nåden 
I åkallan av Santa Maria
för ljus i världens ljus

Och de hos oss med lika kalla fiskögon
Med hala fjäll glider de genom tillvarons vatten
Som de inte ens erkänner fast de bedrar den 
Med relativismen vill de döda sanningen 
Som lika fullt överlever deras omänsklighet 
Det gäller makten den förbannade makten

Ja alla dessa knep med orden med hatet med penningen för att fånga våra arma själar
Korset av lögner på vår rygg
För oss till Golgata
Där Människosonen dör för våra synder 

Men sök det eviga
Du kan gå vilse men i ditt bröst
Kan du finna Det rätta
Och du kan älska så innerligt
I renhet som  ett litet barn
Tegnérs ord:
"Det rätta är evigt: Ej rotas där ut
Från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut,
Så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
Sin fristad det har i ditt bröst fördold."

Så bröder och systrar, ge aldrig upp
I nådens ljus lever mänsklighet
Solidariteten den enkla hyggligheten kärleken
Ge aldrig upp

Ullmar Qvick i maj 2023
I nåden av en ny vår
Sent i ett liv

 

fredag 26 maj 2023

Innan döden slog till


Den 27 juni 2006 firade jag min födelsedag på en krog i Birmingham. 54 år fyllde jag, om jag räknar rätt (min hjärna har tagit uppenbar skada av det som hänt).

När jag ser den bilden händer två saker:

Jag blir glad över påminnelsen. De olika perioderna vi bodde i Birmingham-stadsdelen Selly Oak var livgivande, full av gemenskap, glädje och skapande.

Men jag blir också ledsen. Livet kan aldrig levas om. Det som är minnen kan aldrig bli verklighet igen. Aldrig kommer jag att göra utlandsresor igen. 

Det är fredag i dag. Men det är framför allt dag nummer sexton sedan jag brutalt togs tillbaka från dödsriket.


Arabiska Skåneland

Många människor - jag är en av dem - menar att den arabiska befolkningen i Skåneland vuxit sig alldeles för stor. Nej, det är varken "rasism" eller något annat att mena det. Det är rimlig realism att sätta ord på det som gått långt bort i tok.

Jag struntar fullständigt i människors privatliv. Den stora arabiska gruppen har välkomnats av politikerklassen och dess "väljare". Om de vill klä sig eller klä av sig rör mig inte i ryggen.

I vården jag just genomgått är andelen anställda med arabiska rötter mycket stor. De gör ett fantastiskt jobb, män som kvinnor. Det är dessa araber de flesta av oss möter i konstruktivt arbete. Den arabiska pöbel som rånar, våldtar, misshandlar, skjuter och spränger vill de flesta "tänka" bort och endast betrakta som pressrubriker. Det får katastrofala följder.

Men det är orimligt att de offentliga miljöerna präglas av arabisk-talande och arabisk-tänkande människor och att hela stadsdelar gör det. Vi lever i Skåneland, sedan många hundra år en del av Sverige. På skranglig promenad med min rollator hör jag något helt annat. Om jag under mina resor som journalist på 1980- och 1990-talen i den arabiska världen mest hört svensktalande människor skulle jag ha häpnat. Här hemma häpnar ingen längre. Här är arabiskan en lokal sociolekt. Vad säger det om framtiden?

torsdag 25 maj 2023

Börjar allt om på nytt när hjärtslagen upphört?

Foto: Astrid Nydahl

Tro måste man ha om man ska kunna föreställa sig ett liv efter detta. Någon sådan har jag aldrig haft, inte ens som barn.

 

När mitt eget hjärta stannade den 9 maj såg jag varken himmelska eller helvetiska scener. Jag såg i själva verket ingenting. Det enda jag kan säga är att mitt minne är svart som kol.

 

I går fick jag med posten Paul Simons nya skiva, det blott en dryg halv timme långa verket Seven Psalms.  Det berörde på ett sätt jag inte upplevt på många år.

 

När jag i eftermiddag tagit en ny rollator-promenad vid havet häller jag upp ett glas vitt vin och lyssnar igen:

 

Two billion heartbeats and out

Or does it all begin again?

 

(Paul Simon, ur Your Forgiveness, på Seven Psalms)

 

Hela skivan finns att höra här: 

"When You Were Sweet Sixteen" - Finbar Furey and Imelda May | The Late L...

onsdag 24 maj 2023

Heart Full Of Pride - ja, varför inte


Ronnie plays Perkele Heart Full Of Pride Acoustic. 

Tror ni att galenskapen tagit mig nu? Nja, jag kände bara en längtan efter en sång som kunde förmedla en livskänsla mitt i döendets efterdyningar. Artisten och sången vet jag ingenting om, men tror att det finns en mening i påståendet att man kan ha ett hjärta fyllt av stolthet.

Den här dagen bär på fler betydelsfulla inslag. För första gången gick jag utmed havet med hjälp av rollatorn. Det var 19 grader redan i förmiddags.

Är det livslust jag känner? Knappast, men jag tar vara på de små stunder av liv som nu skänks mig.

tisdag 23 maj 2023

Ett hjärta som slutar slå är som...

 ... en bok utan text. Min inre text är för alltid borta. Bloggen är borta. Samtalen har tystnat.

Efter gårdagens operation är fjorton dagars sjukhusvistelse över. Väl hemkommen satt jag stirrande och darrande.

Händerna rör sig som parkinsson-lemmar och benen som osteoporos-uppvisningar. Bara stillasittande eller liggande syns något mänskligt.

Före den 9 maj visste jag ingenting om döden. Nu vet jag vad jag behöver veta. Glöm allt jag skrivit om händelsen. Den var 4 minuter totalt mörker och icke-liv. Ingenting annat.

måndag 22 maj 2023

Bombhopp

Det finns ingenting som kan stavas hopp så länge Putin skövlar Ukraina.

Klockan 8 börjar operationen. 

Ute lyser atombomberna 

lördag 20 maj 2023

Operationen som väntar

På måndag väntar operationen. ÄR JAG RÄDD FÖR DEN?

Det finns en sak jag fruktar: att den ska lyckas och att jag resten av det korta liv som återstår ska få ännu en anledning till återbesök.

Det finns en sak jag hoppas: att den ska misslyckas.

När två läkare övertalade mig att gå med på operationen var det med en mild blandning av vädjan och raison d'être.

Efter fyra minuter död och elva dygn på hjärtkliniken är jag fortfarande en mänsklig trasa. Vem har nytta eller glädje av en trasa?

torsdag 18 maj 2023

Rösten i huvudet

 Det krävs stor viljekraft för att strunta i rösten i huvudet.

Det skriver Illustrerad vetenskap. Rösten i mitt huvud började tala för 10 dagar sedan. Den talar mig in i döden.