fredag 29 augusti 2014

I kriget, 29 augusti: rysk trupp i Ukraina?

Hettan stiger i Ukraina. Också i press och bloggvärld ser jag att det förhåller sig så. Ställningstagandena och kommentarerna blir alltmer svartvita, allt mer ensidiga. Om jag skulle tro Rysslandsvännerna kunde dagens telegram bara vara ren och skär lögn. Jag tror inte det förhåller sig så. Tvärtom tror jag att utlandsredaktionerna anstränger sig att försöka spegla ett kaotiskt och motsägelsefullt skeende. I DN kunde man således idag läsa:
”Ukraina anklagar Ryssland för att ha skickat in soldater på ukrainskt territorium. Enligt en Natokälla kan det finnas över tusen man i landet. På torsdagskvällen publicerade försvarsalliansen Nato bildersom ska visa ryska pansartrupper inne på ukrainskt territorium. Ukraina anklagar Ryssland för att ha skickat in soldater på ukrainskt territorium. Enligt en Natokälla kan det finnas över tusen man i landet. På torsdagskvällen publicerade försvarsalliansen Nato bildersom ska visa ryska pansartrupper inne på ukrainskt territorium. 
Enligt en tweet från Ukrainas säkerhetsråd har ryska styrkor i samarbete med proryska rebeller tagit kontroll över gränsstaden Novoazovsk och andra delar av sydöstra Ukraina. Ukrainska styrkor har dragit sig tillbaka från staden ”för att rädda liv” och ansluter sig nu till trupper i hamnstaden Mariuopol. Rådet hävdar också att ryska styrkor och separatister ska utföra en motoffensiv mot Ilovajsk and Shakhtarsk, öster om Donetsk. 
Under torsdagskvällen publicerade Nato en rad satellitbilder där vad som beskrivs som en konvoj med ryskt artilleri rör sig mot Krasnodonområdet där det ställs upp för att kunna inleda en beskjutning. Enligt Nato ska bilderna också visa en ökad militär aktivitet på den ryska sidan av gränsen. I ett pressmeddelande skriver Nato att man med hjälp av satellitbilderna kunnat se hur stora mängder avancerade vapen förs in till pro-ryska styrkor i östra Ukraina. Strax efter klockan 22 på kvällen svensk tid sa USA:s president Barack Obama i ett direktsänt tevetal att det inte fanns någon tvekan om att Ryssland låg bakom den instabilitet som råder i Ukraina.” 
Vad kan man förvänta sig på lite längre sikt? Det finns förstås en möjlighet att Putin och hans regering fortsätter på den inslagna vägen. Men man kan inte utesluta ett direkt ryskt inträde i kriget. Vad ett sådant beslut skulle leda till vågar jag inte ens tänka på.

Från Norge kommer nu också nyheten om att Ukraina vill ansöka om medlemskap i NATO, en nyhet som knappast har en avkylande effekt:
"Den ukrainske statsministeren Arsenij Jatsenjuk vil starte en prosess som leder fram mot NATO-medlemskap for Ukraina, melder NTB. Jatsenjuk sa fredag at han vil be landets nasjonalforsamling fatte vedtak som på sikt kan gjøre at Ukraina oppnår medlemskap i alliansen."
Uppdatering: I Svenska Dagbladet skriver Anna-Lena Laurén (vars bok om folken i Kaukasus jag recenserade här) som alltid initierat och intressant:
"Samtidigt eldar den ryska statskontrollerade tv:n på med propagandistiska nyhetssändningar som från början till slut handlar om hur ukrainska armén tar livet av civila i Donbass. Den ryska säkerhetspolitiska experten Pavel Felgenhauer varnade redan i onsdags i SvD för att Ryssland mycket snart ”kommer att göra något drastiskt”, eftersom man i veckor och månader har byggt upp en destruktiv dynamik som bara kan utmynna i en invasion om den inte stoppas i tid. Nu har det alltså hänt. Trupper som av allt att döma får understöd av ryska pansarvagnar intog i går kuststaden Novoazovsk ett tjugotal kilometer från ryska gränsen."
Läs hela hennes text här.


Fredagsfrihet och fredagsfruktan

Tosteberga, skånsk skärgård (den enda), 27 augusti. Foto: Astrid Nydahl
I full frihet vandrar jag nu tio dagar före operationen.

Men det räcker att bläddra i tidningarna på nätet för att min fruktan ska gödas. I lokalbladet står det idag under rubriken Gäng sprider skräck på Charlottesborg:
"På Charlottesborg har antalet stölder, inbrottsförsök och våldsbrott fördubblats. Antalet narkotikabrott, som är ett spaningsbrott, har gått från noll till fjorton. Den senaste veckan har två misstänkta narkotikalangare gripits med olika mängd cannabis i portionsförpackningar."
Charlottesborg blev redan under Kosovokriget den förort som tog emot flest flyktingar. Det är deras barn som nu gör tillvaron osäker i området. Jag erbjöd en gång min yngsta dotter att köpa henne en liten lägenhet där, för att de är så billiga. Hon svarade: "Nej, så desperat är jag inte". Jag förstår henne allt bättre.

Och i riksdelslikaren Sydsvenskan läser jag:
"– Detta är det finaste asylboendet i hela Sverige, påstår Cristian Feraru, chef för femton anställda. Han har varit på Hanöhus i 22 år. Först i disken och som kock. Därefter som köks-, restaurang- och hotellchef – och nu som platschef för asylboendet. Hanöhus är en av anläggningarna som hamnat i centrum av svensk flyktingdebatt. Den drivs sedan midsommar av Bert Karlsson, som möter kritik från både höger och vänster för att sko sig på människors olycka."
Att människor kritiserar profitören Bert Karlsson är inte bara begripligt utan också nödvändigt. Han är den enskilde person som skor sig mest på flyktingboenden. Men det finns också en lokal opinion. Människor som bor i Hällevik, den lilla gamla fiskarbyn som ligger intill Hanöhus, är inte alls glada över vad de ser. Redan förekommer det i det lilla samhället socialt oacceptabla beteendemönster.

Allt hänger samman, så brukar det heta. Här i dumpningslandskapen Skåne och Blekinge är det tydligare än någon gång tidigare. Erfarenheterna får mig att dra slutsatser och jag upprepar gärna det faktum att Sverige i år tar emot tämligen exakt hundra gånger så många som grannlandet Finland (100.000 jämfört med 1.035 personer).

Tilläggas ska nu bara att DN har vaknat och skriver om den stora groomingskandalen i engelska Rotherham:
"Kommunledningen har försökt hitta förklaringar till varför så få trodde på flickorna. Några är: Macho­kulturen på ledningsnivå gjorde att övergreppen inte diskuterades, olika enheter samverkade inte som de skulle på grund av avundsjuka och barriärer mellan yrkeskategorier, förnekelse att något sådant alls kunde hända i Rotherham och risken för att staden skulle få en negativ stämpel och uppfattas som rasistisk.Utredaren Alexis Jay har å sin sida varit tydligt med att Rotherham inte är unikt. Liknande övergrepp sker även i södra England, enligt henne. – Efterfrågan på den här typen av sex ökar i Storbritannien, Europa och världen, säger hon till BBC"
Jag skrev om saken här.

torsdag 28 augusti 2014

I det alldeles lilla livet...

Årets svankull, Tosteberga 27 augusti. Foto: Astrid Nydahl
Trots allt finns det också utrymme för det lilla livet, det vi kallar privat men ändå ventilerar med andra människor. Så nu gör jag det. Dagen började tidigt på ortopedkliniken i Hässleholm. Som första patient kom jag snabbt till. Olika prover skulle tas, man konstaterade att jag hade en snabbsänka på 12 när den ska vara 5, så jag måste åtgärda några små infektioner. Och så fick jag träffa en ny narkosläkare, en mycket sympatisk äldre man, född i Polen och med den vackraste av brytningar. Han tar väl hand om mig, och det blir en första knäprotesoperation på morgonen den 8 september. I vaket tillstånd. Överviktiga diabetiker sövs inte. Men nu är jag fast besluten att genomföra det.

Och under dem, rejält många maneter. Foto: Astrid Nydahl
Väl hemma igen väntade nästan punkt på programmet. Vi firar idag vår 20-årsdag  och det är mycket vackert. När jag skilde mig 1991 hade jag aldrig trott att jag skulle leva annat än ensam, det var min dröm och mitt mål. Men så blev det inte. Idag hade jag inte kunnat tänka mig ett bättre liv än att vara två pensionärer tillsammans, på de små men ändå så viktiga äventyren. Tillvaron finns runt hörnet och den kostar inte ett öre. Att se, höra, lukta och känna sig fram i naturen är mycket värt. Och att åka till havet, också det i närheten, kommer att bli en daglig rutin, vilket det varit hela sommaren redan. Tjugo år i backspegeln. Vågar man då se tjugo år framåt? Nej, det vore bara dumt. Jag tar en dag i taget. Måtte det bära ett tag till, med nya konstgjorda knän och en vilja stark som björnklister.


onsdag 27 augusti 2014

Chockerande rapport om brittisk sexhandel

”Också vi som i många år varnade för att det handlades med unga flickor som sexslavar i engelska landsortsstäder blev chockade igår när omfattningen av denna brottslighet avslöjades.”


Så inleder Sue Reid sin tisdagsartikel i Daily Mail. Reid vet vad hon pratat om, men hon har ändå blivit misstrodd och hånad.
”Den brutala gatu-groomingen och de sexuella övergreppen pågick i sexton år. En flicka som citeras i rapporten säger att hon betraktade ”gängvåldtäkter som en alldaglig del av uppväxten.”
För många år sedan började Reid undersöka saken för Mail. "Till en början anklagades jag för att ha hittat på alltsammans" säger hon. ”Jag stämplades också som rasist”, skriver Reid.
Varför blev det så? Reids eget svar: 
”Jag hade vågat mig på att avslöja obekväma sanningar om detta motbjudande beteende; de flesta av flickorna var vita eller av ”blandras”, medan allt för många av förövarna tillhörde landets sydasiatiska folkgrupper.”
Reids version blev bekräftad av författaren till rapporten, professor Alexis Jay som säger att majoriteten av förövarna är pakistanska män.



The Independents Paul Peachey skriver:
“Det skräckinjagande priset för misslyckandet med att ta itu med de omfattande sexförbrytelserna avslöjades i en förödande rapport som i detalj visar hur förövarna utnyttjade 1.400 barn från en enda stad under 16 år."
Staden som rapporten talar om heter Rotherham. Peachy igen:
”Rapporten hävdar att kommunpersonalen var rädda att anklagas för rasism om de lyfte fram problemet, i en stad där cirka 8 procent av en befolkning på 260.000 kom från svarta och andra etniska minoritetsgrupper.”
Sue Reid igen:
”I dagens moderna, politiskt korrekta Storbritannien är polis, förtroendevalda och socialtjänstemän livrädda för att bli anklagade för rasism om de uppmärksammar brottslighet utförd av etniska minoriteter. Istället anklagar de flickorna för att vara omöjliga att styra, och villiga att gå med på sex med äldre män (…) Inte ens det faktum att grooming-gänget kallar flickorna för white trash bidrar till att man slår larm. För fyra år sedan hävdade en hemlig polisrapport att det verkligen fanns ett problem med sexuellt utnyttjande av flickor utfört av gäng från South Yorkshire. ’Det finns ett problem med nätverk av muslimska förövare både lokalt och på riksnivå', hävdade rapporten, som läcktes till Daily Mail och andra tidningar.”
Reid berättar om en av de unga flickorna som framträdde i ITV i måndags, och hon sa:
”Myndigheterna visste hur gammal jag var. De kände till min förövare och att han kunde utgöra en fara också för andra barn. Men de gjorde ingenting. Jag tycker att myndighetspersonerna ska få samma straff som männen som gjorde detta mot mig.”
Beröringsskräcken inför vem förövarna är, tycks vara omfattande och spridd i hela landet. Reid skriver att en viktig organisation i Leeds, Coalition For The Removal Of Pimping, vägrar avslöja vilka männen är. Också en organisation som grundats i Rotherham för att stå på flickornas sida, vägrar tala om det som Reid kallar ”the racial make-up of the sex gangs”. Ett yttrande från en av de grovt missbrukade flickorna får avsluta denna text. Hon säger så här:
”Ena minuten lekte jag med dockor, nästa var jag en sexslav.”
Detta pågår i Storbritannien. Är det någon som på allvar tror att detta skulle utgöra ett undantag i dagens Europa? Jag gör det inte. Och eftersom det är första gången jag berör ämnet här i bloggen vill jag gärna ha sagt att jag läst om olika grooming-kretsar i Storbritannien, i snart sex år, chockerats och upprörts men nöjt mig med att ha kunskapen själv (och förvisso har jag också berört ämnet i min bok Black Country). Jag tror inte att man kan och bör tiga. Man bör ta varje tillfälle att berätta om det. Lösenorden idag är: Rotherham, grooming, sexslavar och "rädd för rasistanklagelser".

Här finns basfakta om rapporten. Här kan man ladda ner och läsa rapporten i sin helhet. 


Entartete Kunst i Stockholm. Svensk konstpolis gör fasansfull och motbjudande upptäckt på galleri!

Tidigare beslagtagna verk från Stockholm visas nu runtom i Europa. Här från förra årets vernissage i Berlin.
Det var en hemsk syn som mötte den stridsutrustade insatsstyrkan som natten till måndagen stormade Galleri Hack i Stockholm. Polisen hade tipsats om att galleriet hade ett stort lager av så kallad konst impregnerad med starkt avvikande och provocerande hållningar. Och precis så var det. Överallt låg det tvivelaktiga konstverk, som präglades av onödigt provocerande och samhällsfarliga uppfattningar. Skulpturer, akvareller och till och med videoinstallationer, som på grovt och primitivt sätt hånade både socialdemokratin, toleransen och intagandet av rutten fisk.

Sture Nilsson som leder den svenska polisens Taskforce för Degenererad Konst, förklarade på en presskonferens vad aktionen lyckades förhindra.

"Varje samhälle måste upprätthålla en gräns mellan den sunda och uppbyggliga folkliga konsten och det som är avvikande och sjukligt", förklarade han och fortsatte:

"Men folkhemmets konsensus är nu effektivt säkrad mot denna skamlösa uppmaning till oansvarig avvikelse. Om konsten ska provocera, ska det naturligtvis ske under ordnade former och utan att stöta majoriteten, det är självklart. Annars ska man låsas in."

Den älskade konsten på morfars tid
 Professorn i uppbygglig, samhällsbevarande provokonst vid Lunds Universitet, Anna Ahlgren, är helt överens.

"Vill man provocera, får man nöja sig med att lägga en skit i en burk eller att sänka ner Kristus i urin. Den sortens provokationer som våra mor- och farföräldrar kände till och älskade. Men kränkande provokationer är något helt annat."
"Det är klart att det ska finnas en yttrandefrihet för att säga sådant som de flesta är överens om. Men konstiga, avvikande åsikter, som ingen tycker om, finns det ju ärligt talat ingen anledning att skydda. Om småperversa och grova konstnärer också skulle ha yttrandefrihet skulle det ju bli omöjligt att gripa och fängsla dem, och då hade man tvingats låsa in dem på psykiatriska sjukhus i stället, och det hade varit synd om de andra patienterna."

Den konfiskerade konsten kommer att visas till spott och spe under en kort tid, och efter det räknar man med att bränna verken offentligt.

OBS: nästan varje ord i denna text är översatt från Jyllandspostens satiriker Rokokoposten.

Dumheten är granne med konsumismen

Nej, man skulle inte associera till förintelsen. Tröjan på bilden är enligt företaget som marknadsfört den "inspirerad av sheriffstjärnor från de klassiska western-filmerna". Företaget heter Zara och de tycks vara så obegåvade att de saknar medvetenhet också om Europas närmaste historia. Tack och lov blev proteststormen stark och företaget drog tillbaka "produkten" - men bevisade för alla och envar att dumheten alltid är granne med konsumismen. Ju dummare desto bättre. Bristen på kunskap är som bekant skriande i vårt lilla hörn av världen. Här frodas de mest korkade idéer i affärsvärlden, popkulturen och de mediala redaktionsrummen. Gul stjärna på tvärrandig tröja? Sheriffen så klart!


I kriget 27 augusti: långsiktig lösning Israel-Gaza? Fortsatt krig i Ukraina oavsett vad

Runt sextiden på tisdagskvällen började presskonferenserna smattra i etern: palestinska myndigheten, Hamas, Islamiska Jihad, Israels regering, Egyptens regering, stora och små makter, alla ville de jubla över den långsiktiga lösning som förhandlats fram mellan Israel och Gaza med Egyptens hjälp.

Den som lever får se. Tillåt mig tvivla på att begreppet långsiktighet i detta sammanhang är särskilt långvarigt. Det sägs att man ska mötas i Kairo igen för att diskutera fler av de krav som Hamas ställt på Israel. Förutom bygget av en hamn vill man - förstås, som alla andra nationer - bygga en internationell flygplats. Redan nu ska avsevärda lättnader av Israels blockad mot Gaza ha godkänts.

Vad rapporterar man? Egentligen bara propagandafraser på tisdagskvällen. Hamas talar förstås om "en seger", den israeliska arméradion meddelar att Israel inte "gått med på några av Hamas krav". Ändå ska alltså en långsiktig lösning har uppnåtts. Nej, det går inte ihop. Jag tolkar det som ett tecken i skyn att det från Hamas, bara två minuter innan avtalet skulle börja gälla, sköts raketer mot Tel Aviv. Ett sista litet livstecken eller bara ett uttryck för det som ligger och pyr under den mediala ytan? Det vet vi inte ännu. Men vi lär få veta ganska snart.

***

Soldater som anlänt direkt efter angreppet på Kibbutz Nirim i Eshkol-regionen. Skärmdump från Israels Channel 2

Uppdatering, 00:03 onsdag - det har hänt så mycket mer under sena kvällen och nu runt midnatt. Men det får jag återkomma till. Det verkade som om det kliade väldigt mycket i de militära fingrarna, man bara måste få ihop några likhögar till innan fredsavtalet trädde i kraft. Det är motbjudande.

***
”Den som tror att det finns några snarliga utsikter för ett fredsavtal i östra Ukraina behöver bara titta på Porosjenkos min när han skakade hand med Putin på tisdagen.”
Så inledde Svenska Dagbladets Anna-Lena Laurén sin rapportering från mötet i Minsk mellan Putin och Porosjenko på tisdagskvällen.
”Porosjenko kan inget göra. Han måste skaka hand med en person som han troligen har mycket större lust att ge en blåtira.”
Lauréns ord väger ganska tungt. Jag tror hon är en av de få som förstår – och rapporterar utifrån det – att det inte finns någonting att verkligen förhandla om.
” – Alla involverade vill hitta en värdig utväg ur den här situationen. Jag är beredd att pröva alla varianter, sade Porosjenko. Putin anser för sin del att Kiev ska förhandla med separatisterna i Donbass. Han håller också fast vid att Moskva säger upp handelsavtalet med Kiev när associationsavtalet mellan EU och Ukraina träder i kraft. På det hela taget var signalen entydig: Putin fortsätter att pressa Ukraina.
Det sammanfattar situationen. Ingen kan förvänta sig någon form av framsteg om man med det menar ett slut på våldet och provokationerna. Europas folk ser på lite blygt från sidan, ingenstans anar man ens hur farlig situationen är.




tisdag 26 augusti 2014

I kriget, 26 augusti: brittiska judar i Israel, förr och nu

Taking shelter at London's Aldwych tube station, 1940. There were bombings almost every night during the Blitz. (photo credit: Imperial War Museum/public domain)

Brittiska judar som överlevde det andra världskriget och som har erfarenhet av att söka skydd i tunnelbanan berättar nu för Times of Israel hur de ser på det förflutna och nuet:
"Those who stayed in London, or returned from their host families in the country, spent a lot of time in bomb shelters. There were bombings almost every night during the Blitz. “At the beginning of the Blitz,” said Wertheim, “we went into the coal cellar. Later, we were allotted beds on a Tube station platform (...)
The Germans tried to sow panic in various ways, including putting sirens on Stuka dive bombers. “I don’t know how other children reacted but I was bloody scared,” Wertheim said, “especially as the bombs had a screaming device as they fell, added for that purpose.”
Att uppleva kriget som barn sätter naturligtvis djupa spår. Spåren finns kvar resten av livet, det förstår man när man läser äldre människors minnen. Så måste det också vara idag på båda sidorna i kriget mellan Israel och Gaza. De israeliska flyganfallen och de palestinska raketerna inte bara dödar, de brännmärker människors själar, skadar dem för alltid. Hur förhåller sig då vuxenvärlden till vad barnen utsätts för, går det alls att leva ett vardagsliv?
"Israel’s Home Front Command and southern mayors canceled summer camps, concerts, and other planned gatherings in the face of rocket fire from Gaza. Ashkelon’s mayor, Itamar Shimoni, has threatened not to open unfortified schools for the new school year.
The situation was markedly different in England. “I cycled to school and from school,” said Vecht. “My mother never ever said I shouldn’t go to school, or play rugby or cricket or whatever it was. There was a lot of suffering, but the British are very funny. They’re very hard to get irritated. When they get irritated they can really go mad.”
Till sist vill jag nämna en viktig detalj som har att göra med makten i relation till folket. I Israel uttrycker människor alltjämt sina åsikter relativt fritt. Man kan skriva mot regeringspolitiken, man kan organisera demonstrationer. I Gaza har påstådda "förrädare" skjutits på fläcken, utan rättegång och möjlighet att försvara sig mot anklagelserna. En av de gamla brittiska judarna minns och jämför:
"Aron Vecht recalls tuning into Wiliam Joyce (known widely as Lord Haw Haw), the English Nazi propagandist who would broadcast into England from Germany. “I remember listening to those: ‘Germany calling, Germany calling, here’s the news in English.’ And this man was captured after the war, and he was executed. That shows how seriously people took anti-government speech. Here, for some reason, people can say anything they like.”
Frågan är vilket jag hade föredragit. Förrädare i en krigssituation vill man inte se. Men skulle det innebära att inhemsk opposition skulle bannlysas? 


I kriget, 26 augusti: bunden vid en lyktstolpe

Hon står bunden vid en lyktstolpe i Donetsk. Man har utrustat henne med ukrainska flaggor, en större över hennes axlar, flera små i håret, och satt en skylt i hennes händer, på vilken det står textat:

“Hon dödar våra barn”

Människor går fram, spottar på henne, slår henne, förolämpar henne. Bredvid henne står en ruffig man med vapen och ser till att hon inte flyr.

I Donetsk kommer de nu på rad, exemplen på hur ett inbördeskrig förvandlar individer till en pöbel. Massans mekanismer utlöses på personnivå. Ingen skäms längre för någonting.

Vad tänker kvinnan vid lyktstolpen i Donetsk? Hon gör små försök att protestera mot förnedringen. De nyttar inte till något. Inne i henne rasar en förtvivlan större än själva kriget. Det gränslösa i kriget finner heller ingen inre gräns i människorna, allt är i den meningen tillåtet.

“Hon dödar våra barn” är en text lika utbytbar som de människor som ingår i denna pöbelns teater. Han, hon, den, det dödar våra barn. Bortom det mänskliga, inneslutet i barbariet reser sig språket som en flodvåg.

***

Jag kan inte återge bilden från New York Times, men klicka här, så kommer du till sidan med artikeln och bilden.


Om Mercè Rodoredas roman Diamanttorget

Mercè Rodoreda: Diamanttorget (Norstedts, översättning av Jens Nordenhök)

Mercè Rodoreda (1908-1983) var en katalansk författare, som enligt förlaget ses “som en av de främsta prosaisterna inom den katalanska modernismen”. Gabriel Garcia Márquez har om Diamanttorget sagt att det är “den vackraste roman som utkommit i Spanien efter inbördeskriget”.

Jag erkänner att jag aldrig hade hört talas om henne. Ändå hade tre av hennes verk översatts till svenska på 1990-talet.

Mercè Rodoreda tvingades fly sitt land efter inbördeskriget då fascisterna grep makten, och hon kunde återvända först på 1970-talet.

Diamanttorget skrevs i landsflyktens Genève 1960.

Jag måste säga att denna roman är något av det märkvärdigaste jag läst. Den grep tag direkt. Och ändå är det sannerligen ingen konventionell krigsroman. Rakt tvärtom. Kriget nämns egentligen bara i den sista tredjedelen. Istället är det en stark jagberättelse om ett vardagsliv i Barcelona. Natàlia är berättelsens motor och centrum. Man läser sig ganska omedelbart in i hennes liv och när hon väl blivit familjemodern ser man framför sig det slags liv som är kärnfamiljens; på gott och ont byggs det i den en gemenskap mellan man och kvinna och sedan mellan dem och de två barnen.

Mercè Rodoreda (1908-1983)
Det lunkar på. Tillvaron är kärv. Men den är berättad på ett sådant sätt att man ändå ser dess mening och betydelse. Mannens fixa idé att börja avla duvor ser ett tag ut att stjälpa alltsammans. Duvlorten och fjädrarna klibbar fast inte bara på väggar och golv, de tycks också äta sig in i tankarna.

När så maken Quimet kallas till fronten vänder berättelsen. I sin förtvivlade ensamhet och hunger (som snart nog närmar sig svälten) bestämmer hon sig för att döda de två barnen och ta sitt eget liv.

Men så sker det något nere hos fröhandlaren. Något dramatiskt och ändå så väntat. Det romanen därefter utvecklas till ska jag inte orda om. Det är nämligen både litterärt avgörande och i gestalternas liv så stort att det liksom kastar ett ljus bakåt på hela romanen.

Diamanttorget ingår i Norstedts serie med klassiker. I den har jag tidigare läst fantastiska romaner av Raymond Carver, E.M. Forster, Carson McCullers och Richard Yates. Nu lägger jag Mercè Rodoreda till de riktigt stora läsupplevelserna!


måndag 25 augusti 2014

För de nattdruckna och drömmande...




Innes Bowen: Medina in Birmingham, Najaf in Brent: Inside British Islam (Hurst & Company)

När jag under nästan fem års tid, fram till 2012, arbetade med reportage, debattartiklar och slutligen min bok Black Country, kände jag mig ofta frustrerad över bristen på överskådligt material om de senaste tjugofem-trettio årens stora förändringar i engelska West Midlands. Inte minst i ämnet radikal islam saknades sådant material. Man fick klippa och klistra sig fram, samla på tidnings- och tidskriftsartiklar, läsa broschyrer och de enstaka böcker som fanns (och som förvisso blev allt fler). Innes Bowens alldeles nyutgivna bok Medina in Birmingham, Najaf in Brent: Inside British Islam är precis den jag letade efter! Och jag förstår av de brittiska presskommentarerna att den är helt unik. Ingenting liknande har, konstigt nog, gjorts tidigare. Bowen är journalist på BBC och gör radioprogram som Analysis, Women´s Hour och More or Less. I sju år har hon på sin fritid forskat kring de olika muslimska samfunden och befolkningarna i Storbritannien, hon har besökt hundratals moskéer och gjort minst lika många intervjuer med imamer och vanliga moskébesökare över hela landet.

Att Birmingham finns med i bokens titel – liksom Londonstadsdelen Brent – är ingen tillfällighet. Bowen berättar att hon kommer till stora stadsdelar i denna landets andra stad där muslimerna inte utgör ett inslag i en större befolkning utan de facto är 100% av befolkningen.

Indiska Deobandis
Med risk att jag tröttar er ska jag ändå nämna vilka olika muslimska riktningar hon undersöker. De är, som innehållsförteckningen nämner dem på engelska; The Deobandis, The Tablighi Jamaat, The Salafis, The Jamaat-e-Islami, The Muslim Brotherhood, The Barelwis, The Shia ’Twelvers’, The Ismailis.

Bowen berättar varför hon bestämde sig för att skriva boken. Det var helt enkelt den oerhörda bristen på kunskap hon mötte överallt. Dessutom fann hon det anmärkningsvärt att myndigheterna – inte minst polisen – över hela landet har en minst sagt bristfällig eller icke-existerande kontakt med landets moskéer. Ändå upp på regeringsnivå fann hon obildning: en rådgivare till en minister kunde inte skilja på shia och sunni, men pekade ändå med största självsäkerhet ut en sunni-moské som shia!

Bild från en Barelwi-sida
För dryga tio år sedan levde Bowen med föreställningen att Muslim Council of Britain (MCB) verkligen var representanten för landets muslimer och islam. Så småningom fick hon klart för sig att de bara talar för 4% av dem!

Bowen nämner särskilt Ed Husains självbiografiska bok The Islamist som en ögonöppnare. I boken berättar Husain om sitt förflutna i Jamaat-e-Islami. Tillsammans med journalisterna Martin Bright och John Wares arbete nämner hon Husains bok som själva avsparken för sitt eget arbete. Deobandi-rörelsen driver hela 44% av moskéerna i Storbritannien. Barelwi-rörelsen har 36% av dem. De är, både teologiskt och i sin vardagspraktik båda extremt konservativa, de säger rakt på sak att muslimer inte ska integreras i samhället – rakt tvärtom! – och just i Leicester finns Europas mest konservativa församlingar, de nämner rentav att församlingsmedlemmarna uppmuntras att inte blanda sig med andra människor, och att de dessutom predikar judehat till sina ungdomar. Några av Deobandi-skolorna lär ut att flickor över nio år ska bära niqab som täcker också ansiktet. Förr var det extremt ovanligt i Leicester, skriver Bowen, men nu hör det till vardagen. 

Jag vill också nämna det faktum att Deobandi på 1990-talet hade nära relationer med Taliban-rörelsen. Det som bekymrar Bowen mest, är att det inte tycks finnas någon allmän medvetenhet i Storbritannien om att just Deobandi kontrollerar de flesta moskéerna och att det är deras budskap som sprids bland en förkrossande majoritet av muslimerna i landet.

Kan man hoppas att en bok som denna, med samma metod och noggrannhet, en dag ska undersöka hur det ser ut i Sverige? Jag tror att det är hög tid, för att skapa en större klarhet och förmedla en kunskap om de skillnader som finns både i teologi och praktisk vardag.

Här finns en intressant artikel av Patrick Sookhdeo om islamiseringsprocessen i Europa:
"European Muslims are Islamizing many aspects of life that also affect non-Muslims. Spanish Muslims have expressed their desire to "regain" the mosque of Cordoba. This building was originally a church, then turned into a mosque, and then turned back into a place of Christian worship. Halal meat is now routinely served in many British prisons, schools and hospitals, sometimes to Muslim and non-Muslim alike, and the hijab [Islamic headscarf] is worn in British schools. Muslims in the London borough of Tower Hamlets have forced name-changes for districts and local amenities if the existing name sounds too Christian for their liking."