torsdag 23 oktober 2014

Tomheten, havet


Trösterikt är det att stå där ute i Tosteberga. Havet är mörkt, kallt och känns nästan hotfullt när vinden tar i. Men det är en hotfullhet som jag nästan är immun mot. Jag känner bara tröst i vågrörelsen och bruset. Inte en människa syntes till. Regnet som piskade syns inte på bilden. Men det kändes på kinderna och de händer som snart måste börja använda vintervantar.

Idag är det sista dagen före det definitiva avskedet. Imorgon begravs Tobias i Västra Vram. Det blir svårt. Det är svårt. Det är mörkt och kallt som havet inuti mig.


onsdag 22 oktober 2014

Poesi med kondoleansbrev: När ett hjärta blöder

Foto: Astrid Nydahl

Med posten kom kondoleansbrev från en gammal kär vän, poeten Anne-Marie Berglund. Den dikt hon skickade med ligger nu framme med annat som skickats till oss. Ur den fina dikten citerar jag:

När ett hjärta blöder, låt det
vara ifred. Lögner hjälper inte
ett sårat hjärta.

Vinden hjälper, det gör bladen
också. Lägg ett blad på det sårade
hjärtat. Svep in det i något som är grönt.

Jag lyder dikten och beger mig, som nästan dagligen, ut till havet. Det blåser friskt nu. Där finns en temporär hjälp.


tisdag 21 oktober 2014

Tobbe i London 2004. Ung, ännu ett oskrivet ark


Den korta pojken fyller snart tjugo. Han är plåtslagare. Astrids äldsta barnbarn Simon. Den långa pojken blev bara 28 år. Tobbe. Han försvann för alltid från oss förra fredagen och begravs på fredag i sin hemby. Hon som ler så vackert är förstås Astrid. Vi står en sen kväll i London. Vi har förmodligen varit ute och ätit och är på väg hem till hotellet i Bayswater. Det var en sådan stund av lycka. Tobbe blev förälskad i England.

Vi satt på ett café på Charing Cross Road han och jag när Astrid och Simon åkte flodbåt. Han skrev vykort till sin mamma och så sa han:

"Om det finns ett perfekt liv vill jag att det ska vara så här. En stor kopp kaffe, något att röka, papper och penna och jazzmusik i bakgrunden."

Hans epilepsi blev mycket värre senare. Han var då bara 18 och visade stolt upp sitt pass på puben när han första gången gick dit. Så ung. Så löftesrik. Så full av glädje och generositet. Borta nu. Allt är borta.


Tobbe, det svarta håret och jazzen


På ena långväggen i mitt arbetsrum har jag praktiskt taget tapetserat med bilder. Där finns alla de personer som varit viktiga för mig, både privat och i yrket. Att mina barn och barnbarn finns med där är en självklarhet. De senaste dagarna har jag tittat på en av flera bilder på Tobias. Det är förstås en gammal bild men jag kan omöjligt minnas vilket år den togs. Men jag minns var! Vi befann oss nere i källaren på Copenhagen Jazzhouse. Tobbe hade blivit en jazzdiggare av stora mått, men han lyssnade inte till vad som helst. Det skulle nog helst vara Chet Baker, Stan Getz, John Coltrane eller Charlie Parker. Bland de svenska fastnade han för Dompan och senare blev saxofonisten Stefan Isaksson hans stora favorit (inte minst för att Stefan hade den stora generositeten att sända en del av sina konserter på cd till honom). Tobbe hade långt, svartfärgat hår och på huvudet en svart stickad mössa som vår vän Anne-Marie köpt till honom i Nice. Han odlade den stilen. Dessutom rökte han - in i det sista, han hade en fimp på ena benet när han hittades, tack och lov hade den inte antänt hans kläder.

Nå, Jazzhouse som vi berättat så mycket om. Nu ville vi bjuda honom på autentisk jazz i en fin miljö. Vad fick vi? Vi fick elektronisk "musik" som mest var olika ljudeffekter. Några unga män satt på scenen och skruvade på ljudreglage. Publiken droppade snabbt av. Också vi. Framöver fick han desto mer jazzskivor av oss. Det sista jag hann ge honom var de kompletta studioinspelningarna som Lester Young gjorde hos Verve.




Minnet, skrivandet

Jag stod igår ute på bryggan i Åhus. Det hade stormat rejält och i lågvattnet syntes de vackra vågspåren. Astrid tog bilder på dem medan jag började tänka på uttryck som "skrivet i vatten". Jag skriver - till min egen förvåning - nu varje dag för att hålla fast minnet av min älskade son. Har fått erbjudande om att ta ett sista farväl av honom på sjukhuskapellet, men tror inte jag vill det. Jag tog farväl av honom där bara timmarna efter att han hittats död. Och på fredag är det begravningsgudstjänst. Ett bättre sista farväl kan jag inte tänka mig, än det som görs i den stora kretsen av familj, släkt och vänner. Men frågan är om tiden nu kommer att möblera om i minnet. Kommer vi att förlora stunder och bilder och ersätta dem med andra, kanske rent av tillrättalagda bilder? Vi hade några personer i familjen som tog sina liv långt innan jag föddes. En av dem var min morfar, en annan var min farbror. Om dem talade man aldrig. Inte med ett ord berörde man deras öden. Hur skulle man då kunna minnas dem? Jag har sepiabruna, allt mer förtunnade, fotografier av dem. Men de talar inte till mig, eftersom jag inte ens fick ta del av deras omgivande familjers minnen. Från bilderna strömmar bara en mystisk tystnad. Så gör vi inte med Tobias. Vi är många som talar om honom varje dag. Vi håller fast. Och jag har just skrivit texten till vår krans, där jag säger att vi bär honom med oss närmast våra hjärtan. Är inte det ett uttryck för minnet som metod? Med svåra demenssjukdomar i familjen - min mamma dog 64 år ung i alzheimer - vet jag att minnet är bedrägligt. Men vi försöker. Vi måste försöka. Om inte annat så för alla de små barnens skull, de som älskade Tobias så mycket.

Bilder från Åhus 20 oktober, Astrid Nydahl



måndag 20 oktober 2014

De tunga stegen, förruttnelsen, havets lindring

Astrid tog den här bilden på mig utan att jag visste det. När jag ser den förstår jag också varför det är så tungt att gå med kryckorna. Det är som om hela kroppen lutar sig en aning framåt och som om tyngden lade sig där. Jag är i Tobias trädgård. Jag gick för första gången in i huset. Stod och såg på fåtöljen där han dog. Det var förstås inte lätt, men det hände något oväntat med mig. Plötsligt blev jag så medveten om att Tobias inte finns längre. Här fanns prylar, möbler, husgeråd. Men inte ett spår av Tobias. En av mina döttrar sa att hon lyft på hans ögonlock i kapellet och konstaterar att han verkligen inte var kvar; där var det bara ett hölje, en kropp utan själ, och här i hans hem var det bara materia.

Som alltid höjde Astrid blicken mot träden. Hon fångade förruttnelsen så fint. Hösten pågår för fullt. Den pågår i naturen, den finns i oss och den tar med sig Tobias. Han har önskat en särskild sång på begravningen, En spelmans jordafärd av Dan Andersson. Jag läser texten och förstår inte minst av sista versen hur rätt han valt:

"Över gräs och gråa hus flyger natten som ett sus,
bleka stjärnor blinka fattigt från sin sky.
Över heden ifrån väster nedåt tjärnen går ett ljus,
går en sång över näckrossållad dy.
Och stormen sjunger svart och vitt
och i skum kring Härnaön
sjunga vågorna om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön,
ty en spelman och en drömmare är död"

Utmed åsen körde vi mot kusten. Skönheten är så stark hela vägen. De många höstfärgerna tävlar om att lysa mot himlen, den som dessa dagar för det mesta är svart.

I Olseröd stormade det rejält. Det är svårt att fånga på bild, men jag kan försäkra att det inte var en vind man ville stå länge i. Vattnet sjunger ut sin kyla och fara. Jag stannar i strandgräset, ser ut mot Baltikum innan jag vänder och går tillbaka.

Och till avsked hälsar jag alltid på sjömärket där vi i så många år suttit och fikat, året runt, alltid i en känsla av total frid och frihet. Som barn följde Tobbe ofta med oss hit.

Till alla er som läser min blogg vill jag säga att jag hoppas på er förståelse. Det kan av nödvändighet just nu bara - eller mest - bli privatsfären som lyser igenom. Efter begravning, bouppteckning och annat kanske jag orkar återvända till de sedvanliga ämnena. Men inte just nu alltså. Tack också till alla er som med e-post de senaste dagarna skickat så fina kondoleanser.


Tobbe och lekfullheten

De flesta som kände eller mötte Tobbe förknippar honom med lekfullheten. Igår hade jag e-post från en kvinna i Tollarp som berättade att hennes lille son också ville bli "en gräsklipparman" som Tobbe, och att han, när han gick på dagis i Västra Vram ofta sa att han längtade efter att Tobbe skulle komma.

Han tog sig tid med barnen och han tog dem på allvar. Det gällde inte bara alla syskonbarnen utan också barnen på dagis och skola i Tollarp.

Ett annat minne jag fick igår med e-post var att Tobbe alltid skulle leva kvar som den vuxne mannen på vilken det klängde en hel skara barn.

Barn och barn förresten, Tobbe drog sig inte ens för att bära Simon på axlarna. På bilden är vi på väg hem från busshållplatsen ute vid Bristol Road, en rejäl promenad uppför backen. Kan det ha varit så att Simon på skoj sagt "bär mig"? Kanske det. Tobbe bar honom i alla fall och de två skrattande pågarna fångades på bild av Astrid.