fredag 18 augusti 2017

Inför helgen: tankar om islamismen och massakrerna

Bären som skvallrar om en höst i antågande. Foto: Astrid Nydahl
Kanske är det inte att betrakta som en symbol för dessa dagar, att det äger rum en begravning i familjen. Men det kan lätt uppfattas så när man genomlever både ett privat och ett socialt helvete. Om det privata kan jag inte tala. Men om det sociala försöker jag varje dag formulera något. De två spanska terrorattentaten upptar förstås tankarna. Inte för att massakern i Barcelona och sedan det avbrutna attentatet i Cambrils var mindre blodiga, makabra och våldsamma än andra attentat, utan för att det helt planenligt förnyar den fruktan för islam som så många känner. Politikerklassen och dess medlöpare kommer dag för dag att se hur deras trötta och slitna argument, ”islamofobin” (ogrundad rädsla för… etc.), blir allt mindre användbart. Det som sker allt oftare talar sitt eget språk. Våldets språk baserat på teologiskt och politiskt hat mot allt som är ”otroget”.

Jag gick in i fredagen med samma tunga känsla av sorg och smärta som jag gick och lade mig strax före midnatt. Att läsa är dessa dagar inte bara svårt pga grå starr, det utgör också ett problem att bryta igenom vallen av grubbel och nedstämdhet. Ändå har jag föresatt mig att denna helg läsa Ekerwalds nya bok med det delikata ämnet bildning. Och på bordet ligger också en ny dansk översättning av Erasmus av Rotterdam, närmare bestämt hans skrift om den fria viljan.

Vid Golanhöjderna i början av 1980-talet med Ofra
och mannen jag inte minns namnet på. Foto: privat

Bilden här är tagen i Israel i början av 1980-talet. Vi står vid Jordanfloden inte långt från Golanhöjderna. Det året var Jordan mer en stilla bäck än en flod. De två människorna vid min sida kan sägas symbolisera något viktigt för just den tiden. PLO var fortfarande tabu, man fick inte publicera bilder på Arafat i israelisk press. Men det var precis som tiden skulle skifta och Osloavtalet skulle bli verklighet. Det låg optimism i luften, ogrundad eller ej låter jag vara osagt. Men allt skulle ju verkligen rasa. Vad hjälpte de rusiga lyckoåren efter Arafats ”hemkomst” när det fanns andra krafter som drev på. En av de avgörande krafterna var islamismen. Samma ideologi som ligger bakom terrorn i Europa ligger bakom vanstyret och diktaturen i Gaza och den allt mer inflammerade och våldsamma konfrontationen mellan Israel och Palestina. Vår tid är en tid för mäktiga män med fler dogmer i truten än förstånd i hjärnan.


Låt oss försöka hålla helg. Det är inte omöjligt att det lyckas. Men det är i alla fall min avsikt att hälsa på Hugo, mitt barnbarn som nu är helt blind. Han blir säkert besviken att jag rakat av mig skägget, det använder han normalt för att identifiera mig, men jag får istället härma Kalle Anka, för då vet han vem som stigit in i huset.


Ett helt annat Amerika - Only Halfway Home

Från det här albumet, Dirt Farmer, kommer musiken i filmen
Ja, det är klart att det finns ett annat Amerika än det som visades världen från Charlotteville. Det finns ett Amerika som inte betraktar slaveriet som något att vara stolt över. Det finns ett Amerika som inte via ryggmärgsreflexer instämmer i Trump-gängets betraktelser. Världen är inte bara grotesk, även om det groteska präglar det mesta vi erfar. Om man ägnar tjugo minuter åt legendariske Levon Helm (frid över hans minne) och hans Only Halfway Home så bjuds man visa ord av helt andra amerikaner och därtill musik som bär så mycket längre än pop- och konsumtionskulturens missljud. Ändå finns det en sorgsen ton hos Helm när han talar om hur hans land förstörs.



Lyssna gärna till Wide River to Cross från skivan, enligt min mening en av de allra vackraste sånger Helm sjungit in på skiva (skriven av Buddy Miller, vars originalversion är lika hörvärd: se videon nedan).




torsdag 17 augusti 2017

Islams soldater igen och igen och igen

23:15 kommer en text: Minst 13 personer dödades i dådet i Barcelona och 100 skadades, meddelar den katalanska polisen vid en presskonferens. Flera har livshotande skador så dödstalet kan stiga.

(Här kan man se en dokumentär från BBC som ger fördjupad kunskap i ämnet, tack Elina)

Barcelona idag.  Vem imorgon? Jag har aldrig tidigare i denna blogg lagt ut attentatsbilder, men jag gör det nu. Det är så här det ser ut när islams soldater slagit till. Varje gång. På varje plats. Det går inte att försköna med några "men..."-argument. Sanningen ser ut så här. Förlåt mig om jag tänker på Orwells bok om Katalonien, den var en hyllning till detta folk. På gågatan i Barcelona är det förstås mest turister, men det är det katalanska folket som ännu en gång utsatts. Islams våld är vår gemensamma fiende. Läs, titta, lär.




Politikens och kulturens rötmånad

Foto:  Astrid Nydahl
”Rötmånaden infaller traditionsenligt i slutet av juli fram till slutet av augusti. ”, meddelar Hälsoliv. Det skulle innebära att vi går mot slutet av den.

Begreppet är för mig vidare än det som omfattar livsmedel och campylobacter. Det finns politikens och kulturens rötmånader också, ibland ser det ut som om de pågår året runt, men jag undrar om inte årets rötmånader juli och augusti också omfattat de livsavgörande politiska och kulturella fälten.

Vad sysslar medierna och alternativmedierna med? Det tycks alltmer vara en knappologins arbetsfält. Man älskar att vältra sig i ”det lilla” (det enskilda exemplet) men förmår inte sätta in det i större sammanhang. Varför stirra sig blind upp i skrevet på en vänsterpolitiker som sitter med afghanska män på en trappa, istället för att diskutera hennes och partiets skadliga inflytande på demokratin och samhället? Varför älta enskilda slagsmål på hvb-hem istället för att konsekvent och återkommande visa på de öppna gränsernas konsekvens (liksom motsatsen, de stängda gränsernas)? Varför diskutera ytlighet och smaklöshet om man inte ser hur den ekonomiska och politiska konsumismen styr våra liv mot allt mer kredit- och skuldtyrda system, i profitens kortsiktiga intresse?

Rötmånaden är för mig också det mesta av analyserna av de tre supermakterna USA, Ryssland och Kina. Hur ska vi förstå den politik som grundas på intressesfärer, ekonomisk krigföring och kraftmätningar till havs och lands, om vi odlar en journalistik som huvudsakligen speglar en presidents bisarra uttalanden, eller en eller två andra presidenters klädstil, gångart och boende? Vi gör det inte. Vi blir mer eller mindre löpsedel- och rubrik-orienterade. Vi inte bara accepterar fördumningen utan flyter gärna med in i den för att själva nivelleras och fördummas.

Hur ska vi förstå dagens makthavare i Ungern och Polen om vi inte samtidigt anstränger oss att studera dessa nationers historia? Varför uppstår det folklig konsensus? Varför agerar de som de gör i internationella sammanhang? Det duger inte att ropa saker eller att skrika där samtal vore på sin plats. Det duger lika lite i betraktandet av andra europeiska nationer. 

Löpsedelsexemplen kring britternas val att vilja lämna EU är ett skrämmande exempel på hur orsaker och reella problem förtigs eller missförstås och allt fokus hamnar på politikerklassens tafatta försök att hantera ett gigantiskt misslyckande.

Om vi går utanför Europa till Israel och Palestina har vi förvisso en tråd till vårt eget 1900-tal och dess katastrofer, men kan vi verkligen förstå vad som förvandlade Israel-kritik till öppen och aggressiv antisemitism? I det sammanhanget kanske man borde studera frågan mot bakgrund av den amerikanska politikens glidningar. Judehatet är förvisso inte nytt. Men det är särskilt motbjudande att se hur det också sprider sig och tar sig allt vulgärare uttryck i alternativa medier (också de som publiceras på svenska språket).


Rötmånaden kan fortsätta länge än. Ingen av oss är vaccinerad mot dess värsta yttringar. Plikten vilar på var och en av oss att motstå frestelsen att betrakta dem som normala yttringar av mänskligt liv.

Bokskogens skydd, bortom "det andra"

Forsakar, försommar 2009. Foto: Astrid Nydahl
"En stad räddas inte av någon rättfärdig människa som bor i den, utan av de skogar och träsk som omger den." (Thoreau, ur dagböckerna, översättning av Peter Handberg)

Också bokskogen är ett rum för mig. Den frasiga, spröda grönskan bildar väggar och tak till ett rum - en sal - där jag vandrar alldeles ostörd. Inga människoröster, inte en enda modern ljudförmedlare, ingen "musik" och inga erbjudanden, endast fågelsången från grönskans gömslen och vattnets fall och porl. En östskånsk bokskog med ett vatten som faller från höjden mot sänkan, ljuden som blandas med ljudlösheten i en allt större frid. Att finnas i den salen är något som överträffar alla de andra, också de som ropar på nöjen och förströelse, som om människolivet betydde något annat än att förströs på vägen mellan vaggan och graven. Just i den betydelsen - det andra - finns bokskogen och vattnet med mig. Att söka det andra, att finna det, är att alltmer fjärma sig från det gängse, det som bryter ner och pulveriserar det som borde ha värnats.