Hitlers "folkstat" - en påminnelse

Foto: Astrid Nydahl

”Coimbra 23 maj 1942. Mitt i detta eländiga krig med stål, järn och bomber och teknik, där allting ingår utom en instinktiv och blodig vilja att slåss, en plötslig glimt av hopp: en notis i tidningarna, att i Australien bland de amerikanska trupperna finns en man, en indier, som kan höra ljudet av fiendeplanen, innan den tekniska lyssnarutrustningen hunnit varna.” (Miguel Torga i Inre frihet, översättning av Arne Lundgren).

Varje land har sina speciella förutsättningar, men om något förenar de nationalistiska grupperna så är det viljan och ibland också förmågan att exploatera folkligt missnöje – mot EU, mot den egna regeringen eller mot minoritetsgrupper i det egna landet – och att framställa sig som ett slags folkhemsalternativ.

Vad har vi att sätta emot dessa grupper? Hur kan demokratin – stark eller bräcklig – försvaras mot grupper som har hat, split och hets som sina främsta instrument? Det första man måste göra är väl att klokt analysera och lära sig att skilja dessa grupper åt, eftersom det faktiskt är stor skillnad på en populistisk strömning och en uttalat nazistisk.

Götz Alys Hitlers folkstat ger en del svar på sådana frågor. The New York Times Book Review beskrev den som "en provocerande redogörelse av stor intellektuell betydelse, som belyser ekonomin bakom det Tredje riket – och anledningen till att vanliga tyskar stödde naziregimen."

För är det inte just det saken handlar om? Varför stödde tyskarna sin diktator och förstörare? Jag tror att skälet finns förborgat just i det som gör att människor i dag – fast i mindre omfattning – stödjer nazistiska rörelser.

De lovar ett folkhem, de lovar rättvisa åt sitt eget folk, de lovar i själva verket drömmen om ett gott liv. Också löften om att gå bakåt till en tid då allt skulle varit bättre, mindre flyktigt och tvetydigt appellerar till varje människa som lever i förtvivlan och nederlag. Götz Aly söker förstå hur dessa löften togs emot av tyskarna, utifrån konkreta fakta.

Hitlerstaten gav tyska arbetare och arbetslösa en drägligare tillvaro. Den kunde betala dem med stölderna från alla de judar som avskedats, vräkts, förvisats och slutligen mördats, och den kunde göra det med allt den tyska armén plundrade under sina fälttåg i Europa. De tyska soldaterna fick betalt i det land där de befann sig, samtidigt som deras familjer hemma i Tyskland fick ut mer än 80% av soldatens lön. De levde alltså bättre i krigstid än de gjort förut. De gav därför Hitler sitt stöd.

Det verkligt chockerande i denna studie är att den visar att det varken behövs fanatism eller hat för att en politisk despot ska få stöd av sitt folk. Innan jag läste den här boken hade jag kanske det bara på känn, nu tycker jag mig klarare se vilka mekanismer som kan styra ett helt folk. Är inte det i själva verket den viktigaste lärdomen inför framtiden? När Jugoslavien föll sönder utbröt flera krig som fick oss både chockerade och förtvivlade: hur var det möjligt att dessa folk nu fördrev och mördade varandra? Jag tror att svaret kan baseras på Alys studie: en ledare som Milosevic lovade sitt serbiska folk, att om de bara följde honom ut på fälttåget skulle allt bli bra igen, ”ingen ska någonsin mer slå en serb.”

Som vi vet slutade drömmen med en katastrof som pågår än i dag: serberna förlorade det mesta och länder som Kosova och Bosnien överlever bara med massivt ekonomiskt bistånd från omvärlden.

För tyskarna under Hitler blev det likadant. Av Hitlers dröm om ett tusenårsrike blev det massdöd, förstörelse och förintelse. Den tyska nationen smulades till grus och aska och det skulle fem årtionden innan spillrorna kunde återförenas.

Så när de politiska frasmakarna lovar drömmen om den röda stugan och den folkdräktsklädda unga flickan tillbaka, som en motbild till segregation, arbetslöshet, ökade klassklyftor och förlorad framtidstro, bör man granska dem noga och lära av historien. Med de för propagandaaffischer typiska drömbilderna brukar det sluta med katastrof. Den nya nazismen skiljer sig i det avseendet inte från den gamla. Götz Alys bok är en källa till både kunskaper och lärdomar om historien och nutiden.

Med flickor och hästar i sommarljus

Vera på ridlägret. Foto: Astrid Nydahl

Onsdagens eftermiddag blev något annat, mycket avvikande. Vi satt i ett ridhus medan mina två yngsta barnbarn visade upp sig med sina konster på hästryggarna. De är på ett dagläger för ridning. De älskar det. Efter ridpraktiken som varar hela dagen leder var och en ut sin häst och sätter igång att städa. Med van hand styr de sina rullebörar med hästskit, raka i ryggen, leende och lyckliga.

Lykke på ridlägret.

Det var en fröjd att se dem. Att de ville dela med sig. Min näst äldsta dotter är deras mamma, hon vill alltid oss väl och vi börjar lära oss att ta emot hennes och barnens generositet. Sedan de i vintras flyttade till en annan ort här i Skåne ses vi inte så ofta som förr. Tack och lov ligger ridhuset här, alldeles i närheten av vårt hem. När jag ser dem tänker jag att de har tillgång till en miljö - ett stall! - som varje barn mår bra av. Jag kan inte nog uttrycka hur tacksam jag är för det. Tack kära Vera och Lykke för att ni gav oss denna eftermiddag. Tack Catarina för att du är den du är.

Ingen anledning alls? Onsdagen bjuder in

Foto: Astrid Nydahl

Brutalt medveten om att det alltid står nya dagar och bultar på dörren går jag till sängs vid midnatt, glömsk och vinrusig, tänker att natten blir rofylld och lång utan att jag ens behöver skänka dagsljuset en tanke. 

Där under lakanet med huvudet mot en mjuk och len huvudkudde finns en form av urstadium. Jag är varken djur eller människa. Jag icke-är. Det finns absolut inte en enda anledning att tänka på motsatsen. Skulle jag ha gjort det hade jag fått vaka i sommarljuset, höra tidningsbäraren bromsa in bredvid grannen och efter det kanske fått en stunds vila före havsturen.

Onsdagen bjuder in. Jag är inte bjuden personligen och trots att jag förstår att den egentligen riktar sig till alla och envar låtsas jag som om jag inte hört eller sett. Östersjö-kusten väntar. 

Flykt - eller fördjupning?

Wales 2012. Foto: Astrid Nydahl

Två av mina läsare har de senaste krispräglade veckorna rekommenderat mig läsning. De är två kloka herrar - tack Lennart R. och Frederick - så jag följde deras råd och beställde böckerna. De anlände idag.

Jag har ett mycket starkt flyktinstrument. Det är litteraturen. Så efter förmiddagar vid havet drar jag mig undan med läsningen. Den första är översatt till svenska, Fårbondens dagbok av James Rebanks. Den andra, Deep Country. Five years in the Welsh Hills läser jag på originalspråket.




Dessa två böcker kommer att leda mig ut - på flykt eller fördjupning - i världar och vardagar som jag vet väldigt lite om. Men jag tvivlar inte på att de båda två är näringsrik och lärorik läsning.

Striderna, också nu av intressen framdrivna

Dudley Castle, West Midlands. Foto: Astrid Nydahl

Stridit har vi alltid gjort. När jag gick omkring här på magnifika Dudley Castle funderade jag på den tidens strider, det är en lång historia som sträcker sig ända ner i 700-talet. Det var inga lekar som ägde rum där.

Striderna som blossat upp med allt tätare mellanrum idag kan läsas mot historien som bakgrund. Religion och politik är en giftig blandning som alltid leder till lidande och död.

Ju mer jag ägnat dagarna åt att studera islam, det började jag med 1998 i Birmingham, har jag känt en trötthet som blivit allt tyngre. Jag argumenterar inte längre. Den som vill veta och söka kunskap har en hel värld att upptäcka, den är lättare att hitta idag än för bara 25 år sedan.

Det är inte fobier som driver historiens hjul. Bara en social analfabet skulle hävda det. Det är som alltid konkreta, politiska och/eller religiösa intressen som är stridernas och krigens teoretiska utgångspunkter. Sådana intressen kan formuleras som ett samfund eller en sekt, ett kalifat, en koloni, ett imperium eller något sjätte. 

Det kanske största europeiska problemet är att massan sitter fast i ett 1900-talstänkande. Inte ens al-Qaidas födelse tycks ha kunnat rucka på det. Inget verkligt avgörande kommer att ske förrän såväl folk som politikerklass uppdaterar sitt medvetande och åtminstone tar sig in i detta århundrade. Annars kommer vi alla att, både symboliskt och sedan allt mer konkret, stå leende på arkebuseringsplatserna, avsedda för otrogna och alltför fria människor.

Motterror i London

Nattens angrepp på människor utanför den ökända Finsbury Park-moskén är kanske början på en långt farligare situation. Efter många år av islamistisk terror får vi se en attack med tydligt uttalade motterror-drag. Situationens allvar kan man bara peka på. Jag orkar inte skriva mer om den, inte idag i alla fall. Läs istället hos Hans C. Pettersson, en artikel som också ger en bakgrund.

Fåfängan igen. Lärdom?

Foto: Astrid Nydahl

Ingenting blev bättre av försöket att vara med. Tvärtom. Den senaste veckans händelser har förstärkt mitt mörker. Ingenting blir som man avser, man missförstås, man säger fel saker när man håller festtal... allt det har jag fått slängt över mig i efterhand. Vad tjänar allt till? Fåfängt är det och minnena som de unga bär med sig blir smutsade av det som ryktas, sägs, avses eller antyds. Allt familjeliv är svårt. Och det blir minst tredubbelt svårt i en stor familj. 

Är detta något att prata om? Naturligtvis inte. Jag gör det endast preliminärt, så får vi se senare. Om inte annat bidrar det till att jag är bättre förberedd nästa gång. Att säga nej är ofta klokare än ett förfluget ja.

Cioran skriver i Utopins mekanism, i Historia och utopi (Symposion 1992, översättning av Jon Milos): 

"Ett stort steg framåt togs när människorna fick klart för sig att de måste förena sig och organisera sig i ett samhälle för att bättre kunna plåga varandra."