Dagens Kertész

11. Ur Det landsförvisade språket.

Om man skriver om Auschwitz måste man vara medveten om att Auschwitz - åtminstone i viss mening - har upphävt litteraturen. Om Auschwitz kan man med förlov sagt bara skriva kolportagelitteratur: en kolportageroman i följetongsform, som börjar i Auschwitz och fortsätter ända in i vår tid. Med det vill jag säga att alltsedan Auschwitz ingenting har hänt som upphäver eller dementerar Auschwitz. Förintelsen har aldrig kunnat gestaltas i förfluten tid i mina skrifter.

(översättning av Ervin Rosenberg, foto av Astrid Nydahl)

Nu kommer Lissabonboken!

Till alla mina bloggläsare:
i nästa vecka levereras Lissabonboken.

Du har nu fram till och med den 10 juni på dig att förhandsbeställa eller köpa från mig i samma veva som jag får böckerna från förlag. Mitt pris är 150:- + frakt, och vill du ha boken signerad säger du det i din beställning. Skriv en rad till thomas_nydahl@yahoo.se
Efter den 10 juni blir det ett annat och högre pris på boken. Jag tillämpar samma metod som danska förlag: förhandsbeställningar och köp den allra första tiden betingar ett lågt specialpris. Välkommen med din beställning.


Presentation av boken:

Är det en turistguide? Ja, det kan man säga. För den som ska resa till Lissabon är boken fullspäckad med tips på sevärdheter, restauranger, fado-klubbar och annat.

Är det en kulturhistoria? Ja, det kan man säga. Boken berättar staden Lissabons historia. Hur den grundlades, vem som byggde den, vad den har betytt genom århundradena.

Är det en reseberättelse? Ja, det kan man säga. Förutom Thomas Nydahls och Ulf Bergqvists berättelse i ord och färgbilder, bidrar en handfull andra människor med spännande berättelser från sina resor till Lissabon. Låt oss bara nämna den finländske forskaren Sven-Erik Klinkmann, poeten Per Helge, docenten och översättaren Marianne Sandels som vet mycket om den lucitanska kulturens historia, paret Sven och Karolina Alfredsson från Kristianstad som berättar om sin första kärleksupplevelse i staden, läraren och seglaren Krister Renard som vet hur man seglat till och från Lissabon, både på egen hand och i sällskap med de stora världsomseglarna, Mats Lodén som är den ende i boken som faktiskt träffat Amália Rodrigues.

Är det en kokbok? Nej, men ändå innehåller den recept på några portugisiska måltider.

Är det en bok om fado-musik? Oundvikligen är den det! Fadon är inte huvudämnet för boken och ändå innehåller den massor av just denna vemodiga, vackra musik från Lissabons gränder.

Dagens Kertész

10. Ur Likvidation

Jag som politisk fånge. Jag måste skratta. "Om du är revolutionär skulle du inte ha bildat familj", förebrådde mig min fru. Missförståndet, som i en billig fars, var komplett. Hur skulle jag ha kunnat få henne att förstå att det jag gjorde gjorde jag i grund och botten av en nyck, driven av äckel, leda och intellektuell anständighet?

Om jag säger att situationen var idiotisk, då har jag därmed inte berört det verkligt eländiga med den. Mina obetydliga brott har jag fått betala ett betydande pris för. Min fru övergav mig, jag förlorade min son, min anställning, min bostad.

(översättning av Ervin Rosenberg, foto av Astrid Nydahl)

Dagens Kertész

9. Ur Dossier K.


Jag betraktar mitt liv som stoff för mina romaner - jag tänker helt enkelt så, och det befriar mig från alla hämningar.

(översättning av Ervin Rosenberg)

Dagens Kertész

8. Ur Kaddish för ett ofött barn

För Auschwitz finns det ingen förklaring.

”främlingskapskänsla”… om dagen lät den mig inte arbeta, om natten lät den mig inte sova…

”Nej!”, aldrig skulle jag kunna bli fader, öde, gud för en annan människa.

”Nej!”, det får aldrig drabba ett annat barn, det som drabbade mig, barndomen.

Det visade sig att jag inte skriver för att finna lycka, det visade sig, tvärtom, att jag med mitt skrivande söker smärtan, den mest genomträngande, den närapå outhärdliga smärtan..

(översättning av Ervin Rosenberg)

Dagens Kertész

7. Ur Det landsförvisade språket (essän Budapest, Wien, Budapest)

Han utvecklar sitt credo som författare: litteratur är inget viktigt. Han ler koketterande. Hans röst är lågmäld, hans argumentering förkrossande. Endast i diktaturer är litteraturen en viktig faktor, säger han. Nu, när vi är på väg mot ett normalt samhälle, kommer litteraturen också att inta sin normala, det vill säga inte alls viktiga roll. Jag lyssnar bestört på honom. Jag vågar inte ens föreställa mig fullt ut den konsekvens som är ett självklart utflöde av hans ord. När allt kommer omkring är litteratur inte något likgiltigt för mig, anch´io sono pittore: men i så fall borde jag önska att leva inte i ett normalt samhälle utan i en diktatur, ty då, som jag hörde honom säga, kommer litteraturen åter att bli något viktigt.

(översättning av Ervin Rosenberg)

Dagens Kertész

6. Ur En annan

Finns det ännu kvar några giltiga symboler? Den moderna mytologin börjar med ett gigantiskt negativum: Gud har skapat världen, människan har skapat Auschwitz.

… flödet av en anonym massa i ett museum som alltjämt kallas Europa…

Igår kväll, medan jag lyssnade på kvartetten opus 127 (under andra satsen), slog det mig att denna känsla saknas helt i vår tids konst. Vilken känsla? Om jag skall nämna den, skulle jag helst vilja säga: tacksamheten. Vi tycker inte om att leva. Vi gläds inte åt det. Ändå måste livet vara ett stort privilegium om vi vid dess slut måste betala för det med döden.

(översättning av Ervin Rosenberg)