lördag 10 december 2016

Nobeldagens store "fredsprofet"

Foto: Astrid Nydahl
He’s a great humanitarian, he’s a great philanthropist
He knows just where to touch you, honey, and how you like to be kissed
He’ll put both his arms around you
You can feel the tender touch of the beast
You know that sometimes Satan comes as a man of peace

Well, the howling wolf will howl tonight, the king snake will crawl
Trees that’ve stood for a thousand years suddenly will fall
Wanna get married? Do it now
Tomorrow all activity will cease
You know that sometimes Satan comes as a man of peace

Somewhere Mama’s weeping for her blue-eyed boy
She’s holding them little white shoes and that little broken toy
And he’s following a star
The same one them three men followed from the East
I hear that sometimes Satan comes as a man of peace


Bob Dylan: ur Man Of Peace, 1983

Jag vill avsluta veckan med att citera Bob Dylan ur Man Of Peace från 1983. Den texten visar något väsentligt om hans kvaliteter. Han kan, också när det inte är alldeles uppenbart, skildra vår tids hyckleri, lögner och bedrägerier. För vem är den där "fredsprofeten" han skriver om?  För mig är han den så tidstypiskt "goda människa" som befolkar medier och offentlighet inte minst i vårt eget land just nu. Han är ju en stor humanist och filantrop, han vill gärna viska något sockersött i öronen på oss och hålla fast oss i ett hårt grepp, denne Satan som vi uppfattar som fredsprofet. Som man ser lyckas Dylan också få in flockens naiva dyrkan av den vi når fram till, om vi följer de österländska stjärntydarna, "de tre vise männen". Nej, det är inte det lilla Jesusbarnet vi kommer till, och modern forskning antyder att de tre vise var astrologer och kom från Iran. Kommer inte dagens fredsprofeter också därifrån? Är det nukleärt laddade missiler som ligger där på halmen i stallet? Är det inte just Iran man sätter sin lit till, när man finner Nordkorea en aning magstarkt? Vi sjunger med i sången: "I hear that sometimes Satan comes as a man of peace".


fredag 9 december 2016

Platt fall och sabbatsfrid

Foto: Astrid Nydahl
I left Rome and landed in Brussels
On a plane ride so bumpy that I almost cried
Clergymen in uniform and young girls pullin’ muscles
Everyone was there to greet me when I stepped inside
Newspapermen eating candy
Had to be held down by big police
Someday, everything is gonna be diff’rent
When I paint my masterpiece


(Bob Dylan: ur When I Paint My Masterpiece, 1971)

Det finns ett så kallat Nobelmagasin i tv nu. Vilket fasansfullt hopkok det visade sig vara. Bildkavalkader av popvideo-karaktär till hiphop-musik. Pristagarna presenterade utifrån kulinariska preferenser och sedan en före detta popstjärna, Bard av alla, som filosofiskt alibi. Ja, så ser nivån ut och så ska vi också tuktas att acceptera den. Vän av ordning säger: "Varför tittar du? Varför inte bara stänga av?" - och tanken har slagit mig. Det finns annat och bättre. När jag ändå började titta på torsdagskvällens program som hade Bob Dylan som ett av ämnena förstod jag snabbt vart det barkade; kulturjournalister som talar om sig själva - sina känslor och upplevelser - då är det dags att lämna, och det gjorde jag. 

Fredagen måste återerövras som sabbatens inledning, den avsiktliga och viljestyrda ambitionen att verkligen stiga åt sidan för vila. Vila är det jag behöver mest av allt. Men sedan jag föll igår natt och blev liggande på golvet mitt i natten - jag fick så småningom hjälp - har jag också fått klart för mig att träning är det enda som kan ge mig benstyrkan tillbaka. Börjar varje dag med den boll som ortopeden skänker till alla patienter. Från det öppna fönstret strömmar en sval, fin vind. Allt är grått, och jag drar mig till minnes att grått enligt poeten Svante Foerster är demokratins färg. Grått och "votering begärd".


torsdag 8 december 2016

Torsdagsnoteringar i Nobelveckan

Tidiga höstblomster i Knopparp på Linderödsåsen, en påminnelse. Foto: Astrid Nydahl
With your sheet-metal memory of Cannery Row
And your magazine-husband who one day just had to go
And your gentleness now, which you just can’t help but show
Who among them do you think would employ you?
Now you stand with your thief, you’re on his parole
With your holy medallion which your fingertips fold
And your saintlike face and your ghostlike soul
Oh, who among them do you think could destroy you?
Sad-eyed lady of the lowlands
Where the sad-eyed prophet says that no man comes
My warehouse eyes, my Arabian drums
Should I leave them by your gate
Or, sad-eyed lady, should I wait?


(Bob Dylan: Ur Sad-eyed Lady of the Lowlands, 1966)

Veckan rullar vidare med en närmast sensationell nyhet här. För första gången någonsin äger jag nu en mobiltelefon. Det blev resultatet av att alla kablar grävdes av i byn. Kablarna är tillbaka men vi avsade oss det fasta telefonabonnemanget när det hände. Och efter många sorger och bedrövelser sitter nu SIM-kortet där det ska och telefonen fungerar. Den ska icke missbrukas. Den ska icke ringa när jag finner det opassande, tvärtom ska dess tillvaro begränsas till den allra närmaste kretsen och ett och annat avvikande samtal. Telefonmänniska var jag aldrig och inte kommer jag att bli en på gamla dagar heller.

Det sägs nu att hela gamla staden i Aleppo är fri från rebeller. Vad innebär det? Den naive jublar och ler åt nyheten eftersom ordet rebell görs till synonym för IS. Den klarsynte då, vad ser han? Han ser möjligen att det som nu sker i Aleppo är en fortsättning på de tidigare blodbaden och att Assads regim med sina flygbombningar knappast gör tillvaron mindre plågsam. Kanske blir det lite andrum? Så här såg det ut i en rapport:
Det blodiga slaget om Aleppo närmar sig slutet, efter att syriska regimen uppbackad av Ryssland och Iran på onsdagen intagit den gamla stadsdelen och rebellerna flytt.De kontrollerar nu två tredjedelar av Aleppo och sannolikt tar regimen och dess allierade hela staden inom några veckor. Rebellerna har bett om ett vapenstillestånd för att evakuera sjuka och skadade ur det brinnande infernot.Tusentals människor som varit instängda i Aleppo utan hjälp sedan juli väntas nu fly hals över huvud.
För första gången i mitt liv försökte jag boka en sjukresa. Det gick inget vidare. Damen som svarade talade inte något jag skulle kalla svenska. De frågor jag ställde besvarades som om de hade varit några helt andra. Jag tackade för mig och sa att jag skulle återkomma när hon lärt sig tala svenska. Vad är det Skånetrafiken sysslar med? Jag vet att de fick stänga sin afrikanska telefonväxel 2015 efter alltför mycket klagomål. Men var finns den nu? Jag har hört både Litauen och Moldavien. Oavsett var lär den inte till fullo kunna serva de sjuka och gamla som behöver hjälp. Att påpeka detta är med all säkerhet ett "värdegrundsbrott" - ingen, allra minst jag, har väl rätt att säga att Kejsaren är naken och att telefonisten inte kan svenska? Helst bör man tiga och lovsjunga den kultur som säger att allt - också ett främmande tungomål i skånsk tjänst - är av godo. Om du inte förstått får du gå eller cykla. Jag är dock själv privilegierad och kunde be en vän om dagens sjukresa.