fredag 27 februari 2015

Ryskt, ukrainskt och politiskt

Foto: Astrid Nydahl
Idag har jag av M. fått en rejält givande inblick i ryska omständigheter och det som med all säkerhet leder till en omfattande katastrof. Ukraina lämnar mig ingen ro. Jag vet med mitt förstånd vad som pågår och kan inte stå i snålblåsten från Putins apologeter till vänster och höger. Vad är det de försvarar? Varför gör de det? Lite bättre förstår jag bevekelsegrunderna nu. Men jag kommer förstås att fortsätta läsa mig till mer kunskap, utöver att lyssna till människor som står mig nära och som verkligen känner de postsovjetiska omständigheterna, i stort som i smått.

Det doftade vår. Jag vandrade på stadens gågata för att posta lite böcker. Som vanligt satt både de tysta och de musicerande romerna där, allt mer håglösa, allt mer osynliga. Jag slog en lov förbi en vinhylla och tog med mig ett sicilianskt rött vin hem.

"Det politiska" kunde mycket väl vara en eufemism. Men det är en konkret omständighet vi inte slipper undan. Även om jag med allt större intensitet vänder mig bort från politiken måste jag förstå att "det politiska" i alla begreppets innebörder styr agerandet i Ukrainafrågan. När jag idag tog upp det faktum att man firat Lettlands nationaldag alldeles i närheten av gränsen till Ryssland med amerikansk trupp närvarande, sade M. till mig: "Putin hade alldeles oavsett sagt i sin inrikes kampanj att det står amerikansk trupp - stor trupp därtill! - överallt längs med Rysslands gräns." Propagandan, den som avslöjades i förrgår av den viktigaste ryska oppositionstidningen, Novaja Gazeta, har redan föregått verkligheten. Den var och förblir en väsentlig del av den kampanj som med både civila och militära medel skulle göra slut på Ukraina.



torsdag 26 februari 2015

Ljus och mörker, misströstan och förhoppningar

Vid Rinkaby onsdag 25/2. På motsatt sida ligger det gamla militära skjutfältet som vi alltid passerar på väg till havet. En dag som denna är det ljuset som plötsligt spelar i landskapet. Solen tittar fram efter en lång tids grånad och instängdhet. Det är stilla, ljust och tyst. Foto: Astrid Nydahl
Jag befinner mig i den mellanperiod som tillåter både lättja och arbete. Korrekturet till den nya boken har kommit. I all hast ändrades titeln till Antecknat i krigstid. Den ger en annan och ödmjukare ton åt de annars så hårda krigs-orden. Korrekturet ska läsas av två personer den här gången. Korrekturfel i tryckta böcker är något av det värsta jag vet. I mina senaste böcker har det finns kanske två-tre sådana fel och redan det är för många. Inte ens de stora bokförlagen Bonniers och Norstedts förmår idag korrekturläsa sina böcker och det är pinsamt att se. Jag har denna vinter kanske läst ett dussin böcker från dessa förlag och korrekturfelen var många i alla.

Lättjan är för mig vandringarna vid havet. Jag kan ju vandra nu igen, sedan jag fick protes i höger knä. Vänsterknäet smärtar förstås, det gör också höger höft. Det är lång väg kvar till full hälsa, men som det är nu kan jag röra mig utan kryckor. En helt annan operation väntar dock i slutet av mars. Livet ser numera ut som ett enda långt läkarbesök. Det är förstås trist. Men jag får så fin vård att det ibland nästan är en glädje att vara i händerna på vårdpersonalen.

Det händer tråkiga saker i efterdyningarna av Tobbes död. Sådant som jag inte kunnat föreställa mig skulle hända. Ibland misströstar jag. Uppgivenheten och tårarna följer mig in i nattsömnen. Men det kan också vända i tacksamhet och glädje över det jag har i livet. Det finns några centrala vänskaper och ett antal barn och barnbarn som höjer mig, precis som nu solljuset gjorde vid Rinkabyfältet. Inget kanonmuller, bara ljus och tystnad.



onsdag 25 februari 2015

Praktiskt och pekuniärt inför den nya boken

Lådor med vadderade bokkuvert
Vad är det för kostnader i samband med den nya boken Antecknat i krigstid?

Det första som görs när de förbeställda exemplaren har betalats till mig är att jag köper hem vadderade bokkuvert och frimärken. Pengarna har hittills räckt till kuverten och en del av portot.

Ett tag senare betalar jag för sättning, grafisk formgivning och originalarbeten. De pengar jag fått in täcker också en del av denna kostnad.

När boken är tryckt betalar jag tryckeriet för deras arbete. Ovanpå den kostnaden kommer frakten från det lettiska tryckeriet till Sverige som innefattar färjan till den hamn där speditören tar över med sin lastbil. Detta utgör den stora posten i ekonomin.

Jag har gjort en grovkalkyl som visar hur många exemplar jag måste sälja för att inte gå med förlust. Utifrån den kalkylen trycker jag lika många till, dels för att ha ett mindre lager, dels för att ha exemplar till familjen och den närmaste vänkretsen (mest kollegor jag normalt byter böcker med). 

Men liksom vid de tre senast utgivna titlarna trycker jag denna gång en liten upplaga. Ekonomin styr det beslutet. Blir det någon slant över utgör den mitt modesta arvode för det arbete jag investerat i boken, från skrivandet till allt det övriga.

Kom ihåg att mina böcker endast går att köpa direkt här i bloggen. De säljs inte i bokhandeln, inte heller i internetbokhandeln.  

Bilden nedan ska ligga till grund för bokens omslag. Korrekturet på hela boktexten räknar jag med att ha inom kort.

Foto: Astrid Nydahl

tisdag 24 februari 2015

Sex, frihet och fatwa

Helle Merete Brix är ordförande i den danska kommitté som arbetar till stöd för Lars Vilks. Som ni sett här i bloggen har jag de senaste dagarna skrivit både om henne, Vilks och mötet som attackerades av en tungt beväpnad islamist. Jag tycker att det finns skäl att påminna om hennes eget författarskap, så därför här en repris på recensionen av hennes bok Sex, frihed och fatwa.

Helle Merete Brix var en av de första skandinaviska författare jag läste i ämnet islamism. Hon är född 1959, bosatt i Köpenhamn och verksam som frilansande journalist och författare. Hon skriver bland annat för norska Human Rights Service och för den danska helgtidningen Weekendavisen och nättidningen Den korte avis. Hon skrev, tillsammans med Lars Hedegaard och Torben Hansen den alltjämt viktiga boken I krigens hus (2003) som redde ut några av de mest grundläggande omständigheterna kring den religiöst-politiska islamismen. Hon har efter det publicerat en bok om Muslimska brödraskapet i Europa, Mod mørket (Trykkefrihedsselskabets bibliotek 2008).

Det som skiljer Brix från många andra som skriver i detta ämne är att hon förenar en stor sakkunskap med en personlig, icke-dogmatisk, ton som är resonerande – i motsats till mycket som istället blir propagerande. Brix är nu aktuell med en ny bok som förenar de två sidorna på ett utmärkt sätt: Sex, frihed og fatwa. Essays (Mellemgaard). Det är en samling essäer som pendlar mellan en memoarliknande ambition om barndom, familj, personlig utveckling och å andra sidan den sakliga berättelsen om religiösa och/eller politiska komplikationer som hänger samman med islamism och diktatur.

Som varje socialt och politiskt intresserad människa är Brix berest. Boken innehåller följdriktigt ett antal mycket fina essäer från resor och möten i andra länder. Här finns såväl Sydafrika som London och Paris med, men jag fäster mig särskilt vid kapitlet om Sarajevo. Brix skriver:
”Tidligere var næsten en tredjedel af alle ækteskaber i Bosniens byer blandede. De to gange, jeg var i Sarajevo, mødte jeg ingen unge, der tænkte på at gifte sig med andre end en muslim som dem selv, en serber som dem selv eller en kroat som dem selv. De var bange for, at krigen skulle begynde igen.”
I detta korta stycke visar Brix vad resultatet blir av etniskt färgade krig och konflikter. Det som skedde i Jugoslavien är ett extremt exempel. Ingen folkgrupp vann i slutänden någonting på att gå från hus till hus och mörda. Serbien är idag en ministat med ytterst svåra sociala problem. Kroatien kämpar med samma sak. Bosnien-Herzegovina lever i ett slags undantagstillstånd där spänningen mellan folkgrupperna ånyo ökar. I Kosovo har endast få framsteg gjorts. Drömmen om en albansk nation blev också en mardröm för andra folkgrupper, som i stor utsträckning fördrivits.

I Sarajevo-kapitlet berör Brix också den judiska minoritetens öde.

Khomeini återkommer hon till vid ett flertal tillfällen, eftersom den islamiska iranska republiken i så hög grad präglat den tid, från slutet av 1970-talet fram till idag, som Brix skriver om. I detta sammanhang finns förstås också de talrika exemplen på den terror och död som islamismen sprider över världen. Också enskilda konstnärsöden berättar hon om, som Rushdie och Theo van Gogh, men också en dansk med iransk bakgrund, Farshad Khogli som är en god vän till Brix.

När detta är sagt, vill jag understryka att bokens verkliga styrka är de många personliga texterna. Här handlar det om relationer mellan barn och föräldrar, mellan hälsa och psykiska sjukdom, och inte minst om sexualiteten och dess färgrika uttryck. Det antyds ju redan i bokens titel att detta ämne finns i ett slags essäernas centrum, som en förutsättning för liv och glädje.

Brix mamma tog sitt liv när författaren bara var tretton år. Det blev slutet på ett långt lidande i manodepressiv sjukdom. Brix själv plågades av ångest och ville inte bli beroende av psykofarmaka. Till sin hjälp har hon bland annat Marie Cardinals smått legendariska bok Ord som förlöser. Den kom 1975 och i dansk översättning 1980. Brix talar sig varm för terapin som en väg till hälsa.
”Som Cardinal begyndte jeg for alvar at skrive i denne svære periode af mit liv. Jeg skrev om natten, hvor jeg sov i ryk. Eller om aftenen, hvor jeg var vågen og skræmt i mit lille værelse i kollektivet i det gule hus ved havnen. Jeg mente, at så længe jeg skrev, blev jeg ikke gal.”
Detta är ett mycket personligt och vackert avsnitt i boken.

I essän Sex, lænker og kærlighed kommer vi riktigt nära det som bränns i våra liv. Och jag tycker att Brix balanserar så fint mellan den djupt liggande längtan och erfarenhet hon haft i sitt liv, och den berättelse som också läsaren dras in i, som en inspiration och en källa till livsglädje.

Om sig själv som ung kvinna skriver hon, att hon drömde om att möta män som inte nöjde sig med att smeka kvinnors kinder. Hon visste var man kunde hitta dem, och där fanns det förstås också kvinnor som lät sig kyssas av andra kvinnor. Vi talar alltså om de bisexuella drömmarna som förenas med den sadomasochistiska miljöns möjligheter. Brix säger att hennes nyfikenhet besegrade rädslan, och att hon i 28-årsåldern ”flød i mænd”. Jag tycker mycket om att läsa de resonemang Brix för kring alltjämt tabubelagda ämnen i sexualitetens sfär, inte minst de som handlar om pornografi och prostitution. Hon berättar här vilket inflytande Maria Marcus haft, den banbrytande författaren och psykoterapeuten. Och Anne Linnet som skrev och sjöng sånger med Marquis de Sade som tema. Också Nancy Fridays bok om kvinnors sexuella fantasier fanns med. I slutet av detta kapitel finns det några tänkvärda ord:
”Og at elske med et andet menneske, om der er tal om det flygtige møde eller i et ægteskab til døden os skiller, betyder egentlig blot dette: At man for livet, i en årrække eller blot en aften har fået det privilegium at lytte til et åndedræt, der ikke er ens eget.”
Helle Merete Brix nya bok är rik på livserfarenhet. Den ger mig bilden av en europeisk intellektuell som inte ger vika för samtidens totalitära ideologier, och som med sitt eget liv som exempel vill visa vad det innebär att vara en fri ande. Det finns inte så mycket sådan litteratur i vår skandinaviska krets, och därför är det också så självklart att läsa Sex, frihed og fatwa.

måndag 23 februari 2015

Danskhet och judiskhet. Historiskt och samtida

Köpenhamn 1940

Denna måndag vill jag först ge er ett lästips. Det är Bengt på Flarnfri schalottenlök som skrivit en ytterst läsvärd recension av Michel Houellebecqs roman Soumission. Men hans artikel är också en utomordentlig bra sammanfattning och reflektion kring bl.a. terrordåden i Köpenhamn och den svenska offentlighetens "lite skyldiga är väl offren ändå"-mentalitet. Artikeln heter Underkastelse och kan läsas här.

***

Hur går danskhet ihop med det judiska? Frågan ställs i danska medier, och svaren är tämligen likartade. Redan det säger en del om villkoren för judiskt liv i "De levendes land" (Grundtvigs begrepp).

Den 29 mars 1814 skrevs ett avtal som skulle att få stor betydelse, ända in i vår tid, i Danmark. Det var då kung Frederik VI gav landets judar ett "frihedsbrev" som skulle komma att bli rättesnöre för "Det Mosaiske Troessamfund".

Judarna blev danska medborgare med fri- och rättigheter som ställde dem nästan på jämlik fot med andra danskar. Det stod dem nu fritt att verka i vilka yrken de ville, de kunde bli medlemmar i hantverkarnas yrkesskrå eller studera vid landets latinskolor och universitet.  Med upplysningens ideal som rättesnöre fick judarna sin frihet. Men kungen krävde något tillbaka: han ville se den judiska menigheten öppna sig för omgivningen. Slut med icke-danska ceremonier i synagogan, slut med "judisk klädsel" och annat som dittills styrt. Danska skulle vara språk i såväl bokföring som gudstjänster. Man skulle inte utmärka sig på gator och torg utan vara klädd som vilken annan dansk som helst.

Morten Thing, själv jude och forskare vid Roskilde Universitet säger i Weekendavisen:
"Anordningen gav uttryck för en förhandling där man från judiskt håll ville introducera några av reformjudendomens ideal i Danmark. Det var en allians mellan kungens folk och det judiska samfundets representant Mendel Levin Nathanson, som var en känd reformman."
Thing säger att reformarbetet inspirerades av utvecklingen i Tyskland där en judisk upplysningsfilosofi redan introducerats. Den innebar bl.a. att man förtyskade sina namn och slutade klä sig "traditionellt" samt ersatte jiddish med modern tyska (men hundratjugo år senare skulle allt sådant reformarbete visa sig meningslöst, det blev Hitlers vilja som blev lag och massdöd). Något viktigt skilde i början av 1800-talet de danska judarna från sina trosfränder i Tyskland, Holland och Sverige: de hade redan en plats i den danska eliten.

Mycket mer kan förstås sägas om den politik som fastlades för 200 år sedan. Man kan däremot slå fast att utan den skulle inte de danska judarna i så hög grad ha räddats undan deportationerna under den tyska ockupationen - 1943 betraktades de helt enkelt som landsmän av sin omgivning. De sågs inte som ett främmande element. Och sina landsmän räddar man undan en säker död.
Många röster i Danmark formulerar nu sin syn på situationen efter terrorattentaten. Synagogan angreps mitt under en Bat mitzva-fest. Innebär det slutet för harmonin mellan danskheten och det judiska? Bo Lidegaard skrev i söndagens Politiken:
"Attentatet mod synagogen sidste lørdag har sat stærke kræfter i spil i det særegne forhold mellem de danske jøder og resten af den danske befolkning. Danmark har i mere end to hundrede år været undtagelsen, hvor der ikke var modsætning mellem det at være jødisk og det at være dansk. Det har gjort det til noget særligt at være jøde i Danmark, og det har gjort Danmark til noget særligt. Opskriften har været, at jøder i Danmark var landsmænd som alle andre. Men kan man være som alle andre, hvis man er særlig truet, og hvis man må have særlig beskyttelse? De spørgsmål lader sig ikke let besvare, og slet ikke med henvisning til erfaringerne fra Paris og Bruxelles. For pointen er netop, at indtil i lørdags var København undtagelsen fra de forhold, vi kender fra Paris og Bruxelles. Der er ikke mange, der ønsker en udvikling i den retning. Men ingen kender alternativet."
Sist i den långa historiska översikten skriver Lidegaard:
"På den anden side er truslen fra voldelige ekstremister uafviselig. Det er muligt, at de er få, men ingen kan vide, om en anden radikaliseret terrorist en dag slår til igen. Ingen præventiv indsats vil kunne opstille garantier mod netop denne type angreb. Derfor er det svært at tage ansvar for ikke at bede om den særlige beskyttelse, som vil udgøre et vist værn mod sådanne ekstremistiske anslag. Danske jøder og deres ikke-jødiske landsmænd bliver nødt til at finde svar på et spørgsmål, som ikke har meldt sig før: Hvordan give det jødiske mindretal en særlig beskyttelse, når ingen ønsker at gøre det til noget særligt? Kunsten er ikke at råbe vagt i gevær og skille sig ud. Den er at bevare friheden til selv at bestemme, hvad det vil sige at være dansk jøde."
I samma tidnings söndagsmagasin publiceras en text från 2014, då synagogan firade sitt 200-årsjubileum, den skrevs av Björn Bredal:
"Hvor norsk kan en jøde blive? Hvor dansk kan en jøde blive? »Hvornår er du dansk nok til at være dansk?«, spurgte indenrigsministeren som allerede nævnt. Umiddelbart giver svarene giver sig selv her i 2014: Man kan ikke blive mere norsk end en norsk jøde, og ikke mere dansk end en dansk jøde. Det sidste blev sagt med eftertryk ved 200-års fejringen i København, da programmet sluttede med, at hele forsamlingen, jøder, kristne, ateister, tykke, tynde, venstrefolk og kulturradikale, sang i vilden sky under ledelse af synagogens tidligere kantor Ralph Levitan: 'Jeg elsker de grønne lunde/ med tonernes vuggende fald, / jeg elsker de blanke sunde/ med sejlernes tusindtal."
(Jeg elsker de grønne lunde. Tekst: Johannes Helms, 1873. Melodi: Albert Møller, ca. 1876)
Den sångtexten är gammal, närmare bestämt från 1873. Den stod i allra högsta grad för danskhet då. Idag kan väl ingenting bli danskare än den sången. Och den sjungs i Köpenhamns synagoga vid en jubileumsfest 2014. Kanske kan det ändå ses som en symbol fullt användbar också idag efter terrorangreppet?

söndag 22 februari 2015

Terrorn som social tsunami. Och en ögonvittnesskildring av attentatet mot Lars Vilks-kommitténs debattmöte

Lars Vilks-målning med bakgrundshund,
Malmö 2013. Foto A.N
Varje gång islamister slår till, skövlar och mördar, rörs våra samhällen upp rejält. Attentaten i Paris och Köpenhamn har visat - om än på massnivå och med meningslösa, tomma gester - att människor blir djupt berörda av dessa mord. Våra samhällen, öppna för allt och alla, har visat sig betydligt mer sårbara än kanske de flesta trott. Det finns ingen beredskap och ingen medfödd misstänksamhet mot islamismen som politisk och dödsbringande kraft i de stora människomassor som nu rör sig som flyktingar över Europa. Sverige vill i vanlig ordning vara bäst i klassen. Alla portar har öppnats. Herrgårdar, militärförläggningar och nu senast nyproducerade lägenheter i huvudstaden står redo att ta emot. Hur många av de dygnet-runt-försörjda är syriska, irakiska, palestinska, libyska, egyptiska eller asiatiska islamister? Hur många av dem sympatiserar med Islamiska staten? Hur många är redo att gå från sympati till aktiv terrorism med vapen i hand?

Diskussionerna har bara precis börjat. Valhänt försöker länder som vårt ta sig en funderare på varför alla de tiotusentals passen "försvinner" och varför det finns en krigarfront-turism i svenska städer och byar. Hur är det ens möjligt att resa till fronterna i Mellanöstern, plundra, skövla och döda - för att sedan återvända till det multikulturalisterna kallar "hem" men som rimligen bara är en viloplats och en bas för livsfarliga religiöst/politiska styrkor som har kalifatet som enda mål.

När den sociala tsunamin varje gång lägger sig avtar diskussionen. Det tystnar på nytt. Är det inte just i tystnaden som de största hoten växer och trivs? Jag tror det och är därför misstänksam mot alla "socialliberaler" från vänster till höger som hävdar relativismens princip. Det är inte förhandlingsbart huruvida vi ska leva i ett samhälle där yttrande- och tryckfriheten utgör en självklar grund. Det är inte heller förhandlingsbart huruvida vi ska låta islamismens inflytande och makt växa. Varken nu eller imorgon.

***

Eftersom det är söndag och man har mer tid att läsa vill jag ta tillfället i akt att publicera Helle Merete Brix ögonvittnesskildring av terrorn. Brix är ordförande i den danska Lars Vilks-komiteen (som man kan bekanta sig med här). Hennes text publicerades i Weekendavisen i fredags och återges här i sin helhet med hennes tillstånd.



JAGAD KONSTNÄR. ÖGONVITTNESSKILDRING FRÅN TERRORANGREPPET OCH ETT PORTRÄTT AV MUHAMMED-TECKNAREN LARS VILKS.

af HELLE MERETE BRIX

Inna Shevchenko har börjat sitt anförande vilket strax efter att bilden hade tagits blir avbrutet av skottlossning. Närmast i  bild sitter Helle Merete Brix. Foto: Lars Vilks.


»Ud. Kom ud af lokalet. Lars, du skal ud. Hurtigt, ud.« Det er en livvagt, der råber. Det er lørdag eftermiddag, der er debat i kulturhuset Krudttønden på Østerbro, og jeg har i min funktion af ordstyrer netop introduceret den første taler ved Lars Vilks Komiteens ottende møde. Vi er ikke så mange, omkring 40 i salen, men det er en særlig dag. For os i komiteen.

For Lars. For tilhørerne. For ytringsfriheden.

For den 14. februar er årsdagen for fatwaen mod Salman Rushdie. Denne aften er det tredje år i træk, vi markerer den. Hvor særlig den skal blive, ved jeg ikke endnu.

Den franske ambassadør François Zimeray, en lille, distingveret udseende mand har talt så fint og klart om Charlie Hebdo og ytringsfriheden. Til venstre for mig på scenen sidder den svenske Muhammedtegner Lars Vilks med sine stærke briller og sit casual outfit. Han har levet med permanent politibeskyttelse siden vinteren 2010, hvor en selvmordsterrorist sprængte sig selv i luften i Stockholm. I afskedsbrevet forklarede terroristen, der havde håbet at tage så mange som muligt med sig i døden, men mislykkedes med det, at han gjorde det på grund af, at Lars Vilks havde tegnet profeten Muhammed som rundkørselshund.

En hund. En rundkørselshund. Den er årsagen til, at ingen aner, at Vilks er kunsthistoriker.

Han har en ph. d. i kunsthistorie fra Lunds Universitet og har undervist på kunstakademier i Oslo og Bergen. Tidligere var den 68-årige kunstner mest kendt for kæmpekunstværket, Nimis, på Kullens nordkyst.

Den 150 meter lange og 15 meter høje skulptur i drivtømmer vakte furore, fordi den blev opført ulovligt i et skånsk naturreservat.

Men den gigantiske installation blev hurtigt en turistattraktion.

Vilks tegnede i 2007 rundkørsels-hunden i blandt andet solidaritet med de danske Muhammedtegnere. En prædikant og kriger fra irakisk al-Qaeda, der siden er gået til ISIS, har udlovet mange, mange penge til den, der dræber Vilks. Hunden er også årsag til, at to albanske brødre har forsøgt at brænde Vilks' hus ned i den lille by i Skåne, hvor han bor. Årsag til overfald og trusler.

Til at Jihad Jane sidder fængslet. Til aflyste udstillinger og forelæsninger. Årsag til at billed-og performancekunstner Uwe Max Jensen og jeg selv for to år siden sammen med seks andre danskere grundlagde en komité, der arrangerer møder med Vilks.

VI mødtes med Vilks et sted i København for at fejre komiteens start med champagne.

Tidligere konservativ forsvarsminister og grand old man i CEPOS, Bernt Johan Collet, sagde med det samme ja til at gå med i komiteen.

Han kom kørende fra sit gods i snevejret og snakkede med den gråhårede tegner for første gang. Jeg tror, de kunne lide hinanden.

Vilks drak et glas vin. Og virkede glad.

»Vilks skal ikke være alene i verden,« skrev Uwe Max og jeg efterfølgende i et debatindlæg for at annoncere komiteens start. Vilks skulle ikke sidde som en paria i det politisk korrekte Sverige hvor få kunstnere og intellektuelle offentligt tør udtrykke deres støtte til en Muhammedtegner.

Siden er der kun blevet skabt flere rundkørselshunde.

Før mødets start denne skæbnesvangre lørdag i år har Vilks omhyggeligt arrangeret en lille gruppe af miniature rundkørselshunde i ler i forskellige farver på et af de caféborde, der står hele vejen rundt i lokalet.

Det er blandt andet salg af dem, der skaffer penge til komiteens møder. Jeg tror, Vilks godt kan lide at lave dem. Ligesom de billeder, hvor han parafraserer berømte kunstnere og så indføjer en lille rundkørselshund, som man nogle gange skal lede længe efter på billedet. »Kunne du finde hunden?« spurgte han mig glad ved en stuvende fuld fernisering i Malmø sidste år. Alle billeder blev solgt. Samme vinter lejer gallerist Henrik Rönnquist sig ind på et galleri på det trendy Södermalm i Stockholm. Den originale hund må dog som ellers planlagt ikke udstilles. Fordi Vilks er Vilks, bliver han ikke vred, men skaber tre billeder med teksten, der så vidt jeg erindrer lyder: »På grund af vold og trusler kan dette billede ikke udstilles.« DENNE skæbnesvangre lørdag bliver en stærkt blå hund omgående solgt, og køberen fjerner med besiddermine det firbenede objekt. Det fortæller jeg Vilks, der sludrer med et par venner ved et bord i Krudttøndens kombinerede lobby og café. Baren passes af en mand og en kvinde. Manden er høj, og han redder måske ikke bare sit eget men også kvindens liv den sene eftermiddag. Jeg får ud på natten at vide, at da Omar Abdel el-Hussein kort efter debatmødets start standser ud for Serridslevvej nummer 2 og skyder ind i gennem Krudttøndens glasdør fra gaden med sit automatvåben, smider den mandlige bartender kvinden ned på gulvet. Og smider sig selv ovenpå. For at skærme hende for kuglerne.

»Åh, er den blå hund fjernet? Jeg havde grupperet den sammen med en hvid og en rød, så den symboliserede farverne i det franske flag. Det er til glæde for ambassadøren.

Kan vi mon stille den tilbage?« Det kan vi ikke, men Vilks tager det roligt.

Han nikker blot. Og smiler. Vilks tager stort set alt roligt. Terrortrusler og indholdet af møderne.

Siden december 2012 har jeg med mellemrum skrevet til ham og foreslået temaer: »Ja, det lyder bra,« skriver han altid tilbage i en mail. Som dengang vi havde et tema med »Kvinder og frihed« og et komitémedlem, sociologen Jaleh Tavakoli, skøn og frodig at skue på scenen med sine krøller og kæmpestore bryster forklarede, at »jeg ser porno.

Min mand gør det også. Ja, det er ikke for at hænge ham ud. Han sidder lige dernede.« Ved siden af Tavakoli i panelet sad erhvervsmanden Asger Aamund. Han klukkede. Den aften understregede Vilks, der havde iført sig en trøje med en art kvindefriheds-symbol, hvor vigtigt han mener det er at støtte de muslimske kvinders frihed. Men han rystede svagt på hovedet ad tidens radikale svenske feminisme og ideen om, at vi skal gå så meget op i forskellene på mænd og kvinder: »Kan vi ikke bare være mennesker?« DER er også en feminist i panelet denne eftermiddag ved mødet i Krudttønden.

Til højre for mig på scenen sidder Inna Shevchenko, den blonde leder af de topløse aktivister FEMEN. Ansigtet på Shevchenko er træt. Hun er i læderbukser og mørk trøje.

Hun taler om at folk ofte siger, at naturligvis har vi ytringsfrihed, og så tilføjer de et: »men«. Så lyder der et smæld. Flere smæld. Hurtigt efter hinanden. Men det er først, da livvagten råber, at vi skal ud, den smukke, mørke livvagt, som alle kvinder under 80 år skeler til ved Lars Vilks Komiteens møder, at det går op for mig, at de smæld, jeg hører, er skud. Nogen forsøger at skyde sig vej ind i det lokale, hvor vi blandt andet skal diskutere, om det er prisen værd at sætte livet på spil for kunsten. Nu gør vi det.

»Hurtigt. Videre. Kom ud af rummet.« Livvagten råber igen. Først da går det op for mig, at vi er blevet angrebet. Smældene er skud. Lidt efter råber en anden livvagt ud i rummet: »Læg jer ned, læg jer ned.« Livvagten skubber Lars og så mig af sted mod bagdøren. Jeg løber og er ved at falde så lang, jeg er. Vilks og jeg bliver beordret ind i et lille rum til højre. Der er koldt. Det er et opbevaringsrum med ølkasser og bokse og alt muligt, og der er et lille vindue, der vender ud mod en passage mellem nogle bygninger.

I et glimt ser jeg en mand løbe forbi med en hue på hovedet. Og en art tung jakke. Er det gerningsmanden, når jeg at tænke? Er der mere end en? Døren bliver låst. Vilks og jeg bliver gennet ind under et bord, der står op ad væggen ved vinduet. Livvagten står op med pistolen trukket.

Vilks og jeg ligger lidt. Jeg rækker ud efter Vilks' hånd. Han tager imod. Vi knuger hænder. Men Vilks virker helt rolig. Vi siger ingenting. Jeg tænker på, hvor godt jeg kan lide ham. Og på Charlie Hebdo.

FOR en måned siden ringede jeg til Vilks for at høre om, hvordan han havde det. Jeg havde læst et interview med Vilks i en avis, at sikkerheden omkring ham var gået op straks efter massakren på det franske magasin Charlie Hebdo. Vilks og komiteen udtaler sig i almindelighed ikke om sikkerheden. Den aftale har vi med sikkerhedstjenesterne. Men Vilks siger, hvad der passer ham, hvor han finder det nødvendigt.

I oktober sidste år overrakte Vilks og komiteen nemlig vores pris for kunst og ytringsfrihed til Charlie Hebdo, det magasin, der støttede Danmark og Muhammedtegnerne, da ingen andre gjorde. Gérard Biard, den redaktør, der overlevede angrebet på Charlie Hebdo, var i København, en venlig men stålsat midaldrende mand i fløjlsjakke, for at modtage den guldlakerede rundkørselshund i ler i Dansk Forfatterforenings lokaler. Efter prisoverrækkelsen var der middag i Nyhavn: »Biard og jeg sad og talte sammen under middagen,« fortalte Vilks. »Han sagde, at jeg skulle komme og besøge dem i Paris. Han sagde, så må du komme om onsdagen, for det er den eneste dag, hvor redaktionen er samlet.« Vilks lyder lettere rystet i telefonen. For en gangs skyld. Og ked af det. Jeg siger, at han bare kan ringe når som helst. Men Vilks er ikke den, der ulejliger folk unødigt. Heldigvis ved jeg, at Vilks har nære venner og støtter i Sverige. Bare ikke så mange blandt kunstnere og intellektuelle. I hvert fald ikke nogen, der gør det offentligt.

VI ligger stadig under bordet inde i opmagasineringsrummet på Krudttønden. Efter lidt tavshed siger tegneren: »Helle Merete, de siger, at livet er forbi, når man er fyldt 60. Så er der ikke mere at opleve.

Jeg synes ikke rigtigt, det passer.« Vi griner.

Sagte.

Vi bliver ved med at holde i hånd. Så slipper vi hinandens hænder. Vi småsludrer forsigtigt. Siger flere dårlige vittigheder. Er tavse. Ligger der længe. Der lyder ingen skud.

Livvagten kommunikerer med nogen gennem telefon eller radio.

Vilks rækker en hånd op og tager fat i en øl fra en af kasserne. Han kigger på flasken: »Hvis vi skal ligge her meget længere, kan vi i det mindste få noget at drikke.« Det må være ovre, beslutter vi os for. Vi kravler ud. Men livvagten taler hurtigt og bestemt til os: »I skal blive nede. I skal blive nede, til jeg siger I kan komme frem.« Nu banker det på døren: »Hvem der?« råber livvagten.

Det er en betjent. Han har blod ned ad det ene bukseben. Han ved ikke, om han er såret eller han bare har lænet sig op ad en af de sårede.

Vilks og jeg begynder at stille spørgsmål. Er der døde? Nej, siger betjenten. Men en af de sårede »ser ikke godt ud«. Det er en civil. To livvagter er også sårede. Betjenten humper ud af lokalet.

Det er filminstruktør Finn Nørgaard, viser det sig, som dør senere på aftenen. Det ufattelige er sket. Et menneske er blevet skudt på klos hold, bare fordi han var tilhører ved et møde, der skulle handle om kunst, blasfemi og ytringsfrihed. Nørgaard blev skudt uden for Krudttønden. Hvorfor var han der? Var han gået ud for at ryge - men en ven af ham siger, at han ikke røg - skulle han ringe eller hvorfor? Jeg ved det stadig ikke.

Vilks spørger. Han vil vide, hvorfor det varer så længe før ambulancen til den sårede mand kommer? Men en ambulance må ikke køre ind i en »krigszone«, får jeg et par dage senere forklaret af et familiemedlem.

Nu lyder der flere stemmer udenfor. Stadig ikke skud. Der bankes på døren: »Hvem der?« råber livvagten. Det er en anden betjent. Der snakkes og råbes i telefoner, og vi får lov at kravle frem. Der bliver sagt noget om, at der også er brug for biler for »bilerne er skudt«. Og Vilks skal væk. Hurtigt. Til et sikkert sted. Inden længe bliver han ført væk og ud ad bagdøren, og siden har jeg ikke set ham.

Jeg bliver bedt om at gå ind til de andre i det store lokale, hvor vi sad, før det gik løs.

JEG har fået en hilsen fra Vilks fra en af de få journalister, der har fået et interview med ham. For sikkerhedsfolkene har lukket Vilks ned. Vi ved stadig ikke, hvor han er.

Og et par dage senere spørger jeg mig selv: Skete begivenhederne i den rækkefølge, jeg gengiver her? Og på den måde? En ting glemmer jeg nok aldrig helt: Lyden af skudsalverne, de 20-40 skud, der lød i vel egentlig blot 20 sekunder. Ved mindehøjtideligheden nogle dage senere går jeg, da de begynder at klappe.

30.000 mennesker der klapper. Mange af dem har sikkert vanter på. Det smælder. Sært.

Som skud.

Og hvordan skal denne rare tegner med de stærke briller og de nørdede kunstteorier, som en ven har betegnet som en art »svensk Woody Allen« leve sit liv fremover? Kan han bygge videre på de kæmpe træskulpturer, han skabte i 1980erne på Kullen, og som nu ligger i den af Vilks udråbte republik Ladonia? Eller bliver det for farligt? Hvor mange livvagter skal han have fremover udover dem, han allerede har? I den lille by i Skåne, hvor han bor, er borgerne, hører jeg på programmet Newsweek på BBC, allerede gået i gang. Ikke med en støttemanifestation for Vilks. Men med et ønske om et møde med politi og kommunale myndigheder. De er bange. De vil have Vilks til at flytte. De vil af med pariaen.