Morallagar, ansvar och förstörelselusta

Alexis de Tocqueville 1805 - 1859

"Människosläktet har vissa universella och bestående behov som har givit upphov till morallagar vilkas överträdelse alla människor spontant, alltid och överallt, har förknippat med begrepp av tadel och skam. Att undandra sig dessa lagar kallade de att handla illa, att underkasta sig dem att handla rätt." 

(Alexis de Tocqueville: Om demokratin i Amerika, bok 2, kapitel arton Om hedern i Förenta staterna och andra demokratiska samhällen, översättning av Ervin Rosenberg).

Under helgen har jag vandrat stilla i två städer. Den ena väldigt liten, den andra en aning större. Jag har gång på gång stött på saker som fått mig att undra över mänskligt beteende. Äldre tåg förde människor gratis mellan två platser för att visa att gamla museiföremål ännu idag fungerar. Någon hade varit framme och i rött sprayat otäcka och vulgära ord tåget. I parken intill lämnade man sina picknick-korgars rester kvar på gräsmattorna. Papperskorgarna, väl synliga överallt, var långt ifrån fulla men av någon anledning hade det tett sig för svårt att kasta avfallet där. På ett nybyggt hus hade man på den glänsande marmordelen sprayat samma ord som på tåget. 

Finns det någon gemensam skamkänsla kvar? Varför kan den gemena handlingen, förstörelselustan, leva parallellt med ett samhälle där något slags gemenskap ändå tycks ha fungerat under längre tid? Jag nöjer mig inte med svaret att "de alltid har varit så" - eftersom mycket av det jag ser och erfar var i det närmaste okänt i mitt tidiga livs år på Lorensborg i Malmö. Det var å andra sidan ett helt annat samhälle. Man kallade det för folkhem. Vad ska man kalla det vi ser idag? Det finns förvisso inte några gemensamma morallagar i det Sverige vi nu lever i. Var och en tycks strunta i de övriga. Individualismen, den gränslösa egoismen och samhällsfunktioner som mest liknar välgörenhetsbasarer har knappast främjat en fortsatt känsla av gemensamt ansvar. Vad spelar det för roll om jag lämnar mitt avfall på den gemensamma gräsmattan när andra ändå gör likadant? Så sprids en känsla av förstörelse och förfall.

Främling i främmande stad

Bland främlingar i främmande stad. Foto: Astrid Nydahl

I kapitlet Den ensamma fotgängaren och staden (i Wanderlust)  skriver Rebecca Solnit:

I staden är man ensam därför att omvärlden består av främlingar, och att vara en främling omgiven av främlingar, att vandra omkring under tystnad med sina hemligheter och fantisera om hemligheterna hos dem man möter, är en av de mest fullkomliga njutningar som finns.

Den iakttagelsen är lätt att känna igen sig i. Det är just ”främling omgiven av främlingar” man blir om man sätter sig på torgets utomhuscafé. Därifrån betraktar man det mänskliga livet särskilt bra. Det gör man för övrigt också när man planlöst går utmed stadens trottoarer eller gågator. Bäst fungerar det förstås i en främmande storstad. I den egna staden är det som om effekten upplöses och försvinner i takt med att man hälsar på bekanta.

Solnit skriver:

I små doser hör vemod, främlingskap och introspektion till livets mest utsökta njutningar.

Just det vet varje ensamresenär. Vemodet blir det naturliga grundackordet, ur vilket allt resan erbjuder sipprar.

"Men..." - argumentet som undergräver

George Orwell skriver i sin essä Tryckfrihet (Animal Farm) publicerad i London i augusti 1945:

"När man kräver yttrandefrihet och tryckfrihet kräver man inte absolut frihet. Det måste alltid finnas, eller det kommer åtminstone alltid att finnas, en viss grad av censur så länge organiserade samhällen består. Men frihet, som Rosa Luxemburg sa, är 'alltid de andras frihet' (...) Om den intellektuella friheten, som utan tvivel är ett av de utmärkande kännetecknen för den västerländska civilisationen, över huvud taget ska ha någon innebörd betyder det att var och en ska ha rätt att säga och trycka det som han tror är sanningen under förutsättning att det inte skadar resten av samhället på något otvetydigt sätt (...) Det är endast, eller huvudsakligen, den litterära och den vetenskapliga intelligentian, samma personer som borde vara frihetens väktare, som börjar förakta friheten, i teorin såväl som i praktiken" (översättning av Peter Handberg i Som jag behagar).

Minns ni pudelns kärna? Jag tror att Orwell var en av de intellektuella som hittade den. Jag lyfter fram dessa rader från 1945 därför att jag tror att de äger den allra största giltighet just nu. Orwells teori är att det han kallar "mannen på gatan" nästan alltid försvarar dessa friheter utifrån tanken att var och en har rätt att tycka vad han vill. Hans slutsats om "den litterära och den vetenskapliga intelligentian" känner vi igen i varje strid om yttrande- och tryckfriheten. Till inskränkningarnas försvar kommer alltid de liberala och vänsterinriktade skribenterna på landets ledar- och kulturredaktioner. Det slår aldrig fel. De är förstås för yttrande- och tryckfrihet, men lägger alltid till det hummande "men..."-argumentet.

Till Rosa Luxemburg och många andra (varför inte påminna om Voltaire) ansluter jag mig i den fasta övertygelsen att alltid försvara "de andras frihet". Det finns förstås ingen frihet om jag tror att den bara gäller mig och mina fränder. En hederligt tänkande och arbetande intellektuell kan inte hävda inskränkningens princip med hedern i behåll. Inte i något enda avseende. Vår tid präglas inte minst av politiskt-religiöst motiverade krav på inskränkningar. Ansluter vi oss till dem har vi utan att ens själva märka det blivit ofrihetens profeter.

Men censuren då? Orwell pekar på dess nödvändighet i "organiserade samhällen". Vi tillåter inte krigspropaganda riktad mot den egna nationen. Vi tillåter inte barnpornografi. För mig har det alltid, och fortsätter att göra så, funnits en specifik gräns vid uppmaningen till organiserat våld; den som eggar till politiskt våld - det är ingen ovanligt just nu - måste undertryckas just för detta organiserade samhälles fred. De profeter som gör det nu, varje vecka någonstans i västerlandet, är våra fiender. Om de får fortsätta predika sitt hat och sitt våld går inte bara yttrande- och tryckfriheten, utan hela det medborgerligt fria samhället, under.

Fatworna, cyklandet och naturens skönhet

Foto: Astrid Nydahl

”Cyklande tilldrar sig ofta mäns uppmärksamhet och utsätter samhället för fördärvligt inflytande. Det går därför stick i stäv med kraven på kvinnors kyskhet och måste överges.”

Ur en fatwa av ayatolla Ali Khamenei, Irans högste ledare, den 10 september 2015.

Foto: Astrid Nydahl

Det är inte ayatollornas tid här – inte än. Oavsett kön är det en tid för cyklandet, vandrandet och njutbara landskap utmed varje väg.

Fredagen bjöd på det bästa vid havet och lite senare på fälten. Det är vackert i Skåne. Jag har levt här hela mitt liv och kan inte tänka mig något annat. Är det tillåtet att resonera så?

Bykyrkan i Skånes Viby. Foto: Astrid Nydahl