Privat om sjukdomar och psykiatrin

Farfar Hans, kusin Lars Olof, jag och farmor Sandra, alla med efternamnet Nydahl, i Kämpinge 1964

 

Får man tala om det privata när de allmänna är som allra värst? Det kan man visst det göra, men det ter sig en smula ointressant.

I går måndag reste min kära livskamrat till engelska Lake District för vandringar med äldsta barnbarnet och hans sambo. Jag unnar dem allt det bästa där. Själv hade jag tackat nej. När kroppen inte orkar mer än det minimala och ryggen skriker efter vila, då varken ska eller bör man resa.

Det som väntar mig är en kur med radikal viktnedgång som syfte. Att berätta det är privat i överkant, men också sådant hör till bloggens realiteter.

En av de skottskadade från söndagens attentat på danska Amager kommer härifrån stan. Hon hade rest dit för att gå på konsert men träffades av en kula. Det är bedrövligt att psykiatrin inte tar mer handgripligt hand om en människa som skytten. Jag har själv funnits i psykiatrin sedan 1985, så jag vet vad jag talar om. Det finns individer som allmänheten både ska och kan skyddas från.

Det går inte att vara vänster, säger Slavoj Žižek. Och några ord om masskjutningen på köpcenter i närheten av Kastrup, Köpenhamn

Foto: Astrid Nydahl

Vad Socialdemokraterna faktiskt står för är fullständigt oklart. Det är i och för sig förståeligt. Det är svårt att stå utan ryggrad. Jenny Bengtsson i ETC.

 

Det är inte svårt att formulera fyndiga saker om den svenska – socialdemokratiska – regeringens svassande för Erdogan. Inte det minsta svårt.

 

Samtidigt – i en minst sagt osäker situation – kan man vara för ett svenskt NATO-medlemskap. Och då citerar jag detta:

 

Det minsta vi är skyldiga Ukraina är vårt fulla stöd. För att kunna ge det behöver vi ett starkare Nato. Det går inte ignorera en brutal verklighet. Det går inte att vara vänster och acceptera Putins imperialistiska ambition. Slavoj Žižek i ETC.

 

Det går inte att vara vänster. Det är hårda men alldeles riktiga ord han formulerar. Vänstern har visat en total impotens och okunskap inför den ryska imperialismen. Jag kunde säga att det inte går att förstå, men det vore fel. Det går att förstå! Vänstern hade en sjuttio år lång solidaritet med det sovjetiska systemet. Trots att Putin står för något annat - han är bara "sovjetisk" i territoriellt avseende - sitter känslan av samhörighet kvar. Den aspekten är obegriplig. I bästa fall bygger den på 100% okunskap.

*

Mördaren på Fields i Köpenhamn - tre döda och fyra allvarligt skadade - verkar vara en helt vardaglig galning, tidstypisk och missanpassad konsument. Söndagskvällens händelse med förödande resultat. Tillgång till vapnen i familjen. Gått på tung medicin - "känd inom psykiatrin" som det heter - och medlem av skytteklubb på Amager.

Skärmdump från Politiken.dk

Förbjud ordet optimism! Hör turkens dagliga rytande

Foto: Astrid Nydahl

 

Det finns sannerligen ingen anledning till optimism. I mina mörkaste stunder tänker jag på fado-drottningen Amália Rodrigues uttalande: "Ordet optimism borde förbjudas." Det låg helt konsekvent inom ramarna för den världsbild som är en historisk ingrediens i fado-kulturen.

Det är ljusa dagar och nätter. Ändå är mörkret kompakt. Insikten växer: vi kommer under många år framåt att få leva med den ryska imperialismens nycker och med Putin-maffians krigiska beslut. Att några matvaror stigit i pris är sannerligen lätt att leva med, till skillnad från de skenande el-priserna här nere i Skåne.

Det kompakta mörkret djupnar också av annat, som turkens rytanden mot oss, som den politiska syltryggens allt konkretare betydelse för överheten, som den kommande "val"-omgången där svenska folket erbjuds att rösta på åtta nära nog identiska politiska partier av socialliberalt slag, inklusive SD:s gäng som i anpassningsambitioner liknar de sju andra, men utanför riksdagen inte ens förmår leda en kommunal församling. Det djupnar också av mycket privata skäl, men de får vänta med ventileringen.

Skamlösheten. Den politiska lögnens poker-face

Foto: Astrid Nydahl

 

Skamlösheten? Att hålla god min i elakt spel. Hela den socialdemokratiska ledningen gör ju detta på heltid.

Statsministern låter sig citeras med rosenröda ord om svensk vapenindustri och dess höga kvalitet:

"Den här upprustningen är en stor möjlighet för svensk försvarsindustri. Vi har bra prylar. De är kostnadseffektiva också, säger hon vid en presskonferens efter EU-toppmötet." (Här)

Vi har bra prylar är alltså ramsan som svenska folket bör kunna utantill.

I de turkiska tortyrkamrarna krävs det också bra prylar. Hur långt är den svenska regeringen beredd att gå, för att sultanen ska släppa in oss i NATO? Är Turkiet en nation som ensam kan besluta i dessa frågor?

Den stora anstormningen från Ankara mot både Sverige och Finland tyder på en gigantisk och välorganiserad kampanj som syftar till att stärka islamofascismen grepp i Turkiet. Vilka grupper eller individer som drabbas vet vi redan. Kurderna ett sådant folk. Armenierna ett annat.

Skamlösheten borde fälla socialdemokraterna. Men så kommer inte att ske. Orsaken är lätt att beskriva: Putin-regimens vidriga krigsöverfall på Ukraina.

När jag ser dessa två bilder och känner vreden stiga i mig vet jag också varför politikerklassen vandrar vilse (The resort in Odessa's Serhiivka before and after the Russian missile strike):

Hämtat från Euromaidan Press

Turkarna tar sig ton. Nationellt självmordsavtal för Sverige

Vid Ivösjön i dag. Mobilfoto: A.N.

 

Att sitta vid Ivösjön i dag var ingen värmeupplevelse. Tvärtom. Första gången sommarkavajen kom på igen.

 

Ullmar Qvick skriver i mail till mig i dag:

”Sverige måste givetvis vända ryggen åt allt babbel från Turkiet. Det enda Erdogan behöver höra är att han ska studera svensk lag och rättsordning. Den hanterar vi inte som turkarna och den bestäms inte av dem. Läs och håll sedan käften, Erdogan.”

 

Det är väl alldeles uppenbart att Sveriges politiska ledning gått i fällan. Att ens skriva på ett sådant "samförstånds"- avtal är både nationellt och politiskt självmord. Klart turkarna tar sig ton och passar på. Till exempel kräver de nu lagändringar i Finland, vilket är häpnadsväckande, minst sagt. Läs här

 

Absoluta värden, krigsmaskinen och värmen

Heliga Trefaldighets kyrka i Kristianstad. Ett av flera danska byggnadsverk i vår stad. Mobilfoto: T.N.

Finns det absoluta värden? Alldeles självklart! Medan kriget fortsätter våldta och mörda i Ukraina kan vi tala om ett sådant, absolut värde. När Putin-fascismen släppte loss det besinningslösa våldet var det inga problem att ta ställning. För de flesta. Men det finns nu, som alltid, en politisk riktning som vill "förstå" och "förklara". Inför ett absolut värde som fredlig samlevnad känner de sig obekväma.

Varje dag är en värmeplåga. Men det har varken med värderingar eller moral att göra.

Det har däremot de globalt avgörande problemen. Att vi ställt till det för planeten kan diskuteras i evighet. Men vi ställs varje dag inför fakta.

Kriget kan anta olika former. Ett försvarskrig ligger rimligen inom ramen för absoluta värden av positiv karaktär. Den som inte försvarar sig är de facto på samma sida som angriparen.

Den senaste bombningen av Odessa riktades enbart mot civila och kan sorteras in under den värdeskala som endast har ondskan och erövringen som "moral" och rättesnöre. Just därför är Ryssland ett hot mot oss alla, så länge Putin-maffian styr.

Bild från bombningen av Odessa

Löv till läkedom och badhytter i Åhus

Badhytter vid Åhusstranden. Mobilfoto: T.N.

 

Det är de små stunderna av frihet och lättja som möjliggör det tyngre.

Varje dag tar vi till havet, men på söndag blir det sista gången för en 11-dagarsperiod. Då är jag själv (men inte ensam) hemma i huset, utan möjlighet att ta bilen. Kusten får dröja den tiden. Möjligen tar jag bussen in till den stora parken och sätter mig på en bänk med fika vid Helge å.

Nu läser jag en intressant antologi om författaren Lars Andersson. Den får mig bland annat att minnas hans bok Löv till läkedom från 1986, som kom att betyda så mycket för mig.

Under torsdagen konfronterades jag med stadskärnan. Jag behövde göra ett apoteksärende. De två tjänstgörande var en ung albanska och hennes syriska elev. Vi samtalade länge och väl om såväl Balkans som Syriens problem. De lyste upp och deltog med iver i samtalet. När jag skulle gå sa de inte hejdå, de sa tack för det här, var rädd om dig. Och jag tänkte på hur många gånger jag engagerat mig i individfrågor bland dessa folk, som fått slåss på liv och död för själva existensen.

Erdogans islamofascism får inte uppmuntras

Skärmdump. Teatern i Mariupol

 

Putins fascism hotar oss alla. Med Sverige på väg in i NATO ifrågasätter jag starkt behovet av att gå Erdogans islamofascism till mötes. På hans önskelista finns flera svenska medborgare med kurdisk bakgrund. Om vårt arma land skickar en enda av dem till Turkiet är Sverige slut som självständig nation.

Putins fascism är bakgrunden. Är den redan glömd? Det vägrar jag tro:

"Rysslands militär visste att hundratals civila ukrainare sökte skydd i dramateatern i Mariupol i östra Ukraina. Ändå bombades teatern av ryskt stridsflyg och dussintals människor miste livet. Det var ett krigsbrott, fastslår Amnesty International, som har gjort en utförlig undersökning av händelsen." (DN torsdag)

Erdogans islamofascism får inte uppmuntras. Sverige ska inte bli en delstat i Turkiet, utan bli medlem av en försvarsallians. Skillnaden tycks inte uppenbar ens för ledande politiker. USA hade tillsammans med övriga medlemsländer kunnat pressa Erdogan. Istället lät man honom författa en omfattande kravlista - ett "avtal" - där Sverige inte bara säljer sitt oberoende utan också sin själ. Det är ett grovt misstag och kan stå oss dyrt. Ändå får vi inte glömma att Putin-fascismen är det största problemet. Den plågar Ukraina dygnet runt.

Just från Ukraina rapporterar Cornucopia i dag, liksom varje annan dag:

"Den ryska offensiven mot Lychyansk och Sloviansk verkar utifrån förlustsiffrorna kört fast och Ryssland verkar alltså inte ha kraft nog mer än att anfalla under tre dagar. FN konstaterar i en rapport att rysk trupp under ockupationen av orter utanför Kyjiv, Chernihiv, Charkiv och Sumy avrättade (mördade) civila ukrainare på trettio orter, inte bara Butja, Borodijanka och Irpin. Ukraina slår med artilleri mot ryska försörjningsleder norr om Izium."

Det eviga tjattrandet och textandet...

Prag 1991. Foto: Mikael Nydahl

Människans ständiga tillgänglighet förstärker den förväntan på snabbhet som hennes omgivning när. Den mobila telefonin har utvecklats både till ett hot mot långsamhet och tystnad, och till att bli ett slags terapi för varje vaken stund. Det eviga tjattrandet och textandet förutsätter människor som alltid är villiga att finnas i den mottagande änden av systemet.

Virilio säger att ”ju snabbare informationen kommer, desto tydligare blir det hur fragmentarisk och ofullständig den är.”

 

Födelsedagarnas fördelar och perspektiv

Buketten från min äldsta syster

När jag var ung brukade jag protestera högljutt mot födelsedagarna. Retoriskt röt jag att ett steg närmare döden inte var något att fira.

Hela det synsättet har smulats sönder av verkligheten själv. När jag plötsligt blev sjuttio i måndags var det med tacksamhet jag firade och firades.

I dag var jag i en klädbutik och löste in ett presentkort som gav mig några klädesplagg jag tidigare inte haft råd att köpa för egna medel. Det var befriande och rörande. Inte minst för att jag fick ett fint samtal med expediterna om mitt eget yrkesliv som expedit i Malmström & Co Herrekipering på Södra Förstadsgatan i Malmö 1968, då jag just slutat grundskolan och börjat lönearbeta.

Om inte annat kan en födelsedag ge lite perspektiv.

Richard Swartz: Ostron i Prag (Polaris)

 

”O Prag, med ölskum på barockänglarnas och polisspionernas läppar, med pilsner i stället för vatten ur dina evigt porlande springbrunnar.” (ur boken)

 

Vill man verkligen bekanta sig med ett länge sedan svunnet Europa är Ostron i Prag precis rätt bok. Ingen kan som Richard Swartz få boksidor att smutsas av kolröksdamm, belysas av varubristens glåmiga ljus eller präglas av polisspioneriets föga charmerande närvaro.

 

Richard Swartz tar oss i nya boken med till det Prag som blev resultatet av den sovjetiska inmarschen 1968, krossandet av ”socialismen med mänskligt ansikte” och införandet av den föga normala process som döptes till ”normaliseringen” (och som lovsjöngs av de Moskvatrogna partierna i väst, också av VPK:s ledare här i Sverige). Om man inte förstod det tidigare förstår man att denna epok var allt annat än normal.

 

De verkliga förhållandena hade förstås varken med ”socialism” eller ”samhälle” att göra. De lyste av privilegierade partifunktionärers sär-liv med särskilda förmåner och bubblor av såväl varor som gräddfiler, medan folk i allmänhet levde i den gråhet som var en kombination av varubrist och social nöd.

 

Swartz stiger ner i denna vardag via ett studentrum. Han maskerar sin närvaro med ”studier” av den tjeckoslovakiska ekonomin. De siffror och tabeller han får hjälp att ta fram är förstås helt fiktiva, då de ljuger fram ett samhälle dignande av frukt, kött och tekniska hjälpmedel. På studenthemmet möter han inte minst unga afrikaner som påstås studera i staden. I själv verket blir de hårt exploaterade i sjaskiga industrier med nästan ingen lön alls. Partitidningen använder de alla som toa-papper.

 

Särskilt minnesvärt är det avsnitt som berättar om butiken där han gör sina inköp. Det är inget mindre än en närstudie av falsk ekonomi och icke-existerande livsmedel.

 

”Mitt snabbköp innehåller de märkvärdigaste saker, mer osannolika än sannolika, många med en svag obestämd lukt av desinfektionsmedel eller lim. Det rör sig om en lika torftig som dyster varuvärld. Ändå kan det se ut som om här vore fullt med varor. Hyllor och diskar verkar fulllstoppade med det ena eller det andra och först på nära håll upptäcker man att det ofta rör sig om en och samma vara som blivit kvar här i stora mängder för att ingen intresserar sig för den.”

 

Fortsättningen är dräpande socialrealism från en tid som är just – försvunnen!

 

Att kunna teckna den så elegant som Richard Swartz gör i Ostron i Prag är säkert ingen enkel konst. Men han kan den till fulländning!

Ryska terrorbombningar och ljudfil med eventuell beskjutning mot Lars Vilks bil

Foto: Astrid Nydahl

 Efter den senaste ryska terrorbombningen mot civila i Ukraina, är det svårt att tänka på annat.

Ändå måste det göras.

På en "alternativmedia"-sida spekulerar man nu kring vad som uppges vara vapenskott på en ljudfil,  innan Lars Vilks bil for in i eldhavet och döden. Sådana spekulationer stimulerar i vanlig ordning konspirationsteorierna. Meningslöst, eftersom ett definitivt svar aldrig kommer att kunna ges. Grundkällan är Dagens juridik, en seriös publikation som förstås också ställer frågan vad det var för en patron som hittades i bilresterna.

Jag vill ta tillfället i akt att tacka läsare, familj, släkt, vänner och kollegor för uppvaktningen i går på min 70-årsdag. Flera blomsterbud kom. Presenter i olika former hade anlänt med posten. Musik, litteratur och film som kommer att räcka hela hösten.

I dag kommer jag att befinna mig i Lund hela dagen. Regnet öser ner och värmen dämpas en smula. På återseende i morgon.

El-priserna och den kommande vintern

Foto: Astrid Nydahl

 

Det går mycket fort nu. I Skåne är det ekonomiska trycket så stort att jag seriöst överväger om vi måste flytta till en annan del av Sverige innan vintern kommer.

Pengar är inte ett samtalsämne i vanliga fall. Men när de inte räcker till el ens sommartid har något fundamentalt gått fel.

Det är det ena. Sedan finns både det andra och det tredje.

Jag har aldrig levt i norra delen av landet. För att husen ska bli riktigt billiga och elpriserna de allra lägsta måste man upp i el-område 1. Se på priserna under måndagen:

Exemplen tagna från Elbruk.se

Område 1 kostar drygt 40 öre. Här i Skåne är priset orimliga 3 kronor och 35 öre.

Det enda som hindrar mig just nu är det faktum att jag behöver tillgång till specialistvård för tre av mina kroniska sjukdomar. Här i byn finns den vården på bussavstånd till centralsjukhuset.

Nu är jag 70+, det är ett faktum. Det ekonomiska trycket från en marknadsekonomi av nuvarande slag gör livet svårt att hantera på ett rent existentiellt plan.

Den 27 juni 2022. Sjuttio-årsdagen

Sjuttio-åringen vid Östersjön 24 juni 2022. Foto: Astrid Nydahl

Den 27 juni 2022

 

Till Per Helge med tacksamhet.

 

Vid sjuttio, när kriget pågår

har dysfagin och de nya sjukdomarna

blottlagt ett åldersskred i mig

och världen, som ett blödande sår

Musiken har tystnat, Anne-Marie är död

 

Vid sjuttio, när det jag redan

visste om cykliska folkmordsförlopp

uppenbarat fakta för mig

och Europa skriver om

sina villkor och förutsättningar

 

Vid sjuttio, när en allians är bättre

än den illusoriska friheten

Luftrummet över Östersjön

är sommarblått och detsamma

Ingenting i mina nattliga drömmar

störs av krigets krevader

 

Vid sjuttio, när kärleken finns kvar,

inte som en nödlösning utan

som själva förutsättningen

Barnbarnen får yrkesutbildningar,

generationslinjen står redo för påfyllning

 

Jag har också kvar Cioran och Kertész

Jag läser Zagajewski, Camus och bläddrar i

bokskogens blad

Havsbandet är min bästa plats

och tystnaden min enda barrikad