Om jag skjuter dig, så skjuter du... mig eller vem väljer du?

Det vore en underdrift att kalla Sverige, Skandinavien, Europa, Västerlandet... en katastrof. Hur många måste dö? Hur många måste vi andra, levande och skräckslagna, se dö?

Hur ska man beskriva det som sker nu? Vad skulle du själv använda för ord? Jag bryr mig inte längre - har inte gjort det sedan många år - om vad vad de välpolerade skitstövlarna kallar det, bryr mig varken om lokalpressens vidriga språkligt anorektiska Per Svensson-figurer eller rikspressens alla duktigbröder, ty det finns ingenting som pekar mot något annat än en välskruvad och tydlig resa ner i Helvetet.

Våra utländska vänner älskar att kalla det Malmö. Det är på sätt och vis riktigt. Men jag kallar det Aftonsången - och den sjungs överallt i västerlandet, som frivilligt tog på sig att förvalta hedersmorden, wahhabismen, salafismen, glädjedöden och den totalitära järnhandens makt över våra liv. Det vi importerade kan inte reklameras.

Sverige, liksom andra europeiska länder får leva med konsekvenserna av den importen: arabism, wahhabism, hederskultur, mordkultur, uppgörelser som i offentligheten kallas "kriminella" men som ytterst enbart är bestämda av den icke-svenska, icke-europeiska och därför kulturellt främmande subkulturens egna, och därför absurdt oförenliga utanför-regler, vilka konkret innebär allt som härskar och verkar utanför det svenska lagrummet - alldeles oavsett om det sker i Sverige eller Långt-Bort-Istan. Vill vi ha det så? Svaret blåser i vinden.

Nicolas Fargues: Jag var bakom dig (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman).

Lever man i ett krackelerande äktenskap är man öppen för nya relationer. De flesta människor vet att det förhåller sig så. Det skröpliga, likgiltiga eller destruktiva i en parförbindelse lockar till nya vägar, nya människor, kanske rentav en ny förälskelse.

Ungefär det händer huvudpersonen i Nicolas Fargues första roman på svenska, Jag var bakom dig. Född 1972 introduceras han härmed hos oss, och efter läsningen blir jag nyfiken på vad hans övriga fem romaner skulle ge. Ty detta är en roman av det slag som man inte kan lägga ifrån sig; i en lång och detaljrik monolog tvingar den till fortsatt läsning.

Det svåraste att skriva om är oftast det lilla, det självklara. I det lilla – våra vardagsliv, dess stilla lunk och dess sammanbrott – finns samtidigt det stora, eftersom det är just det som förenar människor, ger dem en igenkännbar erfarenhet. Därför kan romaner om kärlek och svek bli ohyggligt banala. Men Fargues lyckas förvalta erfarenheten av denna vardag på ett sätt som är både gripande och medryckande. Han skriver ibland som en fransk Thomas Bernhard, i ett högt tempo och utan kapitelindelning. Men hans andning övergår aldrig i hyperventilation, berättartonen är hela tiden kontrollerad och har en egen inre skönhet. Berättarens perspektiv fasthålls från början till slut, och identifikationen med honom blir självklar, han är filtret för läsarens betraktelse av händelseförloppet.

Vad den ytterst begränsade kretsen av berörda människor – hustrun, barnen, älskarinnan – egentligen tycker saknar på sätt och vis djupare relevans. Det är en man som glider ur den trygga vardagen som är berättelsens centrum, och det är intresset för hans öde som berör. Berättelsen är enkel, trots att den utspelar sig i Frankrike, Italien och Madagaskar: efter att ha ätit en middag på restaurang med sin far och styvmor i italienska Romanze (som får antas vara en fiktiv ort med ett för berättelsen passande namn) får berättaren en lapp av servitören. Kvinnan som skrivit den heter Alice och har suttit snett bakom honom på restaurangen. Han vågar ringa upp henne. Hon är yngre, utstrålar egentligen pojkaktighet, men han går in i en passionerad historia med henne.

Så småningom får hustrun Alexandrine vetskap om vad som hänt. Han känner att han fått hämnd för hennes erotiska eskapad med "mobaliern i Kodong" (en svart man som hon haft ett vänsterprassel med, förmodligen i Indonesien). Här spelar både kön och hudfärg in. Hustrun är svart. Men kvinnan han själv är otrogen med är vit. Han närmar sig sin egen identitet och känner sig hemma där. Berättaren, hans hustru och deras två barn bor i Tanambo, Madagaskar. Nicolas Fargues har själv varit bosatt där, och hans huvudperson är liksom han själv i trettioårsåldern. Deras identitet är dubbel: de är också fransmän och rör sig med självklarhet i Paris.

Berättaren vill bryta med Alice efter deras inledande erotiska äventyr. Men de blir förälskade i varandra. Det leder till en händelseutveckling som skildras med all den svärta, och allt det våld och erotiskt laddade förlopp en parförbindelse kan leda till när den hotar att slås sönder. Jag ska inte röja mer av vad som händer, men Fargues skildrar det så övertygande att man lägger ifrån sig boken först efter att ha läst sidan 200, som är den sista och som avslutas med en skivlista! Det är ett originellt sätt att säga, att dessa ord också kan förstärkas av den musik som texten ofta refererar till.

Min nya bok på Lissabonresa. Utan mig förstås.

Idag har min nya bok anlänt till Lissabon. I god tradition har den fått följa med på ett anständigt fik, högt upp i staden, där bebyggelsen påpassligt stupar ner mot kvarteren utmed floden Tejo. Är du själv intresserad av att läsa Kulturen vid stupet nästa gång du sitter på café kan du läsa mer om den här. Vill du beställa den så skickar du ett mail till mig: thomas.nydahl@gmail.com

Klickar du på bilden från Lissabon, och den på bokomslaget, blir allt så mycket tydligare. Fotograf och ständig Lissabonresenär: Krister Renard.

Bokens innehållsförteckning ser du här:

1/ Kulturellt självmord eller temporär svacka? Om litteraturen, kulturen och offentligheten i det nya nöjessamhället. 2/ Krogar och skyttegravar. Om radikalkonservativa tyskar och effekterna av Första världskriget. 3/ Melankoli eller ärftlig psykisk sjukdom? 4/ Sorgens och glädjens minnen. En betraktelse om vänskap och trettio års diktning av Per Helge. 5/ Albanska frågor och några svar. 6/ Att vara bröd och plåster för andra människor. Exemplen Etty Hillesum och Zenta Maurina. 7/ Att vägra vara en perfekt människa. Om den danske författaren Jørgen Leth. 8/ Författare bakom Berlinmuren – en mosaik och ett minne. 9/ Fadon mellan vaggan och moderniteten. 10/ Det totalitäras frestelse. 11/ Wafa Sultan och den hatande guden. 12/ Anders Johansson, hembygden och konsten. 13/ Janna Thorström – ”Mina skrangliga ben lärde mitt hjärta att gå.” 14/ Sommarsamtal med mig själv.

Några anteckningar om J.M.G. Le Clézios författarskap.

Han fanns med bland förhandsspekulationerna, J.M.G. Le Clézio, innan han fick sitt Nobelpris 2008. Det hade han gjort länge. Inget kunde vara mer självklart än att belöna ett av de stora europeiska författarna, viktig inte bara för sitt språk, sin personlighet och beständighet (debuten skedde redan 1963 med Rapport om Adam) utan också för att hans ämnesval ofta griper direkt in i vår kontinents komplicerade och ofta smutsiga förflutna. I det avseendet finns det en klar linje mellan honom och föregångare som Marguerite Duras, Albert Camus och andra som intresserar sig för det egna landets plats i världen, dess historia och nutid.

J.M.G. Le Clézio föddes 1940 i Nice, hans far var född på Mauritius, och helt olika delar av världen kom att bli både faderns och hans egna bostadsorter: London, Nigeria, Mexico, och han kallades vid debuten "ett genialt brushuvud". Han studerade både i London och Oxford, och tog sin examen vid universitetet i Aix-en-Provence, två år efter debuten, då han bara var 23 år gammal.

Vill man förstå själva grunden för J.M.G. Le Clézios författarskap kan man med fördel läsa essäsamlingen Jordisk extas. Där sker ett slags självrannsakan. Han reducerar sig i denna text till ett ingenting, från vilken ödmjukheten kan födas. Man har sina föräldrar att tacka för allt. I detta finns också tanken på att det inte existerar någon reell ensamhet: "Vid min födelse utgjorde människorna mitt öde" säger han, och konkretiserar: "Hellre än att säga om en människa att hon är kultiverad skulle jag önska att man sa: det är en människa". Den slutsatsen finner man också i ett gammal talesätt på jiddisch, då man bland judarna talade om en annan människa med största respekt kallade man henne just "ein mensch". Har man människorna som sitt öde vet man vilka förutsättningar man har att nå fram med sitt författarskap. Språket är i det avseendet det enda giltiga problemet, "orden är sin egen fullbordan, inga verktyg".

J.M.G. Le Clézio är en oftast tillgänglig och lättläst författare. Han känner den episka prosans grunder och han kan som få skapa gestalter i sina berättelser, av den sort som stiger ut från papprets och tryckets begränsningar och lever i läsarens fantasi och inre bildvärld.

Men det innebär inte att han banaliserar. Rakt tvärtom skulle jag vilja säga, att man också i hans författarskap finner språkliga utmaningar såväl som moraliska. Motivvalen går ofta tillbaka på hans eget liv och bakgrund. I Skattsökaren får vi till exempel möta en pojke som mot slutet av 1890-talet lever med föräldrar och syster på Mauritius. Där är farfaderns liv förebild. I Färder i andra riken är det gåtfullhetens och fantasins rike som är avgörande, liksom det i Kriget sammansmälter en fiktiv och en verklig värld, kring avgörande frågor om människans livsväg.

Mer konkret är det i Vandrande stjärna där först nazismens fasa utgör fond för en flicka och hennes mor som gömmer sig i södra Frankrike för att inte hamna i tyskarnas fångenskap. När de efter kriget beger sig till Palestina, som snart ska bli den judiska staten Israel, kommer J.M.G. Le Clézio med självklarhet in på frågan om de två folkens sammantvinnade öde: här blir Esther symbolen för det judiska och Najma för det palestinska.

I den gripande lilla minnesboken Afrikanen säger han: "Jag var bara ett barn och likgiltig för imperiets makt. Men far tillämpade dess regler som om endast de hade skänkt hans liv en mening. Han trodde på disciplin för varje vardaglig handling."

Det kanske ter sig som en banalitet, men som världen nu är skapt tycks ibland hetsiga opinioner döma också barnen till imperiebyggarna och kolonisatörerna. För Albert Camus generation blev barndomens Algeriet i själva verket en mardröm, i stället för en frihet byggd på frigörelsen från Frankrike. På samma sätt tycks det i dag vara i andra, liknande situationer.

Le Clézio skapar i Afrikanen ett oförglömligt porträtt av fadern, som själv i all väsentlig mening var ett offer för denna kolonialism. När fadern mot slutet av sitt liv flyttar tillbaka till Frankrike ställs Le Clézio inför bitterheten och tystnaden. Det gör inte hans liv lättare och han tvingas själv söka svaren. På samma sätt är därför den mäktiga och storslagna Allt är vind ett minnesarbete.

Jag vet ingen modern europeisk roman som gripit mig så som den. Här tar Le Clézio sig an det koloniala såret konkret: hans egen berättelse om det exempellösa våldet blir här till oförglömliga scener av ett omänskligt beteende, raka motsatsen till den människa han efterlyste i Jordisk extas. I Algeriet gjorde Frankrike det som blir en personlig rannsakan hos Le Clézio, men också minnena från Mexiko och London sammanfogas i denna storslagna bok till existentiella dramer som sätter fingret på eviga frågor om tiden, varat och förgängelsen.

Till sist visar jag er några visdomsord från Jordisk extas. De hämtas ur essän Det oändliga mittemellan och säger något om den hållning som ligger till grund för Le Clézios författarskap, men som också kunde vara en maning till alla oss andra:

"Kulturen är inte ett slutmål. Kulturen är föda bland andra slag av föda, en formbar tillgång som existerar endast genom människans förmedling. Människan bör betjäna sig av den för att forma sig själv, inte för att glömma sig själv."

Bilder: A. Nydahl. Bilden på författaren från Svenska Akademien.

Orhan Veli: Havet.

Från mitt rum har jag utsikt mot havet
Jag ser inte ut, ändå vet jag
när båtar passerar lastade
med vattenmeloner

Precis som jag lekt som barn en gång
låter havet sin solkatt studsa
runt taket och roa sig
med att förarga mig

Doften från tången på stranden
och de uppdragna fisknäten
väcker inga minnen hos barnen
som lever vid havet

Orhan Veli: Havet (ur Jag lyssnar till Istanbul, Ellerströms förlag, i översättning av Anne-Marie Özkök och Lasse Söderberg). Foto: A. Nydahl.

Svante Nordin: Filosoferna. Det västerländska tänkandet sedan år 1900 (Atlantis)

Svante Nordin var en av de första kända vänsterprofilerna i min geografiska närhet som började öppna för kritisk diskussion kring tabubelagda ämnen. Han skrev mycket i pressen redan då, och senare har jag med intresse läst böcker av honom, som Filosofernas krig. Den europeiska filosofin under första världskriget (1998) och Fyra som förde krig – om Hitler, Stalin, Churchill och Roosevelt (2009), för att bara nämna två av dem.

Hans nya bok har rönt mycket uppskattning, fått goda ord på vägen, prisats och uppenbarligen också sålts i stor upplaga. Jag sitter här med en nytryckt andra-upplaga och läser recensionsklipp på omslaget, där Hans Ruin i DN bland annat konstaterar att ”boken är unik i sitt slag, genom sin omfattning, detaljrikedom och breda språk- och traditionsurval.”

Det som fascinerar mig allra mest med denna 850 sidor tjocka bok, är att den för också en icke-akademisk läsare lyckas förklara, både de enskilda filosoferna på djupet, men också hur sambanden mellan dem och de olika epokerna ser ut. Många av dem är bekanta sedan länge, jag har både läst enskilda verk och i vissa fall stora delar av deras utgivna skrifter och så att säga blivit beroende av dem.

Det kan te sig överflödigt, men jag vill här särskilt nämna Nietzsche, Spengler, Jünger, Sartre, Camus, von Wright, Buber, Arendt, Adorno, Gramsci, Eliade, Cioran och Finkielkraut. I avsnittet om existentialisterna nämns också Simone de Beauvoir och Simone Weil – den sistnämnda för mig ständigt gåtfulla som jag med jämna mellanrum läst alltsedan jag för mer än trettio år sedan fick Simone Pétrements bok om henne. Nietzsche i sin tur, tillsammans med Camus och Cioran, är filosofer som ständigt finns i lilla bokhyllan vid sängen. Där står ju för övrigt också Imre Kértesz och några andra författare som fungerar som nära nog dagliga inspirationskällor.

Men det verkligt värdefulla är att Nordins verk berättar om så många andra, vissa som man bara känner till namnet och andra hittills okända. Hans sätt att berätta om filosoferna är så inspirerande därför att han lyckas förena ett läsbart och begripligt språk med de ofta komplicerade och svåra sammanhang som respektive filosof stod eller står för. Hans överblick är kolossal och ibland undrar jag hur en enda människa kan ha denna encyklopediska kunskap. För mig kommer boken att fungera som ett uppslagsverk.

Därmed är den en bok för arbetsrummet. Men lika gärna skulle jag ge den till vänner eller familjemedlemmar som inte hunnit bekanta sig så mycket med det västerländska tänkandets senaste hundra år. Kanske är denna akt av upplysning särskilt viktig just nu, när det mesta går in i totalitära, religiösa och politiska rörelsers tid, då vidskeplighet och tro tycks bli synonymer till olika typer av monolitisk maktutövning.

Béla Hamvas: The Philosophy of Wine

Ack, jag läser ännu en gång Béla Hamvas filosofiskt anlagda bok om vinet och livet. Druvan, drycken, eros och livskraften.

1897 – 1968 levde den märkliga man som skrivit boken. På 1940-talet svartlistades han av den kommunistiska regimen och arbetade i jordbruk och på fabriker resten av sitt liv. Men parallellt med det skrev han. Boken om vin blev färdig redan 1945, skriven ”i ett andetag” som Antal Dúl säger i efterskriften till The Philosophy of Wine.

Boken är en både ett slags stridsskrift och en sensibel hyllning till vinet som rusdryck. Den säger sig vara ”en bönbok för ateister” eftersom Hamvas känner sympati för ”de lidande” som tror att böner endast kan läsas i kyrkan och i prästers sällskap. Ateisterna, säger Hamvas, är fattiga i anden, ”de mest behövande barnen i vår tid”. Hur ska man kunna be med dem? Hamvas har en strategi klar, han säger att det måste ske så att ateisten inte ens märker det, med en kombination av cynism och oskuld. Vinet är alltså både en spirituell och en fysisk angelägenhet. Enligt grekisk tradition ser han vinets gud Dionysos som en befriare.

Han säger att vinet inte har en musa, men att den som är bäst ägnad att dricka det är den som inspirerats av musan, ”den som alltid läser poeterna, och, om inte en aktiv musiker, en som lyssnar till musik och beundrar målerier”. Det är den här sortens människa, säger Hamvas, som vet ”vilken tidpunkt som är bäst för arbete, promenader, sömn, samtal och läsning; endast han vet att kärlek och vin… var som helst, när som helst, hur som helst.” Och så tillägger han:

”Den som tycker om vin och kvinnor är en bohem”, som om det vore en självklarhet att det är en manlig läsare han tilltalar. Men till kvinnan har han också råd att ge: gå ut i solen, naken, gärna inför ”en manlig spegel”, tio minuter varje dag och du erhåller skönheten. ”Du måste befria dig själv. Du kan inte tillåta dig ett liv utan ljus. Solen behövs! Solen!” Lyder hon det rådet kommer hennes hud att bli som havet, ja som vinet. Och väl där, i denna skönhet, har hon, liksom mannen, nått till det stadium då hon kan dricka vinet var som helst: ”Säg alltid: Nu dricker jag vin. Förneka det aldrig för dig själv, inget illa kommer att ske dig. ”

Och avslutningsorden lyder: ”Om du lever på detta sätt, så kan du sitta vid vägrenen, ta fram din flaska och dricka, och du beter dig rätt. På vintern kan du dricka intill brasan, i köket, utomhus i snön, på krogen eller intill skrivbordet. Du kan också dricka i ett gathörn, ta en slurk från flaskan, av hjärtat som de säger. Du kan också dricka i ensamhetens rum, du kan dricka i sängen och i badkaret.”.

Béla Hamvas skrift är ingenting för en nykter alkoholist. Hans romantik drabbar hårt. Hans ord är förförelse av högsta klass och hans bok borde ha en varningstext på omslaget. Det kommer den säkert att få om den ges ut på svenska.