lördag 28 maj 2016

Judisk Israelkritik i svensk översättning

Eva Illouz. Foto från Bezalel Academy of Arts and Design i Jerusalem.
Eva Illouz: Israel. Sociologiska essäer (Daidalos, översättning av Svenja Hums)

Hur hedrar människor sina döda? Både individuellt och kollektivt kan vi välja olika vägar. I Israel kanske man glömt bort att ”hopp, inte sorg, är det enda som kan frälsa de döda”, hopp är nämligen det som ”påminner oss om att vi framför allt har skyldigheter gentemot kommande generationer”. I Israel betyder detta att kämpa mot ”dem som vill se oss i ett permanent tillstånd av sorg”.

Jag inleder denna recension med avslutningen i Eva Illouz bok Israel. Sociologiska studier, som just utkommit på svenska. Man skulle nämligen kunna säga att det som genomsyrar hennes texter beskriver just motsättningen mellan sorg och hopp.

Eva Illouz är marockansk-fransk judinna, född 1961. Hon har levt både i Frankrike, dit hon kom från Marocko som tioåring, och i USA, där hon bland annat varit verksam vid University of Pennsylvania, men hon är sedan länge israelisk medborgare, verksam som sociologi-professor vid Hebreiska universitetet i Jerusalem.

I bokens texter ställs den israeliska vardagsverkligheten inför hennes skarpa och kritiska blick. Hon menar att det som höll samman judarna i diasporan under mer än tvåtusen år inte fungerar som statsbildning. Med det menar hon att begreppet ”ahavat Israel” (kärleken till den judiska nationen och det judiska folket), inte går att tillämpa på en statsbildning. Det som höll samman ett folk i förskingringen och gjorde att det kunde överleva förbyts i statsbildningen till förtryck och diskriminering av alla som inte är inkluderade i kollektivet. Det gäller förstås inte bara Israels palestinska medborgare utan också de judar som inte hör till landets privilegierade befolkning, vilken hon anger som de ashkenaziska judarna (av europeisk härkomst). Längre ner på den sociala stegen står judar som hon själv, mizracherna som härstammar från Asien och Mellanöstern. Och för att ytterligare komplicera det så har hon själv betraktats som en ”oäkta mizrach” eftersom hon tillhör ett intellektuellt skolat skikt som kan sin Proust!

Illouz menar att Israels samtida olycka är att statsapparaten styrs av religiösa hänsynstaganden (och särskilt sina undantagsregler för de befolkningsskikt som tillbringar hela sina liv studerande och diskuterande religiösa texter och som därför bland annat slipper värnplikten). För att bli ett demokratiskt samhälle måste landet bli sekulärt och universalistiskt. Det senare är en term som fungerar som motor i alla hennes texter. Universalismen kopplas till mångkulturen. Därför skulle den för Israels del tvinga fram en identitet som var israelisk, inte judisk, och därmed giltig för varje medborgare i landet, oavsett religion eller härstamning. Jag drar mig till minnes att författaren Yoram Kaniuk sent i livet drev en process om rätten att i sitt pass få kallas just israelisk. Att han själv blev framgångsrik i det avseendet tror jag inte påverkar det israeliska samhället i stort. Och jag noterar, inte utan intresse, att Illouz ser mångkulturen som lösningen samtidigt som kritiken mot den växer i omfattning och styrka i hela Västvärlden.

Illouz är alltså judinna. Hon är också sionist. Hon markerar tydlig distans till icke- eller anti-sionistiska judar och menar att man alltför ofta ser kritik mot Israel som bottnar i antisemitism. Men hon är också angelägen om att sammanblandningen av Israelkritik och antisemitism ska upphöra. Det är en förolämpning att bli kallad något sådant när man seriöst vill diskutera sitt lands framtid, skriver hon: ”Om sionismen ska förbli ett rättfärdigt och universalistiskt projekt måste vi tänja på gränserna för vår politiska föreställningsförmåga som aldrig förr.”


Theodor Herzl (1860-1904)


Allt sedan jag under sent 1980- och tidigt 1990-tal reste i Israel har jag funderat på en aspekt som alltid diskuteras, inte sällan aggressivt och hätskt: Om Israel skapades som det judiska folkets eget land, deras egen nation (och det måste vi anta och utgå ifrån om vi läser den sionistiska rörelsens texter, inte minst  de grundläggande av Theodor Herzl), hur kan vi då samtidigt föreställa oss att landets identitet ska upplösas av en snabbt förändrad demografi? 

Det är ett faktum att Israels palestinier har en långt större befolkningsökning än judarna. Hos Eva Illouz tycks dessa grundförutsättningar helt borta. Hon finner istället den israeliska statens "judiska identitet oacceptabel i dubbel bemärkelse". Med dubbel menar hon att judarnas traumatiska historia inte ska "rättfärdiga att Israel underlåter att följa samma principer som andra liberala länder", och det andra skälet menar hon är att "judendomen varit så mån om att avskärma judarna från icke-judarna" att den inte "har några som helst rättesnören för ett liberalt samhälle". 

Illouz menar att judendomen var mycket uppfinningsrik när det gällde att skydda och hjälpa judarna som förföljt folk, men när den "uppträder som statsreligion blir den ett redskap för en institutionaliserad politik av etnisk renhet". Jag är inte så säker på att det förhåller sig så. Och undermedvetet finns det också hos mig en annan fråga: måste en nation vara liberal för att fungera väl? Är liberalismen det enda svar som postmodernismen erbjuder förföljda folk och nya statsbildningar? Judarna skapade sitt Israel. Det är ett faktum. Andra små folk strävar efter samma sak. 

Kurderna kanske inte vill se ett liberalt Kurdistan. Vill palestinierna det? Ska vi döma efter den palestinska myndigheten eller styret i Gaza så talar väldigt lite för det. Även den lilla albanska nationen gick en annan väg än liberalismens, vilket inte hindrade albanerna att skydda sitt lands judar och gömma dem när de tyska trupperna kom. Liberalism behöver inte vara liktydigt med jämlikhet och frånvaro av orättvisor.


Eva Illouz bok är under alla omständigheter en nyttig påminnelse om att det sedan årtionden pågår en mycket intressant och livsavgörande debatt i Israel. Det hon sätter ord på reflekterar i själva verket en omfattande opinion i Israel, en opinion som motsätter sig politikerklassens ockupationspolitik. Så förhåller det sig trots att Illouz själv förbluffas över bristande solidaritet med de förtryckta och svag opposition mot den förda politiken. Det gör hennes bok till ett viktigt och högst läsvärt dokument om en av vår tids allra mest infekterade politiska, nationella och militära konflikter.


fredag 27 maj 2016

Vardagligt, familjärt och bevattnat

Foto: Astrid Nydahl
Fredagskänslan infann sig omedelbart. Ute på Landön var viken tom idag. Bara ett stilla hav och fågelsång.

Idag ligger en god vän på operationsbordet. Min näst yngsta dotter fyller 34. Det är så dagarna går. Ibland händer ingenting. Sedan kommer det drastiska eller det högtidliga.

Talade med tre barnbarn igår kväll. De är alla så glada för sina nya kycklingar. Berättar utförligt. Deras hund nosar försiktigt på dem. Tuppen är lika nyfiken men får inte komma nära dem. Så kan ett alldeles vardagligt liv se ut. Men det är å andra sidan inte mycket att orda om. Det vardagliga måste levas, i ensamhet eller tillsammans.

Igår såg vi filmen alla talat om länge nu. Om en man som heter Ove. Det är förstås just det vardagliga som är ramen för den berättelsen. Lassgård gör en fantastisk roll och när han gestaltas som ilsk ordningsman i villaområdet blir det så mycket mer övertygande när han sakta närmar sig en av barnfamiljerna. Också så kan ett liv se ut. Och att det levs i Sverige behöver inte ens sägas, varje scen utstrålar det Sverige jag själv växte upp i.

På Öland är vattnet nästan slut. Undrar så vad det kan bero på. Det har förstås ingenting att göra med hur många människor som tillkommer varje vecka på ön. 

torsdag 26 maj 2016

Svenska ex-politiker på äventyr

Foto: Astrid Nydahl
Så fick vi veta att Erik Ullenhag utsetts till svensk ambassadör i Jordanien. Från huvudstaden Amman ska ha slå in en kil i den islamiska kulturens patriarkat, och om det beror på naivitet låter jag vara osagt, men tydligen ska "svensk feminism" predikas för arabvärlden. Göran Persson ska nog inte predika, men han har valts att ingå i ett politiskt råd i Albanien. Det är premiärminister Edi Rama, den före detta husmålar-borgmästaren i Tirana, som vill ha honom med. Persson säger till Dagens Industri:
"Under ett besök nyligen i Albanien imponerades vi av de höga ambitionerna och målmedvetenheten. Samtidigt såg vi de stora utmaningar som Albanien står inför för att kunna bli en ekonomiskt och politiskt fullt integrerad del av Europa..."
På ren svenska torde det betyda att Albanien har mycket stora problem, inte minst på grund av omfattande korruption och en organiserad brottslighet som styr penningflödena utifrån narkotikans, vapnens och prostitutionsslaveriets logik. Men det kan Persson inte säga innan arbetet börjat. Målet är säkert att Albanien, vid sidan av konkursbon som Moldavien, ska bli ett EU-land. Ingen skulle väl våga sia om hur lång vägen dit är.

Edi Rama väljer att tala väl om Sverige:
"Sverige har ett utmärkt rykte internationellt och en fantastisk erfarenhet av reformarbete. Svensk industri är internationellt konkurrenskraftig och Sverige har en robust finanssektor."
Det må så vara, men frågan är vad det skulle betyda för Albanien. Investeringar? Svenska fabriksetableringar? På Enver Hoxhas tid byggde svenska företag vägar och borrade i gruvorna, och vid sidan av alla Fiat Polski var det Volvo som politikereliten åkte i. Jag antar att "visionerna" ser annorlunda ut nu.

Men skulle man väga Ullenhags uppdrag mot Perssons får man nog säga att de albanska reformerna ändå ter sig mer realistiska än den "feministiska politiken" på arabiska.

Jag är fri - kanske rentav lycklig?

Kväll hos vänner, med vatten och vin. Foto: Astrid Nydahl
"Sedd utifrån kan jag säkert/ verka orörlig, närapå död,/ resignerad, värd medkänsla./ Men det är inte sant - jag är fri,/ kanske rentav lycklig." (Adam Zagajewski, ur Självporträtt i flygplan, översättning av Anders Bodegård)

Vi var på en mindre fest. Fem personer runt ett bord, först en god måltid och sedan vin med eftersits. Det var länge sedan vi satt ner på det sättet, som fria och kanske också lyckliga människor. Skratt, värme, gemenskap. Jag brukar inte vara med på sådant, men är tacksam för att det denna gång blev så bra.

Reflekterade över detta vid havet, där vi alltid är två med kaffekorgen. Tystnaden. Vilan i att se havet och bara höra fågelsång. Varje buskage döljer sina fåglar för oss, men sången hör vi. Hur skapa en pendel mellan detta och den gemenskap som kan uppnås tillsammans med gamla vänner? Det har jag hittills inte lärt mig, kanske kommer jag aldrig att göra det.


onsdag 25 maj 2016

Sommarläsning

Foto: Astrid Nydahl
Vad läsa när det är sommar? Egentligen är det en onödig fråga. Läsandet är för mig aldrig knutet till väder och vind. Varje ny dag bär på sin litteratur. Men jag vet att jag denna sommar kommer att göra precis som jag gjorde den förra: till utestolen, oavsett om jag ställer den vid Ivösjöns strand i Bromölla eller vid Östersjön på Landön, tar jag med facklitteratur. Där och då upphävs tiden och jag läser med koncentration och penna i handen, även om sommarljuden låter runt mig. Jag tycker om dessa sittningar mer än något annat. Jag är inte mentalt en del av massan, även om det kan finnas många människor vid Ivösjön. Då och då kan jag titta upp och ser de glada, badande barnen. Men jag befinner mig också inne i texten.

Förra sommaren läste jag flera av Zygmunt Baumans böcker. Den här sommaren läser jag bland annat Jenny Diskis sista bok, en ny novellsamling av Zinaida Lindén och när jag fått hem de två av Ulf Peter Hallberg nyöversatta banden med Shakespeare-pjäser ska jag fördjupa mig i dem. 


tisdag 24 maj 2016

Människans nödvändiga val. Ett reportage om Karl Berman och kampen mot Hitler-Tyskland

Jag utgav för herrans många år sedan en skrift som fortfarande äger stor aktualitet. Den är dock helt slut och går inte ens att hitta antikvariskt. Därför lägger jag ut den i sin helhet här, uppslag för uppslag. Om man klickar på bilderna går den utmärkt väl att läsa. 





















Sommarens fröjder

Syrenbuskarna står tätt. Foto: Astrid Nydahl
Syren och kastanj. Sommarvärme. Det är lättare att andas. Smärtorna mildras. Till och med fötterna samarbetar.

Så när som på en kvarvarande låda med böcker som skickas ut under tisdagen är allt borta och bör ha nått köpare idag eller senast imorgon. Den nya boken kanske blir både läst och recenserad, vem vet?


Kastanjen utanför vårt hus. Foto: Astrid Nydahl
Nästa sociala aktivitet blir ett besök på Ortopedtekniska, där jag ska prova ut både sandaler och sommarskor. Det är ett stort privilegium att kunna gå dit, där de duktiga skomakarna med medicinskt kunnande alltid gör ett bra jobb. Prismässigt är det också fördelaktigt.

Det bekymmer jag har framför mig nu är att nya boken inte ens gått runt ekonomiskt. Underskottet ligger på runt fyratusen. Men jag vet alltid att en ny bok är ett lotteri. Ute är den i alla fall, och det är det viktiga.


Bonusraps. Foto: Astrid Nydahl