lördag 30 juli 2016

Demonstration i Berlin under lördagen

Berlin lördag. Ja, naturligtvis. Frågan är bara varför, vem och hur. Det som skett i Tyskland på senare tid är förstås svaret på varför, liksom frågan om den öppna gränsens politik. Men vem är organisatörerna? Enligt Daily Express fredag är svaret: 
"The march is being organised by a coalition of anti-immigrant groups in Germany, where fears have been stoked by a succession of terrorist attacks carried out by refugees."
Och slutligen, frågan om hur. Jag tror att de så kallade "anti-fascisterna", de står förstås just nu i nära kontakt med den politiska klassen, kommer att se till att det blir våldsamt. Och på söndag kommer tyskar och alla andra att beskriva demonstrationen som "högerextrem" och "våldsam". Vi kan den här ritualen nu. Och vi vet att den kommer att fungera som en spiral, uppåt mot allt vidrigare uttryck. Ingenting är nytt under solen, varken det ena eller det andra, och helt oberoende av om det kallar sig antifascistiskt eller något tredje. De verkliga problemen talar man inte om. Inte imorgon i alla fall, inte i Berlin.


fredag 29 juli 2016

Friedrich Nietzsche om allvarligt tänkande människor

Foto: Astrid Nydahl
"De seriösa - Allvarligt tänkande människor upplever sig i umgänget med andra som komedianter, eftersom de då, för att bli förstådda, alltid först måste låtsa sig en yta".

Det skriver Friedrich Nietzsche i Mänskligt, alltför mänskligt. Är det inte så att varje dagspolitiskt skeende ger oss bevis för detta? När de reflexstyrda ger uttryck för sitt "engagemang", sin "solidaritet" eller sin "upprördhet" gör de så, bara för att de nöjer sig med det de omedelbart inhämtar från tv-rutan eller datorskärmen. Om man inte allvarligt syftat till att förstå skeendena nöjer man sig med att göra så. Men om man verkligen vill förstå, vad gör man då?

Ack, informationen, kunskapen, bakgrunden till skeendet finns tillgänglig överallt för den som gitter. Vi har bibliotek i vårt land. Vi har möjlighet att låna eller skaffa de böcker som behövs för inlärningen. Det finns datorer där man kan koppla upp sig till kunskapsspäckade hemsidor. Före datorerna menade jag att uppslagsverken på biblioteken gav oss det vi behövde för att kunna gå vidare.

En parlamentarisk demokrati styrs av en regering och en riksdag som valts av ett folk som knappt kan namnen på partiledarna, än mindre något om de ideologiska och politiska rötterna och linjerna. Varför är det så? Jag tror det är så därför att det är enklast och bekvämast att avstå.

Hur ska jag då kunna diskutera med de människor som valt att avstå från kunskapen? Jag har två val: antingen kan jag vända och gå åt ett annat håll, eller så tvingar jag mig, med Nietzsches ord att låtsa mig en yta. Det sista är en omöjlighet. Det är både fysiskt och mentalt omöjligt.



torsdag 28 juli 2016

Några lärdomar från läsningen av Sándor Márais Örtabok

Foto: Astrid Nydahl
"Du får lugnt vara rädd. Jämra dig inte, men var rädd. Du kan jämra dig också, förresten, om det lättar din själ. Önska inte att dö "värdigt", alltså falskt. Dö som du har levat: som en människa, och därför lite hjältemodigt men också lite fegt." Det skriver Sándor Márai i sin Örtabok (till svenska av Susanna Fahlström i Visdomsord för vardagsbruk).

Jag tänker ofta på döden nu. Som Slas en gång sa: "Alla jävlar är ju döda nuförtiden". Att leva i ett bejakande av rädsla gör kanske döendet lättare? Jag vet inte, men jag vet hur många i min närhet som dött de senaste åren, barn, medelålders, gamla människor. Mina föräldrar. Mitt barnbarn. Min yngste son. Några vänner som stod mig nära. Några bekanta som varit vänner eller medvandrare, arbetskamrater, ungdomsvänner. Döden finns i mitt medvetande varje dag.

Cancer-ordet har man i hela min livstid försökt avdramatisera. Från KRÄFTA med versaler har vetenskapen tjatat på oss om att det finns många olika cancersjukdomar och att långt ifrån alla är dödliga. Men för mig är cancern förknippad med död. Gunilla dog i cancer bara lite över femtio. Mitt barnbarn Alfons dog i cancer, bara lite över fem.

Men om jag ska leva som en människa vill jag gärna blanda det Márai kallar hjältemod med feghet. Fegheten är kanske densamma som självbevarelsedriften? Fegheten är kanske bara ett annat namn på vår rädsla? Jag vill inte vara feg i det jag skriver. Jag vill säga ifrån där jag ser förtryck och orättvisor, även om alla i min omgivning säger "tyst, du kränker en annan kultur". Skulle jag tiga när jag ser hur man skär sönder små flickors sköten? Skulle jag tiga inför Indiens brudbrännare? Skulle jag tiga när jag ser filmer från Afrikas horn, där vuxna män stenar en tonårsflicka till döds? Skulle jag tiga nu när islamismen skördar offer i västerlandet så gott som varje dag? Om jag teg vore min rädsla definitivt ett slags feghet. Då hade jag instämt i kören som säger att allt är som det är och att ingen kan ändra på någonting. Så ser jag inte på livet. Att "jämra sig" är inte bara ett sätt att lätta sin själ, det är också ett sätt att ta ansvar inför en barbarisk omvärld.

Jag känner också en tröst i Sándor Márais ord om författarens utgångspunkt: han ska inte samla på hög (varken pengar eller andra värdesaker), "han ska i stället se till att i möjligaste mån vara fri i sitt arbete och att inte vara tvungen att skriva en enda rad som han inte har lust till. En författare ska inte ta emot någon annan lön än vad han kompromisslöst kan acceptera eller genom att behöva ta hänsyn till speciella samhälls- eller modetrender."

På ett annat ställe i Örtaboken säger han, att "det enda du ska bry dig om är den röst med vilken ängeln kallar och uppmanar dig till att göra ditt arbete". Jag gör det. Och jag försöker göra det i just den andan, med lite jämmer, lite feghet och med en allt oftare lätt själ. Att det blivit så, beror på att jag försöker förstå min egen rädsla, min egen skräck för framtiden och den oro den skänker mig när jag tänker på mina barn och barnbarn. Min vandring på jorden är en försumbar vindpust. Men allt det som leder framåt måste beskrivas på annat sätt, och därför fogar jag ord till ord och försöker läsa meningen i det.


Sten Selanders lekmannapredikningar

Foto:  Astrid Nydahl
I min samling äldre böcker finns det många pärlor. Att läsa dem är att stiga ner i en kulturkrets som hade kunnat vara vår om vi vårdat den bättre. Sten Selander argumenterar i Modernt. Lekmannapredikningar i radio (Bonniers, 1932) utifrån en kulturkonservativ hållning som jag känner sympati för. Underrubriken ger dock det felaktiga intrycket att boken skulle bestå av något slags religionspredikningar. Så är inte fallet, Selander skriver själv att boken är skriven av “en person med vanlig allmänbildning, som haft tid och tillfälle att fundera en smula mer än de flesta andra över några aktuella problem.” Vidare säger han att “större delen av det här sagda är tidigare framfört i radio och skulle inte heller ha kommit vidare, om inte åtskilliga lyssnare uttryckt en önskan att se den ifrågavarande föredragsserien i tryck.”

Selander understryker att han inte alltid formulerat tankarna oberoende av sådana som Ortega y Gasset, Ferrero, Stuart Chase, Eddington “och åtskilliga andra”. Citat från sådana har han undvikit därför att han inte velat ge boken “en falsk prägel av vetenskaplighet”. Det är sympatiskt på sitt sätt. Ändå tror jag att uttryckliga citat kunde ha bidragit till att läsarna sökt vidare i de ämnen som han berör.


Jag smakar på en passage ur boken:

“Kultur är medvetenhet, ansvarskänsla, självtukt och självövervinnelse; den är kosmos. Och primitivitet är omedvetenhet, uppgående i ögonblicket, ohämmade drifter och blind livsvilja, måttlöshet och mållöshet; den är kaos.”

Och en annan passage som kan verka stå i motsättning till den första:

“Och liksom en alltigenom ‘kultiverad’ personlighet utan alla naiva, omogna, pojkaktiga drag fortare än andra uttömmer sina resurser och fastnar i steril självupprepning, så mumifieras en kultur och stelnar i bysantism, om den inte tid efter annan förnyas och föryngras genom vågor av primitivitet ur de spontant levande, oförbrukade skikten (…) Ett färdigdanat kosmos föder inga nya stjärnor; de nya stjärnorna föds bara ur kaos.”

Nu blir resonemangen riktigt intressanta, och när de kommer in på maskincivilisationen och moderniteten slår det gnistor om Selander. När han sedan också poängterar att:

“de drifter som kulturen strävar att betvinga är just de som främst behärskar den hänsynslösa, asociala egoist, vi alla bär dolda någonstans i själens bottenskikt…”,

är det utmanande och givande läsning, trots att den i många avseenden ter sig urgammal. Grunden för Selanders betraktelser kunde dock inte ha varit aktuellare än nu, vad som utgör grunden för en civilisation, hur den vitaliseras eller går mot sin undergång, är ämnen som dagligen belyses av det vi kallar “verkligheten”.