torsdag 23 februari 2017

Modernt och omodernt

Ölandsvinter. Foto: Astrid Nydahl
Igår hade jag en fundering om vad som betraktas som "normalt" respektive "onormalt". Idag kan jag inte låta bli begreppen "modernt" och "omodernt". 

Vem vill inte vara modern? Jag vill det helst inte om jag kan slippa. Att vara modern är numera synonymt med att vara anpassningsbar i politisk, social och kulturell mening. Samtida är jag förstås med elektriciteten, kollektivtrafiken, läkekonsten och kranvattnet. Men för den skulle vill jag inte vara modern som lägenhetsgettona, basgångarna i väggarna, gågatu-musikernas skrän, galleriornas varubundna locktoner, de tatuerade kropparnas ockupation av hela nationer. Jag vill inte heller vara ett offer för moderna tiders gangsters, oavsett om de svindlar mig via banken eller rånar mig vid en penningautomat. Jag vägrar vara så modern att jag skulle applådera också det så kallade "mode" som får mig att häpna varje gång jag befinner mig i en stadskärna.

Att förbehålla sig rätten att vara omodern, se där en väg att navigera utmed för att bevara förståndet. Jag vill fortsätta trivas i tystnaden, själv avgöra när något alls ska låta. När omvärlden gör sig påmind med bomber en nyårshelg vänder jag det firandet ryggen. Mina vardagar är i högsta grad omoderna. Helst läser eller skriver jag. Det är en av de moderniteter jag godtar och uppskattar: skrivandets verktyg utöver pennorna. Det största nöje jag kan föreställa mig är att vandra utmed eller sitta helt still vid havet. Jag gör det helst den årstid då husbilsfolket håller sig hemma. När de attackerar finns det föga frid där. Vinterhalvåret är min favorittid, tystnaden min största kärlek och stillheten i ett mindre umgänge att föredra framför flockbeteendena.

Nu behöver jag inte längre hävda det omodernas fördelar, det är bara att tillämpa dem.


onsdag 22 februari 2017

Normalt och onormalt

Foto: Astrid Nydahl
Vad är "det normala"? Och vad är i så fall "det onormala"? Om vi inte belastar de två orden moraliskt och politiskt beskriver de bara det som gäller för de flesta människor respektive för de få. Jag har aldrig strävat efter att vara "normal". Massmänniskan är mig lika främmande som den uttalade fienden. Normalitet är i vår tid en heltidsanpassning till det konsumistiska beteendet och till de normer som marknaden erbjuder. Vilka är då dessa normer? De kan beskrivas som en strävan efter att alltid, oavsett behov, försöka inhandla de ting som präglar massmänniskan, och oavsett om de är tekniska hjälpmedel eller klädesplagg erbjuder de ändå alltid den tröst massmänniskan är beroende av. Trösten söks av varje individ som får ångest av vad "alla andra" fyller sin hem och kroppar med. Det enda sättet att slippa den är att avstå normaliteten.


tisdag 21 februari 2017

Radka Denemarková: Pengar från Hitler (en sommarmosaik) – Aspekt förlag, översättning av Karin Eriksson

Foto: Astrid Nydahl
”For me fiction is absolutely essential and primary. I might go as far as to say that for me literature is the only place left where one can still speak the truth. I’ve lost all interest in anything historians and politicians have to say (…) I just don’t trust them anymore. I suppose it’s got something to do with the kind of language they use: words double-cross themselves nowadays… We bandy about words like democracy, equality, intolerance and tolerance, words that have become bleached of meaning. People still think in terms of Right and Left, of dissidents and communists, East and West. As if they lived in the past. But none of that is true anymore and hasn’t been true for a long time!” (Radka Denemarková intervjuad i The Missing Slate 2014)

Det är nära nog en chockartad upplevelse när man börjat läsa Radka Denemarkovás roman Pengar från Hitler som nu kommit på svenska. Sedan unga år har jag läst oändligt många romaner som skrivits mot bakgrund av förintelsen, men Radka Denemarkovás berättelse liknar ingenting annat. Tematiskt har den säkert beröringspunkter med andra verk, men hennes stil och berättarmetod är definitivt alldeles egen.

 

Romanens huvudperson är Gita Lauschmannová som kommer tillbaka från ett av nazisternas dödsläger till hembyn där hon vuxit upp som dotter i en välbärgad och inflytelserik tysk-judisk familj. Då är hon ännu ung, född 1929. När den stora olyckan drabbar också Tjeckoslovakien behandlas landets tysktalande – judar eller ej – mycket illa. Gita kommer hem i tron att hon ska bli välkomnad. Människorna på gården finns kvar. De har varit anställda av hennes pappa, han som mördats för att han var jude. Hon förstår sakta att allt det som var deras har konfiskerats och nu ägs av de boende på gården. De har bara förakt till övers för henne. Föraktet blir en motor i deras självförsvar, de vet trots allt vad som skett.

Det är också bekant att många av dem – sudetlandets tysktalande och judarna - fördrevs av den regim som installerades i landet när Tyskland besegrats. Detta skeende kan sägas vara berättelsens yttre ram.  Redan grundförutsättningen i den är omskakande och upprörande. Dessa tysktalande judar blev nämligen betraktade som ”nazister” av tjeckerna. Trots att de som överlevt dödsmaskinerna, dessa läger hon vistats i och som i romanen hela tiden omtalas som ”därifrån”, i själva verket var judar, hetsades de iväg med nazistämpel i pannan. Och de fråntogs sin egendom. I det här fallet den stora gården. Hur hanterar då Gita denna situation när hon kommer tillbaka? Hon hamnar först i bybornas våld, deras plan är att döda henne. Men hon lyckas fly och hamnar i ett uppsamlingsläger.

Långt senare återkommer hon hem. Det är sommaren 2005. Nu är hon en gammal kvinna, doktor Lauschmannová, och det är därifrån som dramat utspelas och utvecklas. För det är verkligen ett drama. Tjeckien ligger inte längre bakom en sovjetskyddad mur. Det nya landet återlämnar stulen egendom och rehabiliterar de stämplade. Hennes far – död som han är – får statens ord på att han var en hederlig och hårt arbetande tjeck.

Jag ska inte avslöja något om det som händer. Men det finns till en början en plan hos henne att sätta skräck i tyrannernas barn som nu lever på hennes familjegård och sedan avslöja för dem att hon inte alls tänker kräva tillbaka den. Men så händer något annat…


Jag kan försäkra att detta är en gripande roman om några av vår epoks värsta händelser i Europa. En bra påminnelse är den. En påminnelse om att det förflutna också finns i nuet och framtiden.


måndag 20 februari 2017

Karl-Olov Arnstberg: PK-samhället (Debattförlaget)

Åhus i vinterljus. Foto: Astrid Nydahl
Det PK-samhälle som det ofta refereras till i politiska debatter är lite svårgripbart, det tolkas olika av olika människor beroende på den egna ståndpunkten, men om man skulle försöka förenkla kunde man kanske ändå säga att det är ett samhälle till vilket man förhåller sig ängsligt, avvaktande och rentav inställsamt. Har man de politiskt korrekta ståndpunkterna kan man räkna med att få vara ifred. Det blir lugnt alldeles oavsett vad som diskuteras.

Karl-Olov Arnstberg har skrivit boken vi behöver. Den heter kort och gott PK-samhället. Arnstberg tecknar bilden av detta samhälle, brett och övergripande men också med detaljer som är bestickande. Han nöjer sig förstås inte med det. Boken är i själva verket svar på tal. Arnstberg visar varför vi måste opponera oss, säga emot, hävda något annat. Det är en ytterst stimulerande läsning och själv blir jag på gott humör av den. Att det ska vara så svårt, tänker jag när han skildrar radikalfeminism, offermentalitet, nyspråk, kulturrelativismen och allt det andra, att det ska vara så svårt att genomskåda. Arnstberg visar nämligen att det borde vara tämligen enkelt. Att det ändå inte är det beror förmodligen på en manipulativt verkande social och politisk kraft som finns överallt, också i ett samhälle som Sverige. Man anpassar sig till massan. Man vill inte bråka eller uppfattas som bråkig. Man ansluter sig till värdegrunden utan att veta vad begreppet står för, liksom man kallar sig feminist utan att ens inför sig själv fråga vad det innebär.


Nå, vad säger då Arnstberg i sin bok?


Den är på sina 457 sidor indelad i avsnitten I nedförsbacken, Vad är OK?, Ideologierna och Feminismen. Under var och en av dessa fyra huvudavsnitt finns det många underrubriker, som Den bortdribblade demokratin, Politisk extremism, PK-språket och PK-lagen, Den humanitära stormakten, De rasifierade, Den svenska värdegrundsdemokratin, Klimatångest, Könskampen och många, många fler. Av mina enstaka exempel framgår det att Arnstberg griper direkt in i de debatter och diskussion som pågår. Han går nära, han utmanar, han ifrågasätter, och inte minst ger han lite bakgrundsperspektiv till mycket av den aktuella processen. Man skulle kunna säga att hans bok är en kritisk genomgång av tidens ideologier. De slutna tankesystemen har en stark attraktionskraft i en tid av vilsenhet och ensamhet. Ideologierna tycks locka med en konstlad gemenskap, en värme att gömma sig i när kylan frestar på utanför. Att läsa Arnstbergs nya bok är inte minst att tillägna sig argument - sakargument, inte propaganda! - mot den förhärskande ideologin.

Jag plockar ett citat ur boken om hur pk-offentligheten sätter käppar i hjulet för varje förnuftig diskussion:
De politiskt korrekta ägnar sig inte åt självkritik. Av lätt insedda skäl skulle det inte fungera. De erkänner inte ens att det finns någon moralisk kod som går att beskriva under rubriceringen politisk korrekthet. För dem finns det enbart politiska positioneringar; för eller emot, god eller ond. Några utanförstående, neutrala eller objektiva kritiker finns inte.
Med dessa ord kan man väl säga att tärningen är kastad? Att bryta igenom en ideologi-vall är inte lätt. Men förutsättning för diskussion är att man gör det. Annars är man prisgiven åt propagandan, den fyrkantiga, kvävande och slagordstyngda. Vi lever inte bara i ett pk-samhälle utan också i en digital tidsålder då mycket skräp sköljer över oss. Nätet är fullt av sådant. När skräpet kombineras med propaganda blir det lätt offentliga lögner, vilket vi också kan se dagligen. Att i stillhet och med pennan i hand läsa sig till kunskap kräver lite mer tid och ansträngning, men jag vill hävda att det är enda sättet att nå vidare.

Varje tidsepok kräver sina kritiker. Nu kan man gott säga att genomskådandet av pk-samhället är en uppfordrande sak för var och en som vantrivs i det. Arnstbergs bok är ett utomordentligt exempel på hur man kan tillägna sig kunskap och föra den vidare. Läs den!