 |
| Orientaliska män på en torgbänk i Walsall, England. Foto: Astrid Nydahl |
Eftersom
jag här i bloggen visat The Paris Statement skulle jag idag vilja fundera en
smula på två formuleringar i det, de är hämtade ur punkterna 7 och 8:
”The true Europe is a community of nations. We have our own languages, traditions and borders. Yet we have always recognized a kinship with one another, even when we have been at odds—or at war. This unity-in-diversity seems natural to us."
”A national community takes pride in governing itself in its own way, often boasts of its great national achievements in the arts and sciences, and competes with other nations, sometimes on the battlefield. This has wounded Europe, sometimes gravely, but it has never compromised our cultural unity.”
Det finns här något som
irriterar mig av det enkla skälet att jag inte delar syn, men att jag inte
heller tror att detta är en hederlig historieskrivning. I bästa fall är den
naiv och utopisk. I värsta fall är den politiskt falsk i avsikt att släta över
något mycket allvarligt.
 |
| "...it has never compromised our cultural unity.” |
Nå, har vi alltså alltid
erkänt våra likheter när vi slaktat varandra? Var de första och andra
världskrigen uttryck för en sådan unity-in-diversity som enligt manifestet är så naturlig för oss? Det där
är ju rappakalja, om inte, vilket jag antydde, mycket värre än så. Dessa
slakter – ja, inte bara på slagfälten utsan också i dödsfabrikerna, i
förintelselägren – har naturligtvis skadat Europa, ”sometimes gravely”, och det
har manifestförfattarna alldeles rätt i. Men kan man av detta dra slutsatsen
att det ”never compromised our cultural unity.” Antingen är det att missförstå
vad som skapade en lång efterkrigstid av fred och ständiga försök till
samförståndslösningar, eller så är det att övertolka ett begrepp som kulturell
enhet.
 |
| Verdun, "We have always recognized a kinship with one another" |
Jag skulle, väl förtrogen med komplikationerna med att skriva manifest,
vilja säga att man här gjort kompromisser som är förödande. Vore det inte
bättre att säga precis som det är: Europa har varit ett mycket blodigt
slagfält. 1900-talet präglades av imperiebyggande europeiska nationers
blodtörst också på hemmakontinenten. Förintelsen av Europas judar – som inte ens nämns i manifestet – är och förbli ett uttryck för hur mörk denna kontinent kan
vara när den är som värst. Jag undrar också hur det är möjligt att i det närmaste ignorera islams och jihadismens inverkan på hela Europa idag, i ett manifest som detta. Det räcker inte med att nämna det, säga att det är av försumbar betydelse och sedan hasta vidare. I min ögon borde det vara av central betydelse för förståelsen av en europeisk situation som manifestet beskriver som "mångkulturell".
Dessa kritiska synpunkter hindrar mig förstås inte att se allt det värdefulla som formuleras i manifestet.
Dessa kritiska synpunkter hindrar mig förstås inte att se allt det värdefulla som formuleras i manifestet.
