Gårdagens kvällsnyheter i bloggen

New York. Foto: A.N.

Jag skrev igår kväll två texter i bloggen som jag gärna vill framhålla också idag. Den första handlar om förortsupploppen och den kan du läsa här. Den andra handlar om det kvartal jag medarbetat i Dispatch International och varför jag bestämt mig för att sluta med det. Den hittar du här.

Med tanke på terrordådet i London igår och vad som följde på det borde jag skriva en större sak om det, men jag vet inte om jag orkar eller förmår just nu.

Julian Better: Jag var barn i Gulag. Ett vittnesbörd (Bonniers)

Kan man föreställa sig att små barn spärrades in och skickades till den väldiga lägerkontinenten Gulag i Sovjetunionen? Nej, det kan man inte. Formellt fanns det inte heller några barn som var fångar. Ändå levde de där, därför att deras mödrar fått en eller annan falsk och grotesk anklagelse emot sig, dömts och skickats iväg för ”korrektion” och ”hårt arbete” – vilket i klartext innebar svält och umbäranden. Också barnen svalt.

I Sverige bor Julian Better, född i Moskva 1937 av en polsk mamma (pappan försvann i Stalins dödsmaskin). Efter Gulag växte han upp i Polen tillsammans med mamman, men när judeförföljelserna intensifierades i slutet av 1960-talet kom han till Sverige, och här har han arbetat som gymnasielärare i matematik, kemi och fysik.

Betters bok är liten till omfånget, endast 195 sidor i det lilla formatet. Men det är en bok som glöder av fasa och skräck. Jag har läst ganska mycket om Stalins terrorapparat och den paranoida kommunismens förtryck. Om Gulag har några av de stora författarna skrivit, inte minst en sådan central gestalt som Solsjenitsyn. Men Julian Betters lilla vittnesbörd är något helt annat. Han skriver sig bokstavligen ner i barndomen och berättar med barnets perspektiv. Ibland tvingas jag lägga boken åt sidan. Eftersom jag själv har ett minne av en vistelse på barnhem kan jag alltför lätt föreställa mig hans vistelse på ett sådant, inom Gulag. Där handlar det inte bara att ha slitits från mamman, utan också om gräsliga villkor av köld, svält och ohyra.

Betters föräldrar var båda revolutionära kommunister. Efter att ha tvingats bosätta sig under två år i Berlin, där mamman antog täcknamnet Herta Berger, blev fadern skickad till Moskva 1929. Hustrun följde med och så var det dags för nya, nu förryskade, namn igen.
Det var en svår tid. Kollektiviseringen pågick och baslivsmedlen potatis och bröd ransonerades. Pappan rosade ändå den sovjetiska ordningen, allt skulle bli bättre. 1933 började utrensningarna på arbetsplatserna. Då kunde en partibok rentav vara en belastning. Nu letade man ”förrädare”. Den 11 augusti 1937 undertecknades ordern för en ”polsk operation” och säkerhetstjänsten NKVD arresterade människor på etniska grunder. 140,000 polacker som bodde i Sovjet greps och blev den första etniska minoriteten att fylla Gulag-lägren. Redan den 30 augusti hämtades pappan och det var sista gången man såg honom. I december verkställdes dödsdomen genom nackskott mot honom. Då hade Julian Better bara levt i fyra dagar. Bland de politiska fångarna fanns kategorin ”familjemedlemmar till fosterlandsförrädare”. Det innebar att lille Julian fick följa med när mamman greps den 4 september 1937, anklagad för ”kontrarevolutionär verksamhet”, konkret uttryckt som ”spioneri för Hitlertysklands räkning”. Så groteska var anklagelserna som mötte miljoner människor, det var som en annan verklighet där allt vitt blev svart och sanning blev lögn.

Mamman dömdes till det för omständigheterna milda straffet fem års vistelse i Gulag. Först fördes hon och sonen till Butyrkifängelset, men sommaren 1938 fördes de med en transport mot nordost, till Sovjetrepubliken Komi. Nu började helvetet av vitaminbrist, undernäring, köldskador och förnedring. ”Republiken Komi var ett enda stort koncentrationsläger”, skriver Better.

Lille Julian placeras på ett NKVD-barnhem i Gulag. Förmodligen var han runt 18 månader gammal när han skildes från sin mamma. Hon själv fick till uppgift att bistå i det mikrobakteriologiska laboratoret, där läkaren, också hon fånge, Julia Iosifovna Solokova stod överst i det dagliga arbetet. Mamman fick diska burkar där det funnits urin- och avföringsprover, vilket inte låter så hemskt. Men då ska man minnas att det varken fanns rinnande vatten eller avlopp att tillgå.

I den så kallade barnkrubban var alla ättlingar till ”folkets fiender” – och de behandlades därefter.

I början av 1942 skickade politiska fångar i stor mängd österut. En av fångarna var Menachem Begin, mannen som skulle bli Israels premiärminister! De som försökte fly hamnade förr eller senare i träskmarker där de sakta sjönk mot en säker död, eller så blev de skjutna bakifrån. Andra fick schäferhundarna slita i stycken.

Better fortsätter att skildra sina helvetesår som barn på olika orter i Gulag. Under ett helt år kommer han i kontakt med vatten en enda gång – fast utan tvål. Det närmaste han kommer ”kött” är när han efter en tuppslakt får äta blodet blandat i sin vattniga välling.

När tiden närmade sig för en ”frigivning” – vilket var helt unikt för Gulagfångar – av de polacker som fanns i livet hade den polske kommunistparti-höjdaren Boleslaw Bierut det yttersta ansvaret att presentera en lista för Stalin. När två listor var klara fanns det endast 200 personer på dem. Julian Betters och hans mammas första dag i frihet är den 15 januari 1945. De kommer till Moskva. Lille Julian ser sig omkring med förundran. Polska ambassaden tar sig så småningom an dem. Polen är nu ett land som ska styras av kommunisterna och de tar i detta skede hand om de sina (det ska komma andra, svårare tider också i Polen). Under Moskvatiden början Julians ”förpolskning” – han ska ju lära sig ett helt nytt språk som han aldrig talat. I juni 1945 stiger de på tåget och lille Julian är nu på väg till Warszawa för att ”återuppbygga staden”, full av iver och entusiasm. Sin pappa fick han aldrig möta. Boken slutar med att han lägger en blomma i Butovo där Stalin skapat en avrättningsplats. Nu finns det ett kors på platsen för att alla ska minnas.

Jag är tacksam att jag fått ta del av denna berättelse. Vi behöver vittnesmål om kommunismens brott. Om nazismen och Hitlers Tyskland har vi mängder med information, men ibland verkar det som om människor glömt bort alla de miljoner som dog under den röda terrorns epok. I Sverige kan man fortfarande kalla sig kommunist utan att hängas ut i massmedierna och få obehagliga stämplar på sig. Av någon märklig anledning betraktas svenska kommunister som en del av det ”demokratiska samtalet”.

Från Wikipedia: ”Gulag = "Huvudstyrelsen för korrektions- och arbetsläger". Det saknas allmänt accepterade uppgifter om antalet döda i lägren, och uppgifterna i litteraturen varierar mycket kraftigt. NKVDs egen statistik påstår att det aldrig var mer är 2,5 miljoner fångar samtidigt i Gulag, och ger ingen direkt skattning av döda. Andra källor gör gällande att stor andel dog i transporter och fängelser innan fångarna anlände till lägren. Robert Conquest skattar till cirka 1 miljon döda per år i lägren för tiden 1939-1945, medan Solzjenitsyn, som är av yrket matematiker, baserat på egna observationer kom fram till en dödlighet på 1 procent per dag, vilket kan förmedla känslan för magnituden, men anses som orealistiskt om det extrapoleras till hela GULAG-systemet. Samtidigt i till exempel ett läger som Magadan identifierade man bara 583 överlevande av 12 000 polska fångar.”

Ett kvartal med Dispatch International.

Från och med veckans nummer avslutar jag mitt skrivande i Dispatch International (DI). Det blev min kortaste medverkan i en tidning sedan jag i mitten på 1970-talet började mitt frilansande. Jag började skriva i Dispatch under pseudonym av det enkla skälet att jag inte ville utsätta mig för risken att få besök av de goda och toleranta som gärna bankar in sitt budskap i människor med sten och batong. Men jag ångrade mig snabbt och sedan dess har jag varje vecka skrivit under eget namn. Det var det enda rimliga. Om man gömmer sig därför att man hyser uppfattningar som inte resten av landet tål så ska man tiga. Jag valde och väljer alltjämt att tala och skriva i eget namn.

Varför slutar jag då skriva i DI? Jag slutar av flera olika skäl. Det har under den senaste månaden slagit mig att det blir extremt ensidigt att packa upp en tidning som varje vecka bjuder mig en braskande rubrik om islam på första sidan. De senaste två veckorna har dessutom denna ensidighet varit förkrossande. Jag riktade tidigt kritik mot redaktionen för att de lät Avpixlat publicera tidningens material. Avpixlat är den sista plats jag vill förknippas med och betraktade därför detta samarbete som felaktigt. Men det som fick mig att fatta beslutet var det faktum att redaktörerna Lars Hedegaard och Ingrid Carlqvist ställt upp i en intervju av längre sort i den Chicagobaserade nazistiska radiokanalen Republic Broadcasting Network, med programledaren Deanna Spingola som tidigare gjort beundrande program om Hitler och Tredje riket, och som har nära band med det amerikanska nazistpartiet American Freedom Party.

Jag ska inte exemplifiera. Den som är intresserad hittar naturligtvis dit på nätet. Det finns inte en enda länk i denna bloggpost, av det enkla skälet att jag inte länkar till nationalsocialistiska eller fascistiska sidor på nätet. Men som upplysning kan jag nämna att också svenska nationalsocialister har skrivit beundrande om detta amerikanska parti.

Vad skrev jag i DI? Det var ganska harmlöst material jag publicerade. Det mesta handlade om litteratur. En serie behandlade JMG Le Clézios författarskap. En helsida handlade om Etty Hillesum och Zenta Maurina. Jag skrev också om några färska debattböcker, bland andra Maria Svelands Hatet. Jag recenserade Artur Szulc fina bok om det judiska gettoupproret i Warszawa. En artikelserie som gick under pseudonymen Nils Andersson handlade om Sveriges historia från 1945 och framåt.

Men jag tog mig också an några böcker som redaktionen sände mig: Paul Gottfrieds War and Democracy, Lyle H. Rossiter, Jr. The Liberal Mind. The Psychological Causes of Political Madness och David Hamiltons Culture Wars (och jag tänkte när jag läste dem att de knappast var så intressanta att de förtjänade den uppmärksamhet de fick, men det var redaktionens val). I den engelskspråkiga litteraturen valde jag bland annat själv att skriva om en ny debattbok om vänstern och invandringen till Storbritannien av David Goodhart, The British Dream. Successes and failures of post-war immigration. Det boken betraktar jag dock som extremt viktig.

Jag granskade den grekiska, nationalsocialistiska rörelsen Gyllene Gryning. Jag skrev kritiskt om Henrik Arnstads nya bok om fascismen.Och viktigast av allt: en större artikel där jag försökte reda ut begreppen fascism och rasism, därför att jag är trött på hur de slentrianmässigt används som skällsord.

Samtliga dessa texter kan ni hitta i min blogg.

Ämnena har alltså varit många. Jag har inte skrivit för att bekräfta någonting, utan för att fortsätta på den inslagna väg som mina läsare dagligen kan följa på min blogg (eller i mina böcker). Behov av bekräftelse finns inte. Däremot finns det behov av röster som säger emot, människor som vägrar stämma in i kören. Dit vill jag gärna räkna mitt eget skrivande.

Det finns ingenting i mitt liv som kräver av mig att jag ingår i en kör. Varken den statsunderstödda korrekthetens kör eller den anti-jihadistiska kören. Jag läser, tänker och skriver efter eget huvud. Det vill jag gärna fortsätta med. När frälsargestalten i Life of Brian säger till folkmassan att de måste tänka självständigt ropar den i kör: ”Yes, we are all individuals” och då skrattar vi. Egentligen borde vi gråta, för det är en extremt tydlig bild av vad bristen på kritiskt sinnelag leder till.

Jag säger gärna positiva saker också. DI har som första tryckta tidning på svenska publicerat en rad intressanta artiklar om islamismen och den multikulturella mytens förlamande effekt på europeiska nationer. Jag har känt att det varit högt i tak. Till exempel kunde jag publicera en stor text om republiken Kosovas väg till frihet, utifrån en bok av James Pettiffer, världens främste kännare av albanska förhållande, trots att den anti-jihadistiska rörelsen globalt sett är positiv till den serbiska nationalismen (därför att den är ortodoxt kristen) och negativ till den albanska (eftersom den i huvudsak är muslimskt förankrad). Inte minst viktigt att påpeka: tidningens arvoden låg några hundralappar över vad normalsvenskt kultursidesarvode är sedan många år tillbaka.

Jag avslutar mitt skrivande i Dispatch. Tro bara inte att de innebär att jag avslutar mitt skrivande i de ämnen jag där berört. Rakt tvärtom.

Det brinner i förorterna och toleransens förkämpar klagar på ordningsmakten.

Foto: Thomas Nydahl

Nå, hur blir man en människa? Det lilla jag har med andra människor att göra försöker jag vara vänlig och hjälpsam. Det är alltid det bästa. Men det hindrar mig inte att hårt försvara de sekulära idealen i diskussioner, det hindrar mig inte heller att i ord och skrift vända mig mot islamismen och/eller andra totalitära ideologier. Och jag har lärt mig att jag i strider kan vara mycket hård och att jag också kan vända människor och sammanhang ryggen om de tycks mig föraktliga.

Adorno skriver att det gängse argumentet för tolerans är en bumerang. Alla människor är inte lika, men den myten, säger han, "passar det här samhällets allra skummaste tendenser". Varför? Jo, för att viljan att avskaffa varje mänsklig skillnad leder till det totalitära, i slutänden till koncentrationslägret. Man får inte använda vänskapligheten som måttstock, eftersom "toleransens förkämpar" alltid "tenderat att visa intolerans mot varje grupp som inte anpassar sig". Nå, måste vänligheten alltså vara intoleransen baksida? Jag tror inte det. Men jag tror att Adorno har rätt i att man ytterst bekämpar det som skadar ett demokratiskt statsskick med yttrande- och tryckfrihet inskrivet i grundlagen. Det gör man inte för att man egentligen tycker illa om individerna, man gör det om de som kollektiv försöker avskaffa demokratins anda.

Jag läser nu med förundran vad som skrivs efter tre nätters alltmer spridda bränder och upplopp. Det största problemet för media- och politikerklassens tycks vara att ordningsmakten försöker återställa ett uthärdligt tillstånd, vilket förmodligen de allra flesta människor bosatta i dessa områden längtar efter. När de boende talar om scener som får dem att minnas Irak och Afghanistan skrivs det "debattartiklar" om poliser som använder ett nedsättande språk. Nå, vilket är hönan och vilket är ägget?

Själv uppväxt i en förort och boende i en förort med min familj fram till 1982 (då jag inte bara tröttnat på Bellevuegården, Lindängen och Nydala utan på hela Malmö) kan jag inte erinra mig att vår "maktlöshet", vårt behov av "att ha någonstans att vara" eller eventuellt "värmen" fick oss att elda upp bilar, hus och hem eller kasta sten och krossa rutor. Jag har alltför intima band med det fattigfolk som bor i förorterna för att köpa så billiga argument. Det som förvånar mig är att kultursidorna - från Sydsvenskan i Malmö till Expressen och Aftonbladet i Stockholm plus oändliga rader lokala avnämare - med sådana argument tror sig "förklara" eller ens "analysera" situationen. De är kanske livrädda för att någonting av getto-, etnifierings- och särartskulturens bräckliga ideologibygge ska rasa. Jag tror att varje utbrott av besinningslöst våld för oss allt närmare avgrunden, både på de orter där det nu sker och i ett större riksperspektiv.

PS:I vanlig ordning har vår "statsminister" uttalat starkt fördömande. Vid gårdagens presskonferens fällde han dessa ord: "Låt oss tala klarspråk. Detta är inte okej." Får mig att minnas hans försenade reaktion på självmordsbombaren i julhandeln, då samme "statsminister" sa: "Detta är inte önskvärt". Det är den infantila kulturens ledarskap vi ser, en kultur som tror sig kunna ha roligt och skratta livet igenom, även om det brinner. Man bara väntar på att hela regeringen klär sig i basketkepsar.

Hugo några dagar efter hemkomsten

Hugo och mamma Malin äter glass i Amerika.

Mer om Hugos Amerikaresa, lärdomar, erfarenheter, goda och dåliga nyheter. Jag vill gärna visa er. Det är faktiskt ganska gripande berättelser som kommer nu, några dagar efter hemkomsten.

Till minne av Anders Eliasson

Foto: Tony Lundman, Stockholms Konserthus

Jag läser idag att tonsättaren (komponisten?) Anders Eliasson har avlidit. Han föddes 1947 och blev bara 66 år gammal. Förutom att lyssna till hans musik tycker jag att man ska läsa Mikael Strömbergs ord från 2010: "Eliasson & Ängeln", därför att han där citerar ur sin egen, då femton år gamla text:

"Jag minns mitt första möte med Anders Eliasson väldigt väl. Hur stark musiken gjorde honom och hur hjälplös han föreföll utanför musiken. Såhär skrev jag då, för femton år sedan: 'Uppsluppen moll. Ett harmoniskt tillstånd bortom dur och moll. Det förekommer ibland i östeuropeisk och nordisk, särskilt finsk, musik. Och det finns ofta i Anders Eliassons musik. Låt det genast bli sagt: Anders Eliasson är komponist och inte tonsättare. En komponist sammanställer musik och ägnar resten av tiden åt att vara konstnär, medan en tonsättare sätter sig ner vid pianot från första stund och fäster noter på papper i realtid – i ett skede då många av landets kulturinstitutioner vacklar i besluten om det är ungdomen, pensionärerna, abonnenterna, dåtiden, nutiden eller framtiden man bör satsa på – och P1 bestämmer sig för att spela såpopera i 340 avsnitt. Just då, bör man lyssna till något så otrendigt som Anders Eliassons musik."

Det som särskilt fascinerade mig i denna text var följande:

"Hemmet i Gamla stan är garanterat datorfritt. Utan telefonsvarare. I rent uppror skaffade Eliasson nyligen den tyngsta skrivmaskin han kunde hitta, en Remington."

Det där är ju drömmen. Jag var sist i hela kretsen att skaffa dator. De sista åren före datorn hade jag gått över från Facit privat till en elektrisk skrivmaskin av samma märke. Det blev jag aldrig vän med.

I Svenska Rikskonserters fantastiska skivserie Caprice - som jag samlade i många år  - utkom den här skivan med musik av Eliasson. Den bestod av 1970-talsverk av honom och släpptes som CD 1990. De fyra verken på skivan är Canto del Vagabondo, Canti in Lontananza, La Fièvre och Disegno per Quartetto D´Archi.

"Jag längtar till bysantinska Finland. Bort från den svenska nepotismen. Till ett annat land – som kanske inte existerar – men där tystnad och öppenhet råder."

Eliassons världsbild är ålderdomlig. Han är en av dessa tvärstubbar i åkern som vägrar spela med i rollspelet som uppstår så snart fler än en människa är församlade. Särskilt i ett litet land som Sverige.

"Roller är hyckleri. För egentligen bär alla människor omkring på samma identitet. Objektivitet uppstår först när du är så subjektiv som möjligt!"

Han är gammalmodig nog att fördöma 60-talets modernister för att ha plottrat sönder musiken. En gammalmodig humanist som tror på ödet och en osynlig makt. En antik tragöd som fortfarande filar på sina kära ackordtyper, den doriska (gudomliga) och den lydiska (mänskliga). Han gillar till och med föreställande måleri.

"Jo, ytterst handlar det om exil. Har jag någon talang så är det att inte passa in någonstans."

I denna exil kunde Eliasson komponera musik som denna:

Hisham Matar: Ingen i världen (övers. Marianne Öjerskog) och Analys av ett försvinnande (övers. Lena Torndahl)

Hisham Matar föddes 1970 i USA, hans far var i FN-tjänst, men han är libyer och växte upp i Tripoli och Kairo och sedan 1986 bosatt i London. Hans far var en av de olyckliga som kidnappades av den libyska säkerhetstjänsten och fördes till Tripoli från exilen i Kairo. I hemlandet utsattes han för svår tortyr och hans brev från fängelset upphörde helt att komma 1995. Ingen vet om han ens är i livet idag. För ett antal år sedan kom Hisham Matars roman "In the Country of Men" ut och nominerades till Bookerpriset. På svenska har den fått den obegripliga titeln "Ingen i världen", och det är synd, eftersom det är en riktigt fin roman om en för de flesta av oss helt okänd vardag i överste Kaddafis diktatur. Denna diktatur ses genom nioårige Suleimans ögon. Han umgås varje dag med den tolvårige grannpojken Karim. När dennes far, Ustath Rashid, grips av det som kallas "Revolutionskommittén" rasar allt. Man slutar umgås. Suleiman får inte längre träffa sin bäste vän.

Snaran dras åt. Suleiman förstår att man snart också kommer att fängsla hans pappa, den framgångsrike affärsmannen. Modern eldar, tillsammans med en vän, upp alla hans böcker. Inget får peka ut honom som en "förrädare". Pappan försvinner mycket riktigt. En slem typ från Revolutionskommittén parkerar utanför deras hem och försöker locka uppgifter ur den lille grabben.

Dramat utvecklas alltmer som en overklighet: Suleiman får i tv se grannen förhöras. Plötsligt blir det en testbild och Suleiman föreställer sig hur Kaddafi sitter med själva huvudfjärrkontrollen, den som kan stoppa program han inte tycker om. Det är i alla avseenden ett storebrorssamhälle av Orwells typ han berättar om.

Hur det går för den lille pojken och hans familj ska jag inte avslöja, bara säga att detta är en gripande roman om hur världens vidrigheter kan te sig ur barnets perspektiv, och att lille Suleimans öde inte är alldeles olikt författarens eget.

***

Hisham Matar följde upp med en roman som har fadersfigurens försvinnande som tema. Som bekant var det samma mystiska händelse som allt kretsade kring i debutromanen Ingen i världen. Men den här gången, i Analys av ett försvinnande (Forum, översättning av Lena Torndahl) är det inte Libyen och Kaddafis diktatur som namnges. Allt handlar om ”regimen” i ett anonymt arabiskt land. De platser där handlingen explicit utspelar sig är Kairo, London (och andra brittiska platser) och olika städer i Schweiz.

Matar har skickligt byggt mysteriet kring en kvinna som både han – som barn – och fadern förälskar sig i. Det som ser ut som en stabil tillvaro för den lille pojken Nuri sedan modern dött visar sig rätt snart vara rena Potemkin-kulissen. Vad som döljer sig bakom den avtäcks bit för bit, längs en så spännande berättelse att det är svårt att sluta läsa.

Som barn stöter den lille pojken och hans far på Mona. Nuri förälskar sig så som bara barn kan och han blir både besviken och lycklig när fadern senare gifter sig med henne. Fadern har varit i den gamle kungens tjänst och är naturligtvis betraktad som regimfiende av Kaddafi och hans krets. Men det sägs aldrig rent ut vem despoten är. Under en jul på hotell i Geneve försvinner pappan. Av en tidningsartikel förstår Mona och Nuri att han kidnappats av främmande och beväpnade människor. Omständigheterna ter sig oklara, han sägs ha försvunnit från en annan kvinnas dubbelsäng (och den kvinnan kommer man så småningom att få lära känna riktigt bra, bara man har tålamod).

Berättelsen fortskrider sedan. 27-åriga Mona blir äldre och som tonåring får Nuri henne en natt av häpnad och erotik. När också han blir vuxen förs vi vidare i berättelsen som slingrar sig fram längs allt märkligare turer. 24 år gammal får han disponera sitt arv efter fadern, som i sitt testamente angett att så skulle ske om han själv dött eller försvunnit.

Något svar på försvinnandets gåta får vi aldrig. Och det är befriande att läsa en roman som håller kvar en gåta ända fram till slutet, och som istället fokuseras på omständigheterna och den påverkan som faderns försvinnande har på alla de människor som levt i hans krets.

Huruvida Hisham Matar återkommer till sin barndoms Libyen vet jag inte. Men med tanke på inbördes- och NATO-kriget borde det finnas en uppsjö av idéer inför framtiden. Själv skulle jag med störst intresse läsa en självbiografisk bok om Matar, där han berättar om sin egen familjs öden i Libyen och hur faderns försvinnande i det verkliga livet påverkat honom. Tillbaka till monarkin under kung Idris kommer Libyen förstås aldrig. Allt pekar istället mot en sharia-styrd stat där makten i moskén kanske rent av blir större än statsapparatens, när den väl är återskapad. Också i framtiden kommer det kungliga slottet i Tripolis centrum att stå som ett monument över förflutenheten.