Albanien 1978. Cognacsfester och tortyr. Att äcklas inför egna minnen av terrorstaten.

Gjirokastër, södra Albanien.
Foto: Thomas Nydahl

Här i Gjirokastër befann jag mig sommaren 1978. Vi bodde på hotell, fem svenskar som seglade runt i två Polski Fiat, en "delegation" från Svensk-Albanska föreningen på bjudresa i Enver Hoxhas stalinistiska diktatur. Jag kan åkalla varje stund en särskild dag den sommaren. Det var då nyheten släpptes, att Albanska Arbetets Parti, och därmed Albanien som nation, hade brutit alla förbindelser med Kinas Kommunistiska Parti. Det var en dramatisk dag som bjöd på mycket spänning och intrigerande. Vi fick se allt från första parkett. Vi drack cognac, vi festade och lät nätterna helt gå i syndens tecken. Jag har många gånger känt skam över den resan, för innerst inne visste jag ju att den lyx vi som svenska medlöpare förunnades på hotell och krogar inte kom de vanliga albanerna till del.

Men jag vet nu något mycket värre, något som gör min skam så mycket större. Den albanske författaren Fatos Lubonja befann sig den dagen i ett arbetsläger, i Albaniens Gulag i bergen vid Spac, dit han skickats från Burrel-fängelset två år tidigare. I sin bok Second Sentence. Inside the Albanien Gulag ( I.B. Tauris 2009), som nu utkommit i engelsk översättning, berättar han hur den nyheten och den dagen bland de torterade fångarna födde ett hopp om om Hoxhas regim skulle falla. Lubonjas bok utkom i Albanien redan 1996, alltså bara fyra år efter att regimen fallit, sedan Hoxha dött och efterföljaren inte kunnat hålla kvar greppet om vare sig partiet eller folket. Lubonja har sedan dess gjort väsentliga ändringar i manuset och bland annat tagit med de autentiska namnen på alla han skriver om, medfångar såväl som bödlar. Vill man förstå att något faktiskt kunde vara snäppet värre än Stalins regim ska man läsa den här boken. Den ger en bild av Albanien som bara bekräftar allt det jag redan tillägnat mig under årens lopp. Men den lär mig en ny konkret sak: en totalitär regim kan, när den är som allra värst, hela tiden hitta på nya metoder att förnedra och plåga människor. Enver Hoxha var något av expert på detta. Hans psykopatiska personlighet kände inga gränser, och hans ord var lag.

Fatos Lubonja på strandpromenaden
i Vlora, inte så långt ifrån Gjirokastër.

Den sommaren fyllde jag 26 år. Jag hade kunnat bortförklara alltsammans med min relativa ungdom. Men det vore billigt och enkelt. Jag tar det fulla ansvaret för den brottsliga politiska verksamhet jag deltog i. När jag minns hur vi satt på terassen i Gjirokastër, lyssnade till Bob Dylans Infidels, drack Skanderbeg-cognac och hånglade, skäms jag som en hund. Jag borde be Fatos Lubonja om ursäkt. Jag var medskyldig till hans lidande eftersom jag var en av de aningslösa idioterna som försvarade regimen och lyriskt talade om "den nya människan". Det äcklar mig att minnas.

Här har jag också skrivit om Lubonjas bok.

Zinaida Lindén: Att se sig om

Det var en gång en fiskare vid namn Urashima Taroo. En dag räddade han en ung sköldpadda som några pojkar hade pinat på stranden. Sköldpaddans mor bjöd honom till ett slott under havsytan där prinsessan Oto-Hime bodde. Där levde Taroo i lyx i tre år. Till sist började han längta hem och bad prinsessan att låta honom gå. Som avskedsgåva gav hon Taroo en ask, men förbjöd honom att öppna den. Efter att ha återvänt till sin hemby upptäckte Taroo att allting hade förändrats och att han inte längre kände någon. Ensam och sorgsen öppnade han asken. På ett ögonblick förvandlades han till en vithårig gammal man.

… En gång när jag reste med buss från S:t Petersburg till Helsingfors började jag prata med en före detta leningradbo, som numera bodde i Stockholm. Sin födelsestad hade han inte besökt på femton år. Efter att ha träffat sina ungdomsvänner i Petersburg var han i ett tillstånd av sorg och chock. "Det känns som om jag redan är död!" – så uttryckte han det. Jag berättade den där japanska legenden för honom, och han blev djupt rörd. Efter en stund blev han gladare, och vi började till och med skratta åt våra "emigrantkänslor".

I själva verket hör den där legenden till de mest tragiska liknelser jag känner. Den hör till de så kallade vandrande motiven i världsfolklore. I Georgien berättas om en jägare som hamnar hos en evigt ung mö. Medan han bor i hennes grotta – några dagar, tror han, förflyter årtionden på Jorden som han lämnat.

Hur ofta besöker du din hemstad Sankt Petersburg? Denna fråga får jag höra hela tiden. En intervjuare blev besviken när hon i samband med ett "hemma hos"-reportage konstaterade att vi hade fler japanska än ryska prylar. "Andra ryssar har samovarer”, sade hon. Jo, det var en tid då jag hade fler ryska prylar, men med åren har behovet av att ha dem framme avtagit. Det betyder inte att jag känner mig mindre rysk. Ryska böcker är viktigast för mig – och pianot av märket Röd Oktober, ett namn som får mången finländsk pianostämmare att rycka till.

Är jag blott en gäst hos den ryska verkligheten då jag besöker Petersburg?

En av mina ryska universitetslärare behandlar mig som en utlänning nuförtiden, något som gör ont. En och en annan granne har börjat nia mig. Är det någon idé att kämpa emot, att hävda att man inte har blivit någon annan?

"Samtidigt måste ju det avstånd som fem år i Finland skapat ha gett perspektiv nog för att vara medveten om de absurda och bakvända värdena (i Ryssland)", skrev en recensent om min debutbok år 1996.

Sanningen är den att jag var fullt medveten om det absurda och det bakvända i mitt hemland medan jag bodde där - lika mycket som jag numera är medveten om det absurda och det bakvända i de länder som jag upplevt inifrån senare: Finland och Japan.

Ändå har jag förändrats. Någon finländsk identitet har jag inte utvecklat, däremot en identitet av någon som länge bott utomlands. Jag har lärt mig att skönja välvillighet bakom inbundenhet. Jag har lärt mig att älska den speciellt finländska mildheten: mången finländare har ett inre lugn som ryssen saknar. Jag har lärt mig att betrakta tystnaden som kommunikationsmedel. Tystnaden i Aki Kaurismäkis filmer är lika meningsfull som ordflödet hos Woody Allen. .

En av de vemodigaste böcker jag läst är Theodor Kallifatides Ett nytt land utanför mitt fönster: efter trettiofem år i Sverige bekänner författaren att han är en främling där.
En österbottning jag känner i Sverige medgav att han inte klarade av att besöka sina hemtrakter: "Det är som att besöka en gravgård."

Att vända sig om är en ständig lockelse. Orfeus såg sig om medan han ledde Eurydike ut från dödsriket – det ångrade han. Lots hustru förvandlades till en saltstod då hon såg sig om på väg bort från staden Sodom.

Vad gör man då? Återvänder aldrig mera till sina hemtrakter? Min åsikt är att man får göra det, men man måste vara medveten om konsekvenserna. Det förflutna lurar bakom hörnet och överraskar på ett smärtsamt sätt. För att citera Michail Bulgakov, "som när en mördare hoppar fram ur en gränd".

Den landsman som jag träffade på bussen var inte förberedd för att möta sin ungdomsstad, trots att han hade packat ner en videokamera för att filma dess sevärdheter.
Men kan man verkligen förbereda sig nog?

*

Läs mer om Zinaida Lindén här:

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2009/11/zinaida-linden-takakirves-tokyo.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2009/11/zinaida-linden-lindanserskan.html

Foto S:t Petersburg av Astrid Nydahl

Fernando Pessoas Orons bok 7 januari 2010.

”Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.”

Förställningen är den plågsammaste av alla handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?

Bilderna: Maria José de Lancastres bok Fernando Pessoa. Uma Fotobiografia, som jag fann på ett litet antikvariat i Bairro Alto, Lissabon på 1990-talet.

Camilla Berggren & Marianne Lydén (red): Nyttiga idioter? Unga idealister, Lenin och sjuttiotalet (Söderströms 2009)

Inför torsdagen kommer här finlandssvenska författarinnan Mary-Ann Bäcksbacka med en gästblogg i ett alltid aktuellt ämne: medlöperiet. En ny antologi från Söderströms förlag handlar om det som Lenin kallade nyttiga idioter:

”Unga idealister, Lenin och sjuttiotalet” är bokens adekvata undertitel. Redaktörerna vill veta och förstå varför så många finlandssvenska studenter, särskilt vid Svenska social- och kommunalhögskolan lät sig lockas med i de Moskvatrogna minoritetskommunisternas led på sjuttiotalet. De vill varken förhärliga eller bespotta, utan har gått grundligt till väga, forskat i arkiv, läst protokoll och tidskrifter. Framför allt ger de egna synpunkter och har intervjuat ett tjugotal personer som deltog mera och mindre aktivt.

Också några sympatisörer och några som hörde till fienderna på den tiden det begav sig kommer till tals. Bland de förra finns journalisten Tua Ranninen och bland de senare Peter Lodenius, f.d. mångårig chefredaktör för Ny Tid och Ulla-Maj Wideroos, f.d. mittenaktivist i Soc & Kom. Fem kamrater, alla kvinnor, har valt att vara anonyma, främst med hänsyn till familj och arbete. Så känsligt är det här för trettio år sedan visade engagemanget tydligen ännu i dag.

De finlandssvenska taistoiterna uppskattas som mest ha uppgått till kanske ett par tusen, tillförlitlig statistik verkar saknas. Under hela åttiotalet glesnade leden betydligt. Med Sovjetunionens fall och därmed uteblivet ekonomiskt stöd dog rörelsen ut. Pengar hämtades i plastkassar från den sovjetiska ambassaden, av bl.a. Christian Blom, anställd som ekonomisk expert av FKP och vd för minoritetskommunisternas tryckeri Kursiivi. Under ett antal år var han också anställd vid Skolteatern för att sköta dess ekonomi. Minnesbilder, tankar och åsikter varierar mellan dem som medverkar i boken, men någon gemensam avbön är det inte fråga om.

De flesta tycker att det var lärorika och roliga år, arbetsamma också, eftersom uppgifterna var många, flygblad och tidningar skrevs, ex. Enhet och de skulle spridas. Seminarier och studiecirklar i marxism-leninism hölls, deltagandet var mer eller mindre obligatoriskt.

Många gick med i rörelsen i protest mot kriget i Vietnam, i sympati för världens befrielserörelser, i protest mot föräldrar och andra auktoriteter som förtigit det mesta om vårt eget lands förflutna, om avrättningar och fångläger, vilka vid den här tiden började bli mera allmänt bekanta.

Nils Torvalds framför att taistoitrörelsen på ett tragiskt sett hängde ihop med 1918: ”Man skulle syssla med politik och hata de vita. Det var de här bittra sekten som i två generationer efter inbördeskriget fortfarande fanns.” En del av anhängarna tröttnade på disciplinen, på att allt var färdigtänkt och beslutat, på att marxism-leninismen kunde förklara allt, på att t.ex. feminism och kritik av den egna rörelsen var bannlysta. Nils Torvalds kom till insikt efter två år i partiskolan i Moskva. Blom lämnade sitt jobb på Kursiivi för att aldrig återvända när FKP vägrade ge honom pappaledigt.

De som medverkar i boken redovisar och berättar öppet om sitt engagemang, om sin okunskap om parti- och Moskvastyrningen, som fått många att känna sig just som nyttiga idioter. Nyttiga för vem? Någon risk för revolution förelåg knappast. Det fanns det inte något som helst underlag för och någon kontakt med arbetare, som de talade så varmt för, hade och fick de inte. Mätta människor med rätt att uttrycka sig och agera gör sällan (blodiga) uppror.

Emellanåt under läsningen tyckte jag redogörelserna blev för långa och omständliga, men slutintrycket är ändå att Berggren och Lydén ger en gedigen och intressant inblick i hur dessa unga idealister, ja, unga idealister, resonerade och gav sig hän för ett som de tänkte rättvisare samhälle och en dito värld.

En hel del åstadkom de också, bland annat i kampen för en mera demokratisk skola och reform av universitetsväsendet. Taistoiterna var högljudda och märktes i debatterna, också ibland vid Åbo Akademi, där jag studerade på sjuttiotalet, men där de inte tillnärmelsevis var så starka och många som vid Soc & Kom, som ännu i dag kallas socialist- och kommunisthögskolan, men inte ens där var de någonsin i majoritet.

Taistoiterna var viktiga, bl.a. för motreaktionerna, för att de närmast tvingade andra (unga) att tänka själva och ta reda på hur saker och ting förhöll sig. Så ser jag dem, som fick mig med på ett enda studiecirkelmöte vid ÅA, där jag, som var flera år äldre, förfärades av okunskapen och naiviteten. Mina studiekamrater hade vuxit upp i en omgivning där allt sågs i svart och vitt, nu vände de på kakan, så vitt blev svart, tänkte jag då.

Mary-Ann Bäcksbacka

Kaddafi, den nye fastighetsägaren på Rosengård i Malmö.

Kaddafi med livvakt, stadsparken i Benghazi, april 1983.
Foto: Thomas Nydahl

Nu finns han i Fastighetsregistret på Lantmäteriet: Libyens diktator Kaddafi. Enligt årsredovisningen ägde Islamic Center år 2007 byggnader och mark för 26 miljoner svenska kronor. Islamic Center har hela tiden haft problem att finansiera den allt större moskén i Malmö. Jag var med en av männen från Islamic Center i Libyen 1983 och såg honom förnedras och krypa för potentaterna på World Islamic Call Society i Tripoli, då beläget i en f.d. italiensk myndighetsbyggnad i närheten av Gröna torget i den libyska huvudstaden, en organisation som styrs av den libyske diktatorn och hans närmaste krets, och vars syfte är att kontrollera moskéer runtom i världen och därmed de muslimer som är bosatta i dess område.

Kaddafi har med köpet av Malmömoskén skaffat sig ett ovärderligt inflytande över svenska muslimer. Sydsvenskan uppgav i december att byggnader och mark köpts av Libyen för 5 miljoner. Det är antingen en bluffsiffra eller ett missförstånd rörande valuta och tidpunkt. Den verkliga köpeskillingen är 37 622 625, vilket motsvarar dryga fem miljoner US-dollar, vid tidpunkten för köpet som ägde rum redan den 8 juni 2008. Alla dessa uppgifter är offentliga i Fastighetsregistret på Lantmäteriet. Islamic Center använde pengarna att lösa lån på sammanlagt 27 miljoner svenska kronor. Det man måste fråga sig är, var de resterande 10 miljonerna finns. I vems fickor hamnade de? Vem behövde smörjas för att Kaddafi skulle bli fastighetsägare på Rosengård i Malmö?

Till hjälp för dessa uppgifter har jag haft några grävande bloggare, bland annat Muslimska friskolan, som använt sig av offentliga handlingar och av källor på Radio Malmöhus. Någon ljuger och bedrar och jag är inte övertygad om att det (bara) är moskéns VD Bejzat Becirov - albanen från Makedonien som en gång i tiden var en bekant till mig. Han har, tillsammans med min dåvarande vän och medresenär, den kosova-albanske författaren och läraren Ramadan Osmani, suttit i styrelsen för Islamic Center sedan långt innan moskébygget ens hamnade på planeringsstadiet. Becirov sköter moskén som sin privategendom. Hans privata lyxkonsumtion var legendarisk redan för tjugo år sedan (hemspråkslärare med fin villa och Mercedes väcker alltid undran).

I julas försökte någon skjuta moskéns imam. Man behöver inte vara särskilt begåvad för att förstå att det finns ett samband med det libyska övertagandet. Ytterst få muslimer betraktar Kaddafi som en pålitlig allierad.

Liksom jag numera är övertygad om att brandattentaten mot moskén under åren inte har utförts av några skumma högerextremister, utan snarare av de saudiska krafter i Malmö som tidigare försökt köpa sig inflytande, eller helt enkelt var taffliga försök till försäkringsbedrägerier, lika lite övertygad är jag om att moskéns och stiftelsens styrelse har rent mjöl i påsen. Vad de verkligen sysslar med lär vi inte få veta. Men myndigheterna håller ett öga på Becirov som sent i höstas faktiskt dömdes för bokföringsbrott. Frågan är om bokföringen är det största problemet. Jag vågar säga att jag inte tror det.

En helt annan fråga: är det rimligt att en diktator i Mellanöstern kan äga mark och fastigheter i Sverige?

(PS: Osmani tillhör inte längre kretsen kring moskén).

Nära men långt borta. Ilkka Lammis konst.

Ilkka Lammi (1976-2000): Lähellä, mutta kaukana (Nära men långt borta). Lammi dog bara 24 år gammal. Här en nyöversatt Wiki-text om honom (med tack till Ulrika):

Ilkka Armas Lammi (9.2 1976 - 24.6 2000) var en finsk konstnär, som innan sin förtidiga död hann bli känd som en utomordentligt begåvad och produktiv konstnär.

Ungdomstiden
Lammi bodde under sin barndom och ungdomstid i finska Noormarkku (Norrmark) strax norr om Björneborg. Hans far var bankdirektör Into Lammi (s. 1929) och hans mor var lektor i modersmål och historia, Arja Roslander-Lammi (s. 1944). Ilkka Lammi har en tvillingsyster Katri Lammi och en bror ur faderns tidigare äktenskap, Tapio Lammi (s. 1958).

Lammi gick lågstadiet och högstadiet i Norrmark, gymnasiet i Björneborg, skrev studenten 1994 i Porin Suomalaisen yhteislyseon lukiosta. Under gymnasietiden studerade han också i Björneborgs konstskola 1993–1994. Efter studentexamen kom Lammi till Helsingfors universitet för att läsa konsthistoria och engelska. Han trivdes inte vid universitetet utan sökte till Konstakademin och påbörjade sina studier där år 1996. Han hann bli utexaminerad som kandidat inom bildkonst en månad innan sin död på försommaren år 2000.

Lammi sökte sig till konstens värld allt sedan sin barndom. Han uttryckte gärna sig själv genom att rita och fäste vikt vid naturens färger, ljus och skugga. Lammi var oerhört flitig och övade ständigt: han ritade allt han såg, illustrerade små berättelser, skapade egna serie- och fantasifigurer och beundrade stora konstnärer. De första försöken med oljefärger gjorde han år 1988. Som förebilder hade han i synnerhet den svenske Anders Zorn och Akseli Gallen-Kallela.

Konstnären
Ilkka Lammis egentliga konstnärliga produktion kom till under sex års tid (1994–2000), och den omfattar några hundra oljemålningar samt tusentals teckningar och skisser. Hans produktion omfattar även akvareller, illustrationer och några skulpturer.

Han målade till en början realistiskt och tog sina motiv ur naturen. Lammi övade sig mycket i att måla vatten, skog och snö. Senare, då hans skicklighet tilltog, skapade han sitt särpräglade sätt att avbilda människor i abstrakt miljö. I hans målningar återfinns förutom naturteman också berörande och eteriska kvinnogestalter – ofta med outforskade, bortvända ansikten. I sina allra sista arbeten var Lammi inriktad på helt abstrakta uttryckssätt. Lammi var passionerat flitig då han fick utöva det yrke han mest önskat sig, och hans sätt att arbeta var i synnerhet under de sista åren virtuost, snabbt och noggrant.

Lammi blev känd av den stora konstpubliken år 1999 och 2000 genom sina egna utställningar på galleri Pintura och Galerie Oljemark i Helsingfors. Han hade också arbetat som stipendiat vid Taidekeskus Salmela, i Mäntyharju år 1999, och han utsågs till årets unga konstnär år 2000. Lammis alla utställningar var utsålda och han gjorde samtidigt mängder av beställningsarbeten, bl.a porträtt.

Lammi dog 24 juni år 2000. Han drabbades på midsommardagens morgon av en hjärnblödning under en simtur i Borgå, och drunknade trots räddningsförsöken. Lammi ligger begraven på sin födelseort Norrmark.

Upphovsrätten till Lammis verk tillhör hans föräldrar. Hans verk finns i offentliga samlingar i bla. Norrmark och Mäntyharju, i Björneborgs stads samt Kuopio församlings konstsamlingar.
Lammis arbeten är sällsynta, och när de säljs på auktioner eller gallerier är de mycket efterfrågade. Det hittills högsta auktionspriset, 77.000euro har betalts för målningen Parisiskan på Bukowskis auktion våren 2006.

En retrospektiv utställning över Ilkka Lammis livsverk ordnades åren 2004-2005 på Amos Anderson-museet i Helsingfors, samt Lönnströmska museet i Raumo.

Camus som kanon eller anti-Sarkozy-missil?

Det räckte att Sarkozy föreslog att man skulle flytta Camus "jordiska rester" till Pantheon för att de rättfärdiga och goda skulle börja gapa och skrika.

Idag har danska Information en intressant artikel i ämnet, och den slutar med några ord från Camus dotter, som förvaltar hans arv:

Spørgsmålet om, hvorvidt Den fremmede bør kanoniseres som en af den franske litteraturs absolutte hovedværker er dog stadig uafklaret. Beslutningen om, hvorvidt hans lig skal flyttes til Pantheon vil skulle træffes af hans efterladte familie, navnlig hans datter Catherine Camus, som bestyrer hans litterære arv.

Hun udtalte denne uge, at hun ikke har besluttet sig endnu. Hun beklagede sig samtidig over, at de personer, som anklager Sarkozy for at ‘misbruge’ hendes far, samtidig selv bruger min far som anti-Sarkozy missil.

Men alt taget i betragtning, antyder hun, kan hun intet se til hinder for, hvorfor Camus ikke skulle hædres som en af Frankrigs største forfattere, side om side med Victor Hugo og Émile Zola. »Min far var en meget tilgængelig forfatter, som folk kommer til at få et tæt forhold til,« siger hun. »Han stiller de spørgsmål, som står helt centralt i vores tilværelse.«