fredag 6 maj 2016

Tystnad, stillhet - bortom samtiden

Österjsön spegelblank. Foto: Astrid Nydahl.
Det blev som förväntat: tyst och stilla där ute vid Östersjön. Havet låg spegelblankt när vi kom dit tidigt på förmiddagen. Redan då låg solen på, mycket varmt. Det blev första vårdagen med bara armar. Fika och samtal. Bilderna. Läsningen. Påtår och eftertanke.
Bildbevis: första dagen
med bara armar.

Där ute låg en liten båt med en hel familj fiskande. Vi hörde dem samtala.

På kostigen bakom oss kom då och då människor, vandrande eller motionerande. Det rörde mig inte. En röst som ropade uppifrån byn: "Nu får ni komma, fikan är serverad". En långväga nysning nådde oss.

Astrid på huk och på knä vid blomningen. Det spricker överallt nu. Små blommor på ängarna, buskar, träd. En bukett här får ni här nedan:

Foto: Astrid Nydahl


Foto: Astrid Nydahl


Foto: Astrid Nydahl
Foto: Astrid Nydahl

torsdag 5 maj 2016

Den tysta, den vilsamma dagen

Plantering vid Kristianstads teater. Foto: Astrid Nydahl
Kristi himmelsfärdsdag blir tyst vila vid havet. Timmar av frid och eftertanke. Debattämnena tär på mig. Av egen kraft måste jag oftare dra mig undan. Jag har nu skrivit en ordentlig recension av Pia Tafdrups nya diktsamling Lugten af sne, den kan ni läsa här i bloggen den 10 maj. Också Tafdrup närmar sig de fasansfulla terrordåden i Paris och Köpenhamn 2015.

Jag talade med mitt yngsta barnbarn Lykke på telefon. Jag tackade henne för att hon och hennes systrar hade kommit hit på Valborgsafton, sa att jag var mycket glad för det. "Det är jag också" sa hon, men hade inte mer tid att prata eftersom glassen stod framdukad. När livet är tungt är det barnbarnen som ger ljus och tröst. Alltid. Imorgon ska jag gratulera en flicka som fyller fjorton.  Och Astrids barnbarn Matilda firade med klassens uppsättning av Shakespeares pjäs Stormen på Kristianstads teater, och går snart ut i livet som student. 

Själv har jag ett fint jubileum imorgon: jag firar 20-årsdagen av en viktig brevväxling som pågått i stort sett varje vecka under två årtionden. Det första brevet skrevs just den 6 maj 1996. Den  har alltid skrivits på papper och skickats som brev. Hon, som är en viktig kollega och senare också vän, skriver det mesta för hand. Jag skriver i datorn så att mina brev, utskrivna och lagda i kuvert, ska gå att läsa.

Parallellt med det privata livet pågår på nytt en militär uppladdning: sedan Hamas i Gaza under flera dagar beskjutit södra Israel kan vad som helst hända. Vad skulle ett nytt Gazakrig tjäna till? Svaret finns hos Hamas, jag tror deras strategi är mycket cynisk då det verkar som om varje nytt krig gagnar deras regim.

Så rullar livet på, oavsett om vi vill det eller ej. Tids nog upphör det.


onsdag 4 maj 2016

Inför Kristi himmelsfärds dag

Vid entrén till USPG är nu förfallet tydligt. Hela komplexet står tomt sedan 2008. Foto: Astrid Nydahl
Inte har den här dagen haft avgörande betydelse för mig annat än att den var av stor vikt för min mamma och hennes missionsförbundskrets. Jag har annars vuxit upp i en kultur där man helt respektlöst i den sekulära självklarheten uttalade sådant som "kristi flygaredag". Inte förrän vi flyttade våra bopålar för en termin vid Selly Oak Colleges i Birmingham, april 1998. Det college vi skulle bo vid hade det vackra namnet The United College of the Ascension. Det var bara vackert. Jag brydde mig inte om vad det konkret översatt till svenska betydde. Där mötte vi människor från hela världen varje dag. All studerade, oavsett ålder och annat. Våra närmaste grannar kom från Nigeria, man och hustru med en ljuvlig liten flicka vid namn Joy.

Inför processionen fångade Astrid mig med några av personerna vi bodde med, afrikaner, indier och alldeles särskilt en underbara kvinna från Brasilien som jag brukade slänga portugisiska fraser med. Informellt som sagt, men bara före processionen. Strålande sol, gott humör och fin gemenskap. Foto: Astrid Nydahl

Just Ascension Day det året blev mycket minnesvärd. Vi gick i procession genom bostadsområdet, i täten gick pastor Wilson från Zimbabwe och svängde rökelsekaret. Vår dag var högst informell, samtidigt som den var förbunden med en lång tradition.

Två återbesök, först 2006 och sedan 2008, övertygade mig om att jag skulle skriva boken Black Country. 2008 utrymdes USPG och har stått tomt sedan dess. Huvudentrén växer igen och byggnaderna förfaller. Jag talade med en äldre dam i området som uttryckte sin sorg över det och sin oförståelse inför det faktum att man lät det ske. 

Entrén till USPG som sakta växer igen. Foto: Astrid Nydahl

Vårvärme, missmod, livets grymhet

Foto: Astrid Nydahl
Hur kan det komma sig att missmodet tränger sig på just som känslan av verklig vår blivit påtaglig? Jag har ingen aning om varför det blir så men vet att det är en årligen återkommande händelse. Jag förlorar motivationen för allt arbete, både tankens och handens, och blir väldigt främmande för det som borde läsas. Jag ägnar den här veckan åt en ny diktsamling av den danska poeten Pia Tafdrup, allt annat får anstå. Vi sitter ute vid havet om förmiddagarna, det är stilla och solen värmer gott, vi dricker vårt kaffe och äter det lilla som behövs för att kroppen ska fungera. Det är högtidsstunder förstås. Vi mötte där ute en kvinna som är fru till en av Astrids svärsöners far. Han har rasat ut ur världen och befinner sig på ett demensboende. Allt hon berättade om honom fick mig att minnas mamma som dog i alzheimer bara 64 år ung 1994. Just 64 blir jag själv i år. Jag tappar bort orden och namnen, får använda mig av google och mata in saker som jag tror kan hjälpa mig att hitta rätt. För det mesta gör jag just det. Men påminnelsen om det mänskliga borttynandet är svår att hantera. Vi konstaterade där vi stod att livet förvisso bjuder på mycket vackert men att det också finns en ful och grym sida. Varje dag som går blir ett steg närmare det riktigt fula. Jag ser försommaren. Jag kan snart ha bara armar för att få ljus på min psoriasis, det är det bästa av allt, men jag tyngs ändå av detta missmod.


tisdag 3 maj 2016

Vardagar före sammandrabbningen ett steg närmare leverans

Min nya bok ligger nu på tryckeriet. Det innebär att det lägre förköpspriset bara gäller några veckor till. Sedan höjs priset med 50:-
Om ni beställer och gör ett förköp kostar boken 250:-

Om ni väntar tills den levererats från tryckeriet är priset 300:-
Båda priserna inkluderar frakt.
Ni som förköpt men inte överfört betalning än bör göra det inom kort, annars måste jag höja priset också för er. Jag räknar med att det blir om c:a två veckor. Beställningar tar jag emot på thomas.nydahl@gmail.com
Vad är då detta för bok? Låt mig citera omslagets baksidestext, som lyder:

Vardagar före sammandrabbningen är en bok om de stora, europeiska författarna som före krig och konflikter fungerat som seismografer i vardagen och som vittnen efteråt.


Ämnet äger högsta aktualitet. Finns det idag intellektuella som skildrar politiska konflikter, kaos och kriser i vårt oroliga och turbulenta Europa? Vad kan vi lära av sådana som Thomas Mann, Enst Jünger, Imre Kertész, Irène Némirovsky, Thomas Bernhard, Stefan Zweig, Herta Müller och andra?


Brittiska Labour och det invandrade, muslimska hatträsket

Detta fällde Labourpolitikern
Ilyas Aziz, fler är på gång.
Det som pågår inom brittiska Labour kunde jag ha kommenterat för en vecka sedan. Men jag fann det varken extraordinärt eller det minsta överraskande. Därför valde jag att vara tyst. Men så har det eskalerat till en klassisk "politisk affär" och det kommer med allra största sannolikhet att sätta ytterligare käppar i hjulen för partiet. Bra analyser har gjorts i Guardian, Telegraph och annan brittisk press. 

När jag läste en av dem bekräftades det jag nog ändå förstod: brittiska muslimer som fått förtroendeposter inom Labour har ofta nått dem just för att de hetsat mot judar och Israel. Det är ett budskap som går hem i de flesta muslimska stadsdelar i landet. 

Det är inget unikt brittiskt. Tvärtom skulle jag vilja påstå att det är typiskt europeiskt idag. Det finns få europeiska länder som inte har muslimska getton där man kan fiska antisemitiska röster. Många har lyckats, tänk bara på Ken Livingstone.

Viktiga och intressanta texter i ämnet finns här i Telegraph, här i Guardian, och här finns ett kluster av texter i Daily Mail.

måndag 2 maj 2016

Regeringen talar om "ordning och reda" men befrämjar kaos

Foto: Astrid Nydahl
– Grundläggande i asylpolitiken är att det råder ordning och reda, säger Morgan Johansson.

Så lät det vid måndagens presskonferens som han och inrikesminister Anders Ygeman höll. Det som sades ger upphov till många kritiska funderingar. Låt mig nämna ett par:

Ett: Var det ”ordning och reda” under hösten 2015? Var i så fall målet att verkligen, med öppna ögon, ta emot dryga 160.000 personer?

Två: om det var ett uttryck för ”ordning och reda”, hur kan det då komma sig att 2.000 personer per månad ska avvisas? Vi skulle inte ha några stängda dörrar förkunnade regeringen. Om de var öppna av misstag kan det knappast kallas för ”ordning och reda”.

Vi vet alla vad som hände sedan. Vi vet också att åtgärderna vid de skånska gränserna radikalt minskade människoströmmen. Ändå säger regeringen att man räknar med att mellan 60.000 och 100.000 människor ska söka asyl här under 2016.

– Det klarar vi, också boendet, sa Morgan Johansson i tv-nyheterna i förra veckan. Antingen ljuger han medvetet eller så förstår han inte att årets siffror är väldiga lika fjolårets.

– Den som inte fått bifall utan avslag måste resa hem igen. Annars har vi en växande grupp som lever i en gråzon som lever illegalt och oftast utnyttjas av arbetsgivare.

Det uttalandet av Johansson på dagens presskonferens ter sig mycket märkligt. Det är ett faktum att vi har just det förhållandet i landet. ”Ingen människa är illegal” brukar det heta. Men de människor som inte följer ett avvisningsbeslut befinner sig i Sverige just illegalt. Johansson behöver inte varna för vad som komma skall, vi befinner oss där nu.


2015 verkställdes 2.600 personers avvisning. Jämför den siffran med de andra siffrorna. Räkna, gärna med miniräknare så det verkligen blir rätt, hur lång tid det skulle ta att verkställa i den storleksordning man idag talar om.