”Kraften bor i periferien. Det vilde sted. Det vilde er at være udenfor. Ikke med. Men udenfor.” ( ur essän Øen)
Det är alltid en stor glädje när Ida Jessen ger ut en ny bok. Denna är inget undantag. Men den är ovanlig, ty det är ingen skönlitterär bok utan en essäsamling. Den kretsar kring ett antal av Jessens favoritförfattare, men är samtidigt en bok där hon berättar om sig själv i relation till litteraturen och till sitt eget författarskap.
I hennes krets finns Sigrid Undset, Alice Munro, Marilynne Robinson, Katherine Mansfield, Steen Steensen Blicher och flera andra, klassiker såväl som moderna och/eller samtida. Hennes essäer kretsar också kring människor i dessa författares krets. En längre essä behandlar Judas, en karaktär de flesta av oss känner eller tror sig känna.
Jessen öppnar sitt resonemang med två essäer om Sigrid Undset. Det jag genast ser, är hur hon skildrar denna kvinnas kamp för att erövra timmarna till författarskapet – det är nattetid – eftersom så mycket krävs av henne för de traditionella kvinnosysslorna - ”Sigrid Undset var en soldat, der drog i krig” skriver hon, och denna soldat skrev några av den nordiska litteraturens storverk, inte minst Kristin Lavransdatter. Men Undset ville vara ifred, hon accepterade inte andras nyfikenhet. Jessen skriver: ”Jeg har selv svært ved at tale om mit eget arbejde og kan blive undselig når det sker…”
I kapitlet Det mørke kammer går hon in på det privata livet versus litteraturen: ”Dybt i hver bog jeg har skrevet ligger der en privat kerne, en tvivl, en nagen i mit eget liv.” I vår tid, när alla medier vill rota i författarnas liv, ligger den stora utmaningen i att säga nej tack, att skydda sig mot en spekulativ journalistik som vill tillfredsställa den värsta formen av nyfikenhet, den som gränsar till våldgästande.
Ida Jessen har, tillsammans med sin mamma Gudrun Jessen, översatt mycket av Alice Munro. Det har blivit ett intressant kapitel om detta arbete där hon bl.a. framhäver Munros solidaritet med de litterära gestalterna, ”en medfølelse, der er hinsides medlidenhed.”
Jessen berättar att hon drömde om att skriva roman om Steen Steensen Blicher. Blicher är en centralgestalt i dansk litteratur. Prästson var han, men han ville inte bli präst. Hela detta kapitel berättar om litteraturens karaktär vid den tiden, och om Blichers memoarer säger hon att det är anmärkningsvärt att ordet ”jag” inte förekommer. Blicher minns i tredje person, ”han”. Ida Jessen är själv prästdotter – hon berättar fint om sin pappa och hans läsning – och det är ingen tillfällighet att hon ägnar Blicher så mycket möda.
”Jeg tænker på Blicher. Han ville ikke være præst. Han ville være digter. Og digter blev han. Men præst blev han også.” Blicher hade många barn, för många påpekar Jessen. Praktiska problem ska inte underskattas.
I texterna där Katherine Mansfield är närvarande, finns det ett stråk av mörker. Inget konstigt med det. Mansfield var svårt sjuk i bland annat tuberkulos och hon dog redan vid 34 års ålder. Sist i boken följer vi Jessen på ett besök vid Hotel Beau Rivage i det lilla fiskeläget Bandol-sur-Mer. I närheten hyr Mansfield ett hus, där börjar hennes författarskap ta fart. Det handlade om några månader.
Med Mansfield, som med de andra författarna i denna fina bok, mäter sig Jessen konkret och fint. När debuterar en författare? När finner författaren sin stil? När kan man tala om ett livsverk?
Jag är förvissad om att Ida Jessens författarskap kommer att fortsätta växa. Ändå kan jag säga att hon redan nu, med stolthet, kan visa sitt rätt så omfattande livsverk.
Här kan du läsa mina recensioner av Ida Jessens tidigare böcker: här och här.
