söndag 21 september 2014

Leonard Cohen fyller 80 år idag. Popular problems heter nya skivan

Leonard Cohen, foto från Classics/ The Official Leonard Cohen
The war was lost
The treaty signed
I was not caught
I crossed the line

I had to leave
My life behind
I dug some graves
Well disguised
Egentligen tycker jag inte att det är så mycket att orda om. Den poet, prosaist och artist som kom in i mitt liv när jag var en ung tonåring fortsätter att göra så. Jag läser och lyssnar till Leonard Cohen ofta och gärna. Idag fyller han 80 år och egentligen är det ofattbart att han med sådan vitalitet, poetisk skärpa och entusiasm fortsätter sin gärning. I Guardian kan man läsa om den nya skivan, Popular Problems som släpptes i Sverige i fredags men kommer i Nordamerika först på tisdag:
"It ends with Cohen accompanied by an acoustic guitar and a down-home fiddle. It isn’t too much of a stretch to imagine the song is meant as a backhanded compliment tossed his former manager’s way: “You got me singing even though the world is gone, you got me thinking I’d like to carry on.” That is apparently what Cohen intends to do, 80th birthday or not. He has talked of another album, of sharpening up the songs on Popular Problems over hundreds of gigs. What may well be the greatest case of needs must in rock history looks set to continue for the foreseeable future."

Det är en mycket bra sammanfattning. Skivans sista sång understryker allt det han sjungit förut. Och jag sa här hemma idag att ingen och ingenting i den moderna kulturen kommer så nära bönen som Leonard Cohens sånger.
I was born in chains
But I was taken out of Egypt
I was bound to a burden
But the burden it was raised
Lord I can no longer
Keep this secret
Blessed is the name
The name be praised
När jag under lördagen lyssnad till skivan avskuren från omvärlden med en flaska grekiskt vin slog det mig hur nära reaktionen nu var den jag upplevde som mycket ung. Cohen talar till ett skikt inom mig som inte går att jämföra med något annat. Det har med musik och poesi att göra - båda kategorierna i lika hög grad. Jag får tårar i ögonen. Jag vägrar delta i något annat. Med Cohen måste man vara helt lojal, det är en oerhörd dumhet att tro att man kan städa samtidigt som han sjunger.

Flera sånger på nya skivan ger samma apokalyptiska känsla som tidigare verk av honom. Vi lever i de yttersta dagarna:

I saw some people starving
There was murder, there was rape
Their villages was burning
They were trying to escape
är ju en alldeles självklar inledning på sången Almost Like the Blues. Men vad säger han sedan? Jo, han säger att han inte klarar av att se detta, att han vänder blicken ner mot sina skor, och att det är just i denna mänskliga oförmåga man möter blueskänslan, den tragedi som följer oss.

Leonard Cohens skiva är i bästa mening förankrad i en urgammal judisk tradition. Tematiskt, lyriskt och mänskligt sett bär han den vidare in mot något vi vet nästan ingenting om.
You got me singing
Even tho´ it all looks grim
You got med singing
The Halleluja hymn
You got me singning
Like a prisoner in jail
You got me singing
Like my pardons in the mail
I en intervju i senaste numret av Rolling Stone får han frågan om döden och det som komma skall och han svarar:
"I never give that much thought. Some people care about their work lasting forever – I have little interest in it. You probably know that great story about Bob Hope. His wife came to him and said, "There's two plots available at Forest Lawn. One looks at some beautiful cypress trees, one looks over the valley. Which do you think you'd prefer?" He said, "Surprise me." That's the way I feel about posterity and how I'm remembered. Surprise me."
Så vill jag fortsätta leva det liv där Cohen ryms. Ständigt överraskad men alltid mycket klar över vad det är han erbjuder.


lördag 20 september 2014

Mihail Sebastians dagbok 1935-44

Efter gårdagens presentation av Mihail Sebastian övergår jag nu till anteckningar om hans dagbok. Den täcker de dramatiska åren 1935 - 1944, både ur rumänsk och ur europeisk synvinkel.

På skyddsomslaget till Mihail Sebastians dagbok Journal 1935-44 finns några tungt vägande citat. Bland annat uttalar sig dramatikern Arthur Miller så här:
”Denna bok lever, en mänsklig själ lever i den, parallellt med att den visar förfärligheterna från det gångna seklet, som passerade bara någon meter från Sebastians egen näsa. Hans prosa påminner om något som Tjechov skrivit – samma återhållsamhet, uppriktighet och känsliga iakttagelseförmåga.”
Ja, det kan man utan svårighet hålla med om. Så skrev också Sebastian dagbok vid en tid då den konsten ännu var levande. Dagboksskrivandet hade inte hunnit förstöras av den mediala stormen. Kanske är det därför inte heller någon tillfällighet att Philip Roth jämför den med Anne Franks dagbok.

Det som i mina ögon gör Sebastians dagbok så intressant är att den sätter ett land i centrum, vars betydelse och roll under andra världskriget är mindre känt, därför att de större aktörerna funnits i forskningens och historiens intresse. Vid sidan av nationalsocialismens huvudsäte Tyskland har man koncentrerat sig på ockuperade nationer i Europa och på viktiga nationer som militärt bekämpade Tyskland. Rumänien var en allierad men inte mer eller mindre intressant än andra länder med liknande status.

Sebastian förmår med sin vardagliga men analytiskt skarpa dagbok visa oss hur hela dramat såg ut på mikronivå. Till skillnad från den unga flickan Anne Frank, som ju Roth ville lyfta fram som jämförelseobjekt, är Sebastian dessutom en i högsta grad aktiv samhällsmedborgare under dessa år. Han gömmer sig inte. Han vet att han svävar i livsfara men hans yrke och hans krets gör det möjligt att vara verksam.

Den 12 februari 1935 lyssnar Sebastian på Radio Prag, en konsert med Bachmusik, han känner sig ”nedsänkt” i den. Där börjar den publicerade dagboken, som dag för dag och månad för månad ska berätta om musikens betydelse och hur Sebastian orienterar sig med hjälp av den. Så berättar han till exempel den 29 mars 1936 om hur han två dagar i rad lyssnat till först Johannespassionen och sedan Matteuspassionen. Han säger att han för varje lyssning hittar något nytt i dessa verk. Han känner sig ”överväldigad”. 

Redan den 11 april hör han åter Johannespassionen i en utsändning från Budapest, och när det blir störningar i radion rattar han vidare till Radio Stuttgart där de sänder musik av Händel, Bach och Schubert bland andra. 

I juni börjar Sebastian fundera på att helt sluta med sitt litterära skrivande och ägna sig åt ”viktigare saker” eftersom antisemitismen och våldet i landet tilltar. Han fruktar att de står inför sin första ”organiserade pogrom”. Judar misshandlas på öppen gata. Judiska butiksinnehavare tvingas dra ner jalusierna.  

Sebastian fortsätter skriva och arbeta med sina pjäser. Han läser korrektur och lyssnar till Beethoven. 

Väl framme mot slutet av 1937 läser han i Buna Vestire (Goda nyheter, dagstidning utgiven av Constantin Noica  en artikel av Mircea Eliade och han citerar ur den:
”Kommer det rumänska folket att sluta sina dagar förstörda av fattigdom och syfilis, invaderat av judar och slitet i stycken av främlingar (…) Jag tror på frihet, på personligheten och på kärleken. Därför tror jag på seger för Legionärerna. ”
Den 21 december konstaterar Sebastian att Järngardet vunnit en stor seger i valen, och det är, skriver Sebastian ”Tyskland 1930-tal ännu en gång”.

I januari blir antijudiska åtgärder officiella. Goga-Cuzaregeringen (som inte skulle bli långvarig) upphäver de rumänska medborgarskapen för judar och detta drabbar Sebastian omedelbart i och med att hans tågresekort – som gör hans arbete möjligt – förklaras ogiltigt. I pressen hängs judarna ut med namns nämnande, ”som om vi vore en samling brottslingar”. Han oroas av nyheterna från Tyskland, med gatustrider och han känner sig som man gör ”efter en hel natts supande”. Den 17 mars meddelar Cuvantul (Ordet, en dagstidning publicerad av Nae Ionescu): ”Pseudo-vetenskapsmannen Freud arresterad i Wien av nationalsocialisterna.” Snaran dras åt och i september frågar han sig själv om tiden är kommen då han själv ”ska bli soldat”. Det enda möjliga nu är krig. ”Det kanske rentav har börjat när jag skriver dessa rader”, heter det den 14 september.

En vecka senare har Tjeckoslovakien mobiliserat. Chamberlain har återvänt till London med nya krav från Hitler. Kommer vi nu, frågar Sebastian, ”att få en ’tysk fred’ som undertrycker friheten i Europa – och vem vet för hur lång tid, kanske för hela denna historiska epok?”
När nyheterna om Münchenöverenskommelsen nådde honom skrev han jublande om freden, men invände genast att han inte hade hjärta att fröjdas. Avtalet skulle inte ”skicka oss till fronten, det låter oss leva, men det förbereder fasansfulla tider. Nu får vi se vilken sorts press som Hitleristerna utövar.”

Måndagen den 20 mars 1939 skriver han: 
”Tjeckoslovakiens utplåning har påverkat mig som ett personligt drama. Jag läste en redogörelse för Hitlers intåg i Prag medan jag stod på gatan och tårarna vattnade mina ögon. ”
Fortsättning följer...

Till frågan om den litterära offentligheten

Den 22 mars 1988 skriver Edward Abbey:

“To Denver next week for a public reading, talk show, interviews, and receptions etc. - all the horrible tedious farce of the Publick Author. Why do I do this nonsens? Vanity. Money. But is it worth it? No. I swear, this is my last time. Weariness. Fatigue. I´m heartily sick of writing, typing, editing, reviewing - the hole corrupt and rotten literary world.”

Till sina amerikanska kollegor säger han några veckor senare:

“What a gutless pack of invertebrates you mostly are (…) Banana slugs of literature!”

När det gäller hans egen plats i den litterära offentligheten svävar han inte på målet:

“It´s better to write the truth for a small audience than tell lies for a big one.”

fredag 19 september 2014

Mihail Sebastian i Järngardets Rumänien

Det slutade alldeles för tidigt, det slutade med en banal olycka. Iosef Hecter, född 1907 i Braila vid Donau i Rumänien blev påkörd av en spårvagn i Bukarest den 29 maj 1945 och dog på fläcken. Han var stressad och sprang över gatan. Blott 38 år gammal var han presschef på det rumänska utrikesdepartementet men undervisade också om litteratur. Vid sin död var han på väg till Dalles Hall där han skulle undervisa om Honoré de Balzac. Han var i sitt hemland en välkänd författare och litteraturkritiker, men också berömd för sina pjäser. 

Hans nya namn var Mihail Sebastian och han skulle för eftervärlden bli mest känd för den dagbok han skrev åren 1935 - 1944. 1996 publicerades den oavkortad i Rumänien och två år senare kom en fransk utgåva. Den vållade en het debatt om rumänsk antisemitism och särskilt landets roll i förintelsen. Medan Sebastian skrev sin dagbok - under nio år - hann tre olika totalitära regimer styra landet och Järngardet etablerade sin terror under åren 1941-1944. Sebastian överlevde krigsåren endast därför att marskalk Antonescus regim så småningom insåg att de befann sig i allians med den förlorande sidan och därför kom de också att upphöra med judedeportationerna. Så hoppades de kunna skaffa goodwill inför efterkrigstiden.

Vem var då denne Sebastian? Man kan kanske nämna namnen på några av hans nära vänner för att förstå i vilka sammanhang han fanns. Bland dessa ser vi inte minst Nae Ionescu, Mirca Eliade, E.M. Cioran, Haig Acterian. Ja, man kunde se hur juden Sebastian umgicks med antisemiter i intelligentian. Men sådana som Eliade och Cioran försökte i alla fall i de sammanhangen att tona ner sin antisemitism. Acterian var i sin egenskap av teaterdirektör en viktig vän för Sebastian. Men han utsattes för vålsamma attacker av Acterians hustru, Marietta Sadova, som bland annat sa: ”Allt är judarnas fel, de tar brödet ur våra munnar, de suger ut och kväver oss”.

Efter kriget summerade Eugen Ionescu situationen under krigsåren och det faktum att så många intellektuella anslutit sig till Järngardet: ”Vi var moraliskt ruttna och miserabla (…) Mihail Sebastian behöll ett sunt sinnelag och äkta mänsklighet. Cioran lever här i exil. Han har erkänt att han hade fel i sin ungdom. Jag har svårt att förlåta honom. Mircea Eliade kommer hit i dagarna, i hans ögon förlorades allt för att ”kommunisterna segrade”. Han är verkligen skyldig. Och han och Cioran och Vulcanescu, och den imbecille Noica och många andra är offer för den vidrige, nu avlidne Nae Ionescu (…) Tack vare honom blev de alla fascister (…) Han skapade ett korkat och förskräckligt Rumänien.”

Mihail Sebastians dagbok finns utgiven på engelska (Journal 1935-44, William Heinemann, London 2001).

Jag ska återkomma till den inom kort.

Författarskap i förhållande till mängdlära

Foto: Astrid Nydahl
Hur medial måste man vara som författare, för att känna, att det man skriver också betyder något för andra människor, för läsarna? Det verkar idag som om de flesta är beredda att sälja sina själar till djävulen för en stor bokupplaga. Tv-soffor, veckotidningsreportage, uppläsningar, mässor och annat verkar vara självklara delar av författarskapet, även om redan en ganska ytlig analys ger vid handen att det rör sig om ren marknadsföring (som tycks ha ersatt gamla tiders annonsering).

Själv är jag nöjd med den läsekrets jag har, därför att redan en enda läsare är skäl nog att fortsätta skriva. Och jag tänker på vad den danske poeten Jørgen Sonne sagt:
"Man skriver for at tilintetgøres. Værket er borte, forfattaren er borte. Der er ingen som helst blivende stand, i det der skrives. Når skift kun har fandtes i en brøkdel af menneskets historia, hvorfor skulle det dog så skrives til evigheden? Og hivs nogen skulle finde på at læse mig efter min død, hvad fanden rager det så mig? Jeg er der jo ikke! Men lige nu har jeg 31 læsere med navn og adresser. Tak! Jeg er rigeligt tilfreds! Jeg kender ikke dem alle, men jeg ved, at de er der. Og at de altid samler på ens bøger, læser dem og køber den næste bog. Kan man forlange andet?"


torsdag 18 september 2014

Inledningen på en svampplockning, mitt i en behandling och avslutningen på ett kryckliv

Alldeles i början av skogen, det kom mer
Idag är det tio dagar sedan jag fick inopererat en knäprotes av metall och hårdplast. Den börjar med andra ord bli en del av mig, även om jag aldrig kommer att ge den ett namn.

För andra gången var jag hos sjukgymnasten som finns på en idrottsklinik i staden. Han gav mig både uppmuntran och beröm, eftersom jag redan idag kunde göra väsentligt mer avancerade rörelser med det opererade benet. Nästa torsdag väntar efterlängtad cykelträning (inomhus alltså, "vi vågar inte släppa ut dig i trafiken än" sa de). Så det går framåt, jag befinner mig mitt i behandlingen och går allt bättre på mina två kryckor. Men jag anar ett slut på det också eftersom jag inomhus ibland avsiktligt glömmer ta dem med mig.

De här dagarna försöker jag göra godare mat än vanligt och till maten alltid ett bra vin. Idag blev det kycklingfilé med nyskördad purjolök och vita bönor, en mustig sallad indränkt i vinäger och olivolja och ett gott portugisiskt rött vin till.

Kan man tillåta sig det medan terrorn pågår i vår omvärld? Jag ser inget sätt att överleva utan. Jag kan inte varje dag leva med insikten om skändligheterna och brotten om jag inte får balansera med annat.


Halshuggningar och annan kalifatambition

Kom att tänka på den här Londonbilden idag när jag läste vad som pågår down under:
"800 police officers have searched homes in Sydney and Brisbane this morning in the largest terror raids in Australian history. Sources in Canberra have told that a terrorist cell was close to launching an attack on Australian soil that could have included beheadings or mass shootings. The alleged intention was to film the act and then post it to social media, with the victim’s body draped in an Islamic State flag. Police executed search warrants on 12 properties in Sydney. Prime Minister Tony Abbott told the media on Thursday a senior Australian member of ISIS was providing “networks of support back in Australia to conduct demonstration killings here in this country”. “So this is not just suspicion, this is intent and that’s why the police and security agencies decided to act in the way they have,” he said.‘Beheading or mass shooting’ was planned on Australian soil, Terror cell ‘planned to behead a random member of the public on a Sydney street’: 800 police detain 15 suspects in Sydney and Brisbane.
Vad är det för fel på de här människorna? Och vad är det för fel på oss som inte tycks ta deras krigsförklaringar på allvar? Jag har ju i rätt många år nu - sedan Selly Oak-tiden i Birmingham 1998 - föstått att islamismen inte är något som går att diskutera. Och jag kan inte för mitt liv begripa att de som lyfter fram och avslöjar islamismens innersta avsikter alltjämt får rasiststämpeln i pannan. Kan detta bidra till klarhet? Det borde det göra. Och i den ingår insikten att friheten verkligen är det värsta de vet.