torsdag 22 februari 2024

Patriarche Bourgogne Chardonnay Cuvée des Visitandines, 2022 och ett bibliotek ska spridas för vinden (eller brinna på en soptipp?)

Nu är det definitivt. Flyttlasset går i mitten av maj. Före förste juni måste vi ha lämnat.

Vi trodde för ett svagt ögonblick att vi kunde stanna något år till, när vi fick veta vem som med stor sannolikhet skulle köpa hela gården Hammar 1, med jord och allt. Den köparen kommer bara att låta husen stå kvar tomma tills de ska rivas. För det är just vad som ska hända. På denna dyrbara jordbruksmark talar man om att bygga en helt ny stadsdel bestående av villor. Det finns inga papper skrivna, inga planer fastställda, men det är väldigt mycket som talar för kommunen som ny ägare. Man kan bara gratulera sönerna som äger Hammar 1 nu, de slipper sin enda hyresgäst, herr och fru Nydahl.

Vårt hus är Hammars gamla kvarn, och det är den vi hyrt i 21 år, men gården består av många andra fastigheter som står tomma sedan Lars och Maj-Britt avlidit i hög ålder.

Vårt bibliotek har vi börjat skänka bort av. En samling byggd under 50 år skakar man inte bara av sig. Det är smärta och sorg. På bilderna syns inte ens en tiondel av den.

Det blir varken vår glädje eller vårt problem. Vår glädje just nu ska drickas på fredag kväll; en gåva från Lennart R. i Helsingborg, Skånes generösaste fado- och jazzmänniska, bestående av 3 flaskor Patriarche Bourgogne Chardonnay, Cuvée des Visitandines, 2022

Mindre än en tiondel av vårt bibliotek

 

onsdag 21 februari 2024

Hos Darwin; pretentiöst!

 

Står man här gör man sig kanske märkvärdig. Det är ju den stora Darwin som sitter staty där i Shrewsbury. Men vad i hela friden gör jag där? Obefogat! Omotiverat! Pretentiöst!
 
Det var ett uppehåll efter att tåget från Birmingham inte ville längre. Vi fick gå av med beskedet att en redan fullbokat buss skulle ta oss vidare, hela vägen till Bristolbukten och Aberystwyth. Så var det.

tisdag 20 februari 2024

I Albanien den sommaren var det så mycket annat som trasades sönder

 

"I melankolin är man den som redan har blivit upphunnen och gripen". Elias Canetti ur Massa och makt

 

 Det fanns fortfarande illusioner. Jag hade anställts som bokhandelsbiträde i bokhandeln Oktober i Malmö. Ägdes av det dåvarande maoistiska partiet SKP (ej att förväxla med det nuvarande).

Jag hade utgivit min första prosabok på deras förlag. Året därpå, 1978, reste jag till Albanien som ordförande för en så kallad "delegation". När vi var där bröt Kina med Albanien. Alla maoisterna tog naturligtvis ställning för Kina. Inte jag. Väl hemkommen till Malmö lämnade jag allt detta. 

Trodde mig vara "vänster" men aldrig mer i någon organisatorisk mening. Det är flera årtionden sedan jag slutade använda meningslösa begrepp som "vänster" och "höger", eftersom de två står för samma systemtrogna grundsyn. Parlamentarismen som likriktning och massans okunniga uppslutning bakom röstsedeln som symbolgest. "Vänstern" är inte mer vänster än en vilsen centerpartist och "högern" inte mer höger än vilken socialliberal som helst. De är alla besatta av genusträsk och identitetsromantik.

I Albanien den sommaren var det så mycket annat som trasades sönder. Jag kunde inte befria mig från den starka förälskelse jag befann mig i. Och den gick inte att förena med den familj jag tillhörde. Striden blev både mental och fysisk. Den gjorde mig till en än mer rastlös, vilsen och hemlös människa. Inte ens flykten förmådde jag välja. Det skulle ta fjorton år till. 

Bilder kan påminna en om något avlägset, som ändå är starkt närvarande i nuet.

måndag 19 februari 2024

Terror, tortyr och det relativa

Tripoli centrum. Foto: Thomas Nydahl
 

Låt oss vara helt ärliga nu. Irak, Syrien, Libanon, Yemen och Gaza brinner. Israel befinner sig under konstant islamist-attack, från söder, öster och norr. Människor skjuts, bränns, dödas.

Men det värsta som fanns var Libyen! En värre tyrann än Muammar Gaddafi fanns inte.

Jag hade en svag punkt; jag reste mer än gärna till Gaddafis, Hoxhas och andras diktaturer. Vad jagade jag, var det bara vind? Nej, det var sökandet efter det som fanns bakom rubrikerna, bakom Västerlandets ofta förljugna självbild.

Gröna torget i Tripoli. Foto: Thomas Nydahl

Jag försökte förstå varför dessa envåldshärskare kunde skapa och leda nationer och civilisationer som var både uthärdliga (?) och möjliga att leva i. I så många år!

Jaså inte? Jämför då med vad som pågår just nu. Massdöd, förstörelse, ömsesidigt hat. Skulle det vara ett alternativ? Inte för folken. Inte för nationerna. Kanske för supermakterna med det yttersta inflytandet? Kanske för Putin-fascismen?

När jag satt rökande vid Gröna torget i Tripoli centrum tänkte jag varken på tortyr eller terror. När jag flanerade utmed boulevarderna i Albanien tänkte jag aldrig på straffgruvor eller tortyr. Jag samtalade med människor som tycktes öppna, levande och fria, jag delade en fika med dem trots att kaffet i det första fallet var mycket dyrt, i det andra nästan gratis. Är det tecken på inskränkthet och dövblind politik? Nej, det är tecken på erfarenhet och livshållning. Min.

Idag kom pensionen. Köpa grisfötter eller grönsaker av andra sorteringen? Nej, bara försöka överleva, också inne på sjukhuset.

Sydalbanska motiv. Foto: Thomas Nydahl

OBS: Detta är inte ironiskt menat. De som dagligen dör i den gröna vårens efterföljd eller i islamisternas terror hade förstås hellre levt i den gamla tidens fredlighet. Att konstatera fakta är inte detsamma som att hylla despoter. Inte ens albanerna, som slipper bomberna, lever i verklig fred. Friheten är för dem också en daglig kamp mot de ekonomiska brottslingarna och den groteska fattigdomen. I Libyen finns det tre regeringar som bekrigar varandra. Jämförelser mellan då och nu bör alltid göras och man får aldrig glömma att västerlands söndertrasande av Libyen ytterst handlade om makten över oljan.

 

söndag 18 februari 2024

“När jag först kom till Lissabon…” skriver Pessoa, “hörde jag ofta hur någon i våningen ovanpå spelade skalor på piano”

 

I Lissabon fann jag 1993 den märkvärdiga foto-biografin över Fernando Pessoa. Den var redan då trasig och jag fick den för en billig penning. 

Den hade tillhört Gulbenkianstiftelsen - deras exlibris sitter fortfarande kvar i den - men sedan bläddrats trasig på Portuguese Cultural Center i Waterbury, Connecticut. 

Det är en svindlande tanke: hur många människor har före mig, i Portugal och USA läst eller bläddrar i denna bok? Vem var de, varför befann de sig på den plats där boken låg? Hur kunde det komma sig att just jag skulle bestämma mig för att rota i de dammiga högarna på golvet i det antikvariatet? Jag vill minnas att jag betalade några futtiga kronor för boken. Den är mycket värdefull för mig. Jag bläddrar hellre i den än i turistbroschyrer när jag vill minnas mina vistelser i Lissabon.


“När jag först kom till Lissabon…” skriver Pessoa, “hörde jag ofta hur någon i våningen ovanpå spelade skalor på piano” - och det får mig att minnas min första resa dit, det var i april 1983, världen var ännu ung, fascismen låg alldeles bakom oss och optimismen var alldeles obefogat stor, i Lissabon som i andra europeiska städer.

lördag 17 februari 2024

Svindlande höjder!

Foto: Astrid Nydahl

 


Heathcliff är en levande man.

Åter ser jag den jag kunnat bli

om fallet vara lika högt. Svindlande höjder!

Han hittades på

Liverpools gator, jag på Malmös. Var går

gränsen mellan passion och dårskap? Jag

har aldrig sett den.

 

Är det klassernas kamp vi ser? Det brittiska

rike där godsen finns lever än i dag. Fattiga

män och kvinnor är fattiga 2024. De rika

nu rikare än i Wuthering Hights. En av dem

är premiärminister, rikare än kungen. Varken rik

eller väl avlönad blev jag. Hemmet är inte mitt.

Jag kräks när jag ser dessa räksmörgåsar, jag              

kräks och kvävs av dysfagin.

 

Min sjukdom är obotlig, den drar mig neråt.

Jag har nylagad fisk i näsan och resten kommer

vid kvällsmaten. Att se film är flykten, att

försvinna ut över de dimmiga, engelska hedarna,

är bästa medicinen. Är Peyman och Payam Kia resultatet 

av en förfelad godhet, har vårt land fostrat

dessa spioner i tio år för att slippa klander? Jobbar

man på Säpo kan man lika gärna tjäna GRU. Dysfagin

är vår tid, liksom KOL och kokainsnortande. 

En öppen dagstidning, katastrofens spegelbild, våldets

och hotens dagar, inte mer privat än en vårdcentral

utan dörrar, fönster och tak. Jag vägrade papperstrycket,

också de litterära tidskrifterna som alla blivit ungdomens popjournaler. Litteraturen måste vårdas i ensamhet, bortom bibliotek och så kallade bokhandlar,

bortom tidens och varats trycksluftsbehandlare.

 

Måste jag stå på stege eller stol för

att framkalla svindeln. Räcker filmen eller

boken jag håller i handen. Vad krävs av

en upphittad människa i dag, annat än

anpassning och offervilja?

 

När drogerna införlivats med kroppens

och själens ständiga rundgång finns det

ingen utväg. Jag frågade Kristian Lundberg

bara någon månad före döden. Han saknade

pengar, var svårt sjuk och märkt av drogerna.

Han led av sin ettåriga nykterhet, i postakut abstinens.

Lewy Body demens stämplades i hans panna.

Inget av orden beskriver hans helvete.

 

Klassmörkret kallades hans perspektiv av

kvällstidningen. Är det specifikt underklassen

som bär på detta mörker? Från svindlade höjder

har också överklassens barn fallit ner i

missbruket och själens återvändsgränd.

Jag reser mig med jämna mellanrum

men står sällan länge. Mina ben bär mig

en stund när jag väntar på bussen. Läser

gör jag i sängen.

Att lida av sin nykterhet är att alltid

veta att den leder fram till nästa höjdrädsla

och höga fall.

fredag 16 februari 2024

Navalnyj mördad i Putins fängelse

 

PUTINFASCISMEN LYCKADES TA DÖD PÅ HONOM! Nu har den krigförande fascismen i Ryssland tagit död på sin främsta motståndare. Det är så vidrigt motbjudande att jag blir illamående. Sanningen blir nu ännu svårare att formulera.

Reports of his death prompted shock and anger across Europe, with Latvia´s president saying Navalny had been 'brutally murdered by the Kremlin'.

British Prime Minister Rishi Sunak paid tribute to the 'fiercest advocate for Russian democracy', saying Navalny was a prominent and persistent critic of Putin who had 'demonstrated incredible courage throughout his life'.

The Prime Minister said: 'This is terrible news. As the fiercest advocate for Russian democracy, Alexei Navalny demonstrated incredible courage throughout his life. My thoughts are with his wife and the people of Russia, for whom this is a huge tragedy.'

France said the opposition leader had paid with his life for resisting 'oppression', while German Chancellor Olaf Scholz said Navalny 'paid for his courage with his life.'

The EU said it held President Putin's Russia solely responsible for the death.

'Alexei Navalny fought for the values of freedom and democracy. For his ideals, he made the ultimate sacrifice,' European Council President Charles Michel posted on X. 'The EU holds the Russian regime for sole responsible for this tragic death.'

Ukrainian president Volodymyr Zelensky said it was 'obvious' Navalny had been killed by Putin. The Russian president does not care who lives or dies in order to maintain his position, he added.

Exiled Belarus leader Sviatlana Tsikhanouskaya said: 'This death is further proof that for dictators, human life has no value.

 

Fred mellan olika folk? Nej, du skojar

Foto: Astrid Nydahl
 

När jag 1998 bodde tillsammans med Astrid på ett college i Birmingham en hel termin, fanns det inga tankar på att ett storkrig i Europa skulle bli verklighet. Tvärtom. Vi levde där i stor harmoni och sällskaplig värme. Det framgår säkert av bilden där jag håller om filippinaren och brasilianskan som blev en glädjekälla varje dag. Det blev de andra på bilden också. Jag förbannar Putin ännu mer, när jag tänker på hur fred mellan helt olika folk ser ut. Det är Afrika, Europa (England och Sverige), Indien, Filippinerna och Brasilien på bilden. Rektorn Andrew var jude, det glömde jag nämna.

torsdag 15 februari 2024

Li Bennich-Björkman: Bakom och bortom järnridån. De sovjetiska åren och frigörelsen i Baltikum och Ukraina (Appell förlag)

 

 

Sovjetunionen är borta för alltid. Istället har vi ett expansivt och aggressivt, krigförande Ryssland under Putin. Hur få en övergripande bild av förändringarna från förr till nu? Verk som griper över imperiets senaste hundra år är ytterst ovanliga. Verk som därtill gör det utifrån en personlig erfarenhet och kunskap närmast obefintliga på svenska. 

 

Därför är Li Bennich-Björkmans stora verk Bakom och bortom järnridån. De sovjetiska åren och frigörelsen i Baltikum och Ukraina så välkommet. Boken griper inte över ett helt århundrade, men den rör sig med utgångspunkt i Sovjets absoluta mörker, nämligen med Stalin. Från hans död 1953 analyserar hon de fyra sovjetiska rådsrepublikerna mycket olika vägar till självständighet.

 

Författaren är professor vid Uppsala universitet. Hennes grundläggande fråga är, varför de fyra länderna utvecklades så väldigt olika.

 

 

Det omistliga i hennes bok är alla samtal och möten. Här ”tycker” man inte, här berättar man det man vet. Det är ett slags journalistik vi ser mycket av under Rysslands angreppskrig i Ukraina, t.ex. i det stort upplagda reportaget därifrån av Mustafa Can och fotografen Eddy van Wessel i Svenskan. Metoden används av Li Bennich-Björkman i den här boken, vilket ger den stark närvarokänsla, också i det nära förflutna.

 

 

Jag följer henne i Estland, Lettland, Lituaen och Ukraina. Av begripliga skäl ägnar jag Ukraina-texterna särskild uppmärksamhet. Särskilt fäster jag mig vid de gripande berättelserna om Lviv och dess centraleuropeiska kulturhistoria, där också arkitekturen och kulturen i stort minner mer om väst än om öst. Judarnas och polackernas öde i staden ägnas särskild uppmärksamhet.

 

onsdag 14 februari 2024

Alla hjärtans dag med mormor Sabina

Mormor Sabina var alltid den viktigaste människan i mitt liv. Gift med Efraim hette hon Wahlund i efternamn. Hon dog 1979 när min äldste son Mikael var sex år (bilden är tagen året han föddes, 1973). Sabina blev 87 år gammal. Alltsedan dess har jag saknat henne. Hon får hela mitt hjärta idag!

tisdag 13 februari 2024

Albert Camus: Framsidan och frånsidan (Lindelöws bokförlag. Översättning av Helén Enqvist, förord av Peter Jansson)

 

Vem var Albert Camus vid 22 års ålder? Vid läsningen av hans debutbok – här utgiven i svensk översättning – tycker jag mig se honom. En starkt bidragande orsak till det är hans eget förord, en fascinerande text om författarskapets födelse och en ung intellektuell mans mognad.

 

Så här långt efteråt är bokens fem essäer – man kan lika gärna kalla dem berättelser – en lysande illustration av hur en mognadsprocess ser ut. Ingenting av det Camus här skriver saknar förbindelser med resten av hans författarskap.

 

Ändå ville Camus att boken skulle förbli återutgiven. Första upplagan på några få hundra exemplar blev dock argument för nyutgåvan. Den kom 1958, drygt tjugo år efter förstaupplagan. Camus själv fann formen valhänt och men sa samtidigt att den hade karaktären av vittnesmål för honom.

 

I boken finns, säger Camus, hans källa, vars minne ännu ”skyddar mig från från de två motstridiga faror som hotar alla konstnärer: bitterhet och belåtenhet.”

 

Han säger också att han trots sina svagheter aldrig drabbats av avundsjukan. Han ser fattigdom och armod som privilegier och rikedomen som något motbjudande. Hans möte med Paris blev en chock eftersom han betraktade dess ”societet” som något oförskämt. Han konstaterar att hans ”verk inte ens är påbörjat”.

 

De fem essäerna heter Ironin, Mellan ja och nej, Med döden i hjärtat, Kärleken till livet, och slutligen titeltexten Framsidan och frånsidan. Redan i den första kastas man in i ett realism-präglat berättande om enskilda individer, där den första människan är en gammal kvinna som sitter ensam i mörkret, ”Hon satt där i sitt hörn som en hund. Det vore bättre att göra slut på det. För hon ville hellre dö än att ligga någon till last.”

 

Det blir inledning till tre olika människor i en och samma text. De delar en existentiell olycka och en ålderdomens ensamhet. ”De unga hade hänsynslöst gett sig av. Ensam på nytt.” Den tredje är en kvinna som ironiserar över sin olycka inför de yngsta, ”Hon dog en timme senare”, och Camus avslutar med orden ”När allt kommer omkring värmer solen ändå upp våra ben.”

 

I den andra essän i ordningen, Mellan ja och nej, möter vi en emigrant som återvänder till sitt fosterland. Kunde ämnet vara mer aktuellt än nu? Kunde den inte rent av återspegla Camus eget liv, i relationen till barndomens Algeriet? Resonemanget känns igen: ”Det finns en ensamhet i fattigdomen, men en ensamhet som sätter pris på varje sak.” Mormodern uppfostrar barnet med ett ridspö!

 

I Med döden i hjärtat befinner vi oss på Václavplatsen i Prag (felaktigt kallad Aveny Wenceslas i denna bok). Mannen i berättelsen saknar pengar. Han går dit man brukar i Prag, till en billig restaurang. Hans maxim är som gjord för staden: ”Varje land där jag inte har långtråkigt är ett land som inte lär mig någonting.” Han återvänder till restaurangen och dess förfärliga mat. Han lär sig något!

 

I Kärleken till livet befinner vi oss i Palma. Natt på caféerna. ”Det finns ingen kärlek till livet utan förtvivlan över att leva”. Existensen ställs på sin spets. Världen är en plats där ironi och diskretion härskar. Där identifierar han sin kärlek, något som ska undfly honom.

 

Den avslutande titelessän är mycket kort men dröjer sig kvar med sin mystik och poesi. Kvinnan är ovanlig och ensam, hon hade ett nära umgänge med andarna.

 

Hon köper sin gravplats. Hon inreder den. Hon åker dit varje dag för att stiga in i gravvalvet. ”Jag önskar inte längre att vara lycklig utan bara att vara medveten.” Kvinnans dotter klär henne för graven. Berättaren säger: ”Jag vill inte välja mellan världens framsida och frånsida, jag tycker inte om att man ska välja.”

Varningsord

 

”Jag vill varna för eftergifter till förövare. I takt med att sanktionerna mot Ryssland skruvas upp och landet fortsätter sin ekonomiska krigföring mot Europa kommer fler röster att höjas för att omedelbart få slut på kriget. Internationella ledare i väst, hämmade av det ekonomiska läget, kommer vackla i sitt stöd. Fler röster kommer kräva en villkorad fred. Radikal­nationalistiska rörelser – finansierade av ryska intressen – kommer göra allt i sin makt för att slå sönder stödet för Ukraina.

När den ryska aggressionen fortsätter måste vi minnas att våldet inte upphör med eftergifter. I stället tolkas kompromisser som svaghet vilket skapar incitament till nya brott mot folkrätten i syfte att få nya eftergifter till stånd. Så har inte bara skett i Bosnien. Västvärldens undfallenhet i samband med ockupationen av Krim 2014 tjänade aldrig som nedtrappning, utan som incitament till nya ryska angrepp.

Den enda vägen ur konflikten är så­ledes att Ukraina vinner kriget.

Fler insatser måste därför genom­föras för att öka Ukrainas motståndskraft och statens förmåga till självförsvar mot det ryska angreppet. För att detta stöd fortsatt ska vara möjligt blir vår uppgift nu att unisont slå tillbaka mot varje glidning i det offentliga samtalet som syftar till att tvinga Ukraina till underkastelse.”

 Aida Hadžialić (S), född i Bosnien

måndag 12 februari 2024

Det hopplösa i "livet"

 

Livet kan nu sammanfattas i orden rollator, stödkäpp, mediciner, behandlingar... Livet, sådant det var före hjärtstoppet, är helt enkelt över och förbi.

Inte ens en ny bostad hittar vi. Lördagens lokaltidningen lyste av vår annons. Mer än tretusen kostade den. Inte en enda ringde upp. Några erbjudanden fick vi inte.

Nämn inte ordet hopp. Inte för mig. Inte så länge livet bara är en parodi.

lördag 10 februari 2024

De lurades strålande stupiditet

 

"I varje människa slumrar en profet, och när han vaknar finns det lite mer ondska i världen..."

 

Ingen blir ju förvånad när jag säger att citatet är hämtat från EM Cioran (närmare bestämt ur Sammanfattning av sönderfallet från 1949, i svensk översättning av Nikanor Teratologen). Ändå ville jag citera honom, därför att jag i just det här avseendet ser hur nära en banal sanning han kommer. Någonstans i samma bok kallar han Paulus för "den mest betydande valkampanjsledaren genom alla tider", och när han diskuterar kristendomen som monoteistisk religion säger han:

 

"Kristendomen framträdde; en enda Gud - och fastan. Och en era av trivialitet och upphöjdhet inleddes."

 

Man skulle förstås kunna invända att ondska och trivialitet inte är samma sak. Men om man stannar upp kanske man ändå ser det till en början inte fullt synliga sambandet. Profeten, läran, ideologin, ismen - är de inte alla slutna tanke- och idésystem som bär på en enda sanning och därmed presenterar sig i världen som lösningen på människans problem? Profeten träder fram. Ondskan tilltar. Inte behöver man ens harkla sig och viska tyrannernas namn. Cioran talar om gudar och okända monster.

 

"Om ett av dessa monster segrar, så sätter sig en ny värld i rörelse, rå, dunkel, intolerant, tills den förbrukat sin gud och befriat sig från den; ty människan är inte fri - och ofruktbar - förutom i de mellanrum när gudarna dör; slav - och skapande - är hon när de frodas som tyranner." 

 

Man skulle kunna ställa sig på en (imaginär) höjd, betrakta världen man omges av och med Ciorans ord frågande utbrista:

 

"Är det inte de lurades strålande stupiditet som fullbordar de stora epokernas verk?"