onsdag 1 april 2015

Det jag vilar i. Det som jagar mig.

Syrenknoppar, söndag. Foto: A. Nydahl
Det vackraste av allt är nu de regnvåta fönsterrutorna sedda från mitt arbetsrum. Jag ser genom dem hur björkarna vajar i den starka vinden.

Bortom det närvarande finns en dröm. Jag trodde att jag skulle få frid när pensionärslivet börjat. Ändå är det som om tingen och aktiviteterna jagar mig. De står nästan på trappan och väntar på att komma in.

Jag stiger upp mitt i natten, sömnlös, rastlös. Tar ännu en tablett och hoppas somna på den. Läser Paul Auster. Läser Olav H. Hauges dagböcker som ska utkomma på svenska inom kort. Läser också böcker som jag går vilse i. Försöker hitta tillbaka ut. Och in igen. Drömmen jag drömmer är alltid densamma: isolering, tystnad, bortomliv. Det är inte lätt att uppnå, men drömmen finns kvar, som en näve som bultar inifrån bröstkorgen.

Jag har för första gången fått läsa igen de två kondoleansböckerna för Tobbe, en låg i Sporthallen och en hade vi på gravölskvällen efter begravningen. Tårarna rinner när jag läser dem. Det som griper mig allra mest är alla små och mellanstora barn som skrivit sina sista hälsningar. Ungarna i byn och inte minst alla som går på Tollarps skola hade en särskilt varm relation med Tobbe. En av dem hade skrivit ord som jag skrattat åt genom tårarna: "Tobbe, ingen kunde klippa fotbollsplanerna så fint som du. Klipp nu molnen lika snyggt". Och ett mycket litet dagisbarn som fått hjälp skriva av en vuxen: "Tack för att du lärde mig spela fotboll när du hade klippt färdigt gräset." Och i denna läsning blir jag som handlingsförlamad. Vill bara skrika "Varför" men jag vet redan varför och kan bara tiga still inför hans död.

***

Så en mycket praktisk sak: Antecknat i krigstid anlände igår, sen eftermiddag. Det blev en vacker liten bok. Så jag kommer att ägna hela onsdagen åt att packa och skicka ut. I första utskicket går förstås alla de förköpta exemplaren och jag håller tummarna för att de når fram till er på Skärtorsdagen.



tisdag 31 mars 2015

På Landön och vid datorn med Malmömanuset

Landön har varit kall och blåsig den senaste tiden. Havet möter oss isblått. Men svanarna är alltid på plats, under helgen i stort antal. Foto: Astrid Nydahl
Det kom ingen lastbil med böcker under måndagen. Jag hoppas på bättre tur idag.

Ändå anar man på varje gren att våren verkligen är på väg. Foto: Astrid Nydahl
Har de senaste dagarna fått mycket skrivet på Malmöboken. Den öppnar sig som ett helt liv för varje liten skärva jag tar fram. Jag läste på lite om Missionsförbundet och Betelkyrkan, där jag ju fanns i min barndom. Fick se en jubileumsskrift utgiven 1960 då Betelförsamlingen firade 75 år, min pappas namn fanns i den och när jag bläddrade fram till bilderna kände jag igen pastor Hansson och genast kom alla minnena över mig, från söndagsskolan, scouterna och konfirmationslägret. Det skedet i mitt unga liv arbetar jag med nu.

Men så fort telefonen ringer och böckerna ska bäras in avbryter jag skrivandet. Håll ut, alla ni som väntar. Boken är, om än en smula sen, på väg.

På väg in över oss i söndags, mörka skyar med mycket regn. Foto: Astrid Nydahl

måndag 30 mars 2015

Michail Chodorkovskij: Mina medfångar (Ersatz, översättning från ryskan av Ola Wallin)

Foto: Tatyana Makeyeva/Ersatz
”Dumskallar eller skurkar – inte precis det bästa materialet att bygga en statsapparat med. Och detta är vår egen stat, märk väl.” Michail Chodorkovskij
  
Michail Chodorkovskij är känd världen över som affärsmannen Putin kastade i fängelset efter att ha konfiskerat hans företag Yukos. Han släpptes fri så sent som i fjol och lever numera i Berlin. I London driver han stiftelsen Öppna Ryssland.

Från sina mer än tio år i fängelser och läger – bland annat i Sibirien och Karelen – har han publicerat boken Mina medfångar. Och det handlar verkligen om porträtt av medfångar. Han skriver inte om sig själv och sitt eget lidande. Det är medfångarna han porträtterar.

Texterna är korta, de flesta runt två sidor. Men det handlar om ytterst pregnanta och medkännande texter om några av Rysslands mest sårbara människor: hemlösa, missbrukare, hiv-sjuka, småtjuvar. Det är män som dessa som aldrig ges en chans att komma tillbaka, tvärtom tycks de mig vara som ekorren i hjulet. Om de släpps fria dröjer det inte länge förrän de är tillbaka, som om de ändå föredrog lägerregimen där de ges tak över huvudet, kläder på kroppen och mat varje dag. Men det är väl också allt man kan säga.

Lägerfångens vardag präglas av elände. Han förnedras, misshandlas, bestjäls och utnyttjas som tjallare. Så kan man t.ex. använda sig av en fånge med långt straff som tar på sig andra människors brott mot viss straffreduktion. En sådan fånge med moral porträtteras i en situation där han vägrar. Skulle ha säga att han misshandlat och rånat en mycket gammal kvinna? Nej, det övergår hans förstånd och han vägrar.

Andra som Michail Chodorkovskij skriver om kan vara intressanta både p.g.a. sina öden och hållningar till politik och samhälle. En mycket ung fånge är djupt övertygad nazist. Chodorkovskij försöker nå in till hans kärna. Men det hårda ideologiska skalet får sprickor när det konfronteras med fakta. Hiv-sjuke Oleg gör ett djupt intryck bara genom att berätta om sin belägenhet. Han fru är också sjuk. Hon har inga pengar till mediciner. 

Eller tjuven Rustam som är ”yrkesbrottsling” – hans stora och välplanerade kupp gick om intet och nu sitter han av straffet tills han blir villkorligt frigiven och börjar skicka vykort till grabbarna i lägret. Han anger aldrig någon avsändaradress.

Sist vill jag citera vad Michail Chodorkovskij skriver om dessa människor:
”Efter så många år i fängelset skulle det aldrig falla mig in att idealisera människorna som jag mötte där. Men många fångar har sina principer. Om de är politiskt korrekta eller inte? Det varierar. Ändå är det principer som folk är beredda att lida för. Och det är på riktigt.”
Just idag kommer författaren till Stockholm. Han deltar i ett arrangemang på Kulturhuset, och samtalar bland annat med förre utrikesministern Carl Bildt. Vill man veta mer om honom finns det biografiska uppgifter på hans hemsida: http://www.khodorkovsky.com/biography/summary-biography/

söndag 29 mars 2015

Nya boken på väg över Östersjön

Antecknat i krigstid kommer till mig från tryckeriet måndagen 30 mars. Jag kommer att skicka ut den till alla som förköpt i den ordning beställningarna kommit in. Det innebär att inte alla kommer att nå fram före påskhelgen, men jag räknar med att utskicket till er kan starta redan på tisdagen. Jag lägger ut information efter hand som boken distribueras.

En söndag i jazzhavet och tystnaden

Det är bara jag och Lionel Hampton kvar i rummet nu. Jag byter ordet ensam mot ordet fridfullhet. Musiken jag vistas tillsammans med i rummet vill mig bara väl. Hamptons vibrafon och mitt eget darrande jag samkörs i en andning som alltid hittar fram till sorglösheten.




















Tystnaden är enda alternativet. I tystnaden befinner jag mig efter den milda musikstunden. Musiken som alltid varit mitt sällskap sedan jag i förortslivet förstod vad den kunde vara. För att skydda mig mot höghusdårskapens alla mullrande basgångar och vansinnesvrål hittade jag till kammarmusiken och barockens alla vilorum.

Söndagen blir en dag av yttersta lättja. Först vid havet, sedan i rummet med Hampton.

lördag 28 mars 2015

Med Jesper Svenbro bland säsongsarbetare på Findus, Gösta Pythagoras och rödgardister från Lund

Det var Einar J. på generösa musik- och litteraturbloggen Rapsodi som tände min nyfikenhet på Jesper Svenbros nya diktsamling Ekeby Trafikförening (Bonniers). Einar skrev:
"Svenbro visar den här gången en ovanligt lekfull och humoristisk sida samtidigt som han som vanligt med säker rytm ordsätter naturscener och excellerar i lärda referenser som ibland bokstavligen övergår i rena grekiskan. Det är många frågor som ställs. En av dem gäller vad begreppen gör med vår verklighetsuppfattning, om det finns något hitom eller vid sidan av dem. Och när den unge fil. studenten i ett svagt ögonblick får professorn att gå med på att trebetygsuppsatsen skrivs på hexameter, stupar han på ett missuppfattat nyckelord och blir underkänd. Sådana missräkningar gjorde inte Ekeby trafikförening mindre viktig, det får vi förstå."
Det första ord som kom för mig när jag läste den var just humor! Men också ett gott humör. När vår störste samtida poet Tomas Tranströmer nu avled tog jag fram Svenbro igen. Här finns det en lärd dikt, djupt förankrad i vår historia, såväl med filosofi som matematik. Men det som binder samman allt är ju i högsta grad skånsk kulturell och politisk historia.
Kamraterna i Boserup-kollektivet noterar
under några märkliga år på 50-talet
att Herakleitos regelbundet får besök av idel okända läsare,
filosofistuderande, zen-praktikanter, präster, poeter
som uppsöker honom där han sitter tyst vid sin eldstad
nere vid bäcken. Det här är så mycket mer anmärkningsvärt
som han är sällsynt avog i sättet,
en riktig tvärvigg, publikfrånvänd, skulle vi numera säga.
Dikten heter Andningens definition och leder så småningom fram till SKP:s centralkommitté och en diskussion om partiets allvetande. I en annan dikt, Solon Athenaren möts föreningsmedlemmarna i säsongsarbetet på Findus i Bjuv. Pythagoras har samtyckt, under förutsättning att "skördearbetet inte omfattar bönor". Vi förstår att det här handlar om Gösta Pythagoras!

Denna pendelrörelse mellan urgammal filosofi och skånskt lantliv inpyrt av kommunistiskt sektliv, tilltalar mig mycket, inte minst för att Svenbro med sådan elegans väcker till liv de gamla vänsteraktivisterna från Lund. Rödgardister, maoister och andra kommer till Boserup för att sprida tanken på att "Nordvästskånes arbetare och bönder sätter sin lit till Kinas Kommunistiska Parti." Dessa världsfrånvända absurditeter får hos Svenbro karaktären av tidsmarkörer från en epok lika förvirrad och oroväckande som den vi nu lever i.


Mohamed Omar: Natt öfver Upsala (Aguéli förlag)

Ingen behöver tvivla på Mohamed Omars lyriska ådra. Han var rentav en uppburen poet. När han återkom till poesin med Skymning över Upsala fick den förvisso ett antal mycket positiva recensioner, både i bloggosfären och i pressen. Men den borde ha rönt betydligt större uppmärksamhet.
 
Nu kommer uppföljaren Natt öfver Upsala. Från skymningsdikterna går Omar nu in i den upsalienska natten med fyra rejält långa prosadikter. Helt kort om genrebestämningen vill jag säga att jag finner den oväsentlig. Detta är ju varken prosa eller poesi utan en blandform i berättandets tonläge.

De fyra texterna heter Svenska Institutet för missionsforskning, Pasolini kom aldrig till Uppsala, Jag hittar inte den hängde samt Finn Malmgren vid vansinnets berg.
 
Det intressanta med den nya boken är inte minst den personliga förankringen i en stadskultur. Där visar Omar hur hans liv formats av en kunskapstörst vid sidan av de akademiska institutionerna. I den första texten är han en mycket ung man som gör sin praktik på Svenska Institutet för missionsforskning.

Där konfronteras han inte minst med ett kolonialt förflutet och en fundamentalistisk kristendom och dess syn på tredje världens människor. Ledigt och logiskt leder det honom in på den egna historien med en avliden pappa med iranskt ursprung och en fosterpappa som blev den man som uppfostrade honom tillsammans med mamman, har afrikanska rötter. I en fint formulerad knorr visar Omar hur swahilin kan hänga ihop med persiskan, och varför det förhåller sig så.

I Pasolini kom aldrig till Uppsala tycker jag att jag hittar Omar när han är som allra bäst. Det rör sig huvudsakligen om en litterär fantasi vars innehåll jag inte vill avslöja, men fantasin har som i all bra dikt en krok som hänger ner från den verkliga världen. Omar kan sin Pasolini och när han fantiserar så gör han det utifrån dennes verkliga arv i filmens värld. Att dikten också formas till en appell riktad mot islamismens förhärligande av våldet gör den ännu viktigare:

”Puritanen vill utplåna alla spår/ efter de förislamiska arabernas dyrkan/ av ’Guds döttrar’, Uza, Lat och Manat/ men också alla spår efter muslimernas dyrkan/ av helgon, gravar, träd och talismaner./ 
Han vill ta bort orenheten i religionen/ vilket inte går utan att man också tar bort religionen.”

Nästa strof inleds med orden ”De ortodoxa teologerna har förklarat/ varför Satan ska hållas för fiende: han tänkte.” Där finns också en nyckel till Omars nu så rationella analys av religiösa traditioner. Det är därför lätt att förstå varför han tyr sig till Pasolini.

I Jag hittar inte den hängde möter vi de två ynglingarna Paolo och Johan, båda födda 1985. Här rör vi oss mellan estetiska och moraliska spörsmål och går ganska omedelbart in i en av Omars passioner. Den är förankrad i Sherlock Holmes värld och hur relationer och förlopp kan följas på Facebook, där man ju är ”vän” med andra. Dikten mynnar ut i T.S. Eliots Det öde landet. Död följer berättelsen fram mot slutet.

Finn Malmgren vid vansinnets berg är väl bokens märkligaste text. Vem är nu denna Malmgren? Enligt Omar följde han med ett luftskepp till Nordpolen 1928. Han dör och blir ”en hjälte och martyr”. Någon menar att han mördades. Här kommer en annan av Omars favoriter in i handlingen, nämligen författaren H.P. Lovecraft. Inte heller här kan jag säga så mycket om handlingsförloppet, det vore att förstöra en spännande läsning.

Skulle jag sammanfatta kunde jag säga att Mohamed Omar med nya samlingen visar vilken spänst det finns i hans blandning av realiteter och fantasier. Han har en alldeles egen ton i sin texter och den övertygar mig om att han kunde utvecklas till en verkligt framstående berättare. Om man väljer poesins eller prosans väg är mindre intressant, eftersom han redan här visar att formen ytterst underordnar sig innehållet.