torsdag 28 maj 2015

Dödens skugga över skapandets liv

Foto pingsten 2015: Astrid Nydahl
Det kan gå dagar utan att jag tänker på döden. Vi har begravt människor i familjen lite för ofta och det som är mest plågsamt är att begrava de unga, de alltför unga. Men så tänker jag på min egen död. Den är lika verklig som de redan "genomförda" (kan man genomföra döden?) - eftersom den är helt viss. Den kommer när man minst anar det. Mitt hopp är att den kommer snabbt, mitt i ett andetag, mitt i en mening eller mitt i det svarta som är natten. Jag fruktar bara att bli ett paket som min mamma eller en cancerkämpe som mitt barnbarn eller några av mina vänner. Varför slåss cancerstriden om den redan är förlorad, varför slåss mot Alzheimer eller andra dementa spöken när man på förhand vet att det är en meningslös kamp?

Nu skriver jag på boken om barndomen i Malmö. Jag är nere i 1950-talet. Men hela tiden pendlar texten in i vuxenlivet. Det är inga vackra bilder som kommer upp. Ibland är de så motbjudande att jag önskar att den fanns någon form av död som utplånade dem.

Döden är sannerligen inte bara något att frukta. Den är också en befrielse, av det enkla skälet att livet kan vara helvetet, det mest motbjudande någon kan föreställa sig. Det hindrar inte att det finns ljuvliga dagar och nätter, skratt eller livgivande vinrus, det hindrar inte kärleken eller trivseln i mindre skala från att vara verkliga. Men man måste veta vad man talar om. Eller till en början tänker.



onsdag 27 maj 2015

Delar du epokens åsikter?

Foto: Astrid Nydahl
"Jag tror inte att han hade några övertygelser, han var bara ett praktexemplar på någon som till fullo delar sin epoks åsikter." (Adam Zagajewski, ur I andras skönhet).

Gå till vilken dagstidning som helst, studera ledarsidorna. Är det något särskilt med vår epok, eller har det alltid varit så att den politiska klassens kommentatorer tänker och skriver i flock? De befinner sig i alla fall i exakt samma åsiktskorridor, de rör sig försiktigt men beslutsamt utmed samma "liberala" paket som omfattas av hela det svenska partiväsendet ("höger" eller "vänster" spelar här ingen roll), oavsett om det handlar om privatisering av skolan, finansieringen av vården, daghemmen, åldringsvården, tiggeriet, flyktingindustrin med alla sina guldkantade avtal, brottsligheten, utrikespolitiken... etc.

Jag frågar mig med Zagajewski om de skriver dessa ledare och krönikor av övertygelse, eller om de bara "till fullo delar sin epoks åsikter". Om det är som Zagajewski skriver lever vi varken mer eller mindre i en epok där varje form av frågvis och nyfiken diskussion är dödfödd. Vad är det för mening att ifrågasätta och diskutera något som det redan råder konsensus kring? Jag kan inte se annat än att det är absolut meningslöst.


Mörker och ljus

Foto: Astrid Nydahl
Efter en lång mörkertid - från oktober till maj - har jag så äntligen blivit starkt motiverad att försöka ta mig till en ljusare sida av livet. Jag inte bara ska - jag måste! - skriva min Malmöbok därför att den i många år har varit en uppfordrande uppgift för mig. I den skriver jag inte bara in hela mitt liv utan också vad som hände med den gamla industriarbetarstaden. Manuset är idag på 119 sidor och det måste bli i alla fall det dubbla. Ljuset kom i form av ett besked från Sveriges Författarfond igår. Jag har tilldelats ett ettårigt arbetsstipendium. Nu blir allt lite lugnare. Det finns något att luta sig mot när tvivlet gnager och hopplösheten attackerar. Jag får aldrig tillbaka min son, jag kommer alltid att sörja och sakna honom. Men med en viktig arbetsuppgift framför mig och en smula tryggare ekonomi ett tag framåt ser allting ljusare ut. Jag är både tacksam och ödmjuk inför det.



Alkoholen med andras ord

Foto: Astrid Nydahl
”Om jag inte skrivit hade jag blivit en obotlig alkoholist. Det är ett praktiskt tillstånd att vara förlorad utan att kunna skriva… Det är då man dricker. Eftersom man är förlorad och alltså inte har något mer att skriva, att förlora, skriver man.”[1]

”När jag gick och lade mig, gömde jag mitt ansikte för mig själv. Jag var rädd för mig själv. Jag vet inte hur, jag vet inte varför. Det var därför jag drack alkohol innan jag somnade. För att glömma mig själv, Det går genast ut i blodet, och sedan somnar man. Alkoholistens ensamhet är ångestfylld.”[2]

”Så skönt det är att dricka, att fylla sig med glömska, gå neråt och hem.”[3]



[1] Marguerite Duras: Att skriva (översättning av Kennet Klemets)
[2] a.a.
[3] Tomas Espedal: Gå (översättning av Jimmy Ginsby)

tisdag 26 maj 2015

Sommarens bokrea pågår

Sommarens bokrea pågår för fullt. Alla böckerna kostar en femtiolapp styck. Här hittar du rea-sidan.


Ordens samhälle

Foto: Astrid Nydahl
Jag började tidigt att skriva. Redan i tonåren tillsammans med fyra vänner på Lorensborg. När jag arbetade på färgfabriken i Sege i tjugoårsåldern blev skrivandet alltmer seriöst för mig. Det var allvar. Jag skrev på rasterna. Jag gömde mig bakom maskiner och skrev. Jag tänker på Pentti Saarikoskis sätt att beskriva det:
”Jag flyr från er overkliga värld
      in i min verklighet:
           ordens samhälle.”#
Lustigt nog, när jag ser tillbaka, så var ju orden samtidigt fiendens metod. De lögnaktiga orden, de ord som ville hålla oss nere, de ord som visade upp en falskhet för oss som vi skulle sjunka ner i och leva i utan att komma med invändningar. De orden kom ju i högsta grad från en overklig värld. Saarikoski ställde mot den världen ett ordens samhälle, kanske menade han att det var ett samhälle där orden var sanna och betydde just det de skapats för?

Jag ville leva så.

Jag ville leva i poesin. I dikten. I berättelserna. I de ord som demaskerade förtrycket och det destruktiva, penningfixerade samhället. Jag ville frihet, jag var ung och trodde att det verkligen fanns en sanning. Men hur skulle jag kunna det när nu vuxenlivet väntade bara några kilometer fram i tid och rum? Jag visste vad som förväntades av mig. Jag hade inte kommit in på något högre utbildning.

Mitt lättsinne i skolan gav mig en chockbehandling. Det fanns bara ett sätt att fortsätta när jag skulle fylla sexton och gå ut grundskolan och det var att börja lönearbeta. Jag gjorde det på Pripps fabriker, båda de jobb jag hade där var för icke utbildad arbetskraft, vilket märktes i låg lön och högt uppskruvat ackords-tempo.

Jag började på flasktvätten. Det var ett inferno av flaskor som slog mot varandra under högtryckstvätten. De kom också i backar och skulle snabbt sorteras. Efter det hamnade jag på tappningsavdelningen för lemonad på flaska och juice i tetrapack. Det senare var en mycket liten avdelning bakom glasväggar, tämligen isolerat från fabrikshallens höga bullernivåer. Men jag ville inte vara där.

Jag ville vara i ordens samhälle. På en fabrik sägs det inte många ord. Man räcker upp handen till dess förmannen ser en, så får man ta sin kisspaus. I fikarummet finns det inte mycket att säga eftersom de flesta diskuterar sport. Jag valde tidigt tystnadens strategi i fabrikslivet. Det som vid sidan av sporten hände i rökrummen stod jag mer än gärna utanför.

På färgfabriken kom jag ändå att sitta där. Att ta rökpaus var det enda legitima sättet att slippa stå vid maskinen en stund. Så när jag inte satt bakom en större färgcistern och skrev på mina små orderlappar följde jag med de andra ut i rökrummet, redan fyllt av nikotin och könsord, gapflabb och grabbighet, trots att där också fanns kvinnor närvarande.


#  Ur Mia Berners bok PS. Anteckningar från ett sorgeår. Orden hämtade ur Penttis dikt skrevs 27.5.1982.

måndag 25 maj 2015

Feghet eller mod? Bekvämlighet eller sårbarhet?

Landön, pingstdagen 2015. Foto: Astrid Nydahl
Å ena sidan: ”One does not write because one has something to say but because one wants to say something.”

Å andra sidan: “A book should open old wounds, even inflict new ones. A book should be a danger.

Låt oss för en stund bortse från författaren till dessa ord. Det slår mig nämligen att de uttrycker en så allmänt förekommande uppfattning om skrivandets villkor att de kunde ha skrivits av vem som helst som brottas med det. Å ena sidan att vilja säga något, också när det är omöjligt, och å den andra att inse att den bok man arbetar med måste åstadkomma något, eftersom den annars är meningslös.

Författaren måste våga öppna de gamla såren. Måste våga skapa nya och inse att boken när den väl är färdig kan vara farlig, rentav livsfarlig.

Jag har grubblat mycket på detta sedan i höstas, då jag definitivt bestämde mig för att skriva min Malmö- och barndomsbok till dess den kunde betraktas som färdig. Det är lång väg dit. Mycket lång.

Och det är en i många avseenden plågsam väg. Mycket av barndomens sårighet blottläggs. Men inte bara den utan också mitt tidiga vuxen- och familjeliv. Detta drama som borde förtigas rakt igenom. Dessa år av de mest otänkbara konflikter.

Mitt och deras sår. De sår som fört oss långt bort från varandra. Som fört oss närmare. Som blivit grunden för det sena livets rannsakan. Stenarna att vända. Draperierna att dra isär.

Orkar jag ge ut en sådan bok? När jag såg filmen Howl fäste jag mig vid att Allen Ginsburg i den säger att författaren alltid måste vara sann, att han inte får rädas sanningen ens när den är motbjudande. Det blir en lång sommar av feghet och mod. De två motsatserna kommer att slåss om uppmärksamheten.

"He who has not suffered is not a being: at most, a creature."

***

Citaten är hämtade ur Drawn and Quartered (original: Ecartèlement) av E.M. Cioran (original 1971, den engelska översättningen från franskan av Richard Howard utgiven av Archade Publishing 1983 resp. 2012 med förord av Eugene Thacker).