lördag 25 april 2015

På en strand i Åhus

Foto: Astrid Nydahl
Det grävs, fylls ut och anläggs en ny strandremsa i Åhus. Här idrottar man om sommaren. Vi satte oss på en bänk med fikakorgen och såg på när de arbetade. Det skingrade tankarna en stund. De svåra tankarna och de mindre svåra. Detta är förstås inte den idealiska platsen för naturkänsla, men havsutsikten är också här magnifik.

Foto: Astrid Nydahl
Att någon gång sitta här kan ha väldigt praktiska orsaker. Det är nära till vinhyllorna och de alltid så vänliga människorna som arbetar där. Och när det ska bli ett rött vin till helgens middagar blir havsluften alltid den vi känner i Åhus. Kall om nacken, men varm och fin varje gång solen kom fram.



fredag 24 april 2015

Två kvinnor och en väntande dans

Haväng, april. Foto: Astrid Nydahl
Jag är uppslukad av två kvinnors verk, de utkommer båda i dagarna, men jag måste ge mig själv all den tid som behövs för att läsa dem. Alakoski skriver om drogernas helvete i familjer som går under av alkohol, tabletter, narkotika. Det är en bok som gör mycket ont att läsa. Ämnet är mig alltför nära. Hirsi Ali skriver om islam, behovet av en reformering och varför islamismens våld aldrig kan frikopplas från religionen islam. Jag läser dag och natt. Därför har jag just nu inget mer att säga. Det är fredag och därmed helg på väg. På söndag ska vi se två av våra barnbarn dansa på Kristianstad Teaters scen. Det får bli distraktionen som är så nödvändig.

Hirsi Ali var i Köpenhamn igår. Här intervjuas hon av Jyllands Postens f.d. kulturredaktör Flemming Rose: 




torsdag 23 april 2015

Medelhavets döda och lyxflyktingarnas komfort

Foto: Astrid Nydahl
Nu gungar hela Europa med i en så kallad "debatt" om massdöden på Medelhavet. Det finns så mycket att säga. Jag tänker bara säga helt lite med egna ord. Men jag citerar gärna vad andra skrivit. Giovanni Bianconi på engelskspråkiga sidan för italienska Corriere Dela Serra skriver om den extremt profitabla hanteringen:
 "The first leg of the journey by land, to reach Libya from other countries in Africa, is the most expensive, costing between $4,000 and $5,000. The crossing, with departures from the country’s Mediterranean seaports, costs a further $1000-$1500. If those that manage to make it to Sicily want to go on to Rome or Milan, they will have to shell out another €200-€400, depending on how they continue their journey: by car, coach or train. The last leg, taking them to their desired destinations in northern Europe, will cost them a further €500 - €1500. The exact price depends on their final destination, with Germany or Switzerland costing a bit less, and Sweden and Norway the most expensive. The complete package is offered with just one condition: payment in advance for each leg, in cash or through trusted intermediaries in the two continents."
Som bekant finns det ju inga garantier för att man kommer så här långt. Flera av de gangsters som opererar på libyskt och italienskt territorium har ju visat sig ha väldigt bra känningar i Sverige. Men inte heller det behöver jag ju berätta, det får betraktas som allmänt känt idag. Däremot kan man väl ta tillfället i akt och berätta om de syrier och palestinier som kommer samma väg i rena lyxfarkosterna. The Telegraph berättar:
"While poverty-stricken Africans and Asians are packed like slaves into leaky fishing boats crossing the Mediterranean from Libya, a new type of "first-class" refugee is emerging – wealthy Syrians paying thousands of pounds to be taken to Europe in yachts and motor launches.
Italian police this week impounded a private yacht in the port of Pozzallo, Sicily, after it brought 98 Syrians and Palestinians from Turkey, with each adult refugee paying 8,500 euros (£6,000) to smugglers.There was a discount for the 23 children on board."
Följer man länken till Telegraph kan man se lyxbåtarna de anlänt i. Också det är förstås en smutsig hantering. Det bara bekräftar att klasskillnaderna ger sig tillkänna även i människosmugglingens skummaste vrår.

Jag hade, som sagt, kunnat skriva om detta ämne dag ut och dag in. Men den som tror sig sakna kunskaper - eller vägar till kunskaper - får väl numera bara betraktas som lat. Allt ligger framför oss som en uppslagen bok - det är bara att läsa på. Och glömmer man läsa om hur profitörerna ser ut, vad deras verksamhet tjänar för syfte och hur Sveriges regering förhåller sig till katastrofen så får man stå där med skammen en dag. Ingenting av det som tycks enkelt och möjligt att genomskåda med "rätt åsikt" eller "godhet" kommer att fungera. Inte den här gången heller.

***

Och så finns det förstås en helt annan aspekt av saken. Den bör man inte bortse ifrån, såvitt man inte är en naiv trädgårdsodlare.

onsdag 22 april 2015

Käppen kroknar, håret vitnar, gräset grönskar...

Årets första dag på Brösarps backar gick i solens, vindens och vilans tecken. Att inte bara packa en korg med kaffe och smörgåsar som till alla vinterns kustresor utan att också ta fram kylväskan, fylla den med grillad kyckling, sallad och drycker, det är det verkliga vårtecknet.


Allt knoppas, blommar och grönskar där ute på Österlen nu.

Fruktträdens knoppar sväller så att man riktigt kan känna hur mycket liv och kraft det finns i dem.

Och en stund senare, nere vid Haväng, tog jag försiktiga steg med hjälp av stödkäppen som gått i arv flera generationer redan. Hår och skägg vitnar i solen, och snart är det borta, allt inklusive håret och skägget. Livets alla skeden är genomskådade, bara de sista vandringarna, vår som vinter, återstår. Oavsett när och hur många gånger spelar ingen roll, de är genomskådade men ändå värda så mycket.



Ja, visst är det vår nu, oavsett vilka bakslagen blir och när de kommer.

Bilderna, tagna vid Brösarps backar och Haväng, är Astrid Nydahls.




George Prochnik: Stefan Zweig vid världens ände (Atlantis, översättning av Margareta Eklöf)


”En konstnär som tror på rättvisa kan aldrig fängsla massorna och inte heller ge dem paroller att samlas kring. Den intellektuelle bör hålla sig nära sina böcker. Ingen intellektuell har någonsin i världshistorien haft den utrustning man behöver för att bli en folklig ledare (…) Att vara intellektuell är detsamma som att vara alltför rättvis, att förstå motståndaren och därmed försvaga övertygelsen om att man själv har rätt.” 

(Stefan Zweig på en presskonferens hos Viking Press i New York 1935)
 
Stefan Zweig tycks vara på väg in i en renässans. Hans böcker utges på nytt, också här i Sverige. När Wes Andersons film The Great Budapest Hotel började visas på biograferna var det många som underströk vad som sades i filmens förtexter, att den var inspirerad av Zweigs liv och verk. Att Wes Anderson senare tonat ner detta spelar ingen roll, Stefan Zweigs ord flög redan på filmens vingar över världen.

I Sverige har Ersatz förlag utgivit Zweigs bländande starka självbiografi Världen av igår. En europés minnen och nu senast också ett urval av hans noveller med samlingstiteln Amok.

När Atlantis väljer att utge George Prochniks biografi Stefan Zweig vid världens ände kan man som läsare bara tacka och ta emot. Prochnik ger en samlad bild av ett mänskligt öde och ett författarskap som skär rakt igenom den första halvan av Europas 1900-tal, en epok doppad i blod och lidanden med förintelsen som makabert klimax. Zweig föddes 1881 i en välbärgad familj, växte upp privilegierad och kunde redan som 19-åring debutera som poet. Hans stad hette Wien och han kunde aldrig förlika sig med den tyskhet som fanns utanför Österrike, varken språkligt eller kulturellt. Han föddes i Europas hjärta och det var bara där han ville leva. När Hitler var i full färd med att rasera detta Europa konstaterade Zweig att han nu var hemlös, överallt och i alla länder. 

Under 1920-talet drabbades Europa av en formlig självmordsepidemi. Ämnet var tema också hos Zweig. Jämte andra Wienförfattare – som Arthur Schnitzler - skrev han om ”kärlekssorg”. Hans plats i detta Europa var till en början entusiastens. Han ville bra gärna vara en stridande soldat i det första världskriget. Funnen olämplig korrigerade han sin hållning. Men inte ens inför pöbelropen och den växande antisemitismen kunde han uppbåda någon entusiasm för demonstrationer och andra uttryck för motstånd. Han strävade efter att höra till men skrev om upplevelsen av att inte göra det. 

Sin gamle vän och uppdragsgivare Theodor Herzl motarbetade han – mest i det tysta – därför att han såg sionismen som ännu ett självmordsprojekt, en nationalism som var det judiska folket mer främmande än något annat. ”Hur kunde Österrikes judar så envist ha blundat för sitt överhängande öde?” frågar Prochnik. Det är en fråga som många ställt och den blir inte mer meningsfull för att den upprepas. Massrörelser och pöblar till trots, människan är alltid en individ. Skulle hon bli en massa som vandrar bort från de överhängande hoten hade hon redan gått över en gräns som inte ens uppenbarat sig. Och inför en sådan fråga är det också lätt att glömma bort att den verkliga faran alltid kommer från makter så mycket starkare än de tilltänkta offren. Wiens välbeställda judar hade lika lite att sätta emot som någonsin de urfattiga östjudarna i sina getton.

Karl Kraus kunde annars konsten att säga en och annan sanning om situationen: ”Det är orättvist att alltid klanka på Wien för dess nackdelar, ty dess fördelar förtjänar också klander” skrev han.
Prochnik följer Zweig, hans första hustru liksom den andra, så mycket yngre än Zweig själv, på spåren genom Europa, USA och Brasilien. Här finns de mycket intressanta nedslagen i den brittiska exilen – London och Bath – och de alltmer förbryllande och nedslående vistelserna i ett USA som Zweig kände sig helt främmande för, men också slutstationen i brasilianska Petrópolis. Att det äkta paret valde att avsluta sina liv är förvisso inte svårt att förstå. Men utifrån sett ter det sig, som alla självmord, vara ett slöseri med de mänskliga krafter som kommer till uttryck i det konstnärliga skapandet.

Prochnik lyckas med den svåra konsten att göra hela processen begriplig. Hans sätt att berätta, ofta med referenser till den egna familjens livsöden, tilltalar mycket och man tycker sig ha förstått ännu några aspekter av en europeisk intellektuells mödor och livsvägar. 


tisdag 21 april 2015

Slavoj Žižek om intolerans och mångkultur

Kristianstad centrum, 2012. Foto: Thomas Nydahl
I en intervju i danska Politiken hämtar jag idag några intressanta (och skulle jag säga livsavgörande) aspekter kring vår samtid och framtid. Det är Slavoj Žižek som intervjuas, och han har framför allt intressanta tankar kring det vi kallar "mångkultur" och dess relation till tolerans och hävdandet av den egna kulturen. Europa, säger han, behöver sin egen Leitkultur.

Har alle kulturer ikke en smertegrænse, hvad angår intolerance?

»Der er ting, som er umulige at tolerere. Det kan blive til et eksplosivt problem, hvis to etniske eller religiøse grupper lever sammen nær hinanden og har uforenelige måder at leve på og opfatter kritik af deres religion eller måde at leve på som et angreb på selve deres identitet«.

Det er i visse kredse blevet populært at erklære, at islam også er en del af Europa?

»Tolerance er ikke en løsning her. Vi har brug for, hvad tyskerne kalder en Leitkultur, en højere, ledende kultur, der regulerer måderne, hvorpå subkulturerne interagerer. Multikulturalismen, med sin gensidige respekt for de andre, virker ikke på ’umuligt at tolere’-stadiet. Stærkt troende muslimer finder det umuligt at tolerere vores blasfemiske billeder og vores respektløse humor, som udgør en del af vores frihed. Men Vesten med sine liberale praksisser anser også tvangsægteskaber eller adskillelse af kvinder og mænd, som er del af muslimsk liv, for uacceptabelt. Derfor argumenterer jeg som venstreorienteret for, at vi har brug for at skabe vores egen ledende kultur«.

Hvordan kunne en sådan kultur se ud?

»Den ledende europæiske kultur er oplysningstidens universelle ideer. Her må du som person være i stand til at se bort fra dine egne karakteristika og ignorere dine egne særlige sociale, religiøse eller etniske positioner. Det er ikke nok at tolerere hinanden.


Zenta Maurina om orden, skrivandet, urkrafterna

”Det är typiskt, att det i ryskan finns många uttryck för sorg, för stämningar i moll, men inget ord, som motsvarar serenitet. Även i svenskan måste man tillgripa utländska ord. I lettiskan betyder ordet för glädje ordagrant bärnstenslikhet." Det skriver Zenta Maurina i Om kärleken och döden.

Vad skulle det betyda om vi hade ett ord för detta slags glädje, den himmelskt vackra? Skulle vi bli mindre lätta rov för konsumismen? Jag tvivlar. Jag tror att det finns nedärvt i människans själ att försöka mätta rastlöshet, oro och sorg med något handgripligt. I vår tid har konsumismen kommit att fylla den platsen. Jag köper – alltså är jag. Köpa sig mat, kläder och tak över huvudet. Där har fundamentet för ett anständigt liv skapats. Men människan lever ej av bröd allena.

Hon måste sjunga och dikta, hon måste släppa loss sina viktigaste drifter, i kärlek förena sig, med barn föröka sig. Det är vad alla människor behöver och kanske måste. Allt annat är vind. När sången föds i hennes strupe fylls också hennes bröst av en frid så stark att den överglänser glädjen. I dikten, den hon läser eller skriver, fasthåller hon det skapande ögonblicket av liv. I föreningen mellan man och kvinna bekräftas själva livsmekanismen; släktled efter släktled inordnas i något som är större än den enskilda människan. Men allt det andra? Varje dag av inköp, vad tjänar den till, och vad tillför den det redan mänskliggjorda?

Zenta Maurina säger att människan är förlorad så snart hon blir blind för någon av urkrafterna. Människan måste förbinda ”den lägre, förgängliga materiella skapelsen med den högre oförgängliga andevärlden” Det kan låta pretentiöst, men om man för ett ögonblick funderar på innebörden av vad hon säger, ser man snart att hon talar om just förbindelsen mellan det som är fundamentet för våra liv, och det som förhöjer dess kraft, kvalitet och innehåll. Utan dikten och sången är människan bara ett vilddjur och ett lätt rov för krafter starkare än henne själv.

”Jag skriver som en vansinnig för att inte drunkna”, skriver Zenta Maurina i Befrielsens år. Drunknar - i betydelsen går under - gör den som lever kvar i illusionen om motståndets framgångsmöjlighet. Drunknar gör den som med dagliga klagosånger förgiftar sitt eget och sin omgivnings liv.

Varför skriver jag själv som en vansinnig? För att inte drunkna, för att inte låta illusioner sänka mig, förvridna speglar fylla mig med lögn, klagosånger infektera mitt liv. Så kan jag möjligen överleva den tid som finns kvar av ett människoliv.