lördag 21 januari 2017

Den imaginära friheten

Foto: Astrid Nydahl
Att tro eller inbilla sig friheten är ingen verklig frihet. Det vi till vardags tror oss vara är kanske inte en realitet. Är vi rent av ofria i vårt beroende? Den senmoderna västerlänningen har ett antal beroenden som i realiteten kan beskrivas som ofrihet: beroendet av statsapparaten, bidragen, hyresvärden, vårdcentralen, bankerna, digitaliseringen etc. 

Jag har de senaste veckorna haft anledning fundera på hur bankvärlden och digitaliseringen i rasande hög fart nu snärjer oss till ett rent vardagligt beroende. Utan ett mobilt bank-ID kommer vi inte att klara oss. För att kunna ladda ner den nödvändiga programvaran duger det inte ens med en två år gammal mobil. Vi behöver inte ha några banklån för att vara beroende. Det räcker att vi vill betala våra månadsräkningar. Digitaliseringen har därmed gjort de tidigare alternativen omöjliga. 

Utan bidragen vore människan möjligen en smula friare, men poängen är väl att de måste finnas för ofrihetens skull; barnbidragen, bostadsbidragen... Att pensionen är ett skämt för den som arbetat hela sitt liv innebär bara ett beroende av ett bostadstillägg. Ofriheten kan förväxlas med välfärd. Eller är välfärden med nödvändighet en ofrihet?

Georg Klein skriver om fattigdom respektive rikedom inom judendomen i en av sina böcker. Han säger att varken det ena eller det andra tillståndet betraktas som resultat av något annat, t.ex. att synd skulle orsaka fattigdom. Inte heller för de flesta av oss ska man lägga in sådana aspekter på de ekonomiska omständigheterna. 

Däremot är det självklart att en relativ fattigdom gör välfärdsstatens bidrag än nödvändigare. Skulle jag ha sovit på gatan utan dem? Och skulle jag i så fall ha tänkt att jag i alla fall då hade friheten? I slutänden är det kanske ändå så att vissa mått av ofrihet är nödvändiga för att kollektivt ta del av den hjälp som finns att få när den verkligen behövs. Är vi således gärna ofria om så sker?


fredag 20 januari 2017

Ett stilla liv

Vad blir det av en resande människa när sammanbrottet kommer? Jag började mitt unga liv som resenär, först försiktiga resor, med tåg, buss eller liftande till Hamburg, Amsterdam, Paris. Ingenting kunde fylla mig med sådan förväntan och glädje som dessa resor. När jag var i tjugoårsåldern föll jag för det totalitäras frestelse i Albanien. Jag var där ett antal gånger och blev alltmer förälskad. Min sista resa, 1978, öppnade dock ögonen på mig för vad en diktatur är. Jag slutade med sådana resor. Den röda fanan attraherade mig inte längre. Jag fick se vad tortyr och nackskott innebär. Det totalitära utgjorde inte längre en frestelse.

Hela 1980-talet och en bit in på 1990-talet fortsatte jag resa i avsikt att skriva: till Libyen, till Israel, till Portugal, till Tjeckien, England, Holland, Frankrike, Finland. Jag skrev mycket. Gjorde radioprogram. Skrev reportage för resemagasin och dagspress. Skrev om panarabism, om intifadan, om sionismen. Reportage blandades med intervjuer och texter kring idéhistoria och politik. England, med tonvikt på Black Country (West Midlands) men också Londonregionen, blev något nytt som kom in i mitt liv från och med 1994.

Jag minns särskilt mina Lissabonresor. Det var i Lissabon jag förstod att fadon skulle bli en viktig del av min personlighet. För alltid. Den blev verkligen det. Första resan dit gjordes 1983. Då var jag alltså 31 år. Jag kom dit med min vän Carlos Valente och min kollega och vän Per Helge. Allt började så bra, vi återvände dit varje år. 1985 var jag mogen för något större. Jag hade förfärliga problem med magen men satsade ändå. Vi fick presskort från Sydsvenskan och skulle efter en vecka åka norrut i Portugal, sedan Spanien och Frankrike och norrut. Vi hade fått ut ett förskott från tidningen. Jag mådde pyton hela veckan. Var helvit och förstod först senare att om jag druckit vin hade jag mått bättre. Ty samma dag vi skulle resa norrut havererade jag, på stationen utanför tåget till Oporto, kom i ambulans till ett vidrigt sjukhus, och efter många om och men hamnade jag på Malmö allmänna med en diffus diagnos (man gissade på gallsten). Jag gick genom hela vårdapparaten tills jag hamnade på psyket. Ja, där är jag än, hos samma läkare.

När jag 1985 hade börjat medicinera mot panikångesten återupptog jag resandet. Det fortsatte med samma naiva optimism som före sammanbrottet. Mina sista resor gick till England (Black Country) våren 2008 och våren 2012. Mest har jag dock lagt undan passet.  Min tanke är denna: ångesten och depressionerna är en del av arvet (hjärnan, signalsubstanserna). Men när det verkliga sammanbrottet kommer vet vi aldrig. Det skedde för mig alltså då, vid 31 års ålder. Idag är jag mer än 60. Kan jag dra någon slutsats? Ja, jag drar en slutsats: våra liv står skrivna i den genetiska koden när vi föds. Det är inte defaitism att säga det, det är klarsyn. Vi kan hantera det mer eller mindre bra. Det största problemet är nog att vi vägrar lyssna till våra inre signaler, att vi rent fysiskt försöker överrösta psykets budskap. Ett liv i stillhet är inte ett dåligt liv. Jag har lärt mig att det rentav kan bli det slags liv som räddar mig från nya sammanbrott. 


(Detta är ett utdrag ur min bok Solitär i nyspråkets tid. Är du intresserad av boken kan du sända ett mail till thomas.nydahl@gmail.com)

torsdag 19 januari 2017

Fem unga poeter och en gammal


När jag i unga år arbetade på Nordsjö Färgfabrik utanför Malmö var det någon som satte Josef Kjellgrens dikter i händerna på mig. Kommande sommarsemester lånade vi ett torp utanför Alvesta. Inne i stadens bibliotek hade man hans böcker, jag lånade med dem och satt ofta och skrev, inspirerad av Kjellgren.

Jag visste då att hans debut skett i antologin Fem unga, som kom 1929. Men under alla år som gått har jag aldrig lyckats hitta originalutgåvan. Jag fick den av min gamle vän Per Helge i sextioårspresent, alltså för fem år sedan. Fantastiskt att få se denna gamla bok, försiktigt bläddra i den och läsa bland de unga debutanternas poesi och prosa. De skulle ju bli stora namn alla fem, även om jag misstänker att det väl numera bara är Harry Martinson som är ihågkommen. Erik Asklund, Artur Lundkvist och Gustav Sandgren har stora litterära verk bakom sig, Lundkvist var också ledamot av Svenska Akademien.

Artur Lundkvist och Maria Wine.
Det är märkvärdigt att läsa just Lundkvists jazz-dikter. Han skulle bara veta hur det är idag. Ingen skulle ens våga tänka sådan poesi. Just därför ska jag citera honom:


Neger med saxofon, bredande ut glimmande tonmassor -
som floder av smält metall - mot en bakgrund av
larmande, hetsande, snyftande instrument -

Neger med vitt skjortbröst, smidig kropp i svart frack:
människa med rött kött, rött blod under den svarta
blanka huden.

Denna poesi om den svarte mannen var förstås också en poesi som fötts i den unge poet som kom ut i världen och mötte en helt annan kultur än den egna (Svante Foerster skulle för övrigt skriva samma typ av poesi, kretsande kring den svarte jazzartisten tre årtionden senare).

Lundkvist kunde i debuten också låta så här:
Kom till mig, kvinna -
men kom likt en lantflicka som
plockat sin korg full
med frukt och skänker den
åt vägens vandrare,
kom likt ett hav som översvämmar
en klippa vid högfloden! 

Lundkvist hade jag förstås kunnat skriva så mycket mer om. Men jag nöjer mig med detta. 

Josef Kjellgren blev känd som den som besjöng maskinerna, fabrikerna. Men också för kollektivromanen Människor kring en bro, som handlade om bygget av Västerbron i Stockholm. Så här kunde hans poesi låta, som vore den hämtad ur någon sovjetisk journalfilm:


Kom,
låt oss gå till dagens arbete
skrattande, sjungande.

Kamrater,
våra kroppar skall vara som spända strängar,
vibrerande av glädje,
dagarna gäckande visor, vilka dansar
framför oss på lätta fötter.

Men också så här, i ett mollackord:


Nödsignalen skriker till,
gällt,
befallande.

Fingrar
med spräckta, oljiga naglar
trevar förstrött efter stöd
på det kalla cementgolvet.

Ansikte,
uppåtvänt,
svart blod rinner tungt som beck
ur mungiporna,
en trött blicka lågar till och brister.

Gustav Sandgren, runt 1940.
Erik Asklund kan du bekanta dig med här, Harry Martinson här och Gustav Sandgren här. Att jag berättar om Fem unga beror bara på att de kom att inspirera mig att skriva. Vid sidan av dem var det Stig Sjödins Sotfragment (Sjödin skrev jag för övrigt om här) som bar mig de tre åren på fabriken. Det var lärorika men också hårda år. Jag minns dem med glädje. Och åldrande läser jag gärna dessa fem unga debutanter. Deras antologi skvallrar också om allt det som skulle komma. Så vitt jag vet var det bara Artur Lundkvist som senare i livet tog avstånd och strök den ur sin verkförteckning. 

Harry Martinson.



onsdag 18 januari 2017

Smärtan, mörkret, livet

Foto: Astrid Nydahl
Gustav Mahler talade redan som 19-åring om hur han "med förtvivlans styrka klamrar mig fast vid smärtan, min enda tröst." Koketterar han? Nej, jag tror uppriktigt att han menar det. Smärtan kan vara själva livets påminnelse, till skillnad från dödsmedvetenheten som är den eviga tystnaden i oss. Mahler kände ett självförakt och då föddes också vämjelsen "inför allt det som är heligast för mig, konst, kärlek..."

Livet är en enda lång pendel mellan två sådana ytterligheter. På en och samma dag kan vi erfara båda två. Livet blir aldrig - hur mycket vi än strävar dit - ett lyckorike. Sådana riken har sina allierade i de totalitära ideologierna som tror att människan, bara hon handlar "rätt", kan befinna sig där. När det är som mörkast nöjer jag mig med att längta till sommaren, som de vilsamma, läsande dagarna i naturen. I kyla och mörker kan sådan längtan bidra till livslust.

Förre överrabbinen från Storbritannien, Jonathan Sacks, har här en mycket intressant kommentar till Leonard Cohens sista verk och specifikt titelsången You want it darker. Det är en av mina läsare, Johnny, som tipsar och jag rekommenderar dessa femton minuter




tisdag 17 januari 2017

Alkoholisten och dyslektikern som talar till oss levande

A.A. Gill: Pour me. A life (W&N London)


Alkoholist och dyslektiker och ändå en framstående mat- och restaurangskribent. Hur går det ihop? De flesta av oss skulle väl betrakta det som en omöjlighet. När A.A. Gill avled i december 2016 bestämde jag mig för att läsa hans memoarbok som mötts av idel lovord. Det har jag inte ångrat. Först och främst är det en skakande berättelse inifrån om alkoholismen, dess mekanismer, uttryck och fulaste sidor. Gill vet vad han talar om och han har inte censurerat något. Hans bok utkom för ett drygt år sedan och det är alltså bara en månad sedan han dog. Gill skriver med hjälp - han påpekar flera gånger att utan henne hade hans artiklar och böcker inte gått att läsa - och det han berättar går igenom alla eventuella skyddsmurar.
I didn´t want to be drunk all the time. I just didn´t want to be sober ever (...) I prayed like a self-mortifying hermit for terminal cancer. 
Och utan att han vet det växer cancern i honom. Han ironiserar över att ha blivit bönhörd och konstaterar att 
... alcoholism is an incurable condition that leads to death at almost all who contract it
men är noga med att påpeka att alkoholistens drickande skiljer sig radikalt från den icke-alkoholiserade människans;
you drink for the lightness, we drink for the darkness. You want to feel good, we want to stop feeling so bad.
Så talar han om det värsta med alkoholismen; den bär på en sorgsenhet, och ångest, "källardepressionen", och så når han fram till bokens kanske viktigaste avsnitt, det som handlar om alkoholglömskan.

En alkoholist glömmer. Morgonen efter är kvällen innan borta. Jag vet av egen mångårig erfarenhet. Alla dessa filmer jag sett berusad, jag minns ingenting av dem. Och det handlar om många! Detta är, säger Gill, det sorgligaste av allt och jämför med om han hade filmat allt fint han varit med om under tio år men glömt sätta i filmen. 

Gill var två år yngre än jag när han dog i december. Då hade han inte druckit på många år. Och det som står som förnamn, AA, är i själva verket hans hyllning till en organisation som hjälper många att bli nyktra. Jag drog själv slutsatser av min alkoholism. Det finns bara ett sätt: att vara nykter, att avstå. 

Naturligtvis är bokens berättelser om dyslexi fantastiskt starka. Men jag kommenterar dem inte här. Det finns dyslektiker i min familj så jag har en del att säga, men eftersom jag själv inte haft eller har sådana problem ville jag här fokusera på alkoholismen, en mångårig och mörk följeslagare i mitt eget liv.