fredag 26 augusti 2016

Onödighetskilon och skammen

Foto: Astrid Nydahl
Varje människoliv beskriver samma kurva. Ur ett mörker lever vi oss fram till nästa mörker. Våra liv är själva mellanrummet, det intensivt skinande ljus vi ger flick- eller pojknamn för att försäkra oss om att vi finns. Vi vet inte var vi kommer ifrån eller vart vi är på väg. Den vetenskapliga förklaringen är lätt att uttala: spermier, ägg, foster, individ, avliden. Men varje människa trevar i sitt inre mörker efter något annat, en rit, ett ideal eller en vägvisare.

Själv avstår jag sedan länge från varje form av förklaring. Den som säger att sjukdomen A kommer sig av beteende A eller att krämpan B beror på dumheten B har inte mitt stöd. Vi är kollektivt medvetna om hur fel vi lever men förmår sällan tillämpa den medvetenheten individuellt.

När jag gick för att åka med 62:ans buss i södra Birmingham och såg de extremt överviktiga, unga mödrarna komma dragandes med sina överviktiga, ständigt snaskätande små barn, äcklades jag av det jag såg. Men det behövdes bara ett skyltfönster i närmaste butik för att inse att jag själv bär på tjugo helt onödiga kilon.

De brittiska barnen tycks växa fast i barnvagnarna. Tonårsmödrarna skäms inte när det vita, glansiga fettet från deras egna magar hänger ut under för korta tröjor. Innerst inne vet de att deras små barn en dag ska se likadana ut. De mödrar – eller fäder - som alltjämt har platt mage och lätta steg befinner sig mitt inne i konsumismens strömvirvel. De fortsätter i den tills fetman får dem att stillna.

Det är en skamlig värld vi vistas och växer i. Men vi beskriver alla samma kurva, från födelse till död. Tids nog slipper vi grubbla över felen vi gör och hur orsakssambanden ser ut.



Omvärdering eller nedvärdering. V.S. Naipaul om olika sätt att se

Foto: Astrid Nydahl
V.S. Naipaul: A Writer´s People. Ways of looking and feeling (Picador, 2007)

Kan man omvärdera sin ungdoms läsningar utan att nedvärdera det man en gång tyckte sig ha förstått? Kan en geografisk förflyttning – en exil, ett utlandsboende – ändra perspektivet så radikalt att en och samma bok framstår som två olika? Omvärderingen kan fungera som en ny plattform för förståelsen av ett författarskap, och det är i detta ett större perspektiv möjliggörs.

Nobelpristagaren V.S. Naipaul försöker i sin essäsamling A Writer´s People. Ways of looking and feeling att förstå sitt tidiga vuxenlivs författare och sätta in läsningen av dem i olika perspektiv: dels den egna flytten till London från Trinidad, dels livets alla skeden från tjugoårsåldern fram till idag, då åldrandet kastar ett helt nytt ljus över de lästa texterna och deras upphovsmän, men också utifrån det framväxande egna skrivandet. Det fascinerande med denna essä i fem texter är att Naipaul, trots omvärderingar och kritiska analyser, får mig att fråga om han alltid kan förbli solidarisk med sin egen ungdom och med de läsningar som främjade hans utveckling till att bli en skrivande människa. Varje text, varje nytt författarskap, som av en händelse eller på rekommendation kom i hans väg tycks ha varit en pusselbit till det som skulle bli hans eget skrivande. Innebär det automatiskt att han måste vara lojal mot det?

Ankomsten till London förvandlade country manners till något annat som  fick växa och förvandlas i och av storstadens tumultuariska vardag. Kanske var det just här som insikten om att alla de andra också skrev, och den egna ambitionen att göra det, kunde sättas in i ett sammanhang? Naipaul säger att seendet, de skilda sätten att se, föds vid promenaderna i London, den nya platsen. Här blir kontrasterna så starka; uppväxten i Port of Spain kastar ljus över promenaderna i London, minnena och de starka intrycken ger honom känslan att aldrig kunna bli en skrivande människa , och detta i sig är hans första bok, aldrig skriven men fysiskt erfaren!  Just där och då kommer impulsen: att börja skriva för att förstå sig själv, ta reda på vem man är, samtidigt som man ser kontexten. För Naipaul är bakgrunden viktigast: den handlar om att leva på en liten ö präglad av immigration och därför också ”rasmässigt varierande” (racially varied). För Naipaul är hudfärg, slang, boplats, politisk konfrontation, handgripligt förtryck och konkreta frihetsvägar förutsättningarna för författarskapet. Därför kan ett otidsenligt begrepp som ”ras” bli giltigt för hans essä. Begreppet blir en del av förståelsen, en ram för berättelsen och dess givna förutsättning. Naipaul rör sig från Indien, där rötterna finns, över Trinidad dit de utvandrade förfäderna kom, till London där hela hans skrivande liv ska komma att utspela sig, och det är hela denna familjeförflyttning som också blir spegelbilden av hans läsningar: ”Hela livet har jag tvingats tänka på olika synsätt och hur de förändrar världens gestalt”.  
               
Naipauls berättelse börjar med upptäckten av en ung poet från grannön St. Lucia. Poetens första bok, ett tunt dikthäfte, har just publicerats på Barbados, året är 1949. Naipaul läser inte poesi. Det har språkliga skäl. Han kommer från en hindi-talande familj och engelskan är fortfarande ett språk han nalkas. Men han blir berörd av det han hör ryktas om den lilla boken. Han köper den inte, för lika lite som engelskan ännu är hans språk, är inköp av andra böcker än de som används för studierna något som tillhör familjens vanor. Boken heter 25 Poems och har skrivits av en man som senare skulle bli nobelpristagare: Derek Walcott. Först 1955 håller Naipaul den i sin hand, då han redan bott i England mer än fyra år. Boken är slarvigt gjord, den saknar varje ansats till grafisk finess, men Naipaul finner själva enkelheten ”verkningsfull” (impressive). Han blir överväldigad av vad han läser. Han arbetar på Caribbean Service hos BBC, där Henry Swanzy, redaktör och producent, sätter honom att ansvar veckomagasinet Caribbean Voices, kanalens litteraturprogram. Naipaul får inte bara en blygsam inkomst, han får också tillträde till BBC-arkivet där litteraturen öppnar sig för honom. Det är Swanzy som visar honom på Walcotts storhet. Det blir en chock för honom när en kollega antyder att Walcott skriver plagiat på Dylan Thomas – jag visste ju ingenting om samtida litteratur, säger Naipaul – men han behåller sin kärlek till de dikter av Walcott som han från första början tyckt om.

När han nu skriver om boken femtio år senare ser han mer än han var förmögen att göra 1955. Han inser att det finns en ”svart” romantik i den, och att  denna varit viktig i en propaganda där det substantiella varit föreställningen om ett slags ”ö-kultur”, som Naipaul menar är helt ny och utvecklad först under 1900-talet som ett resultat av brittiska resenärers rapporter om en soldränkt tillvaro. På 1920-talet hade hela solbads-konceptet fötts med havskryssningarna, vilket innebär att Walcotts och andras idé om en särskild ”ö-kultur” byggd på skönheten vid stränderna, var något som pådyvlades utifrån genom reselitteraturens, frimärkenas och affischernas förljugenhet. Dessförinnan hade dessa öar inte varit något annat än jättelika plantager där människor levde och arbetade som slavar. Naipauls hemstad Port of Spain hade varit något helt annat än en turistort. Sprickan i Walcotts författarskap blir synlig för honom: ”Jag tror inte att vi som barn i Trinidad kände att vi vandrade kring i en befriande skönhet, som Walcotts svarta barn; kanske kände vi tvärtom”. Walcotts första diktsamling beskriver en ö utan människor. Poeten är ensam i landskapet. Endast fjärran kan man ana några svarta barn och någon enstaka fiskare. Det är i detta sceneri Walcott skriver: ”Den dagen insåg man plötsligt att man var svart”. Inför detta protesterar Naipaul: ånej, det här är alldeles för oskuldsfullt, åren runt 1948, en tid för segregation och början av apartheid. Naipaul menar att Walcott här skapar ett slags ”svarthetens idé” och att den, i egenskap av ras-tänkande, kombinerat med religiösa föreställningar gör hans ö till en mytisk plats för Kristus att promenera på.

Här hamnade Walcott i en återvändsgränd; det gick inte längre att försöka tala om andliga värden i något som egentligen var plantager och långt ifrån ett ”hav av entusiasm” och en värld ”av kärlek som balanserar smärtan i svarthetens idé”. Walcott hamnade i en andlig tomhet och riskerade som andra från regionen att förstöras eller tystas av den. Men istället fann han en väg framåt med att skriva pjäser som egentligen hade sitt ursprung i äldre material, ”Shakespeare´s method” säger Naipaul, Dessa texter var falska, men de fungerade! Lyckan för Walcott var att hans nya medelklasspublik – själv anfäktad av tomhet utan att kunna definiera den – älskade detta, han mötte deras behov och lovsjöng själva tomheten, han gav den, säger Naipaul, ett slags ”intellektuell substans”. Slutsatsen är grym, men begriplig. När Naipaul läser sin ungdoms diktare med ett perspektiv på femtio år, kan han bara konstatera att Walcott fastnade i det som de andra flydde ifrån för att kunna skriva: den skönhet som låg förborgad i själva tomheten. Av detta skapade Walcott ett slags idealbild för människor som levde och läste mycket långt borta från öarna.

  

torsdag 25 augusti 2016

Vurma för Huntington?

Foto: Astrid Nydahl
18 grader redan tidigt, vi får avsluta med en riktig bonussommarvecka som kulminerar med nästan 30 grader på fredag.  Sol som spelar mellan bladen. Ångestriden sen natt gör tidig uppstigning nödvändig. Yoghurt med äpple.

En vän skriver att jag "vurmar för Huntington". Och ändå har jag inte en enda gång de senaste femton åren "vurmat" för någonting. Jag har läst Huntington och funnit att hans beskrivning av motsättningarna på det globala planet ofta är både fyndiga och drabbande. Men "vurmat för"!!? När jag rekommenderar läsning är det för att jag finner den angelägen och inte för att jag "vurmat" för den.

Denna sista sommarvecka har jag börjat läsa Nathan Shachars kommande nya bok, Sin egen värsta fiende. Essäer om spanska inbördeskriget. Som alltid när man öppnar en av hans böcker sugs man in i berättelsen. Den inledande texten om hur inbördeskrigets fasor och angiveriet långt in i modern tid fått hela samhällen att tystna. Det påminner mig, om än i en annan variant om den obehagliga tystnadskultur vårt eget land har levt i ganska länge nu. Vi riskerar varken tortyr eller ett dödsskott för att vi talar och skriver, men stämplarna som skickas kan tysta en människa för resten av hennes liv.


Det kanske räcker att ”vurma för Huntington” eller någon annan som redan fått stämpeln?


onsdag 24 augusti 2016

Claudio Magris: "Det är uppenbart att inte alla jordens lidande människor kan komma till Europa"

Dudley Castle, West Midlands. Foto: Astrid Nydahl
Idag vill jag tipsa er om bokaktuella Claudio Magris, som intervjuas i Svenskan. Man behöver inte dela alla hans åsikter för att finna hans slutsatser intressanta:
Historien är alltid närvarande i Claudio Magris verk. Han ser den som nutidens rottrådar. Uppväxten i en polyglott familj med italienska, tyska och slovenska som parallella språk, har gjort honom till en passionerad EU-anhängare och -debattör, inte minst i sina texter i Corriere della Sera.
Inför dagens krisläge med brexit och växande nynationalism uppmanar han till sans, balans och inte minst till pragmatism.
– Vår tids gigantiska problem är migrationen. Det är uppenbart att inte alla jordens lidande människor kan komma till Europa. Vi måste förstå att ett sjukhus med 100 platser kanske kan ta emot 150 patienter, men inte 1 000. Vi kan inte ge intryck av att vi öppnar famnen av ren godhet, det är naivt och stärker bara de högerpopulistiska rörelserna. Vår humanitet måste bygga på en realistisk grund, annars blir den till hyckleri.

tisdag 23 augusti 2016

Russel Kirk om västerlandets tradition

Foto: Astrid Nydahl
Ibland måste man som bekant gå tillbaka i tiden för att finna något värdefullt. Ju mer den nedåtgående utvecklingen griper om och förlamar våra samhällen, desto mer kan vi lära och förstå av det förflutna, också av det som ligger bara en eller ett par generationer tillbaka.

Russell Kirk (1918-1994) är en sådan person att lära av. Det han skrev kan kanske betecknas som grundat i såväl den kristna traditionen som den politiskt konservativa. Han skrev 32 böcker. Time Magazine och Newsweek beskrev honom som en av USA:s ledande tänkare och The New York Times skrev 1998 om hans bok The Conservative Mind från 1953, att den ”gav amerikanska konservativa en identitet”.

Jag har inte läst hans böcker, men fann en essä som är intressant nog att både läsa och kommentera. Så här skriver han:
The study of great literature in our Western culture has aspired to an ethical end through an intellectual means. The improvement of the private human reason for the private person’s own sake, and the incidental improvement of society thereby, was the object of the traditional literary disciplines. Both the aim and the discipline itself are badly neglected in twentieth-century America.
Här syns kärnan till viktiga kritiska synpunkter. Kirk menar att skolan – observera att artikeln skrevs 1960 – lämnar det stora litterära arvet för något som kanske kan betecknas som renodlat praktiskt kunnande.
An obsessive vocationalism has done mischief to the higher learning—and, for that matter, to secondary schooling; while the “Progressive” methods injured in other ways the old disciplines. Such slogans as “education for living,” “learning by doing,” “schooling for social reconstruction,” “life adjustment,” and “schools to serve the community” have been employed for a generation as weapons against any genuine training of imagination and reason.
Denna tendens har präglat Sverige i femtio år. För varje ny generation elever, lärare och läroplaner har väl ”lära för livet” blivit en sympatisk men tom slogan. Kirk undrar var det fantasirika och förnuftiga lärandet då tar vägen. Kan vi komma vidare om vi klipper banden med vårt litterära, filosofiska och religiösa arv, det vill säga den judisk-kristna traditionen?

Among the consequences has been the steady reduction of leadership—moral and intellectual talent—in America. The founders of the American Republic learned the first principles of human nature and society from the Bible, Cicero, Plutarch, and Shakespeare. But the present generation of school children is expected, instead, to “learn to live with all the world”—through a rash of scissors-and-paste “projects.”When poetry is replaced by “communications skills,” and narrative history by doctrinaire social generalizations, the whole intricate inheritance of general culture is threatened. There are professors of education who seriously argue that no young person ought to read a book more than fifty years old. The imaginative and rational disciplines, so painfully created over centuries, can be immeasurably injured by a generation or two of neglect and contempt.
Hade det inte varit så allvarligt skulle man ju ha skrattat åt Kirks slutkläm. Men vi vet idag att han hade rätt då han 1960 varnade för att utbildningens högre teoretiker närde så tokiga idéer som att elever inte skulle tvingas läsa ”gamla böcker” (Hur "gamla" får böcker vara i dagens skola? Vad finns bortom Potter-horisonten?). Han utgår ifrån att sådana idéer allvarligt kan skada allt det vi givits att förvalta på en eller ett par generationer. 

Kirk sätter samman dessa problem med bristen på moraliskt och intellektuellt ledarskap. Vi ser samma problem i hela Europa. Den politikergeneration som fanns när vi femtiotalister var barn kunde också sin kultur, vissa av dem rentav sin litteratur. Kanske hade de rentav studerat sådana böcker som Kirk nämner. Inom socialdemokratin fanns det en rad ministrar som kunde sina Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg, men också den filosofiska litteratur som låg till grund för deras ideologiska inriktning. Det finns inga skäl anta att det inte förhöll sig på samma sätt inom liberalismen och konservatismen. Sist vi hörde en samtida politiker uttala sig om litteratur var när Fredrik Reinfeldt vurmade för Camilla Läckberg, ett exempel som talade för sig själv i all sin enfaldighet. Vem av ministrarna och riksdagsmännen har idag studerat Marx, Keynes och Adam Smith, vem av dem har ens läst de senaste tio årens Nobelpristagare i litteratur? Numera skyller de på "tidsbrist". Som om våra förfäder hade mer av den varan, som om de politiker som hade en bakgrund både i arbetarklassen och medelklassen inte skulle ha haft tid över för bildande läsning, trots hårda arbetsdagar. Det är inte tid det finns brist på. Det är något helt annat (jag ska inte ens viska vad jag syftar på).