lördag 23 september 2017

Bojkotta bokmässan? Tror vi inte på yttrandefriheten som en absolut och reell medborgerlig rättighet?

Foto: Astrid Nydahl

"Jag kommer aldrig, aldrig att tveka om att inte bojkotta en bokmässa eller någon annan plats där det finns de som står för andra värderingar än mina. Jag citerar Noam Chomsky: 'Om vi inte tror på yttrandefrihet för människor vi föraktar, tror vi inte på den alls.'" (Binnie Kristal-Andersson i Författaren nr. 3/2017, just utkommen)

Bokmässan närmar sig. Jag känner många som ska åka dit (själv "bojkottar" jag detta marknadsspektakel sedan 25 år, sist var jag där som redaktör för Studiekamraten, det var ett motbjudande skådespel); vänner, kollegor, författare som är mig bekanta, förläggare också.

Jag läser i nya numret av Författarförbundets medlemstidning en diskussion mellan en handfull medlemmar om huruvida man ska bojkotta eller ej. Frågan ställs med anledning av att veckotidningen Nya Tider medverkar för andra gången. Jag fann genast Binnie Kristal-Anderssons resonemang förnuftigast. När hon citerar Chomsky blir det mitt i prick: antingen tror vi på yttrandefrihet, eller så gör vi det inte. 

Det finns ingen selektiv yttrandefrihet. Det finns ingen frihet alls om den skiljer på "riktiga" eller "felaktiga" åsikter. Varför är det just i Sverige så svårt att förstå och hävda det? Blev vårt land ändå så totalitärt tankelikriktat under de många och långa åren av efterkrigstida socialliberal konsensuskultur? Att jag ens ställer mig den frågan är skrämmande, av det enkla skälet att det säger något om hur en människa som föds fri kan formas till nästan vad som helst. 


fredag 22 september 2017

Ulf I. Eriksson: Ett möjligt liv. Angående Vilhelm Ekelunds ovidlådenhetstänkande (Exempla)

Foto: Astrid Nydahl

”Man är blott där man flyr” (Vilhelm Ekelund: ur Det andra ljuset)

Det verkligt uppfordrande med Ulf I. Erikssons nya bok är hans återkommande tanke – hämtad från såväl Nietzsche som Almqvist och bokens huvudperson Vilhelm Ekelund – på att göra sig fri genom egendomslösheten, oberoendet av tingen, berömmelsen och respektabiliteten, ”styrkan ligger i att intet ega”.

Detta är också utgångspunkten för min läsning. Ulf I. Erikssons eget författarskap ansluter på självklaraste sätt till denna tanke. Hans läsning av Ekelund och andra blir därför i hög grad en valfrändskapens läsning. Inte att känna igen sig, inte i första hand, utan att dela utgångspunkt i livshållningen. Så heter också den nya boken Ett möjligt liv. Den består av essäer och texter publicerade i olika tidskrifter (som t.ex. Gnosis, Ord&Bild, Res Publica) under perioden 1979 – 1992, medan bokens längsta essä, Den halkyoniska tonen skrevs hösten 2016. Eriksson skriver själv i förordet att detta nu sammanställda material ”kan förstås som ett antal ovetenskapliga introduktioner till Ekelund utan att innehålla alltför vidlyftiga redogörelser och utredningar. Först detta minimum kan möjligen ge en föreställning om rikedomen i hans begreppspoesi.”

Vilka är vi, moderna människor? Jag tror uppriktigt – efter 65 års erfarenhet av det ”mänskliga” livet – att Ekelunds något äldre diagnos står sig. Eriksson citerar ur Passioner emellan: ”Lakejen som gjort lycka: där det hemliga idealet! En krypare – för alla som äro öfver; en rytare – mot alla som äro under”. Vi har väl alla mött dem. Kallat dem översittare, karriärister, lismare, anpasslingar. Ekelund hade inte haft mycket till invändningar mot våra öknamn på dem. Ty vi är överens i sak.

Hur kan man anpassa sig, ens ansluta sig, till en mänsklighet och ett samhälle på sådana premisser? Hur leva i ”frivillig träldom”? Det kan man inte. Man väljer flykten. Man väljer den inre exilen. Och just flykten är ett begrepp som Eriksson reflekterar mycket kring.
”För Ekelund – denna andens gruvarbetare – vidgas ovidlådenhetstanken sålunda till att betyda ’äreslöshet’; den antar, som Pierre Naert påpekar, innebörden av ’flykt från världen’. Flykttanken ger åt begreppet dess mystika accent. ’Det enda argument som duger för den flyende är den blanka färd, hvars namn är – Oafhängighet’ (Campus et dies)”. 

Det finns så väldigt mycket mer i denna bok jag kunde ha nämnt eller citerat. Men jag stannar här med det självklara tillägget att jag rekommenderar den till var och en som vägrar anpassa sig till eller vara en del av den sjukdom vår tid och vårt samhälle är. Lämplig vore den kanske också för de slickande figurer som väljer lakej-idealet, kanske finns det någon i den kretsen vars hjärta ännu skulle förmå pumpa lite friskt blod?

Tidigare om författaren här i bloggen om hans bok På intet stå från 2015.

torsdag 21 september 2017

Tyskt krigs-DNA eller "bara ad Hitlerum"?

Foto: Astrid Nydahl

Får jag fresta ert tålamod idag också? Då skulle jag vilja citera ett rejält stycke ur en betydligt längre essä av Theodore Dalrymple. Den publicerades i våras och kan läsas i sin helhet här.

Ni vet att jag har ett särskilt gott öga till Dalrymple. Hans böcker är en fröjd att läsa. Det är något alldeles speciellt som föds ur hans kombinerat brittisk-franska liv. Han har varit fängelseläkare, av sådant lär man sig mycket. Men framför allt är han en skarp analytiker av det märkvärdiga som sker med Europa idag.

Här, på New Street i Birmingham, satt jag våren 2012 och läste två av Dalrymples böcker. Rekommenderas! TN

I essän jag vill visa er diskuterar han ”Hitler-argumentet” mot bakgrund av Angela Merkels beslut att öppna dörren för en miljon individer ur de långa folkvandringsleden.

When the German chancellor, Angela Merkel, decided to take in 1 million migrants and refugees (the precise numbers have yet to be established and probably never will be), it is difficult to believe that thoughts of Hitler and Nazism were far from her mind. Hitler believed that the German national interest was the touchstone of morality; anything that served it, in his opinion, was justified. So catastrophic was this monstrous ethic that for a long time, it seemed virtually impossible for anyone other than a neo-Nazi to speak of the German national interest. When Germany won the soccer World Cup in 2014, the nation exploded in joy and celebration.
 
Newspapers suggested that Germany had finally overcome its postwar feelings of guilt, so that it was possible for Germans to express an unapologetic pride in their country. This, however, seems false: everyone understands that, in this context, sport is unimportant, a distraction. A rally to celebrate the German trade surplus as a vindication of the German people compared with its neighbors would be another thing entirely—and it is inconceivable that it would take place. One can imagine no policy more distant from Hitler’s than Merkel’s acceptance of the million migrants. Her gesture says: we Germans are as far from Hitler as it is possible to be. We need not think whether the policy is wise or just; it is sufficient that it should distinguish us from what we were before.
It is not only in Germany, however, that the national interest may not be mentioned for fear of appealing to Nazi-like sentiments; indeed, any such appeal routinely winds up labeled as “far right,” a metonym for Hitler or Nazism. The identification is a means of cutting off whole areas of inquiry, nowhere more so than in the question of immigration.
One of the justifications for the European Union that I have often heard is that it brings peace to the continent. This, usually unbeknown to its proponents, is an argument ad Hitlerum, for the likeliest source of war on the continent is Germany: Portugal would never attack Denmark, for example, or Sweden Malta. No: what is being said here is that the Germans, being Germans, are inherently militaristic and racist nationalists, and the logical consequence or final analysis of these traits is Nazism; and that unless Germany is bound tightly into a supranational organism, it will return to violent conquest. I personally do not believe this. 
Nå, fundera gärna på det avslutande resonemanget här och applicera det också på andra länder: är en övernationell struktur, till exempel en union av Sovjetunionens eller Europeiska Unionens slag, en förutsättning för att krigiska, aggressiva och nationalistiska politiska böjelser och traditioner ska kunna hållas korta? Dalrymple tror inte det. Själv har jag kommit en bit på vägen i revisionen i det tänkande och de illusioner som fick mig att en gång i tiden rösta ja till ett svenskt EU-medlemskap. Vad väntar oss?

onsdag 20 september 2017

Patrik Hermansson, det hade inte behövts något wallraffande!

Foto: Astrid Nydahl

DN har fått åka ända till Amerikat för att kunna berätta historien om en ung svensk man som "infiltrerat" altright-rörelsen, den som finns i såväl USA som Europa och som har en särskild rottråd i Sverige. Så här lyder inledning på berättelsen:

NEW YORK. DN:s Björn af Kleen har träffat den 25-årige svensken Patrik Hermansson som under ett års tid wallraffat bland amerikanska och brittiska nazister. Han presenterade sig som ”Erik Hallberg”, en politisk flykting från vänsterdiktaturen Sverige (...) Vittnesmålen ska bli en dokumentärfilm om tillvaron i den amerikanska och brittiska så kallade alternativhögern, ”alt-right”, producerad av den brittiska organisationen Hope not hate. I dag avslöjar Patrik Hermansson sin riktiga identitet, genom denna artikel i Dagens Nyheter och en annan i New York Times. Hermanssons högerextrema alias ”Erik Hallberg” upphör därmed. 
Har härmed något sensationellt framkommit? Nej, jag vill hävda att detta är en tidstypisk media-anka. Hur så? 

För fem år sedan bestämde jag mig för att skriva en bok om identitärerna, i Sverige och internationellt. Av naturliga skäl vände jag mig till människor som driver Motpol, Identitär idé och andra. En av de första jag hade kontakt med var Daniel Friberg, nu en ledande person i altright-rörelsen. Han var vänligheten själv. Hjälpsam, artig. Han gav mig all den information jag behövde. Han ledde mig vidare till andra personer, en del av dem intervjuade jag, som den svenske arkeofuturisten John Järvenpää, redaktören för Nya Tider, Vávra Suk, jag läste och analyserade texter av Jonas de Geer, Joakim Andersen (signaturen Oskorei som numera skriver under eget namn), Alain de Benoist, bloggaren som kallade sig Solguru, Tobbes Mediablogg, Markus Willinger, Guillaume Faye, Michael O´Meara, David Hamilton, Tomislav Sunic, Paul Gottfried, med flera... 

Utan att förhäva mig vill jag påstå att jag fick fram ett material som gav en rättvisande och tämligen djupgående bild av det som skulle bli altright-rörelsen. Hade jag behövt wallraffa för det? Absolut inte. Daniel Friberg, Joakim Andersen, John Järvenpää, Vávra Suk och andra var mycket tillmötesgående. De bemötte mig aldrig med ett spår av konspiratorisk misstänksamhet. Ändå vill jag tro att de var och är väl förtrogna med min person och mitt författarskap. Att t.ex. närma sig Suk var för mig mycket enkelt, eftersom jag var införstådd med hans pappas mångåriga engagemang i Charta 77-rörelsen hemma i Tjeckoslovakien under de kommunistiska diktaturåren. 


Den mediala anka som Hope not Hate, DN och New York Times släppte var alltså inte mycket att hänga i julgranen. Att träda fram som infiltratör kittlar just de människor som normalt låter sig kittlas av allt skvaller som är politiskt korrekt. Det är billigt och tidstypiskt. För säkerhets skull vill jag tillägga att jag inte utsatts för några obehagligheter från Friberg, Andersen, Suk eller någon annan för att jag skrivit - och ofta skriver - kritiskt mot dem. Så "agent Hallberg" kan nog sova lugn där borta i London.


Hade inte min bok Identitärt. Om rötter, identitet & politisk aktivism utgiven 2014 varit helt slut hade jag gärna skickat den till DN. Å andra sidan finns den alltjämt att köpa som e-bok.


Det fanns inte en enda morgontidning som ville recensera min bok. Endast Malmöbaserade Kvällsposten gjorde det på sin kultursida. Varför var ingen intresserad? Jag tror jag vet svaret. Min bok var ett seriöst försök att analysera och förstå ett samtidsfenomen som sedan dess vuxit och fått större inflytande. Fast utan wallraffande och agent-beteende blir intresset svalt.

Nu lämnar vi ankorna åt sitt öde och fortsätter att, i lugn och ro, utforska politiska miljöer vi vill lära oss mer om. Hope not Hate har inte erbjudit mig någon sådan kunskap.


När vänstern förlorat allt återstår endast islamismen

Foto: Astrid Nydahl

Hur förhåller det sig nu med religionskritiken i relation till yttrande- och tryckfriheten? Hur förhåller sig vänstern? Låt oss ta legendariska Charlie Hebdo som exempel. Har denna satiriska publikation ägnat sig åt att ”förfölja muslimer”? Den anklagelsen har svirrat runt som ett slags förklaring till den fasansfulla massakern 2015. Men det är sannerligen ingen förklaring. Det är en politiskt korrekt ursäkt. Pascal Bruckner skriver:

The Parisian daily Le Monde notes that the satirical publication Charlie Hebdo had devoted only 4 percent of its covers to representations of the Prophet Mohammed, whereas it has been mocking Jesus, Moses, the Dalai Lama, and the pope for 40 years—but this 4 percent earned it a collective assassination by Islamist killers on January 7, 2015. And for criticizing two French Islamist groups with ideological complicity with the Charlie Hebdo murderers, I found myself dragged before a tribunal and charged with defamation. I won the trial—fortunately, since what I was saying was the simple truth.

Bruckner lever fortfarande. Men man försökte fälla honom som kriminell för att han ville visa hur franska islamister bär ansvaret för Hebdo-massakern. Han är inte ensam om det ödet. Det är som om västerlandets juridiska, politiska och intellektuella elit fått för sig att varje form av kritik riktad dels mot religionen islam, dels mot islamismens mordiska attentat, skulle vara ett brott. Är det ett brott? Ja, det är vad vi förknippar med Orwell och begreppet tankebrott. En felaktig tanke. En tanke som denna juridiska, politiska och intellektuella elit uppfattar som ett hot mot den rådande ordningen. Förresten, är det verkligen rätt att kalla denna treenighet för elit? Jag tror inte det.

Däremot kan vi vara överens om att makten i alla dessa tre avseenden lutar sig mot en alltmer förvirrad och vilsegången vänsterströmning. Vänstern i västerlandet har gått från att vara motmakt, opposition och revolutionärt sinnad till att bli maktens yttersta grindvakt och ideologiska försvarsmur. Pascal Bruckner finner det ytterst märkligt, men hans förklaring är den enda rimliga.

And here is where the strangest factor in the whole Islamophobia controversy emerges: the enlistment of a part of the American and European Left in the defense of the most radical form of Islam—what one might call the neo-Bolshevik bigotry of the lost believers of Marxism. Having lost everything—the working class, the Third World—the Left clings to this illusion: Islam, rebaptized as the religion of the poor, becomes the last utopia, replacing those of Communism and decolonization for disenchanted militants. The Muslim takes the place of the proletarian.

När muslimen i tredje världen tagit den västerländske proletärens plats i världsbilden blir allt han gör, säger och tänker det ytterst rätta. Vänstern betraktar – felaktigt och fördomsfullt – islam som den fattiges väg och tröst. Men när vänstern inte bara förlorat, utan också vänt sig bort från sin relation till de verkligt fattiga, de egendomslösa, de i egentlig mening proletära, finner han endast denna väg. Islam. Islamismen.