tisdag 30 juni 2015

Med Montaigne om friskt och sjukt

Vi är upplysta sägs det. Våra kunskaper är så stora att vi, enskilt och i föreningar, tillrättavisar läkarna och nobelkommittérna. Vi tror oss veta allt. Vi tror rentav att vi "kan engelska". Har någon mänsklig epok varit mer fylld av förmätenhet och illa motiverat högmod? Jag vet inte. Montaigne skrev:
"Vilken nytta kan vi anta att Varro och Aristoteles fick av sitt stora vetande? Slapp de sådana olyckor som drabbar en bärare? Gav logiken dem någon lindring för gikten? Kände de mindre av vätskan i lederna därför att de visste hur den hade kommit dit?" (Montaigne: Essayer, bok två, kapitel 12, i översättning av Jan Stolpe). 
Frågorna kunde vi föra direkt in i vår tid. Jag såg en dokumentär från ett av Londons stora sjukhus. Till akutavdelningen hade kommit en kvinna - i sällskap med dotter och två barnbarn - övertygad om att hon var döende. Minst en hjärntumör måste det vara! I intervjun sade hon att hon varje vecka gick till doktorn minst två gånger och att hon aldrig reste till platser där det inte var nära till sjukvård. Efter CT-undersökning (och en rad prover) visade det sig - förstås - att hon var helt (fysiskt) frisk, men att hon levde med så stora sociala problem att hennes psyke förvandlade vardagen till ett helvete. Hon är sannerligen inte ensam. Det vet jag av egen erfarenhet.
"Inbilskheten är vår medfödda, ursprungliga sjukdom. Den mest sårbara och bräckliga av alla skapade varelser är människan; hon är samtidigt den mest högmodiga (...) i fantasin placerar hon sig ovanför månens sfär och med himlen under sina fötter."
Kunskap är inte alltid till nytta. Det är uppenbart. Men om vi ni ska fortsätta med vårt högmod skulle det förstås kräva en helt ny social väg, bort från Mammons och Läkemedelsgudarnas makt över våra liv. Bort från det en bekant kallar "neuros"-iserandet av allt vi genomlever. Bort från föreställningen att man måste vara smärtfri, lycklig och helt varje minut. Jag "känner av vätskan i lederna." Jag vet hur den kom dit och försöker göra något åt saken. Skulle det misslyckas får jag i ännu högre grad ägna mig åt Montaigne och de andra som i sina böcker skänker mig en mening.
"Har man funnit att vällust och hälsa smakar bättre om man kan sin astronomi och grammatik - blir kuken på den olärde mannen mindre styv? (Horatius) - eller att skam och fattigdom då blir lättare att bära?"
 ***
"Det är inte riktigt klokt att den mänskliga visdomen ska ägna all sin uppfinningsrikedom åt att göra de njutningar som verkligen tillhör oss färre och mindre ljuva, samtidigt som den flitigt och framgångsrikt arbetar för att konstfullt kamma och sminka upp våra olyckor för att lindra smärtan. Hade jag grundat en filosofisk skola hade jag valt en annan, mer naturlig väg, alltså en som var sann, praktiskt möjlig och okränkbar, och kanske hade jag gjort mig tillräckligt stark för att inte gå för långt på den vägen. Vad ska man säga om att våra andliga och kroppsliga läkare liksom har gaddat sig samman och inte finner någon väg till hälsa och aldrig finner något botemedel mot kroppens och själens sjukdomar annat än genom plågor, pinor och smärta?" (Montaigne: Essayer, bok 1 kapitel 29, översättning av Jan Stolpe).
Jag inbillar mig inte att de stora författarna och filosoferna bör användas för praktisk livsrådgivning. Tvärtom bör det de skrivit fungera som själva fundamenten för det mänskliga och levande. Ändå dristar jag mig att fundera i följande riktning.

Till min frekventa läsning hör FASS. Om det vore någon krut i redaktörerna borde de i en särskild ruta intill varje biverkningslista foga dessa - eller liknande - rader av Montaigne. Svaren måste alltid börja med en fråga. Montaigne har ställt den mest grundläggande när det gäller fysisk och psykisk ohälsa.

***
"Somliga har uppmanat mig att skriva om min egen tids händelser, de anser att jag kan betrakta dem med en blick som är mindre förvrängd av lidelse än andras och att jag kan betrakta dem på närmare håll eftersom ödet har gett mig nära kontakt med ledarna för olika partier."
Det vill inte Montaigne göra. I första bandet, kapitel tjugo av Essayer reder han ut varför. Han anser sig för det första skriva med en "hackig stil" som gör honom andfådd. Han är "dålig på disposition" och "okunnigare än ett barn om uttryck och glosor för de vanligaste saker." Utifrån det har han fattat sitt beslut att bara skriva om det han anser sig kunna "tala om", därmed "anpassande ämnet till min förmåga." Montaigne tog inte emot beställningar. Han skrev inte på andras uppdrag än sitt eget. Och han hade ju redan i förordet till sina essayer påpekat att ämnet för texterna var han själv. "Skulle jag välja ett ämne som styrde mig skulle jag riskera att digna under bördan."

Montaigne skulle alltså, trots att han hade "nära kontakt med ledarna för olika partier", inte ha fungerat som journalist på Aftonbladet eller Rapport. Där skulle de ha tvingat honom att kratta manegen för såväl sittande som kommande medlemmar av politikerklassen. I bästa fall skulle han ha skrattat åt de mediala kollegorna, när han upprepade frågan:

"Hur kan de svara för tankar hos människor som de aldrig har känt och presentera deras gissningar som gångbart mynt?"

måndag 29 juni 2015

Om umgänget, avståendet och tålamodet

Foto: Astrid Nydahl
Nietzsche skrev i Den glada vetenskapen, femte boken (översättning av Carl-Henning Wijkmark), en bit in i text 364 som heter Eremiten talar:
"Ack, vad medmänniskorna är svårsmälta! Regel nummer ett: satsa sitt mod som när en olycka inträffat, hugga in tappert, beundra sig själv medan man gör det, fånga sin motvilja mellan tänderna, svälja ner sitt äckel. Regel nummer två: 'förbättra' sin medmänniska, till exempel med ett ord av beundran, så att hon börjar svetta ut sin lycka över sig själv; eller få tag i en flik av hennes goda eller 'intressanta' egenskaper och sedan dra i den tills man fått ut hela förträffligheten och kan låta medmänniskan försvinna i dess veck. Regel nummer tre: självhypnotisering. Fixera sitt umgängesobjekt som om det vore en knapp av glas tills man upphör att känna lust eller olust och oförmärkt somnar in, blir stel, gör ett samlat intryck: en huskur från äktenskapets och vänskapens apotek, rikt beprövad, prisad som oumbärlig men ännu inte vetenskapligt formulerad. Dess populära namn är - tålamod. - "
Texten utgår från en inbjudan till en måltid. Ändå tycker jag att man kan dra nytta av Nietzsches tre råd också i andra sammanhang. Det är svårt att vara människa bland andra människor. Problemet är kanske att vi ofta vill bedra oss själv med att låta förnekelsen av detta faktum eka i våra hjärnor. Vi måste lära oss att tacka nej. Vi måste lära oss att välja vem vi sitter till bords med, och vem vi tackar nej till. Att överleva så länge man lever, se där en konst svårare än de flesta. Vegeterandet är inget liv. Överlevandet måste innebära att det finns kvalitet i de stunder man inte sitter försjunken i melankoli. Överlevandet för mig är både läsningen och skrivandet, både havet och vidden. Att sitta vid havet tvåsamt har alltmer utvecklats till ett umgänge som står högt över det mesta. Jag anstränger mig att tacka nej till annat. Tålamod alltså!



Habermas om grekiska krisen

Foto: Astrid Nydahl
I Dagens Nyheter hittade jag en artikel av den tyske filosofen Jürgen Habermas som kanske kan intressera. Nedan ett avsnitt ur texten, som i sin helhet kan läsas här.
Eftersom den tyska förbundskanslern redan i maj 2010 bedömde investerarnas intressen som viktigare än en sanering av den grekiska ekonomin genom skuldavskrivning, befinner vi oss på nytt i ett krisläge. Nu blottläggs en annan institutionell brist.
Det grekiska valresultatet är ett klart uttalande från en nation, vilken med tydlig majoritet motsätter sig det lika förnedrande som betryckande sociala elände en påtvingad sparpolitik lett till. Själva uttalandet är entydigt: befolkningen säger nej till att fortsätta en felslagen politik, vars följder de drastiskt har fått erfara på sina egna kroppar. Utrustade med denna demokratiska befogenhet, försöker den grekiska regeringen åstadkomma en politisk förändring i eurozonen.
Men i Bryssel stöter de på representanter för 18 andra regeringar, som alla rättfärdigar sina avslag med kylig hänvisning till egna demokratiska mandat. Man kan här särskilt se på det första mötet, hur de arroganta noviserna i triumfstämning gav sig in i slagväxling med de väl insuttna, som reagerade dels paternalistiskt farbroderligt, dels rutinerat nedlåtande: båda sidor propsade papegojaktigt på att vara bemyndigade av det egna "folket".
Den oavsiktliga komiken i deras endräktigt nationalstatliga tänkande åskådliggjorde på ett oöverträffat vis vad som verkligen saknas – ett fokus på medborgarnas gemensamma politiska viljebildning vid politiska vägval som får stora konsekvenser i Kärneuropa.
Men slöjan över denna institutionella brist har ännu inte riktigt rämnat. Det grekiska valet har strött grus i det brysselska maskineriet, eftersom det här är medborgarna själva som har bestämt sig för ett europapolitiskt alternativ. Annars brukar det ju vara regeringsföreträdare som teknokratiskt gör upp med varandra om avgörande frågor och förskonar sina nationella offentligheter från sådana oroande teman.
Detta kan förstås vara överspelat när bloggen läggs ut. Jag försöker följa utvecklingen men erkänner gärna att jag inte förstår vilka mekanismer som slutligen fäller avgörandet. Ingen har hittills presenterat den hotande statsbankrutten så att den blir begriplig. Men grekerna själva tömmer sina bankkonton. Om de har några. Sådant brukar indikera att ett avgörande är på väg. Och jag skulle verkligen inte, som Habermas, vilja betrakta den nuvarande vänsterpopulistiska regeringen i Grekland som "ett europapolitiskt alternativ". Allt pekar ju på motsatsen.

söndag 28 juni 2015

Några söndagsfunderingar och Nietzscheläsning

Foto: Astrid Nydahl
Om det ändå gick att få inre frid, trots att det utspelas flera stora dramer runtom mig. Det verkar omöjligt. Har man levt ett helt yrkesliv i den mediala världen är man på sätt och vis skadad. Ingenting får gå mig förbi. Inte ens söndagens rapporter från Grekland, detta land som uppenbarligen står inför en stor tragedi. Det talas om en ny valuta, en "grekisk euro" med hål i mitten och med ett värde som ligger ner till mindre än hälften av eurons. IS-krigarnas våldsdåd den senaste tiden skrämmer, precis som det är menat. Jag läser i brittisk press om de individuella ödena och det är sannerligen gastkramande.

I fredags, när det verkligen luktade sommar här i Skåne, tog vi oss in till den lilla grekiska familjerestaurangen. Kvinnan som lagar all maten berättade att hon gjort färsfyllda paprikor, de fanns inte med på menyn, och undrade om vi ville äta dem. Det ville vi! Med det kalla vita vinet till fick vi en minnesvärd eftermiddag, som sedan avslutades här hemma. Festen med barn och barnbarn fick vi dock ställa in eftersom ett av barnen drabbats av en mycket smittsam åkomma. Men vi tar den senare, på café eller vid havet.

Jag kommer inte längre med min Malmöbok. Det är som om ett gigantiskt stoppblock placerats mellan mig och manuset. Men vi ska ta en Malmödag i sommar, kanske kommer bilderna av mina barndomsmiljöer på Seved, Gamla väster, Lindängen och Lorensborg att släppa ut ett nytt flöde av minnen som blir användbara.

Nietzsche skrev i Den glada vetenskapen, tredje boken (översättning av Carl-Henning Wijkmark):
"126. Mystiska förklaringar. - De mystiska förklaringarna anses djupa; sanningen är att de inte ens är ytliga."
Jag kunde tillägga att de Putininspirerade tankar som idag torgförs - inte minst på nätet - kan hänföras till just den sortens "mystik". Det största problemet med dem är att de saknar varje ansats till analytisk argumentation och politiska slutsatser grundade i studier och kunskap. De följer hellre "en känsla" eller "en tro" - och de tycks gemensamma för yttervänster och ytterhöger i deras presentationer av situationen i Ungern, Grekland, Ukraina, Ryssland och andra kriszoner. Som sagt: de är inte ens ytliga, dessa populära teorier.



lördag 27 juni 2015

Violette - grym dyrkan av den ouppnåeliga





 Violette - grym dyrkan av den ouppnåeliga. Så skrev Svenskan om filmen. Vi såg den igår. Det var ett märkligt drama som fängslade, mer än två timmar trodde jag att huvudpersonen var en fiktiv karaktär. Man kan - inte ens av sig själv - begära kunskap om alla europeiska författare.





Fiktiv var hon nämligen inte. Hon var verklighetens Violette Leduc och hon stod i centrum för Martin Provosts nya film. Han har tidigare gjort den enastående fina Séraphine. Om nya filmen kan vi läsa:
"Den begåvade kvinnan som dyrkar ett geni är utgångspunkten också för franska regissören Martin Provosts senaste film, ”Violette”. Här är det Simone de Beauvoir som är geniet, medan författaren Violette Leduc är kvinnan som dyrkar henne." skrev Svenskan.
Jag intresserar mig mest för kretsen kring Sartre och de Beauvoir. Och plötsligt ramlar en ny pollett ner. Jag firade min 63:e födelsedag under lördagen och fick bland annat denna film i present. Den gladde mig, för än en gång fick jag tillfälle att vistas i den franska miljö, förstås romantiserad och mytologiserad, men ändå så väsentlig för oss som tog bussen till Paris åren efter 1968 för att med egna ögon se var allt hade ägt rum.

Detta saknar förstås allmänt intresse nu. Men se filmen. Den är värd dryga två timmar av en människas liv, inte minst för att den belyser några politiska, estetiska och litterära problem. Och så kan man påpeka att hela den filmiska berättelsen ledsagas av Arvo Pärts musik.

Här en liten glimt:





En fruktansvärd fredag igår

Nej, inte den frodiga grönskan utan den svarta åskan där bakom... Foto: Astrid Nydahl
Det är Ramadan just nu. Begrunda innebörden av det och läs vad Per Gudmundson skriver i Svenska Dagbladet. Det finns inga undanflykter. Har inte funnits på länge. Det duger inte att, som David Cameron inför de slaktade brittiska offrens familjer säga, att detta "har inget med islam att göra". Om man inte är alldeles intelligensbefriad och oförmögen att se vad världen har att erbjuda oss inför Islamiska staten och terrorismen begrundar man dessa ord:
För ett år sedan utropade Islamiska Staten det återuppståndna Kalifatet. Årets ramadan är den första under denna nya era. Därför har IS uppmanat sina anhängare att begå terrorattacker världen över under den heliga månaden. Ett bara några dagar gammalt anförande från Islamiska Statens talesman Abu Muhammad al-Adnani riktade sig till ”Islamiska Statens soldater överallt”. Den heliga månaden skulle bli blodig. ”Det ligger slagfält framöver, detta är era vapen och här är ramadan”. Talesmannen betonade att ramadan ska bli ”en månad av katastrofer, nederlag och förnedring för otrogna överallt”.

fredag 26 juni 2015

Islamistiskt terrordåd i Frankrike + två nya terrordåd inom loppet av en timme

Så var det dags igen: en halshuggen och huvudet spetsat på fabrikens staket, två skadade, flera laddningar sprängda, Islamiska statens flagga visades, enligt presidenten var målet att spränga gasfabriken i Saint-Quentin-Fallavier, mellan Grenoble och det allt mer ökända islamist-fästet Lyon.

Frankrike står tveklöst högt upp på islamismens dödslistor. Både presidenten och premiärministern manar till ökad vaksamhet. Höjd larmberedskap i hela Frankrike antyder att de möjligen väntar sig och fruktar mer.

Fredens och kärlekens religion? "Detta har inget med islam att göra" - ja ni vet, vi kommer att få höra ramsorna igen. Vi som är immuna mot moskéernas och krigarnas agitation ser verkligheten sådan den är. Terrordåden är den en del av islamiska statens krig mot alla oss otrogna hundar. Ta inte miste på det.

Uppdaterat 13:52: två andra terrordåd pågår nu. I Tunisien stormas ett turisthotell (senaste nytt är att det rör sig om två hotell under attack). Minst nitton döda rapporteras redan och tunisiska Info Du Jour lade just ut denna bild:

Dessutom pågår ett attentat mot en shiitisk moské i Kuwait. Minst fem döda rapporteras. Rapporteringen sker också därifrån på Info Du Jour.

Islamiska Statens mördarband genomför idag alldeles uppenbart samordnade attacker i Europa och i arabvärlden.