Förlorad i Finland. Saudade på svenska.

Imorgon vid den här tiden pågår resan till Finland. Tidigast på måndag är jag tillbaka i bloggen. Det som nu väntar är en tre dygn lång manifestation för den svenska litteraturen i Finlands sydvästra hörn. I Ekenäs blir det film, författare, litterär supé och vandringar i jugendstaden. Temat är Saga och sanning.

Jag tänker pendla där emellan med ett föredrag om den bokbefriade bokhandeln och den spektakelstinna bibliotekstanken. Inget av det jag tänker ska sägas medhårs, snarare tvärtom. Annars hade det varit bättre att tiga.

Som sällskap har jag bland många andra Jörn Donner, Merete Mazzarella, Åke Smedberg, Birgitta Boucht, Kjell Westö, Zinaida Lindén, Mary-Ann Bäcksbacka - och inte minst: M.A. Numminen som håller föredrag till pianoackompanjemang (på temat Svenskans kraft på båda sidor om Bottenhavet).

Jörn Donner visar och vägleder till Ingmar Bergmans Viskningar och rop.

På hotellrummet ska jag glo i taket och begrunda det faktum att jag åter befinner mig i landet där hjärtat sprängdes och tanken svindlade.

Med mig på resan är vår tids enda riktiga fadista: Aldina Duarte, och hennes exmake, Camané, som förvaltar den manliga fadotraditionen med samma kraft.

Och varför inte en finsk fado, på norska (det är naturligtvis inte en fado, men texten tilltalar mig):

Ikke glem at jeg har reist.
Når vi sees neste gang.
Ikke glem at jeg har reist.
Og at min reise har vært lang.

*

Och på tal om något helt annat: Nu är det dags att lägga ner Region Skånes Kulturpris. Årets pristagare är nöjesproducenten Stefan "Julius" Malmström. Julius är en företagare som förmodligen lever ett gott liv på de artister han tar till Sverige (och det missunnar jag honom inte en sekund när jag tänker på den fantastiska musik han tagit hit). Men vad det har med kulturskapande att göra begriper inte jag.

Julius själv säger: "Jag jobbar ju bara med evenemang som har med biljetter och biljettintäkter att göra".

Hans blygsamhet slår tillbaka på Region Skåne. Hur tänker de? Vad är det för föreställningar om skånskt kulturliv de har, när biljettförsäljaren får priset?Det är verkligen dags för självreflektion. Om inte priset delas ut till skaparna av kulturen - musiker, skådespelare, regissörer, filmare, författare, bildkonstnärer - måste det läggas ner.

Izet Muratspahic (redaktion och förord): Noveller från Bosnien-Hercegovina.

Ivo Andric

Vi är inte bortskämda med litteratur från det forna Jugoslavien. Denna antologi presenterar författare födda i Bosnien-Hercegovina från 1875 (Svetozar Corovic) till 1966 (Miljenko Jergovic), totalt 24 män och kvinnor. Några av dem är välkända, som Ivo Andric, andra är i varje fall publicerade på svenska med egna verk, som Aleksandar Hemon och Miljenko Jergovic, medan de flesta blir tillgängliga i svensk översättning för första gången.

Aleksandar Hemon

Översättaren Djordje Zarkovic står för det mesta av det arbetet, medan Andric och Hemon publiceras i tidigare gjorda översättningar. Man kunde önska att bokens introduktion och författarpresentationer höll samma språkliga nivå som Zarkovic översättningar. Urvalet är mycket intressant och ger en bild av en starkt socialt medveten litteratur som varken väjer för historiska eller samtida oförrätter. Det finns samtidigt en humoristisk distans i flera av texterna och en svart humor som är tilltalande. För den som vill komma närmare Balkans litteratur är detta urval mycket välkommet. (Jag skrev också här om boken).

Miljenko Jergovic

Mer murbruk från det förflutnas lägerstater

Mer murbruk blir det idag, när poeten Björn Gustavsson publicerar sin öst-dagbok i Kristianstadsbladet.

"11/12 Jag reser med inrikes nattåg mot Bratislava. De tidigare rödlysande stjärnorna på stationshusen är nu överallt släckta…"

Rekommenderas för läsning. Varje påminnelse om det som skedde bakom mur och taggtråd är välkommen.

Nya numret av Axess är självklart i sammanhanget. Det tyska temat där innehåller en rad fina texter, bland annat Bodil Zaleskys DDR-dagbok:

"Som utlänning (från Väst) kom jag att isoleras och detta gjorde naturligtvis mitt arbete svårt och mitt liv tidvis väldigt tungt. Under min tid i Greifswald förde jag, för att inte helt förlora perspektivet, en noggrann dagbok."

Bättre plakat, bättre tankar, en gnutta hopp. Londonbor mot fundamentalismen.

I lördags skulle en demonstration mot det brittiska samhället äga rum - i London!

Demonstranterna skulle kräva avskaffandet av den brittiska grundlagen och införandet av sharia - den muslimska lagstiftningen som grundar sig på Koranen. Polisen i London, Metropolitan Police, meddelade att de inte kunde "garantera demonstranternas säkerhet" varför alltsammans ställdes in. Vad som skedde bakom kulisserna lär vi inte få veta, men antagligen insåg arrangörerna - en grupp extrema islamister under ledning av förre al-Muhajiroun UK-ledaren Anjem Choudary - att de skulle möta stort motstånd

Så skulle det också bli. Och så blev det. Ty trots den inställda hatmarschen infann sig de fredliga motdemonstranterna. För den som vant sig vid att se extremistplakaten där det står SHARIA WILL DOMINATE THE WORLD. GO TO HELL WITH FREEDOM möter mig deras plakat med ett budskap så oerhört mycket bättre: FREE SPEECH WILL DOMINATE THE WORLD. ALL MAY SPEAK THEIR MIND. Jag blev plötsligt upprymd av att se dessa leende, milda människor i Londons centrum. De hade fått nog av hatpredikanter, de hade fått nog av hot och förolämpningar.

Läs mer hos Shaaz Mahboob i Guardian

och här hos Secular Democracy.

där du finner fler bilder från i lördags.

Bild från en tidigare demo med samma grupp.

Om du har tid, så finns det en fin video också, ett par minuter bara med ett budskap som är så långt ifrån fanatism och hat man kan komma.

Bilderna kommer från www.seculardemocracy.org
Klicka på dem, så blir de stora och fullt läsbara

Den inre ödslighetens bottenplatta

De dagar jag har kvar före Finlandresan beger jag mig till det land som orsakat mig den starkaste känslan av vantrivsel/vanmark och sorg/vrede: Bosnien. Den inre ödsligheten är hos mig förenad med de stora brott vi sett i Europa efter 1945. Folkmordet i Bosnien är kanske det allra värsta. Nu kommer denna vackra volym noveller från landet som sänktes ner i ännu en katastrof. Det är Izet Muratspahic (född i Bosnien 1953) som samlat novellerna och mästaren Djordje Zarkovic som översatt merparten av dem. Här finns både de stora, kända namnen och de - för mig - mindre kända eller helt okända. Här finns Ivo Andric och Aleksandar Hemon, här finns Miljenko Jergovic och Safeta Obhodas, här finns Isnam Taljic och Zija Dizdarevic och många, många fler. Jag sänker mig nu till den inre ödslighetens bottenplatta och vistas för tre dagar i massmordens och skönhetens Bosnien.

Jiddisch - språk och kultur i svensk tv

Ikväll såg jag ett program på Kunskapskanalen som fick mig att fälla en glädjetår. Språket, samtalen, musiken, reportagen, och inte minst de gamla klippen med jiddisch-författaren IB Singer var allt sammantaget både gripande och livgivande. Programmet sänds i repris den 5 november 22.00.

Om du vill veta mer kan du gå in på Jiddisch-bloggen och läsa. Klicka på det stora pressmeddelandet ovan, så kan du läsa information om programmet. I en tid när islamister och nazister vältrar sig i judehat är det befriande att se ett sådant tv-program. De två unga jiddisch-studenterna Linda och Ida, som för övrigt driver bloggen Jiddisch, ger mig en liten gnutta hopp. Det räcker.

Björn Cederberg: Berlinmuren (Bokförlaget Mormor) och det totalitäras frestelse

I min artikel om Berlinmuren och litteraturen i ämnet försökte jag främst ge ett slags överblick. De böcker som nått mig de senaste månaderna finns med, men det utges naturligtvis en rad andra intressanta verk. En central fråga för mig är huruvida skönlitteraturen eller facklitteraturen ger den bästa förståelsen av DDR:s historia och hela efterkrigstidens kommunistiska diktaturer. Kanske är frågan fel ställd, eftersom varje genre ger sin belysning av fenomenet. Vilket är då det? För mig är det grundläggande själva det totalitäras frestelse, känslan av att man i bygget av den totalitära staten kan ge svar på de mest brännande frågor mänskligheten ställs inför. Varje totalitär tradition har erbjudit denna frestelse. När vi nu ser framväxten av en ny totalitär rörelse i vårt eget land, ett slags lös allians mellan islamism och nazism, ställs vi inför den igen. Kan det totalitäras frestelse här erbjuda en rörelse för människor som förtvivlar inför det de ser ske i islams kärnområden?

Essäistiken, den prövande och villkorslösa texten, erbjuder kanske den bästa möjligheten att belysa DDR-tidens försök att ge sådana svar. Nazismens stöveltramp byttes mot kommunismens. Preusseriet var ett och detsamma. I sin bok Berlinmuren, som jag också hade med i artikeln, skriver journalisten Björn Cederberg närmast kåserande om sina erfarenheter av den "arbetar- och bondestat" som såg det som sin plikt att strypa alla medborgerliga fri- och rättigheter, att låsa in de olydiga, att skjuta "republikflyktingar" vid muren, att låta den sovjetiska supermakten använda territoriet för atomvapen, långdistansrobotar, stridsvagnar och en väldig armé redo att tåga mot väst. Cederberg är en flyhänt journalist och hans kunskaper om DDR stora. Jag fascineras allra mest av hans mer "intima" berättelser, de som utgår ifrån konkreta möten, vänskaper, bekantskaper. Hans berättelse om quislingen Sasha Anderson är delvis en repris, men tål verkligen att påminnas om. Men här finns så mycket mer. De övergripande texterna, om statsapparaten och dess väpnade styrkor, om överlevarna som skapade sina små rum av fiktiv men betydelsefull frihet, om de viskande och viktiga samtalen. Om kända människor, som dramatikern Heiner Müller: "Mitt förhållande till kommunismen är detsamma som Goyas till upplysningen. Han bodde i det efterblivna monarkistiska Spanien, drömde om upplysningen men fick bara se den i form av Napoleons trupper och den terror som följer i en ockupationsarmés spår. Ändå behöll han sin tro på upplysningen. Samma sak är det med mig. Jag är kommunismens spöke". När jag läser sådant slår det mig att det totalitära också kan gå från frestelse till livsklo. Müller förstod kanske inte att den sovjetiska arméns närvaro i hans eget land kunde vara något helt annat än "kommunismen", t.ex. en terror som fick de flesta att lämna all tro på rättvisa bakom sig. Lärdomarna av åren 1945 - 1989 i öst är många. Vi är kanske inte alla redo att svälja den beska medicinen. Men om vi insisterar på att leva i lögner och myter kan vi lika gärna lämna över till de mörka, fascistiska krafter som nu formeras kring det spöknippe som kallas "antisionism".

Om du klickar på det uppslagna bokomslaget ovan kan du se en förstorad och läsbar version.