torsdagen den 24:e april 2014

Svensk nationalism inför valen

Foto: Astrid Nydahl
Den svenska nationalismen genomgår sedan en tid stora organisatoriska förändringar. Jag skrev redan i min bok Identitärt om att besvikna SD-medlemmar byter till Svenskarnas parti som har sina rötter i Nationalsocialistisk front (1). I boken skrev jag bland annat:
"Svenskarnas Parti har således sina rötter i nationalsocialismen och har med ett par namnbyten försökt distansera sig från tiden som Nationalsocialistisk front. Partiet tycks ha attraherat framför allt människor som kommit att betrakta utvecklingen inom Sverigedemokraterna som felaktig och flera steg bort från nationalismen i riktning mot en mer pragmatisk socialkonservatism. Under arbetet med denna bok har jag dock noterat att också Svenskarnas Parti har medlemmar som vill bort från allt som kan sammankopplas med nazismen och Hitlervurmen. Så länge Sverigedemokraterna fortsätter att växa som parti, och så länge de har den svenska riksdagen som plattform har jag dock svårt att tänka mig att Svenskarnas Parti, annat än på lokal nivå och i mycket begränsad omfattning skulle lyckas etablera sig som ett ”radikalare” alternativ.
Men detta är bara en sida av saken. I dagarna meddelades att Nationaldemokraterna (2) lägger ner sin verksamhet. I partiledaren Marc Abramssons pressmeddelande kan man läsa:
"Jag avser själv rösta på Sverigedemokraterna i detta val och kryssa personer jag känner och vet är genuina nationalister och Sverigevänner. Det finns helt enkelt inget alternativ i detta val som jag ser det. Det är helt enkelt det minst dåliga alternativet om man vill påverka svensk politik. Jag kan givetvis hoppas på att både mer kompetenta och mer nationalistiskt orienterade personer får ett större inflytande där över tid. Oavsett kommer det ta lång tid innan SD etablerat sig så väl och att liberaliseringarna som partitoppen drivit igenom skapar ett tillräckligt stort utrymme för ett parlamentariskt alternativ vid sidan om SD."
Vid sidan av partibildningarnas uppgång och fall, finns det i den mediala världen också intressanta förändringar.

Nationaldemokraterna utgav veckotidningen Nationell idag, som uppbär presstöd. I samband med en större konflikt med chefredaktören Vávra Suk lämnade han tillsammans med stora delar av redaktionen för att grunda veckotidningen Nya Tider, också den med statligt presstöd. Men de nationaldemokrater som slogs med näbbar och klor för att behålla makten över Nationell idag och presstödspengarna har nu lämnat över till nya ägare, som skriver att de med tidningen vill skapa "en Sverigedemokratisk press". Den förre chefredaktören sitter kvar som inrikesredaktör, medan den kontroversielle före detta Sverigedemokraten Patrik Ehn blivit ny chefredaktör.

Nya Tider hävdar ett absolut oberoende av partier och organisationer. Deras rapportering, både inrikes och internationellt, präglas förstås ändå av en grundläggande nationalistisk världsbild samtidigt som man håller en helt annan nivå - kvalitativt och innehållsmässigt - än de gapiga nätsidorna.

Det finns ett par saker i denna utveckling som jag finner mycket intressanta, ur en rad olika aspekter:

* I och med nedläggningen av Nationaldemokraterna kan Sverigedemokraterna få ökat stöd bland mer radikala nationalister.

* Å andra sidan motsägs en sådan prognos av det faktum att radikala nationalister söker sig till Svenskarnas parti.

* Genom att studera de olika partiernas och grupperingarnas internationella kontakter kan man också dra slutsatser. Vad betyder det till exempel att betrakta ungerska Jobbik och grekiska Gyllene gryning som broderorganisationer?

Vad är det då som i grunden skiljer dessa partier åt? De har en nationalistisk agenda som gemensam grund. Men i t.ex. internationella sammanhang kan man se avgörande skillnader. SD är sedan länge ett uttalat pro-israeliskt parti, vilket i praktiken innebär ett politiskt stöd till sionismen. De grupperingar som har sina rötter i nationalsocialismen står för direkt motsatt uppfattning. Det finns alltjämt en antijudisk retorik på sidor som Realisten.se, Nationell.nu och Motgift.nu - sidor som på olika sätt kan ses som närstående Svenskarnas parti. Det finns förstås också andra i grunden skiljande frågor, till exempel i relation till invandring, till islam som politisk kraft och till den allt mer kontroversiella frågan om repatriering.

I flera avseenden står den oberoende tankesmedjan Motpol i motsättningen till de ovan nämnda, kanske mest för att man där låter varje enskild skribent själv stå för det skrivna- han eller hon representerar ingen organisation. Om Motpol skriver jag för övrigt utförligt i min bok Identitärt.

En annan intressant förändring den senaste tiden är att Sverigedemokraterna presenterat nya representanter i ett antal sakfrågor som ekonomi, kultur och jämställdhet.

Följande slutsatser tror jag att man kan dra:

* Sverigedemokraterna har möjlighet att få in en representant i EU-parlamentet.

* Sverigedemokraterna kommer avsevärt att öka sin representation i Riksdagen men kommer på lokal nivå knappast ens ha möjlighet att tillsätta de platser man får.

* Liksom under den gångna mandatperioden kommer nationalister att hoppa av eller uteslutas och fortsättningsvis uppträda som politiska vildar.

* Svenskarnas parti kommer att få lokala framgångar, baserade på nytillskottet av avhoppade Sverigedemokrater.

* Samma parti kommer att slåss om själarna från nedlagda Nationaldemokraterna med Sverigedemokraterna. En rimlig gissning är att de militanta aktivisterna går till SvP medan mer sansade aktivister går till SD.

* Organisationer som Nationell Ungdom och Svenska Motståndsrörelsen kommer också fortsatt att vara marginella företeelser. Den senare är en uttalat nationalsocialistisk (nazistisk) organisation, och med den typen av ideologier kan man inte finna många anhängare av i vårt land.

Jag kommer, precis som 2010, att skriva mer frekvent inför de båda valen vi står inför. Men jag kommer inte att tillåta pajkastning och hatiska kommentarer. 2010 gjorde jag det misstaget, vilket periodiskt fick mig att stänga bloggen.

Jag menar att jag, med mitt oberoende och min frihetliga grundinställning, ska kunna ge en bild också av partier och organisationer som befinner sig mycket långt bort från min egen världsbild. Så det avser jag att försöka.

(1) Partiet grundades i Karlskrona 1994, upplöstes 2008 samtidigt som partiet Folkfronten grundades, men redan 2009 ändrade man namn till nuvarande Svenskarnas parti. De medlemmar som ville fortsätta stå för nationalsocialismen bröt sig ur 2009 och grundade Nordiska Nationalsocialister, vilken också den upplöstes i maj 2013. Medlemmarna är idag i huvudsak organiserade i Nordiska Motståndsrörelsen som bekänner sig till nationalsocialismen.

(2) Partiet grundades efter en utbrytning från Sverigedemokraterna 2001.

 

Putins skepnader. En fotosvit av Anders Johansson

Poeten och fotografen Anders Johansson:

I dag när jag gått i skogen har jag ofta tyckt mig se Rysslands skendemokratiske diktator i trädformationer som blickat mot mig. Därför är det inte mer än rätt att dessa olika skepnader tillägnas Vladimir Putin enligt det följande:







onsdagen den 23:e april 2014

Marek Hłasko håller mig vaken

"In February 1958, I disembarked at Orly Airport from an airplane that had taken off in Warsaw. I had eight dollars on me. I was twentyfour years old. I was the author of a published volume of short stories and two books that had been refused publication. I was also the recipient of the Publishers Prize, which I´d recieved a few weeks before my departure from Warsaw. And one more thing: I was known as a finished man, and it was taken as a given, beyond any doubt, that I´d never write anything again."

Så skriver Marek Hłasko i Beautiful Twentysomethings (i engelsk översättning av Ross Ufbjerg, Northern Illinois University Press). Ja, det är i själva verket bokens allra första rader. Jag läser nu denna vackra, omtumlande, kaotiska och viktiga memoarbok för att skaffa mig en bild av de polska exillitterära kretsarna på 1950- och 1960-talen. Marek Hłasko, född 1934, tillhörde vad som kom att kallas "en förlorad generation". De växte upp under kriget och dubbelockupationen, de blev vuxna i den sovjetiska sfären och matades med propaganda och socialrealism. Ändå kunde några av dem utvecklas till konstnärer i egen rätt. Marek Hłasko är en av de verkligt minnesvärda. Trots sitt mycket korta liv - i skuggan av James Dean-poserna - satte han avtryck och har fått sina verk översatta. Han blev bara 35 år gammal. Efter exilliv i länder som Västtyskland, Frankrike och Israel, avslutades hans dagar i just Tyskland. Fråntagen sitt polska medborgarskap kom han att jämföras med Jack Kerouac och William S. Burroughs. Nu läser jag vidare...


I väntan på nya krafter, bara detta:


tisdagen den 22:e april 2014

Bohumil Hrabal: Den lilla staden där tiden stannade (Aspekt förlag, översättning av Mats Larsson)

Bohumil Hrabal. Den 28 mars var det hundra år sedan han föddes.
Nog minns jag besöken hos Pavel Gabriel i Lund. Då, på 1980-talet, var det han som gav ut Bohumil Hrabal på svenska. Hans förlag hette Pegasus och gav oss romaner som Annons om huset där jag inte längre vill bo, Jag har betjänat kungen av England, När seklet var kort och Låt tågen gå! Också Charta 77-stiftelsen i Sverige publicerade Hrabal i serien Röster från Tjeckoslovakien. I dessa kretsar lärde jag mig oerhört mycket om den tjeckiska litteratur som fram till dess väl var mest känd för att fött exilförfattare som Milan Kundera. Det jag lärde mig under dessa år hade jag stor nytt av då jag i början på 1990-talet gjorde ett temanummer om Prag av tidskriften Studiekamraten som jag då var redaktör för. Besöken hos olika Pragförläggare fördjupade bilden av litteraturen i detta land, både historiskt och samtida.

Nu tar Aspekt förlag över Hrabal och idag utger de Den lilla staden där tiden stannade i fin svensk översättning av Mats Larsson. Det är en typisk Hrabal man får sig till livs. Grundad i en kärv verklighet bär den iväg på ett såväl språkligt som innehållsmässigt äventyr. Hos Hrabal säger människor saker som "Jag ska slå ner er i gångbanan som spikar!" eller "Den kärringen kan ju inte dansa tango!" Inte sällan är det farbror Pepin som det osar ur. Det är han och pappan Francine som står i centrum för sonens berättelse. Den börjar i hans barndom med en tatuering som får närmast mytologiska dimensioner. Den skulle ha varit ett skepp men blev en sjöjungfru vars bröst lyste i betraktarnas ögon. Roman ångar sedan på fram till naziockupationen och fram över de kommunistiska despoternas regim.
"Och precis som med mig var det med pappa, och precis som med pappa var det med farbror Pepin, ingen av oss tyckte särskilt om att vara hemma. Vi gick varandra för mycket på nerverna, vi orsakade varandra för mycket lidande och för många oförrätter, vi tyckte för mycket om varandra, och därför stötte vi av ren kärlek hellre bort varandra och var hellre ute bland folk och saker i andra miljöer."
Farbror Pepin är en man som häpet kan utbrista "Och nu, när dom har dödat Heydrich, så får vi inte dansa?" medan den nazityska ockupationsapparaten stärker sitt grepp om landet. Men dansar gör han ju förstås ändå. Hans motstånd är vardagens och humorns.

Hrabal på krogen med Havel och Clinton
I den tjeckoslovakiska litteraturen under diktaturens år föddes och utvecklades en underjordisk tradition av hög kvalitet. Hrabal hörde till den, även om han förstås inte frivilligt gick in i den eländiga tillvaron. Men i och med den våldsamma ockupationen av Tjeckoslovakien fick Hrabal publiceringsförbud. Flera av hans mest kända verk kom därför att publiceras som samizdathäften, vilka hittade vägar till väst där de kunde utges. 1975 föll han för regimens tryck, gjorde avbön och betraktades med förakt av kollegorna. Han skrev aldrig på Charta 77. Ändå tycker jag att man nu efteråt kan betrakta hans böcker som utomordentliga motståndshandlingar. Med sin folkliga humor lyckades han skildra verkligheten i Tjeckoslovakien på ett sätt som det aldrig gavs utrymme för i den hårt censurerade tillrättalagda bokutgivningen och pressen under tiden fram till sammetsrevolutionen.

I ett efterord skriver Hrabal att boken kom till under en sjukdomsperiod 1973. Hrabal föddes 1914 i Brno och dog 1997 efter ett fall från ett sjukhusfönster - vilket tolkats som ett självmord.

Det är ingen tillfällighet att Hrabal i hemlandet kom att betraktas som den bästa i sin generation. Har man läsningen av honom framför sig blir man rejält belönad. Börja med Den lilla staden där tiden stannade. Utgivningen av den är det bara att ödmjukt tacka för!


måndagen den 21:e april 2014

Identitärboken får helt uppslag i Kvällsposten


Jag var övertygad om att jag aldrig mer skulle få ett seriöst omnämnande i MSM-pressen. Så döm om min förvåning när jag idag slog upp Kvällsposten: ett helt uppslag ägnas boken, inte så mycket i recensionsavseende, utan mer som en artikel utifrån min bok. Det förvånade mig alltså. Och det som förvånar mig allra mest är att det är samma skribent - Conny C-A Malmqvist - som tidigare, i samband med Black Country-boken framställde mig som en extremistisk häxmästare som kokat "en brygd framställd av de vanliga högerpopulistiska ingredienserna, spetsade med lite vanligt gubbagnäll." De tongångarna finns inte i dagens artikel, och det är ju i sig, oaktat allt annat, befriande att se.

Om Identitärboken skriver KvP bland annat:
"Det är Thomas Nydahl som väckt mitt intresse för identitärerna och den nya radikala högern. Nydahl har skrivit om identitärerna på sin blogg. Och nu har han även skrivit en bok om denna rörelse. Nydahl har ett förflutet i vänstern. På 60- och 70-talen var det på vänsterkanten som de olika mer eller mindre sektliknande grupperingarna frodades. Nu finns de till höger. En uppsjö av bloggar och webbsidor driver alla en högerradikal linje, med lite olika förtecken. Och det finns en hel del högerintellektuella som skriver bra: extremhögern är inte bara skränig och vulgär, som på Avpixlat. 
Kvällsposten var en av två dagstidningar som besvarade det pressmeddelande jag skickade ut om Identitär-boken. Skulle den andra tidningen göra som KvP får man väl betrakta det som god utdelning. Men jag är fullt redo för att kallas både det ena och det andra. Den mediala beröringsskräcken är som bekant stor i vårt land, och tar man sig an ämnen som dessa får man vara redo att iklädas den fule budbärarens dräkt.

Annandag påsk


"Vi får inte glömma att filosofi är konsten att maskera sina plågor och sin oro." (E.M. Cioran: På förtvivlans krön, översättning av Dan Shafran och Åke Nylinder)

"På annandag påsk hör vi flera berättelser om hur den uppståndne Jesus visar sig för lärjungarna. De sitter antingen gömda efter det som hänt under påsken, eller är på väg bort från Jerusalem" skriver Svenska kyrkan på sin hemsida.

Att uppstå från de döda vore väl ett föga eftertraktansvärt öde. Som om det inte räckte att en gång bekanta sig med plågorna och oron. Jag inbillar mig att Cioran redan i unga år - På förtvivlans krön är skriven 1934 - såg igenom de filosofiska systemen, till vilka jag räknar kristendomen. De kan möjligen både maskera och linda. De kan trösta och stärka. Men de är ytterst känsliga för skarpa blickar.


Påskhelgen avslutar jag på café. Jag sätter mig och ser de förbipasserande. I tystnaden som råder bryts plötsligt allt av en man i bara kortbyxor som med högsta tänkbara röstläge deklamerar Bob Dylans Like Rolling Stone:


Princess on the steeple and all the pretty people
They’re drinkin’, thinkin’ that they got it made
Exchanging all kinds of precious gifts and things
But you’d better lift your diamond ring, you’d better pawn it babe
You used to be so amused
At Napoleon in rags and the language that he used
Go to him now, he calls you, you can’t refuse
When you got nothing, you got nothing to lose
You’re invisible now, you got no secrets to conceal

How does it feel
How does it feel
To be on your own
With no direction home
Like a complete unknown
Like a rolling stone?

Är det inte precis så också annandag påsk: När man inget äger har man inget att förlora? Också för den som inte äger en välgrundad tro ter sig tillvaron omöjlig att genomleva utan tvivlet och en inre förtvivlan att ställa mot de övertygades och predikandes falsettröster.

Vårbilderna tagna av Astrid Nydahl.


lördagen den 19:e april 2014

Påskdagen


Hade jag varit kristen skulle jag ha ingått i den tradition som firar natten och dagen i glädjens tecken. Men trots min icke-tro delar jag deras glädje. Jag delar den därför att den hotas av mörka krafter och därför att så många människor redan mördats (i Egypten, Libyen, Syrien och andra kulturer som betraktade sina revolutioner/ inbördeskrig som vårtecken). Jesuitprästen, Fader Fran­cis Van der Lugt i Syrien, blev ett av de senaste offren, 75 år gammal och med ett helt liv i landet bakom sig, torterades han till döds av de islamistiska mördare som i europeisk press brukar kallas rebeller.


Annars fortsätter jag på den inslagna påskvägen i tystnad och frid. I Tivoliparken lyser solen både kinder och armar varma. Vårens genombrott är i alla fall här inte en metafor för något annat, utan en högst påtaglig verklighet.

När kvällen blev natt kom telegrammet som berättade att det nu blir NATO-amerikanska trupper utplacerade i Polen. Det tyder ju på att den senaste månadens retorik också har substans och att Rysslands steg mot ett återupprättande av imperiet inte bemöts med likgiltighet. De folk som återfick sin frihet med murens fall har trots allt endast detta att lita till. Inga ideologiska konstruktioner av retorikmodell hjälper ju när vår närmaste supermakt laddar för erövring. Tacksamhet gentemot de krafter som verkligen kan stå emot är det enda rimliga. Liksom jag skulle ha känt en oändlig tacksamhet då först England och sedan alltfler förklarade sig villiga att slåss mot Hitlertyskland.


 Bilderna från påskaftonen inne i Tivoliparken är tagna av Astrid Nydahl.


Påskafton



Stunder av tigande. Stunder av hopp. Bach och befrielsen. Bach och det bortompolitiska. Bach och existensen. Johannespassionen idag.

fredagen den 18:e april 2014

Långfredag

Haväng, april 2014. Foto: Astrid Nydahl
"Skurkaktighet, bestialitet, oförminskad blodtörst, snikenhet, lättja, företeelser som inte har saknats i någon civilisation, inte i en aktuella heller. Det återstår två möjligheter för människan att för några ögonblick vara mer och annat än hon är: barmhärtighet och vällust." (Sándor Márai: Dagbok 1984-1989).

Långfredagen har en stark och unik plats i vår kultur. Så också här hemma. Med andras ord:
"Långfredagen firas till minnet av Kristi död på korset. Långfredagen började firas i Jerusalem på 300-talet och blev snart allmän i kyrkan. I gudstjänsten läser man om Jesu lidande, ibland i dramatiserad form, något som under 1500-talet byggdes ut till musikaliskt genomarbetade passioner. På många håll ringer man inte i kyrkklockorna denna dag. Under svensk medeltid lindade man klockornas kläppar för att få ett dovt ljud. Långfredagen blev tidigt helgdag i evangeliska områden. I romersk-katolska områden, där man förknippade begreppet helg med glädje, förblev den vardag. Det är först i modern tid som den har blivit helgdag i vissa katolskt dominerade länder. Långfredagen var årets stora fastedag. I Sverige betonades dess karaktär av sorg- och botdag genom att den firades i stillhet, och många bar ännu på 1900-talet svarta kläder. Barn hölls inomhus, och offentliga nöjen som biografer, teatrar och danstillställningar var enligt lag förbjudna. Det förbudet upphävdes först 1969. Maten på långfredagen var i äldre tider oftast fisk, särskilt salt sådan som sill, kabeljo eller salt laxrygg; mjölkmat borde undvikas. In i vår tid har det funnits de som avstått från grädde i kaffet på långfredagen." Från Nationalencyklopedin.
Men finns denna plats och tradition levande kvar? I mycket ringa omfattning. Det första jag såg när jag på nätet kikade i lokaltidningen var en artikel som berättade att handelsföreningen  gärna såg att butikerna höll öppet så länge som möjligt. "Hjulen måste snurra" heter det. Eller med Márais ord: snikenhet. Det är i brottet mellan tradition och realiteterna som människor blir sjuka, mentalt sjuka, brutna och trasiga. När traditionen - oavsett om vi "gillar" den eller ej - kastas på sophögen eller förhånas uppstår också vår inre hemlöshet, vår förvirring, rädsla och otrygghet. Jag låter påskhelgens alla dagar vara det de varit sedan länge.

Och när det gäller situationen i Ukraina tror jag att man med största fog kan använda Márais ord: "skurkaktighet, bestialitet, oförminskad blodtörst" och vända dem dit de hör hemma, i Kreml, i Moskva, i Putins krets. Kanske ska jag också i denna situation påminna om vad som varit min grundinställning till det sovjetiska/ryska alltsedan ungdomsåren. Läs mer här.


torsdagen den 17:e april 2014

Ukraina, vårt öde?

Foto: Astrid Nydahl
"Jag går ännu, men bara med käpp. Men det är också så jag skriver och tänker, med käpp." (Sándor Márai: Dagbok 1984-1989).

Seriöst tror jag att vi nu befinner oss i ytterst farliga vatten och när jag hör att NATO skickar krigsfartyg till Östersjön fruktar jag för den kommande sommaren. Hur man ska förhålla sig till Putin-Rysslands politik vet jag inte. Men jag inser att man inte ska göra sig några illusioner. Det gamla imperiet ska byggas på nytt. Vem kan stoppa det utan ett omfattande och blodigt krig? Vem vill ha det?

Jag är ändå övertygad om en sak: den tid av varken krig eller fred vi haft sedan 1992 är definitivt över. Vi måste förstå att varje ny tid av motsättningar och intressekonflikter föder och i sig innebär nya faror. Hur ser faran ut just nu? En lärdom från 1970-talet är giltig också idag: supermakterna slåss om sina intressesfärer. Socialimperialism sa vi om dåvarande Sovjetunionen. Nu kan vi säga: imperiebyggande som förr. Men vi ska inte för en sekund glömma bort den europeiska och nordamerikanska ambitionen. Den handlar om samma sak, intressesfärer, makt och inflytande. Ett fritt och oberoende Europa bortom USA:s makt kan vi glömma, så som man kunde glömma det på 1900-talet (och ändå vill jag här tillägga att vi européer ska vara tacksamma för att USA gick in i andra världskriget och för att USA - mot den europeiska elitens virrighet - också såg till att i alla fall tysta vapnen på Balkan, även om tillståndet där inte kan kallas "fred", framför allt inte i Bosnien där väl snarare "vapenvila" råder). I bästa fall blir vi gisslan i ett krig om nygamla gränser.

Ukraina, nu och imorgon, med all säkerhet vårt öde.