Helgläsning från Polen

I ett utskick från Culture.pl som jag fick igår fann jag en intressant artikel om konstnärerna som levde i Warszawas getto.

Det är varken långa eller omständliga presentationer, så jag rekommenderar sidan för helgläsning. Lär känna Władysław Szpilman som ackompanjerade Wiera Gran, författaren Władysław Szlengel (det är han på bilden) bildkonstnären Gela Seksztajn och andra.

Saklig upplyses det att de flesta av konstnärerna i gettot "reste iväg för att aldrig komma tillbaka" - vi vet alltför väl vad de orden betyder.

Jag citerar helt kort från sidan vad som skrivs om Gela Seksztajn:

"Gela Seksztajn, painter, born in 1907 in Warsaw, died probably during the Warsaw Ghetto Uprising. Luckily many of her works were saved and are now part of the Ringelblum Archive. Her will includes the following sentence: "I ask not of praises, all I want is to preserve the memory of me and my talented daughter Margelit…

She was one of approximately 100 creators, who made up the artistic Jewish community of the capitol. She wasn’t very famous, she began to reach artistic maturity and gain critical acclaim as late as in 1938. She specialized in watercolours and drawings. She painted realistic portraits, still lives and landscapes maintained in toned, harmonic colour schemes.

Today she is one of the best-known figures of the closed district. Over 300 of her drawings, gouaches, and watercolours from the years 1930-1942 are part of the Warsaw Ghetto Archive. The collection includes also her biography, her and her husband’s wills and other personal documents. The archive was created at the initiative of Emanuel Ringelblum (1900-1944), who founded the conspirational group "Oneg Szabat" (Satuday’s Joy) which collected and edited various materials. Seksztajn’s husband Izrael Lichtensztejn (1904-1943) apart from being a writer and a teacher was also a member of this underground group. He participated in the hiding of the first part of the archive in 1942. He filled one of the 10 chests that were at his disposal with Gela’s works. By doing so he preserved the memory of the artist and her work."

Finlandsvenska Birgitta Boucht minns liv och skrivande

Man ska inte recensera sina vänners böcker, särskilt inte om man själv omnämns i dem. Finlandsvenska Birgitta Boucht är sedan två årtionden en vän och en förbindelse för mig i det svenskspråkiga Finland. Under alla dessa år har jag förstås läst allt hon skrivit. Och jag hade med henne i min bok Skrivandets portar som djupintervjuade och porträtterade tio nordiska kvinnor i litteraturen. Men man kan förstås redovisa sin läsning. Berätta om en bok som gjort starkt intryck. Det har jag också gjort genom åren, med fler än en nära vän och kollega.

Nu har jag läst Bouchts memoarer, Förklädd och naken, som är en både tät och rik bok, full av dråpligheter som kontrasteras mot svarta minnen från både barndom och vuxenliv, minnen av vad dåliga familjerelationer, alkoholism, sjukdom och ensamhet ställer till med. Eftersom mycket av det hon berättar är känt för mig sedan tidigare koncentrerar jag mig på några särskilt fina kapitel och berättelser i boken.

Läsandets eld är en berättelse om den passion och nödvändighet som litteraturen föder i en människa. Här berättar hon om Elsa Beskows betydelse, om broderns alla Bigglesböcker och Worrals, skapad av samme författare. Sedan blev det ryska klassiker. Här leds vi varsamt in i hennes reseberättelse från Bagdad, dit hon kommit för att delta i en poesifestival 1988. Hon råkade ut för precis samma sak som jag själv gjorde i Libyens huvudstad Tripoli 1983: hennes fotograferande ledde till att polisen arresterar henne! Det hela slutar ändå bra. Själv gick jag fotograferande med min albanske vän Daniar, när fyra väpnade män stormade mot oss från en bil som dök upp från ingenstans. Vi hade våra namnskyltar på arabiska, där det framgick vilka vi var. Men skräckfyllda minuter hinner gå när man står mitt emot sådana män i en diktatur.

I rätt omfattande avsnitt i boken berättar Boucht om sitt eget föräldraskap, om äktenskap och en allt intensivare aktivism i freds- och kvinnorörelser. Det hon där skriver är viktiga historiska pusselbitar till ett stycke europeisk politik som  idag känns både fjärran och okänd - trots den nya tidens alla konflikter och maktkamper.

Via berättelsen om alla de underfundiga och mycket roliga sammanslutningar Boucht bildar med sina väninnor - Syföreningen som aldrig syr, Lugn och ro, och den oöverträffade Sämsta tänkbara sällskap, samt avsnitt om sin egen cancersjukdom, kommer hon i en del på slutet av boken in på märkvärdiga och äventyrsfyllda resor. Just dessa berättelser är så fint skrivna, med ett språk och en attityd som är kongenial med platserna och skeendena.

Jag vet att jag särskilt kommer att återvända till Resor, rastplatser. Hennes porträtt av vännen Nina Burton är gripande, liksom den rumänska resan och den tunga bestigningen av Kilimanjaro. Det är texter som får mig att häpna över mänskligt mod och fysiska ansträngningar som ligger långt bortom vad jag själv gjort i livet - med undantag för några tyska och albanska berg och brant sluttande kvarter i Lissabon. I en liten text om besöket vid Pentti Saarikoskis grav i nya Valamo skriver hon några rader som kan stå som symbol för hela hennes memoarbok:

"Vad är det vi vill, vi som hänger upp saker på främmande mänskors gravar? Som vallfärdar till platser som inte finns? Jag vill tacka för den vackra dagen, för att Valamo var så kravlöst, för att jag fick vara så utslagen som jag var. Jag vill också tacka för att jag fått ytterligare en plats att minnas, ett ställe där det kändes rätt att vara författare."

Just så skriver hon sig igenom minnena. Det är vackert, ödmjukt och inger respekt.

Sista dagen. Sista chansen

I nästa vecka levereras Identitär-boken från tryckeriet. Idag är det sista chansen att förhandsbeställa den för 250:- inklusive frakt. Här kommer bokens förord som en liten aptitretare. Vill du ha den, sänd mig ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Denna bok har tillkommit utifrån två parallella processer: först mitt eget tillbakablickande på ungdomsåren, då jag i Malmö var aktivist långt ut på vänsterkanten, och så mitt intresse för den identitära generationens/rörelsens födelse och aktiviteter. För att alls närma mig en rörelse som sätter identiteten i första rummet vill jag inkludera tre texter som på olika sätt och ur olika perspektiv beskriver mina egna försök att förstå vad som formade mig och möjligen bidrog till att ge mig en identitet. Kan man sammanfatta ett personligt skede i livet så? Jag tror det, jag tar sats tre gånger.

I varje försök sipprar något ”sant” in i texten. Det som kan vara ”sant” vidrör de verkliga förhållandena, de som är smärtsamma att berätta om därför att de också säger något om hur det vi kallade ”politisk medvetenhet” på 1970-talet också, och framför allt, var naivitet och ”god vilja”. Jag berättar det därför att jag tror att samma fenomen styr många människor idag. Jag berättar det för att ge en relief till nedslagen i den identitära rörelsen. Att berätta är både att blottställa sig själv och att genom och utifrån de egna erfarenheterna ge ett perspektiv på varför det finns hela andra val och helt andra sätt att resonera kring ett samhälle som vårt. 40 år är inte lång tid i det perspektivet. 

De 40 år som gått sedan jag var en ung kommunist har lärt mig mycket. Inte minst har de lärt mig att man idag kan dra helt andra slutsatser av kapitalismens, imperialismen och konsumismens härjningar. Och man kan göra det inte minst därför att helt nya faktorer kommit att prägla Europas utveckling, faktorer som har med både de omvälvande migrationsrörelserna och islamisering att göra. Att kontinenten dessutom präglas av social oro och svår ekonomisk kris gör den också så mycket bräckligare. Vad det innebär för européerna på sikt vet vi ingenting om, men vi kan i alla fall titta lite noggrannare på de fenomen som fötts och föds i samtiden. Det enda som står klart är väl att inget totalitärt system kan bytas mot ett annat. 1930- och 1940-talens konfrontation mellan nationalsocialism och kommunism kunde inte leda till något gott, vare sig för de folk som ockuperades av Hitlertysklands trupper, eller de som också efter andra världskrigets slut skulle komma att inlemmas i Moskvas maktsfär. Däremot kan man förstå att de människor som anslöt sig till den ena eller andra totalitära rörelsen i övertygelse om att den andra var ondskan förkroppsligad, gjorde det just för att de saknade både överblick och facit. 

Med facit i hand drar vi förhoppningsvis helt andra slutsatsen. Ändå fortsätter totalitära och slutna tankesystem att blända människor, liksom de på vissa håll i världen upprätthåller sina starka maktsystem. Länder som Nordkorea, Kina och Saudiarabien kan på sina olika sätt uppvisa stora likheter i sättet att förneka medborgarna friheter som kan hota maktapparaterna, oavsett om de är fascistiska, kommunistiska eller islamistiska. Det kan vi se i många andra länder och system. Och det är möjligen i studiet av dessa som vi kan dra slutsatser bortom läxorna från andra världskriget. De totalitära systemen innebär alltid umbäranden, nöd och lidande. Just när jag skriver dessa rader meddelas att 80 personer avrättats i Nordkorea. Deras brott? De hade alla tittat på insmugglade, västerländska tv-program.

När jag nu ger mig in i den identitära tankesfären innebär det läsning av framför allt franska och andra europeiska, men också amerikanska ideologer. Till studierna hör också svenska skribenter som kallat sig identitärer eller annat som tangerar den idéskolan, till exempel arkeofuturister som John Järvenpää. Jag har läst massor med text, i bok- och broschyrform, på bloggar och hemsidor. Jag har skrivit mail till identitära aktivister och fått svar på många frågor. Jag har inte närmat mig denna sfär för att ansluta mig till den. De som känner mitt författarskap vet att det inte är kopplat till rörelser, organisationer eller politiska partier. Jag gör det som en oberoende flanör i samtiden. Oberoendet är själva förutsättningen för att läsa och kritiskt studera politiska ideologier. Eftersom den identitära rörelsens och dess företrädare är så ringa kända i Sverige innebär förstås mycket av min läsning nyheter. Det säger sig självt. Jag är och förblir solitär – nyfiken på den värld som finns bortom svenska massmedier och propandaorganisationer. 

Det är ingen bekännelseskrift jag författat. Inte heller är det en skrift som ansluter till något som helst, höger eller vänster. Det är en bok som undersöker ett stycke verklighet, så som den uppfattas och tolkas av en enda människa, som själv har erfarenhet av den politiska aktivismen utanför mittfåran, och som tror att erfarenheterna från ”vänstern” också kan vara användbara i studiet av helt andra rörelser. 

De stämplar jag fått och får efterhand som jag gör sådana undersökningar bryr jag mig inte det minsta om. Människor som nöjer sig med att sätta stämplar visar i själva verket att de har problem med den egna tankeverksamheten och förmågan att bilda sig uppfattningar om sådant som inte ligger i huvudfåran. Jag hoppas därför också att inget av det jag skriver i boken ska uppfattas som stämplingar mot någon annan. Ytterst handlar det om att med sig själv som utgångspunkt – i Montaignes anda – visa hur en turbulent epok i Europa, tiden från 1945 och fram till idag, för människor till det ena eller det andra i politisk och existentiell mening.

En svensk pöbelsvans som kallar sig Swedish Defence League

Idag kan vi ta del av domen mot Kamil Ryba:

"Kamil Ryba, ledare för högerextremistgruppen Swedish Defence League (SDL), har besökt GT-redaktionen i Göteborg vid två tillfällen och högljutt riktat kritik mot tidningens journalistik om näthat."

Nå, det är väl inte precis "kritik" det handlat om. Det har handlat om handgripliga, verbala och våldsladdade hot. Det är en i alla avseenden bra dom, en dom man måste applådera. Han döms till fängelse i sex månader. Vad är problemet? Problemet är att English Defence League har en svensk pöbelsvans som kallar sig Swedish Defence League. I spetsen för denna organisation står en man som varken drar sig för att använda våldsretorik eller att visa sina vapen på Facebook. Han går in på kontoret hos en svensk dagstidning och hotar den vid två tillfällen med våldshandlingar. Han tycks inte begripa att det är just den sortens handlingar som måste bekämpas, fördömas och på alla tänkbara sätt avvisas. Ryba är verkligen en extremist. Han är verkligen ett hot mot det fria ordet. Innebär det att jag försvaras Expressens journalistik. Rakt tvärtom. Jag lämnade Kvällsposten/Expressen för många år sedan, just i protest mot den rännstens-journalistik som bedrivs där. När det gäller yttrande- och tryckfrihet är min inställning principiell: ingenting, varken hot, våld eller lagstiftning får leda till att den beskärs eller avskaffas. Ryba är uppenbarligen av en annan åsikt. Han tycks mena att hot går hem. Nu har domen fallit och jag hoppas att den innebär att andra människor som eventuellt engagerat sig i Swedish Defence League förstår att det är hög tid att lämna och deklarera ett avståndstagande. Kommer det att ske? Jag hoppas, men tvivlar.

Den 27 mars 2013 skrev jag här i bloggen om Rybas vapenskryt.

Intressant att notera är att många antijihadisters älsklingssida Exponerat skriver:

"Tänk vad en Koran och en en så kallad ”kukhri-kniv” kan ställa till det."

och därmed gör sig skyldiga till en bagatellisering av brottet. Jag tror att det i grund och botten handlar om att denna krets aldrig skulle godta brottsrubriceringen som lyder 

"brott mot medborgerlig frihet."

Jag delar den uppfattningen, det handlar om ett brott mot vår kollektiva, medborgerliga frihet. Men jag vill också ta tillfället i akt och påpeka att varje islamistiskt hot mot enskilda individer, institutioner, press och andra ska betraktas just så. Det är vår medborgerliga frihet som äventyras av de politiska och religiösa dårarna som tror att hot och våld kan diktera villkoren för våra liv. 

Ukrainas judar protesterar mot Putins agerande

Brodsky-synagogan, Kiev.

I allt som cirkulerat av rykten och desinformation kan det vara av intresse att veta, att Ukrainas judar nu på ett mycket tydligt sätt tar avstånd från Putins beslut att militärt intervenera på ukrainskt territorium. I ett öppet brev, undertecknat av de viktigaste judiska representanterna skriver de:

“Your certainty about the growth of anti-Semitism in Ukraine, which you expressed at your press conference, also does not correspond to the actual facts. Perhaps you got Ukraine confused with Russia, where Jewish organizations have noticed growth in anti-Semitic tendencies last year (...) We are quite capable of protecting our rights in a constructive dialogue and in cooperation with the government and civil society of a sovereign, democratic, and united Ukraine.”

Bland undertecknarna av det öppna brevet finns Josef Zissels, chairman of Vaad Ukraine; Alexander Gaidar, leader of the Union of Ukrainian Progressive Judaism Religious Communities; Grigoriy Pickman, “B’nei B’rith Leopolis” president; and Leonid Finberg, director of the Center for the Study of History and Culture of Eastern European Jewry at Kiev Mohyla National University. Viktigt att veta är också detta:

"The Vaad of Ukraine was established in 1991. Based in Kiev, it is an umbrella group that says it supports “265 Jewish organizations from 94 cities of Ukraine.”

Detta brev till Putin är knappast försumbart. Inte minst kan det vara bra att ha i  bakhuvudet när nya rykten om förestående pogromer förekommer.

Också att man i The Jewish Daily Forward framhåller den nya tiden som bra för landets judar väger ganska tungt i ämnet. Det är David E. Fishman, professor i judisk historia, som skriver, och han säger bland annat att den tillfällige premiärministern Arsenij Jatsenjuk är bra för dem:

"Han gjorde ett starkt uttalande mot antisemitism på Förintelsens minnesdag den 27 januari, mitt under protesterna."

Trots en övergripande positiv syn reserverar han sig dock inför framtiden:

"Finally, the movement’s leaders were prudent enough to refrain from anti-Semitic pronouncements while speaking from the rostrum of Independence Square. They knew that their country needed Western sympathy and aid, and that railing against zhidy would only hurt their cause. But these are not compelling reasons to feel reassured. "

Hubert Lucots bok Jag går, jag lever

Jag vill idag bara citera en text som gjorde så oerhört starkt intryck på mig under onsdagens långa timmar av mörker, grubblerier och tröstlöshet. Den är skriven av Kristoffer Leandoer i Svenska Dagbladet och handlar om den franske författaren Hubert Lucots gigantiska autofiktiva projekt. Texten finns där på kultursidan i sin helhet. Den inledande delen bär jag med mig som ett memento inför det som komma skall. Jag går, jag lever heter hans bok. Vad kan jag sätta emot det nu?

Klockan tjugo över två på natten till den 9 augusti 2011 ringer telefonen hemma hos Hubert Lucot i Paris. Samtalet blir kort: ”Jag är nattsköterskan. Er fru avled tjugo minuter efter midnatt, kom och hämta hennes smycken.” Det är slutet – även om boken ”Je vais, je vis” (Jag går, jag lever, Editions POL) slutar först några veckor senare när Anne-Marie Lucots aska sprids i Medelhavet av sonen Emmanuel – på den infernovandring som inletts 600 sidor tidigare med den undersökning som leder fram till besked om en cysta på bukspottskörteln, och därifrån går det raskt utför: ”Je vais, je vis” är en obönhörlig vandring genom dödsskuggans dal, en resa med enkel biljett till strålningens och cellgifternas allra nedersta krets. Till slut tar paret Lucot i ren förtvivlan kontakt med en schweizisk dödshjälpsklinik, Anne-Marie talar med galghumor om att hon ser fram emot en romantisk död i bergsmiljö, men faller i koma innan de hunnit ordna resan dit.

På radiumkliniken går Hubert och Anne-Marie under benämningen ”kärleksparet”. (Det är svårt att inte associera till Michael Hanekes äkta par i filmen ”Amour” från 2012.) De hinner fira sin femtioandra bröllopsdag. Hubert påstår själv att hon är det han velat mest i livet: hon replikerar syrligt att han velat bli berömd minst lika gärna. Hon anklagar honom för hans narcissism och exhibitionism och påpekar att som patient är det faktiskt hon som nu står i centrum. Han är odräglig i sin fåfänga men registrerar samtidigt öppet varje prov på denna sin odräglighet, som när han efter en nära väns begravning konstaterar att han hållit ett ”lyckat griftetal”. Han noterar, när bokhandeln inte tagit in hans böcker, att de inte säljer – men springer också runt halva Paris när Anne-Marie vill ha en särskild sorts bakelse. Han konstaterar i ett av alla väntrum på sjukhus han får sitta i att han ägnat halva livet åt att vänta på henne.

Fiktionen och den verkliga världen i Viby och Kiev

Foto: Astrid Nydahl

Det är mörkt nu. Det är svart. Jag läser mig in i nätterna och vaknar som en påminnelse om vad som sker. Bara då slår det mig att jag måste agera. Men vad kan jag göra? Är det något av detta som jag har grepp om eller förmår påverka? Är operationsbordet det enda jag måste tänka på?

Det är ovanligt tyst i huset dessa dagar. Jag stiger upp utan att ens se meningen med det. Allting går mycket sakta, ingenting tycks angeläget. Jag läser de senaste telegrammen från Ukraina. Försöker hålla mig informerad om varje aspekt av den farliga situationen. Inser att Putins "inrikes utrikespolitik" är tämligen lik den gamla sovjetiska nomenklaturans. "Rätten" att intervenera är sig lik. Då: Ungern, Tjeckoslovakien, Afghanistan. Nu: de forna sovjetrepublikerna, i stormens öga Ukraina.

Svenska nationalsocialister fortsätter skicka "frivilliga" till Kiev. De allra mest extrema tycks fullständigt fixerade vid "juden" som den fiktive fienden. De letar "judar" i Ukraina och de letar "judar" i Ryssland. Temat är så välbekant: "Judiska oligarker genomförde statskupp i Ukraina". När jag läser deras texter förbluffas jag av fanatismen, den historiska obildningen och den bristande kontakten med verklighetens värld, där det är handgripliga och mycket mänskliga motsättningar som striden gäller. Det kan inte några nymornade nationalsocialister ändra på. I Aftonbladet söker Åsa Linderborg istället efter en tredje ståndpunkt:

"Det går inte att hålla på nån i det här stormaktsinfernot. EU:s nykoloniala marknadslösningar, svartskjortor eller Putin – vi behöver inte välja någondera. Ett nytt kallt krig kräver en ny tredje ståndpunkt.En tredje ståndpunkt kompromissar inte med folkrätten men heller inte med fascismen. Den hävdar att den nationella suveräniteten står fri från alla militärpakter. Att demokratin bara kan byggas underifrån, av folket, på arbetsplatserna, i bostadsområdena. En tredje ståndpunkt väljer demokrati, humanism, social progress. En tredje ståndpunkt bygger på ett kritiskt tänkande bortom Korruptionen, bortom Kapitalet, bortom Kreml."

Ukrainas frihet ligger inom räckhåll, men det finns tillräckligt många som vill ändra på det för att man ännu ska hålla andan. Och frågan är om en "tredje ståndpunkt" ens är nödvändig i den här situationen. Det finns nämligen en som är hedervärd nog: frihetens och det nationella oberoendets ståndpunkt.

Expressens kulturredaktör Karin Olsson bemöter Linderborg så här: 

"Hon påstår också att västvärldens liberaler har "påhejat" fascisterna i det ultranationalistiska partiet Svoboda. Man kan kritisera att de högerextrema inslagen i demonstrationerna har uppmärksammats för lite och i vissa fall spelats ner. Man kan också vara orolig för att det råder en viss naivitet inför vad dessa människor ska göra med sin nyvunna makt i interimsregeringen.

Men man kan inte med hedern i behåll påstå att de lyfts fram av väst. De som däremot med rätta har "påhejats" är de demonstranter som kämpat mot korruption och totalitarism, och som föredragit ett närmande mot EU än mot Ryssland."

Bodil Zalesky har på annan plats här i bloggen skickat detta:

"Här är en text av Alex Voronov som jag tror klargör det språkliga läget i Ukraina"

Idag ska jag ägna mig åt Birgitta Bouchts memoarer. Redan har jag memorerat en rad ur den, då hennes moster säger åt henne som barn, att även om hon inte har möjlighet att tvätta fötterna varje kväll, så ska hon i alla fall peta mellan tårna! Det rådet är härmed vidarebefordrat.