Vems fel är Ukrainakrisen?

Vems fel är Ukrainakrisen? Frågan är titel på en nyutkommen bok från Karneval förlag, där professorn i statsvetenskap, John J. Mearsheimer argumenterar för att det inte är Putins Ryssland utan USA och västmakterna som orsakat krisen (och kriget). Hans essä publicerades av Foreign Affairs i höstas.

Mearsheimers argument lyder:

”Putins agerande borde vara lätt att förstå. Ukraina, vars väldiga vidder det napoleonska Frankrike, det kejserliga Tyskland och Nazityskland korsade för att slå till mot det egentliga Ryssland, är en buffertstat av enorm strategisk betydelse för Ryssland. Ingen rysk ledare kan tolerera att en militärallians som till nyligen var Moskvas dödsfiende skulle dra in i Ukraina.”

Man kan säga att detta stycke utgör grunden för resten av hans argumentation. Enkelt uttryckt: Ryssland bygger sin utrikespolitik på att vare sig EU eller NATO ska finnas utmed landets gränser, eftersom det utgör ett politiskt och militärt hot. Vidare skriver Mearsheimer:

”Washington må ogilla Moskvas ståndpunkt, men man borde förstå logiken bakom den. Detta är geopolitisk grundkurs: stormakter är särskilt känsliga för potentiella hot nära hemlandet. USA skulle inte tolerera att andra stormakter etablerade militärbaser någonstans i den västra hemisfären, än mindre vid landets gränser. Man kan tänka sig ramaskriet i Washington om Kina byggde upp en imponerande militärallians och försökte få med Kanada och Mexiko i den.”

Genom att med både finansiellt och politiskt stöd försöka ansluta Ukraina till ”den västra hemisfären” kan man säga att landets roll som "buffertstat" hotas. Det är ingen märkvärdig slutsats sett utifrån en rysk, storpolitisk maktstrategi.

Mearsheimer argumenterar också för att den allt djupare sprickan mellan USA och Ryssland utgör ett realpolitiskt hot på längre sikt, och säger att ”USA kommer att behöva Rysslands hjälp för att dämma upp ett allt starkare Kina. Den nuvarande amerikanska politiken kan däremot bara driva Moskva och Beijing allt närmare varandra.”

Två före detta amerikanska Rysslandsambassadörer argumenterar i skriften mot Mearsheimer, också deras texter är hämtade från Foreign Affairs. Först Michael McFaul som också varit politisk rådgivare till president Obama:

”Mearsheimer variant av realism förklarar i bästa fall bara vissa aspekter av de amerikansk-ryska relationerna under de senaste trettio åren. Och som rekommendation till politisk linje kan den vara irrationell och farlig.”

McFaul menar att frågan om NATO-utvidgande knappast kan förklara varför sprickan blivit så djup. Istället, säger han, bör man söka grundorsaken i den ryska inrikespolitiken. Under sin presidentperiod hävdade president Medvedev att hans uttryck ”privilegierad intressesfär” var ett sätt att beskriva den ryska politiken för att hävda landets hegemoni över tidigare sovjetiskt territorium. McFaul igen:

”Den ryska utrikespolitiken blev inte mer aggressiv som svar på USA:s politik; den förändrades till följd av den inrikespolitiska dynamiken.”

Stephen Sestanovich argumenterar på ungefär samma sätt i sin text. Han menar att Janukovyts fall visserligen ”var en historisk händelse” men att det inte ”återupplivade NATO-frågan”. När Moskva, enligt författaren, uppmanat Janukovytj att ”slå till hårt mot demonstranterna” kollapsade hans presidentskap och ”med det hela Rysslands Ukrainapolitik. Putins erövring av Krim var först och främst ett försök att komma tillbaka efter hans egna flagranta misstag.”

Ukrainafrågan, säger Sestanovich, togs upp av Putin, inte av ukrainarna. Landet ”har inte varit, och är inte, redo för NATO-medlemskap”.

Boken avslutas med en kortare replik från huvudförfattaren John J. Mearsheimer där han bland annat säger att både McFaul och Sestanovich personligen är ansvariga för att ha bidragit till ”utforma och verkställa” den förda politiken. Det de hävdar är ”exempel på det liberala samförstånd kring utrikespolitiken som bidrog till att utlösa krisen.”

I boken Bakom kulisserna i Kiev, också den utgiven av Karneval förlag, argumenterar Robert Parry, en amerikansk undersökande journalist, för de ståndpunkter som Mearsheimer redovisar i sin essä. Parry har en lång erfarenhet av att granska amerikansk politik och låg bakom flera avslöjanden i samband med Iran-Contrasaffären på 1980-talet.

Förutom att belysa den större frågan om utvecklingen i Ukraina efter president Janukovytjs fall, går Parry in i många av de uppseendeväckande enskilda händelser som omvärlden skådat. Bland annat tar han förstås upp nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet som var på väg från Amsterdam till Kuala Lumpur, massakern som ägde rum i fackföreningarnas hus i Odessa, Rysslands erövring av Krim samt de nynazistiska milisernas operationer.

"Under en stor del av hösten 2014 har en instabil vapenvila rått mellan den ukrainska militären och de etnisk ryska separatisterna. Men efter de republikanska valframgångarna i det amerikanska mellanårsvalet den 4 november har de nykonservativa formulerat planer att driva president Obama att trappa upp konflikter runt om i världen, från ett nytt kallt krig med Ryssland till heta krig i Irak, Syrien, Afghanistan och eventuellt Iran."

Man behöver inte ansluta sig till några konspirationsteorier när det gäller den pågående tragedin i Ukraina. Men man kan gott förkovra sig genom att läsa texter skrivna av människor som inte ansluter sig till mainstream-medias berättelse. På så sätt får man sidobelysningar av sådant man trodde sig veta och vara säker på. Parrys skrift är definitivt en läsvärd sådan skildring i egen rätt, medan Mearsheimer, McFauls och Sestanovich med sina texter visar på hur debatten i USA kan se ut. Jag rekommenderar båda dessa skrifter för studier och diskussion. Situationens allvar gör det inte mindre viktigt att se hur utvecklingen i Ukraina - inte minst det som sker i utbrytardelarna i öst - betraktas och hanteras ur såväl ryskt som amerikanskt och europeiskt perspektiv. Kriget pågår och det finns ingenting som pekar på att det skulle gå mot sitt slut, rakt tvärtom.

***

I DN skriver man på söndagskvällen:

"Efter lördagens sammanbrott i fredsförhandlingarna om östra Ukraina fortsatte striderna med oförminskad styrka. Civila flyr nu staden Debaltseve men bussarna räcker inte till. På lördagen, medan förhandlingarna om fred pågick i den vitryska huvudstaden Minsk, gick proryska separatister till anfall mot staden Vuglegirsk, uppger Ukrainas säkerhetsråd. Enligt Ukraina syftar anfallet till att senare ta staden Debaltseve, skriver CNN. Debaltseve har 26.000 invånare och ligger 70 kilometer nordost om Donetsk. Under söndagen evakuerades 310 av dem i fyra bussar av de ukrainska myndigheterna. Bussar som inte räckte till. Tusentals som ville lämna staden fick helt enkelt inte plats, skriver France24."

Lady Walfruna och Sister Dora of Walsall

Sister Dora, Walsall. Foto: Astrid Nydahl

Denna söndag bjuder jag på ett utdrag ur min bok Black Country. Den gav jag ut 2012 och i mitt lager finns endast ett dussin kvar. Om någon är intresserad så kan den beställas med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

***

Varje gång jag besöker Black Country umgås jag med två välkända kvinnor. Det gör ingenting att de är legendariska, tvärtom ger det umgänget särskild tyngd. Bussen tar jag direkt till Wolverhampton för ett besök hos Lady Walfruna. Vem är hon? Självklart är hon en kvinna som gjort historiska avtryck. Första gången hon nämns är år 943[1]. I själva verket är det så att det är hon som givit namn åt staden. År 985 gav Kung Ethelred II henne ett stycke mark vid Heatune. Man tror att Heantune (eller High Town) senare kom att heta Wulfrunas Heantune, och därifrån var steget inte långt till stadsnamnet Wolver-hampton. I en essä[2] av Jenny Jones[3] kan man läsa:

”Det finns bevis för att Wulfruna var en viktig person i det mest inflytelserika och mäktiga kungariket, det anglo-saxiska England. Hon använde sitt inflytande till att grundlägga Wolverhamptons välstånd och betydelse, och hon var uppenbarligen generös med den tidens mått mätt. Hennes två söner blev också mäktiga personer i egen rätt. Wolverhampton är ovanligt inte bara för att den grundades av en kvinna utan för att denna kvinna lyckades säkra stadens säkerhet och framtida blomstring i en tid av stor oro."

Självklart står hon staty i Wolverhampton. Det gör hon framför kyrkan hon grundlade för tusen år sedan, St. Peters.

***

För att komma till den andra kvinnan behöver jag bara ta bussen en kortare tur, till Walsall. Där står Sister Dora staty, precis som Wulfruna, fast för helt andra gärningar. 

Det var Francis John Williamson som gjorde statyn redan 1886. Hon var den första kvinnan att bli staty utanför kungafamiljen. Och jag blir rörd varje gång jag besöker henne, eftersom hon var något så ovanligt som en äkta människa. John Westmacott skrev i Our Inheritance Ministries om henne, Sister Dora:

“När Krimkriget brutit ut 1854 anmälde sig Florence Nightingale som frivillig sköterska. Bland de kvinnor som anmälde sig fanns också Dorothy Pattison, en tjugotvå år gammal kvinna från Yorkshire. a twenty-two year old from Yorkshire. Men hennes far förbjöd henne att åka, eftersom hon hade plikter i hemmet, särskilt de som rörde hennes invalidiserade mamma. Dorotyhy var prästen Mark Pattisons elfte barn. Trots att hon var sjuklig, var hon också en solig och varm personlighet som föräldrarna älskade. Pappan kallade henne ’mitt solsken’. När mamman dött fann Dorothy tystnaden och ensamheten i den lilla byn långtråkig och hon letade efter något annat. Hon besvarade en annons och blev i oktober 1861 lärarinna i Buckinghamshire i tre år. Hösten 1864 trotsade hon familjens vilja och anslöt sig till Good Samaritans[4], där hon antog namnet ‘Sister Dora’. Året därpå fick hon sin placering i Walsall, där hon arbetade i ett sjukhus med fjorton bäddar. Hon möttes med stor misstänksamhet, eftersom de betraktade hennes organisation som katolsk, och det slet psykiskt på henne. Men hon kom att stanna i Walsall resten av sitt liv.

Walsall var en industristad och många av patienterna hade råkat ut för olyckor i kolgruvorna och i fabrikerna. Sister Dora utvecklade kirurgiska kunskaper och kom att utföra mindre operationer under läkarens övervakning.

1867 byggdes ett nytt, större sjukhus med 28 bäddar och där blev Sister Dora chef för sköterskorna. 1875 inträffade en gruvexplosion och tio svårt brända patienter kom i hennes vård. I tio dygn vårdade hon, tillsammans med två andra sköterskor, de brännskadade. Bara två av dem överlevde. En av dem yttrade efteråt: ’Det gjorde oss gott bara att se henne, vad vi kände för henne kan jag inte sätta ord på, min tunga vill inte uttala det.’  Det var framför allt bland de fattiga i Walsall som hon älskade.

Också på minnesplaketten vid foten av hennes staty bekräftas uppgiften att hon främst månade om de människor som hade det allra svårast, de fattiga och de hårt utsatta i arbetarklassen som skadades i gruvor och fabriker.

1878 var det hon själv som drabbades av sjukdom, bröstcancer,  och hon avled på julafton det året. Florence Nightingale hyllade henne då med orden: ’Måtte varje sköterska, även om hon inte har Sister Doras gåvor, växa i bildning och i vård av sina patienter.’

---

[1] Uppgifterna finns på denna kommunsida: http://www.wolverhamptonhistory.org.uk/people/local/wulfruna

[2] http://www.localhistory.scit.wlv.ac.uk/articles/wulfruna/wulfruna01.htm

[3] Jenny Jones föddes 1948 och valdes 1997 in i parlamentet på en Labourlista bestående av enbart kvinnor.

[4] Deras hemsida finns här: http://www.good-sam.com/

Islamisterna från fronten i Syrien, nu kommer de hit flyktingförklädda, redo för attentat

Solgården vid Ivösjön. Foto: Astrid Nydahl

Naiv. Det är ett annat ord för svensk. Naiv är den som tror att det inte händer här (trots att det redan hänt), att ingen av oss är drabbad och att terrorn från islamismens soldater "bara" drabbar "provokatörer" som Charlie Hebdo, Jyllands-Posten och Lars Vilks. Ja, ungefär så låter det väl. Och så suckar villaägaren, "och vad kostar det inte att beskydda dem..." och får hjälp av radiopratare som säger att "jag vill inte vara med och betala för livvakterna".

Men nu kommer de till Sverige, organiserat! Nu får vi försöka byta namn från Naiv till Upplyst. Är det möjligt? Jag tvivlar men hoppas förstås ändå. Under fredagen kunde man läsa i de flesta nätupplagor av landets tidningar en artikel med bland annat följande innehåll:

”Det är sedan tidigare känt att ett drygt hundratal personer rest från Sverige till Mellanöstern för att strida med IS, den sunniextremistiska gruppen var skräckvälde råder främst i Syrien och Irak. Siffran har skrivits upp av Säkerhetspolisen som i sin senaste uppskattning uppger att 130 personer rest från Sverige för att ansluta sig till gruppen.”

”Men nu uppger Buzzfeed att det också finns en direkt motsatt strömning.´Reportern Mike Giglio uppger att han fått kontakt med en IS-medlem som med Turkiet som bas skickar jihadister till Europa. Ett land som nämns i artikeln är Sverige.”

Originalet finns i Buzzfeed. Läs nu hela artikeln.