fredag 24 oktober 2014

En spelman och en drömmare är död...


Efter en lång och värdig begravningsgudstjänst fick Tobbe äntligen frid idag. Nu går det inte att i ord berätta om våra nio timmar tillsammans, familj, släkt, arbetskamrater, bybor, vänner och bekanta - men vi har varit tillsammans från klockan ett till klockan åtta ikväll. Jag har fått fantastiska bevis på Tobbes betydelse. Flera hundra människor hade kommit till kyrkan, och i sittningen efteråt - Tobbes gravöl - var det flera som ville berätta. Jag visste det förut men fick bekräftelse nu: Tobbe var en lojal kamrat på jobb, han var aktsam och vårdade maskinerna och han var pålitligt. Det är viktiga egenskapen. För en människa som var så sjuk som Tobbe var det förmodligen särskilt viktigt. Vi skildes åt i kväll med honom i våra tankar. Barnbarnen grät och grät och jag tyckte det var fasansfullt att se dem så ledsna.

Vi gick ut ur kyrkan till Dan Anderssons ord och vi sänkte Tobbes kista försiktigt medan barnbarnen kastade löv och blommor över kistan...







Avskedets dag


Sedd utifrån kan jag säkert
verka orörlig, närapå död,
resignerad, värd medkänsla.
Men det är inte sant - jag är fri,
kanske rentav lycklig.
Ja, jag håller i händerna
mitt tunga huvud,
men i det föds just en dikt.

(ur Självporträtt i flygplan av Adam Zagajewski,
översättning av Anders Bodegård)

torsdag 23 oktober 2014

Tomheten, havet


Trösterikt är det att stå där ute i Tosteberga. Havet är mörkt, kallt och känns nästan hotfullt när vinden tar i. Men det är en hotfullhet som jag nästan är immun mot. Jag känner bara tröst i vågrörelsen och bruset. Inte en människa syntes till. Regnet som piskade syns inte på bilden. Men det kändes på kinderna och de händer som snart måste börja använda vintervantar.

Idag är det sista dagen före det definitiva avskedet. Imorgon begravs Tobias i Västra Vram. Det blir svårt. Det är svårt. Det är mörkt och kallt som havet inuti mig.


onsdag 22 oktober 2014

Poesi med kondoleansbrev: När ett hjärta blöder

Foto: Astrid Nydahl

Med posten kom kondoleansbrev från en gammal kär vän, poeten Anne-Marie Berglund. Den dikt hon skickade med ligger nu framme med annat som skickats till oss. Ur den fina dikten citerar jag:

När ett hjärta blöder, låt det
vara ifred. Lögner hjälper inte
ett sårat hjärta.

Vinden hjälper, det gör bladen
också. Lägg ett blad på det sårade
hjärtat. Svep in det i något som är grönt.

Jag lyder dikten och beger mig, som nästan dagligen, ut till havet. Det blåser friskt nu. Där finns en temporär hjälp.


tisdag 21 oktober 2014

Tobbe i London 2004. Ung, ännu ett oskrivet ark


Den korta pojken fyller snart tjugo. Han är plåtslagare. Astrids äldsta barnbarn Simon. Den långa pojken blev bara 28 år. Tobbe. Han försvann för alltid från oss förra fredagen och begravs på fredag i sin hemby. Hon som ler så vackert är förstås Astrid. Vi står en sen kväll i London. Vi har förmodligen varit ute och ätit och är på väg hem till hotellet i Bayswater. Det var en sådan stund av lycka. Tobbe blev förälskad i England.

Vi satt på ett café på Charing Cross Road han och jag när Astrid och Simon åkte flodbåt. Han skrev vykort till sin mamma och så sa han:

"Om det finns ett perfekt liv vill jag att det ska vara så här. En stor kopp kaffe, något att röka, papper och penna och jazzmusik i bakgrunden."

Hans epilepsi blev mycket värre senare. Han var då bara 18 och visade stolt upp sitt pass på puben när han första gången gick dit. Så ung. Så löftesrik. Så full av glädje och generositet. Borta nu. Allt är borta.


Tobbe, det svarta håret och jazzen


På ena långväggen i mitt arbetsrum har jag praktiskt taget tapetserat med bilder. Där finns alla de personer som varit viktiga för mig, både privat och i yrket. Att mina barn och barnbarn finns med där är en självklarhet. De senaste dagarna har jag tittat på en av flera bilder på Tobias. Det är förstås en gammal bild men jag kan omöjligt minnas vilket år den togs. Men jag minns var! Vi befann oss nere i källaren på Copenhagen Jazzhouse. Tobbe hade blivit en jazzdiggare av stora mått, men han lyssnade inte till vad som helst. Det skulle nog helst vara Chet Baker, Stan Getz, John Coltrane eller Charlie Parker. Bland de svenska fastnade han för Dompan och senare blev saxofonisten Stefan Isaksson hans stora favorit (inte minst för att Stefan hade den stora generositeten att sända en del av sina konserter på cd till honom). Tobbe hade långt, svartfärgat hår och på huvudet en svart stickad mössa som vår vän Anne-Marie köpt till honom i Nice. Han odlade den stilen. Dessutom rökte han - in i det sista, han hade en fimp på ena benet när han hittades, tack och lov hade den inte antänt hans kläder.

Nå, Jazzhouse som vi berättat så mycket om. Nu ville vi bjuda honom på autentisk jazz i en fin miljö. Vad fick vi? Vi fick elektronisk "musik" som mest var olika ljudeffekter. Några unga män satt på scenen och skruvade på ljudreglage. Publiken droppade snabbt av. Också vi. Framöver fick han desto mer jazzskivor av oss. Det sista jag hann ge honom var de kompletta studioinspelningarna som Lester Young gjorde hos Verve.




Minnet, skrivandet

Jag stod igår ute på bryggan i Åhus. Det hade stormat rejält och i lågvattnet syntes de vackra vågspåren. Astrid tog bilder på dem medan jag började tänka på uttryck som "skrivet i vatten". Jag skriver - till min egen förvåning - nu varje dag för att hålla fast minnet av min älskade son. Har fått erbjudande om att ta ett sista farväl av honom på sjukhuskapellet, men tror inte jag vill det. Jag tog farväl av honom där bara timmarna efter att han hittats död. Och på fredag är det begravningsgudstjänst. Ett bättre sista farväl kan jag inte tänka mig, än det som görs i den stora kretsen av familj, släkt och vänner. Men frågan är om tiden nu kommer att möblera om i minnet. Kommer vi att förlora stunder och bilder och ersätta dem med andra, kanske rent av tillrättalagda bilder? Vi hade några personer i familjen som tog sina liv långt innan jag föddes. En av dem var min morfar, en annan var min farbror. Om dem talade man aldrig. Inte med ett ord berörde man deras öden. Hur skulle man då kunna minnas dem? Jag har sepiabruna, allt mer förtunnade, fotografier av dem. Men de talar inte till mig, eftersom jag inte ens fick ta del av deras omgivande familjers minnen. Från bilderna strömmar bara en mystisk tystnad. Så gör vi inte med Tobias. Vi är många som talar om honom varje dag. Vi håller fast. Och jag har just skrivit texten till vår krans, där jag säger att vi bär honom med oss närmast våra hjärtan. Är inte det ett uttryck för minnet som metod? Med svåra demenssjukdomar i familjen - min mamma dog 64 år ung i alzheimer - vet jag att minnet är bedrägligt. Men vi försöker. Vi måste försöka. Om inte annat så för alla de små barnens skull, de som älskade Tobias så mycket.

Bilder från Åhus 20 oktober, Astrid Nydahl