söndag 19 november 2017

Elias Canetti: Den räddade tungan (Brombergs, översättning av Hans Levander, med förord av Per Landin)

Foto: Astrid Nydahl

I Svenska Akademiens och Brombergs serie Nobelklassiker har turen kommit till Elias Canetti. Det är första delen i hans självbiografiska trilogi, Den räddade tungan, som utgivits på nytt i originalöversättning av Hans Levander.



Varje bok av Canetti som kommer i nyutgåva är förstås av stor betydelse. Eftersom han fick Nobelpriset redan 1981 finns det mesta utgivet åren däromkring. Jag antar att de till och med kan vara svåra att hitta antikvariskt. Därför hoppas jag också att Brombergs ger ut de två efterföljande böckerna i självbiografin, Facklan i örat och Ögonspelet.

Canetti kan verkligen berätta ända ner i barndomsminnena om sitt liv. Han levandegör detta Ruse i Bulgarien (som han menar är en alldeles för oprecis platsbeskrivning eftersom man där varje dag kunde höra sju eller åtta språk talas, här levde bulgarer, turkar, greker, albaner, armenier, zigenare och från andra sidan floden Donau kom också rumänerna).



Canetti är intressant också för det han skriver om familjens egna språk. Översättaren Hans Levander kallar det för ”spanska” som talas i familjen, men det är inte riktigt korrekt. 

Snarare skulle man säga spaniolska eller judespanska (x). Föräldrarna talade tyska med varandra, men med barnen, vännerna och släktingarna talade de spaniolska. Den räddade tungan är skriven på tyska. 

Per Landin har skrivit ett instruktivt förord som tecknar ett porträtt av den vuxne Canetti, och tiden efter 1938 då han lämnade Wien tillsammans med sin första hustru Veza Canetti för London. Hon avled, kanske genom självmord, redan 1963. Elias Canetti själv blev nästan 90 år och dog i Zürich. Landin slutar med dessa vackra ord:
”Människan Canetti förlorade kampen med döden. Men som diktare fångade han livet levande. Hans strävan var att bevara det i det stora minne som är mänsklighetens bibliotek.”

***

(x). I Svenska Akademien, SAOB spalt: S9107; tryckår 1982 heter det: om den ålderdomliga (med hebreiska ord uppblandade) kastilianska som spanjolerna talar, spanjolernas språk, judespanska.


lördag 18 november 2017

Ungern eller Tyskland? Polen eller Frankrike? Tankar utifrån Liberalernas landsmöte

Birmingham centrum. Foto: Thomas Nydahl

Sen gick Björklund till storms mot såväl nazister som nationalister – Viktor Orban, Vladimir Putin och Jimmie Åkesson – vars mål är att bryta ner liberalismen. För Jan Björklund är EU en arena att bekämpa nationalismen. Därför bör samarbetet fördjupas. – Ska vi följa Polen och Ungern eller Merkel och Macron, frågade han retoriskt.
Det är inte ett uttalande man gärna låter flyga förbi medan det hålls helg i folkhemsspillrorna.

Ungern eller Tyskland som förebild? Polen eller Frankrike? Det går att besvara sådana frågor. Till att börja med vill jag säga att jag som svensk förstås är alltför bekant med de problem som Tyskland och Frankrike bokstavligt talat vadar i. Vi har dem här. Vi har följt i deras fotspår. 

Nå, är då Ungerns och Polens väg en alternativ förebild? Jag betackar mig. Det finns ingen rimlig chans att det totalitära ska få tjäna som förebild och alternativ till den franska, tyska och svenska vägen (som för övrigt i extremt hög grad också tillämpas av Storbritannien). 

Ska jag i frihetens namn ansluta mig till ofriheten? Inte på villkors vis. Då spelar det på lång sikt inte så stor roll om denna ofrihet styrs av de totalitära rörelserna i Polen och Ungern eller om de styrs av importerade islamister. Vår undergång är självklar i sådana perspektiv. Vi känner alltför väl igen processerna. Men det nya är förstås islamismen. 

Det finns skäl att lyssna till just en fransk röst. Professor Christian de Moliner säger att man i Frankrike redan har ett parallellt juridiskt system byggt på sharia, och han understryker att det inte finns en chans att utrota islamismen eftersom 30% av landets muslimer ansluter sig till tanken på att införa sharialagar i landet. Hans förslag till lösning är däremot kuriös och det som skrämmer mig mest är tanken på att det förstås finns många sådana människor också i vårt eget land. De ger gärna upp friheten om de får förverkliga sin vision:
The academic’s ‘solution’ is to create a “state inspired by colonial Algeria and Mayotte of the twentieth century: one territory, one government, but two peoples: the French with the usual laws and Muslims with Qur’anic status (but only for those who choose it).” 
“The latter will have the right to vote unlike the natives of colonial Algeria, but they will apply Shariah in everyday life, to regulate matrimonial laws (which will legalize polygamy) and inheritance.” 
“They will no longer apply to French judges for disputes between Muslims, but to Cadis. On the other hand, conflicts between Christians and believers will remain the responsibility of ordinary courts.” 
“However, this system would involve schools or hospitals reserved for believers and therefore the creation of local committees that will manage them independently. A council of ulemas will fix the religious law, but the autonomy will stop there.” 
“It is obviously out of the question that an embryonic Muslim government is settling in France.” 
“This system worked without too many problems from 1890 to 1940 in Algeria.”
Tankar som dessa förvånar mig egentligen inte. Men det är sällsynt att man ser dem så ogenerat formulerade. Och med dem i bagaget kan man ju återvända till frågan om det är Ungern eller Tyskland, Polen eller Frankrike man föredrar som förebild och ideal.