 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Det finns två sätt att förhålla sig. Det ena är att utgå ifrån att problemen är överdrivna, ja rentav marginella, och att människors rädsla och oro i själva verket grundar sig på vad de "upplever" och inte på vad de erfar. Därmed att avfärda som känslopjunk och sentimentalitet. Det andra förhållningssättet utgår ifrån att människor de facto grundar rädsla och oro på de konkreta omständigheter de erfar. Det gäller både i det egna livet och i utblicken mot det omgivande.
Behöver jag ens nämna hur det egna livet kan stöta mot svåra hinder? Behöver jag nämna den unga generationens svårighet att lämna barndomshemmet därför att bostäder ej står att finna? Behöver jag nämna den vuxengeneration som sett ett socialt förfall i sjukvården och skolorna och som kommit till just slutsatsen "förfall" vid en jämförelse? Behöver jag nämna fattigpensionärens torftiga villkor?
Den islamistiska terrorn ska vi ta på allra största allvar. Vi är väl medvetna om att vi alla lever i "mångfaldslotteriets" epok. Visste vi det inte förut blev vi påminda av New York-attentatet. Men vi ska kanske också och främst ta den vardagliga nyordningen på allvar. Den har ingen bett om. Och ändå är den inte fallen från skyarna.
I kommentarfältet tipsar Elina om detta BBC-program som handlar om hur man ska hantera de besegrade och tillfångatagna IS-soldaterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar