Mediala kampanjer - mäns och kvinnors framtid?

I väntan på ål vid Olseröd. Foto: Astrid Nydahl

Den som förutspådde "ras och religion" som de avgörande frågorna för framtiden hade rätt i allt väsentligt. Men det är omöjligt att inte formulera om den profetian till "ras, kön och religion". Den mediala kampanj som sveper över världen - den är inte enbart västerländsk - har kanske avgörande betydelse för hur den statssanktionerade ideologi som kallas "feminism" och som sedan vuxit ut till ett okänt antal under- eller överavdelningar, ska hanteras, fungera och samleva med icke-kvinnliga varelser i framtiden. 

Kan män som fortfarande definierar sig som män alls leva med den? "Den nye mannen", frivilligt ansluten till tidens alla ideologiska modefenomen, de som ersatt både vänstern och liberalismen, inte bara kan, han längtar efter att göra det, men han får pumpa förgäves efter mjölk i brösten. Kvinna blir han aldrig.

Missförstå mig inte. Jag är sannerligen överens i sak om att de övergrepp som återberättas dagligen är vidriga, motbjudande och ibland rent av lite svåra att förstå. Men kampanjer, massmobilisering och därtill hörande övertoner finner jag lika motbjudande som annars. Massmänniskan är i alla situationer farlig. Hon mobiliserar och hennes massa ökar i omfattning. Mot den har individen inte en chans. När massmänniskan mobiliserar i ett sexuellt ärende vågar jag gissa att det inte blir ett dugg mindre farligt. 

Oavsett om det är män eller kvinnor som står i dirigentpulten blir det en klappjakt där mediala domar alltid vinner över juridiska. I Wales har den förste politikern som anklagats redan tagit sitt liv. Jag föreställer mig att sådana självmord kommer att ske både här och där. Inte minst här. 

Ministrar får gå, filmproducenter bojkottas, vad som väntar på de svenska scenerna (inklusive pressens) vågar vi kanske inte tänka på redan idag, men ingen är så vitt jag vet dömd i domstol. I London kämpar en regering för att försöka förhandla Brexit, det viktigaste beslutet i modern tid och ett som hotar hela nationen, men det alla talar om är sexuella handlingar eller tankar. Peter Hitchens frågar sig varför och varthän. 

Det går inte att hantera ett medialt utpekande. Hur skulle någon klara det? Alla har inte Weinsteins möjligheter att anlita agenter med en gammal premiärministers bistånd (dessutom hjälper inte ens det, som vi vet). Så frågan dröjer sig kvar: är löpsedeln eller nätsidan den plats där mellanmänskliga övergrepp, tillkortakommanden och kränkningar ska bedömas och straffas?