Jacques Werup: Restaurangmusik/ Spilla

Kan jag skriva om Jacques Werups postuma bok utan att vara personlig? Nej, det kan jag inte. Och det är ju inget recensionsexemplar jag läst utan ett hederligt inköpt sådant. 

I alla år sedan tidigt 1980-tal  har Jacques skickat mig sina böcker. Vi bytte alltid och vi samtalade om dem på telefon. Kanske var det därför vårt samtal upphörde? Jag tror det eftersom jag inte längre orkade. För vänskaps skull bör man tala om annat. Kanske är det en viktig lärdom.

Det är i alla avseenden en gripande dubbelvolym han lämnade efter sig. Dikterna skvallrar mest om ett medvetet farväl till världen och livet. Det gör mig sorgsen att läsa dem. Han lämnar sin fru efter alla år. Det förvånade mig att läsa om detta uppbrott som också blev sorgesamt. Rastlöshet? Ständigt behov av ny kärlek? Han skriver:

"Om jag haft henne kvar/ skulle jag så mycket skönare/ kunna besjunga förlusten av henne./ Nu skorrar min klagan och smaken/ av sorg är fadd, som gammal/ välling, med åren obrukbar."

Vem kan läsa sådana rader oberörd? Jag kan det inte. Och ändå är denna klagan alldeles autentisk:

"Jag var gången ur ett helt liv/ och hade köpt en ful vattenkokare,/ men den var min egen, och också/en brödrost. Jag ägde en stor/ säng att vara sömnlös i."

Dessa dikter finns i den halva av boken som heter Spilla. I prosadelen, Restaurangmusik, blir detta skeende nästan inte nämnt, där rör sig mestadels texterna i hela andra sfärer, väldigt typiskt werupska. Jag vill gärna nämna den sista texten, den är ett gripande avsked av den livslånge kollegan och vännen Lasse Söderberg, som vore den skriven i en sista utandning. Avskedet sker på Lasses initiativ, "som om", men slutligen ändå alldeles verkligt. Mot slutet i den texten läser jag:

"Jag vill bara säga adjö till dig", säger han. Jag ska vara borta i tre månader, i Mexiko. Jag vill krama dig, säger han. Han reser sig med möda och jag får kramen, en orutinerad, för han har sällan kramats när det inte har varit nödvändigt. Så säger han: "Om du dör eller jag, så har vi sagt adjö till varandra." Sedan reser han sig och går, gubben.

Oförglömliga bland dessa prosatexter är förstås de om morfadern Jean Nessim, moderns kusin Charlotte Nissimova i Paris, det uteblivna fotot av nickningsmålet i Lövestad och den om turnélivet med pianisten Hans Pålsson. Inte glömmer man heller det skarpa porträttet av en debutant som sedan ska bli en landsplåga, hans kollega Ranelid (som dock inte namnges, men ingen kan ta fel på vem det handlar om).

Det sorgliga är att detta tycks vara Jacques Werups sista efterlämnade texter. 

Hela hans rika författarskap, prosan, poesin, och skivorna ej att förglömma, finns ju kvar i hyllorna, med alla sina rara hälsningar. Men liksom tystnaden uppstår efter denna läsning vet jag att det aldrig mer ska ringa en man som öppnar med orden "Hej käre påg, det är Jacques".