Med anledning av dagens datum publicerar jag idag en recension av I skuggan av Auschwitz, en av de verkligt angelägna böckerna i ämnet.
Litteraturen om förintelsen av det judiska folket är ofattbart
stor och rik på fakta. Idag är det svårt att orientera sig om vilka verk som är
de viktigaste. Min egen tumregel är att man bör gå till klassikerna, således de
verk som haft betydelse både för det allmänna medvetandet och för den fortsatta
diskussionen och forskningen. Där spelar förstås Raul Hillberg och Saul
Friedländer en avgörande roll. Men också enskilda författares verk om
erfarenheten av judehatet, den organiserade antisemitismen, Tyskland som
ockupationsmakt, koncentrations- och förintelselägren är viktiga, som de av
italienaren Primo Levi och holländskan Etty Hillesum, liksom Hannah Arendts
verk om ondskans banalitet satte fokus på hur det blev möjligt att vara en
massmördandets exekutör.
I sin bok I skuggan av Auschwitz. Förintelsen
1939-1945 (Historiska media) går
Artur Szulc självklart till de stora klassikerna, men det som jag tror gör hans
bok unik är alla de polskspråkiga källor han använder sig av. Där finns ett
rikt material, inte minst vittnesmål och detaljbeskrivningar av lägren och
deras funktioner på polsk mark, som ger mycket ny information till den redan
tillgängliga.
Szulc första tes är att vi i alltför hög grad låtit Auschwitz
ensamt bli synonymt med förintelsen. Därmed har vi förbisett eller också,
vilket är värre, låtit alla de andra lägren som deltog i förintelseindustrins
blodiga hantverk, försvinna in i glömskan. Det man överlåter till historiens
tystnad blir så småningom en icke-verklighet. Szulc påminner oss om att
historiker beräknat att tyskarna etablerade mer än tvåtusen läger i det
ockuperade Polen åren 1939-1945.
Hans andra tes handlar konkret om hur förintelsemaskinen skapades.
Szulc menar att det saknades ett färdigt koncept för utrotandet (detta vidriga
ord!) av Europas judar. Massdödandet växte fram steg för steg medan kriget
pågick. Att Hitler talat om förintandet av judarna innebar inte att han hade en
”teknisk lösning” eller en färdig detaljplan. Många i nazisternas högre kretsar
arbetade månad för månad fram dessa planer och när mordmaskinen fungerade fullt
ut blev massmorden så omfattande att det för efterkrigsgenerationerna varit
svårt att förstå.
Artur Szulc bok är i hög grad en typ av sekundärlitteratur, han
använder själv begreppet, som på ett förstklassigt sett ger läsaren en bild av
hela processen. Han skriver om de olika etapperna och de olika lägren, och inte
minst ger han utrymme för enskilda vittnesmål. Dessa är för det mesta på
gränsen till outhärdlig läsning, men de är viktiga för förståelsen av de
konkreta förloppen. Jag vill ge ett exempel, med ord från Filip Bialowicz som
valts ut att assistera vid "mottagningsrampen", alltså den plats där
de fullastade järnvägsvagnarna skulle tömmas på judar. För dem väntade bara
döden. Bialowicz:
"När jag bar ut deras bagage ur tåget gav de mig dricks för utförd tjänst. Mitt hjärta blödde, för jag visste att människorna som stod intill mig om en halvtimme skulle förvandlas till aska. Jag ville varna dem, jag ville säga till dem att de skulle kasta sig över vakterna och fly, men jag visste att det ändå inte skulle ha spelat någon roll. De skulle inte tro på vad jag sade till dem."
Mina barn har tagit del av förintelselitteraturen. När turen nu
kommer till barnbarnen kan jag tänka mig att Artur Szulc bok blir exemplarisk:
den är skriven på sådan fackprosa att det är lätt att läsa och tillgodogöra sig
den. Och viktigare: den ger en konkret, fyllig och övergripande bild av vad
nationalsocialismens ideologi och mål orsakade av mänsklig förnedring,
fördrivningar, misshandel och blodiga massmord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar