fredag 28 juli 2017

Ensam, tillsammans - måste jag välja eller...

Foto: Astrid Nydahl, Aberystwyth, Wales 2012
Vandra ensam, hellre än inne i hopen. Vandra tillsammans med människor som är rädda om sin mänsklighet. Vandra ensam och tillsammans, alltid i samma tanke: att fatta besluten, att välja, att stå fri.


torsdag 27 juli 2017

Det erfarna, det långsamma och brådskan

Foto: Astrid Nydahl
Är långsamhetens förutsättning ett raserande av välfärd och ett gott liv? I all vulgärdiskussion brukar långsamhet, enkelhet och avstående framställas som en återgång till gamla livsstilar. Men det vulgära ryms inte i en diskussion om det mänskliga och dess förutsättningar. Vi står inför verkliga problem och vi måste finna vägar framåt, vägar som inte är återvändsgränder eller leder till stupet. Att kritisera missförhållanden är i själva verket att peka framåt, mot något förnuftigare.

Botho Strauss menar att vår epoks brådska hör ihop med vår förvandling till infoholister. Istället för att diskutera det vi erfarit försöker vi ”likt börsmänniskorna kontinuerligt göra en bedömning av det stora hela, av världsläget, och meddela alla sina åsikter på samma sätt som man förr talade om vädret”. Det som erfarits kunde förmedlas i samtal om det konkreta ämnet.

Det icke erfarna – det som så snabbt meddelas via nätet eller mobiltelefonen – blir en ytlig bekantskap som snabbt avhandlas – ja, så som man förr talade om vädret. Strauss hävdar rentav att ”den virtuella världen slukar den inre världen, i och med att den inte längre låter oss uppleva den yttre som underlig och möjlig att kompensera, utan som fullständigt form- och manipulerbar” (Kopistens misstag). När jag tar del av Botho Strauss drar jag mig till minnes den känsla av häpnad och känslostorm som infann sig då jag första gången mötte fado-kulturen i en gränd i Lissabonstadsdelen Bairro Alto. Övertygad om att denna känsla omöjligen kan uppstå vid en scenkonsert i Sverige eller under avspelningen av en cd-skiva ser jag att just det erfarna är väsentligt annorlunda än det som vi i egenskap av infoholister snabbt tillägnar oss.


onsdag 26 juli 2017

En återblick på Primo Levi

Foto: Astrid Nydahl
 
Låt mig börja med ett citat. Det är Primo Levi som skriver: 
Det är alltså sant, det man hör om selektioner, gas och krematorier? Krematorier. Den andra, Walters sängkamrat, vaknar med ett ryck och sätter sig upp: 'Kan man inte få sova i fred? Han är polsk jude, albino, ingen ungdom längre; hans ansikte är utmärglat men har ett godmodigt uttryck. Han heter Schmulek och är smed. Walter förklarar i korthet vad det rör sig om:
Jaså, 'det Italejner' tror inte på selektionerna? Schmulek skulle vilja tala tyska men det blir jiddisch; jag förstår honom med knapp nöd, bara därför att han verkligen vill göra sig förstådd. Med en gest tystar han Walter, han ska minsann övertyga mig:
'Visa mig ditt nummer. Du är 174 517. Den numreringen började för arton månader sedan och gäller Auschwitz med tillhörande läger. Vi är nu tiotusen här i Buna-Monowitz, kanske trettiotusen med Auschwitz och Birkenau. Wo sind die Andere?' (Var är de andra)
'Kanske förflyttade till andra läger...?' föreslår jag.
Schmulek skakar på huvudet, vänder sig till Walter: 'Er will nix ferschtejen.' (Han vill inte förstå). 
Primo Levi: Är detta en människa? (Bonniers Panache 1988, översättning av Ingrid Börge från Se questo è uomo)

Vi lever nu i den tid då allt måste sägas på nytt. Också sådant som man egentligen inte vill eller kan förstå. När jag läser Primo Levi blir jag brutalt tagen tillbaka till själva grundkunskapen. Den är varken anpassad till vårt mediala hojtande eller till de sensationslängtande scenerna. Den berättar i korta sekvenser ur det verkliga livet. Dessa sekvenser är nedtecknade alldeles i anknytning till ett pågående barbari, inte sällan publicerade på 1950-talet, motvilligt eller utan författarens tillstånd. Levi ville först inte ställa sig på scenen. Men han hade, paradoxalt nog, också denna längtan efter befrielse, kopplad till skrivandet. När han väl publicerade sig kom han att bli en av de verkligt trovärdiga och seriösa krönikörerna. Levi skriver själv i ett förord till Är detta en människa?:
"Såväl före som efter befrielsen var behovet att berätta för 'de andra', att låta 'de andra' ta del, så omedelbart och pockande inom oss att det tävlade med de andra elementära behoven. Boken skrevs för att stilla det behovet, alltså i första hand för att nå inre befrielse."
Så läser jag Primo Levi. Så läser jag vittnesmålen från de nazityska årens industriellt fungerande dödsmaskinerier. Så läser jag alla andra böcker från lägerfångar som överlevt och befriats, oavsett om de uthärdat Gulag i Sovjetunionen, de kinesiska korrektionslägren eller andra, fortfarande aktiva avstjälpningsplatser för människor som inte anses värdiga att leva eller som har fel sorts uppfattningar eller som aktivt vänder sig emot regimerna de lever under. Om inte annat är det sådana reflektioner man gör sig, när man vet att jakten pågår för fullt och nödropen endast sporadiskt når den fria omvärlden. Arabvärlden jagar judar och kristna. Den muslimska diasporan i väst gör vad den kan för att bidra till jakten. Vi möter det varje dag. Om inte annat är det en påminnelse om massans makt och hur de politiska apparaterna kanaliserar och förverkligar drömmarna om den totalitära makten, dess hetspropaganda mot än det ena, än det andra folket och i slutändan också massmorden. Ismerna skördar sina offer. Vi försöker göra något mer än "nix ferschtejen" - frågan är vad vi alls förmår.