Förebilder, islamister, Jan Palach och buddistmunkar

Foto: Astrid Nydahl

”De kan återvända till gamla radikala miljöer i Göteborg. Där blir de rockstjärna och får en veteranstatus.”

Terrorforskaren Magnus Ranstorp, P4 Göteborg

Vad är en förebild? Kan det vara en människa som står för något eftersträvansvärt? I min ungdom fanns det olika sorters förebilder, precis som det gör idag. Det fanns en kategori som stämmer väl in på Ranstorps begrepp ”rockstjärnor”. I en miljö där popkulturen var helt förhärskande var det självklart att sådana människor – både män och kvinnor – blev sextonåringens förebilder. Jag behöver kanske inte namnge dem.

Men så kom, mycket snabbt, en annan tid. Vi var fortfarande unga men medvetandet om världens nöd kom in i våra liv. Också de som slogs mot militära angripare och ockupanter blev förebilder. Vi påverkades mycket starkt av krigen i Indokina och det var inte det minsta märkvärdigt att vi satte FNL-märken på oss. Vietnameserna var utan minsta tvekan stora förebilder. Pacifismen övergav vi i samma stund. 

Förebilder var människorna i Tjeckoslovakien också, de som stod upp mot de sovjetledda angriparna och ockupanterna. Jan Palach var kanske den individ som blev mest känd och vars öde skakade oss starkt. Liksom buddistmunkar i Saigon brände Palach sig till döds i januari 1969. Det skedde på Vaclavplatsen i centrala Prag som en uttalad protest mot ockupationen som då bara pågått i ett halvår. Man kan säga att det Palach i Prag och buddistmunkarna i Saigon gjorde kunde betecknas som våldshandlingar.

Våldet i sig behöver alltså inte stå i vägen för att man ska betrakta en människa som förebild. Förebildligheten kan helt enkelt vara en eller annan motståndshandling.

Nå, då är vi framme vid IS-soldaterna i Göteborg. Kan jag förstå att de, med Ranstorps ord, blir rockstjärnor och får veteranstatus? Ja, rent intellektuellt kan jag förstå det. Men minsta kritiska fråga får denna status att krackelera. Dessa män har inte försvarat något eller gjort motstånd. De är i alla avseenden mordiska angripare. En angripare som fördriver, våldtar, plundrar, bränner och mördar kan inte i mina ögon vara förebildlig. Inte ens för en troende muslim borde han vara det. Men nu är det så att vi lever i den islamistiska renässansens och väckelsens tid. 

Vi ser hur islamismen erövrar själarna. Den förför och den lockar. Kanske är det just rockstjärne-statusen som lockar de unga männen (vid sidan av en förvriden föreställning om att man slåss för höga ideal)? Men i samma stund de tar steget och ansluter sig till IS är de våra fiender. Och som sådana måste de bekämpas med alla tillgängliga medel. Vill vi för barnbarnen vara det minsta förbildliga finns det inget alternativ.