fredag 30 september 2016

Hyfs och hyckleri

Foto: Astrid Nydahl
"Det finns i Frankrike åtskilliga journalister som uppriktigt gläder sig inför utsikten om min död. Själv skulle jag inte vara alltför förtvivlad om jag i levande livet kan ge mitt bidrag till några av dessa tidningars konkurs" (Michel Houellebecq i sitt tacktal för det tyska Frank Schirrmacher-priset).

Det finns en gräns för vad som kan skrivas i dagspressen. Denna gräns flyttas hela tiden längre bort från det som de flesta av oss skulle betrakta som anständighet och hyfs. När Cecilia Hagen i sin Expressenkrönika frågade om man skulle ta till gift för att utrota "de mänskliga brunråttorna" hade en sådan gräns definitivt passerats. Men det är nu en gång så med det politiska hatets mekanismer att de driver på en sådan nivellering av både tänkandet och språket. De som nyss skrev oändligt många texter om vikten av hyfs uppträder plötsligt själva som om de inte ens hade någon minimal uppsättning hyfs. 

Långt innan vi fick en sådan situation i Sverige var den vardagsmat i Danmark. Högprofilerade intellektuella som Klaus Rifbjerg, Suzanne Brøgger och Carsten Jensen upprepade ofta sitt mantra om tonen i debatten. De menade att Dansk Folkeparti och dess anhängare tvingat fram en situation där alla kritiker av regeringen, den konkreta invandringspolitiken och annat, hamnat i ett tonläge som var oacceptabelt. Men det intressanta var att de som klagade själva använde en ton som var minst sagt gräll och elak. Klaus Rifbjerg, salig i åminnelse, var absolut den värsta och han skaffade sig, ända fram till sin dödsdag, hela patruller av lärjungar, som än idag för "debatten" om tonen vidare utan att ens reflektera över vilken ton de själva tillämpar. Så går det, också i Sverige där nu respekterade krönikörer tar till ett språk som senast användes med så kusligt resultat i Tyskland under nazisterna; varje motståndare är en brunråtta. Liksom varje kritiker. Och man leker med tanken på att döda dem.

*

Så här kunde det låta från de danska författarna 2005: 


"DRONNING AF skraldespanden" og »Pia Kjærsgaard var vel endnu i den fertile alder, tænk hvis hun bollede en sort og fik en lille chokoladegris i tilgift.«


Och så här skrev Berlingske Tidendes chefredaktör Tom Jensen 2015:

Så lad os tale om tonen. For en af de værste tonearter, der forekommer i den offentlige debat, er den der søger at tale uden om et emnes egentlige substans for i stedet at fokusere på tonen. Jeg er helt enig i, at man skal kunne føre høvisk tale om selv de sværeste emner, at man kort sagt skal opføre sig ordentligt. Men man skal være temmelig ufølsom for ikke at fornemme, hvad tonediskussionen går ud på, for eksempel i udlændingedebatten. Den går ud på, at vi slet ikke bør diskutere udlændinge i Danmark. At de virkelig svære dilemmaer, som flygtningestrømme og folkevandringer rejser for mange vestlige samfund, og som blandt andet handler om, hvor mange nytilkomne mennesker et samfund kan rumme at modtage på kort tid, hvis det også skal være et velfungerende samfund bagefter, helst burde tages af bordet. Når nogen siger »tonen«, kan man være vis på, at det er en anden måde at fortælle omverdenen på, at man har de rette synspunkter.

torsdag 29 september 2016

Lars Vilks och islamismen. Äntligen en svensk bok i ämnet


Niklas Orrenius: Skotten i Köpenhamn. Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser (Bonniers)


"I Vilks såg jag en möjlighet att berätta om mycket samtidigt. Han är kanske sönderskriven som person, men de frågor hans situation väcker är absolut inte sönderskrivna. Dessutom har de försökt ta livet av honom tre gånger. Jag tycker inte att det har fått tillräckligt stort genomslag. Vad tänker salafisterna som vill döda honom?" 

(Niklas Orrenius, intervjuad i Sydsvenskan 25 september)

Har man varit med kring allt som hänt Lars Vilks sedan han gjorde sin lilla teckning av en viss rondellhund kan man inte säga att Niklas Orrenius tillför mycket nytt i sin bok om ämnet. De danska texter och böcker som publicerats har givit en mängd relevant information. Vad man däremot kan säga är, att en svensk bok är nödvändig, och nu är den här. Orrenius kan med den i alla fall få ut några kulturskribenter ur tystnadens garderober och rent av få dem att förstå ett och annat. Fast säker är jag inte.

Vi lever i en epok av extremt islamistiskt våld i västerlandet. Detta våld eskalerar hela tiden. Det hat en islamist kan mobilisera tycks inte ha några gränser, varken vad beträffar metoderna eller valet av offer. Men alltför många vänder fortfarande bort blicken. Varför? Den tid är förbi då man stämplades som rasist för att man aktivt kritiserade och/eller angrepp fenomenet. I takt med att de döda blir allt fler ökar också behovet av sådan kritisk verksamhet mot den totalitära ideologin och dess profeter på lokalnivå. Ett av många problem på detta område är att kritiken tidigare i de flesta fall stämplades som "islamofobi". I takt med att detta begrepp urvattnats eller avslöjats som propaganda har istället begrepp som "högerextremist" fått ersätta det. Att stämplas som det har varit lika effektivt. Stämpeln i sig har utestängt många seriösa människor, de har inte haft en möjlighet att ens formulera försiktig kritik, till skillnad från i andra europeiska länder. Frankrike har till exempel sådana som Gilles Kepel, England har bland många andra Kenan Malik och Danmark har, inte minst i samband med Lars Vilks, hedervärda, seriösa människor som Helle Merete Brix och Mikael Jalving. 

Orrenius är en duktig journalist. Han kan bygga historier utifrån möten och samtal. Hantverket kan han. Det är på sin höjd de rabiata som tror att kampanjer mot Orrenius ens är intressanta. Det är bättre att läsa honom och diskutera det han skriver. Förstås.

I Vilksboken går han grundligt till väga. Han reser i både Sverige och Danmark. Han är mycket med Vilks, ser och hör. Han intervjuar Vilkskollegor, både lokalt och nationellt, han plitar ner de missunsammas och de fientligas banaliteter, men han formulerar också sina tankar kring de röster som tycks förstå att de grundläggande värdena kring yttrande- och tryckfrihet är betydligt viktigare än den beröringsskräck som tackar nej till Vilksbesök eller Vilksdeltagande. Att han lever med högt profilerat livvaktsskydd betraktas som en lyx ”lille Lars” inte ska ha. Som om det är han som är skulden till hatet, våldet och döden i islamisternas spår!

Jag har skrivit massor i den här bloggen om Lars Vilks, hans hund och allt som skett runt honom. Därför ska jag inte upprepa mig. Jag ska däremot understryka att den som söker en helhetsbild av skeendet, i Sverige, i Danmark, i världen, erbjuds en sådan av Orrenius. 

Man behöver inte i varje liten detalj dela Orrenius syn på invandring, islam, islamistisk terror eller ens det han kallar "extremister" för att förstå att hans bok är värdefull och att den kommer att väcka förnyad diskussion i ämnena. Det är precis vad vårt arma land behöver.

För vidare förkovran bör man absolut läsa boken om Lars Vilks som utkom till hans 70-årsdag, i Danmark: Helle Merete Brix och Uwe Max Jensen: Man forhandler ikke med et maskingevær – en bog om manden og kunstneren Lars Vilks.

Och som alltid kan man läsa Vilks egen hemsida.