fredag 30 september 2016

Hyfs och hyckleri

Foto: Astrid Nydahl
"Det finns i Frankrike åtskilliga journalister som uppriktigt gläder sig inför utsikten om min död. Själv skulle jag inte vara alltför förtvivlad om jag i levande livet kan ge mitt bidrag till några av dessa tidningars konkurs" (Michel Houellebecq i sitt tacktal för det tyska Frank Schirrmacher-priset).

Det finns en gräns för vad som kan skrivas i dagspressen. Denna gräns flyttas hela tiden längre bort från det som de flesta av oss skulle betrakta som anständighet och hyfs. När Cecilia Hagen i sin Expressenkrönika frågade om man skulle ta till gift för att utrota "de mänskliga brunråttorna" hade en sådan gräns definitivt passerats. Men det är nu en gång så med det politiska hatets mekanismer att de driver på en sådan nivellering av både tänkandet och språket. De som nyss skrev oändligt många texter om vikten av hyfs uppträder plötsligt själva som om de inte ens hade någon minimal uppsättning hyfs. 

Långt innan vi fick en sådan situation i Sverige var den vardagsmat i Danmark. Högprofilerade intellektuella som Klaus Rifbjerg, Suzanne Brøgger och Carsten Jensen upprepade ofta sitt mantra om tonen i debatten. De menade att Dansk Folkeparti och dess anhängare tvingat fram en situation där alla kritiker av regeringen, den konkreta invandringspolitiken och annat, hamnat i ett tonläge som var oacceptabelt. Men det intressanta var att de som klagade själva använde en ton som var minst sagt gräll och elak. Klaus Rifbjerg, salig i åminnelse, var absolut den värsta och han skaffade sig, ända fram till sin dödsdag, hela patruller av lärjungar, som än idag för "debatten" om tonen vidare utan att ens reflektera över vilken ton de själva tillämpar. Så går det, också i Sverige där nu respekterade krönikörer tar till ett språk som senast användes med så kusligt resultat i Tyskland under nazisterna; varje motståndare är en brunråtta. Liksom varje kritiker. Och man leker med tanken på att döda dem.

*

Så här kunde det låta från de danska författarna 2005: 


"DRONNING AF skraldespanden" og »Pia Kjærsgaard var vel endnu i den fertile alder, tænk hvis hun bollede en sort og fik en lille chokoladegris i tilgift.«


Och så här skrev Berlingske Tidendes chefredaktör Tom Jensen 2015:

Så lad os tale om tonen. For en af de værste tonearter, der forekommer i den offentlige debat, er den der søger at tale uden om et emnes egentlige substans for i stedet at fokusere på tonen. Jeg er helt enig i, at man skal kunne føre høvisk tale om selv de sværeste emner, at man kort sagt skal opføre sig ordentligt. Men man skal være temmelig ufølsom for ikke at fornemme, hvad tonediskussionen går ud på, for eksempel i udlændingedebatten. Den går ud på, at vi slet ikke bør diskutere udlændinge i Danmark. At de virkelig svære dilemmaer, som flygtningestrømme og folkevandringer rejser for mange vestlige samfund, og som blandt andet handler om, hvor mange nytilkomne mennesker et samfund kan rumme at modtage på kort tid, hvis det også skal være et velfungerende samfund bagefter, helst burde tages af bordet. Når nogen siger »tonen«, kan man være vis på, at det er en anden måde at fortælle omverdenen på, at man har de rette synspunkter.

Inga kommentarer: