torsdag 22 september 2016

Skam och cynism i politiken

Före soluppgången. Marx och Engels på promenad i London. Målning av Mickail Dzhanashvili.
"Det är skamligt att rösta på Jimmie Åkesson." 

(Uttalande på Bokmässan i Göteborg av Per Svensson, seniorideolog för tillfället placerad på Sydsvenskan i Malmö).

Det som är skamligt är förstås det tabubelagda. Därmed har politiken förvandlats till moraluppfattning. Om jag inte skäms så röstar jag på... och om jag skäms röstar jag inte på...

Den massmediala klassen, intimt förbunden med och beroende av politikerklassen, läxar upp det segment i Sverige som tröttnat på "mångkulturens" enfald och de etniska enklavernas brottslighet och som måhända naivt men uppriktigt drömmer om ett bättre samhälle, kanske rentav ett folkhem som aldrig återkommer. Det gör inte Per Svenssons uppläxning mindre motbjudande, tvärtom. Jag tror inte själv att världen blir bättre av en röst på det ena eller det andra i ett riksdagsval, men jag har respekt för människor som i förtvivlan, uppgivenhet och/eller vrede lägger sin röst för något som de tror ska innebära en radikal förändring. Den besvikelse de kommer att erfara hör framtiden till och behöver inte diskuteras just ikväll.

Det enda som kan kännas befriande när män som han uttalar sig är att de blottar sitt bottenlösa förakt för de fattiga, svaga och marginaliserade svenskar som tvingas leva mitt i detta kaotiska och havererade samhälle. Svensson och hans medelklasskamrater väljer, därför att de har råd, andra bostadsmöjligheter och har alltid ett von oben-perspektiv på samhällskroppen. De lever i villfarelsen att alla har samma materiella, kulturella och ekonomiska möjligheter. Svenssons klassyster, Anne Ramberg som är Advokatsamfundets generalsekreterare, blottade samma bottenlösa cynism när hon uppmanande landets fattigpensionärer att "göra avkall på sin levnadsstandard" för att visa solidaritet med flyktingarna. Att Ramberg dessutom kallar den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali för "en brun råtta från rännsten" när han kritiserar hennes uttalande säger mycket om hennes verkliga människosyn. 


Så uttalar sig bara den som har drygt två miljoner i årsinkomst och därför lever i overklighetens bubbla, dit aldrig något syre från de flesta människors verklighet sipprar in. Per Svensson är en av mediavärldens mest cyniska ideologer, det har han varit ett helt yrkesliv. Han och Ramberg tillhör samma sociala segment och de tycks dela okunnighet och uppfostringsnit. Det som skiljer dem från målningen ovan är att de gärna går runt i fullt dagsljus och sprider sina uppfattningar. Hade de bara gjort det "före soluppgången" kunde man ha bortsett från dem. Nu går det inte. De är föraktliga och bör bemötas just som sådana.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Och Svenssons dotter Amanda fick nog av Sverigedemokraternas inflytande i Sverige och flyttade till England. Frågan är om hon inte hamnade ur askan i elden, men logiskt tänkande har ju aldrig varit något för den poserande kultureliten, vilket ekonombloggaren Cornucopia beskrivit på ett ironiskt och underhållande sätt:

http://cornucopia.cornubot.se/2015/01/ogillar-sd-flyttar-till-sds-dromland.html

Gunnar Bartholomeus Peterson sa...

En gammal dam, Magdalena Ribbing, har av någon mig obekant storhet utsetts till handledare i SVT i konsten att bli en dam av värld. Skulle en sådan få en bordskavaljer som uttalade sympatier för Sverigedemokraterna anser hon det passande att be vederbörande krypa tillbaka till det råtthål där han hör hemma. Så talar den som vill vara "fin".

Deus ex machina sa...

Ja, utan tvekan handlar den här förkastningslinjen i den svenska samtiden till stor del om klass. Och ju mer aristokratin står på ena sidan och söker tukta allmogen, desto mer upprorisk blir den, desto större klyftan.

"Det fungerade ju förr" tänker de och tittar misstroget på de små käppar de försöker slå pöbeln med - "då ställde sig arbetarna lydigt med mössan i hand och bockade". Det är som det gamla ståndssamhällets skelett aldrig vittrat bort i Sverige, hur mycket Per Svensson och hans fränder än högtidstalar om jämlikhet.

Nåväl, några politiska lösningar står förstås inte att finna någonstans i det politiska landskapet. Det lär bli intressant framöver att se hur djup den där ravinen kan bli och varthän det kan leda. Kanske kommer samhället bara att präglas av de spänningar som de flesta normaleuropeiska länder levt med i århundraden, kanske utmynnar allt i något mycket värre. Kanske är det först i de brödköer som kan uppstå då som somliga av de adliga utopikerna (mest den tjattrande kulturklassen; Ramberg slipper nog köa) blir varse vartåt de drev utvecklingen. Intressanta tider, som sagt.

Lars-Erik Eriksson sa...

Enligt etablissemangets egen ideologi, paternalismen, är Sveriges folk indelat i myndiga och omyndiga, d.v.s. de som äger insikt om vad man skall tycka och de som behöver guidning.
Skam är därvid ett väldigt effektivt härskarinstrument gentemot de olydigaste barnen, som lik förbannat envisas med att tänka själva.
En femtedel av väljarkåren riskerar hamna i av, Per Svensson et consortes, skapade vrå.
Denna vrå ligger långt utanför åsiktskorridoren i en galax bortom den humanistiska stjärnsamlingen dit nyanlända alla betecknas som barn.