torsdag 29 juni 2017

Vad hade Tollarp i Skåne med Förintelsen att göra?

Midsommar i Skåne. Foto: Astrid Nydahl

”Jag skulle inte vilja vara jude i Tyskland." (Hermann Göring, 12 november 1938).

Jag var okunnig om att det nazistiska Tysklands folkmord på Europas judar hade en liten tråd av förbindelse med skånska Tollarp. Men av Elisabeth Åsbrinks bok Och i Wienerwald står träden kvar har jag lärt mig mycket om hur denna förbindelse ser ut. Annars är detta boken som redan före sin utgivning fick starkt medialjus på sig, därför att Åsbrink gjorde några korta intervjuer med Ingvar Kamprad. Det finns, visar det sig, också en förbindelse mellan Tollarp och familjen Kamprads Elmtaryd.

Det som några veckor efter medialarmet tedde sig minst sagt anmärkningsvärt var att journalister, såväl i press, radio som i tv skrivit sina braskande rubriker utan att ha läst boken. Hade de gjort det, så hade de förmodligen också haft ett helt annat fokus. I Åsbrinks bok är det nämligen inte familjen Kamprad som befinner sig i berättelsens centrum, utan den judiska familjen Ullmann i Wien och deras närmaste släktingar.

Både Josef och Elise Ullmann hade dödats när kriget väl var slut, med all säkerhet i Auschwitz. Det är deras son Otto som utgör centrum i denna familjeberättelse. Han skickas nämligen till Sverige redan 1939, och överlever därför. Hans öde styrdes mot överlevnad med hjälp av Svensk Israelmission, den kristna organisation som såg som sin uppgift att få judar att konvertera till kristendom. Med på tåget till Sverige från Wien fanns andra judiska barn. En grupp försvann norrut, Otto hamnade på ett barnhem i Tollarp, några mil söder om Kristianstad, det hette Hemhult och tycks ha gett något slags vardagsglädje åt den unge Otto.

De brev som utgör stomme och berättelse i boken är skrivna av föräldrarna Josef och Elise till sonen Otto, ibland är det också släktingar till familjen som skriver. Breven är med nödvändighet ganska befriade från detaljer från det liv som blir allt svårare och till sist omöjligt för det judiska paret som lever i det av nazisterna styrda Österrike. De vill inte berätta sådant som skulle kunna uppröra sonen. Det är kring dessa brev som Åsbrink därför fyller i. De har datumangivelser och det blir, om inte lätt så ändå till stor hjälp för henne att skapa den text som ger läsaren sammanhangen, både i vardagsliv och i storpolitik.

Formen fascinerar mig mycket, eftersom den erbjuder fackbokens hela källmaterial men medger den ibland skönlitterära attityden i Åsbrinks text. I det rent personliga speglas det allmänna, i Ottos liv ser vi det öde som så många judar gick till mötes, och som fick honom att konvertera, inte till kristendomen, utan till raseriet. När han ansökte om att bli svensk medborgare fanns det en fråga på blanketten om tro. Han svarade konfessionslös.

Det som ligger tidsmässigt emellan ankomsten till Tollarp och konfessionslösheten är hela det andra världskriget och Ottos väg till IKEA-grundarens barndomshem. Det är en lång vandring på nordskånska och småländska grusvägar, och den innehåller hela den spänning som också i politisk form finns mellan friheten och diktaturen. Det är också där den märkliga och psykologiskt svårförklarliga sprickan finns i den unge Kamprads liv. Han säger själv att han blir förälskad i Otto, när han kommer till familjegodset (därför att man där talar tyska), de blir mycket nära vänner upp i vuxen ålder, och Kamprad tycks inte se att det finns något märkligt i det faktum att han blir bästa vän med en judisk pojke samtidigt som han är aktiv i både nationalsocialistiska och fascistiska kretsar. Så småningom blir Nysvenska rörelsens ledare Per Engdahl hans främsta förebild.

Ingvars företagardrömmar började ta form. När han var 26 år och nygift tog han Otto till sin närmaste man. De hade festat ihop och stod varandra så nära att de också kunde arbeta bra tillsammans. När Otto lämnade firman i Älmhult blev Ingvar besviken. Men de kom att samarbeta ännu en gång i Stockholm. 1952 skildes de definitivt, men de skildes som vänner.

Midsommar i Skåne. Foto: Astrid Nydahl

2010 kommer Elisabeth Åsbrink till Älmhult för att intervjua Ingvar Kamprad. Hon får två timmar med honom. Åsbrink hakar – tämligen poänglöst - upp sig på att Kamprad ska ha kallat naziledaren för ”farbror Hitler” i en bok av Bertil Torekull. Men när hon kommer till kärnfrågan om vänskapen med Otto – hans judiskhet – spelade någon roll, säger Kamprad: ”Vi pratade om det ibland men det var inget störande förhållande alls.” Och igen: ”Inte ett jävla dugg”.

Det är ungefär där berättelsen slutar. Kamprad blir informerad om att Ottos föräldrar mördats av nazisterna. Det finns inte så mycket mer att säga.

Det som gör starkast intryck på mig i Åsbrinks bok är hur hon med egna tankar och ord fyller ut tystnader och glömska. Den lille judepojken är en person med namn, ålder och karaktärsdrag.

I det Tollarp där jag själv bodde många år, och där de flesta av mina barn och barnbarn nu bor, ser jag lille Otto framför mig, och jag blir riktigt rörd när jag läser om hur man på familjen Larssons slakteri tog sig an honom. Det är ett familjeföretag som finns än i dag. Jag kommer att minnas Åsbrinks bok när jag framöver passerar deras hus på Gästgivaregatan i Tollarp, Larssons Chark.



onsdag 28 juni 2017

Tillbaka till livet

Foto: Astrid Nydahl
Sakta, mycket sakta, försöker jag återvända till livet. Jag tar det timme för timme, dag och natt efter dag och natt.

Det finns inget som väntar. Inget som kräver något av mig. Tiden är både ett fängelse och en frihet.

torsdag 22 juni 2017

Hitlers "folkstat" - en påminnelse

Foto: Astrid Nydahl

”Coimbra 23 maj 1942. Mitt i detta eländiga krig med stål, järn och bomber och teknik, där allting ingår utom en instinktiv och blodig vilja att slåss, en plötslig glimt av hopp: en notis i tidningarna, att i Australien bland de amerikanska trupperna finns en man, en indier, som kan höra ljudet av fiendeplanen, innan den tekniska lyssnarutrustningen hunnit varna.” (Miguel Torga i Inre frihet, översättning av Arne Lundgren).

Varje land har sina speciella förutsättningar, men om något förenar de nationalistiska grupperna så är det viljan och ibland också förmågan att exploatera folkligt missnöje – mot EU, mot den egna regeringen eller mot minoritetsgrupper i det egna landet – och att framställa sig som ett slags folkhemsalternativ.

Vad har vi att sätta emot dessa grupper? Hur kan demokratin – stark eller bräcklig – försvaras mot grupper som har hat, split och hets som sina främsta instrument? Det första man måste göra är väl att klokt analysera och lära sig att skilja dessa grupper åt, eftersom det faktiskt är stor skillnad på en populistisk strömning och en uttalat nazistisk.

Götz Alys Hitlers folkstat ger en del svar på sådana frågor. The New York Times Book Review beskrev den som "en provocerande redogörelse av stor intellektuell betydelse, som belyser ekonomin bakom det Tredje riket – och anledningen till att vanliga tyskar stödde naziregimen."

För är det inte just det saken handlar om? Varför stödde tyskarna sin diktator och förstörare? Jag tror att skälet finns förborgat just i det som gör att människor i dag – fast i mindre omfattning – stödjer nazistiska rörelser.

De lovar ett folkhem, de lovar rättvisa åt sitt eget folk, de lovar i själva verket drömmen om ett gott liv. Också löften om att gå bakåt till en tid då allt skulle varit bättre, mindre flyktigt och tvetydigt appellerar till varje människa som lever i förtvivlan och nederlag. Götz Aly söker förstå hur dessa löften togs emot av tyskarna, utifrån konkreta fakta.

Hitlerstaten gav tyska arbetare och arbetslösa en drägligare tillvaro. Den kunde betala dem med stölderna från alla de judar som avskedats, vräkts, förvisats och slutligen mördats, och den kunde göra det med allt den tyska armén plundrade under sina fälttåg i Europa. De tyska soldaterna fick betalt i det land där de befann sig, samtidigt som deras familjer hemma i Tyskland fick ut mer än 80% av soldatens lön. De levde alltså bättre i krigstid än de gjort förut. De gav därför Hitler sitt stöd.

Det verkligt chockerande i denna studie är att den visar att det varken behövs fanatism eller hat för att en politisk despot ska få stöd av sitt folk. Innan jag läste den här boken hade jag kanske det bara på känn, nu tycker jag mig klarare se vilka mekanismer som kan styra ett helt folk. Är inte det i själva verket den viktigaste lärdomen inför framtiden? När Jugoslavien föll sönder utbröt flera krig som fick oss både chockerade och förtvivlade: hur var det möjligt att dessa folk nu fördrev och mördade varandra? Jag tror att svaret kan baseras på Alys studie: en ledare som Milosevic lovade sitt serbiska folk, att om de bara följde honom ut på fälttåget skulle allt bli bra igen, ”ingen ska någonsin mer slå en serb.”

Som vi vet slutade drömmen med en katastrof som pågår än i dag: serberna förlorade det mesta och länder som Kosova och Bosnien överlever bara med massivt ekonomiskt bistånd från omvärlden.

För tyskarna under Hitler blev det likadant. Av Hitlers dröm om ett tusenårsrike blev det massdöd, förstörelse och förintelse. Den tyska nationen smulades till grus och aska och det skulle fem årtionden innan spillrorna kunde återförenas.

Så när de politiska frasmakarna lovar drömmen om den röda stugan och den folkdräktsklädda unga flickan tillbaka, som en motbild till segregation, arbetslöshet, ökade klassklyftor och förlorad framtidstro, bör man granska dem noga och lära av historien. Med de för propagandaaffischer typiska drömbilderna brukar det sluta med katastrof. Den nya nazismen skiljer sig i det avseendet inte från den gamla. Götz Alys bok är en källa till både kunskaper och lärdomar om historien och nutiden.

onsdag 21 juni 2017

Med flickor och hästar i sommarljus

Vera på ridlägret. Foto: Astrid Nydahl
Onsdagens eftermiddag blev något annat, mycket avvikande. Vi satt i ett ridhus medan mina två yngsta barnbarn visade upp sig med sina konster på hästryggarna. De är på ett dagläger för ridning. De älskar det. Efter ridpraktiken som varar hela dagen leder var och en ut sin häst och sätter igång att städa. Med van hand styr de sina rullebörar med hästskit, raka i ryggen, leende och lyckliga.


Lykke på ridlägret.
Det var en fröjd att se dem. Att de ville dela med sig. Min näst äldsta dotter är deras mamma, hon vill alltid oss väl och vi börjar lära oss att ta emot hennes och barnens generositet. Sedan de i vintras flyttade till en annan ort här i Skåne ses vi inte så ofta som förr. Tack och lov ligger ridhuset här, alldeles i närheten av vårt hem. När jag ser dem tänker jag att de har tillgång till en miljö - ett stall! - som varje barn mår bra av. Jag kan inte nog uttrycka hur tacksam jag är för det. Tack kära Vera och Lykke för att ni gav oss denna eftermiddag. Tack Catarina för att du är den du är.


Ingen anledning alls? Onsdagen bjuder in

Foto: Astrid Nydahl
Brutalt medveten om att det alltid står nya dagar och bultar på dörren går jag till sängs vid midnatt, glömsk och vinrusig, tänker att natten blir rofylld och lång utan att jag ens behöver skänka dagsljuset en tanke. 

Där under lakanet med huvudet mot en mjuk och len huvudkudde finns en form av urstadium. Jag är varken djur eller människa. Jag icke-är. Det finns absolut inte en enda anledning att tänka på motsatsen. Skulle jag ha gjort det hade jag fått vaka i sommarljuset, höra tidningsbäraren bromsa in bredvid grannen och efter det kanske fått en stunds vila före havsturen.

Onsdagen bjuder in. Jag är inte bjuden personligen och trots att jag förstår att den egentligen riktar sig till alla och envar låtsas jag som om jag inte hört eller sett. Östersjö-kusten väntar. 

tisdag 20 juni 2017

Flykt - eller fördjupning?

Wales 2012. Foto: Astrid Nydahl
Två av mina läsare har de senaste krispräglade veckorna rekommenderat mig läsning. De är två kloka herrar - tack Lennart R. och Frederick - så jag följde deras råd och beställde böckerna. De anlände idag.

Jag har ett mycket starkt flyktinstrument. Det är litteraturen. Så efter förmiddagar vid havet drar jag mig undan med läsningen. Den första är översatt till svenska, Fårbondens dagbok av James Rebanks. Den andra, Deep Country. Five years in the Welsh Hills läser jag på originalspråket.




Dessa två böcker kommer att leda mig ut - på flykt eller fördjupning - i världar och vardagar som jag vet väldigt lite om. Men jag tvivlar inte på att de båda två är näringsrik och lärorik läsning.