Lösgodismänniskan

Kunde ha varit marsipan i lösgodisform. Foto: Astrid Nydahl

Theodor W. Adorno skriver i Minima Moralia (översättning av Lars Bjurman):

”Turister som gör skäl för sig är i själva verket mästare på att lösa upp det fasta och låta det förflyktigas. Först och främst utför de bedriften att inte tillhöra den plats de besöker; miraklet är att de befinner sig på och utanför platsen på en och samma gång (…) Poängen med turistlivet är att vara i rörelse, att inte komma fram; turisterna betraktar inte som sina föregångare, pilgrimerna, de succesiva anhalterna som stationer på vägen, eftersom det inte finns något mål vid livsresans slut som kan göra dem till stationer.”

Jag satt på en parkeringsplats utmed E22 idag och betraktade flödet. Lösgodismänniskan, turist eller ej, på resa med husvagn över landet, från ett shoppingscentrum till ett annat, lyser upp av glädje vid den lila skylten som skriker ut mot riksvägen: ”Välkommen till över 10.000 kvadratmeter shopping!” Det behöver inte ens regna eller vara kallt för att det ska fungera. Aldrig.