måndag 31 januari 2011

Erri de Luca: Montedidio (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Viveca Melander).

Erri de Luca är ett nytt namn för mig. Italiensk författare, född 1950 i Neapel. Fabriksarbetare (bland annat på Fiats fabrik i Turin), aktivist i Lotta Continua, självlärd språkmänniska med bland annat hebreiska och jiddish på meritlistan, har utgivit ett tjugotal böcker, och Montedidio är den första som utges på svenska. Därmed introducerar Elisabeth Grates bokförlag ännu en intressant berättare.

När bokens berättande pojke är tretton sätter fadern honom i arbete i snickarverkstaden. Mäster Errico påstår att ”dagen är en munsbit” och upprepar gärna sitt mantra. Fadern själv är stuveriarbetare och analfabet. Det är 1950-tal i det fattiga Montedidio-kvarteter i Neapel. Här talar man en säregen dialekt men skriver och läser på italienska. Och det är precis vad pojken gör, han skriver ner sina tankar om det som hänt under dagen.

Av fadern får pojken en bumerang i födelsedagspresent. Den ska komma att spela en viktig roll i berättelsen, både som konkret föremål och som symbol för en längtan ut och bort.

I snickeriet har man don Rafaniello som inhysing, en skomakare med puckel på ryggen (och i den finns vingarna). Han lagar skor åt de fattiga men tar inte betalt.

Maria, också hon tretton ”men vuxnare än jag” säger pojken, finns på tvätterrassen. Hon är nyfiken på hans bumerang, han på hennes kropp. Maria lockar fram en styrka hos honom , en styrka som utvecklas till en fysisk relation dem emellan. Här blir romanen som mest sensuell, den skildrar deras kärleksmöten på takterrassen. Hennes bröst som han får känna i sin hand, hennes hand på hans levande pojkkön.

Det finns ett problem i hennes liv: hyresvärden som vill bli smekt av Maria för att skriva av skulderna. Han försöker köpa henne, men sedan hon mött pojken bestämmer hon sig för att det måste få ett slut, om så familjen ska få möblerna beslagstagna eller de blir vräkta från bostaden. Hennes kropp tillhör bara pojken, hennes bröst är hans nu. Av det smutsiga och påtvingade med hyresvärden har allt istället blivit vackert och oskuldsfullt med pojken: ”Ikväll ville jag röra vid en ren kropp, titta på ett ansikte som tittar tillbaka på mig, som respekterar mig. Nu är du min fästman…”

Man skulle kunna sammanfatta denna vackra och gripande roman så här: Den spirande kärleken i första tonåren bildar ram runt fattigdomen, nöden och drömmen hos en fattig skomakare om att kunna flyga till Jerusalem på egna vingar. Med beröringen av varandras kroppar lär de två unga människorna sig något om det kommande livet. Deras drömmar förenas med andra människors drömmar, tillsammans tycks de kunna lyfta från de fattiga omständigheter de är födda in i.

"Förhoppningar som torkat ihop till vårtor"

Egyptiska kvinnor i 1919 års uppror.

Jag får börja den nya veckan med att återvända till Elias Canetti. Han skrev en gång om "förhoppningar som torkat ihop till vårtor". Det kan man kalla en desillusionerad mans sätt att uttrycka saken. Jag kan inte låta bli att undra över hur många goda européer som kommer att dra liknande slutsatser när det arabiska dramat är över.

Plötsligt är det som om normalbegåvade människor trodde att den härskande eliten i Egypten frivilligt skulle avstå från sina privilegier, och som om dess väpnade styrkor av något slags snällhet låter bli att verkställa blodbadet. Vad som sker är väl snarare ett spel bakom ridån som vi hittills inte vet ett dugg om.

Spåmännen i direktsändning från CNN, BBC eller al Jazeera vet inte heller, de spår, gissar och grymtar i tv-rutorna. Allt står och väger mellan kaos och krig. Inte en enda konkret yttring av frihet finns att skåda. Snart är livsmedlen slut, plundringarna tilltar och från de uppbrutna fängelseportarna strömmar vanliga kriminella, men också tusentals islamister. Vem tror på allvar att Muslimska Brödraskapet står bredvid och låtsas ointresserade?

Egyptisk kvinna i 2011 års uppror.

Jag är inte likgiltig för människors dröm om frihet. Inte heller för deras sätt att uttrycka denna dröm, så länge de bärs av en glädjens och den illusoriska frihetens vindar. Vi har sett det i Tunisien, vi har sett det i Egypten. Men vi vet sannerligen inte ett dugg om resultatet. Vi har förhoppningar. Vi låter oss luras av dessa förhoppningar. I Libanon kommer nu Gudspartiet, Hizbollah, att bilda regering.

I de palestinska områdena faller allt samman i grus och aska, och den "myndighet" som sägs bestämma på Västbanken är snart reducerad till några digra bankkonton i Europa och USA. Gazas instängda befolkning hoppas att ryktena om öppen gräns till Egypten ska vara sanna, då kan tyrannerna i Hamas förenas med sitt brödraskap och tro sig ha kommit kalifatet ett steg närmare.

Och alla vi andra, vi som mest ser frihetsdrömmen direktsändas i tv? Vi bär på förhoppningar, och hoppas naturligtvis att varje illusionsfri tanke är felaktig. Måtte jag ha helt fel.

Canettis ord är hämtade från Urets hemliga hjärta. Anteckningar 1973-1985 i översättning av Hans Levander.

söndag 30 januari 2011

Massa och makt.

"Ofta talas det om massans förstörelselusta, den är det första man lägger märke till hos massan, och det är ostridigt att den förekommer överallt, i de mest skiftande länder och kulturer. Företeelsens konstateras och ogillas visserligen, men får aldrig någon verklig förklaring. Vad massan helst förstör är hus och föremål (...) Att förstöra bilder som föreställer något är att förstöra den hierarki man inte längre erkänner."

"Man vill vara den större massan av levande. På motståndarsidan vill man däremot se den största högen av döda."

"Det mest verkningsfulla av alla förstörelsemedel är elden. Den syns på långt håll och drar till sig folk. Den förstör oåterkalleligt (...) Den massa som härjar med eld anser sig oemotståndlig. Alla kommer att ansluta sig till den medan elden griper om sig. Eldsvådan är, som senare kommer att framgå, den mest kraftfulla symbol som finns för massan. Efter all sin förödelse måste såväl elden som massan dö ut."

(Elias Canetti: Massa och makt, svensk översättning Paul Frisch, 1985).

lördag 29 januari 2011

Nathan Shachar: Gaza. Från faraoner till islamister (Atlantis, översättning från engelska av Martin Peterson).

Oavsett när man ger ut en ny bok om Gaza hamnar man i något slags aktualitet. Just dessa dagar när upproret i Egypten pågår parallellt med det i Tunisien tycks Gaza – som alltid - vara en geografisk punkt av betydelse. Annars förknippas väl den lilla landremsan för de flesta med kriget vintern 2008-2009 och med fartygskonvojerna Ship to Gaza.

Nathan Shachar är rätt person att sätta in samtidens händelser i en större historisk kontext. Han har mångårig erfarenhet av regionen, han har varit korrespondent för DN och kan både hebreiska och arabiska. Hans nya bok fyller igen de kunskapsluckor vi har. Hans historiska exposé är detaljrik och skriven i en folkbildaranda av bästa sort, saklig, informativ och utan den politiska korrekthetens pekpinnar.

Ändå är det bokens nutidsskildringar som jag håller högst, från staten Israels grundande 1948 över det krig som utlöstes av arabstaternas anfall på den nybildade staten och flyktingfrågan. Varför uppstod dagens situation och det vi kallar Gazaremsan? Det kan Shachar ge svar på. Han berättar om hela det förlopp som gjorde mängder av flyktingar och en väpnad egyptisk styrka instängda på remsan sedan den israeliska armén hejdat sin framryckning – på ”order” från USA och Storbritannien - och Egypten samtidigt hindrade dem att gå vidare. 1950 fördrivs ytterligare palestinier från de södra kustområdena in i Gazaremsan.

När Hamas med brutalt våld riktat mot PLO-anhängare och den palestinska myndighetens folk, i kombination med valsedlar besegrar den palestinska myndigheten 2007 har Gaza gått som djupast in i den tragedi som innebär hårt förtryck med sharialagar och rigida moralregler. Med Hamas vid makten har en fundamentalistisk terrorregim installerats och dess maktutövningar drabbar de flesta som bara vill leva ett normalt liv i fred. Hamas-regimen har nära kontakt med och får militär hjälp av Iran. De patetiska raketer man tidigare använde ersätts nu med ytterst verkningsfulla som sägs kunna nå ända till Tel Aviv. Hela Gazas moderna historia tycks bara ha lett till denna återvändsgränd där ett minimalt hopp om fred och frihet hela tiden minskar.

Nathan Shachar har skrivit just den bok som fattats, en bok som sätter in skeendena i sitt sammanhang och som sakligt och lugnt kan beskriva både sidors intentioner och missgrepp. Han är kritisk mot alla de inblandade i dramat, men visar att den fiendebild vi matats med i Sverige, där Israel ensamt bär skulden för tragedin, är felaktig.

Boken utkommer på onsdag, 2 februari.

Ett tidigare uppror.

1953 gjorde DDR:s folk uppror. Det glömdes snabbt bort. Bertolt Brecht skrev en dikt som föreslog det ultimata: att överheten skaffade sig ett helt nytt folk att härska över. Sådana dikter faller mig i tanken när jag idag ser hur stridsvagnarna formeras i Kairo. Vad kommer Egyptens överhet att göra? Fortsätter den hellre mörda sitt folk eller komma den att vika undan. Om den gör det, vem kommer i dess ställe?

“Efter upproret den 17 juni
lät Författarförbundets sekreterare
på Stalinallee utdela flygblad
på vilka stod att läsa att vårt folk
förverkat regeringens förtroende
och endast genom dubbelt arbete
kunde återvinna det. Vore det då
inte enklare att regeringen
upplöste folket och
valde sig ett nytt?”

“Lösningen” (Jag behöver ingen gravsten, Symposion 1998, uppgift om översättare här)

fredag 28 januari 2011

Revolution, statskupp eller bägge delar?

Egyptens huvudstad brinner ikväll. Viktiga partihögkvarter och myndighetsbyggnader i Kairo brinner och militären har just nu inte ingripit som de skulle ha gjort enligt utegångsförbudet. Landets ledning är tyst, människor dör på gatorna. Över hela landet pågår detta uppror inspirerat av Tunisien. På bara några veckor ritas den politiska kartan i Mellanöstern om.

Det jag frågar mig är:

Kommer Muslimska brödraskapet - islamismen äldsta och viktigaste organisation - att lyckas i sitt uppsåt att använda den folkliga revolten för att själva gripa makten?

Hur reagerar de närmaste grannarna? Jag tänker på Kaddafis totalitära styre i väster och den palestinska myndigheten, Hamas och Israel i nordost. Hamas är beroende av läckorna vid den egyptiska gränsen för varuflödet i tunnlarna. Den palestinska myndigheten har varit beroende av den egyptiska regimen under lång tid för förhandlingar och dubbelspel med Israel. Och Israel själv är i högsta grad beroende av egyptisk stabilitet.

Utan bröd och vatten dör man. Utan frihet saknar brödet och vattnet mening. Är det bröd, vatten och frihet man slåss för eller finns det en annan agenda, hittills outtalad?

Minnas far och mor.

JMG Le Clézio: Afrikanen. Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ulla Bruncrona, 2005, 90 sidor.

Noëlle Châtelet: Den sista lektionen. Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Elisabeth & Pontus Grate, 2005, 123 sidor.

Hur minns sonen sin far? Hur minns dottern sin mor?

JMG Le Clézio: ” Jag var bara ett barn och likgiltig för imperiets makt. Men far tillämpade dess regler som om endast de hade skänkt hans liv en mening. Han trodde på disciplin för varje vardaglig handling.”

Noëlle Châtelet: ” Jag njöt av din röst, av denna musik i mitt öra. Denna röst från en orubblig mor som ålade sig att i värdighetens namn gå bort. Denna röst från en älskande mor, angelägen att lämna efter sig en bild av rakryggad integritet till dem hon älskade, just därför att hon älskade dem.”

Två minnesbilder. Lika giltiga båda två. Giltiga i kraft av just sonens och dotterns minnen. Ingen kan säga att en minnesbild är felaktig. Ingen kan säga att minnen saknar giltighet. Men bortom dem då?

Inne i berättelserna växer bilder som är komplexare, så sammansatta att de inte medger generaliseringar eller förenklingar. Fadern är inte bara far. Modern inte bara mor. De är framför allt individer i egen rätt, sådana de var innan de blev föräldrar. Och sådana de fortfor att vara sedan de blivit det. Den övergång som sker för den vuxne mannen och den vuxna kvinnan, från att i första hand ha identifierat sig som sin förälders barn, till att göra det som förälder till sina egna barn, är en omärklig, glidande övergång som inte alltid sammanfaller med barnets födelse. Övergången är mer en identitetsfråga, och identitet byter man inte från den ena dagen till den andra.

Minnena av en förälder skrivs mot bakgrund av att man själv hamnat längst fram i generationskedjan. Modern har avlidit. Fadern har avlidit. Dotter och sonen ska minnas, och i minnena framträder bilden av en människa. Det som gör denna människa unik är att hon fram till sin död var den individ som stod längst fram i generationskedjan. Med sin död förflyttar hon sina egna barn till frontplatsen. Att vara familjens äldste i livet är en daglig påminnelse om hur nära den egna döden kommit, hur flyktigt det egna livet är.

JMG Le Clézio minns sin far mest i kraft av hans frånvaro. För honom är fadern ett minne som både har konkreta drag av en afrikansk barndom och drag av en bitter, till hemlandet återbördad gammal kolonialläkare.

Noëlle Châtelet minns sin mor i kraft av hennes drastiska beslut att vid 92 års ålder ta sitt eget liv, och överskuggande allt annat därför att modern meddelar beslutet till sin dotter.
Man kan därmed säga att minnesbilderna präglas av djupt skilda skuggor och drag. Fadern är för Le Clézio barndomen och åren i Afrika. Modern är för Châtelet en högst påtaglig, vardagligt närvarande gestalt, som annonserar sin bortgång på ett sätt som gör att hela tillvaron tycks rubbas i sin grund. För Le Clézio tycks denna grund aldrig ha funnits mer än som just det flyktiga minnet av en man som i sin afrikanska läkartjänst försökte upprätthålla ett slags kolonial disciplin i hemmet (vilken tack vare modern alltid misslyckades i samma stund som fadern gav sig iväg till kliniken!). Châtelets mor har varit barnmorska. Lustigt nog ankommer också hon, vid mycket hög ålder, till Mali i Afrika, där hon befinner sig med en baktanke: att vid ett plötsligt frånfälle ha gått ut i naturen för att dö, på samma sätt som indiankvinnan i den mytologiskt färgade berättelse: moderns kropp skulle kastas till krokodilerna ”för att främja naturens kretslopp”.

Där Le Clézios bok blir en minnesteckning av en sedan länge död fader, blir Châtelets en närmast dagbokspräglad text, författad i ett starkt tillstånd av nu, en närvaro timme för timme fram tills dagen då självmordet ska iscensättas. Distansen som le Clézio skapar har hos Châtelet sin motsvarighet i en nästan brutal närvarokänsla:

”Det vore fel att påstå att mitt lidande tilltog under de sista fjorton dagarna som föregick din handling. De var annorlunda. Punkt, slut. Jag var en annan. Jag var någon som jag hade svårt att känna igen, ty denna någon, som var jag, hade beslutat sig för att försöka ta sig igenom dessa två sista veckor så normalt som möjligt, som om du inte skulle dö, i vanlig ordning, så att säga – det var din önskan, det visste jag.”

Hos Le Clézio finns aldrig detta tilltal. Han vänder sig inte till fadern och säger saker till honom. Han vänder sig till läsaren. Fadern finns inte som levande kropp i hans berättelse, han finns endast som minne:

”Allt detta är långt borta och samtidigt nära. En vägg, tunn som en spegel, skiljer dagens från gårdagens värld. Jag talar inte om nostalgi. Den sortens känsla av övergivenhet har jag aldrig odlat. Jag talar om substans, om förnimmelser, om den mest logiska delen av mitt liv.
Något har givits mig, något har tagits ifrån mig. Det som slutgiltigt fattades i min barndom är en far vid vars sida jag hade fått växa upp i hemmets ljuva värme. Jag vet att det är något jag saknar, utan sorg och utan några större illusioner.”

Men det han säger i Afrikanen har han långt tidigare formulerat som en relation till modern, ”Vad man lever, vad man skriver, det gör man mot sin mor”, säger han i Jordisk extas från 1967. Även minnet av fadern är inskrivet i denna relation. Modern blickar ner över oss alla, levande och döda. Hon gör det, därför att det, oavsett alla andra fakta, är hon som fött den skrivande. Utan henne hade han inte tänkt sina tankar, än mindre formulerat dem. Därför står han i skuld till henne, också sedan hon försvunnit från jordelivet. Man må ha aldrig så dåliga relationer till sina föräldrar, men ”det är de som skapat mig. Jag har dem att tacka för allt” (Jordisk extas). Under avskiljandets tid, under moders- och fadersupproren kan den unge mannen och den unga kvinnan inte samtidigt bära det i sitt medvetande. Avskiljandet är en del av skapandet av en ny mänsklig identitet. Varje generation måste bygga identiteten som om det aldrig tidigare hade funnits någon. Hennes människoblivande är både en skapelseprocess och en dödsprocess. Inne i sig måste hon först döda fadern och modern. Den våldsamma vägen till sig själv går hon över förälderns död. Men långt senare i livet tackar hon dem. Ja, hon tackar dem bokstavligt talat ”för allt” eftersom ingenting hade kunnat finnas utan dem. Insikten som föder denna tacksamhet föder samtidigt känslan av att inte vara ensam. Den existentiella ensamheten, sådan den manifesteras i födelse- och dödsögonblicken, står inte i motsättning till det faktum att människan alltid ingår i en kedja av liv. Hennes ensamhet består av stora gemenskaper i både tid och rum. Ensamheten är hennes hjärtas slag, men samhörigheten finns för alltid i hennes medvetande. När fader och modern dör bultar samhörigheten på hennes medvetandes dörr och blir smärtsamt påtaglig därför att den just upphört.

För Châtelet är moderns val en tragedi. Modern vill inte att hennes medvetande ska drabbas av samma förfall som kroppen gjort. Hon vill dö just därför att hon älskar livet så högt. Hon vill inte erfara en förnedring av sin egen personlighet. Hon vill lämna i detta ögonblick just för att hon satt livet så högt. Hennes val är en påminnelse om att döden alltid står till vårt yttersta förfogande, döden är det ”som lyser i mörkret” och utgör vårt ”sista hopp” (Le Clézio, Jordisk extas).

Le Clézio tycks mena att det bortom allt hopp ändå alltid finns ett slags ”konstig glädje” i medvetandet om döden. Den är i alla avseenden intet och den har inget att erbjuda, men den kan tysta all ångest, ”du död som milt viskar en i örat, kom, vi måste bort.”

När han skriver dessa rader är han fortfarande en ung man. I Afrikanen är han däremot åldrande, och det är först då han med försonande blick tycks förmögen att teckna porträttet av fadern. Det som en gång plågade honom ligger nu långt bak i tiden, han har själv levt ett långt liv och kan med sina egna känslor och sitt eget förstånd se på faderns liv. Om försoningen säger Le Clézio slutligen, som om allt trots allt från första början hade handlat om modern: ”Om far genom sitt öde blev afrikan , kan jag tala om min afrikanska mor, som slöt mig i sin famn och skänkte mig näring när jag alstrades, alltså när jag föddes”. Därmed sluter han den cirkel som både hans och Châtelets böcker handlar om: att bli människa genom att modern föder honom och henne, att i alla relationer med båda föräldrarna alltid bära denna insikt med sig, hela vägen fram mot slutet. Det egna slutet.

Ur min bok Stormar och vilopunkter, 2006.

torsdag 27 januari 2011

Tredje riket från uppgång till fall.

Ja, det är en särskild dag idag, den 27 januari. Jag är inte en vän av statligt proklamerade minnesdagar, men böjer mig för just den här: Förintelsens minnesdag

Varför gör jag det? Jag gör det därför att den ofattbart omfattande massakern på judarna under Hitlerregimen bara är jämförbar med Stalinregimens stora terror och Gulag. Hitler och Stalin är, vid sidan av krigaren Muhammed, två av de allra värsta mördarna i vår historia. Skillnaden består möjligen i att de båda var verksamma i sitt blodiga värv under massmordens 1900-tal, medan Muhammed och andra krigare får sökas längre tillbaka i historien.

Det finns ett bokverk som jag just idag vill rekommendera. Det är Tredje riket från uppgång till fall, skrivet av Friedemann Bedürftig och utgiven i en svensk översättning (gjord av Ola Wallin) av förlaget Ersatz. Vill man söka företeelser, personer eller enskilda händelser under Hitlerregimen ska man använda det här uppslagsverket. Det är omfattande, detaljrikt och mycket viktigt just nu, när så många, från vänster till höger, från diverse nationella rörelser till den internationella islamismen, har gjort det till en hederssak att förneka att förintelsen alls ägt rum. Det har den och i detta bokverk finns fakta. Tillgängliga för var och en som vill förstå och som söker konkret kunskap.

onsdag 26 januari 2011

Ett äreminne över modern.

Amos Oz: En berättelse om kärlek och mörker (översättning från hebreiska till engelska av Nicholas de Lange, från engelska till svenska av Rose-Marie Nielsen).

Många är de författare som skrivit sin barndom. Därmed har de också i ett eller annat avseende förhållit sig till föräldragenerationen: modern och fadern. Kanske är det i förhållande till den kvinna som fött författaren som det bränner till allra mest. Oavsett om författaren är man eller kvinna. Jag vet mig aldrig ha läst en bok som i så hög grad formats till ett äreminne över modern, som Amos Oz bok En berättelse om kärlek och mörker. Även om den berättar både en lång och invecklad släkthistoria av närmast ryska dimensioner, och att den berättar om det palestinska mandatets förvandling till en självständig israelisk nation, så är det berättelsen om modern och hennes självmord som präglar hela boken. När man avslutat läsningen av dessa 575 sidor är man skakad, omtumlad, både glad och förtvivlad över det man invigts i.

Hur samlar man ihop spillrorna av en släkt och bygger en familj av det? Hur samlar man ihop spillrorna av ett folk och bygger en nation av det? Man skulle kunna säga att det är dessa två frågor som på ett ytterst raffinerat sätt vävs samman av Amos Oz.

Det är nämligen alldeles uppenbart att denna självbiografiska bok som grundtema har födelse och moderskap. Den lille gossen är berättelsens fokus. Hans ledsamma uppväxt i en familj där modern redan givit upp varje livsambition, därför att hennes psyke tycks ha krossat henne, utgör bokens centrum. Natt efter natt sitter modern, Fania, sömnlös i en stol och tittar ut genom fönstret. Mycket sällan talar hon. Sömntabletterna får henne att sova bara några timmar. Den lille gossen, född 1939, är också en mycket ung betraktare av de vuxnas krig, och den fasa som staten Israel föds ur, då FN:s delningsplan av det palestinska mandatet leder till att flera mäktiga arabiska arméer angriper det som ännu inte ens är Israel. I ett avspärrat och omringat Jerusalem framlever de sina dagar med mängder av grannar, eftersom just deras lägenhet ligger i källarplan och får fungera som ett nödtorftigt skydd mot bomber och granater. Det är ur dessa två erfarenheter, moderns oförmåga och sjukdom, och nationens blodiga födelse, som Amos Oz sedan bygger hela sitt liv och hela sitt författarskap. Här kan man med all rätt tala om metaforer som blir kött och blod!

Amos Oz föds bland människor som han kallar ”Tolstojfolket”. Den ryskjudiska identiteten är en självklarhet. Jerusalem är födelsestaden. Den är belägen i det brittiska Palestinamandatet när han 1939 ser dagens ljus. Nio år senare ska han, i samma stad, under belägring, krig och umbäranden, förstå att han är medborgare i den nyfödda självständiga staten Israel. Som barn slungas han in i en realitet som han också nu, sextiosex år senare, lever med. Hans barndoms svåra upplevelser har dock inte gjort honom bitter eller hatisk mot någon. Rakt tvärtom skulle man kunna säga, att de inledande livsvillkoren format honom till en förvisso melankolisk, sorgsen, men ändå realistisk humanist. Inte för inte minns han alldeles särskilt en dörrskylt i mässing från barndomen, där Onkel Joseph ingraverat sitt livsmotto: Judendom och humanism!

Inte bara kriget utan också den egna familjens svåra problem präglade denna unga pojke och bestämde så hans framtid. Moderns självmord och faderns tillkortakommanden tycks bestämma nästan allt. I boken blir de båda ständiga följeslagare. Men det var just hos onkeln, Professor Dr. Joseph Klausner, som hans egen intellektuella väg stakades ut. Hemma hos honom trädde Amoz Oz in i det väldiga bibliotek som skulle dofta och utsöndra själva begreppet böckernas värld:
”Alla de fyra breda väggarna i biblioteket var täckta av hopträngda men välordnade böcker, vackert bundna volymer, rad på rad av blåa, gröna och svarta band med relieftryck i guld eller silver. På många ställen var det så trångt att man fick ställa böckerna i dubbla rader på en tungt lastad hylla.”

Framför sig ser man den lille gossen Amos släppa in hela denna värld i sitt väsen. Där, i detta hem, fick han en känsla av att röra sig som hemma hos en kejsare eller sultan, därför att de flesta Jerusalembor vid denna tid var mycket trångbodda. Böckerna blev därmed också ett slags förebild, en strävan att nå in i deras värld kunde för det lilla barnet också betyda en längtan bort från fattigdomens och trångboddhetens dofter och påvra villkor.

Men det fanns något annat som kanske skulle bli än mer avgörande för Amos Oz: Onkel Joseph var presidentkandidat för Vladimir Jabotinskys revisionistiska rörelse (den som senare skulle fostra ledare som Menachem Begin). För judar som kommit från Ryssland och senare Sovjetunionen till Palestina var denna rörelse en självklarhet. Hur skulle de ha kunnat ansluta sig till Ben Gurion och hans socialistiska utopi? Revisionisterna hade en hjärtefråga de ständigt förde fram. De var upprörda över hur Europas judar saknade insikter om Jaboktinskys ”profetiska varningar och de amerikanska judarna som till och med nu, efter Hitler, klamrade sig fast vid köttgrytorna istället för att slå sig ner i hemlandet”. Lille Amos dränktes i antisocialistisk argumentation. Och han förstod att det var en avgrund som skilde de jiddishtalande judarna med rötter i gettona och de hebreisktalande som byggde språk, litteratur och nation i samma anda. Av Onkel Joseph fick han ett uppslagsverk med dedikationen ”Till min klipska och hårt arbetande lille Amos med innerlig förhoppning att han ska växa upp och bli till glädje för sitt folk, från onkel Joseph, Jerusalem-Talpiot, Lag Ba-Omer, 5710”.

Femtio år senare sitter Oz med dessa böcker i sin hand, lätt darrande vid tanken på att den äldre släktingen förmodligen sett vad gossen varit ämnad för. Denne onkel föddes 1874 i Litauen och han dog i Jerusalem 1958. Som barn kom han med sina föräldrar till Odessa där hela hans judiska identitet grundlades, inte minst med det traditionella judiska skolsystemet. Hans liv blir, alldeles självklart och ändå så paradoxalt, ett slags ingång till hela Amos Oz självbiografiska berättelse. Hos honom blir det europeiska, det ryska, det judiska och det israeliska en och samma, hårt sammantvinnade berättelse om just kärlek och mörker.

Moderns självmord kan sägas vara navet i berättelsen, det som både för den framåt och det som hela tiden hejdar den. Modern är barnets utgångspunkt. Utan modern hade lille Amos inte existerat och det är han mycket medveten om. Existensen har i det sina givna ramar. Men de liv man sedan lever, tillsammans eller var för sig, bestäms också av de medvetna valen. För Amos, både som barn och som den vuxne mannen, är moderns självmord kanske inte ens ett sådant val:

”Någonting av det som lärdes ut i den skolan under tjugotalet eller kanske någon sorts djupt romantisk unkenhet som sipprade in i hjärtat på min mor och hennes väninnor under deras ungdom vilseledde mor under större delen av hennes liv och förförde henne ända tills hon dukade under och begick självmord 1952, kanske någon sort intensiv polsk-rysk emotionalism, något mitt emellan Chopin och Mickiewicz, mellan Den unge Werthers lidanden och Lord Byron, något i skymningszonen mellan det sublima, det plågade, det drömska och det solitära, alla sorters irrbloss av ’längtan och trängtan’. Hon var trettioåtta när hon dog. Jag var tolv och ett halvt.”

Det är nu Amos Oz börjar hata sin mor. Han använder själv just ordet hata. Som ensamt barn kan han inte förstå moderns handling. Han vill inte förstå den. Han vill inte ens för ett ögonblick tänka på hennes vånda. Han vill och förmår tänka endast på sin egen. Hon har lämnat honom ensam. Hon har svikit honom. Hon har lämnat honom utan så mycket som ett ord av farväl eller en kram. Dessutom var han arg å sin fars vägnar: hur kunde han ha levat med en kvinna som så till den milda grad nu skämt ut honom? Och värst av allt: ”När jag slutade hata min mor började jag avsky mig själv.” Där kommer den mening i boken som för mig bestämmer allt annat. Ur förakt växer självförakt. Ur självförakt växer – ja, vad? Självföraktet är en så stark mekanism att den kan leda hela vägen fram till ett nytt självmord. Men den kan också vara den mylla ur vilken en helt ny livsplanta växer. Hur många av de största författarskapen har inte vuxit i sådan mylla? Hur många av självföraktets, självspäkningens och det usla självförtroendets unga män och kvinnor har inte vuxit till starka konstnärliga personligheter?

Gång på gång antyder Oz att det varit någonting sådant som hänt i hans liv. Alternativet var så fruktansvärt att bara den skapande kraften kunde duga för honom. Och i den skapande kraften börjar så hans vuxna liv. I och med det sker då också det märkliga att modern förvandlas till en del av det skapande, jag ser hennes liv som förutsättningen för hans liv, och trots att hon var oförmögen att hantera det blev hon en del av den inre röst som utvecklades till en av Israels mest särpräglade, i det att den innefattar hela pionjärtiden, nationsbildandet, kibbutzrörelsen, fram genom ett omfattande, mycket rikt författarskap vars definitiva krön nås med denna självbiografi. Men i och med detta kan jag också konstatera att moderns röst finns i honom då han skildrar alla motsättningarna, alla de vidriga övergreppen och avgrunderna mellan människorna under hela denna epok. Han gör det med stor skicklighet då han låter barndomens palestinska lekkamrater blir mottagare för alla de frågor han vill ställa. Vad innebar den israeliska nationens födelse för dem, vilka blev deras offer? I detta finns också den naturliga kopplingen till hans långa engagemang i Fred Nu - rörelsen allt sedan 1967.

Kibbutzrörelsen förlöste med all säkerhet den Amos Oz vi lärt känna. Han kom till sin första kibbutz i akt och mening att avskilja sig från en intellektuell judisk tradition. Han ville bryta upp och lämna släkten bakom sig. Han ville arbeta med händerna, gå klädd i blåställ, köra traktor, sköta djuren. Det lustiga är att det var just på kibbutzen han börjar skriva! I blåstället blir han vad hans släktingar alltid varit: en skapande intellektuell. För den skull ger han sig inte. Han kämpar emot. Han skäms för sina dikter. Också när Ben Gurion kallar honom till sig skäms han. Vem är jag att skriva poesi, tycks han fråga sig.

På kibbutz Hulda blir han man. Inte bara i slitningen mellan det fysiska och det intellektuella arbetet. Han blir det också rent fysiskt. Han blir man tillsammans med förskolefröken, Orna, en kvinna på 35 som sexuellt förlöser den längtande unge mannen som är ungefär hälften så gammal. De lär känna varandra i det gemensamma intresset för litteraturen. Hemma hos henne hittar han Camus, Hemingway, Tagore och Kafka. Men det var ju inte bara böckerna som lockade: ”Orna hade gröna ögon, smäcker hals, en smekande melodisk röst, små händer och späda fingrar, men hennes bröst var fylliga och fasta, och hennes lår var starka.” Könet har vaknat i den blivande mannen. Litteraturen blir vägen in i kvinnan. Genom Camus finner han hennes sköte, och hon tar villigt emot honom. Här blir Amos Oz just så starkt sensuell som man lärt känna honom genom otaliga romaner. En romantiker, en vällusting, en livsnjutare – som både förmår ta för sig av det som bjuds honom, och samtidigt reflektera över innebörden av det. Han kan också, som den enklaste sak i världen, sedan han skildrat sitt första samlag med henne konstatera: ”Och sedan dess har jag mått bra i sällskap med kvinnor”. Han säger att det är kvinnorna som har ”njutningens nycklar i sin hand” och att en kvinnas sexualitet är ”oändligt mycket rikare, varsammare och subtilare” än en mans, att ”det är som skillnaden mellan en fiol och en trumma”. Just i den romantiska synen frodas hans laddade prosa. Utan romantiken tror jag inte ens att den varit möjlig.

I Orna ser jag också modern. Amos Oz moder och allas mödrar. När han möter Orna sent i sitt eget liv, då han ska göra ett framträdande i USA, och av misstag kysser hennes vackra dotter (hon är en exakt kopia av sin mor) och förstår att Orna själv är den mycket gamla och sjuka kvinna som sitter i rullstolen, är vi tillbaka på ruta ett. Cirkeln är sluten. Födelse och död finns i samma andetag. Modern finns för alltid i Amos Oz och med sin majestätiskt sköna bok har han rest just ett äreminne över henne.

Ur min bok Stormar och vilopunkter, 2006.

Alger 1958-1960. Vad menade Camus?

Vad representerar modern för Albert Camus? Jag ställer frågan med anledning av gårdagens bloggpost. I sin bok Frihet, jämlikhet, brodermord (Symposion 2001) skriver Michael Azar:

"Vad representerar hon? Vad innebär denna pol för hans relation till rättvisan och den algeriska nationalismen? Finns det verkligen - på ett fundamentalt politiskt plan - en motsättning mellan modern och rättvisan eller förmår båda tjäna samma funktion: bevarandet av l´Algérie française? (...) Vad är rättvisa? Hur ser en legitim revolt ut? Kan man tala om ett rättfärdigt våld? Finns det en gräns som varje revolutionär politik måste böja sig inför?"

Albert Camus hade i Ni victimes ni bourreaux skrivit: "Vårt sekel är skräckens tid" - och han syftade på det faktum att det andra världskriget visat vad människan är kapabel att göra i ideologiernas namn. Camus menade att vi lever i en världsordning som "legitimerar mordet i historiens och förnuftets namn".

Azar menar att Camus tydligt uttryckte sin motvilja "mot all politik som anpassar sig och ger efter för mordet. Han kritiserar varje ideologi som låter målet rättfärdiga alla medel och som dessutom gör det i namn av storslagna principer." Hos Lenin, sa Camus, finner man "en rättvisans imperialism."

Jag skulle vilja hävda att just Lenin och hans ideologiska efterföljare använde drömmen om rättvisa och frihet för att befästa sin makt och därmed härska över allt större delar av jorden. Rättvisans imperialism föll i grus 1989, men själva tanken lever i allra högsta grad. Och därför ska vi minnas hans ord ur Essais: "Jag tror på rättvisan, men jag kommer att försvara min mor framför rättvisan".

I min förra post påstod jag att han satt modern framför friheten. Det korrekta är, vilket detta citat ur Azars bok visar, att han satte henne före rättvisan. Det kan vara en och samma sak, ty utan ett slags rimlig social rättvisa kan heller ingen frihet finnas. Det leder mig till det möjliga svaret på Azars fråga: modern representerar i den bild av världen som Camus framställer ingenting annat än just rättvisan och friheten. Som fransk-algerier visste Camus att postkolonialismen inte skulle bli en smärtfri epok. De människor som fötts i Algeriet kunde inte reduceras till att vara representanter för kolonialismen. De var individer, födda och uppvuxna i landet och bar på en livslång algerisk identitet. Den som kastade bomber in i ett café där "fransmän" drack sitt kaffe kunde aldrig representera friheten, utan endast ett sätt att med skräcken och mordet som vapen driva dessa algerier ut ur landet. Det lyckades de förbluffande bra med. Jag frågar mig om dagens islamister har samma agenda som 1960-talets nationalister. I så fall finns det ett antal platser på jorden som måste "befrias" på samma sätt. Om inte annat så kastar denna outtalade agenda sin skugga över varje islamistisk organisations program, från Hamas och Hizbollah i Mellanöstern, till talibanerna och al-Qaida i Asien.

tisdag 25 januari 2011

Albansk bergsresa mot Sarandë.

Över bergen, på väg söderut.

Skulle man resa till södra Albanien från Tirana var man 1978 tvingad att ta sig över ett antal berg (det är man fortfarande, men albanska vänner intygar att vägarna nu är så bra "att man kan tro att man är i Europa.")

Vägen ut ur Tirana var som en hyfsad svensk 1950-talsväg, men ju högre upp vi kom, desto sämre blev den. Efter några timmars resa hade man på sin höjd tagit sig en fyra-fem mil. Plötsligt upphörde vägen, mitt i en serpentinslinga. Efter det fick vår albanske chaufför ta sin Polski Fiat ut i okänd terräng. Plötsligt låg den framför oss, Sarandëviken med grekiska Korfu i det blå soldiset i Joniska havet.

I Sarandë - som numera är en populär badort både för albaner och turister och där landets mer eller mindre stenrika svartabörs-handlare har uppfört sina lyxvillkor - fanns det på den tiden nästan ingen aktivitet alls. Vi mötte några få människor längs strandpromenaden. Stadens enda hotell var vår bas de nätter vi sov över.

Att leka vuxenlekar med fötterna i Joniska havets sommarvarma vatten eller på terrassen till hotellet, ackompanjerade av cikador och ett havets eget brus blev oförglömligt. Det räcker att jag ser dessa bilder i mitt fotoalbum för att allt ska återkallas: dofterna, smakerna, ljuden, ungdomen och leklusten.

Foto: Thomas Nydahl, juli 1978.

Friheten eller mamma? Camus och samtidens islamistiska terror.

Medan FLN utförde bombattentat mot civila – som i Algers caféer – resonerade Albert Camus om hur valet mellan friheten (möjliggjord med terror) och mammans liv skulle se ut. Självklart skulle han välja en levande mamma. En frihet byggd på mördade landsmän är en ofrihet. Algeriets postkoloniala väg har inte heller lett till någon verklig frihet.

Så kan vi återföra resonemanget till vår egen tid. Gårdagens terrorattentat mot flygplatsen i Moskva går självklart att nyktert analysera och förstå. Men till vilken nytta? Vet inte världen vad Kremlbesluten inneburit för Tjetjenien? Har vi inte fakta nog för att förstå att den putinska eran i Ryssland redan orsakat massor med lidande och död? Om en kvinna och en man i sällskap tar sig in i ankomsthallen på en flygplats och där utlöser en mycket kraftig sprängladdning, så innebär inte det att några tjetjenska män och kvinnor blir friare. Däremot leder det till skräck, fruktan, lidande och död för de människor som råkade befinna sig där.

Den islamistiska terrorn blir allt grövre i sin vardagshantering. Terrordåden allt vanligare. Kanske blir det inte fler spektakulära dåd som det i USA 11 september 2001. I så fall får vi se sanningen i vitögat: de grupperingar som tror att de kan mörda sig fram till frihet kommer att intensifiera sin verksamhet. Inte en flygplats, tunnelbana, buss eller tåg världen runt kommer att vara säkert territorium.

Mitt val blir detsamma som Camus: jag vägrar godta att min familj skulle behöva dö för någon annan människas frihet, oavsett var han eller hon lever och verkar eller i vilken kulturell, nationell och religiös tradition det är. Friheten är en och odelbar.

Titos betydelse för litteraturen i Prag.

Emil Hakl: Föräldrar och barn (Aspekt förlag, översättning av Mats Larsson).

Emil Hakl, född 1958 , antog en utmaning om att skriva en roman med bra dialog. Resultatet blev Föräldrar och barn som utkom i Tjeckien 2002. Den ingår i nystartade förlaget Aspekts satsning på samtida tjeckisk litteratur. Under kommunistregimen var Hakl mångsysslare och skrev bl.a. dramatik och ingick i gruppen Den moderne analfabeten. Han publicerade också två diktsamlingar och två novellsamlingar.

Föräldrar och barn är en charmig och anekdotspäckade dialog mellan en pappa född i Zagreb och hans son. De vandrar i Prag medan samtalet pågår, de sitter i en hörna på någon krog. Pappan minns det gamla Jugoslavien och vill lära sonen om det. Sonen i sin tur leder pappan in i samtidens förvecklingar. Men det verkar också pågå ett slags manbarhetsrit dem emellan. De tvekar inte att skildra sina respektive erotiska bravader, på ett sätt som är ytterst sällsynt mellan far och son.

Det hör också till saken att pappan, uppvuxen i Jugoslavien, hela tiden förbinder sina berättelser och minnen med marskalk Tito. Det leder till en rad underhållande episoder. Men det är samtidigt förvirrande, för man vet att samtalet äger rum i Prag och har ibland svårt att se de sydslaviska anekdoternas samband med samtiden. Men de är många, vissa roligare än andra, men hela tiden blir de ett kitt som förenar generationerna.

Det finns också några fina anekdoter från 1990-talets balkankrig, där man bl.a. konstaterar att skogarna i Slovenien plötsligt var fulla av björn. Bjässarna som till vardags levde i Bosnien och Kroatien hade helt enkelt vandrat till Ljubljana för att få lite lugn och ro.

Mats Larssons översättning är av hög kvalitet och Hakls eget språk är vardagligt och fullt av ironier, goda historier och alltsamman präglas av ett gott humör.

Förlagsinformation:

Om föräldrar och barn (O rodičích a dětech, 2002) är Emil Hakls andra roman och den bok som gjort honom känd som författare, inte bara i Tjeckien utan även utanför landets gränser. Den belönades med bok­handelns Magnesia Litera-pris som 2003 års bästa bok i prosakategorin.

Den har blivit översatt till polska, engelska, nederländska (och fler översättningar är på gång). En filmatisering av den tjeckiske regissören Vladimír Michálek hade premiär 2008. En pensionerad far som blivit 71 år och hans drygt 40-årige son träffas och pratar sig igenom Prags parker, gator och inte minst ölstugor. De tar oss med på en verbal anabasis genom 60 år av familjeminnen och politiska händelser i hjärtat av Centraleuropa.

På deras vingliga färd avhandlar de stort och smått: de outgrundliga kvinnorna, hemska minnen från faderns uppväxt i Kroatien, olika flygplansmodellers fördelar, bästa sättet att laga pannbiff på, hyckleriet efter Sovjets invasion 1968 osv. Omgivna av knivskarpa utsnitt av Pragmiljön griper replikerna in i varandra med en inkännande och stilla frenesi som kan påminna om det hejdlösa pratandet i Bohumil Hrabals texter. Men till skillnad från Hrabals pratkvarnar försöker fadern och hans son inte betvinga tillvaron utan vill bara få ett lite bättre grepp om dess mysterium.

Emil Hakl (eg Jan Beneš) föddes 1958 i Prag, där han också är bosatt. Under kommunistregimen fick han försörja sig genom olika typer av kroppsarbete men skrev samtidigt poesi och gjorde dramatiseringar för amatörteater.

Tillsammans med Václav Kahuda grundade han författargruppen Moderní analfabet (Den moderne anal­fabeten). Efter sammetsrevolutionen 1989 har han arbetat som copywriter och tidskrifts­redaktör. I början av 90-talet debuterade Hakl som poet men har sedan mest gett ut prosa. Hans första novellsamling utkom 1998, och därefter har han skrivit ytterligare en novellsamling, O létajících objektech (Om flygande objekt), och tre romaner, präglade av ett förtätat språk och träffsäkra personteckningar.Det genuina, direktavlyss­nade pratet och de autentiska miljöerna i Hakls texter kan föra tankarna till Bohumil Hrabal, men inramningen är ofta exaktare och språkligt mer koncentrerad.

I novellantologin Tjeckien berättar: I sam­metens spår (Tranan 2009) ingår Nyheter och kommentarer (ur O létajících objektech).

Rättegången mot Lars Hedegaard.

Lars Hedegaard med vänner efter rättegången. Foto: Snaphanen.

Ordföranden i danska Trykkefrihedsselskabet, Lars Hedegaard, stod inför skranket under måndagen i Köpenhamn. Han anklagades för "hatbrott" därför att han påpekat att man i den muslimska kulturen både våldtar och dödar sina egna döttrar.

Här kan du läsa en bakgrundsartikel som sätter fokus på vad rättegången handlar om.

Är man det minsta intresserad av yttrande- och tryckfrihetsfrågor i vår arma del av världen bör man sätta sig in i den gummiparagraf-rättegång som kan få långtgående konsekvenser.

Snaphanen, som också tagit bilden ovan, rapporterar med att återge Hedegaards egna ord:

"Sandheden irrelevant

Min forsvarer har instrueret mig om, at i sager anlagt efter § 266b, er det alene forhånelsesaspektet, der har betydning for, om man bliver dømt eller ej, hvorimod der ikke kan føres sandhedsbevis for udsagnet.

Paragraffen handler om offentligt fremsatte ytringer, hvorved en gruppe personer “trues, forhånes eller nedværdiges”. Men som min forsvarer allerede har redegjort for, har jeg ikke offentligt fremsat ytringer.Når det gælder §266b er der ikke lighed for loven. Jeg bliver dagligt forhånet og nedværdiget over noget, jeg læser eller hører, og jeg er sikker på, at de fleste har det på samme måde.

Jeg føler mig forhånet

Jeg bliver f.eks. ikke bare forhånet og nedværdiget og truet, men rystet i mit inderste, når jeg hører en kendt dansk imam udtale, at naturligvis vil shariaen – den muslimske lov – blive indført som officiel retsorden i Danmark, når der bliver tilstrækkeligt mange muslimer.

Jeg vil stærkt anbefale landets jurister at sætte sig ind i, hvad shariaen indebærer, ikke bare for muslimer, men i lige så høj grad for ikke-muslimer, der, hvis de er heldige, bliver henvist til en tilværelse som retsløse undermennesker.

Og hvis man ikke har lyst til at læse kedelige afhandlinger, kunne man jo kaste et blik på retstilstanden der, hvor shariaen hersker enten de jure eller som faktisk retsorden. Så vil man se tilstande, som vi næppe har kendt i Danmark, siden Jyske Lov blev indført i 1241 og sandsynligvis heller ikke før.

Men imamen vil altså have denne uorden indført i mit fædreland. Og jeg må åbent vedstå, at det går mig på. Det går mig også på, når den samme imam forsvarer drab på muslimer, der har forladt islam, eller når han bekræfter, at kvinder og mænd, der begår utugt, naturligvis skal overdænges med sten, indtil de er døde. For det mener han er Guds bud, som man ikke kan sidde overhørigt.

Skulle jeg så gå til politiet og fortælle, hvor truet, forhånet og nedværdiget, jeg føler mig?
Det kunne jeg aldrig drømme om, for jeg er nemlig tilhænger af ytringsfriheden, og hvis den skal have noget reelt indhold, så må den også – og især – beskytte de ytringer, folk ikke vil høre. Og det uanset, hvor modbydelige, disse ytringer må forekomme.

En åben port til ulighed for loven

I øvrigt ville det være halsløs gerning at melde imamen og hans ligesindede til politiet, for anklagemyndigheden ville aldrig rejse sag mod dem. Ellers var det nok sket for længst.

Som retspraksis viser, ikke bare i Danmark, men i alle de europæiske lande, der har tilsvarende forhånelsesparagraffer i deres straffelov, er disse forhånelsesparagraffer en åben port til ulighed for loven.

Der er forhånede, der nyder anklagemyndighedens ømme bevågenhed, og så er der de mindrebegunstigede, der er henvist til at bide forhånelserne i sig.

Men det har måske noget at gøre med, at man ikke må forhåne minoriteter, mens minoriteter gerne må forhåne majoriteter? Hvis det er forklaringen på, at jeg befinder mig i retten i dag, så er den ganske besynderlig.

I 2002 stod den imam, jeg allerede har omtalt, under en fredagsbøn i Fælledparken og fortalte sin menighed, at alle muslimer i verden –1,6 milliarder eller hvor mange der nu er – udgør ét samlet folk, én umma.

Det samme understreges af Den Islamiske Konferenceorganisation, OIC, som har 57 medlemslande. Overfor ummaen udgør de fem millioner ikke-muslimske danskere med andre ord et mikroskopisk mindretal, men ikke desto mindre et mindretal, hvis medlemmer står til straf, hvis de udtaler sig om kulturtræk i ummaen.

Hvad håber anklagemyndigheden at opnå ved at få mig dømt? Den kan trække mig i retten, den kan prøve at fremstille mig som racist, højerekstremist og umenneske. Det samme kan den gøre mod hundreder og tusinder af andre, der insisterer på deres ytringsfrihed til at beskrive islam og muslimsk kultur på samme måde, som vi i et frit samfund ville tale om ethvert andet fænomen.

Men hvad har man så udvirket?

Tror man, at folk vil begynde at omtale islam og muslimsk kultur med større respekt og ærbødighed? Ja, måske i det offentlige rum, fordi man frygter bøder og fængsel. Men hvad vil folk sige til hinanden, når de ikke mener sig overvåget af tankepolitiet?

Og hvad tror anklagemyndigheden, at folk vil mene om en religion, en politisk ideologi og en kultur, der skal beskyttes af lovgivere, politi, anklagemyndighed og dommere, fordi den ikke selv formår at forsvare sig i en fri og åben debat?
Giv mig frem for alt andet frihed

I 1644, da det engelske parlament overvejede at indføre religiøs censur, skrev den kristne præst og ytringsfrihedsforkæmper John Milton:

“Jeg har endnu tilbage at omtale det utrolige tab og den skade, denne censuropfindelse påfører, og som er langt større end den, der kunne tilføjes os af en fjendtlig sømagt, der blokerede alle vore havne og indløb og fjorde; den hindrer og sinker importen af vor vigtigste handelsvare, sandheden.”

Og han skrev videre:

“Der er folk, som ustandseligt beklager sig … og betragter det som en ulykke, hvis nogen ikke er enig med dem i deres dogmer. Det er deres eget hovmod og uvidenhed, der volder forstyrrelsen, fordi de hverken vil høre med ydmyghed eller evner at overbevise, og dog skal alt undertrykkes, som ikke findes i deres håndbog.”

Og han sluttede med denne opfordring:

“Giv mig frem for alt andet frihed, friheden til at erkende, til at tale, til uhæmmet at argumentere i overensstemmelse med min samvittighed.”

Til slut blot dette:

Anklagemyndigheden har tydeligvis ikke skænket en tanke til de mindst 20.000 kvinder i den muslimske verden, der årligt falder som ofre for de såkaldte æresdrab, eller de 50.000 muslimske piger i Tyskland, der ifølge forbundspolitiet er truet af kønslemlæstelse.

Eller de hundredtusinder af småpiger i de muslimske flertalssamfund, som af deres far eller værge er solgt til tvangsægteskaber med meget ældre mænd, og som derfor må leve et liv med konstante voldtægter, alt mens islams retslærde forkynder, at dette er i bedste overensstemmelse med den religiøse ortodoksi.

Jeg håber, at dommeren i modsætning til anklagemyndigheden vil overveje disse ulykkelige menneskers skæbne, ligesom jeg håber, at dommeren vil indse det meningsløse i at retsforfølge mig for udtalelser fremsat inden for mine egne fire vægge.
Anklagemyndigheden har i ti måneder været klar over de omstændigheder, hvorunder mine udtalelser faldt. Det har ikke anfægtet den.

Jeg håber, at det vil anfægte dommeren."

måndag 24 januari 2011

Skriften, möjligheten.

"90. Ljus och skuggor. Böcker och andra nedteckningar de författar betyder olika ting för olika tänkare: den ene har i sin bok fört samman de ljusglimtar han lyckats stjäla till sig och ta med sig ur en uppflammande insikts strålar; den andre visar bara skuggorna, de grå och svarta efterbildningarna av det som dagen innan byggdes upp i hans själ."

Det säger Nietzsche i Den glada vetenskapen (Symposion 2008, översättning av Carl-Henning Wijkmark).

"244. Tankar och ord. Inte heller sina tankar kan man helt återge i ord."

Oavsett om det är ljusglimtarna eller skuggorna man fäster på papper innebär de alltid en mycket blek och ofullständig efterbildningar av de verkliga tankarna och infallen. Den skrivna texten, lär jag mig av Nietzsche, är alltid en fattig återklang. Det vi djupast bär inom oss är och förblir omöjligt att förmedla. Och det hjälper aldrig att ta till höga tonlägen eller utropstecken. Trots detta förblir litteraturen den enda plats där vi kan finna små fragment av verklig vikt. Vi finner dem inte någon annanstans.

söndag 23 januari 2011

László Molnár om ungersk antisemitism.

Om antisemitismen i Ungern skriver László Molnár intressant. Det är Institute for Global Jewish Affairs som publicerar hans studie, som bland annat innehåller en historisk tillbakablick och en närstudie av Jobbik-kretsen. I slutsatserna säger han: "Through the emergence of Jobbik and other extremist organizations, along with the far-right subculture and media, marginalized extreme-right anti-Semitism became part of the mainstream public discourse. The wave of violence in recent years must be understood within this context. The phenomenon itself requires immediate intervention, while the larger historical perspective gives a worrying picture. "

I ideologiernas skugga.

I Albanien begraver man sina döda,
efter fredagens massdemonstrationer.

Om jag vore en ung man och skulle referera till min känsla för samtiden, och då hänvisade till Freuds essä om vantrivsel i kulturen, så skulle jag förmodligen säga att vantrivsel bara är förnamnet. Att lämna de totalitära ideologierna bakom sig är en livslång process. Jag kom in i den malmöitiska vänstern när jag fortfarande var tonåring. Vantrivseln den gången kan identifieras som en äkta vrede över sakernas tillstånd: bomberna föll över Vietnam, Sovjetunionen och deras lydstater ockuperade Tjeckoslovakien - etc, etc.

Det totalitära samlar alltid sina trupper i kamp mot vantrivseln. Det totalitära förmår utställa löften om något annat, något bättre, och till det går människan som en törstig kamel i öknen går till källan. Men även om en människans livstid är kort kan den räcka för en omvärdering. Det totalitära i sig kan bli frånstötande. Inte så att man söker sig från ett totalitärt system till ett annat - det är den gängse, lata metoden - utan att man vänder det helt ryggen, oavsett om det är en religiöst, politiskt eller på annat sätt totalitärt präglad idévärld. De slutna tankesystemen är oerhört lika varandra, alldeles oavsett om de paraderar under bruna, svarta, röda eller gröna fanor. Det finns mer gemensamt mellan fascismens svartskjorta och islamismens gröna pannband än det kan verka vid en ytlig betraktelse. Och det finns mer gemensamt mellan marxismens hammare och skära och nationalsocialismens hakkors: dessa ideologier samlar leden kring tanken på Den Nya Människan, och hon bestäms av "ras" eller "klass". I islamismens fall bestäms hon av "tro" och "underkastelse" (vilket är den korrekta översättningen av ordet islam).

Att lämna dessa slutna tankesystem bakom sig väcker harm. Gamla vänner, bekanta, frändskaper kastar glåpord och sätter etiketter. Man får följa det gamla ordspråket om hundarna som ylar medan karavanen drar vidare, med den skillnaden att karavanen numera är en högst solitär farkost.

Det politiska livet - i alla dess skenbara motsägelser och motsättningar - är sedan länge Waste Land för mig. Det religiösa livet har aldrig varit en möjlighet, hur gärna man än hade önskat att bönen vore en kraft att lita till. Men unga år i en totalitär rörelse kan om inte annat ge ett slags vaccinering mot den fördumning och försumpning av det offentliga samtalet som sker sedan rätt lång tid tillbaka. Det vaccinet undanhåller mig också från varje form av stöd till det ena eller andra partiet, den ena eller andra organisationen. Min enda hemvist är litteraturen och det solitära livet. Bara så kan jag skydda mig mot de fasor nuet och framtiden erbjuder. Bara så kan ett slags mänsklig värdighet upprätthållas. Jag låter hundarna yla. Det har de alltid gjort och det kommer de att fortsätta göra. Och medan de ylar känner de sig duktiga, rättfärdiga och goda. Själv saknar jag sedan många år varje behov av sådana känslor.

lördag 22 januari 2011

Från Black Country och Absolut Sverige.

Dudley, West Midlands.

I veckan som gick publicerade jag en större reportagetext från Black County, West Midlands i England, hos Document i Norge och Snaphanen i Danmark. Bland de intressanta kommentarer jag fått vill jag särskilt fästa uppmärksamheten på en norsk läsare som skrev: "I min pure ungdom bodde jeg først i Daraston, før jeg flyttet inn til Anne and George i Wolverhampton. Året var 1964. George var stolt som en hane, for han jobbet hos Good Year hvor han laget dekk til F1. Han tok meg med til the Works for å vise meg. I 1964 var England British. Det var en og annen "Wog" (Western oriental Gentleman) å se, et par sikher, men ingen pakistanere preget gatebildet og ingen på fabrikken hvor jeg jobbet." Och: " Det hele var British. Slitne, enkle, snille og vennlige mennsker som synes det var hyggelig med en norsk lad som kollega. Det var et samhold mellom gutta på gølvet og de tok meg med på Pub for å drikke lunket mørkt øl. (Yach) Og, uansett rang i samfunnet: Alle hadde nypussete blanke sko."

Jag tror att många äldre människor kan berätta liknande saker om de besökt England före islamismens insteg i det brittiska samhället. Den förvandling som pågår sedan flera årtionden är nu så omfattande och så radikal att den präglar hela städer och landskap. Kanske är West Midlands särskilt utsatt. Och ändå finns det inget där som skiljer sig från utvecklingen i resten av landet.

*

Ungerska Jobbik. Fascism på marsch.

Att diskutera denna samhällsförvandling är nödvändigt. I vårt eget land var det länge tabu och kritik mot islam kan ännu idag stämplas som ett "hatbrott". Vi vet att det är en lögn. Och vi tror oss veta att sådana stämpling ska försöka skyla över det faktum att vi ser resultatet av 40 års felslagen politik. I Danmark kan man diskutera. Och jag har därför alltmer kommit att vända mig dit för information. En av många ambitiösa journalister heter Mikael Jalving. I februari kommer hans bok Absolut Sverige. Jag har sett fram emot den, därför att danska ögon på vår konsensuskultur kan vara välgörande. Men när jag nu ser att Jalving ska framträda på ett seminarium hos Nationaldemokraterna börjar jag tvivla på hans omdöme. Förstår han inte att hans bok blir död i Sverige om den på minsta lilla sätt kan kopplas till denna antisemitiska sekt, som har ungerska Jobbik som broderparti? Jag har skrivit till Jalving och vädjat om att han ska avstå. Men det gör han inte. Han betraktar istället kritiken mot framträdandet som "extremt svensk". Det visar att han inte förstått innebörden av sitt handlande och det är djupt tragiskt. Inte minst visar det att han inte förstår vad kopplingen innebär för ett debattklimat där man allt som oftast försöker hävda att varje form av kritik innebär en "extrem" ståndpunkt. Jag menar att det måste bli tvärtom: att kritiken mot islamismen och gettopolitiken är fullt legitim och att den måste tas på allvar framför allt i det öppna, demokratiska samtalet. Jalving bidrar till att förhindra en sådan utveckling.

Lissabon, fadons stad.

Fado-musiken är nattens kultur. På samma sätt kan man säga att kvällen och natten får Lissabon att komma mest till sin rätt. Natten är inte skrämmande, natten är ett skyddande mörker mot solljusets obarmhärtigt avslöjande strålar. I kvällsmörkret sätter man sig utomhus för att äta. Det finns en samvaro som bara är möjlig kvällstid, då alla civila skyddsmurar lagts åt sidan, en samvaro som bygger på att man tillsammans intar sin middag, dricker sitt vin eller mineralvatten, samtalar. Man gör allting tillsammans: samtal, samvaro och samspel. Det är den kod som öppnar våra hjärtan, får oss att närma oss varandra, skingra blygseln och inåtvändheten. Man strövar omkring, före och efter måltiden, släntrar runt, utan angivet mål eller syfte, och njuter av det tidlösa tillstånd som uppstår just i strövandet. Lissabon är en stad som gjord för det. Torgen, avenyerna, gränderna – oavsett var man befinner sig tycks fötterna säga ja till det de sätts ner på; strövandet tar till i samma stund man bestämmer sig för det, planlöst går våra fötter med oss i den sena kvällstimmens gula, gröna och röda stadsljus, det som kommer från neon och skyltfönster, det som föds i stadskulturens tvingande omständigheter. Kanske är det sådant som skiljer Lissabon från forna öststaters stadslandskap; släckt, öde, utan caféer, utan strilande ljus, utan färgskalorna? För en människa som vuxit upp i planekonomins mörka Bukarest måste mötet med Lissabon vara en sanndröm, en miniatyr av paradisdalen där intet fattades människan. Nej, jag säger inte att Lissabon är ett paradis. Tvärtom, Lissabon är en kärv stad. Men jag säger att den är som gjord för kvällens och nattens strosande. Det räcker långt. Bara att få släntra förbi de rökiga stånden som grumlar blicken och gör allting lite suddigt; stånden där kastanjerna blir varma och goda, man släntrar förbi, växlar några ord och köper sig strut. Och så går man vidare. Man går och går, man samtalar, man finns i detta nu utan sidoblickar som rör sig bakåt, framåt eller åt sidan. Nattens stad. Fadons stad.

Foto: Ulf Bergqvist


PS: min äldsta dotter avrundar idag bloggen om Hugo och Alströms syndrom.

fredag 21 januari 2011

Kafka för en fredag.

"Intellektuellt arbete rycker loss människorna ur den mänskliga gemenskapen."

"I verkligheten är diktaren alltid mycket mindre och svagare än genomsnittsmänniskan. Han upplever därför det svåra i jordetillvaron mycket intensivare och starkare än andra."

Franz Kafka till Gustav Janouch (ur Samtal med Kafka, Bakhåll, översättning av Rut Hedborg).

torsdag 20 januari 2011

Danske yxmannen inför rätten.

Kurt Westergaard när han mottog Sappho-prisen 2008.
Foto: Snaphanen, Köpenhamn.

Nu står yxmannen, den 29-årige somaliern Muhudiin M. Geele, inför rätta i Danmark. Han åtalas för mordförsök på konstnären Kurt Westergaard. Åklagaren vill ha honom utvisad på livstid.

Själv säger han att han "bara ville skrämmas". Westergaard svarar "med at forklare, at øksemanden råbte, at Kurt Westergaard skulle dø og havne i helvede. Han fortæller, at han opfattede somalieren som en vanvittig, der gik ind i huset som en kriger, der ville slå en vantro ihjel. "Og så er det skuffende, at se han sidder her i dag, som en lille løgnhals. Han ville jo ikke bare skræmme mig."

Danska Politiken som jag länkar till ovan har en rad artiklar om rättegången som idag är inne på andra dagen och beräknas pågå ännu en vecka.

Geeles skrämseltaktik användes också på den polisman som sköt honom i benet för att få stopp på honom. Geele säger: "Du skyder skide dårligt, du er en idiot. Allahu Akbar."

Hade Westergaard inte haft en säkerhetsdörr till sitt badrum, och hade inte polisen kommit, hade han med all säkerhet varit död idag. Islamismen ska prövas i rätten. Det är enda framkomliga vägen. Varje mordhot, varje våldshandling i guds namn ska också dömas hårt. Det är bara att hoppas att åklagaren får som han vill.

Fakta: Den 29-årige somalier er ved et nævningeting Retten i Aarhus tiltalt for både forsøg på terror, drabsforsøg og overfald på politimand samt overtrædelse af våbenloven. Efter straffelovens paragraf 114 er det bl.a. terror, når en gerningsmand med sin handling har »forsæt til at skræmme en befolkning i alvorlig grad«. Det mener anklagemyndigheden er tilfældet, fordi den tiltalte forsøgte at dræbe Kurt Westergaard , der har tegnet en af muhammedtegningerne i tilknytning til Jyllands-Postens artikel ' Muhammeds ansigt'. Straframmen for overtrædelse af terrorparagraffen er fængsel på livstid.

Teckningen från Politiken.

Nationalism mot istappar.

Nationalismen går från klarhet till klarhet. I Malmö har nu Sverigedemokraterna motionerat om att kommunen borde införa en istappstelefon. Nej, det är inte istappar som man kan ringa ifrån. Jag föreställer mig att varningar för istappar ska leda nationalismen ett steg framåt. Så här resonerar man:

"Fördelen med detta system är att faror kan undanröjas innan situationen förvärras och orsakar skada på liv eller egendom. Det skapar också en större allmän trygghet som kan gynna butiker och restauranger när folk inte behöver ge sig ut på gatorna med risk för liv och hälsa."

Utan SD i fullmäktige hade ingen förstått problemets allvar.

Bild av obekämpad istapp: Astrid Nydahl.

Elvaårslandet - tjugoåtta år senare.

1982 hade jag just flyttat till Tollarpstrakten med min familj. Malmö var för alltid bortvald som stad och identitet.

Ett av mina första uppdrag fick jag av en gymnasielärare i Sölvesborg och en mellanstadielärare i Ängelholm. De sammanförde mig med klass So2 på Furulundsskolan i Sölvesborg där Mats Holmén var lärare, och med klass 5b på Rebbelberga skola i Ängelholm, där Margareta Linnér var lärare.

Vårt samarbete skulle vara ett helt läsår: Elvaårslandet. Det är nog det enda riktigt bra jag varit med och skapat i svensk skolmiljö. Projektet tog fasta på elvaåringarnas liv. De kunde ha gymnasieeleverna och mig som samtalspartners. Vi skrev för brinnande livet. Elvaåringarna och gymnasieeleverna lärde känna varandra, skrev till varandra. Jag utlöste nya skred av känslor, minnen och erfarenheter med mina texter. En av texterna jag skrev handlade om Cubakrisen som ju ägde rum just när jag själv var elva år. Den födde många resonemang om krig och rädsla hos ett litet barn. Deras texter och dikter är alltjämt gripande att läsa.

När vi var färdiga hade vi 500 sidor text. Min son Mikael som då var 10 år hjälpte mig att göra texturvalet till den bok som föreningen Liv i Sverige tillsammans med Arbetslivscentrum utgav 1985: Elvaårslandet. Barn och ungdomar skriver om sina erfarenheter. Han gjorde också omslag och illustrationerna inne i boken.

Under arbetets gång kom Helsingborgs Dagblad och gjorde reportage. En av bilderna har jag kvar. Den är tagen på Rebbelbergaskolans gård. Vid sidan av mig sitter stjärnan i femteklassen, hon skrev fantastiskt bra. Jag undrar ibland vad det blev av henne och så tänker jag på att hon i år rimligen fyller 39. Vid sidan av henne står en av gymnasisterna. De må förlåta mig att jag inte minns deras namn helt säkert, men jag tror att flickan hette Majken och gymnasisten Cecilia. Hon i sin tur bör vara 46! Så kan alldeles skimrande vackra minnen väckas till liv av en bild och en bok i arkivet.

onsdag 19 januari 2011

"Ingenting" eller "Vi har inga sådana problem i Albanien"


Allra längst ner på Albaniens sydspets, högt beläget i bergen. Här stannade vi, en mycket het julidag 1978. Jag och överrocken Afezolli, tandlös och brännvinsdoftande, och vår chaufför där bakom. Afezolli var glad att komma ut från städer och byar, här i den varma vinden från havet kände han sig som en friare människa, vågade skratta åt de skämt vi levererade från den väsentligt mer demokratiska världen. Han öppnade sig också då i det privata, berättade om familjen och sitt eget liv. När han fått sina lunchsnapsar hade han också lättare att nå sin inre frihet.

När vi var i Tirana eller Durrës blev han en sluten mussla som bara hasplade ur sig partipropaganda. Det var noga taget hans uppgift. En överrock skulle propagera och övervaka. Men han gjorde inte särskilt mycket åt det när han såg oss smita iväg ut på stan. Han suckade och lät det ske. Å andra sidan fick han min kassettbandspelare med Bob Dylan-banden att ge till sin dotter då hon kort därefter gifte sig. Antagligen kunde de sedan inte få tag i några batterier till den.

Afezolli minns jag också för korkskruvens skull. Jag hade kommit över en flaska av ett gott albanskt rödvin och ville dela flaskan med L. en kväll. Omöjligt att finna en korkskruv. De få butikerna hade mest tomma hyllor att visa oss. Afezolli lovade att det skulle ordna sig dagen därpå, då vi skulle ner till Gjirokastër. "Där tillverkas de" sa han trosvisst. Vi kom till Gjirokastër med den oöppnade flaskan. Inte en korkskruv i sikte. Vi fick be hotellpersonalen öppna flaskan. Sedan skämtade vi om det resten av resan.

Gjirokastër 1978. Foto: Thomas Nydahl

Eller som när vi passerade en fabrik i Durrës, den var helt utbränd och fönstren gapade tomma. Jag frågade vad som hänt. "Ingenting" svarade Afezolli, och lyckades hålla masken. Att vi skrattade och bad honom skärpa sig hjälpte inte.

Svaret var alltid "Ingenting" eller "Vi har inga sådana problem i Albanien" och det kunde gälla allt från magsår till trafikolyckor. Den totalitära staten höll masken, ända till det bittra slutet 1991. Då förbyttes ett "Ingenting" i ett "Allting".