Danmarks kulturminister om det totalitära.

Per Stig Møller är dansk kulturminister. Vid sidan av sitt politiska arbete har han ett omfattande författarskap bakom sig. Bland hans senare verk har kanske de två titlarna om Kaj Munk blivit mest omtalade.

I en större tidningsintervju (Kristeligt Dagblad den 29 december 2010) gör han det som väl aldrig skulle göras i Sverige, han uppmanar sitt lands intellektuella att ta islamismen på allvar:

"I dag kan vi ikke komme uden om, at religionen har fået den politiske hovedrolle i store dele af verden i stedet for at have en førpolitisk rolle - og det sker på sin vis også nu i Europa. Dette kan blive den store fare i det 21. århundrede, for det er farligt, når det religiøse overtager det politiske, sådan som det for eksempel sker i kampen om, for og imod ytringsfriheden og retten til at kritisere religion."

Vi lever alltså i en tid då religionen åter blir den stora frågan. Politikens roll minskar i samma takt som religionerna, och framför allt islam, blir värdenorm för stora folkgrupper i både de västerländska samhällena och i ett globalt perspektiv. Just därför är det så viktigt att omfatta en principiell syn på yttrande- och tryckfriheten. Rätten att häda har väl betraktats som en självklarhet under andra halvan av 1900-talet. Om vi förlorar den rätten är vi illa ute.

"Her synes jeg på en måde, at de intellektuelle har svigtet ved at fokusere så entydigt på en europæisk højredrejning som den største trussel mod de europæiske værdier. Hvis vi overser den islamistiske konfrontation, ikke tager den alvorligt og bare lader stå til, bidrager vi kun til at forstærke højredrejningen blandt europæerne og dermed risikoen for den konfrontation, islamisterne ønsker, men som vi skal 'snyde' dem for ved at afsløre radikaliseringens onder og have dialog og fællesskab med det store flertal af moderate muslimer både her og i den muslimske verden. Men det overser mange intellektuelle, fordi de undervurderer, hvad der ligger bag de symptomer, de beskæftiger sig med. Nemlig ønsket om den store konfrontation."

Han förtydligar också sin syn på fundamentalismen och varför det är nödvändigt för oss att stå emot den:

"Det er nemlig ikke islam eller verdens muslimer, der er vores fjender, men den islamistiske fundamentalisme, og det er misforstået at tro, at man i næstekærlighedens navn skal træde varsomt, når det gælder fundamentalister, hvad enten disse er kommunister, nazister eller islamister. Det må og skal vi kunne debattere sagligt, uden at det ender i mudderkastning og en nærmest naiv afvisning af den kamp mellem oplysning og fundamentalisme, der pågår i verden."

Upplysning eller religiös-politisk fundamentalism, så ser vägvalet ut.