Från sjukbädden, om Orwell och Tunisien.

Tänker på det gamla ordstävet: ”Att falla är ingen skam, men att bli liggande.” När jag faller blir min första tanke att snarast resa mig igen. Febervärk och infektionens andra påtagliga tecken tvingade mig i säng. Från fredagsnatten mot lördag, trettiosex oavbrutna timmars sömn. Vatten och sömn. Sedan ett långsamt återvändande till verkligheten. George Orwells böcker Vägen till Wigan Pier och Nere för räkning i Paris och London. Nya numret av TLS. En modern tjeckisk roman om livet i Berlins U- och S-Bahn. Till vattnet kommer thé och skorpor, blåbärssoppa, en smörgås. Magen skriker och ber mig låta den vila ett tag till.

Upproret i Tunisien får mig också sängliggande att le men jag hyser inga illusioner. (Man kan här påminna om Kafkas ord vid åsynen av en demonstration i Prag: "Folket är så självmedvetet, självsäkert och på så gott humör. De behärskar gatan och tror därför att de behärskar världen. Men de misstar sig. Bakom dem står redan sekreterarna, ämbetsmännen, yrkespolitikerna, alla de moderna sultanerna som de hjälper till makten..."). Att Kaddafi fann sig tvingad att tala till folket säger något om situationens allvar. Hur många diktatorer kikar åt Tunisiens håll just nu, och undrar vad som ska hända dem? Syriens regimtidning al-Watan säger att Tunisien är en ”läxa som inga arabiska regimer bör ignorera”. Planet som skulle ta den störtade presidenten Ben Ali ut ur landet kunde inte lyfta, piloten vägrade flyga med ex-diktatorn ombord. I stunder av klarhet visar människor sina bästa sidor. Och det som hittills gjort störst intryck är att islamisterna tycks sakna varje form av inflytande över revolten, vilket väl också syns tydligt i gatubilden: de slöjklädda kvinnorna - unga och gamla - är betydligt färre än de är i Kristianstad. Moderna unga män och kvinnor som tycks beslutsamma: friheten finns redan i deras tankar.