Bilden är nu 35 år gammal. Den togs på en bakgård till ett hus i Stockholm där hela SKP:s verksamhet fanns inrymd: partiexpedition, Gnistan-redaktionen och Oktoberförlaget. SKP var den svenska maoismens största organisation. Centralen där Jan Myrdal-gänget styrde och ställde bakom kulisserna i Folket i Bild och minst hundra andra organisationer.Jo, det är jag på bilden, 24 år gammal. Det är Robert Aschberg som tagit den. Jag skulle prosadebutera på Oktoberförlaget med en bok som hette Fabrik, ett taffligt försök att skriva så att det passade "revolutionära syften" utifrån min erfarenhet som fabriksarbetare på Nordsjö färg i Malmö. Där lärde jag känna de andra på förlaget: Kalle Hägglund (som gav ut Stalin på den tiden och sedan fortsatte med Hitler av bara farten), Kicki Askelin, Anders Johansson (som var en fin musikproducent, med bland annat Peps Perssons Fyra tunnland bedor om dan) och Aschberg. Både skönlitteraturen (från Kadaré till Fogelbäck, från Ivar Lo till Tor Obrestad) och populärmusiken utgavs som ett slags blomster i den rabatt som annars bara bestod av politiskt ogräs: Mao, Enver Hoxha, Kim il-Sung, Pol Pot, Stalin, Lenin och "den stora polemiken" kring brytningen mellan det sovjetiska och det kinesiska kommunistpartiet. Här fanns också allt det som importerats från norska AKP(m-l) med flaggskeppen Solstad och Haavardsholm.
Vad tänker jag när jag ser den bilden? Jag tänker: ung var jag men redan tvåbarnsfar. Ung och mycket naiv. Det skulle dröja fyra år till innan jag med högt huvud lämnade den sekten. Jag var förvisso bara medlem några månader (fanns med i kretsen som "sympatisör" - vilket var det högtidliga ord som var i bruk - sedan 1975-76), men invald som medlem från våren 1978 till sensommaren, då maoismen (både som statsbärande ideologi och partiapparat) brutit med albanerna och jag tagit parti för de senare (eftersom jag vid tidpunkten befann mig i Tirana och det hade varit synnerligen oklokt att göra något annat före hemresan - dock behöll jag ståndpunkten att det var den lilla nationen på Balkan, liten som Småland, som blev offret i den striden).
Då blev jag utesluten ur SKP:s Malmöavdelning. Men att jag gav ut boken Fabrik får jag fortsätta leva med. Hade man stigit in i litteraturen från ett annat håll - mindre styrt av politiska klichéer - hade naturligtvis saken sett helt annorlunda ut. Men det förflutna kan man inte ändra på. Man kan bara lära av det, en livslång läxa.
Det var 35 år sedan. Fortfarande lever jag med den bilden på näthinnan: klädd i skinnjacka och med mörk blick mot en sliten bakgårdsmur på Östermalm i Stockholm. Den tiden kommer aldrig tillbaka och tur är det.
11 kommentarer:
Plötsligt besvaras en fråga som jag så ofta ställt mig. Nästan som om du hört mig fråga. :-)
Vilken var då denna fråga? Måste jag i min tur fråga dig.
Det är ju tidsandan, som man nog aldrig kan befria sig från. Är man inte bunden av den, antingen genom att man ingår i den eller opponerar sig mot den?
Det är så intressant det här inlägget, och de tankar de väcker hos mig som läsare - jag vill tänka vidare på det och återkomma.
Din politiska hemvist..
Malou
Malou, tack för klargörandet. Min "politiska hemvist" upphörde dock runt 1980. I allt jag skrivit sedan dess, artiklar, recensioner, böcker, har jag försökt visa på sambandet mellan olika totalitära ismer och läror. Jag är dock inte av den sorten som "ångrar" unga års politiska verksamhet, jag ser dem snarare som en, förvisso dyrköpt, erfarenhet som kan användas. Och det har jag gjort.
Anna, kom gärna tillbaka med dina tankar!
Tack för Din uppriktighet, och för att Du med det egna exemplet mycket tydligt visar att vurmen för att ge unga politiskt inflytande är ett allvarligt misstag. Man behöver livserfarenhet för att kunna fatta goda beslut. Detta är uppenbart när jag hör sådana som Maria Wetterstrand, för att inte tala om Gustaf Fridolin, eller för den delen den folkpartistiske politiska broilern Erik Ullenhag. I brist på verklig livserfarenhet är dessa individer uppblåsta av sin egen förträfflighet. Moderaterna, detta principlösa krämarparti, har ju t.o.m. en 18-åring, Anton Abele, som riksdagsledamot. Också i skolans värld kan det förödande resultatet ses. Bakom honnörsord som "elevdemokrati" och "studentinflytande" finns bara omogenhet och åsiktstyranni./Arvid Bengtsson
Arvid, om vi nu får in överklagande-principen när det gäller betygen i skolan, så hoppas jag att också vi som har några år på nacken får rätt att överklaga riksdagens beslut. Skämt å sido, jag delar i allt väsentligt dina synpunkter. Det största problemet med dessa politiska ungtuppar är att de kommer att tillbringa resten av sina liv i korridorerna, och därför egentligen heller aldrig kommer att förstå hur ett vanligt liv i arbete, svett och tårar ser ut bortom de politiska församlingarna. Med Mona Sahlins generation blev ju sossarna ett sådant parti. Tänk på Gunnar Sträng som cyklade Skåne runt och agiterade för lantarbetareförbundet, eller Torbjörn Fälldin som var aktiv jordbrukare. Det närmaste vi idag kommer gödsellukten i svensk politik är väl Marit Paulsen. Hon ter sig som en alldeles sällsynt lämning från det förflutna.
OK, då tänker jag 'högt', det vill säga medan jag skriver.
Ni är ju många som sa och skrev saker då som ni är mycket långt ifrån idag. Av någon anledning är det just er generation som jag förknippar med just detta. Kanske är det för att den då rådande tidsandan kom i resonans med och blåste på den allmänna ungdomsandan och så blev det väldigt mycket fyr i spisen, om min respektlösa metaforblandning tillåts. För det ligger ju något i det där gamla borgerliga talesättet att den som inte är kommunist innan tjugo har inget hjärta (och den som är det efter tjugo har ingen hjärna).
Det jag grunnar på och inte riktigt får ihop är din idag så påtagliga motvilja mot auktoriteter med det villiga inordnande i leden som det du beskriver här tyder på.
Så tror jag att vi alla har vår väg in i det som ska bli vi. Går det inte på tok så har det inte gått fel. Jag som ser dig som en oerhört flitig och skarp skribent med likaledes skarp blick förstår inte riktigt hur din väg varit annat än den rätta till den du är idag.
Men det här är alltid lättare att säga utifrån. Själv kommer jag då och då tillbaka till val som jag själv gjort, som jag vet i grund och botten var riktiga för mig, och ändå frågar jag mig då och då varför jag inte valde annorlunda.
Anna, kärnan i det du skriver finns här: "Det jag grunnar på och inte riktigt får ihop är din idag så påtagliga motvilja mot auktoriteter med det villiga inordnande i leden som det du beskriver här tyder på.Så tror jag att vi alla har vår väg in i det som ska bli vi. Går det inte på tok så har det inte gått fel. Jag som ser dig som en oerhört flitig och skarp skribent med likaledes skarp blick förstår inte riktigt hur din väg varit annat än den rätta till den du är idag. "
Jag skulle vilja säga att det är just mina år i den kommunistiska rörelsen som gjort att jag alltsedan början av 1980-talet känner igen det totalitära innan det ens kastat masken. Det finns ingen substantiell skillnad mellan de totalitära lärorna: maoism, stalinism, fascism, nazism, islamism - alla bygger de på en lära vars budskap du ska bekänna dig till och vars ledarskap du blint ska lyda. Det enda som skiljer är färgen på fanorna och ismens kärna: ras i nazismens fall, klass i kommunismens och gudstro i islamismens. Jag menar att jag med mina år först i kfml(r) och sedan i SKP fick med mig en lärdom som sitter djupt resten av livet. Därför blir jag också förtvivlad när jag ser mina barns generation gå i fällan. Men var och en måste nog lära själv, den hårda vägen. Det ges inga vaccinationer över generationerna.
En fin bloggpost!
Men du har nog helt fel om det med "vaccination".
Så förtvivla inte, alldeles för mycket...
Du har ju glömt bort faktorn tiden/dvs långsamhetens måsten (historien långsamma gång).
Skicka en kommentar