Ett äreminne över modern.

Amos Oz: En berättelse om kärlek och mörker (översättning från hebreiska till engelska av Nicholas de Lange, från engelska till svenska av Rose-Marie Nielsen).

Många är de författare som skrivit sin barndom. Därmed har de också i ett eller annat avseende förhållit sig till föräldragenerationen: modern och fadern. Kanske är det i förhållande till den kvinna som fött författaren som det bränner till allra mest. Oavsett om författaren är man eller kvinna. Jag vet mig aldrig ha läst en bok som i så hög grad formats till ett äreminne över modern, som Amos Oz bok En berättelse om kärlek och mörker. Även om den berättar både en lång och invecklad släkthistoria av närmast ryska dimensioner, och att den berättar om det palestinska mandatets förvandling till en självständig israelisk nation, så är det berättelsen om modern och hennes självmord som präglar hela boken. När man avslutat läsningen av dessa 575 sidor är man skakad, omtumlad, både glad och förtvivlad över det man invigts i.

Hur samlar man ihop spillrorna av en släkt och bygger en familj av det? Hur samlar man ihop spillrorna av ett folk och bygger en nation av det? Man skulle kunna säga att det är dessa två frågor som på ett ytterst raffinerat sätt vävs samman av Amos Oz.

Det är nämligen alldeles uppenbart att denna självbiografiska bok som grundtema har födelse och moderskap. Den lille gossen är berättelsens fokus. Hans ledsamma uppväxt i en familj där modern redan givit upp varje livsambition, därför att hennes psyke tycks ha krossat henne, utgör bokens centrum. Natt efter natt sitter modern, Fania, sömnlös i en stol och tittar ut genom fönstret. Mycket sällan talar hon. Sömntabletterna får henne att sova bara några timmar. Den lille gossen, född 1939, är också en mycket ung betraktare av de vuxnas krig, och den fasa som staten Israel föds ur, då FN:s delningsplan av det palestinska mandatet leder till att flera mäktiga arabiska arméer angriper det som ännu inte ens är Israel. I ett avspärrat och omringat Jerusalem framlever de sina dagar med mängder av grannar, eftersom just deras lägenhet ligger i källarplan och får fungera som ett nödtorftigt skydd mot bomber och granater. Det är ur dessa två erfarenheter, moderns oförmåga och sjukdom, och nationens blodiga födelse, som Amos Oz sedan bygger hela sitt liv och hela sitt författarskap. Här kan man med all rätt tala om metaforer som blir kött och blod!

Amos Oz föds bland människor som han kallar ”Tolstojfolket”. Den ryskjudiska identiteten är en självklarhet. Jerusalem är födelsestaden. Den är belägen i det brittiska Palestinamandatet när han 1939 ser dagens ljus. Nio år senare ska han, i samma stad, under belägring, krig och umbäranden, förstå att han är medborgare i den nyfödda självständiga staten Israel. Som barn slungas han in i en realitet som han också nu, sextiosex år senare, lever med. Hans barndoms svåra upplevelser har dock inte gjort honom bitter eller hatisk mot någon. Rakt tvärtom skulle man kunna säga, att de inledande livsvillkoren format honom till en förvisso melankolisk, sorgsen, men ändå realistisk humanist. Inte för inte minns han alldeles särskilt en dörrskylt i mässing från barndomen, där Onkel Joseph ingraverat sitt livsmotto: Judendom och humanism!

Inte bara kriget utan också den egna familjens svåra problem präglade denna unga pojke och bestämde så hans framtid. Moderns självmord och faderns tillkortakommanden tycks bestämma nästan allt. I boken blir de båda ständiga följeslagare. Men det var just hos onkeln, Professor Dr. Joseph Klausner, som hans egen intellektuella väg stakades ut. Hemma hos honom trädde Amoz Oz in i det väldiga bibliotek som skulle dofta och utsöndra själva begreppet böckernas värld:
”Alla de fyra breda väggarna i biblioteket var täckta av hopträngda men välordnade böcker, vackert bundna volymer, rad på rad av blåa, gröna och svarta band med relieftryck i guld eller silver. På många ställen var det så trångt att man fick ställa böckerna i dubbla rader på en tungt lastad hylla.”

Framför sig ser man den lille gossen Amos släppa in hela denna värld i sitt väsen. Där, i detta hem, fick han en känsla av att röra sig som hemma hos en kejsare eller sultan, därför att de flesta Jerusalembor vid denna tid var mycket trångbodda. Böckerna blev därmed också ett slags förebild, en strävan att nå in i deras värld kunde för det lilla barnet också betyda en längtan bort från fattigdomens och trångboddhetens dofter och påvra villkor.

Men det fanns något annat som kanske skulle bli än mer avgörande för Amos Oz: Onkel Joseph var presidentkandidat för Vladimir Jabotinskys revisionistiska rörelse (den som senare skulle fostra ledare som Menachem Begin). För judar som kommit från Ryssland och senare Sovjetunionen till Palestina var denna rörelse en självklarhet. Hur skulle de ha kunnat ansluta sig till Ben Gurion och hans socialistiska utopi? Revisionisterna hade en hjärtefråga de ständigt förde fram. De var upprörda över hur Europas judar saknade insikter om Jaboktinskys ”profetiska varningar och de amerikanska judarna som till och med nu, efter Hitler, klamrade sig fast vid köttgrytorna istället för att slå sig ner i hemlandet”. Lille Amos dränktes i antisocialistisk argumentation. Och han förstod att det var en avgrund som skilde de jiddishtalande judarna med rötter i gettona och de hebreisktalande som byggde språk, litteratur och nation i samma anda. Av Onkel Joseph fick han ett uppslagsverk med dedikationen ”Till min klipska och hårt arbetande lille Amos med innerlig förhoppning att han ska växa upp och bli till glädje för sitt folk, från onkel Joseph, Jerusalem-Talpiot, Lag Ba-Omer, 5710”.

Femtio år senare sitter Oz med dessa böcker i sin hand, lätt darrande vid tanken på att den äldre släktingen förmodligen sett vad gossen varit ämnad för. Denne onkel föddes 1874 i Litauen och han dog i Jerusalem 1958. Som barn kom han med sina föräldrar till Odessa där hela hans judiska identitet grundlades, inte minst med det traditionella judiska skolsystemet. Hans liv blir, alldeles självklart och ändå så paradoxalt, ett slags ingång till hela Amos Oz självbiografiska berättelse. Hos honom blir det europeiska, det ryska, det judiska och det israeliska en och samma, hårt sammantvinnade berättelse om just kärlek och mörker.

Moderns självmord kan sägas vara navet i berättelsen, det som både för den framåt och det som hela tiden hejdar den. Modern är barnets utgångspunkt. Utan modern hade lille Amos inte existerat och det är han mycket medveten om. Existensen har i det sina givna ramar. Men de liv man sedan lever, tillsammans eller var för sig, bestäms också av de medvetna valen. För Amos, både som barn och som den vuxne mannen, är moderns självmord kanske inte ens ett sådant val:

”Någonting av det som lärdes ut i den skolan under tjugotalet eller kanske någon sorts djupt romantisk unkenhet som sipprade in i hjärtat på min mor och hennes väninnor under deras ungdom vilseledde mor under större delen av hennes liv och förförde henne ända tills hon dukade under och begick självmord 1952, kanske någon sort intensiv polsk-rysk emotionalism, något mitt emellan Chopin och Mickiewicz, mellan Den unge Werthers lidanden och Lord Byron, något i skymningszonen mellan det sublima, det plågade, det drömska och det solitära, alla sorters irrbloss av ’längtan och trängtan’. Hon var trettioåtta när hon dog. Jag var tolv och ett halvt.”

Det är nu Amos Oz börjar hata sin mor. Han använder själv just ordet hata. Som ensamt barn kan han inte förstå moderns handling. Han vill inte förstå den. Han vill inte ens för ett ögonblick tänka på hennes vånda. Han vill och förmår tänka endast på sin egen. Hon har lämnat honom ensam. Hon har svikit honom. Hon har lämnat honom utan så mycket som ett ord av farväl eller en kram. Dessutom var han arg å sin fars vägnar: hur kunde han ha levat med en kvinna som så till den milda grad nu skämt ut honom? Och värst av allt: ”När jag slutade hata min mor började jag avsky mig själv.” Där kommer den mening i boken som för mig bestämmer allt annat. Ur förakt växer självförakt. Ur självförakt växer – ja, vad? Självföraktet är en så stark mekanism att den kan leda hela vägen fram till ett nytt självmord. Men den kan också vara den mylla ur vilken en helt ny livsplanta växer. Hur många av de största författarskapen har inte vuxit i sådan mylla? Hur många av självföraktets, självspäkningens och det usla självförtroendets unga män och kvinnor har inte vuxit till starka konstnärliga personligheter?

Gång på gång antyder Oz att det varit någonting sådant som hänt i hans liv. Alternativet var så fruktansvärt att bara den skapande kraften kunde duga för honom. Och i den skapande kraften börjar så hans vuxna liv. I och med det sker då också det märkliga att modern förvandlas till en del av det skapande, jag ser hennes liv som förutsättningen för hans liv, och trots att hon var oförmögen att hantera det blev hon en del av den inre röst som utvecklades till en av Israels mest särpräglade, i det att den innefattar hela pionjärtiden, nationsbildandet, kibbutzrörelsen, fram genom ett omfattande, mycket rikt författarskap vars definitiva krön nås med denna självbiografi. Men i och med detta kan jag också konstatera att moderns röst finns i honom då han skildrar alla motsättningarna, alla de vidriga övergreppen och avgrunderna mellan människorna under hela denna epok. Han gör det med stor skicklighet då han låter barndomens palestinska lekkamrater blir mottagare för alla de frågor han vill ställa. Vad innebar den israeliska nationens födelse för dem, vilka blev deras offer? I detta finns också den naturliga kopplingen till hans långa engagemang i Fred Nu - rörelsen allt sedan 1967.

Kibbutzrörelsen förlöste med all säkerhet den Amos Oz vi lärt känna. Han kom till sin första kibbutz i akt och mening att avskilja sig från en intellektuell judisk tradition. Han ville bryta upp och lämna släkten bakom sig. Han ville arbeta med händerna, gå klädd i blåställ, köra traktor, sköta djuren. Det lustiga är att det var just på kibbutzen han börjar skriva! I blåstället blir han vad hans släktingar alltid varit: en skapande intellektuell. För den skull ger han sig inte. Han kämpar emot. Han skäms för sina dikter. Också när Ben Gurion kallar honom till sig skäms han. Vem är jag att skriva poesi, tycks han fråga sig.

På kibbutz Hulda blir han man. Inte bara i slitningen mellan det fysiska och det intellektuella arbetet. Han blir det också rent fysiskt. Han blir man tillsammans med förskolefröken, Orna, en kvinna på 35 som sexuellt förlöser den längtande unge mannen som är ungefär hälften så gammal. De lär känna varandra i det gemensamma intresset för litteraturen. Hemma hos henne hittar han Camus, Hemingway, Tagore och Kafka. Men det var ju inte bara böckerna som lockade: ”Orna hade gröna ögon, smäcker hals, en smekande melodisk röst, små händer och späda fingrar, men hennes bröst var fylliga och fasta, och hennes lår var starka.” Könet har vaknat i den blivande mannen. Litteraturen blir vägen in i kvinnan. Genom Camus finner han hennes sköte, och hon tar villigt emot honom. Här blir Amos Oz just så starkt sensuell som man lärt känna honom genom otaliga romaner. En romantiker, en vällusting, en livsnjutare – som både förmår ta för sig av det som bjuds honom, och samtidigt reflektera över innebörden av det. Han kan också, som den enklaste sak i världen, sedan han skildrat sitt första samlag med henne konstatera: ”Och sedan dess har jag mått bra i sällskap med kvinnor”. Han säger att det är kvinnorna som har ”njutningens nycklar i sin hand” och att en kvinnas sexualitet är ”oändligt mycket rikare, varsammare och subtilare” än en mans, att ”det är som skillnaden mellan en fiol och en trumma”. Just i den romantiska synen frodas hans laddade prosa. Utan romantiken tror jag inte ens att den varit möjlig.

I Orna ser jag också modern. Amos Oz moder och allas mödrar. När han möter Orna sent i sitt eget liv, då han ska göra ett framträdande i USA, och av misstag kysser hennes vackra dotter (hon är en exakt kopia av sin mor) och förstår att Orna själv är den mycket gamla och sjuka kvinna som sitter i rullstolen, är vi tillbaka på ruta ett. Cirkeln är sluten. Födelse och död finns i samma andetag. Modern finns för alltid i Amos Oz och med sin majestätiskt sköna bok har han rest just ett äreminne över henne.

Ur min bok Stormar och vilopunkter, 2006.