Christoph Hein: Den främmande vännen

Det finns inget bättre än att i sitt bibliotek återvända till de böcker som översattes och utgavs på 1970- och 1980-talen. Jag tänker på en särskild kategori böcker, nämligen de som skrevs och utgavs öster om gränsen mellan vårt Europa och det som ockuperades och styrdes från Moskva. Här finner jag ofta den riktigt angelägna litteraturen, både i det som fick lov att ges ut, och det som spreds underjordiskt i maskinskrivna kopior. En bok som verkligen utgavs i DDR, 1982, är Christoph Heins Den främmande vännen (utkom i Norstedts förnämliga Panter-serie 1983, i översättning avUlrika Wallenström). Det var en tid då förlagen kunde kosta på sig att introducera viktiga europeiska författarskap, inte minst de tyskspråkiga, som nu försummas grovt.

Heins bok är mycket svår att skriva om. Den saknar varje form av sensation. Den saknar rentav något som helst som avviker från den vardagliga livet. Hans förmåga att lyfta det livet så att det får ett slags poetisk skönhet är kanske det märkvärdigaste av allt. Romanens huvudperson är en kvinna i 40-årsåldern, läkare till yrket. Två personer är ständigt närvarande i hennes liv, sjuksköterskan Karla och en man som heter Henry. Han är en vän och älskare, men gift och bosatt på annan ort.

Hein skriver fram bilden av ett liv som varken är lyckligt eller tragisk. Man skulle kunna kalla läkarens liv för en jämn ström av vardagar med rutiner, utan höjdpunkter eller dramatik. Dramatiken i romanen består av att vi redan från början vet att Henry har avlidit. Först mot slutet får vi veta hur och varför.

Det är något märkvärdigt trolskt med den här boken. Jag kan inte sätta fingret på det. Men jag kan konstatera att jag trivs väldigt bra i Heins och hans karaktärers sällskap. Bara vid ett enda tillfälle visar sig DDR-diktaturen i politiska termer. Allt övrigt är subtilt, finstilt, och man får lov att vara uppmärksam på de små koder som styr deras liv, både på sjukhuset där de arbetar och i privatlivet (läkaren bor i en hyreslägenhet, dit det inte är ovanligt att andra hyresgäster kommer för att få någon åtråvärd medicin eller annan hjälp av läkaren).

Så som Hein berättar föreställer jag mig att våra liv ser ut. De lunkar på. De har sina höjdpunkter och sina sorgeämnen. Och plötsligt en dag är de slut.