tisdag 5 december 2017

Massa, makt - ensamhet och maktlöshet

Ja, det är Mussolini i talarstolen. Men det som intresserar mig mest med denna bild
är den ohyggligt stora massan som står till synes frusen och förevigad i sitt lyssnande.
För att kunna driva en blogg som denna vidare krävs en ständigt tilltagande läsekrets. Jag har olika mätinstrument. Ett av dem visar sig fungera alltid. Om det inträffar något spektakulärt, när t.ex. ett större terrorattentat äger rum, så ökar min läsekrets med kanske hundra procent eller mer. Det sker oavsett om jag skrivit något eller ej. Jag förväntas kommentera det inträffade. Jag förväntas erbjuda viktiga och läsvärda länkar, eller rentav själv göra en analys vars motsvarighet kanske inte finns att hitta överallt.

Med största respekt för fenomenet och för mina läsare vill jag säga några ord om detta.

För det första tror jag att den mekanism som lockar till skrivande som vidgar och utökar läsekretsen i grund och botten är destruktiv. Den påminner om gängse publikfrieri.

Jag har alltid haft en mindre men trogen läsekrets. Mina böcker har aldrig sålt i några jätteupplagor. Men jag har varit tillfreds med det som funnits. För varje hundratal tryckta böcker har den känslan stärkts. Så här i efterhand kan jag berätta att den bok som de här tio åren gått bäst heter Black Country. De övriga titlarna har kanske bara nått hälften så många läsare. Men det är påfallande hur många av dessa som återkommit till mig, bok efter bok, år efter år.

Den solitära kretsen är aldrig stor. I själva verket är den liten, men ändå av avgörande betydelse. Utan solitärer skulle det inte finnas något syre i en sjuk samhällskropp. Solitären kanske inte står på torget och pekar på den nakne kejsaren, men han kan ibland formulera sådant som inte sipprat in i den mediala världen.

Jag behöver inte räkna upp namn, ni vet alla vilka av litteraturens solitärer jag umgås med dagligen. De senaste åren har jag känt ett allt starkare behov av den läsningen. Jag skulle rentav våga säga att läsningen blivit studier. En fördjupad läsning som också tar läsaren vidare till andra författare och filosofier.

Sådana tillstånd uppnås bara bortom massan. Det är kanske så att endast ensamheten gör dem möjliga. 

När jag om några veckor stänger den här bloggen för gott gör jag det med en stark känsla av tacksamhet för åren som varit. Jag gör det också för att kunna rädda vad som finns kvar av förnuft och hälsa i mitt eget liv.

Den 1 januari 2018 börjar jag arbeta i den nya bloggen Nydahls kustvandringar. Den ligger ute redan nu.

1 kommentar:

thord wiman sa...

Hej,

Nej, diktatorers hjärntvättande tal till massorna har aldrig varit av godo, lett till bättre levnadsförhållanden eller landat i en förbättrad tillvaro för folket på sikt.

När jag tittar på det motbjudande fotografiet på Mussolini med alla de namnlösa, ansiktslösa i någon slags kollektiv trance, tänker jag på Charlie Chaplin. Hans magnefika tal från hans magnefika film "The Great Dictator (1940).

Insikt, kärlek, mogenhet och hopp genomsyrar talet till människa, miljö och framtid. Och självklart. Det krävs klara ögon, känslig själ och ett globalt hjärta (sådana attribut som komiker ofta besitter) för att genomföra detta. Klippet går som en inspirerande löpeld genom världen.

The greatest speech ever made youtube

(OBS! 15 Juli 2011 - 3:38)

Tack så mycket för utmärkta Occident under alla dessa år. Tiden går fort nu, känslan är att "en månad går fortare än ett hjärtslag" (Bodil Malmsten 2012).