 |
| Mer om Libyen skriver jag i denna bok. Bilden på Kaddafi tog jag i Benghazi i april 1984. |
The Blacks Will Prevail In The World. Var jag än
gick på båten där vi var inhysta i Benghazis hamn såg jag den lilla skylten.
Den satt i matsalen, den satt i trapporna mellan de olika hyttplanen, den satt
i konferensrummet. Och jag förstod den inte riktigt. Prevail, Prevail, vad var
det nu det betydde? Jag fick slå i mitt lilla lexikon. Och så förstod jag
budskapet och möttes av det varje vaken minut på båten. Och ändå var det som om
ingen hade behövt säga till mig också med skyltar att världens svarta skulle
segra, eller råda i världen. Jag förstod ju det redan av att jag var så ensam
nordeuropé här.
Det fanns några tyskar, de sades komma från det
då mycket unga gröna partiet, några muslimska albaner, en engelska, en vit
zimbabwier, annars bara svarta människor från USA och Afrika. Och några av dem
gjorde ingen hemlighet av att de i bästa fall föraktade mig, i värsta fall
hatade mig. Jag hamnade en dag vid samma middagsbord som en medlem av Black
Muslims från Washington. Hans hat präglade hela måltiden. Han vägrade hälsa på
mig och svarade inte på tilltal.
De enda människorna jag kunde tala med där var
Marsha från Beteshda i USA och Temba Sono från Sydafrika. De var nog lika illa
berörda som jag, av det som var en alltför uppenbar rasism riktad mot mig.
Marsha hade varit med i kretsen kring Angela Davis i Black
Panther Party och Temba tillhörde den svarta medvetanderörelsen i Sydafrika,
som då ännu led under apartheidsystemet, ingen av dem hade minsta ansats
till rasistisk åskådning.
The Blacks Will Prevail
in The World. Parollen kom från det gröna
libyska revolutionsgarde som organiserade konferensen kring Kaddafis tankar.
Överallt fanns deras revolutionära och rasistiska slagord, på båten där vi
bodde, på alla hotellen inne i Benghazi, på gator och torg, och att de riktades
till oss var ju uppenbart eftersom de alla var skrivna på engelska. Vid sidan
av dem fanns bara två slags utsmyckningar; små eller stora porträtt på Ledaren
och så dessa oändliga rader av gröna flaggor och vimplar (som jag kom att
uppfatta som en nästan parodisk motsvarighet till de europeiska öststaternas
röda fanor och vimplar).
Jag insåg att jag skulle förlora den historiska
kampen. Jag skulle så småningom bli en av de besegrade, en av de underkuvade.
Och jag var mycket kluven till det framtidsperspektivet, trots att jag dittills
i hela mitt liv sagt, både till mig själv och andra, att den vita
härskarklassen inte förtjänade annat än undergång inför de rättvisa
framvällande vågorna av krav på "rättvisa" från tredje världens folk;
svarta, bruna, gula.
Det var bara det, att jag här i Libyen förstod, att kraven
på rättvisa egentligen var krav på en ny form av förtryck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar