torsdag 30 november 2017

Revolutionär rasism. Från Libyen 1984

Mer om Libyen skriver jag i denna bok. Bilden
på Kaddafi tog jag i Benghazi i april 1984.

The Blacks Will Prevail In The World. Var jag än gick på båten där vi var inhysta i Benghazis hamn såg jag den lilla skylten. Den satt i matsalen, den satt i trapporna mellan de olika hyttplanen, den satt i konferensrummet. Och jag förstod den inte riktigt. Prevail, Prevail, vad var det nu det betydde? Jag fick slå i mitt lilla lexikon. Och så förstod jag budskapet och möttes av det varje vaken minut på båten. Och ändå var det som om ingen hade behövt säga till mig också med skyltar att världens svarta skulle segra, eller råda i världen. Jag förstod ju det redan av att jag var så ensam nordeuropé här.

Det fanns några tyskar, de sades komma från det då mycket unga gröna partiet, några muslimska albaner, en engelska, en vit zimbabwier, annars bara svarta människor från USA och Afrika. Och några av dem gjorde ingen hemlighet av att de i bästa fall föraktade mig, i värsta fall hatade mig. Jag hamnade en dag vid samma middagsbord som en medlem av Black Muslims från Washington. Hans hat präglade hela måltiden. Han vägrade hälsa på mig och svarade inte på tilltal. 

De enda människorna jag kunde tala med där var Marsha från Beteshda i USA och Temba Sono från Sydafrika. De var nog lika illa berörda som jag, av det som var en alltför uppenbar rasism riktad mot mig. Marsha hade varit med i kretsen kring Angela Davis i Black Panther Party och Temba tillhörde den svarta medvetanderörelsen i Sydafrika, som då ännu led under apartheidsystemet, ingen av dem hade minsta ansats till rasistisk åskådning.

The Blacks Will Prevail in The World. Parollen kom från det gröna libyska revolutionsgarde som organiserade konferensen kring Kaddafis tankar. Överallt fanns deras revolutionära och rasistiska slagord, på båten där vi bodde, på alla hotellen inne i Benghazi, på gator och torg, och att de riktades till oss var ju uppenbart eftersom de alla var skrivna på engelska. Vid sidan av dem fanns bara två slags utsmyckningar; små eller stora porträtt på Ledaren och så dessa oändliga rader av gröna flaggor och vimplar (som jag kom att uppfatta som en nästan parodisk motsvarighet till de europeiska öststaternas röda fanor och vimplar).

Jag insåg att jag skulle förlora den historiska kampen. Jag skulle så småningom bli en av de besegrade, en av de underkuvade. Och jag var mycket kluven till det framtidsperspektivet, trots att jag dittills i hela mitt liv sagt, både till mig själv och andra, att den vita härskarklassen inte förtjänade annat än undergång inför de rättvisa framvällande vågorna av krav på "rättvisa" från tredje världens folk; svarta, bruna, gula. 

Det var bara det, att jag här i Libyen förstod, att kraven på rättvisa egentligen var krav på en ny form av förtryck.


3 kommentarer:

elina sa...

Det är alltid intressant (ursäkta det slitna ordet) att läsa dina tankar om Libyen. Min fd make (ursvensk) arbetade där i flera år och han skrev detaljrika brev till oss om hur vanligt folk levde. Bröllopspresent från Ledaren på 350 000 inte att förglömma för en man måste ha ett hus för sin blivande familj. Ungdomar som läste gratis i Paris. Nära överflöd i affärer. Skola och sjukvård till alla. Han bodde ute på landet inte i en storstad. Och så klart var han själv överklass och välbetald.
Jag hade många bra samtal med mina barn om samhällssystem i världen.

Diktatur? Javisst. Men jag misstänker att många skulle byta det tillbaka från dagens kaos. I Sverige svarade en ansenlig del av gymnasieelever, tror jag det var, att de föredrog en stor ledare framför fria val. Jag tyckte det var oroväckande och undrade vem - om man kunde precisera det - svarade så.

Sedan har vi en stor skuld till dagens situation. Jag tror inte bomber är ett medel för demokrati. Men jag har förstås inga lösningar som skulle hålla. Demokrati är flera hundraårs projekt men kan förloras på ett slag. Jag är orolig över att slaget på går här.
Så tack!

Anonym sa...

Tack för texten, Thomas.
/Göran

Kenneth Karlsson sa...

Hmm, intressant. Får mig att tänka tillbaka. Första gången jag blev medveten om rasism som fenomen var någon gång i början av 60-talet, jag var kanske tio år. Såg en film som utspelade sig i Sydafrika, om en vit man som har ett förhållande till en svart kvinna. En svart man blandar sig i, och den vite mannen provoceras till att nästan klippa till, men säger så: "Om du hade varit vit hade du fått en käftsmäll!"
Den omvända rasismen, när man börjar behandla folk "bättre" pga hudfärg.
Den andra rasismen känner vi så väl till, och ingen normal människa försvarar den. Men den omvända. En helt annan femma.