onsdag 22 november 2017

Ett land utan litteraturliv

Foto: Astrid Nydahl
Varför ägna sig åt litteraturkritik i denna blogg? Det första och självklara svaret är att litteraturen varit och förblivit min livsluft. Det andra, mindre självklara, är att min erfarenhet av ett helt yrkesliv sagt mig att det som sker – sedan länge – på kultursidorna i svensk press är att betrakta som ett aktivt och medvetet fjärmande från seriös litteraturkritik. Johan Lundberg i Smedjan:
Litteraturkritiken utvecklas på det sättet i riktning mot ett slags feelgood-samtal. Kritikens syfte är inte att kritisera eller att delta i ett intellektuellt meningsutbyte, utan målsättningen är att skapa en känsla av samhörighet i en grupp av ”litteraturälskare” för vilka litteraturen är en trevlig accessoar på DN:s eller Vi läsers Finlandskryssningar. 
Anledningen till denna utveckling är, tror jag, att nutidens kultursidor på ett helt annat sätt än gårdagens är underordnade en marknadens logik. Ty vad den utveckling som jag pekat på i denna första artikel, ytterst sett är ett tecken på är en anpassning till läsargrupper som intresserar annonsörer, det vill säga grupper som har en konsumistisk attityd till kultur.
Jag skulle vilja hävda att denna attityd är förhärskande. Det finns inte en tidning – på papper eller på nätet – som inte styrs av den. Seriös litteraturkritik finner man möjligen i någon av landets allt mindre betydelsefulla kulturtidskrifter. Det finns dock inte längre en enda uttalad litteraturkritiktidskrift (och jag bortser då från sådana som Bokboden, Lyrikvännen, Parnass och liknande). De är sedan länge döda och begravda. Ariel är borta, (dess efterföljare Kritiker är förvandlad och strypt av akademifeminism), det är också Allt om böcker och BLM

Den handfull tidskrifter som finns idag är i de flesta fall inordnade i konsumismen (erinrar bara om Vi läser, 10TAL, Opulens, Tidningen Kulturen, Skriva), undantagen är små och marginella. De flesta är allmänntrevliga och intetsägande reportagebaserade tidningar/tidskrifter av det slag Lundberg nämner. När Nordahl Åkerman en gång i tiden – med TLS som förebild – grundade Allt om böcker hade han nog inte kunnat föreställa sig vad det skulle leda till också för hans egen skapelse. 

Frågan är då: behövs litteraturkritiken alls? Jag skulle vilja hävda att den är själva syresättningen. Utan den försvinner all litterär offentlighet av betydelse och vi står kvar med trevligheten, den förkvävande och själsdödande trevligheten. 



2 kommentarer:

Stefan Lundin sa...

Håller med, Thomas. Det är svårt att idag hitta guldkornen i nyutgiven litteratur. Det behövs god kritik, bra information överlag men den är svår att få tag i. Du själv gör annars en god insats för det kvalitativa, det måste sägas. I en tid när vi översvämmas av kokböcker och kriminalhistorier. Under 70 och 80-talen hade jag nästan alltid en skönlitterär bok på nattduksbordet. Idag blir det mest fackböcker, av vilka det finns många som är läsvärda. Ren underhållningslitteratur har jag inget intresse av. Det finns annars mycket att skriva om när det gäller det som sker i vår omvälvande nutid i skönlitterär form. Om det kunde göras utan vidhängande pekpinnar och ideologisk blindhet vore det något att ta sig an. Nu ska jag ta mig an din senaste bok som anlänt.

Thomas Nydahl sa...

Tack Stefan.
Skon klämmer nog här: det ges ut mycket bra litteratur, men det finns ingen kritikerverksamhet förmögen att lyfta fram den. Återkommer till ämnet.