onsdag 8 november 2017

Tankar kring Stäppvargen


Hesse-museet i den lilla byn Montagnola, strax utanför Lugano i sydliga Schweiz. Hesse var tysk, född i den lilla schwabiska staden Calw, men trivdes bättre i Schweiz, och här i Montagnola bodde han helt enkelt de sista trettio åren av sitt liv, med utsikt över höjderna och mot Luganosjön. Foto: Per Helge 
Vad har det sagts och skrivits om Hermann Hesses Stäppvargen i vårt land? Förlaget presenterar den så här:
HARRY HALLER ÄR EN MEDELÅLDERS, ekonomiskt oberoende enstöring, en melankoliker utanför den mänskliga gemenskapen. Missnöjd med sig själv och sin omvärld grubblar han fåfängt över sin situation tills han får 'Traktat om Stäppvargen' i händerna. Denna mystiska lilla skrift innehåller nyckeln till hans egen personlighet: han är en kluven varelse, halvt människa, halvt varg med en ursprunglig vilddjursnatur som stängts inne och förträngts av rådande moral och traditioner. 
Stäppvargen skildrar nobelpristagaren Hermann Hesse den moderna människans slitningar mellan ande och driftliv. Romanen hör till de starkaste tyska böckerna från mellankrigstiden.
Hermann Hesse fick Nobelpriset 1946. Stäppvargen kom redan 1927, och på svenska 1932. Jag har läst Sven Stolpes glimrande översättning. Först entusiastiskt, leende, för att jag känner igen så mycket. Lite förmätet tänker jag: Harry Haller och jag kunde vara en och samma person, om det inte vore för att hans sorglösa tillvaro vilade på en situation som "ekonomiskt oberoende". Det har jag aldrig varit. Men efterhand som jag läser blir jag allt mer irriterad. Det blir ett ältande sida upp och sida ner. Det får mig att tänka på någon som inte kan skriva minsta lilla text utan att späcka den med adjektiv. 

Så, åter till frågan: vad har det sagts om romanen? 2002 skrev Martin Lagerholm i Svenska Dagbladet, där han kallade Hesse "en föredömlig ungdomsförfattare":
Hur som helst har man svårt att föreställa sig en bättre introduktion i vuxenlivets andliga vedermödor än den Freud-, Kafka- och Hugo Ball-inspirerade "Stäppvargen", och i så motto är den psykoanalytiskt modellerade Harry Haller (trots sin tilltagna ålder) en kanske mer kultförklarad outsider och identifikationsgestalt än både J D Salingers Holden Caulfield ("Räddaren i nöden"), Joseph Hellers Yossarian ("Moment 22") eller Ernest Hemingways Jake ("Och solen har sin gång"), tre av den moderna litteraturens mest kanoniserade antihjältar.
Det jag föll för i första halvan av Stäppvargen var, förutom den uppenbara berättelsen, det märkvärdiga och skenbart enkla språket. Stolpe gör en makalös översättning. Den klingar så fint på svenska och det är förstås för att såväl verket som översättning kommer från en tid då tyskan var europeisk högkultur och också här i Sverige talades, lästes och skrevs i sådana kretsar. 

Andra tankar som är omedelbara: här finns också ett språk som måste sätta myror i huvudet på landets bibliotekarier, ty om man nu rensar hos Astrid Lindgren, vad ska man då göra med Hesses "uppriktig, älskvärt och oförblommerat negeraktig, full av barnsligt gott humör" om jazzmusiken? Invändningar om bokens tillkomsttid är ju inte längre giltiga i vår rensningstid.

Å andra sidan hade man då också fått gå till Adorno och rensa. Hans kritik av jazzmusiken är inte alldeles olik Hesses/Hallers. Och så till sist: om man orkar måste man hålla fast vid Hesses dynamiska sätt att beskriva och berätta enslingens livsväg. 
Den är sannerligen inte entydigt övertygad som tror att det räcker att fly. Haller konstaterar: Ty nu låg saken så till, att ensamhet och oberoende inte längre var hans önskan och mål utan hans dom och öde. 
Men man bör också förstå att romanen är ett angrepp på hela den borgerliga livsstil som med sin strävan efter "framgång" och "karriär" befrämjar ängslighet och oro. I det sammanhanget ska man påminna om att det frekvent dyker upp passager i romanen som är direkta varningar för det som sedan skedde; med Tyskland, med Europas judar, med själva Europa i världsbranden 1939-1945.

2 kommentarer:

Steen sa...

Han var en af mine første litterære forelskelser, cirka 1965

Cello Jr sa...

Läste den 1973. Minns bara fragment, t ex Teater för förryckta (minns jag rätt?) och hyllningarna till Mozart (lyssnar i skrivande stund på Trollflöjten utan irriterande monologer och dialoger). Ack, ja, Sven Stolpe. Vilken stilist och rabulist. Vårt kulturliv är så platt utan sådana som han och Sten Broman. Och Stig Ahlgren, som de flesta inte har en aning om. "Räddaren i nöden" läste jag först för några år sen och även "Franny and Zooey", som jag tyckte ännu bättre om.