Omskriven i albansk press, och ett helt kapitel här

Jodå, jag blev omskriven i albansk press då det begav sig.

Och jag fick fina vitsord för min bok om albanerna, Skanderbegs ättlingar, som blev min sista.

Lustigt nog sålde boken slut på två månader och alla köpare var albaner i svensk eller annan exil (något ex gick till USA, något till Italien). Svenskar rådde mig att trycka en andra upplaga eftersom den efterfrågades men jag ville inte mer. Ett kapitel här i sin helhet:

 

Ismail Kadare som jag presenterade honom i min bok Skanderbegs ätttlingar. Hela kapitlet

Ismail Kadare hade länge en särställning, både i hemlandet, i Frankrike och faktiskt också i Sverige. Det senare berodde inte minst på att en rad av hans böcker översattes från franska till svenska. Jag ville minnas att Krönika i sten var den första, men vid närmare eftertanke inser jag att det var den mindre intressanta Bröllopet. Därefter kom Den döda arméns general och först som tredje bok Krönika i sten. 1977 författade Kadare den roman som skulle göra honom till en het potatis i Enver Hoxhas kommunistiska diktatur, både hos Hoxha själv, i det styrande partiet AAP och bland albanerna i och utanför landet. Den hårda vintern heter romanen men den första  (av tre) versionen hade titeln  Den stora ensamhetens vinter. De tre versionerna skiljer sig dock mycket lite åt. Det handlar mest om vad som lät sig sägas och tryckas under diktaturåren och vad som nu är självklarheter.

När boken kom ut på svenska 1980 i Marianne Eyres översättning, var han för mig en förbindelse med landet jag gång på gång hade besökt under 1970-talet. Den lilla skrift jag utgav om hans författarskap, med förord av Ullmar Qvick, var mycket präglad av både tiden och politiken. Titeln i sig visar hur det kunde se ut, när man förväxlade diktatursocialism med frihet. När jag läser den idag ser jag hur naiv jag var. Man kan därtill säga att Den hårda vintern också är en naiv bok. Vissa skulle säga banal. Men då måste jag protestera och påpeka att den är viktig som tidsdokument och politiskt läxa om de avgörande åren på 1960-talet då Albanien bröt sig ur det s.k. "socialistiska lägret" och istället anslöt sig till det kinesiska kommunistpartiets doktriner, och därmed fick en mäktig allierad i Kina. Det skulle också leda till en brytning, och den kom 1978 (då jag själv befann mig i landet som representant för Svensk-Albanska föreningen, men det är en helt annan historia).

Dessutom levde Kadare under den stränga socialrealismens regler och påbud. De gjorde det inte lätt för en diktare att överleva, vare sig konstnärligt eller rent fysiskt. Att han klarade det sägs till viss del bero på att Hoxha själv hade ett slags tycke för honom (vilket inte hindrade diktaturens drängar att lägga sin stränga politik också på Kadare då och då, vilket han skriver om i sina senare böcker).

Vill man läsa dagens Kadare finns det en hel rad verk översatta till engelska. Vill man se hur han skrev under diktaturåren, förstå varför därtill, kan man med fördel börja med Krönika i sten, följd av just Den hårda vintern (nyutgåva hos Modernista med reviderad översättning av Marianne Eyre av denna tredje och slutgiltiga version av romanen).

Ismaïl Kadare: Drömmarnas palats (Tirana 1981, fransk översättning 1990, Albert Bonniers förlag 1992, i svensk översättning från franskan av Agneta Westerdahl).

Ismaïl Kadare hukade ett långt liv. Född 1936 var han inte ens tio år gammal när kommunistpartiet grep makten i Albanien. Han skyddades av två saker: sitt eget skarpa intellekt och Enver Hoxhas goda öga. Trots att han aldrig skrev en enda öppet kritisk bok under diktaturen smög han in sina skildringar i historiska allegorier, som inte sällan utspelade sig då det ottomanska väldet lagt allt albanskt territorium under sig. Han försökte, alldeles före regimens fall, få Enver Hoxhas efterträdare Ramiz Alia att lyssna. Reformer skulle förändra allt. Men det var som att vädja till en man som visste att hans tid var förbi. När ungdomar klättrade över murarna till utländska ambassader i Tirana var det bara en fråga om dagar eller veckor.

Under Albanska Arbetets Partis tid vid makten var det få människor som var välkomna till Albanien. Fram till tiden för den stora polemiken mellan Sovjetunionen och Kina var Albanien lierat med Moskva, men satte sig hela tiden på tvären mot varje försök från sovjetisk sida att kolonisera landet. Efter polemiken och brytningen med Sovjet blev Albanien en nära lierad med Kinas kommunistiska parti. Även om Enver Hoxha skrev dagböcker om de märkliga kineserna och deras allt märkligare steg höll man fasaden fram till 1978. När de sista kinesiska rådgivarna i industrin lämnat Rinas flygplats stod albanerna i princip ensamma. De hade några desperata förbindelser med kubanerna och vietnameserna, men ingen av dessa kunde förstås bistå landets ekonomiska huvudnäringar.

 

Krisen var inte synlig men det skulle bara ta några år innan industrin började hosta och dö. Kollektivjordbruken kom efter och femårsplanen såg alltmer ut som ett skämt. Kadare fortsatte att ge ut sina böcker. Kanske kunde man så här efteråt säga att Drömmarnas palats var den perfekta svanesången i litteraturens spegelbild av en regim på fall. I romanen, också den mot en fond av ottomanskt styre, finns det avsnitt där medborgarnas drömmar registreras och analyseras. Sultanen skulle inte låta någon slippa undan. Jag tror inte att någon missförstod Kadare; vad han berättade om var naturligtvis den albanska nationen under kommunistpartiets diktatur, och drömmarnas palats var ingenting annat än säkerhetstjänstens hus vid Skanderbeg-torget i Tirana. Sigurimi var inte sämre än rumänska Securitate på att förfölja, tortera och mörda. Kadare kunde med sina historiska allegorier placera sig mitt i samtiden. Boken kom ut i Frankrike 1990, nitton år efter det albanska originalet. Den svenska översättningen hann inte ut förrän regimen fallit, 1992 såg den dagens ljus som ännu en länk i den långa kedja av svenska översättningar av Kadares verk som börjat med Den döda arméns general 1974.

Enver Hoxhas goda öga hade befästs av Den hårda vintern, romanen om lilleputt-nationen Albaniens kamp för att gå oskadd ur Sovjetunionens försök till underkuvande. En av huvudpersonerna i romanen är just partiledaren och statschefen Hoxha. Kadare tolkar minsta blick och ansiktsdrag

av honom. Han lär ha fått revidera den flera gånger innan den kunde publiceras, men det är ingen tvekan om att romanen skrev in Kadare i ett sammanhang där varken Partiet eller dess koryféer behövde oroa sig, Kadare var för övrigt själv en av elitens medlemmar. Att han kunde resa fritt i Europa var svårt att förklara, eftersom ingen annan intellektuell fick det. Men hans ena fot i Paris skulle vid tiden för regimens fall bli ett permanent boende, som så småningom, när inbördeskrig, klanstrider och ekonomiskt haveri lagts till historien och Albanien återfått något slags grundläggande stabilitet, kunde leda till halvårsvis boende i födelselandet.

Kadare föddes för övrigt i samma stad som diktatorn, Gjirokastër i södra Albanien. När en ung, entusiastisk läsare från Sverige söker upp honom i Paris för att göra en intervju till Dagens Nyheter blir hon besviken. Kadare kan inte förstå hennes entusiasm:

 ” Nu är han allergisk mot politik, säger han. Jag berättar att jag demonstrerat i Köpenhamn. - Aha, du är aktivist, säger han och en igenkännande glimt tänds i hans ögon. Men den släcks snabbt igen och han skrattar torrt: Demonstrationer, slagord, sånt där hade vi så mycket av... - Vad tror ni på nu då, frågar jag.- Ingenting. Om dagens Albanien vill han varken tala eller skriva. - Jag vill inte. Jag har skrivit tillräckligt. Jag säger att jag tycker att han skrev bättre förr. Att det är uppenbart att något har hänt. Han håller inte med. Han skriver likadant, menar han, och förklarar att man inte skriver bättre för att man lider: ’det är en myt, fången skriver inte bättre än den fria människan.’ Jag säger att jag är besviken. Jag älskade dessa böcker... jag älskade er och nu kommer ni och viftar bort er själv. - Det kan jag förstå, säger han och sedan vill han inte prata mer.”

 

Intervjun i DN får mig att minnas resorna till Albanien mellan 1972 och 1979. Vi fick träffa nästan vem vi önskade. Det var bara en som alltid tackade nej till regimbeundrande européer på besök: Ismaïl Kadare. Fast det fanns undantag. Både före och efter dessa år. Poeten Per Helge träffade honom 1980, och tog då en bild som finns med i bildarket i denna bok.

För att förstå Kadares situation under diktaturen och i förhållande till diktatorn bör man läsa hans uppgörelse, både med Enver Hoxha personligen och med det kommunistiska partiet, Pasardhësi från 2003, självklart inte översatt till svenska. Den efterträdare som boktiteln syftar på var Mehmet Shehu som "självmördades" av Hoxha. Den finns däremot i en engelsk översättning,The Successor, utgiven 2005. Därtill bör man läsa den bok han skrev redan 1991 och som först kom ut på franska, Printemps Albanais. Inte heller den finns på svenska. På engelska heter den Albanian Spring. The Atonomy of Tyranny (1995).

Ismail Kadare: The Doll. A Portrait of My Mother. (Översättning från albanskan till engelska: John Hodgson, 2018)

Ismail Kadare har jag läst sedan 1970-talet, av den enkla anledningen att hans författarskap är ovanligt rikt representerat i översättningar till svenska. Under de många åren av kommunistisk diktatur lyckades han navigera skickligt och blev bara i undantagsfall utsatt för censur och förbud.

Nu finns också en rad sena arbeten översatta till engelska, bland annat The Accident, A girl in Exile och The doll. Det är den sista jag nu läst, i översättning från albanska av John Hodgson. 

I ett  stort och mycket gammalt hus i Gjirokaster växte Ismail Kadare upp med föräldrar och syskon. Hans mamma kallades alltid för Dockan. Förutom att vara ett gripande porträtt av en mammas liv i det synnerligen patriarkala Albanien, är detta också  en självbiografi, där Ismail Kadare berättar om sitt eget liv, från barndom till fransk exil, liksom om hustrun Helena, också hon författare, samt om barn och kollegor.

Ismail Kadare, som ung kallad Smajl, har levt ett långt liv under kommunismens hårda villkor, dels som litteraturstudent i Moskva, dels som en i kretsen av högkvalitativa författare i Tirana, där annars det medelmåttiga och lydiga premierades och levde gott. Lojalitet betalade sig alltid. Kadare själv hade, sägs det, diktatorns öra och öga, Enver Hoxha kom ju också från Gjirokaster, och Kadare lyckades klara både livhanken och sin mentala hälsa. Sämre gick det för många andra i landet, det som Kadare här kallar "landet där allt var förbjudet".

Den korta romanen är rik på kulturhistoria, familjetraditioner, uppror mot dem och en intensivt närvarande tidsbild av ett feodalt land som blir tung, kommunistisk industristat, fram till dagens samhälle som gärna vill göra anspråk på att vara både fritt och demokratiskt, men som har många sprickor i den fasaden. Ismail Kadares roman är både underhållande och färgrik, den ger oss fina skildringar av hur nuet alltid hänger samman med det förflutna.