 |
| Stewe Claeson i bokhandeln Shakespeare & Co. i Paris. Foto: Ingela Claeson. |
Den 18 mars 2014 skrev jag här i bloggen
om Per Helges bok Mellan prärien och evigheten. I spåren av Thoreau och nature writing.
Idag vill jag uppmärksamma en snarlik
bok av Stewe Claeson. Den heter Snön
faller i Cochise County. Ur resedagböckerna (Norstedts).
Både Helge och Claeson har ägnat sig
mycket åt amerikansk poesi och de har översatt mycket till svenska.
Hos Claeson går vi direkt in i denna
poesi med hjälp av en kollega och vän till honom, William ”Bill” Pitt Root, som
är hans följeslagare och samtalspartner på vägen. Claeson bjuder inte bara på
resedagböcker utan också i hög grad på översatt poesi av sådana som Root, Jeffers,
Strand, Wright och många andra, både välkända och för mig tidigare okända,
spännande bekantskaper.
Det som utmärker Claesons bok är hans
ovanliga stilistiska grepp. Det som i en dagbok vanligen formuleras utifrån ett
jag blir här dessutom en dialog med Root/ Bill om samtiden och litteraturen.
Men det är varken en litteraturstudie eller en geografisk USA-guide utan en i
högsta grad originell och överraskande berättelse om vad en livslång gärning i
och för poesin, vilka spår den lagt ut för honom själv, kan leda till
rent litterärt.
Claeson väntar alltså på Bill. Han
sitter under en markis med kaffet och anteckningsboken. Hans tankar finns både
hemma i Sverige och i USA. Var hans plats är imaginär eller verklig spelar i
text och tanke mindre roll. Han ser sig inte som annat än en folkbildare –
alltså ingen äventyrsresande – och därför kan han också ogenerat framhålla att
han ”upplevt de största äventyren i vardagsrummet, i samtal och läsande”. Hans
resonemang följs av James Wrights dikt Resan
där inledning låter så här: ”Anghiari är medeltid, en ärm som flyter utefter/
en brant kulle, för att svepa ut/ mot klippans kant, och också vi sveptes ut,/
sveptes ut av vinden, fast långt uppe/ bland bergen, bakom staden,/ ensamma med
gräset i Toscana.”
Så berättar han mer för oss om Bill, hur
han föddes i en snöstorm i Minnesota. Nu bor han med hustrun Pamela i Tuscon.
Han, Bill alltså, skriver i sin dikt Whiskey
Creek Bridge: ”Jag står ett ögonblick på träbron vid Whiskey Creek/ där min
fars gamla och nya ägor förenas/ och lyssnar: allt är tyst och stilla utom
myggen/ och det skarpa torra ljudet från trollsländor/ som far fram över
vattnets blanka yta efter mörka fläckar.”
Det är inte bara den engelskspråkiga
poesi Claeson färdas med. Också den spanskspråkiga.
”Mannen med hästsvans pratar ett slags amerikansk spanska, snabb mexikansk spanskamerikanska, och Bill ställer frågor, jag hör hur han kränger på sin egen, närmast hemmagjorda amerikaspanska, han talar det inte särskilt väl, men försöker gärna, under alla år jag känt honom, har han med jämna mellanrum tagit kurser i spanska, han reser i Mexico, han besöker mexicanska vänner, och de talar naturligtvis engelska, men det finns en kärlek till spanskan hos Bill som jag inte kan få grepp om, nu letar han och den på stället trampande gamla hippien väntar artigt, men säger att det var trevligt att råkas, och fortsätter efter de andra, vi hör ju hur de börjar sjunga på håll...”
Där det blev det ett smakprov på stilen
i Claesons bok. Det är så den ser ut, den rör sig över landskap och in i såväl
människor som texter, den är rikt associativ och leder läsaren in på nya spår.
Dess rikedom kan man ju aldrig göra rättvisa i en liten bloggtext. Men jag vill
säga att detta är en bok för sommarens långa dagar, den kommer att bli kraftigt
understruken och försedd med både utrops- och frågetecken därför att den lockar
till annan läsning. Alldeles mot slutet skriver Claeson:
”Jag ser ut på golvet där en spindel undkommit nattens faror och nu står och morrar åt mig. Detta är dagbokens förmätenhet, och reseskildringens inneboende problem. De helt ovidkommande detaljerna bara för att man är sig själv närmast och det som händer en själv alltid händer i tillvarons absoluta centrum.”
Är man trogen detta skrivande jag kan
man bli läst som om man talar till en enda människa: den som läser!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar