Theodor Fontane: Irrvägar
(CKM förlag, översättning, kommentarer och efterord av Anders Björnsson).
”Han problematiserar sin
samtids motsägelser – i fråga om dygd och moral, i fråga om tänkesätt och
sinnesförfattning, också i fråga om den politiska och sociala ordningen. Han är
en prosaist av Guds nåde, och hans
ordflöde har ingenting artificiellt över sig, det ligger så nära det pratade
språket man kan komma, men utan att det blir plumpt eller jargong.” Så skriver
Anders Björnsson i efterordet till sin översättning av Theodor Fontanes roman
Irrvägar (Irrungen, Wirrungen). Boken utkom i tyskt original 1888. Björnsson
skriver också att den ”slängiga konversationen firar triumfer i hans böcker.
Man gapskrattar ibland, storknar ibland”.
Detta är Anders Björnssons
andra utgivna översättning av Fontane i år. Tidigare utkom Stechlin, författad
tio år senare än Irrvägar och samma år som Fontane avled, som jag skrev om här i bloggen.
Då skrev jag bland annat:
”När Anders Björnsson tar på
sig uppgiften att översätta Theodor Fontanes sista roman Stechlin är han
förstås väl medveten om vilken kulturgärning han utför.”
Det förtjänar att upprepas.
Kulturgärningen är således dubbel nu. Och det krävs skickliga översättare för
att tillgängliggöra stora författarskap ur det förflutna. Björnsson är en
sådan. Det krävs också en passion för uppgiften och det är just en sådan vi
finner i honom.
Irrvägar var ursprungligen en
följetong publicerad i Vossische Zeitung sommaren 1887, men han omarbetade den
en tid före bokpubliceringen. I centrum står Botho von Rienäcker och Lene
Nimptschs, han en luspank löjtnant och hon en tvätterska. Mellan dem uppstår en
hopplös passion. De betygar varandra sin kärlek. Han lever i sin överklassmiljö
och mellan dem går både små brev och kärleksord. De samtalar och Lene uttrycker
så väl avståndet dem emellan, när hon till exempel säger: ”Du förstår Botho, om
jag nu tog dig med till Lästeralle där borta och vandrade fram och tillbaka,
lika tryggt som här bland buxbomhäckarna, (vid ’Slottet’ där Botho bor, min
anmärkning) och skulle säga till vem det vara månde att ’titta ni bara, han är
han och jag är jag, och han älskar mig och jag älskar honom’ – ja, Botho, vad
tror du inte att jag hade gett för det? Men du förstår inte vad jag menar. Ni
känner ju bara till era egna cirklar och era klubbar och ert sätt att leva. Era
ynkliga liv.”
I dessa rader kan man säga
att hela romanens ämne ligger. Det
konkubinat som skildras hörde uppenbarligen till vardagen, men man kunde inte
tala om det. Fontane bröt detta tabu. Att romanen väckte anstöt bland ”de
anständiga” kan man förstå. Och Fontane visade vad en realistisk roman kan
åstadkomma. Kanske är det just därför han ses som en föregångare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar