"Han älskade Stalin väldigt mycket" (Enver Hoxhas spökskrivare Spiro Dede)
"Man sjöng en sång om Enver, om att hans liv skulle vara lika långt som bergen var höga. Han vände sig till Nexhmije: Jag har ju sagt att jag inte vill höra några sånger om mig." (Klement Kolaneci, gift med Enver Hoxhas dotter Pranvera)
När jag får en ny - därtill svensk - bok om Albanien i mina händer är det oundvikligt att alla mina egna minnen och erfarenheter bubblar upp till ytan. Jag säger det som en reservation för denna text, eftersom den kommer att handla om Peter Kadhammars bok läst utifrån min egen relation till det albanska i vid mening.
1974 gjorde jag mitt första besök i Albanien. Det skulle bli fler. Sommaren 1978 var jag både delegationsordförande för Svensk-Albanska föreningen och platsansvarig för resebyrån Reso. Det gav mig på plats en unik inblick i vad som skedde i landet under den dramatiska period då det albanska kommunistpartiet AAP och kineserna bröt med varandra. Jag tillhörde den vänstergruppering som tidigare betraktat sig som vänner till båda dessa länder (i ytterst naiva föreställningar om vad begreppet "socialism" innebar i verkliga livet). I juli 1978 gällde det att välja sida. Jag valde albanernas eftersom det var i deras land jag befann mig och för att jag svalde albanernas version av den absurda konflikten. Hur andra valde har jag begränsade minnen av. Däremot vet jag att journalisten och författaren Peter Kadhammar tillhörde samma vänsterkrets som jag. Han är en av de få som fortsatt intressera sig för Albanien vilket jag själv också gjort, med den skillnaden att tyngdpunkten för mig i många år legat på Kosova och dess väg till nationell frihet. Kadhammars fördjupande och återkommande besök i Albanien har skaffat honom fullständigt enastående informationer och berättelser. Jag skulle vilja påstå att hans bok är den första - i alla fall på vårt språk - som ger en djupare förståelse för hur diktaturens elit tänkte och levde. Det de säger är i och för sig inga sensationella saker, men de blir både intressanta och lärorika därför att de uttrycks av numera fria människor, fria att tänka, leva och handla. Under Enver Hoxha fanns ingen sådan frihet. Det de säger blir därför minnen klädda i nya ord, med färger, smaker och dofter.
"Man sjöng en sång om Enver, om att hans liv skulle vara lika långt som bergen var höga. Han vände sig till Nexhmije: Jag har ju sagt att jag inte vill höra några sånger om mig." (Klement Kolaneci, gift med Enver Hoxhas dotter Pranvera)
När jag får en ny - därtill svensk - bok om Albanien i mina händer är det oundvikligt att alla mina egna minnen och erfarenheter bubblar upp till ytan. Jag säger det som en reservation för denna text, eftersom den kommer att handla om Peter Kadhammars bok läst utifrån min egen relation till det albanska i vid mening.
1974 gjorde jag mitt första besök i Albanien. Det skulle bli fler. Sommaren 1978 var jag både delegationsordförande för Svensk-Albanska föreningen och platsansvarig för resebyrån Reso. Det gav mig på plats en unik inblick i vad som skedde i landet under den dramatiska period då det albanska kommunistpartiet AAP och kineserna bröt med varandra. Jag tillhörde den vänstergruppering som tidigare betraktat sig som vänner till båda dessa länder (i ytterst naiva föreställningar om vad begreppet "socialism" innebar i verkliga livet). I juli 1978 gällde det att välja sida. Jag valde albanernas eftersom det var i deras land jag befann mig och för att jag svalde albanernas version av den absurda konflikten. Hur andra valde har jag begränsade minnen av. Däremot vet jag att journalisten och författaren Peter Kadhammar tillhörde samma vänsterkrets som jag. Han är en av de få som fortsatt intressera sig för Albanien vilket jag själv också gjort, med den skillnaden att tyngdpunkten för mig i många år legat på Kosova och dess väg till nationell frihet. Kadhammars fördjupande och återkommande besök i Albanien har skaffat honom fullständigt enastående informationer och berättelser. Jag skulle vilja påstå att hans bok är den första - i alla fall på vårt språk - som ger en djupare förståelse för hur diktaturens elit tänkte och levde. Det de säger är i och för sig inga sensationella saker, men de blir både intressanta och lärorika därför att de uttrycks av numera fria människor, fria att tänka, leva och handla. Under Enver Hoxha fanns ingen sådan frihet. Det de säger blir därför minnen klädda i nya ord, med färger, smaker och dofter.
 |
| Enver Hoxha beundrade Stalin. Han fanns som byst eller staty överallt i dåtidens Albanien. Foto: Thomas Nydahl |
"Vi hade varmvatten och kunde ta ett bad varje dag och vi hade två hembiträden och en kock." (Spartak Toska, barn till Haki Toska, politbyrån)
Peter Kadhammars bok om Albanien måste betraktas som unik. Den bygger på och innehåller nästan helt berättelser från människor som tillhörde landets partielit eller andra som levde i den privilegierade slutna stadsdelen Blloku (Kvarteret). Här talar gamla partiveteraner, deras barn, ingifta och andra som har egen fysisk erfarenhet av det livet, samtidigt som andra yrkeskategorier ger sina vittnesmål, som städerskor och läkare.
Peter Kadhammars bok om Albanien måste betraktas som unik. Den bygger på och innehåller nästan helt berättelser från människor som tillhörde landets partielit eller andra som levde i den privilegierade slutna stadsdelen Blloku (Kvarteret). Här talar gamla partiveteraner, deras barn, ingifta och andra som har egen fysisk erfarenhet av det livet, samtidigt som andra yrkeskategorier ger sina vittnesmål, som städerskor och läkare.
Det finns ett bildark i boken. Det består av
bilder tagna av Petrit Kumi som var Enver Hoxhas personlige fotograf. Vem som helst
kan se vad bilderna föreställer, men det finns inte ett enda vägledande ord om
dem, vilket jag finner problematisk. En av bilderna finns på bokens omslag. Där
ser vi att en av kvinnornas ansikte döljs. Varför, vem var hon? Omslagsbilden
säger oss annars det som var uppenbart på 1970-talet: albanerna hade hunnit
fram till mode och annat som i Sverige var vanligt på 1950-talet. Se på
barnvagnarna! Så på kvinnornas koftor. Den lilla flickan på barncykel skvallrar
också om något.
 |
| Som framgår av bilden fanns det 1978 ingen privatbilism ens på Stalinboulevarden. Foto: Thomas Nydahl |
Cykeln var det enda verkligt användbara fordon som vanliga
albaner hade till sitt förfogande. De var tillverkade i Kina och vällde fram
överallt. Bilar var nämligen mycket ovanliga, dels för att privatbilismen i lag
var förbjuden, dels för att bilar var ett privilegium för eliten. Jag reste
själv i en Fiat Polski över i stort sett hela landet, med såväl chaufför som
guide (vilket betydde övervakare och tillrättaläggare). Undantaget var förstås
lastbilstrafik och kollektivtrafik (och gällande den framgår det i ett av
Kadhammars vittnesmål att det i dåtidens Tirana bara fanns två busslinjer, de
flesta fick gå eller cykla till sina arbetsplatser).
******
"Miljoner applåderade honom, han behövde inte en till. Han behövde mig som läkare." (Isuf Kalo, livläkaren)
Sveriges främste albanolog sedan 1960-talet, väl bevandrad i albanskt språk, landets kultur och historia, Ullmar Qvick, allt sedan mitten av 1970-talet en vän och kollega i intresset för det albanska folket, skrev så här om Kadhammars bok på Facebook:
Sveriges främste albanolog sedan 1960-talet, väl bevandrad i albanskt språk, landets kultur och historia, Ullmar Qvick, allt sedan mitten av 1970-talet en vän och kollega i intresset för det albanska folket, skrev så här om Kadhammars bok på Facebook:
 |
| Peter Kadhammar (foto från Natur & Kultur) |
”Det är en beundransvärd
prestation av journalisten Peter Kadhammar att ha lyckats intervjua ett stort
antal personer ur kommunisttidens allra innersta maktcirklar och kringpersoner
av betydelse för att skapa en bild av detta samhälle. Elitens förbjudna stad i staden Tirana,
Kvarteret, var en isolerad plats, ett vakuum för dem som bodde där. Att leva i
Kvarteret kunde bli närmast outhärdligt, eftersom många inslag i vanligt
normalt liv saknades där. Enver Hoxha hade skapat ett fängelse för sig själv
och den övriga makteliten. Ja, hela Albanien var faktiskt något av ett fängelse
för medborgarna. Paradoxalt nog var det de som satt i fängelse som upplevde ett
slags frihet, trots svåra förhållanden under strafftiden (…) Ett totalitärt
samhälle bygger ju på att maktens lakejer bidrar i arbetet på att hålla greppet
om medborgarna. ’Fruktan vaktar vingården’ är ett gammalt albanskt ordspråk, en
fruktan för att ens personliga trygghet kunde krossas när som helst och hur som
helst. Man levde alltid farligt, och de som var närmast maktcentrum levde farligast.”
*****
Ullmar Qvicks ord om boken
får mig att minnas en sak han sa till mig för många år sedan. Ungefär så här
föll orden: ”Om man i Albanien vill dö är det klokaste att bli vald till
partiets centralkommitté”. Jag har tänkt många gånger på det och utifrån mina
egna erfarenheter av och studier om Albanien kan jag utan tvekan skriva under
på att det var just så. Kadhammars bok bekräftar också de mörkaste bilderna av
de groteska åren under Hoxhas styre.
Man behöver inte specifikt
intressera sig för Albanien, men om man är det minsta nyfiken på hur en totalitär
idé skapar ett samhällsklimat av skräck, terror, förljugenhet och social underutveckling
erbjuder Kadhammars bok utan tvekan en lärorik läsning.
Mer som jag skrivit om Albanien, ett urval här i bloggen:
Albanska frågor och några svar.
Ismail Kadaré: Drömmarnas palats.
Albanien mellan kaos och demokrati.
Om begreppet Besa i en ny fotobok.
Köpta röster och skottlossning vägen in i EU.
Kan Albanien bli ett "normalt land".
Albanskheten och identiteten i exil.
Minnen från monoliten Albanien.
Ullmar Qvick: Dagen faller mot natten.
Albanien, förintelsen och judarna.
The History of the Albanians.
Kosova mellan serbisk dominans och nationellt oberoende.
Ingenting eller vi har inte sådana problem.
Durim Bekteshi: Kriget.
Dikter av Mimoza Erebera.
Vuxenlekar vid Joniska havet.
Tre albanska poeter.
I ideologiernas skugga.
Två dikter av Alisa Velaj.
Mullbär. Dikt av Alisa Velaj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar