Montaigne för skärtorsdagen

Henrik Tikkanen hade en liten krumelur i Ansikten och åsikter från 1980. Där skrev han:

”Författare borde inte skriva om sig själva utan om något de förstår sig på…”

Kan inte låta bli att tänka på det när jag slår upp första bandet i det av Jan Stolpe nyöversatta Essayer av Michel de Montaigne (1533-1592). I sitt korta förord till läsaren skriver han:

 ”Alltså, läsare, är jag själv ämnet för min bok. Du har ingen förnuftig anledning att använda din lediga tid på ett så intetsägande och meningslöst ämne.”

Montaigne var, till allt annat, en människa som under se sista 21 åren av sitt liv, verkligen kom att anstränga sig att förstå vem han var. Essäskrivandet i tornets bibliotek och arbetsrum vittnar om en tämligen djupgående tolkning av det egna livet och allt det som omgav honom själv och hans familj. Montaigne skriver, noga räknat, inte så mycket om sig själv som utifrån sig själv. Han hade påtagligt fel i självironierna i orden till läsaren. Det finns all anledning att lägga inte bara tid utan också kraft på hans essäer.

Den utgåva jag här skriver om utkom den 27 september 2012. Den är alltså inte identisk med Stolpes första utgåva som kom 1986 - 1992. 

I det första bandets förord av Stolpe presenteras verket och författaren utförligt, och han berättar om de olika utgåvorna. Stolpes kommentarer är nytt för denna andra svenska utgåva. Montaignes texter är högintressanta från allra första stund. I första bandets genreskapande essayer skriver han om allt från sorg och barnuppfostran till ensamhet och lagar mot lyx.

Jan Stolpe:

”Montaigne är fascinerad av fånigheten och besynnerligheten i sin själs skapelser. Han inser snart att analysen aldrig har något slut, flödet kan aldrig avstanna. Han utvecklar ett personligt språk för att gestalta rörelserna – och snart är han fast i författandet. Han inser efter hand att själva skrivandet innebär en klyvning i ett iakttagande jag och ett iakttaget.”

I det omfattande band två möter vi bland annat Montaignes funderingar kring samvets- och moralfrågor. Han resonerar om relationer mellan fäder och söner, om ära, lögn och samvetsfriheten, och påminner om de blodiga inbördesstrider som pågår i Frankrike vid tiden för skrivandet. Montaignes texter präglas av lågmäld eftertanke, hans stil är resonerande och inte sällan humoristisk. Att Jan Stolpes nyöversättning också rent typografiskt är mer lättläst än den första är ett stort plus. Den har inte de markeringar för olika uppkomstskeden i den löpande texten, som fanns i första upplagan.
Tredje bandets texter tillkom när Montaigne blivit gammal. Han var 55 år, sjuk och hade bara fyra år kvar att leva. Här finns den enligt min mening bästa av hans texter, nämligen Om fåfänglighet. Den texten kan användas i vår egen tid, som en uppfordrande maning till självständighet, grundlighet och nyfikenhet på världens tillstånd. Han skriver att han tror sig vara begränsad i tiden, han förväntar sig inga nya läsare femtio år fram i tiden. Nyutgåvan säger emot honom, och man bara vara tacksam för Jan Stolpes nyöversättning och Montaignes egen klokhet.

Montaigne i essän Om fåfänglighet:

”Aldrig har någon överlämnat sig så fullständigt och passivt åt någon annans omsorg och ledning som jag skulle göra om jag hade någon att överlämna mig till. Just nu skulle jag önska att jag hittade en svärson som kunde pyssla om mig på min ålderdom och vyssja den till ro: i hans händer skulle jag lägga den fulla rätten att bestämma över min egendom och tillgodogöra sig den, så att han kunde förfara med den som jag gör och få samma utbyte av den som jag nu får, förutsatt att han kom hem med verkligt tacksamt hjärta och som en vän. Men herregud, vi lever i en värld där lojalitet är något okänt för våra barn.”

När Jan Stolpe förklarar att Montaignes bruk av ordet essai står närmare svenskans prövning än försök ger det också en liten förskjutning. Ändå tycker jag att det gängse försök är en tolkning som stämmer så väl överens med genren. Just i vår tid, när de flesta ”sanningar” tycks prövas och varje tvärsäkerhet ter sig dumdristig är kanske essän den perfekta genren för samtidslitteraturen.

Ett sista citat, från kapitel nio i band tre, Om fåfänglighet:

”Man kallar sällan på mig för offentliga uppdrag, och själv erbjuder jag mig lika sällan. Frihet och sysslolöshet, som är mina viktigaste egenskaper, står i diametral motsats till den verksamheten.”