Marine Le Pen, Trump och andra... rösta, misströsta eller bara gå vidare i civilmotstånd?

Foto: Astrid Nydahl

Jag har sett fenomenet tusentals gånger. Vi såg det i stor skala i det amerikanska presidentvalet. Vi ser det nu inför det franska. Och var så säker: det kommer att lysa upp himlen också här i nästa riksdagsval.

Fenomenet har inget namn. Men det har en närmast rituell mening inskriven i sig: "Om du inte går och röstar kan XX vinna valet". Jaha. Är det alltså det som är demokratins kärna, att man röstar mot att någon möjligen kan vinna ett val?

Fenomenet passar oerhört väl in i det debattklimat som snart styr hela Europa. Det förutsätter att det finns en ond och en god sida som står emot varandra. Vem som är ond respektive god förväntas vi alla förstå ryggmärgsvägen.

Men nu vann ju Trump i USA. Vad om Le Pen vinner i Frankrike? Misströstar vi då? Förbannar vi att inte fler gick och röstade?

Mina svar är förunderligt gamla. Jag skulle vilja påstå att de styrt mitt vuxna liv i alla fall från 1980 och framåt. Genom dagliga studier av de totalitära systemen och idétraditionerna har jag tyckt att jag blivit varse vilka vägar människor kan välja (och då menar jag inte i parlaments- eller presidentval). Under de despoter som styrt har människor funnit strategier och sammanhang utifrån vilka de kunnat forma ett civilt motstånd och en kultur som i allt väsentligt är underjordisk, (ibland också fysiskt sett) men nödvändig. 

Så föreställer jag mig tillvaron också i ett framtida Europa. Det gör jag därför att jag i många avseenden tycker mig vara där redan nu. Skulle något i Sverige verksamt politiskt parti ändra på det? Fullständigt uteslutet. Jag kan bara le när jag ser människor knäböja inför SD. Vad skulle detta partis funktionärer kunna uträtta? Det finns kanske en handfull som är både begåvade och duktiga. Men de härskar över en partikultur som redan från start är korrumperad, fördummad och därför inte till annan nytta än att agera utropare av de rådande omständigheterna. 

Att sedan andra partier tar upp de kastade handskarna (invandringens alla aspekter och det som med en trollformel kallas "integrationen") är bara ett uttryck för gängse partitaktiskt spel, se bara vad som sker i London dessa dagar. Jag skulle inte finna mig mer tillrätta med illusionister av "nationellt" slag än jag gör det med de andra skojarna, hela vägen från "vänster" till "höger".

Den idétradition som Nationella Fronten för vidare i Frankrike känner vi blott alltför väl. Den kan man studera på djupet i litteraturen. Att den är så framgångsrik beror förstås på hur det ser ut i landet (liksom det gör på motsvarande sätt i Sverige). Om inte annat kan man se reprisen av Korrespondenterna där Christian Catomeris tecknade ett porträtt (från minut 16:31) av en före detta liten fransk industristad. Det var en kuslig liten film. Den satte saker och ting på plats. Och den bekräftade den tes som säger att det är omständigheterna som styr, därför tar NF också över de orter som tidigare varit starka fästen för kommunistpartiet. Erst kommt das Fressen, dann die Moral, heter det inte så?

Oavsett vad finns det bara ett sätt att gå vidare för en människa som inte nöjer sig med tomma fraser, omöjliga löften, schlagermusik, chips och brännvin. Det sättet är inte alltid lätt att tillämpa. Men det är det enda jag känner. Det innebär att så konsekvent som möjligt säga nej till den politiska, ekonomiska och kulturella makten. Att inte tjäna dem. Vill man ha ett ord för det räcker det med civilmotstånd.