Jag läser denna viktiga artikel i Sydsvenskan, skriven av Hynek Pallas:
"Min kvartersbiograf i Prag är av den sort där det alltid pågår en minifestival med filmer från något av jordens hörn. Till de återkommande fröjderna har varit att i nio års tid besöka de israeliska filmdagarna. Särskilt dokumentärfilmerna: En åsiktsmässigt yvig skara är en termometer på takhöjden i ett samhälle.
Men något tionde år blir det inte. I höstas bröt biografen kontraktet med festivalen.
För den som har haft örat mot filmvärlden sedan den 7 oktober 2023 kommer det inte som en överraskning. Festivaler och filmer, oavsett om de är ”judiska” eller ”israeliska”, omgärdas av ett vitt brus. Det handlar nämligen sällan om öppen bojkott. Michael Etherton, som leder UK Jewish Film, beskriver situationen som ett ”tyst blockerande”. När den engelska organisationens turnerande festival, som redan 2014 portades från en biograf i London, söker lokaler för sina filmdagar möts de av ursäkter om att programmet redan är satt. Eller så måste man försäkra biografen om att filmerna inte är ”kontroversiella”. Ethertons slutsats är att judar, under tystnad och med undvikande taktik, raderas från kulturlivet.
Mer kreativ var Torontos filmfestival när man ifjol ställde in visningen av ”The road between us”, en dokumentär om 7 oktober. Filmen består delvis av material från terroristernas kroppskameror, och festivalen menade att regissören inte hade säkrat tillstånd att använda materialet. Efter öronbedövande kritik visades filmen ändå, en premiär kantad av pro-palestinska protester.
”Ja!” skildrar en israelisk jazzmusiker (Ariel Bronz), som efter den 7 oktober får uppdraget att komponera en triumfatorisk nationalsång mitt under Gaza-kriget. Regissören Nadav Lapids regimkritiska film får svensk biopremiär, men som det nu ser ut inte i Malmö.
Biografen Zita i Stockholm var till synes mer öppen med sina intentioner när man i vintras inledde ett samarbete med bojkottrörelsen BDS. För publiken, och kanske även för biografens ledning, var det mer luddigt vad detta betyder. Att bojkotta film som stöds av israeliska institutioner innebär att filmer som den Oscarsvinnande dokumentären ”No other land” om situationen på Västbanken inte kan visas. Eller den Israelkritiska spelfilmen ”Ja!” som får svensk biopremiär 22 april (ingen biograf i Malmö eller Lund har än så länge aviserat att de ska visa den). Att man lanserade bojkotten till Förintelsens minnesdag och visade Claude Lanzmanns ”Shoah” gjorde inte situationen mindre olustig.
Ovanstående utspelar sig mot en fond av ökad antisemitism från höger och vänster och islamister. Terrordåd mot judiska mål går som ett pärlband över synagogor, skolor, chanukka-firande och ambulanser.
I en sådan atmosfär är det inte konstigt att reaktionerna blev starka när det ifjol framkom att ingen adekvat biograf i Malmö ville upplåta lokaler till en judisk filmfestival. Men liksom i fallen ovan kom motreaktionerna snabbt. Debatten påstods vara en ”pr-kupp” skapad av festivalen. Det rörde sig ju inte om säkerhetsläge, eftersom bara några biografer uppgett det som orsak! Och personalen går ju faktiskt på knäna! Och en biograf – lilla Hypnos på Norra Grängesbergsgatan – vill ju visst samarbeta!
Hur själva sakfrågan – inte olik den som Michael Etherton pekar på i England – kom att skymmas sammanfattades när Granskningsnämnden i vintras fällde SVT för ett inslag om festivalen: ”En annan biograf [har] erbjudit plats. Ett uttalande av reportern om att ingen biografägare i Malmö ”vill släppa in dem och visa judisk film” var därför missvisande. […] Nämnden bedömer att inslaget gav en bild av att säkerhetsläget gör att judisk kultur inte kan verka i det offentliga i Malmö. SVT har inte visat att det fanns grund för detta”.
Man försöker föreställa sig hur det antirasistiska Sverige skulle ha reagerat om en filmfestival för någon annan minoritet hade mött undvikande argument i varje foajé. Utom från en miniatyrbiograf med 56 platser – och detta skulle ha lyfts som argument för att minoritetens kultur visst kan verka i det offentliga.
Problemet med ”debatter” av det här slaget, där ena sidan undviker kärnfrågan, är att de som argumenterar för att judisk kultur och en bredd av judiska röster tystas framställs som paranoida och konspiratoriska (”en pr-kupp!”). Det påverkar inte bara judisk film, utan debatt om annan kultur. För vem vill utsätta sig för att mötas av ryggar och kalla händer och sedan framställas som en foliehatt? Eller förhöras om sina åsikter om Israel, och vid ”fel” eller uteblivet svar smetas som folkmordsivrare?
Det är därför viktigare än någonsin att Judiska Internationella Filmfestivalen i Malmö (JIFF) blir av. Och det tack vare Palladium, inte stadens annars mångfaldsvurmande kretsar.
Fast jag hoppas att även fanatikerna tar sig till festivalen. För den båge som JIFF utgör från inledning till avslutningsfilm är en blandning av nationellt, hyperlokalt och globalt, och de olika sätt som judisk kultur och judiska öden gör avtryck i detta. Från svensk historia i Magnus Gerttens ”Hoppets hamn” (2011) om Förintelseöverlevande i Malmö, till den svarta Hollywoodkomedin ”Bad Shabbos” (2024). En aktuell dokumentär om en pacifist vars dotter kidnappas 7 oktober (”Holding Liat”, 2025) till ett porträtt av Elie Wiesel (”Soul on fire”, 2024). Spelfilmer om deserterande israeliska soldater (”The vanishing soldier”, 2023) och om ortodoxt liv i dagens Ungern (”All about the Levkoviches”, 2024).
Men i en tid av växande antisemitism och invandringsfientlighet hörs ändå den mest politiska raden i Suzanne Kaplans fina, festivalinledande dokumentär ”Skräddarna från Novorzev” (2025): ”Marcus glömde aldrig hur det kändes att komma till ett främmande land och bli trodd”, berättar Suzanne i filmen om hur hennes farfar Oscar Kaplan och dennes bror Marcus flydde pogromerna i Ryssland. De kom till Sverige 1906 utan pengar eller kontakter, men byggde upp en av landets ledande konfektionsfabriker och skapade ett framgångsrikt modemärke.
När jag bläddrar i programmet slås jag av samma sak som alltid när judisk och israelisk kultur ska bojkottas och raderas. Det spelar ingen roll om grunden är rädsla, okunskap eller ett påstått gott syfte: Resultatet krymper världen och stänger ner samtalen – när motsatsen behövs som bäst. Låt den judiska filmfestivalen i Malmö bli en sådan."
Hynek Pallas, Sydsvenskan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar