De fiiinas privilegium och frikort.

Göran Rosenberg är arg i dagens DN. Hans text är av just det slag som kan få mig att gå direkt till soptunnan med tidningen. Han skriver:

"Möjligheten för vem som helst att anonymt skriva vad som helst under exempelvis den här kolumnen på Dagens Nyheters webbsida kan möjligen ses som ett framsteg för yttrandefriheten, men för debattkulturen tror jag det är förödande. En debattkultur värd namnet förutsätter att den som yttrar sig tar ansvar för sitt yttrande. När vad som helst kan yttras offentligt utan ansvar är det snart inte mycket kultur kvar i debatten och inte heller så mycket bett kvar i yttrandefriheten."

Vem som helst ska inte få yttra sig. Det viktiga är att Rosenberg får göra det, mot betalning.

Det är inte ofta man ser den fiiina kretsen uttrycka ett sådant förakt för andra åsikter/hållningar och meningar än deras egna.

Motsättningen tycks för Rosenberg gå mellan "yttrandefrihet" och "debattkultur". Om vem som helst tar yttrandefriheten för given och säger sitt hjärtas mening skadas dock debattkulturen. Man skulle kunna beskriva den sortens resonemang som en förväntan om att bara vissa människors yttranden, ord och hållningar kan publiceras. Rosenberg säger att han med sin text vänder sig emot "de enkla" svaren och lösningarna. Ändå menar jag att just han gör det väldigt lätt för sig. Formeln lyder: Diskutera aldrig sakfrågor, diskutera istället "debattkulturen".

Eftersom han nämner Danmark - det gör de flesta när de vill vara riktigt fiiina - vill jag också göra det. Där har samtliga de fiiina, från Rifbjerg till Brøgger, från Jensen till Juul, vänt sig emot det de kallar "tonen". De har blivit upprörda över hur människor uttrycker sig. Men själva har de frikort. Ingen uttrycker sig väl så grovt, vulgärt och oförskämt som Rifbjerg. Jag antar att det är denna form av frikort som Göran Rosenberg vill ge sig själv. Varken i det danska eller svenska fallet handlar det om "debattkultur", om hur man säger saker. Det handlar om att människor som ger uttryck för en vilja att bryta tabun och att säga sådant som inte anses korrekt att säga, ska kritiseras på en formell grund, som till en början kan te sig harmlös, men som egentligen är skadlig för all den frimodighet som ett demokratiskt samhälle borde utmärkas av.

De sociala och politiska spänningarna i Sverige är idag större och svårare än de varit någon gång under efterkrigstiden. Vem skulle gagnas av att man förhöll sig tyst inför den utvecklingen? Tystnadskulturen är kanske det värsta ett samhälle kan drabbas av. Sopa det under mattan som måste diskuteras, så kan man leva i tron att det inte finns. Länge nog har vi gjort det. Hur mycket Rosenberg och hans danska kollegor än önskar det kommer ett sådant klimat inte tillbaka bara för att han knäpper med fingrarna.

Vad har det med yttrandefrihetens gränser att göra? Ingenting, bara det gamla vanliga överhetsprivilegiet formulerat för vår tid och vår tids motsättningar. Ingenting, som sagt, inte ens det som Rosenberg vill avkräva oss: "ansvar". Det heter så ibland, när man vill ha rättning i leden. Det han kallar ansvar kan lika gärna kallas lydnad och/eller tystnad, det vill säga precis den sortens konsensuskultur Sverige odlat i många år.

Foto: U.W.