Snart måste vi lära oss skriva 2011. Bara vi inte tror att det blir bättre.

Med julen upp i halsen går vi in i de två vardagar som här blir de verkliga festdagarna. Våra barnbarn kommer i två omgångar för att få sin beskärda del av morfar/farfar och mormor. Det är en stor glädje att ta emot dem, sedan deras föräldrar försökt hitta små rutor till sina bilar nere i Arafats hörna där traktorverkstaden plogat undan idag. Vårt eget hem är inbäddat i vita drivor. De senaste kvällarna har stearinljusen brunnit ända fram till morgonen i sina lyktor. Det är mycket vackert, det är vilsamt och stilla. För att påminna mest mig själv om det som finns utanför går jag tillbaka och läser ur Galärdagbok av Imre Kértesz. Så här skrev han:

Men en sak är säker: i jämförelse med den borgerliga utgör varje diktatorisk, autarktisk styrelseform liksom varje form av massherravälde en regression in i puberteten, in i urmänniskotillståndet.

När du är död, njut av tystnaden.

... att i denna kollektiva värld förbli privatmänniska och hålla ut som privatmänniska...

Massa och ande har i alla tider varit konträra begrepp.

Stillsam tillfredställelse över att jag är en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.

(översättning av Ervin Rosenberg, foto av Astrid Nydahl