"Ölands strand hade vi knappt rört, förrän vi märkte, att detta land var helt annorledes än de andre Sveriges provincier" skrev Linné. Själv har jag ankommit till ön med ojämna men täta mellanrum i många år. Under 25 år har det handlat om ett hyrt hus söder om Södra Möckleby. Platsen har varit ett av Sveriges alunbruk och ägs idag av Cementa (som i sin tur ägs av ett tyskt cementföretag), men huset vi bor i är en friköpt gammal disponentvilla, alldeles vid havet. Jag har kommit till Öland för tystnadens och stillhetens skull. Tillsammans med A. har jag bott i huset i piskande höststorm, vinande vintersnö, spirande vårgrönska och fågelsträck över mig, och sommarveckor till och från. I år lärde jag mig läxan: den ständigt irrande karavanen av husbilar, husvagnar och andra bärbara hem och fordon som genomkorsar den europeiska kontinenten i semestertider har också hittat södra Öland. Inte en by utan spektakel, inte en kväll utan fylla vid vinboxarna, inte en dag utan kommers, pop och "sevärdheter". Varje gång jag försökte sjunka in i berättelsen jag läste började hundarna yla och motorgräsklipparna morra. Och ändå fanns det utrymme för gömslet: vandringarna över Alvarsmarkerna, de tysta nattimmarna vid vattnet - soluppgång och solnedgång - liksom läsandets nätter. Platsen bär jag alltid med mig men förstår numera att det inte är sommaren där som är min årstid. I ett slags kombination av misströstan och förhoppning tänker jag mig en ny vecka av isande vit fåk, med snön i ansiktet och stillheten i hjärtat.PS: När jag lade ut den här texten vid midnatt gav jag den titeln Söndagens tillstånd. Då visste jag inte vad som hänt i Stockholm. Det finns alltså ingen dold betydelse i de två orden, men nog ekar de av något annat idag. Självmordsbombare i Stockholm. Läs kommentaren från Lars Vilks.
Foto: A. Nydahl, södra Öland.
