tisdag 28 februari 2023

Vinande vinden, himmelska havet, saltaste sältan, en månad kvar....

Vid Persviken, ute på Landön. Foto: Astrid Nydahl
 

På dagen exakt en månad återstår det. Det har varit en bitvis hemskt vinter, då vi sett havet högst tre gånger. Vi har varit hänvisade till stadsbussen. Den når inte ens fram till något som kan likna en havsvy.

Å andra sidan har vi kunnat betala el-räkningarna. Ingen bensin, ingen bilförsäkring eller annat med anknytning till vår lilla maskin, har ålagts oss. Men den 28 mars återfår vi den, fulltankad och redo för första havsturen och därefter den första Korsholmen-turen vid Ivösjön i Ivetofta. Där ska vi fira vårens och efter det sommarens ankomst med en god söndags-middag.

Hälsan är en skrutthög, ändå finns det ett litet hopp. Om än kortsiktigt. På måndagen besökte jag en speciallist-läkare på CSK. Efter den besvärliga undersökningen av svalget och matstrupen uppstod två frågor. Den ena var enkel; ny röntgen, förstås. Den andra gällde operation. Jag valde sedering, eftersom jag har svårt föreställa mig en sådan operation i vaket tillstånd.

 


Vid hemkomsten var brevlådan också den här veckans inledning utan "el-stöd". De där pengarna tar sin tid. Minns vad han sa, moderatledaren i valrörelsen, se på valplakatet. Så är det med politikerklassens löften.

***

Putin-fascismen mal på. Dygnet runt. Här några rader om en modig man:

Activist and entrepreneur Dmitry Skurikhin, from the village of Russko-Vysotskoye in the Leningrad region, has been charged with “discrediting” the Russian army for a second time.

According to human rights defense group OVD-Info, the basis of the latest case against the activist was a one-man anti-war picket that he held on February 24, 2023, the one-year anniversary of Russia’s full-scale invasion of Ukraine. At his solo action, he held a sign that read “I’m sorry, Ukraine.”

Bild och text från Meduza


måndag 27 februari 2023

Tillfredsställelse och specialistvård... och en ukrainsk-judisk familjeberättelse

Om manlig och kvinnlig tillfredsställelse, identitet och (brist på) självkänsla handlar Nina Bouraouis nya roman. Den är varken mer eller mindre än ett mästerverk. Eftersom Elisabeth Grates Bokförlag utger alla hennes verk i svensk översättning, vågar jag säga att detta är hennes bästa roman på länge. Det senaste årtiondets böcker av henne har varit mindre inspirerande. Glädjen blir därför stor med läsningen av Tillfredsställelse. Den pågår och jag recenserar den inom kort. 

Denna måndag inleds den utredning som en specialistläkare på centralsjukhuset ska göra av min dysfagi. I drömmarnas värld hade jag förstås helst sluppit, men verklighetens realiteter ser annorlunda ut. Därför är jag tacksam att hamna i rätta händer. Vet förstås varken vad det betyder på kort eller lång sikt.

Direkt efter Nina Bouraoui går jag till Anna Grinzweig Jacobsson. Hon är fysiker, författare och leder Judiska Salongen i Göteborg. Hon är född i polska Wrocław och kom till Sverige med föräldrarna som sex-åring. Min recension av hennes Bröllopspogromen kommer så småningom.


 

söndag 26 februari 2023

Jessye Norman - When I Am Laid In Earth (Purcell)


Dido's lament (When I am laid in earth)

Thy hand, Belinda, darkness shades me,
On thy bosom let me rest,
More I would, but Death invades me;
Death is now a welcome guest.
When I am laid, am laid in earth,
May my wrongs create
No trouble, no trouble in thy breast;
Remember me, remember me, but ah! forget my fate.
Remember me, but ah! forget my fate.
 
 

ÄNDÅ

Foto: Astrid Nydahl
 

Mänskligheten irrar runt på ett klot

Vars slutmål ingen vet

Här har all kärlek satt sin fot

Liksom all ondskas vidrighet


Folkmord, förtryck, flyktingvågor

Ljusets klarhet står mot mörkrets onda sken

Men jag värms vid musikens lågor

Och likt  fria fågeln på sin gren


Sjunger jag i dikt mitt ödes sång

Följer stilla denna galna värld

Vars misstag glöms i dumhet varje gång

I girighet och hatbrott på sin färd


Konstens färger former och visioner

Öppnar världen för min blick

Styrka kommer ur ord och toner

År från år i det liv jag fick


Ullmar Qvick 24 februari 2023

 

lördag 25 februari 2023

Två tidsbilder och kloka ord från Aida Hadžialić

Utanför EU-parlamentet i går. Skärmbild från Politico
 
I Karis centrum, södra Finland i går. Ukrainska ungdomar med flaggan. Ett 40-tal människor deltog. Foto: Ulrika Wikström

”Jag vill varna för eftergifter till förövare. I takt med att sanktionerna mot Ryssland skruvas upp och landet fortsätter sin ekonomiska krigföring mot Europa kommer fler röster att höjas för att omedelbart få slut på kriget. Internationella ledare i väst, hämmade av det ekonomiska läget, kommer vackla i sitt stöd. Fler röster kommer kräva en villkorad fred. Radikal­nationalistiska rörelser – finansierade av ryska intressen – kommer göra allt i sin makt för att slå sönder stödet för Ukraina.

När den ryska aggressionen fortsätter måste vi minnas att våldet inte upphör med eftergifter. I stället tolkas kompromisser som svaghet vilket skapar incitament till nya brott mot folkrätten i syfte att få nya eftergifter till stånd. Så har inte bara skett i Bosnien. Västvärldens undfallenhet i samband med ockupationen av Krim 2014 tjänade aldrig som nedtrappning, utan som incitament till nya ryska angrepp.

Den enda vägen ur konflikten är så­ledes att Ukraina vinner kriget.

Fler insatser måste därför genom­föras för att öka Ukrainas motståndskraft och statens förmåga till självförsvar mot det ryska angreppet. För att detta stöd fortsatt ska vara möjligt blir vår uppgift nu att unisont slå tillbaka mot varje glidning i det offentliga samtalet som syftar till att tvinga Ukraina till underkastelse.”

 Aida Hadžialić (S), född i Bosnien

 

 

fredag 24 februari 2023

Mikael Nydahl: Det är Ryssland jag känner. Och det är förövarnas språk jag talar

Mikael och jag med lite nya böcker.
 

Det har idag gått ett år sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina inleddes, och det är fortfarande svårt att ta in att allt detta verkligen pågår. Jag kokar morgonkaffe som vanligt, jag kör pojken till skolan som vanligt, när jag kommer hem stannar jag i steget och lystrar i februariluften: plötsligt, plötsligt står det en svag klang av vår i den, oväntat, skarpt och gränslöst varligt, och det spritter till av en djup och flyktig lycka, som vanligt, som det alltid gör. 

 

Allt detta finns, och jag, och samtidigt: ändå inte.

För samtidigt pågår kriget, och det pågår inte abstrakt och någonstans långt borta, utan i en del av världen som är mycket nära, ja så gott som här, och som jag har ägnat hela mitt vuxna liv åt att växa samman med. Jag vet hur det ser ut i köken där borta, hur kaffet smakar. Hur hallarna ser ut där man bylsar på barnen och skickar dem till skolan. Hur våren luktar i förstäderna. Min mest personliga livsrekvisita består till stor del av intryck, avtryck därifrån. 

 

Och nu går det inte en dag utan att kaffekoppar som de där, skolväskor, gosedjur och tusen andra inredningsdetaljer flimrar förbi på foto efter foto: bland rasmassor, i hörnet av ett provisoriskt skyddsrum, bland glassplittret och pölarna av levrat blod på en perrong. Det går inte att sluta titta på dem. Och barnen, herregud, var är barnen.

 

Ukraina kände jag ytligt och sporadiskt innan invasionen ägde rum. Jag talar inte ukrainska. Det är Ryssland jag känner. Och det är förövarnas språk jag talar. Det är mitt sedan länge. Jag talar det med vänner, kollegor, mina allra närmaste. 

 

Jag talar det med min son i bilen till skolan genom de fredliga skånska morgnarna. Och ibland talar jag det med de ukrainare jag möter – men bara när de själva gör det, det är olika, från person till person. För många har språket varit ett modersmål, för många av dem upphörde det att vara det för ett år sedan. Det är mitt sedan länge, och nu vet jag inte vad jag ska göra med all smärta som cirkulerar i det. Med all skuld. Allt våld. Allt ansvar.

 

Jag talar inte ukrainska. Men jag försöker använda min ryska till att se in i ukrainskan, att lära mig att förstå det. Utan hjälp går det så där. Får jag hjälp går det bra. Varje gång jag missförstår något faller någon liten bit på plats. Och varje gång jag får korn på en verbform, en ordstam eller en vokalklang svirrar det till av något som är lätt att missta för förståelse, men som är något annat. 

Kärlek. 

 

För så funkar det med språk. Så jag har hunnit gå och bli förälskad i det, det är kanske också det klokaste man kan göra för att hålla förtvivlan stången. Och i denna blandning av desperation, förälskelse och tvivelaktiga språkkunskaper har jag ägnat en stor del av det gångna året åt att översätta dikter som nu skrivs ur kriget: av dem som är kvar i landet, av dem som flytt det och nu sitter i exil i våra städer.

 

Och ibland stöter jag på de där kaffekopparna och skolväskorna i dikten också. Och jag tänker att dikten på ett sätt gör samma sak som fotografierna: den har samma kraft och konkretion, samma förmåga att sätta detaljer i fokus. 

 

På ett paradoxalt sätt har den också fotografiets förmåga att liksom hålla fram dem i tystnad. Men så har dikten en förmåga som fotografiet saknar. Den gör något mer än att fokusera och visa fram. Ja, i grund och botten är det förstås något helt annat den gör. Kanske kan det sägas så här: att dikten inte skildrar en händelse, utan utgör en. Den är en plats, där läsaren kan träda in i och göra sig åtkomlig för den erfarenhet dikten på ett eller annat vis springer ur.

 

Mötet mellan dikt och läsare är ett skört och intrikat samspel, som mest av allt kräver mod och tillit, olika slags, men mod och tillit – både från läsarens sida och från diktarens. Och så krävs det goda översättningar. Och här kommer jag med min förälskelse och förtvivlan och min usla ukrainska. 

 

Det kunde sluta hur illa som helst. 


Och kanske har det gjort det också någon gång, men förhoppningsvis i undantagsfall. Och det som räddat dikterna, och mig, har i så fall varit det som alltid räddar människan: att hon inte är ensam. Arbetet har varit en gemensam angelägenhet, nästan alltid har vi varit ett par–tre personer om varje dikt: poeten, jag, någon till. Själva dikten är på en gång huvudsak och bisak. 


Och i dessa samtal har, lika oväntat som självklart, en underström av tröst kunnat välla fram – man kan säga att det är den som, sist och slutligen, spolat upp dessa dikter, dessa brottstycken av krigserfarenhet, på det svenska språkets ännu fredliga strand.

Bild 1/3

Just nu begår Ryssland ett folkmord på språklig och nationell grund i Ukraina. Av Olena Stepanenko

Skärmdump
 

 Den som läser om kriget och den som lever i det är två helt olika människor. Erfarenheten går att beskriva, men inte att leva sig in i. 

För mig är kriget att vakna av explosioner utanför fönstret och förstå att det inte finns någonstans att fly. Att inte känna skräck inför fiendehelikoptrarna där ute, utan en helvetisk skam över min hjälplöshet. Att sätta sig i säkerhet över natten hos vänner och återvända hem på morgonen – då har grannlägenheten träffats av en rysk raket. Att se på sin gård och inte känna igen den. Att se på sig själv – och inte känna igen sig. Att vänja sig av med att äta på grund av stanken från alla lik. Att efter två veckor på golvet i ett rum utan värme inte längre känna kyla. Att varje dag önska att få vakna i sin egen lägenhet igen, bredvid sin älskade, och att allt ska vara som före den 24 februari 2022. Men nej. Nu har detta februari varat i ett helt år.

 

Just nu begår Ryssland ett folkmord på språklig och nationell grund i Ukraina. Hela tiden hittas nya civila massgravar. I slutet av mars, under ockupationen av Charkivregionen, blev den berömda barnboksförfattaren Volodymyr Vakulenkohämtad i sitt hem i Kapytolivka. Han var ensamstående far till en pojke med särskilda behov. Vi kände varandra. Hans kvarlevor återfanns i en av de 400 gravar som ockupanterna lämnade efter sig i Izium. 

 

Vi hoppades in i det sista att Volodymyr befann sig i fångenskap. Men det skedde inget mirakel. På de befriade områdena kring Charkiv och Cherson har flera tortyrkammare för barn hittats. Mina händer darrar när jag skriver det. Tortyrkammare för barn! De torterar, våldtar och mördar kvinnor och barn för att utplåna Ukrainas framtid. Med berått mod beskjuter de våra sjukhus, dagis, skolor, universitet, bibliotek, museer och teatrar. Under ruinerna av teatern i Mariupol dog minst 600 personer. Sedan göt de betong över graven och satte upp gigantiska banners med porträtt av Pusjkin, Tolstoj och Dostojevskij runtom.

 

Men detta försök att utplåna ukrainarna som nation började inte i februari i fjol. Och inte med ockupationen av Krim och delar av Donbass 2014. Det har pågått i över 300 år. Framför allt har det varit ett krig om historien och det kulturella arvet efter Kievrus – ett av det medeltida Europas mäktigaste riken, med centrum i dagens Kiev. Och Putin älskar att skryta med furst Volodymyr, som kristnade Rus. Det är bara det att han var en Kievfurste. Så Putin ljuger, och hela Rysslands moderna historia är en berättelse om lögner och stöld, som fortgår än i dag. Moskva grundades mer än tusen år efter Kiev. 

 

Moskvariket var en lydstat till den Gyllene horden och tog över dess despotiska styrelsesätt. Och medan Kievrus växte i styrka genom handelsförbindelser och dynastiska äktenskap växte Moskvariket genom blodiga erövringar och brutna fördrag. Avtalet om ömsesidigt stöd mellan Ukraina och Moskvariket från 1654 höll inte, men blev inledningen på den moskovitiska ockupationen av Ukraina. Det blev förbjudet att undervisa på ukrainska i kyrkskolorna och att ge ut ukrainska böcker. Ett av de viktigaste universiteten i dåtidens Europa, Kiev-Mohylja-akademin, plundrades och fördes till Moskva – tillsammans med sina lärare. 

År 1708 ingick hetman Ivan Mazepa förbund med Karl XII för att vinna självständighet för Ukraina. Som svar gav tsar Peter I order om att utplåna alla städer och byar som stödde förbundet. Bara i Baturyn dödades 14 000 män, kvinnor och barn. Och 1721 döpte samme tsar om Moskvariket till ”Ryska imperiet”. ”Vi är ett folk som har fått sitt namn stulet”, skrev historikern Mychajlo Grusjevskij nära tvåhundra år senare.

Det är segrarna som skriver historien. Men vi glömmer ingenting. Vi, ättlingarna till de 25 000 kosacker på vars knotor Petersburg uppfördes. Till de fem miljoner ukrainare som dog i den konstgjorda svälten Holodomor 1933. Till de hundratals ukrainska intellektuella – den ”avrättade renässansen” – som arkebuserades i Sandarmoch 1937. Den stora ryska kulturen? Nikolaj Gogol och Anna Achmatova, kompositörer som Sergej Prokopjev, målare som Ilja Repin, Archip Kuindzji och Ivan Ajvazovskij – de har alla stulits av Ryssland. Först i dagarna har Metropolitan i New York erkänt de tre senare som ukrainska målare. Vi står i början av en lång process – att visa världen det verkliga Ukraina. 

 

Det här året har varit det tyngsta sedan 2014, då proryska säkerhetsstyrkor dödade demonstranter på Majdan. Nu i februari hedrar vi minnet av dem som stupade under Värdighetens revolution – det Himmelska hundradet. Men varför blev Putin så skrämd av vår revolution? För att värdighet är den fria människans rätt. Det är precis den som de medvetet stympar hos varje rysk medborgare redan i vaggan. De lär dem att dö på order men inte att leva i och utveckla sitt eget land. Det är den som skiljer oss åt. 

 

Det var styrkan hos vårt civilsamhälle som gjorde det möjligt att slå tillbaka fienden från det omringade Kiev, trots att de i februari var tiofalt överlägsna i teknik och artilleri. Men vår styrka ligger i människorna. Universitetsprofessorn som håller föreläsningar från skyttegraven i en paus mellan striderna. Författare och poeter som skapar mästerverk mitt i kriget. Volontärer som får fram materiel till fronten. 

 

Jag tackar alla – i Lviv, Polen, Sverige och Storbritannien – som har hjälpt mig och min son att överleva och stå ut. Det har inte varit lätt. Jag fick covid dagen innan kriget bröt ut, och de första månaderna levde jag under konstant stress, i djup depression, med ständiga lunginflammationer och panikattacker. Minnet är som ett trasigt nät – jag glömmer namn, datum och händelser. Särskilt svårt är det med språken. Vi överlevde och tog oss ut ur det ockuperade Butja tack vare ett mirakel och goda människor. Det enda jag kan göra nu är att tacka alla som hjälper mig och mina landsmän i världens alla hörn. Att tacka hela världen för att den hjälper Ukraina att stå emot. 

 

Det här kriget handlar inte längre om historien. Det är en civilisatorisk kraftmätning, i vilken vi står ansikte mot ansikte med en absolut ondska, redo att utplåna allt i sin väg. Lögnens tid är slut. Idag kan hela världen se Rysslands äkta ansikte – och den fasar inför anblicken. Det är ett krig för rätten att leva och ha en framtid – för hela Europa. Sverige har delat Ukrainas öde som en stat vars nationella intressen stått i konflikt med Rysslands. Det gläder mig att Ukraina i Sverige har det starkaste stödet i hela Europa. För i dag står vi, som för trehundra år sedan, på nytt skuldra vid skuldra mot samma fiende. Och vi måste vinna.


Av Olena Stepanenko

Olena Stepanenko är poet, född 1974 i Tjernihivregionen. Stepanenko var fram till invasionen ifjol bosatt i Butja, som hon lyckades lämna tillsammans med sin son efter två veckor. Hon och sonen befinner sig nu i England. 

Översättning från ukrainska Mikael Nydahl.


 

 

 

Alisa Velajs bok om Fatos Arapi. Ullmar Qvick berättar

 

FATOS ARAPI, EN FÖRGRUNDSGESTALT INOM ALBANSK POESI, föddes 1930 i kuststaden Vlora, där den albanska självständigheten utropats den 28 november 1912. Självständighet kom också att bli ett nyckelord i Arapis liv. Hans barndom förflöt genom kung Zogs regim, italiensk och tysk ockupation, och hösten 1944 följde den 14- årige Fatos med partisanerna på deras väg norrut. Om detta berättade han för mig då vi träffades på 1970-talet. Vi hade sedan en mångårig brevväxling.

 

Fatos Arapi utbildade sig som ekonom i Sofia, men han kom att bli verksam  som journalist och föreläsare i litteratur vid Tiranas universitet. Han var en mycket aktiv poet med modern stil i sina verk. Sedan han blivit kritiserad för "främmande ideologisk påverkan" kom han att behålla mycket i byrålådan fram till diktaturens fall. Han fortsatte att skriva fram till sin död 2018.

 

ALISA VELAJ har skrivit en genomträngande bok om Fatos Arapi och hans författarskap. Jag stannar upp mitt i läsandet. Alisa Velaj refererar till Bibeln, till de första orden i Johannes evangelium: "l begynnelsen var Ordet.". Och i vers 5 läser vi: "Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det" i den svenska bibelöversättningen.

 

Lyser, verbet i presensform, betyder här inte bara nutiden utan allmängiltigt, alla tider. Ljusets hjälte står upp mot antihjälten, mörkret.

Arapi skapar en allegori kring myten om  Kain och Abel. Mörkrets sken finns i de handlingar som upprepas av Kains efterkommande. Arapi skriver om antiljusets galna apostlar: "skenet från mörkret finns, det går före tiden, hoppet dödas, friheten mördas, de är fåglar okunniga i att flyga och hatar himlen, de är mörkrets varelser, vi är av liv, jag närmar händerna och genom lågans sprakande hör jag döden tala för sig själv…"


Fatos Arapi är sannerligen inte unik bland poeter att tala om ljuset och antiljuset, mörkret. Den svenske poeten Johan Henric Kellgren publicerade 1792 dikten Ljusets fiender, där han talar för att hålla fast vid upplysningstidens idéer,  trots att de börjat missbrukats. Det var tredje året på franska revolutionen, makten och våldet härjade.


Arapis ord här ovan om mörkrets sken är skärande aktuella. Vi har upplevt de galna apostlarna Hitler, Stalin och Enver Hoxha. Idag heter de Khamenei, Putin, Erdogan. Ja inte bara de. De som dödar hoppet, mördar friheten är många i Kains släkte.

 

Idealismen och materialismen har sina apostlar i båda lägren. Ljusets låga och mörkrets förrädiska sken möts runt vår jord.

 

 

torsdag 23 februari 2023

”vänta, vänta, vara tyst och återigen vara tyst…"

Haväng. Foto: Astrid Nydahl
 

”För vem bör man skriva mitt i det politiska slammer och skrikande som dövar öronen för blygsammare ljud” skrev Stefan Zweig i sin bok om Erasmus 1934. 


Hans reaktion på nazisternas bokbål blev, i ett privat brev, att hävda att det var livsviktigt att 


”vänta, vänta, vara tyst och återigen vara tyst… För min del skulle jag gärna avvarat sådan publicitet. Som du vet är jag en människa som värderar lugn och ro högre än allt annat.”

 

Zweig värderade banden mellan tystnad och idéer om inre frihet högt. Han skrev om sina älskade böcker att de var ”handfullar av tystnad som lindrar plåga och oro” – vilken man kan läsa i George Prochniks Stefan Zweig vid världens ände


Vad lär vi av Zweig? Just denna epok tycks istället präglas av allt högre skrikande och hojtande - och krig.


Skärmdump från Politico. Hamnen i ukrainska Berdiansk under angrepp.


 

onsdag 22 februari 2023

Årsdagar och andra skräckdagar

Foto: Astrid Nydahl

Jag behöver inte ens säga det, men gör det ändå. Nu har Putinfascismen förstört Ukraina i ett helt år, dygnet runt. Sådant kallas för årsdagar. Jag är övertygad om att Putins skräckkabinett kommer att göra det ännu värre. Seriösa bedömare har den senaste veckan visat vilka planer som finns för Moldavien och Belarus. 

Skräcken borde finnas i oss alla. Rädslan. Oron. Jag åker buss och samtalar med människor och får alla bekräftelser som står att finna. Ändå är det vardagar vi genomlever. 

s här om det ynkliga stöd vi gett Ukraina:

På den säkerhetspolitiska konferensen i München som avslutades i helgen haglade det stöd och sympati för Ukraina. Men bakom de högtidliga löftena om solidaritet kunde man ana en oro för att väst agerar för långsamt och för obeslutsamt.

– Retorik är inte politik, skrev på Twitter Andrew Michta, dekanus vid Marshall Centers College of International and Security Studies, och kritiserade att väst saknade en gemensam syn på hur kriget ska sluta.

Färska siffror som på tisdagen publicerades av Ukraine Support Tracker vid Kiel Institute for the world economy, IFW, bekräftar att stödet till Ukraina är ”ostadigt” och att det kommer långsammare och i betydligt lägre omfattning än utlovat.

***

Jag köpte filmen som bygger på Stefan Zweigs mästerliga Världen av igår. En europés minnen. Den nådde inte boken till knäna, så dålig var den. Farväl Europa heter den. Bara titeln är välfunnen, resten är sömnmedel tillverkat i Österrike, Tyskland och Frankrike, de tre produktionsländerna. Ibland önskar man att filmvärlden lät bli litterära mästerverk. Maria Schrader är inte en stor regissör, och hon har gjort annat som bekräftar den bilden.

På tal om årsdagar. Hitlers då. Putins nu.


Brev till fadern körs ut av Schenker

Jag var uttorkad. DVD-serierna slut (men inte för evigt).  Beställde en liten Montaigne-volym Brev till fadern om La Boéties död. Nej, den är inte med på rean, tvärtom. Men den är tunn. 84 sidor bara. 


Ändå måste jag ta två busslinjer till något som kallas Lila kiosken, legitimera mig, hämta ut det tunna paketet och återvända hem med två busslinjer. 


Varför? Därför att adlibris inte anförtror Postnord med några böcker. Schenker kör dem till Lila kiosken. Så ser vår nya tid ut.


Följ länken ovan för information om förlag och översättare.

tisdag 21 februari 2023

Opera i Malmö och opera i Bonn. Klassiskt och "modernt"

Opernhaus/Theater Bonn
 

Carmen. Urpremiär i Bonn på det 1965 öppnade Opernhaus/Theater Bonn, vid floden Rhens strand, alldeles i närheten av legendariska Kennedy-Brücke. Mitten av 1980-talet. Jag var så tacksam för biljetten som jag fått av en diplomat-dotter. Under flera av mina många reportageresor i Förbundsrepubliken under 1980-talet valde jag att befinna mig i Bonn nästan hela tiden.

 

Det var fullsatt. För mig, en mycket ovan opera-besökare, får det nog betraktas som en chock när Carmen kommer inkörande på scenen i en sportbil, vit och glänsande. Vad var detta? Först trodde jag att det var fel opera jag beskådade, men människorna runt mig verkade mycket belåtna med sin Carmen. Kanske var det ögonblicket då jag förstod att ”moderna” tolkningar kan se ut ungefär hur som helst.

 

Till saken hör att jag, tillsammans med några nära ungdomsvänner, var anställd som scenarbetare på Nya Teatern i Malmö, på den tiden plats för många framgångsrika operauppsättningar. Vi arbetade med Mozarts Così van Tutte, i regi av Josef Halfen. Premiären ägde rum den 16 januari 1971 (då jag var drygt 18 år ung). 


På samma teater satte man upp också andra opera-verk av Mozart, samt t.ex. Tolvskillingsoperan av Brecht/Weill, och verk som Rossinis Askungen och Barberaren i Sevilla.

 

Utan att ha arbetat bakom scenen i alla dessa verk, vågar jag ändå påstå att jag fick inblick i hur man i vänsterns 1970-tal hanterade klassikerna. Regissören Urban Lindh var dessutom en personlig vän och aktivist. Han satte bland annat upp Det blåser på månen av Eric Linklater.

 

Under åren som gått har jag njutit opera på dvd, och särskilt då med de stora, samtida sångarna och sångerskorna, som mezzosopranen Cecilia Bartoli och tenoren Placido Domingo, och bland de i dag, sorgligt nog mindre kända, som Dietrich Fischer-Dieskau, Gundula JanowitzVictoria de los Ángeles, Kiri Te Kanawa och Elisabeth Schwarzkopf för att nu bara nämna några av dem . Det jag haft svårt för – alltid och inte bara nu – är operaartister som tatuerar och målar sönder sig själva för att attrahera en ung publik, vilken redan är fångad i genusträskets alla svarta regnbågar. Vi har några sådana i Sverige, och jag avstår från att ens nämna deras namn.

 

Operan finns i mitt liv. Men jag är mycket kräsen och mitt urval är alltså begränsat.


måndag 20 februari 2023

Spinoza och jag - ett tips

 

Det kallas fortfarande för bokrea, men är i grund och botten en bluff kombinerad med ett skämt. Det är många år sedan jag deltog i spektaklet. Men så kom det ett undantag i år, ett som fick mig att skicka in en beställning.

Man kan nämligen för endast 39:- köpa Rebecca Goldsteins bok Spinoza och jag!

Rebecca Goldstein, född 1950 i White Plains, New York. Mer att läsa om henne finns här.


Jag citerar om Spinoza-boken:

Ateisten, rationalisten och filosofins prins. Baruch Spinoza (1632-1677), en av de första och främsta upplysningstänkarna, har gått under många namn. Spinoza skapade ett av historiens mest ambitiösa filosofiska projekt och har inspirerat såväl Friedrich Hegel som Ludwig Wittgenstein, Louis Althusser och Gilles Deleuze.

Spinoza bannlystes år 1656 från Amsterdams judiska samfund, och var vid 23 års ålder en av sin tids mest kända judiska kättare. Detta kom att påverka Spinozas syn på människans plats i den materiella verkligheten på flera sätt. I Spinoza och jag undersöker filosofen Rebecca Goldstein människan bakom teorierna och rationaliteten. Hon väver skickligt ihop sina egna erfarenheter från uppväxten i en judiskortodox familj i efterdyningarna av Förintelsen med Spinozas personliga historia. Vi får här lära känna en mänsklig Baruch, på samma gång en hjälte och en kättare. Det är en Spinoza som framstår förvånansvärt aktuell i vår egen omvälvande tid.

“En utmärkt bok – den är lika mycket memoar som en intellektuell biografi, filosofisk analys, historisk rekonstruktion och en teologisk reflektion. Hennes filosofiska argumentation är lysande.”

—Peter Berkowitz, Policy Review

Svart och vitt i Jean Rhys diktade, men verkliga värld

"Before I could read, almost a baby, I imagined that God, this strange thing or person I heard about, was a book." (ur Smile Please)

Det blev en ofullbordad självbiografi, och varför den inte finns översatt till svenska övergår mitt förstånd. Ofullbordad är den av det enkla skälet att hon började diktera ganska nära sin död, trots att hon många år tidigare haft sådana tankar. Men mer hanns det alltså inte med, och skälet till att hon dröjde så länge var att hon inte ville såra människor som i sin tur hade sårat henne; "this was not the kind of writing which came to her naturally" påpekar Diana Athill i sitt förord. Athill var litterär redaktör för ett stort antal författare på makens förlag Allan Wingate, och en av dem var alltså Rhys.

Jean Rhys är inte vem som helst. Hon är inte minst känd för den lysande Sargassohavet översatt av Ingegär Martinell (som också fanns utgiven under titeln Den första hustrun). Och vid sidan av den läser jag gärna om Resa i mörker från 1934, i original eller Britt Arenanders svenska översättning.

Självbiografin utges av Penguin under titeln Smile Please. An Unfinished Autobiography och publicerades första gången 1979, samma år som hon dog. Det är sannerligen märklig läsning eftersom man gång på gång tror sig läsa någon av böckerna jag nämner ovan. Inte minst Resa i mörker. Hon skriver också i det korta dagboksutdraget, att hon blev nyfiken på dagböckerna, och att de kom att bli "the foundation for Voyage in the Dark".

"Already all my childhood, the West Indies, my father and mother had been left behind; I was forgetting them. They were the past" (ur Smile Please

"... Meta, my nurse and the terror of my life (...) a short, stocky woman, very black and always, I thought, in a bad temper" (ur Smile Please)

Ur filmen Sargasso Sea av John Duigan, med bland andra Rachel Ward, 1993. 

" Meta had shown me a world of fear and distrust, and I am still in that world" (ur Smile Please

 

Jean Rhys (1890-1979) okänd fotograf, okänt årtal. Bilden tagen i hennes hem, Cheriton Fitzpaine, Devon.



"I skimmed through 'Paradise Lost' because I was curious about Satan" (ur Smile Please) 



söndag 19 februari 2023

Makten, makten, makten - om Stalin, Putin, Hoxha och de andra

"He was a very good man", sa hon i kassan när jag köpte några Stalin-frimärken. Jag visste att de skulle bli unika en dag. Det blev de. Numera kan man kanske inte ens köpa sådana i Putins Ryssland, men vem vet...

Det var alltså i Albanien, året var 1978. Där och då skalv det till av osäkerhet för första gången sedan 1945. Enver Hoxhas enda drag var att helt och fullt bryta med Kina - den sista allierade av vikt - för att konsolidera makten.

Då och nu är det alltid makten det handlar om. Makten att i smått och stort fatta alla besluten. Despoten älskar sin makt. Han läser Le Monde till morgonkaffet men förbjuder undersåtarna att läsa annat än partitidningen Zëri i Popullit ("Folkets röst" - vilken ironi!).

Bluffen om "folkets röst" blottades redan i tidningens huvud, där det stod ORGAN I KOMITETIT QENDROR TE PPSH. Det betydde Organ för Albanska Arbetets Partis Centralkommitté. Och på fasaden till tidningen fanns också den skräckinjagande symbolen med hammaren och skäran. Albanerna visste till vardags vad de två verktygen kunde användas till. Makten alltså! Makten med Stalins ansikte, eller med Hoxhas. Eller som nu, med nya och andra ansikten, vilka alla vill förmedla sitt entydiga budskap. Bland dessa nya ansikten ser vi Putin, Lukasjenko, Kim, Erdogan, XI, Khamenei, och en rad asiatiska ledare, som Myanmars Myint Swed, Turkmenistans Berdymuchamedov, som odlar personkulten kring sig själv, och andra sådana som smyckar sina huvudstäder med självporträtt, endast i avsikt att ingjuta fruktan i folket. 

Det kommer fler, som här Nordkoreas 10-åriga Ju-Ae, dotter till Kim Jong-Un: