tisdag 31 maj 2022

Jag försöker leva ett vardagsliv, hur svårt det än är

Foto: Astrid Nydahl

Jag försöker leva ett vardagsliv, hur svårt det än är. Bomberna slutar inte brisera och de skjutna slutar inte blöda och dö, för att jag går ner mig i depressionens mörker. Fakta är lätta att hantera. Men annat desto svårare. När jag ser ett litet barnbarn bygga med LEGO - avancerade byggsatser är det numera också för en femåring - tänker jag på just vardagslivets betydelse. Istället för att delta i det bygget lagar jag goda middagar. Läser, dock inte som förr om åren, ser bra film. Men Ukraina finns hela tiden i medvetandet. Jag slår upp en dagstidning:

Jerzy Giedroyc, en i Polen känd intellektuell, som under kalla kriget var verksam i Paris och där skapade den viktigaste polska exiltidskriften Kultura, har hävdat att Polens frihet kan säkras enbart om Ukraina, Belarus och Litauen slipper ur Moskvas grepp, skriver Barbara Törnquist-Plewa, professor i Öst- och Centraleuropastudier vid Lunds universitet, på Svenska Dagbladets kultursida.

Detta perspektiv saknas ofta i svensk rapportering. Allt för många halvblinda "journalister" vägrar se det större perspektivet och lägger all vikt vid den dagsaktuella situationen i Ukraina. Det kan vara förödande också för vårt land. Jerzy Giedroyc ser istället hur en rad länder kan utsättas för Putin-fascismens aptit på territorium. På samma sätt ser han att risken för ett fortsatt ryskt grepp om andra länder, ökar inte bara risken för dessa, utan för ett tredje världskrig, där NATO:s blotta existens blir en avgörande försvarsfaktor. Om vi förmådde se att det på lite längre sikt finns ett stort hot mot Europas fred, skulle våra nationer – hur eländiga deras ledare än är – kanske agera med större samförstånd bortom bugandet för sådana som Orbán, allt ensammare i EUmed nu våldtagna och söndertrasade Ukraina.

 

Kan vi i dag hålla oss utanför? Är vi i själva verket inte ännu mer iakttagna av staten?

Foto: Astrid Nydahl
 

Man bör kanske ta Emma Goldman på orden, hon som skrev "Om det gick att förändra något genom att rösta, så skulle det ha förbjudits."


Den som vill erkänna inför vänner och bekanta att de så kallade valen är äkta vara, erkänner samtidigt sin egen dumhet. Valen fyller i de postmoderna demokratierna ett enda syfte: hålla nationen samman med lögnen som vapen. De deltagande partierna är överens om detta. I krigstid blir kanske de så kallade valen ännu viktigare för makthavarna. De kan, som nu när Putinfascismen härjar, inbilla oss att enda sättet att stå emot är att i höst fylla platsen i kön till båsen. Efter detta så kallade val fortsätter allt att vara likadant som före det. När kommer den insikten? För vissa kommer den aldrig, de dör lyckliga i tron att de handlat rätt.

 

”Ju ofriare ett land är, ju mer man blir iakttagen av staten, desto fler saker blir man förr eller senare indragen i på ett obehagligt sätt. Alltmer sällan kan man hålla sig utanför.”

 

Herta Müller, ur Kungen bugar och dödar (övers: Karin Löfdahl) 


Müller hade diktaturens Rumänien som utgångspunkt för sitt författarskap, hon har det än i dag.


Kan vi i dag hålla oss utanför? Är vi i själva verket inte ännu mer iakttagna av staten? De gamla öst-diktaturerna hade inte tillgång till den digitala teknik som följer oss i smått och stort. Lärdom?

 

"En agent, en värvare, en röstfiskare, i vilket fall som helst en eldfängd partigängare (...) Hans hjärta är fyllt av politik och halvbildning, och oavbrutet rinner det över av halvbildat, entusiastiskt gatuprat. Han talar till ingen och alla..."

Thomas Mann: ur En opolitisk mans betraktelser, (översättning av Per Landin och Urban Lindström) 


Jag tror att lärdomen är enkel: Partigängaren - från V till SD, hela vägen via de andra riksdagspartiernas representanter - är en människa som låter munnen släppa ut "halvbildat, entusiastiskt gatuprat" - i tron att han ska framstå som en vägledande bärare av kunskap.

                                                             

Hur kan det svenska folk som lever i kryckornas land ändå ha råd att turistflyga?

Foto: Astrid Nydahl
 

Vad kan man förvänta sig av västerlänningen under krigstid? Jodå, ett påtagligt engagemang och en vilja att hjälpa, också här i de politiska kryckornas land.

Trivselkö utanför flygplats. 
Annars är väl det mest påtagliga de här dagarna alla rapporter om "flygkaos" på svenska, brittiska och andra flygplatser. Ordet har morgonpressen importerat från kvällspressen. Det handlar således om extrema köer och väntetider. Människor missar flygen.

Varför detta massflygande igen? Branschen skyller på att pandemin upphört. Riktigt. Men bensinpriserna och elpriserna, samt en väsentlig del av vardagslivsmedlen har ökat dramatiskt i pris.

Hur kan det svenska folk som lever i kryckornas land ändå ha råd att turistflyga? En berättigad fråga som möjligen har två svar: För det första finns det ett befolkningssegment som har betydligt bättre ekonomi än majoriteten, och för det andra är turistandet på kredit fortfarande en realitet.

Putin-fascismen fortsätter att mala sönder Ukrainas städer och byar. Människor skadas, torteras, våldtas och mördas. Hus och hem blir damm och aska, infrastrukturen utplånas. Just nu är det uppenbarligen värst i Sieveirodonetsk, där också tjetjenska islamiststyrkor deltar i striderna.

Vad bryr sig den svenska vänstern - och dess spegelbild i högern till höger om moderaterna - om det? Inte det minsta. I deras värld är det samma gamla farliga fiender och till dem räknas inte Ryssland. Det är en skandal att vårt land fostrat och utvecklat sådana politiska rörelser, från V till SD. Det är som om 1960-talets palme-s, vpk och bokstavsvänstern från ml till (r) fortfarande skrev agendan för "politisk medvetenhet". Den senare är i dag snarare en typ av medvetslöshet. Mer pengar till PKK, strunta i Ukrainas folk.


 

måndag 30 maj 2022

”Vissa välkomnar den demografiska förändringen"

Foto från Botaniska trädgården i Lund: Astrid Nydahl
 

”Vissa välkomnar den demografiska förändringen, andra är mer kritiska – men det är ett faktum att den sker. Jag tror ändå att de flesta i dag kan hålla med om att det mångkulturella samhälle som förespråkats i decennier inte har blivit så välfungerande som man hoppades”, skrev Ivar Arpi på sin sida En rak höger. 


Det får man kalla en försiktig formulering. Man kunde istället säga, utan att hymla, att dagens Sverige inte bara är en folkhemsspillra, utan ett förstört och nivellerat land i Europas periferi. 


När vänsterfolk i dag, i sin iver att ursäkta Putin-fascismen och den ryska imperialismen gör sig lustiga på andras bekostnad, glömmer de förstås alltid bort den dimensionen. Hur skulle Sverige, styrt av en hopplös politikerklass, kunna försvara sig vid ett ryskt angrepp utan att vara medlem av NATO? Det skulle inte finnas en chans. Vi känner inte igen vårt land, det har Arpi rätt i, men nog känner vi igen hela politikerklassen från V till SD; en samling skojare som försörjer sig på riksdagsarvoden men i övrigt helst sysslar med banala nöjen. 


För den som tycker att begreppet krigstjänst bär på ett mer romantiskt skimmer - det gör uppenbarligen redaktören för Alliansfriheten - kan jag upplysa att jag gjorde min värnplikt 1973 på Försvarsområde 11:s stab i Malmö. Mitt vapen bar jag till mitt skåp och sedan tillbaka till förrådet, och när stabschefen erbjöd mig vapenutbildning före muck tackade jag nej. Som jag skrivit förut: jag är inte pacifist! Vem kan alls vara pacifist i krigstid? Vem kan hylla pacifismen när vapen av alla de slag överröstar allt i Ukraina?

 

Ja, jag föraktar hela den svenska politikerklassen. Det är ingen nyhet för läsare av denna blogg. Just därför hyser jag ett litet hopp om att det finns klokare och bättre bevandrade människor i NATO, som vet vad som måste göras om Putin och hans maffia har ytterligare erövringsplaner. 


Nej, det "mångkulturella" samhället fungerar inte, det är rentav en förolämpning mot varje hederlig människa.


"...ukrainarna kunde väl nöja sig med att få behålla det mesta av sitt land" Läs Bodil Zaleskys blogg

Foto: Astrid Nydahl
 

Bodil Zalesky följer och kommenterar Putins angreppskrig på Ukraina i sin utmärkta blogg, som du hittar här. Ett litet citat bara, resten läser du hos henne:

Som en och annan ser, men många blundar för, riskerar vi nu att glida in i det stora svekets tid. ”Visst är kriget i Ukraina förskräckligt, men nu är det sommar och kanske snart semestertid och vi vill ha roligt någon gång också och ukrainarna kunde väl nöja sig med att få behålla det mesta av sitt land, också för dem själva ju, eller hur? Om det blir fred så behöver vi inte se bilder på bombade städer och mördade civila och det är väl inte fel? Är det inte dags för förhandlingar? Ryssland är visserligen…, men…” Etc etc babbel babbel…

Denna kvalmiga sörja sipprar fram och blir synlig här och där. Dessutom rapporterar många västeuropeiska nyhetsförmedlare inte så sällan den ryska versionen av vad som händer i krigszonerna och då kan en och annan börja tänka att ”Ryssland ju är mycket större och starkare och det nog är meningslöst för ukrainarna att fortsätta. Och dessutom så blir det ju kallare till hösten igen och då behöver vi värma upp våra hus, för hur roligt är det att frysa?”


Anthony Burgess kan förstås leda tankarna till A Clockwork Orange

Anthony Burgess. Foto, vykort: BBC Photo Library

Anthony Burgess kan förstås leda tankarna till A Clockwork Orange. Så är det inte för mig, eftersom både boken och filmen av Stanley Kubrick spelat ut sin roll som dystopiskt verk.

Han föddes i engelska Manchester 1917. Musikalisk, svårt bildad. Han komponerade mer än 250 verk, ansåg själv att han främst var inspirerad av Debussy och de stora engelska kompositörerna Elgar och Williams. Hans pappa var pub-pianist, äpplet faller som bekant...

Lysande essäist och fackförfattare med en omfattande verkförteckning. Det skönlitterära är lika omfattande, och förutom redan nämnda och kända verket finns där sådana som Slutet på världsnyheterna, Nattens musikanter och den självbiografiska Din tid är ute. Hans mästerlige översättare var oftast Caj Lundgren.

Detta skrivet bara som en påminnelse. För mig mest minnesvärt var SVT-samtalet han förde med I.B. Singer i Sinnenas estrad 1985 (finns ej kvar att se, inte ens på SVT Play).

söndag 29 maj 2022

Att bränna Koranen - i Kristianstad i dag

Foto: Astrid Nydahl
 

Kristianstad har inför dagen rustat. Som vore det krig, som vore det ens värt besväret.

Grotesk och absurd polisiär uppladdning. Man spelar på Paludans villkor, helt i onödan. Han stortrivs!

Att inte kunna bidra med en enda tanke, nedskriven för andra att studera, utan istället ägna sig åt att bränna koranen - se där den yttersta ynkligheten och reflexpolitiken.

Mannen är på gång här i staden. Jag kan försäkra att problemen här är av helt annan art.

De kriminella gängen står i våldsamt förhållande till varandra. Smaka:

"Minst 15 skott tros ha avlossats vid skjutningen vid Gamlegårdens Centrum i somras, enligt de fynd man gjort på platsen. Så pass många kulor och tomhylsor har lokaliserats."

Bara en passage i de många texter som skrivs om det som hände och som nu är under juridisk prövning. De dödande skotten vid andra tillfällen ej att förglömma. 

Staden är bokstavligt talat delad mellan det gamla och det nya landet. Sverige och "Sverige". I det nya riket är koran-läsarna en av många beståndsdelar. Den tunga brottsligheten, fifflandet och parallellsamhället är ett betydligt större problem.

Juristen som bränner koranen - en högst obehaglig fabel- och sagosamling med dödsromantik och judehat bland allt annat - hjälper oss inte att förstå. Han får människor att fokusera på det som skymmer sikten och bidrar därmed till det lågintensiva inbördeskrigets stegring. Ingen lär förstå varför.


Läsning pågår: Den övre luftens gudar

 

Ulf Eriksson skriver i Svenska Dagbladet om. Den övre luftens gudar av Charles King. Boken har underrubriken Hur en grupp nytänkande antropologer förändrade vår syn på ras och kön:

 

Det fanns en tid då upplysta personer tog för givet att alla människor lyder under en biologisk ödesbestämdhet, kännetecknad av hierarkiskt relaterade utvecklingsstadier. De uppenbara skillnaderna i fysionomi och hudfärg tolkades som självklara bevis för existensen av raser med olika ursprung och förnuftsgåvor. Så tänker vi inte längre. Vi vet att olikheterna är större inom de förmenta raserna än mellan dem, och att den västerländska civilisationens perspektiv på världen inte är det enda giltiga eller ens alltid det bästa. 


Boken är nu pågående läsning här. Recension kommer senare. Frågan jag ställer är hela tiden denna: Hur tänker vi numera?


lördag 28 maj 2022

För bara några år sedan visste jag inte ens vem hon var

Carson McCullers. Vykortsfoto av Bettmann/Corbis

När man läser Carson McCullers Balladen om det sorgsna kaféet händer det något. Jag märker att titelberättelsen, den mycket långa, sätter sig i mig som en atmosfär, en stämning, som lockar in mig. Nej, det är ingen fälla. Men det är en lockande, tät och ogenomtränglig atmosfär som hon så skickligt väver fram med sina ord. För bara några år sedan visste jag inte ens vem hon var. Nu vill jag inte släppa henne. Att bli beroende av ett säreget språk hos en författare är alls inget märkligt. Det händer hela tiden. Det beroendet kan kanske beskrivas som en form av identifikation. Hon är under alla omständigheter väldigt bra.

 

Sjukdomarna och det tänktas seger

Foto: Astrid Nydahl
 Kan man tänka sig en seger också när det är som värst? Ja, det måste man.

På individnivå är sjukdomen en sådan motgång att endast det tänktas seger är möjlig.

Jag satt på kliniken på fredagsförmiddagen. Då kom den albanska sjuksköterskan L. förbi, och frågade hur det var med mig. Jag berättade för henne, och hon sa: "Du måste kämpa Thomas, du måste behålla ditt goda humör".

Så åker man hem via stranden där fåglarna fått sitt, och Bolaget där vi fått vårt, och sätter in lammköttet i ugnen. När det är klart och doftar av timjan, basilika och annat, häller jag upp det röda vinet i två glas, lyssnar till Thorstein Bergman och sjunker ner i det som är en blandning av melankoli och sorg.

Varje dag bär på ett nytt frö.

Om det kommer att gro vet man aldrig.


fredag 27 maj 2022

Thorstein Bergman (1942-2022) till minne: Om du nånsin kommer fram till Samarkand


Det enda sättet jag kan hedra och minnas vår kanske allra största trubadur är att lyssna till hans Om du nånsin kommer fram till Samarkand. Den finns på hans fina dubbel-cd För mina tänkta vänner som kom 1994. Han hade skrivit sången redan 1971 och den har spelats in av många andra, men först på denna skiva sjöng han den själv. Ett gediget mästerverk som får både känsla och förnuft att närvara. Hans alla Dan Andersson-tolkningar tog jag till mig i unga år och hans röst var ofta närvarande. Tack för allt du gav under din mångåriga gärning.

Jag vaknade vid att solen lyste på mig
Genom fönstret, som stod öppet, kom en vind
Sommarns ljus och dofter, alla kunde nå mig
Och i kudden fanns ett avtryck av din kind
Och jag visste, i det ögonblick jag vaknat
Att för mig det hänt, det som vi talat om ibland
Och jag önskar att du får allt som du saknat
Om en gång du skulle nå ditt Samarkand
Över ängen gick jag. Sommaren, den fanns så nära
Allting levde - om än allt liv är blott ett lån
Jag höll tillbaka mina rop på dig, min kära
Ty jag visste du var långt, långt härifrån
Ja, jag grät i nätterna, så klara
Ändock hoppas jag du når ditt drömda land
Och att någon blir för dig vad jag ej kunde vara
När en gång du når ditt eget Samarkand
Om du nånsin kommer fram till Samarkand
Ja, jag grät i nätterna, så klara
Ändock hoppas jag du når ditt drömda land
Och att någon blir för dig vad jag ej kunde vara
Om du nånsin kommer fram till Samarkand


Att bränna koranen - se där den yttersta ynkligheten och reflexpolitiken

Foto: Astrid Nydahl
Att inte kunna bidra med en enda tanke, nedskriven för andra att studera, utan istället ägna sig åt att bränna koranen - se där den yttersta ynkligheten och reflexpolitiken.

Mannen är på gång här i staden. Jag kan försäkra att problemen här är av helt annan art.

De kriminella gängen står i våldsamt förhållande till varandra. Smaka:

"Minst 15 skott tros ha avlossats vid skjutningen vid Gamlegårdens Centrum i somras, enligt de fynd man gjort på platsen. Så pass många kulor och tomhylsor har lokaliserats."

Bara en passage i de många texter som skrivs om det som hände och som nu är under juridisk prövning. De dödande skotten vid andra tillfällen ej att förglömma. 

Staden är bokstavligt talat delad mellan det gamla och det nya landet. Sverige och "Sverige". I det nya riket är koran-läsarna en av många beståndsdelar. Den tunga brottsligheten, fifflandet och parallellsamhället är ett betydligt större problem.

Juristen som bränner koranen - en högst obehaglig fabel- och sagosamling med dödsromantik och judehat bland allt annat - hjälper oss inte att förstå. Han får människor att fokusera på det som skymmer sikten och bidrar därmed till det lågintensiva inbördeskrigets stegring. Ingen lär förstå varför.


Mikhail Bulgakov - rysk eller ukrainsk författare

Mikhail Bulgakov. Vykortets foto: Roger-Viollet

The New York Times skrev i oktober 2014 bland annat:

 

In “The White Guard,” Mr. Bulgakov chronicled the trials of a middle-class family of White Russians in 1918 as the czarist order collapsed around them. (Many suggest the book echoes current Russian sentiment toward Ukraine.)

 

The Bulgakov museum is a two-story, mustard-colored house that was the family’s last residence in Kiev and was the model for the Turbin family home in “The White Guard.” A small sign by the front door reads, “People who support the military occupation of Ukraine are not welcome in our museum.”

 

Mikhail Bulgakov var en ukrainsk författare som skrev på ryska. I dag är det många ukrainare och andra, som har svårt att läsa honom, och menar att han legitimerat och representerat rysk, imperialistisk kultur.

I hans bok Det vita gardet, skildras ukrainare som  “cowardly, cruel, anti-Semitic and treacherous.” Genomgående spåras det grova förakt mot Ukraina och dess folk, som också nu blommar upp.


*


I essän The Ally of Executioners, från Spectator, kan man läsa om Joseph Brodskys vidriga dikt om Ukraina, som var ett slags ”reaktion” på Ukrainas självständighetsförklaring 1991:

Genuinely incensed at the very idea of Ukraine’s newfound sovereignty, Brodsky repeatedly resorts to the ethnic slur of khokhol in reference to Ukrainians, and further sets the tone with mocking allusions to the Chornobyl disaster, the disparagement of Ukraine’s fertile chernozem black earth as “podzolic soil,” and various hackneyed mentions of sunflower seeds and borscht. It takes only a few lines for “On Ukrainian Independence” to reveal itself as a work completely suffused with bile, and it only gets worse from there.

Brodsky’s vulgar imagery of scornfully “spitting, or something” into the Dnieper River is merely puerile, but the bizarre, sadistic fantasy of “bastard” Ukrainians returning to their “huts” to be “put on all fours” by “Huns” and Poles starts to test the outer limits of bad taste.

 

 

torsdag 26 maj 2022

TV-apparaten och moderna tider

Foto: Astrid Nydahl
 

Det är inte bara Kristi Himmelsfärds dag, det är också dagen för ny tv-regim. I många år har jag betalt för BBC och Axess (och dessutom fått en herrans massa skitkanaler vi aldrig tittar på). Insikten kom för några månader sedan. Allt av nyhetsvärde läser jag på nätet. Så nu finns det i den där lådan bara SVT-kanaler och äckliga TV4.

Reningsbad? Det kan man kalla det. Vi ser ju mest på dvd-film, långfilmer och serier.

Varför alls sitta vid tv-apparaten? Det finns för mig ett bra skäl: när kvällen kommer vill jag slappna av och fördriva dagens spänningar. Några öl, en närande kvällsmåltid och så blir det sju kvällar i veckan.

Varför strömmar jag inte filmer? Enkelt att förklara: jag har inte fiber i huset. Bara en förstärkare till digital tv-antenn.

Jag har aldrig strävat efter att vara "modern". Tvärtom nöjer jag mig med det enklaste. Video-bandspelaren levde länge här. Men det kom en dag då alla de fina filmerna fick dumpas och vi byggde upp en bra samling på dvd. Modernare än så blir jag aldrig.

Fåglar med bröd. Stilstudier

Lugnt och stilla vid våra fötter. Maten var surdegsbröd. Foto: Astrid Nydahl

Kråkornas dans med vörtbröd har börjat



Foto: Astrid Nydahl




onsdag 25 maj 2022

Det handlar inte om ras. Det handlar om ideologi. "Heders"-brott i England m.m.

Bokens omslagsfoto: Astrid Nydahl



Ur min bok Black Country (om West Midlands i England: Martin Amis och Christopher Hitchens om islamismen.

“Det handlar inte om ras. Det handlar om ideologi” skrev författaren Martin Amis i The Guardian den 1 december 2007, sedan han anklagats för att vara ”islamofob” och ”rasist”.  

I samma tidning skrev han den 10 september 2006: “Jag misstänker att terrorns tid också kommer att ihågkommas som ledans tid. Inte den sortens leda som plågar de blaserade och kraftlösa, utan en superleda som fylls på och kompletterar självmassmördarens superterror. Även om vi till slut kommer att segra i kriget mot terrorn, eller lyckas minska den, som Mailer säger, till en ’uthärdlig nivå’ (det uttrycker kommer att fastna, och användas av politiker som tyst stolthet), så har vi inte en chans i kriget mot ledan. Därför att ledan är något som fienden inte känner. 

Låt oss säga det rent ut: motsatsen till religiös tro är inte ateism eller sekularism eller humanism. Det är inte en ’ism’. Det är andens frihet – bara det. När jag refererar till ledans tid, så tänker jag inte på flygplats-köer eller visitationer i tunnelbanan. Jag menar den globala konfrontationen med den ofria anden.”

Kenan Malik menar att Amis ansluter sig till den teori om demografin som Mark Steyn står för och att det är en av förklaringarna till att han i en intervju gjord av Ginny Dougary i The Times 2006, sa att han menade att det var européernas plikt att se till att de inflyttade muslimerna måste lida innan de ändrar sitt handlande: 

”Vilken sorts lidande? Deportationer – längre bort. Inskränkningar av friheter. Visitering av människor som ser ut att komma från Mellanöstern eller Pakistan… Diskriminerande grejer, tills det gör ont för hela kommuniteten och de börjar ta sina barn i örat.” 

Journalistens egen kommentar var att Amis uppmaning var ”hårdför, provocerande hårdför”, och det är inte svårt att instämma i det. Däremot menar jag att Amis uttalande är signifikativt för det klimat av konfrontation som fötts i och med den samtida islamismen. Angrepp är bästa försvar, så heter det ju.

En av Martin Amis nära vänner och förbundna var författaren Christopher Hitchens, som levde den sista tiden av sitt liv i USA. I sin stora, sista essäsamling skriver han i flera reportage och essäer om islamismen. I essän Don´t Mince Word heter det:

”Det antas undermedvetet att kritik av politisk islam skulle vara en attack mot människor med mörk hy (…) Den fascistiska subkultur som slagit rot i Storbritannien och som lever av våld och hat består av två huvudsakliga element. Ett är flyktingfenomenet, som består av människor i asyl från Mellanöstern och Asien, som utnyttjar Londons traditionella gästvänlighet, och ett är en projektion av en invandrargrupp som har sitt ursprung i en särskilt primitiv och reaktionär del av Pakistan. Inför den vita liberala skamrodnande vägran att konfronteras med fakta, måste man få säga emot utifrån några iakttagelser. Den första är att vi för många år sedan varnades för denna fara, av britter, också de av asiatiskt ursprung, sådana som Hanif Kureishi, Monica Ali och Salman Rushdie. De visste hur bymullan såg ut och hur han lät, och det berättade de för oss.” 

Efter detta fortsätter Hitchens ett resonemang som går ut på att visa hur orimligt det är, att man i ett modernt land som Storbritannien på 2000-talet ska behöva se sexuellt förtryck, tvångsäktenskap, hedersmord, incest. Och så säger han, att detta är illa nog, även om det bara begränsats till de muslimska miljöerna. Men ”sådant gift låter sig inte begränsas” och därför blir det allt fler som betraktar det som ”gudagott” att slå ihjäl kvinnor om de så bara uppträtt ”oanständigt” eller visat brist på ”diskretion”. Det minsta vi kan göra, avslutar Hitchens, ”när vi möts av så radikal ondska, är att se den rakt i ögonen (vilket den gör allt för att undvika) och att kalla den vid sitt rätta namn.” 


[1] Martin Amis, författare, son till Kingsley Amis. Martin Amis har i många sammanhang sedan 2001 debatterat terrorismen och uttryckt sig både hårt och kontroversiellt om de brittiska islamister som vägrat ta avstånd från sina trosfränders terrorattacker i London och runtom i världen.  De två citaten ovan är klippta ur några av de många artiklar han skrev dessa år. 

[2] Mark Steyn är amerikansk radiojournalist, känd för sina inslag och föredrag om den låga befolkningstillväxten bland ”de europeiska folken” som enligt honom är ”alltför självupptagna för att föröka sig”. Detta lägger, säger Steyn, grunden till ”islams rekolonisering av Europa.”

[3] Hitchens var född 1949 och avled 2011.

[4] Arguably Essays (Twelve/ Hachette Book Group, 2011). Essän ursprungligen publicerad i Slate, den 2 juli 2007.

"Hedersmord" igen, skolmassmord, Koranen eller Camus, återvandring eller undergång

 

I Sverige pågår "hedersmorden". En muslimsk, etiopisk (eller somalisk som rest via Etiopien, under häktningsförhandlingen anges somalisk tolk) kvinna mördar sin 14-åriga dotter. Hon har grovt satt sig upp mot "hedern" genom att umgås med svenska flickor. En av de åtalades ord i rätten: "Ni kommer inte åt oss".

I USA mejas 19 små barn och två lärare ner av en 18-åring i Texas. Lovsången till vapnen fortsätter, även om presidenterna - alla! - ojar och kråmar sig en smula.

När Koranen ska brännas här i min hemstad ställer jag åter frågan om vad som är viktigast att läsa: en "helig" Koran eller en sekulär Camus? Han får symbolisera den fria tanken. Koranen är inte bara symboliskt, utan rent faktiskt, det förflutnas tanke-fängelse. Den som läser Camus behöver aldrig riskera att få boken bränd. Det finns inga bokbrännar-pojkar som har det budskapet. Imamen här i stan ojar sig också - han som arbetat så hårt för "integrationen" - men det är bara standardrekvisita.

Vad gör de "hedersmördande" människorna i Sverige? Hade de stannat i sina egna länder - i det här fallet Etiopien eller Somalia - hade de inte riskerat att barnen skulle umgås med andra barn med fel hudfärg och fel religion.

Sverige går under. Det vet vi sedan länge. Det går varken att hejda undergången eller bygga något annat. När nu SD hårdlanserar "återvandringen" kommer många människor att lita på att de ser till att det sker. Men det är en politisk lögn.

Vi kan som bäst oja oss. Eller bara försvinna in i den tystnad naturen fortfarande erbjuder.


Bäst att röra sig försiktigt över marken för att inte störta ned i intet

Foto: Astrid Nydahl
 

”Är verkligen förtvivlan lyckans kärna, som Kierkegaard hävdar? Är det inte snarare melankolin, vemodet, känslan av att åren svindlande snabbt rör sig in i glömska och dimma, medan enstaka ögonblick ristar sig in i själens hud som ett dröjande blåmärke. Bäst att röra sig försiktigt över marken för att inte störta ned i intet. Bäst att sitta vid köksbordet, tung som en sten, med ekande, ibland hotfulla skrän från okända fåglar på avstånd där ute, i skymningen. Jag längtar efter människor som skulle fira tystnaden här med mig. Jag får fira den ensam; det är lärorikt.”

(ur Bo Carpelan: Blad ur höstens arkiv, Schildts, 2011)

 

tisdag 24 maj 2022

Personlig livsbetraktelse om olika ämnen

Minnesstenen för de män och kvinnor som vakade vid gränsen under "ofredsåren" 1939-1945. Åhus, foto: Astrid Nydahl
 

Ibland finns det anledning att bli mer personlig i det jag skriver här. Ämnena ger sig själva.

I tider av sjukdom - de har blivit fler i takt med åldrandet - rannsakar jag mig själv. Har jag levt destruktivt? I många avseenden har jag gjort det. Mitt alkoholmissbruk började dock då jag var resande frilansjournalist. De sena kvällarna i Lissabon ledsagades alltid av vin. Så var det också i Albanien. Skrivande resor i andra europeiska länder ökade mitt behov. Att bekämpa alko-hålet inom sig är ingen lätt uppgift.

Andra sjukdomar har tillkommit, tre av dem är kroniska och den värsta dessutom progressiv. Att leva sista delen av sitt liv med denna apparat är absolut inget att trakta efter.

Med dryga femtio böcker utgivna sedan 1974 anser jag mig ha gjort mitt. Det är frestande att ge ut mer, men det finns varken ork, inspiration eller ekonomi för det. Jag skriver sedan 24 februari en krigsdagbok. Om inte annat kan den vara lärorik också för de yngsta barnbarnen när de vuxit upp.

I hela mitt liv har jag varit en läsande människa. Inte en dag utan läsning. Det har gällt såväl skön- som facklitteratur. Det jag läser nu är ett strängt urval av viktigt. Inte en enda dålig bok tittar jag i, än mindre läser jag den. Bredvid min säng har jag det stränga urvalet. I mitt omfattande bibliotek har jag allt det andra.

Fram till början av 1990-talet var jag mycket ute som medverkande i litterära arrangemang. Jag nedlät mig rent av att arbeta i den svenska, redan då starkt förfallna skolan. Elevernas tyranni och kaoset i klassrummen var destruktiva inslag som knappast minskat, då det är ivrigt påhejat av kunskapsföraktare och individualism-liberaler. I dag skulle jag inte på några villkor ha medverkat.

Den vänster jag anslöt mig till runt 1970 och lämnade tio år senare, betraktar jag i dag som en ren quislingrörelse i politisk, moralisk och nationell mening. Den ägnar sig åt landsförräderi i krigstid. Det är det värsta av allt. Det äcklar mig att se hur den kråmar sig och aktivt avstår från att ta ställning för det lilla landets frihet när det utsätts för angreppskrig.

Tro inte att det gör mig försonligt inställd till andra politiska rörelser. Islamkritikerna sjönk ner i vaccinmotstånd in absurdum och Trumpromantik. När Putins krig började teg de som muren, samfällt. Nu försvarar de Putin i mer eller mindre öppna ordalag. Den som ger sin röst åt SD eller andra på den kanten ansluter sig till ett förräderi som är större än de andra, av det enkla skälet att så många människor i sin förtvivlan över sakernas tillstånd tror sig ha hittat ett "alternativ" i Åkessons gäng. Jag vidhåller islamkritiken och skriver i ämnet av och till. Dessutom finns det hundratals artiklar i bloggen som skrivits under årens lopp.

Eftersom den politiska klassen kallar till "val" i år vill jag påpeka att jag kommer att uppmana till röstskolk och sönderrivet valkort. Att delta i valen är att legitimera en samling sömndruckna, obildbara män och kvinnor som i många år gjort allt de förmått för att förstöra vårt land. De har använt alla knep: privatiseringar av tidigare allmän egendom, massinvandring från islams kärnländer, import av grovt kriminella män, ytterligare förfall i skolans värld, massmedial fördumning och annat. Med de nya eltaxorna har de vunnit den slutliga segern över folkflertalet. Med pensionssystemens dränering har de skapat en eländigt fattig befolkningsgrupp som på gamla dagar får leva på nåder.

Hur skulle jag - som gjorde vapenfri militärtjänst på FO 11-staben i Malmö - kunna bejaka någon form av militärt våld? Det kan jag inte. Det är det entydiga svaret. Men jag är inte pacifist. Inför en militär invasion, ockupation och/eller totalt krig mot en liten nation, duger det inte att gömma sig. Hur stå emot Putin-maffians fascistiska överfall på grannlandet Ukraina? Ja, jag kan inte se något alternativ till ett NATO-medlemskap. I bloggen har jag lagt fram argumenten, de finns kvar för läsning. 

Det finns mycket som talar för att den enda privata vägen är att fatta samma beslut som Stefan Zweig gjorde. 




Att hoppa av är det enda hedervärda

Måndag förmiddag i dimma. Foto: Astrid Nydahl

”Det aggressiva krig som Putin har utlöst mot Ukraina, och i själva verket mot hela västvärlden, är inte bara ett brott mot det ukrainska folket, utan också, kanske det allvarligaste brottet mot Rysslands folk”. Diplomaten Boris Bondarev som hoppat av efter 22 år i Putins tjänst.


Det är det enda man kan göra: hoppa av. Det finns människor - också här i Sverige – som tror att man kan ”påverka” eller rentav ”reformera” en diktatur. Det kan man inte. Så länge man fortsätter tjäna det ryska, fascistiska systemet, går man i dess ledband och legitimerar dess brott.

 

Det gäller överallt och alltid.

 

Att hoppa av är det enda hedervärda.

 

 

"Det uttåg av intellektuella som nu äger rum..."

Vår kompis kråkan vid Östersjön. Han kommer alltid hoppande genom gräset när vi satt oss, ty han vet att det vankas bröd. Foto måndagen 23 maj: Astrid Nydahl

Det myntades ett begrepp som "Brain drain" för att beskriva massflykten av ett lands bästa hjärnor. Ryssland har nu en sådan flykt av enorma proportioner:

Owen Matthews skriver i den brittiska tidskriften The Spectator om det uttåg av intellektuella som nu äger rum; det handlar om de som inte kan föreställa sig ett fortsatt liv i det land som nu bedriver ett fruktansvärt krig i Ukraina.

Detta är givetvis inte den viktigaste eller mest betydelsefulla aspekten på Ukrainakriget. Men det är ett perspektiv som är värt att uppmärksammas därför att effekterna kommer att vara dramatiska men märkas först på lång sikt.

Washingtonbaserade tidskriften Grid rapporterar att Russian Association for Electronic Communications (RAEC) beräknar att 70 000 programmerare redan lämnat landet. Och BBC och CNN berättar att den ryskspråkiga versionen av sökmotorn Google nu har fler sökningar än någonsin tidigare på ”hur lämnar man Ryssland".

Janerik Larsson i Svenska Dagbladet.

Men denna mekanism har många aspekter. I ett Ryssland efter kriget är mycket förött, i ekonomin och i de sociala relationerna. Kanske också materiellt om man tar i beaktande alla de storbränder och explosioner som sker här och var i det väldiga riket. För Ukraina är det förmodligen tvärtom: omåttligt stor förödelse men de bästa hjärnorna kvar i landet, förutom alla de män och kvinnor som stupat i försvaret av landet.

Sökningen ”hur lämnar man Ryssland" är förstås mycket vanlig. Jag har på det privata planet redan fått mig till livs berättelser om en handfull individer som lyckats. En del befinner sig här i Sverige och går en ytterst osäker framtid till mötes.

 


måndag 23 maj 2022

"Jag känner motvilja mot nästan allting, inte bara mot systemet”

Foto: Astrid Nydahl

”Jag vet, att jag lyckas förmedla min djupa vantrivsel. Till att börja med är jag en person, som säger emot sig själv hela tiden. Mina skildringar av världen är inte behagliga. Jag känner motvilja mot nästan allting, inte bara mot systemet” (ur en gammal intervju med Michel Houllebecq, gjord i Argentina). 

 

”Vad ser vi annat än lögner och elakhet, än hyckleri och förräderi, än den gemenaste nedrighet, när vi går här på gatan, om vi vågar gå ut på gatan, sa Reger". (Thomas Bernhard: Gamla mästare, översättning Jan Erik Bornlid).

 

Det är en av mina verkliga favoriter bland de europeiska författarna, Thomas Bernhard från Österrike, som skrivit boken Gamla mästare. Det var slumpen som gjorde att orden nu fick en ny och stark betydelse. Våldsdåden ökar. Rånen. Men också den vardagliga förnedringen, den är kanske värst. Inte går vi ut i onödan, i stadsmiljö.

 

Vid Östersjön står jag så nära realiteterna jag kan. Men de tvingar mig inte att böja rygg. Jag är ingen idylliker men önskar ofta att jag fortsatt det jag började för 25 år sedan: att fly, att befinna mig på flykt, att sopa igen spåren bakom mig. 

 

"Rysk nihilism är besläktad med informationsnihilismen hos Donald Trump och konspirationsteoretikerna, där ingen information kan fastställas med säkerhet."

Skärmdump
 

Vännen Anders W. sände detta till mig

 

Helsingin Sanomat idag:

I tidskriften Kanava konstaterar författaren och journalisten Ville Hytönen att nihilismen har degenererat Ryssland. 


"Rysk nihilism är besläktad med informationsnihilismen hos Donald Trump och konspirationsteoretikerna, där ingen information kan fastställas med säkerhet."

 

"'Bysantinism', 'patriotism' eller till och med imperialistiska och expansiva grunder för underkuvande är inte de viktigaste attributen som styr Rysslands statsstruktur eller upprätthåller en regeringskultur. De utgör bara bombastisk retorisk grannlåt för att rättfärdiga ett fullständigt ideallöst, fritt från värderingar och rent kriminellt sätt att leda och styra landet."


"Narcissistisk nihilism producerar illusionen att världen fungerar på detta sätt även annanstans, och det är därför västerlänningar ständigt är i trubbel eftersom de följer reglerna. Framgång i Ryssland kräver nämligen konstant positionsjustering, mygel,brott mot reglerna och 
fusk."


"Nihilism är det prefascistiska uttryck som visar sig likt en blek svett på de åldrande ledarnas höga pannor. Det är en åldrande manlighets rädsla för att tappa kontrollen och samtidigt osäkerheten hos en ung man."


"Arvet från Sovjetunionen gör Ryssland till en stat vars identitet är en tonårsson. Denne testar sina förmågor i maskulint trots, men blir oundvikligen avsnäst av de vuxna. Här finns ett desperat behov av kärlek, men en oförmåga att uttrycka detta behov."